Kungastenarna i Varnhem Leijonhufvud, Sigrid Fornvännen 5, 138-165 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1910_138 Ingår i: samla.raa.se 138 Sune Lindqvist. Om utseendet af den forntida kultplatsen är ej mycket att säga. Det virke, som täckte den, har tydligen delvis endast ditförts som bränsle. Men de många raka, i grofva änden spelsade störar, som här funnos, hade måhända en annan uppgift. Jag hänvisar till inledningen af gotlandslagen, som förbjuder en hvar att åkalla hvatki a vi epa stafgarba, hvarken å vi eller stafgård. Det sista ordet anger en af störar inhägnad plats. Af intresse är den rika förekomsten af liknande oordnade störar i Torsbergs-mossfyndetl. KUNGASTENARNA I VÄRNHEM. AF SIGRID LEIJONHUFVUD. ^e fem små kapellen öster om koromgången i Värnhems kyrka äro som bekant inredda till grafkor åt konungarna Inge d. ä., Knut Eriksson, Erik Knutsson och Erik Eriksson samt Birger Jarl. Att kapellens inredning, med takornering i gips, härstammar från den af Magnus Gabriel De la Gardie bekostade restaureringen på 1600-talet är lika bekant, och alla nutida forskare äro ense om att de ursprungliga grafplatserna äro att söka pä annat häll inom kyrkan '. Själfva monumenten göra dock ett ålderdomligare intryck, med sina i lockhällarna inristade figurer, några under gotiskt bågverk, omslutna af latinska majuskelinskriptioner. Man väntar sig ej ett sådant arbete af en konstnär från Engelhardt, Torsbjers Mosefund sid. 52. Jfr äfven samme förf:s Kragehul mosefund, sid. 1. 2 Jämför H. Hildebrand, Sveriges medeltid, 3, s. 4G8; samma förf:s uttalande om Värnhems klosterkyrka i Vitt. Hist. o. Anf. Ak:s Månadsblad 1889, s. 32; H. Werner, Värnhems kloster o. kyrka II, 1881, s. 32, not; A. Hahr, Konst och konstnärer vid M. G. De la Gardies hof, 1905, s. 130-31. 1 Kungastenarna i Värnhem. 139 barockens glanstid. "Vid ett första ögonkast skulle man vilja föra dem till 1500-talet", säger om grafhällarna en forskare, som nyligen studerat Värnhem, "men ser man närmare på dem, verka de konstruerade, och deras inskrifter äro synbarligen författade af en 1600-talslärd."1 Han anger äfven efter äldre källor Johannes Schefferus såsom deras författare. Hvem som gjort teckningen till stenarna uppgifves emellertid, så vidt jag vet, ingenstädes ens i den äldre litteraturen '2. Frågan om dessa grafstenars lillkoms! lyckes sålunda förtjänl af en ulredning; och några bland Anlikvitelskollegiets handlingar förvarade koncep! till bref från Hadorph till M. G. De la Gardie, af hvilka de flesta ej återfinnas bland originalbrefven i De la Gardiska samlingen i Riksarkivet, kompletterade med dessa och med De la Gardies egna koncept i samma kollektion, lämna afgörande och hittills obeaktade bidrag till dess lösning. Af konungagrafvarnas ursprungliga anordning finnes numera knappast något i behåll. Redan 1611, då Johannes Messenius utgaf sin lilla skrifl Tumba regum, visste han berätta att af de fyra konungarnas från början mycket ståtliga monument ej del ringaste spår då för tiden fanns kvar. Han omtalar dock att epitafier öfver de tre konungarna af Erikska ätten, hämtade från förut befintliga grafstenar, blifvit framdragna ur grafvårdarnas ruiner och ännu skulle finnas bevarade och citerar efter en icke angifven källa deras i rimmad hexameter affatlade täx!:), som alldeles öfverensslämmer med det nu bakom högaltaret uppsatta, för de tre konungarna gemensamma epitafiets, hvaraf Peringsköld i sina Ättartal (s. 59) meddelar en tillförlitlig afHahr, a. a., s. 131. Se 01. Celsius o. P. Breander, De monasterio Warnhemensi, (Diss.) 1723, s. 20-33. A. Rhyzelius, Monasteriologia, 1740, s. 181-82; C. F. Georgii och S. Sandmark, Conditoria regum (Diss.) 1758, s. 10; Er. Benzclius, Utkast till sw. folkets historia, 1762, s. 207. :i Splendidissima monumcnta "quorum ne rude quidem moderno est aevo illic vestigium; Sed duntaxat trium ultimorum epitaphia ex cippis olim pcrsistentibus, ruins cenotaphiorum stibducta supersunt, quorum sequens fdrtur contcxtus olim extitisse. . ." (s. 30). 2 1 140 Sigrid Leijonhufvud. bildning. Detta epitafium förskrifver sig med all sannolikhet från M. G. De la Gardies tid. Åtminstone skickar Hadorph i augusti 1668 till svar på en förfrågan af honom rörande de i Värnhem begrafda konungarna en afskrift af Messenii hexametrar med tillägget: "Om nu desse Epitaphia än finnass j Warhnhem är icke troligit, så frampt posterilas hafwer hållit sin wana der pä orten som annorstädes" l . Beträffande såväl själfva stenens som inskriftens ålder får jag emellertid hänvisa till den utredning, som professor Fr. Läffler enligt benägen uppgift ämnar publicera i Personhistorisk tidskrift. Sä mycket torde emellertid vara visst att täxten förskrifver sig från slutet af medeltiden eller från femtonhundra-talet; och Hadorphs i nyss anförda sammanhang meddelade uppgift att "K Magnus Ladulåås vprättat" grafskriften måste betraktas som absolut otillförlitlig. Bland de medeltida grafstenarna i Värnhem finnes dock en, som med all sannolikhet står i förbindelse med de ursprungliga konungagrafvarna. Det är den i Werners arbete pl. XII n:o 1 reproducerade, å hvilken i relief äro framställda en kvinna med krona på hufvudet och ofvanför henne två män, den ene med ett band om håret, alla med hyenden under hufvudet. Enligt en af Werner (s. 6) anförd sägen skall denna sten, hvars nedre högra hörn är afslagen, hafva blifvit funnen i de kungliga grafkorens ruiner vid restaureringen på 1600-talet. Att den verkligen påträffats under restaureringsarbetet framgår med all önskvärd tydlighet af Hadorphs bref till Magnus Gabriel De la Gardie från Höjentorp den 8 juli 1671, där han rapporterar åtskilligt om arbetet vid Värnhem och bl. a. följande: "Härar och i kyrkian funnen en steen, hwaruppå en krönt quinna medh 2 manspersoner, en på hwarsijda, ståå uthhuggne och skattades af mig i förstonne för 3:ne heliges bilder; men när iag seer att dhe hafwa örnegott under hufwudet, som med ståendte]- Beläte i Riksarkivet, De la Gärd. saml., Ant. Coll. till M. G. De la Gardie. 2 En del af skriften har gjorts oläslig vid inbindningen af dessa koncept. Kungastenarna i Värnhem. 141 icke skee plägar, så kan iag icke annat finna än den steen hafwer warit liggiande o[ch] en lijksteen". I det nu citerade brefvet framställer Hadorph ingen gissning angående den graf, för hvilken monumentet uthuggits. Han yrkar blott på att det skall restaureras — det befann sig tydligen redan då i samma skick som nu — och väl förvaras. "Om nu", fortsätter han nämligen, "M, Hans finge tillflicka dhet som borta är, och E:rs högh Grefl. Excell. täcktes låta den steen i fempte choret något uphögdt wid en wägg läggia, sampt dhe andra, gambla familiernes stenar, dels dher inne dels baak för choren, då läge dhe best behåldne och orubbade i framtijden, särdeles om ingen måtte fram wid Konungzchorerne sig grafwar taga." Han återkommer emellertid till den funna stenen i ett odateradt koncept lill minnesskrift öfver Värnhems kyrkas restaurering, som sannolikt förskrifver sig från samma tid som det nu citerade brefvet — af detta framgår nämligen att Hadorph sysslade med en partiell omredigering af M. G. De la Gardies inskriptionsförslag. I konceptet heter det at! "k. Ingo dher utwalde sin begrafning och sedermera 3 konungar af S. Erikz familie, nembl. k. Cnut, hin heliges son, k. Erik den 10:de och k. Erik Läspe medh sin drottning Rechissa, tillijka medh Twänne 1 förnäme Riddersmän som än fragmenta uthwijsa". De af mig kursiverade orden ha tydligen afseende på den nyss beskrifna stenen. Hadorph sätter den här i samband med den redan af Messenius meddelade uppgiften, att drottning Rikissa (som Hadorph af misslag kallar Erik Läspes i st. f. Erik Knutssons gemål) skulle ligga be• grafven i Värnhem, en uppgift som dock saknar grund. I en från 1400-talet härrörande förteckning öfver grafvarna i Ring1 en renskrift, som finnes i Riksarkivet bifogad Hadorphs bref till M. G. De la Gardie af 12 juli 1670 (den förskrifver sig dock tydligen frän ett senare är) är ordet "tvänne" ändradt till "mängc" — yttrandet sålunda ändradt till att afse alla de funna grafstensfragmenten, ej blott de först afsedda. Pä minnestaflan sädan den utfördes och finnes uppsatt äro ordalagen ytterligare förändrade. 1 142 Sigrid Leijonhufvud. sted kyrka i Danmark uppgifves nämligen att drottning Rikissa, som dog fyra är efter sin gemål, blifvit där begrafven vid sidan af sin broder, konung Knut VI; och ehuru något monument ej finnes och själfva grafven synes hafva blifvit förstörd redan i slutet af 1600-talet, har man ingen anledning att betvifla dokumentets trovärdighet l . Skulle stenen framställa drottning Rikissa, vore den sålunda att betrakta som ett epitafium, ej som en grafstcn. H. Hildebrand jämför i Sveriges medeltid (d. 3, s. 438) Varnhemsstenen med den i Statens Historiska Museum befintliga drottningstenen från Gudhems kyrka och hänför på grund af skulpturernas stil båda till 1100-talet. Härmed förfalla hypoteser, som skulle ha fog för sig, om det vore möjligt att datera stenarna så sen! som till 1200-talet Då skulle Gudhemsstenen kunna framställa bilden af drottning Katarina, som efter sin gemål konung Erik Erikssons död ingick i Gudhems kloster och troligen dog där i början af 1250-talet-, och Varnhemsstenen Birger Jarl (\ 1266), hans andra gemål, danska änkedrottningen Mechtild (t 1288, sannolikt i Holstein i!) och sonen hertig Erik (t 1275 )4. Hvar den nu omtalade stenen från början haft sin plats liksom hvar de öfriga konungagrafvarna varit belägna torde vara omöjligt att nu med visshet afgöra. Då Magnus Gabriel De la Gardie började restaureringsarbetet, ansågos emellertid de fem koren som rätta platsen; han motiverar sin anhållan att Antikvitetskollegiet ville skaffa honom uppgifter om "dhe gamble Sweriges Konungar", som äro begråtne i Värnhem, med att han ärnar "låtha restaurera . . . alla dhe Chorer, som bemte Konungars grafwar finnas uthi" •• Förmodligen inreddes de af Johan III, som år 1574 lät påbörja renoveringsarbeten, för sitt nuvarande Se: J. B. Löffler, Gravmonumenterne i Ringsfed Kirke. Kbhvn 1891, s. 3. Se: Strinnholm, Svenska folkets hist., Bd 4, s. 392-93. a Strinnholm, a. a. s. 501-05. 4 Se: Hahr, a. a., s. 132, not. 1 De la Gardies skrifvelse till Ant. CO11.I:VT 1668. (Ant. Coll. Handhar i V. H. o. A. Ak:s arkiv.) 2 1 Kungastenarna i Värnhem. 143 ändamål; de med kronor försedda sidohällarna till monumenten anses härröra från hans tid *. "Konungzchorerne" voro, enligt Hadorphs nyss anförda utkast af 1670, om man får taga det efter orden, före restaureringen "alt sönderspruckne, hwalfwen nidfallne", och M. G. De la Gardie hade dem "af grunden nidtaget, bättre grund lagdt och dem alldeles såsom förr upmura lätet och uphwelfwa". Att han därvid skulle gått till väga med en för hans tid hardt när otrolig omsorg, framgår af ett bifogadt, af Scheffer efter De la Gardies egna uppgifter affattadt "elogium latinum", där det talas om att de gamla stenarna med stor möda sammanletats från olika håll för återuppförandet-. Faktum är att då vid det häftiga jordskalfvet hösten 1904 en del af gipsbeklädnaden i konung Inges grafkor nedföll, blottades en medeltida konsol jämte ett stycke af den därifrån uppstigande bågsträngen. :! Huruvida detta stycke är ommuradt eller ej, kan dock, enligt benägen uppgift af d:r E. Ekhoff, ej afgöras, på grund af dess ringa utsträckning. Det förefaller som om förmyndareregeringen en gäng varit betänkt på att låta restaurera koren på statens bekostnad. lett af de mänga utkasten till minnestaflor öfver restaureringen, en odaterad egenhändig uppsats af M. G. De la Gardie med tilllägg af Hadorph, 4 står nämligen, på tal om att rikskanslären till största delen genom egen försorg och kostnad låtit iståndsätla kyrkan, bilägget: "undantagandes konungechorerne som af Kongl. benådning äre reparerade vordne." Detta tillägg har dock sedermera öfverstrukits och blef ej uthugget på minnestaflan. Magnus Gabriel De la Gardie, som redan 1662 i rådet beklagat att af de gamle monumenter i riket "som! är fördcrfHahr a. a., s. 131. "Sacellis V ad orientem sitis totidem regum ossa quondam continentibus ab ipsis fundamentis cum fornicibus suis per conquisita singulari studio saxa priora tetnere sparsimq. locis alienis iacentia refectis". (Riksark., Dela Gärd. saml., Hadorph till M. G. De la Gardie). s Uppgift af kyrkoherden A. von Sydow (Ant. Top. Ark.) 1 Ligger först bland koncepten från 1671 (Riksarkivet). 2 1 144 Sigrid Leijonhufvud. vadl, någo! per nefas borttaget" och då bl. a. nämnt "Höjentorps kyrka [= Värnhem], der ock rudera sägas finnas af kungagrafvar",1 blef också den som äfven i afseende på dessa grafvar sökte utplåna spåren af gångna tiders pietetslöshet. Ehuru M. G. De la Gardie i ett egenhändigt "memorial hwadh wijdh Vernums Klosters bygnadt bör observeras" af 20/9 1669 gifvit den om hans fina konstsinne vittnande bestämmelsen att inga uthuggna pelare eller eljest af huggen sten gjordt arbete skulle rappas eller nykalkas, kom han dock hvad konungskoren beträffar senare på andra tankar. Till komplettering af Hahrs uppgifter (a. a. s. 132-33) må anföras, att det var åt den framstående italienske stuckatören Carlo Carove, "mäster Carl", som orneringen af koren anförtroddes enlig! med honom på Carlberg uppgjord! kontrak! af G,;s 1674. Sedan där talats om hvalfvet i kyrkan på Leckö, heter det nämligem "Zirar han i lijka måtto alla femb Konungzgrafwerna uti warnheembz klösterkyrckia med Pallmer, Croner och Sweriges wapner, giörandes därjämpter Epitaphier !ill stoorleek af de stenar som Steenhuggaren Mäster Hans hafwer under händer" •. I fråga om inskrifterna å konungskorens epitafier och grafhällar vände sig M. G. De la Gardie lill det nyligen på hans initiativ stiftade Antikvitetskollegiet, sedan han tidigare fått några förberedande uppgifter af Hadorph 3. I en redan citerad skrifvelse till Antikvitetskollegiet af Voh 1668, där han nämner sin afsikt "at låtha reparera dhen gamble och nampnkunnoge Warnemos kyrckia", begär han "een exact De la Gärd. archivet, d. 6, s. 163. Riksark., M. O. De la Gardies koncept. a I ett brefkoncept af *jt 1666 skrifver denne: 'Alldenstund Ers höghQrefl. Excell. läät sig i höstas gunsteligen behaga några mine påbegynte spccimina uthi fädcrneslandsens antiquitetcr, dher af Ers h. Grefl. Excell. nådigst mig befalte att någon gäng upsättia dhe konungars nampn som uthi VVarnhcms Closter liggia begrafne, emädan Ers h. Q r . Excell. gunsteligast vore intentionerat deres monumenter förnya lata, så hafver iag till hörsampt föllie dhe samma [här följer öfverstruket: "uthur rijkscns monumenter") uplctat, och här ödmiukeligast insinuerar'. 2 1 Kungastenarna i Värnhem. 145 vnderrättelse (så wijdha dhen af dhe dhenne tijdhen kunnige och förhanden warande Skriffter hemptas kan) om bemte kyrckias fundation så och dhe gamble Sweriges konungars som dher begrafne äro, lefwerne och bedritfter, ärnandes iagh", fortsätter han, "lätha restaurera widh besagde kyrckia alla dhe chorer som bem,e konungars grafwar finnas uthi och på wäggen korteligen beskrifwa dhet förnämbsta, som om hwar och een af förbenämbde konungar j bökerne kan finnas förmält wara. Jagh hafwer fuller tillförende någon lijten kundskap dherom, menn icke så fullkommeligh och exact som iagh af Eder, gode herrar, dhen förwänter." M. G. De la Gardies beslut att återställa konungagrafvarna måste naturligtvis af Antikvitetskollegiets medlemmar, representanterna för storhetstidens nyvaknade intresse för Sveriges forntid, hälsas med en tillfredsställelse lika lifligsom deras harm öfver gångna tiders vandalism. Redan i "ett kort upsatt om Antiquiteternes upfinnande och conservation i Rijket", bifogadthans bref till M. G. De la Gardie af */9 1666, ger Hadorph uttryck åt denna harm. Han beklagar att "många skiöne monumenter, konungagrifter och dheras stenar" blifvit "förkompne och ruinerade, såsom i Alfwastra, Warnheem och flerestädes skedt ähr, hwarest icke dhet ringeste tekn finnes till dhe Rijksens konungar, konunga Barn och drottningar som dher begrafne liggia} uthan alt samans igenom dhe närboendes wåldhsamme niderbrytande och ochristelige afförande så förstördt att hwar Historierne icke underwiste oss om dheras nampn, som dher begrafne liggia, skulle dheras grafplatzer ingen i denna dag kunnig wara, dher till hwar redelig swensk man bär ett stort misshag och medymkan öfwcr dhe swenske konungar, som fordom wid Landh och Rijke sutit hafwa, sådannc kloster och 1 Kurs. af mig. 1 ett bref af 17/i2 1669, sedan Hadorph pä hösten s. å. besökt Värnhem, talar han däremot om att "fast många Antiquiteter finnas ännu, som förr aldrig observerade ähro', och nämner bland bevisen härför att "wij uthi Schara, Warnhcm och flerestädes funnit äthskillige Monumenta Sepulchralia, som Messenius i sina Tumbis intet omrörcr, uthan beklagar att pä dhe rum inga finnas». 116 Sigrid Leijonhufvud. klosterkyrkior till Guds ära, sina åminnelse och Lägerstellen upbygdt och uthwaldt, men icke nutit den barmhertigheet af sine efterkommande att dhe hade för alla sine welgerningar emoot fäderneslandet fått liggia i fredh och niuta sine grafstenar och lägerstellen omolesterade." Nära till hands låg då begäret att i möjligaste måtto skyla öfver hvad föregående generationer brutit, på det ej "posteriteten", såsom Hadorph i ett bref säger, måtte "få orsaak till att hålla dhe sanneste Fig. i. wåre historier för osanning, när dhe see ett och annat uthi slijkc saker, som förfäderne så mycket omtaldt hafwa, nu inge vestigia meer quarlempna."' Att Antikvitetskollegiet med ifver gått till verket visar sig ocksä af deras sätt att besvara M. G. De la Gardies förfrågan. Den 21 augusti 1668 aflåter Antikvitetskollegiet sin i varmt prisande ordalag hållna svarsskrifvelse'2 angående Värnhem, med förklaring al! de "der öfwer giordt et! uppsatt af gamble skriffter och wåre swenske historier, så wijda wij finna hoos dem een god harmonie uthj det som sanningen 1 2 Ur koncept till bref till M. (i. De la (Jardie af !l/3 1666. Riksarkivet. Kunnastenarna i Värnhem. 147 lijkast är." Detta bref åtföljes af en mängd bilagor: ett af Hadorph skrifvet förslag till grafskrifter lill konungagrifterna • w ••* * f * \t Fig. 3. Fig. 2. i Värnhem, i all! väsentlig! överensstämmande med de i koren uppsatta svenska epitafierna;1 en tydligen efter hans koncept Hadorph har också å detsamma antecknat: "Lcfwereras till M. lians Stenhuggaren wid Värnhem." Fornvännen 1910. 10 1 148 Sigrid Leijonhufvud. präntad uppsats om konungagrifter i Värnhem och Alvastra; och slutligen ett litet häfte "Excerpta om Warnhems Kloster" ur västgötalagens konungalängd, Ericus Olai, Johannes Magnus, Olaus Petri, Messenius m. fl., gjorda af Axehielm, Loccenius, Scheffer och Hadorph, hvilken sistnämnde slutar med att för "mere special underrättelse" hänvisa till "Värnhems Closterbref in archivo." Han fick också, innan han följande höst besökte Värnhem, tillfälle att se något af dessa; "dhe gamble Klosterbref uhr Cantzlict" fraktades nämligen på M. G. De la Gardies jakt till Uppsala i midten af augusti 1669.1 De skrifna bilagor, som åtfölja Antikvitetskollegiets svar, innehålla intet förslag till grafmonument. Men bland dem ligga fre i bläck och tusch utförda teckningar, som torde få betraktas som ett första utkast till sådana, i den form som låg närmast till hands för barocktidens män. (Fig. 1—3). Kronorna å locken angifva, att sarkofagerna äro afsedda för konungagrafvar, och den bifogade kartuschen, alt man i enlighet med De la Gardies plan afsett tillhörande epitafier. Man har tydligen tänkt sig monumenten anordnade mot en mur, och det å teckningarna angifna måttet, 7 alnar, öfverensstämmer i det närmaste med längden af skiljemurarna mellan kapellen (den ena sarkofagens piedestal öfverskjuter dock mättet med ungefär en halfaln). Troligen har man afsett plats för epitafiet å muren midt för sarkofagen. Om ofvan antydda plan varit å bane, synes den emellertid snart hafva blifvit öfvergifven. Magnus Gabriel De la Gardie själf eller Antikvitetskollegiet (härom lämna handlingarna ingen upplysning) satte i stället som önskemål att monumenten skulle förses med konungarnas bilder och få ett så ålderdomligt utseende som möjligt. Kanske fattades beslutet härom, då Hadorph i september 1669 gästade Höjentorp och tillsammans med rikskanslären besåg restaurcringsarbetena vid Värnhem. Hadorphs ifver att sopa igen spåren efter förfädrens vandalism gör honom misstänkt för att hafva kommit med ett sådant förslag i medveten afsikt att vilseleda eftervärlden. 1 Hadorph till M. G. D 17 ,s 1669. (Riksarkivet). Kungastenarna i Värnhem. 149 Man kände emellertid inga andra bilder af de fyra konungarna än de fantasiporträtt, som förekomma i Johannes Magnus' Historia de omnibus Gothorum Sveonumque regibus, (orig. uppl. af 1554) — små träsnitt vid kapilelinitialerna, där konungarna i. a. framställas sitlande, iförda romersk impcratorskostym eller fotsid mantel eller, såsom fallet är med Erik Eriksson, full 1500-tals rustning. Det länder Hadorph till heder, att han fann dessa i alla afseenden apokryfiska "porträtt" föga lämpliga som förebilder och söker afböja att de läggas lill grund för framslällningarna å monumenten. Detta framgår af ett yttrande i hans bref lill rikskanslären af 18Ao 1669,' då han på tal om Värnhem säger: "Dhe 4 dher begrafne Konungars Bilder uthur Johanne Magno ähre mig tillskickade, men som dhe icke så gamalt wijs giorde ähre, som iag tycker dhe än etter denna anledning kunde inventeras, will iag anmoda hr Schefferum dem antiquiori modo formera; inscriplionernc will jag sedan iilläggia medh munkestijl, och E:ds Hgr. Excell. i ödmiukheet öfwersända." De! var sålunda Scheffer, som fick i uppdrag att göra första ulkaslel lill de konungabilder, som nu pryda grafhällarna. Att han därvid inom kor! lämnade Johannes Magnus ur räkningen och lade andra förebilder lill grund för sin komposition visar sig af några rader i hans bref till M. G. De la Gardie af den 27 januari 1670. Han skrifver nämligen där: "Eine rud delineation eines grabsteins habe in der geschwinde von baarem bleyertz gemacht, hierdurch allein zu vernehmen, ob dergleichen möchte gefällig sein. Die delineation ist fast ganz auss den Tirolischen und Österreichischen bildern genommen, aber die positur hab einem toten änlichergemacht ohn einige action, welches mich auff einem grab dienlicher bediinckt zu sein. Kan mm Ihr Hoch Gräfl. Excellence dergestalt gcdicnet werden, bin ich wie schuldig, also bereith, und erwarte allein weitere ordre." 2 1 2 Riksarkivet, De la Gärd. saml. Riksarkivet, De la Qard. saml., bref från J. Scheffer. 150 Sigrid Leijonhufvud. Blyertsteckningen, som åtföljde brefvet, finnes beklagligtvis ej numera bifogad; Scheffers ord gifva visserligen tydligt vid handen att de bilder han haft att följa voro sydtyska, men säga för öfrigt endast att de ej voro afsedda att framställa en död utan en lefvande. Hvilka voro dessa bilder? Scheffers öfriga bref från den tid dä restaureringen af konungagrafvarna pågick nämna ej ett ord om saken, och då han allt emellanåt hade tillfälle att muntligt konferera med De la Gardie, är det snarare en lyckträff att något i detta ämne finnes skriftligt bevarad!. Myckel sannolikt är emellertid att Magnus Gabriel De la Gardie själf gifvit anvisning pä de tyroliska och österrikiska bilderna och att det arbete, som legat till grund för Scheffers teckning, tillhört honom. I en med Tidösamlingen till Riksarkivet öfverlämnad kataFig. 4. log öfver De la Gardies "bibliotheca minor" upptages också (pag. 93, bland folianterna) ett verk, som efter titeln att dömma kunnat vara förebilden. Det är "Tirolensivm principum comitvm . . . genvinae eicones . . . caelatura ac officina Dominicj Custodis. Cum . . . evlogijs Marci 1 Orafstensbilderna äro af artisten O. Sörling uppritade efter dr O. Janscs fotografier af de svåråtkomliga originalen. Kungastenarna i Värnhem. 151 Henningi", en liten folian! om 37 blad, tryck! i Augsburg 1599.l Kopparstickaren Dominicus Custos eller Baltens, (f. i Antwerpen 1560, d. i Augsburg 1612), känd särskildt för sina porträtt af familjen Fugger, har i detta arbete framställt bilderna af furstgrefvarna af Tyrolen frän 1229 !ill 1599 efter en samling som tillhört Raimund Fugger, enligt titelbladets uppgift. Liksom de lalrika arbetena af samma slag frän 15och 1600-lalen bär det i bildernas anordning, äfven dä det gäller de äldsla, sin lids prägel; en och annan detalj tyder dock på att konstnären haft att tillgå medeltida förebilder. Finnes det nu mellan Varnhemsstenarnas konungabilder och Custos' stick någon likhet, som kan berättiga till antagandet att de senare spelat någon roll för tillkomsten af de förra? Denna fråga torde redan vid en jämförelse mellan dessa i och för sig kunna besvaras jakande, om än ingen af Varnhemsbilderna är direkt kopierad från Custos' arbete. Fig. 5. Likheten i uppställning i. a. — helfigur i nischartad omramning lalar redan för saken, men likheten i vissa detaljer betyder mer. En jämförelse mellan bilden af konung Erik Eriksson och Custos' framslällning 1 Detta arbete, som ej finnes i något af de stora svenska offentliga biblioteken, har genom benäget tillmötesgående frän det Kong. bibliotek i Köpenhamn varit för förf. härstädes tillgängligt. 152 Sigrid Leijonhufvud. •af kejsar Albrekt II ("Albertus" f 1439) är härvidlag talande nog. (Fig. 4—5). Del åtgörande bevise! ligger dock i et! par af Peringsköld i hans Monumenta Sueo-Gothorum — ett samlingsverk, som upptager åtskilligt äfven från Hadorphs tid — t. 7, lib. 16, berv varade teckningar, af hvilka den