Det stora Stockholmsrelikvariets votivkrona Källström, Olle Fornvännen 1945(40),s. 1-22 : ill. http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1945_001 Ingår i: samla.raa.se

DET STORA STOCKHOLMSRELIKVARIETS VOTIVKRONA
.-ir
O. K A L L S T R ö M

v den kontinentala guldsmedskonstens stora mästerverk från medeltiden är det inte många som förirrat sig upp till vårt land. Det finns dock några av högsta kvalitet. Även om de för envar kulturhistoriskt intresserad äro tämligen välbekanta och till synes lättförstådda, ställa de ibland forskningen inför svårlösta problem. Det exempel som här skall framdragas visar, hur sådana problem ibland kunna vara knutna till do mest välbekanta dragen i konstverkels yttre gestalt. Med nedanstående rader avses endast ett förhandsmeddelandc. Författaren förbereder publicerandet av en undersökning, vars innebörd kan sammanfattas i orden: en av den europeiska medeltidens märkligaste votivkronor av regalieulseende finns i Statens historiska museum i Stockholm. Den sitter som garnityr — och har uppenbarligen suttit så sedan 1200-talet — på locket till det s. k. Goslarrelikvariet, ett av Sveriges konsthistoriskt märkligaste och dyrbaraste krigsbyten från trettioåriga kriget, inlevererat från hären i Tyskland 1632, upptaget i Knngl. Räntekammarens inventarium för dylika föremål 1640, samt sedan 1752 förvarat i nuvarande Statens historiska museum, där det har inventarionumnier 1. Man kan väl med visst fog beteckna det som en angelägen sak för svensk forskning överhuvud ooh för Statens historiska museum i synnerhet, att det sörjes för publiceringen av ett inhemskt bidrag till detta märkliga konstverks utforskande och att man icke som hittills blott åser hur utländsk vetenskap fördjupar sig i problemet. Vetenskapligt har nämligen relikvariet såsom sådant behandlats mera utförligt endast av Adolph Goldschmidt i en konsthistorisk stil-

A

1 — Fornvännen fMf,

O.

K A L L S T Ii Ö M

u n d e r s ö k n i n g 1 som d a t e r a r relikvariets slutliga komposition (varvid det kronliknande garnityret anbragtes) till 1240—50-talen, vilken datering ej sedermera motsagts. 2 Goldschmidts sammanställande av relikvariet i dess tidigare form mod en av kejsar Henrik I I I gjord donation till domen i Goslar och de u r k u n d s t o l k n i n g a r han därvid framfört h a däremot bestritts av J. B r a u n . 3 Publicerandet 1931 av en modern Ijustrycksupplaga av planscherna i den märkliga lemtonhundratalsboken om » D a s Hallesche Heiltum» 4 h a r föranlett C. R. af U g g l a s till en jämförelse mellan vårt relikvarium och d ä r förekommande huvudrelikvarier av liknande slag. 5 Beträffande det kronliknande garnityret säger Goldschmidt (om h a n s besiktning av originalet synes t y v ä r r ingen anteckning finnas bevarad i museets a r k i v ) : »Dieser Reif ist abnehmbar u n d erweckt mit den Biigeln zusammen den E b t d n i e k einer Kaiserkrone» (anf. arb. s. 9). Att h a n inte då drog ut konsekvenserna av denna viktiga iakttagelse längre och s å g efter, om det verkligen k u n d e vara en buren k r o n a (alltså ej nödvändigtvis en k e j s a r k r o n a ) eller ej, beror sannolikt på ett p a r olika orsaker, som j a g längre fram skall återkomma till. V a d k a n då för n ä r v a r a n d e , innan forskningsresor uti E u r o p a åter bli möjliga, g ö r a s åt ytterligare stilhistoriska jämförelser? Uppenbarligen ingenting, tyvärr. Dessa måste j u g r u n d a sig på förnyade och fördjupade detaljundersökningar av nu oåtkomliga originalföremål eller, där så ändock ej kan ske, på ett efter moderna principer utfört fotografiskt material, som j u n u ej g å r att anskaffa. Med h ä n s y n även därtill, att en nödvändig kritisk g r a n s k n i n g av tidigare åberopade källslällen r ö r a n d e relikvariet såsom helhet ej ä r möjlig att n u genomföra i tyska arkiv, ä r man hänvisad att tillsvidare koncentrera sig på de delar av problemet som endast beröra
1 Ein miltelalterliches Reliquiar des Stockholmer Museums. Jahrb. d. preussischen Kunstsaminlungen 40, Berlin 1919, s. 1—16. * Jfr C. R. af U g g l a s , Kyrkligt guld- och silversmide, Ur Statens historiska museums samlingar 2, Sthlm 1933, nr 41. * Ett brevutdrag, Det stora >Goslarrelikvariet> i Statens historiska museum ej från Goslar? Fornvännen 1935 s. 311—12. * P h. M. H a l m — R. B e r l i n e r , (hrsg.), Das Hallescho Heiltum, Man. Aschaffenb. 14, Berlin 1931. 5 Pendangen till det stora >Goslar-relikvariet» i Statens historiska museum, Fornvännen 1934 s. 193—202.

S T O C K II O L M S R E L I K V A R I E T S

VOTIVKRONA

Fig. 1. Stockholmsrolikvariet i Statens hist. museum, inv. nr 1, A. Skål av agat, antik, egyptisk eller orientalisk. B. Kantbeslag av guld med stenar och pärlor, karolingiska och ottonska stildrag, omkr. år 1000. C. Två, av urspr. fyra, underliggande skenor. D. Fot av förgyllt silver (ersättande cn nu försvunnen äldre), 1240-50-talen (Goldschmidl). Betr. locket jfr tig. 2. The Stockholm rcliqnnry in the State Historical Museum, inv. no. 1. A. Howl of Bgate, antique, Egypt inn or Oriental. B. ttlold rim mount with stones and pearls, Carollngian or Ottonian featnres of style, nhont the year 1(100. C. Two of the original four underjying bars. D. Foot of silver gilt (replacing an older one which has disappeared) 1240-50.

O.

K A I. L S T II ii M

Fig. 2. Locket. Kupa oornerad, av utv. förgyllt silver. Pånitadc byglar av guld. E n a bygeln döljer mellersta delen av ett trebågigt »titthål» (jfr fig. 3). Längs kupans kant en kronring (jfr färgplanschen) av guld; den passar ej till kupan och har deformerat byglarnas ornamentik (se vid A). The lid. The lid undecornted, exteriör of silver gilt. Gold arches riveted on. One arch conceals the central part ot a thrce-nrched »peephole» (cl. fig. 8). Along lhe edge of the lid a clrclet (ct. coloured plate) of gold; it does not fit the Ud, and the ornamentation ot lhe arches is deformed (see A).

det kronliknande garnityret, och vilka kunna bearbetas med inom landet befintliga resurser. De delproblem, vilka enligt min uppfattning redan nu kunna slutbehandlas och publiceras äro I) on sakundersökning enligt i nedanstående sex punkter angivna program; samt II) en på basis av den rikhaltiga speciallitteraturen gjord uppläggning av den kulturhistoriska bakgrund, mot vilken man i ny belysning ser dels do olika krontyperna, dels de påvisbara burna kronorna (vilka äro långt flere än vad äldre forskning räknade med) och dels do mångahanda fall av donationer av votivkronor som numera äro påvisade.

S T OC K II O L M S R E L I K V A R I E T S

V0T1VKR0NA

Fig. 3. »Titthålet» inifrån; den senare påsatta guldbvgeln synes, täckande mittfältet (jfr fig. 2). •The pccphole» from within; the gold arch put on låter is scen covering the middle field.

I fråga om båda de nämnda delproblemen sker en betydande omvärdering i förhållande till den äldre forskningens resultat. I. SAKUNDERSÖKNING De skäl, på vilka jag grundar min uppfattning att dot kronliknande garnityret måste betraktas och undersökas som en egen, avslutad konsthantverklig komposition, ett självständigt konstverk, ej ursprungligen sammanhörande mod relikvariets lockkupa, samt de konsekvenser jag drar av donna iakttagelse, kunna i korthet sammanfattas i följande sex punkter, varigenom även do nya undersökningsmålen antydas. För utförligare beskrivning och avbildning av relikvariet och dess här aktuella delar hänvisar jag lill Goldschmidts redan nämnda avhandling, vilken bör jämföras med Carl R. af Ugglas, Kyrkligt guldoch silversmide etc. s. 33—34 samt planscherna 41 A—D. Avbildningar ingå även i Statens historiska museums nyutkomna planschverk »Tiotusen år i Sverige», Sthlm 1945, fig. 375—77. Som introduktion till detaljredogörelserna tordo dock en kortfattad totalbeskrivning vara nödvändig. Den ursprungliga pjäsen har bestått av on skål — en i tekniskt hänseende mästerligt urliålkad agat (fig. 1 A) av antikt eller, såsom

O.

K Ä L L S T R Ö M

Fig. 4. l i t t av kronringens scharnér, insidan, med passningsmärken. One of the hinges ot the circlet, the inside, wilh titting marks.

museumsdirektör V. Slomann, Köpenhamn, menar, kanske av yngre. orientaliskt ursprung — monterad med en rikt pärl-, ametist- och granatbesatt guldkant (fig. 1 B) med kvarlevande drag av karolingisk och ottonsk guldsmedsstil och vilande på ursprungligen fyra, numera två underliggande skenor eller byglar (fig. 1 C), också de avguld. Härunder kominer en veckad guldnod och under denna har väl troligen befunnit sig en guldfot, till konturen kanske ej så olik den nuvarande men sannolikt med den något mindre diameter, som denna tidiga stil — omkring år 1000 — arbetade med. Från skålens kant (ill skaftningspiiuktcn gå två smalt akantusbladformiga guldgrepar, svårare att datera men hittills åtminstone av de flesta uppfattade som samhöriga med 1000-talskompositionen. Helhetsbilden torde då ha varit: antingen en profan praktbägare eller också en grepetörsedd praktkalk för kyrkligt bruk av den sällsynta typen Henkelkelch. som den tyska termen lyder. Denna pokal eller kalk måste så — för att kunna tjäna ett planerat nytt ändamål — ha underkastats en betydande omarbetning, som man förmodar skedde under 1240—50-talen (den inledningsvis citerade dateringen). Därvid har en ny fot utförts, nu emellertid endast i förgyllt silver (fig. I D ) . Förutom även rikstenbesältning (delvismed ytterst märkliga antika geiiimer och intaglier) smyckas den av religiösa figurer, drivna över matriser, av vilka åtminstone en kunnat spåras även i andra guldsmedsarbeten från det väst-tyska konstom-

ST0CKH0LMSRELIKVAR1ETS

VOTIVKRONA

lit;. 5. Detalj av lockkupan och cn bygel. A. Tillplattade stenkistor. B. Deformerat filigranarbetc. C. Bygeln avkapad mitt i en rankverkskomposition. D. Obs. filigranarkadcrna och jfr med fig. 61 llctail of lhe roundcd lid and one arch. A. Flattened stone settings. B. Deformed filigrec work. C Arch cut oft in the middle of u vine trall composition. II. N. B. the filigree nrcades nnd ct. with fig. 6!

rade (Harz-trakten), dit Goldschmidt förlägger verkstaden. 6 Den konstnärliga proveniensen för detta 1200-talsarbete h a r man alltså tämligen klart utpekat. V a d som väl icke lika k l a r t h a r framkommit är, att det endast ä r i de n ä m n d a drivna figurerna på silverfoten som man s p å r a r religiösa motiv. H u r u v i d a pjäsen u n d e r någon k o r t a r e tid existerade som kalk i denna nya skepnad, ä r omöjligt att avgöra. Men antingen det n u var • G o l d s c h m i d t påpekar, att ehuru vissa drag synas besläktade med ornamentik och figurer å verk av dels Nicolaus av Verdun (ca 1205), dels Hugo av Oignies (Namur) (ca 1220), stockholmsarbetet dock ej står fullt i klass med dessas (anf. arb. s. 12—13). Majestasbilden på foten är emellertid slagen över samma matris som en relief på Henrik 1:1 skrin i stiftskyrkan i Quedlinburg, och på detta samband grundar sig bestämningen: sachsiskt arbete under inflytande av de ovannämnda lotringska mästarnas stil och daterbart till ca 1240—50 (anf. arb. s. 14).

O.

K Ä L L S T R Ö M

Fig. 6. Detalj av »Das Reichskreuz», tysk-romerska regalieskatten (eft. Weixlgärtner). Obs. att stenkistorna vila på en undervåning av filigranarkader (jfr fig. 5 D).
Detail of »Dns Reichskreuz», treasure of Germanic-Roman regalia (after Weixlgärtner). N . B . t h a t t h e stone settings rest on a lower support of tiligrce ärendes (ct. fig. 5 D ) .

samtidigt eller kort efteråt, så har samma verkstad fått utföra ett nästan halvsfäriskt lock (se fig. 1 samt fig. 2), vars konstruktiva stomme är en helt enkel, slät kupa, också den endast av silver, på v yttersidan förgylld. , Härmed tordo pjäsens funktion som relikvarium, sannolikt för en helgonskallo, ha begynt. Likartade huvudrelikvarier äro ej okända. Till relikkultens essentiella drag hörde ju, att den troende skulle kunna se något av det heliga i relikkärlet. I lockkupan är på cirka halva höjden utsågat ett trebågigt fönster, sannolikt ett titthål in till reliken (fig. 2—3). Sågkanterna stå utan förgyllning, varför sågningen av titthålet alltså måste ha skett, efter det lockkupan förgyllts (denna iakttagelse gjord av museumsdirektör Slomann, vilken jag härmed hjärtligt, tackar för påpekandet). Silverkupan har alltså erhållit en fullständig om också enkel utformning som relikkärlslock, ooh har kanske också fungerat som sådant, innan ytterligare tillsatser skedde. När dessa slutligen an-

v

S T O C K II 0 L M S R E L 1 K V

A R I E T S

V 0T1V KRÖN A

9

bragtes, hade man åter övergått till det dyrbaraste materialet, rent guld. Det är dessa tillsatser, daterade huvudsakligen med ledning av det utomordentligt fina, lekande eleganta blad- och rankverk, varmed de äro dekorerade, vilka kommo Goldschmidt att tänka på likheten med en kejsarkrona och rörande vilka några detaljiakttagelser böra särskilt framhållas.. 1) Krongarnityret (fig. 2) består av en kronring och korsformigt liggande byglar. Kronringen (se färgplanschen) är gjord i 8 mot varandra ledande stycken,7 sammanhållna av fullt utarbetade och som verkliga konstruktioner fungerande scharnér. Mycket synes tala för att denna praktiska, från vissa andra burna kronor kända anordning (för att anpassa kronringen efter olika huvudformer) kommit till användning just emedan även denna krona, i praktiken varit avsedd att bäras, och denna anordning skulle knappast ha kommit till utförande om garnityrdelarna från början varit avsedda att direkt skruvas eller nitas fast på ett orörligt underlag. Det kan naturligtvis invändas, att det är lättare för en guldsmed att arbeta med mindre stycken än med en hel kronring, och det finns några belägg för denna uppfattning. Men även om det varit så i många fall, skulle ett annat utförande (mera summariskt t. ex. i fråga om dolda ytor) samt ett annat montcringssätt sannolikt ha kommit till användning här. Byglarna äro också gjorda i flora ursprungligen fria delar, vilka emellertid sedan nitats fast på lockkupan, varvid — bortsett från andra synpunkter, som behandlas i det följande — varje skäl att ha dem i rörliga delar försvunnit. Till belysande av ovanstående har jag samlat ett material som vid definitiv publikation kan rikhaltigt illustreras. 2) Byglarnas fattningar (kistor) för (försvunna) stenar samt »lövvcrksfiligranet» (Goldschmidts ord) äro nederst tillplattade, 8 deformerade (fig. 5 A—B), delvis helt förstörda, av att kronringen tryckts ned utomkring. Dessutom äro bygelstyckena omilt avkapadc nederst (fig. 5 C). Detta tyder på närvaron av ett tvång att sammankomponera byglar och ring på en halvsfärisk figur med dimensioDe åtta ståndarna voro ursprungligen fyra kors alternerande med fyra liljor; två av korsen äro bortbrutna, kanske skedde detta vid plundringen under 30-åriga kriget? De å färgplanschen synliga förstärkningarna på ståndarnas baksidor äro av silver; när dessa tillkommo kan ej avgöras; förmodligen vid garnityrets aplerande för relikvariet. 8 En sådan tillplattad stenkista avbildades å G o l d s c h m i d t s fig. 7, mon omständigheten föranledde inga kommentarer.
7

10

O.

KÄLLSTRÖM

ner som icke voro beräknade för dessa delar. Ingen yrkesstolt guldsmed av medelkvalitet, långt mindre en mästare, skulle vid komponerandet av ett originalarbeto ha använt ett så klumpigt arrangemang, utan skulle ha föreslagit sin uppdragsgivare en annan lösning. Om nuvarande montering vore den ursprungliga, skulle byglarnas ornering ha avslutats högre upp, och icko delar därav stoppats ner, skadade, gömda och i glömska, bak kronringen. 3) Inga skruvar eller nitar hålla den tunga kronringen i läge. Det var bara tre, möjligen äldre men sannolikt eftermedeltida, små tunna silvertrådar, rent amatörmässigt inträdda, den ena av dem t. o. m. på ett trassligt sätt rakt in i bladverket, som hjälpligt, dock med avsevärt glapp, höll ringen fast vid lockkupan. 9 En yrkesman skulle under inga förhållanden ha lämnat ifrån sig ett så underhaltigt monteringsarbete. I fråga om detta moment erfordras en noggrann uppmätning (för »kartläggning» av alla hål i kronringen) samt utförandet av en modell, då originalet är för ömtåligt för att man skulle våga tillåta sig några manuella experiment med detta. 4) Även insidan av kronringen är helt av guld.10 Ett ovanligt förfaringssätt, om ringen redan från början skulle ha varit avsedd för att definitivt fästas på detta silverlock. Materialblandning är visserligen ej ovanlig i medeltida guldsmedsarbeten, men i regel kan man fastställa ett förnuftigt tillvägagångssätt därvidlag, som går ut på att spara på den dyraste metallen. (Så är t. ex. hostiehuset på cn monstrans på grund av religiös tradition ofta av dyrbaraste material, rent guld eller förgyllt silver, under det att monstransfoten mycket ofta blott är av förgylld koppar). 1 detta fall, »Goslarkronan» alltså, har ju förelegat möjlighet att spara guld gonom att göra den (i fall av direktmontering på kupan) osynliga insidan av silver. Men så har ej skett; denna krona har ingen del som från början varit avsedd att gömma bakom något annat. Den är alltigenom gjord av dyrbaraste, mest representativa material. 5) På insidan av kronringens 8 delar förekomma passningsmärken (ej siffertecken 1—2—3 etc. utan olikartade, två och två mot varandra svarande märken; se fig. 4). Dessa skulle under alla för• Löstagandet utfördes, i förf:s närvaro, av museets konservator ingenjör G i l l i s O l s o n , till vilken härmed framföres ett tack för den omsorg han därvid visade och de iakttagelser han gjorde. 10 Bortsett från de i not 7 omnämnda, sekundära förstärkningarna.

v

S T O C K H O L M S R E L I KV A R I E T S

V OT I V K R O N A

11

hållanden ha varit överflödiga, om guldsmedens uppgift endast hade varit att redan från början definitivt montera kronringsstyckena k r i n g locket. Däremot äro de en utmärkt praktisk hjälp, om man betänker att s c h a r n é r e n i handarbete aldrig blevo v a r a n d r a fullt lika utan passade bäst i den ordning guldsmeden först sammansatte dem. T ä n k e r m a n sig att k r o n a n varit buren och som sed var åtföljde bär a r e n på dennes resor, var den k a n s k e t. o. m. isärtagen för att ta mindre plats i ett etui. 1 1 Det vore mycket förklarligt om det av denna anledning funnes p a s s n i n g s m ä r k e n för att det skulle vara lättare att sätta samman den igen. 6) K r o n g a r n i t y r e t ä r till sin art och sitt utförande olika relikvariets övriga dekor 1 2 och är, som redan nämnts, ett av de partier som ä r rent guldarbete. Det äldsta, ev. profana arbetet på relikvariet, 1000-talsarbetet (skålens rand, g r e p a r och nod) ä r också rent guld. De utpräglat kyrkligt ornerade tillsatserna i 1200-talsstil på relikvariet (foten) äro däremot av förgyllt silver. Av förgyllt silver ä r också den i sig själv helt oornerade och alltså stilistiskt odaterbara lockkupan, v a r s trebågiga »titthål» tyder på att locket verkligen gjorts för en relikgömma. P å detta lock ha sedan bygelstyckena av rent guld nitats, döljande titthålets mellersta tredjedel (se fig. 3), och kronringen lagts så gott som alldeles lös r u n t o m k r i n g . — Ingen bestämning av karathalten å de olika guldpartierna h a r tidigare skett, var11 Om tidigt medeltida etuier veta vi ej mycket, varför det i denna punkt endast rör sig om en förmodan. Bruket att på resor medföra kronor är däremot väl belagt; utförlig eitcring får anstå. Här kan det räcka med ett referat från krönikören Matthaeus av Paris (efter A. II u y s k e n s, Die Aachener Krone der Goldenen Bulle, als Symbol des alten deutschen Reiches, Deutscbes Archiv fiir Gesch. des Mittelalters 2, Weimar 1938, s. 426). När kejsar Fredrik II 1245 i Turin mottog underrättelse att konciliet i Lyon förklarat honom avsatt och vidtagit anstalter för nyval, lät han bära fram och öppna de koffertar i vilka hans på resor medförda klenoder förvarades och utropade: >Låt oss se om mina kronor gått förlorade!> Så utvalde han en av kronorna, satte den på huvudet och sade: >Ännu har jag inte förlorat min krona och kommer ej heller att förlora den utan blodig strid mot påve och kyrkomöte.:» 12 En bård kring fotranden innehåller »lövverksfiligran», besläktat mod krongarnityrets men utfört i förgyllt silver. Denna omständighet är ett av skälen varför jag biträder tanken att dessa delar härstamma ur samma verkstad (eller möjligen ateljéer i samarbete med varandra). Men om jag förstått Goldschmidt rätt ser han dock hela arbetet, sådant det avslutades under 1240—50-talen, som en planlagd och komponerad ensemble, under det alt jag alltså finner delarna disparata och därför bestyrkande teorien att fot och krongarnityr beställts för vitt skilda ändamål.

12

O. K A L L S T R O M

för den bör g ö r a s nu. »Titthålskonstruktionen» ä r ej fullt utredd. Den ä r i »Kyrkligt guld- och silversmide», s. 33, beskriven på salt som k a n ge anledning till missförstånd, 1 3 under det att Goldschmidt h a r gjort riktigare observationer. Som ett särskilt önskemål står även en expertundersökning av juvelerna. Sammanfatta vi till en början det ovan sagda, framgår därav att den p r i m ä r a sak-iakttagelse varpå undersökningen bygger visserligen förefaller mycket enkel att göra. Den h a r dock ej gjorts tidigare och dess offentliggörande ä r därför i och för sig motiverat. E h u r u j a g emellertid umgåtts med tanken sedan n å g r a å r tillbaka, h a r jag inte ansett mig k u n n a komma fram med tesen förrän jag läst mig igenom den delvis svåråtkomliga speciallitteratur som finns i ämnet. 1 4 Sakundersökningen säger också enligt min uppfattning att det kronliknande garnityret är ett självständigt konstverk; dess mästare k a n vid beställningens utförande inte h a haft någon aning om att det skulle
13 >IIalvsfäriskt lock av förgyllt silver med tvenne titthål in till relikvariets inre.> 14 I den äldre litteraturen märkes följande. B o c k , F., Die Kloinodien des hl. römischen Reiches deutscher Nation, Wien 1864. C h y t i 1, II. — P o dl a h a , A. — V r b a, K., Die Kroninsignien dos Königreiches Böhmen, Prag 1912. C o b n, W , Das Zeitalter der Hohenstaufen in Sizilien, Breslau 1925. D a v e n p o r t C, The English Regalia, London 1897. K e m m e r l c h , M., Die friihmittelalterlicho Porträtmalorei in Deutschland his zur Mitte des XIII. Jahrhunderts, Miinchen 1907. K e r n , F., Rex und Sacerdos in bildlicher Darstellung. Festschrift fiir Dietrich Schäfer 1915. K o n d a k o w , N., Byzantinischo Zellenemails der Sammlung A. W. Swenigorodskoi, Frankfurt a. M.. 1892. v. M u r r, C. G., Beschreibung der sämtlichen Reichskleinodien und Heiligthiimer welche in des H. R. Reichs freyen Stadt Niimberg aufbewahret werden, 1790. D e n s a m m e i Journal zur Kunstgeschichte etc. dol 12, Nurnberg 1784. P o d l a h a , A., — S i t t l e r , E., Der Domschatz in Prag, Prag 1903. P o l o n s k a j a , N. D., Istoriko-Kulturnyj atlas I—II, Kiev 1913. P o s s e , O., Die Siegel der deutschen Kaiser und Könige I, Dresden 1909. R o t h e , E., Rytterkampbilledet i Aal Kirke, Aarbeger 1908, s. 77 ff. v. S c h l ö s s e r , J., Die Schatzkammer des Allerhöchsten Kaiserhauses in Wien, Wien 1918. D e n s a m m e , Dio deutschen Reichskleinodien, Wien 1920. S c h l u m b e r g e r , G.. Un Empereur byzantin au dixiéme siécle. Nicéphore Phocas, Paris 1890. W i c k h a ra - L e g g, L. G., English Coronation Records, London 1901. W i n k e 1 m a n n, E., Kaiser Friedrich II. Jahrb. der Deutschen Geschichte, Leipzig 1889. Betr. kröningsideologi so arb. av W a i t z i Abhandl. d. phil.-hist. Klasse d. Kgl. Ges. d. Wiss. zu Göttingen 18, 1873. S c h w a r z e r i Forsch. z. dtsch. Gesch. 22, 1882. D i e m a n d i Hist. Abhandl. hrsg. v. Heigel u. Grauert 4, 1894, ävensom t. ex. B ä s e 1 o r, G e r d a , Die Kaiserkrönungen in Rom und die Römer, 1919; K e r n , F., Gottesgnadentum und Widerstandsrecht im friiheren Mittelalter, 1914; S i ck c 1, W., Das byzantinischo Kröniingsrecht bis zum 10. Jahrhundert, Byz. Zeitschr. 7, 1898. — översiktl. och populärvet. hos J o n e s W., Crowns and Coronations, 2 uppl., London 1902 (rik på uppgifter raen ställvis otillförlitlig). — Om modernare litt. se vidare not 17.

S T O C K II O L M S R E L I K V A R I E T S

V0T1VKR0NA

13

komma att placeras blott som fast dekoration på relikvariet. Vid anbringandet på locket kunde kronringen i stort sett förbli oförändrad, men b y g l a r n a måste förkortas, varav följde ett omilt a v s k ä r a n d e av en fortlöpande ornamentkomposition. Om, som det skall visa sig, sannolikheten talar för att k r o n a n spelat rollen av votivkrona, inställer sig den n ä r a till h a n d s liggande tankegången: h a r den då icke dessförinnan ägts och eventuellt burits av någon furstlig p e r s o n ? Sakundersökningen blottar j u åtskilliga drag som tala för en sådan möjlighet. Om s a k u n d e r s ö k n i n g e n k a n man alltså säga alt den tvingar fram påståendet att k r o n a n s placering som g a r n i t y r på locket ä r sek u n d ä r i förhållande till relikvariets övriga delar samt tillåter arbetshypotesen, att k r o n a n varit buren eller avsedd att b ä r a s . Det förra ä r en slutsats som bildar förutsättningen för delundersökning n r I I , en litteraturundersökning vilken genom den senare arbetshypotesen blir mer vittutseende än vad eljest blivit fallet.

II. LITTERATURUNDERSÖKNING De omständigheter, som k u n n a t ä n k a s h a hindrat Goldschmidt — om h a n överhuvudtaget var inne på tankegången — att betrakta det kronliknande garnityret som ett verkligen buret huvudsmycke, förmodar j a g vara följande tre. 1) K r o n r i n g e n ä r ovanligt vid, 24,4 cm i diameter, den största bevarade originalpjäsen i sitt slag; den ä r s å vid att den endast k u n n a t b ä r a s omkring en tjock håruppsättning, en pälsklädd mössa eller en hjälm. 1 5 Men det k a n visas att den ej ä r s t ö r r e än åtskilliga på bilder
15 Jämförelsemått, största diam.: kronan på Karl den stores bystrelikvariura i Aachen 22,1, Niirnbergkronan 21,5, ungerska Stofanskronan 21 cm samt 20 cm på kung Suintilas krona, största kronan i votivfyndet från Guarrazar vid Toledo, kejsar Karl IV:s böhmiska kungakrona samt den tredje av de till kejsarinnan Kunigundas grav skänkta kronorna ( B o c k , anf. arb.). Exempel på stora kronor: krona (1300-talet) på stor håruppsättning vanlig, se t. ex. drottninghuvud (stenskulptur) i arkadgalleriorna i Linköpings domkyrka (kopia i Stat. hist. museum). Under kejsarkronan bars både cn huva och den essentiellt till kojsarornaten hörande mitran. P. E. S c h r a m m , Der König von Frankreich, Weimar 1939, ingår s. 209—10 något på problemet den krönta mössan och denna rituella detaljs successiva förvärldsligande: »Um sie einen Reif zu logen, so dass der König sich von seinem Hofstaat abhob, musste ja naheliegen. So ergibt sich nun der Typ eines kugeligen Ilutcs mit polzbesetztem Rand, der eine Lilienkrono trägt.» För hjälmkronor har man visserligen tidiga bildkällor, t. ex. Ethelstanmynt, 895— 940 ( D a v e n p o r t , anf. arb. s. 21) men huvudsakligen senmedeltida urkundsställen. Henry V av England bar i slaget vid Azincourt en juvelbesatt

14

O.

KÄLLSTRÖM

i skulptur, måleri, grafik, sigill-, medalj- och myntkonst förekommande kronor, om vilka man på objektiva g r u n d e r kan säga att de icke av k o n s t n ä r e n förstorats — för att framhävas framför a n d r a detaljer — i förhållande till bildskalan i övrigt. 1 6 2) Vid tidpunkten för Goldschmidts publikation hade ä n n u inga av de speciella eller sammanfattande arbeten — av Alföldi, Delbriick, Eichmann, H u y s k e n s , Klewitz, Schramm m. fl. 17 — utkommit, tack guldkrona kring hjälmen; Henry VII kröntes på slagfältet vid Bosworth »with the helmet-crown of Richard III» (M. R. H o 1 m e s, The Crowns of England, Archaeologia 86, Oxford 1937, s. 80—81). Åtskilliga bildframställningar med kronor av stor diameter finnas; exemplifiering får anstå. Notiser finnas som antyda att kronor varit för tunga (om kejsar Karl V, se A. H u y s k e n s , Die Aachener Krone der Goldenen Bulle, Deutscbes Archiv fiir Gesch. des Mittelalters 2, Weimar 1938, s. 472; Richard I av England måste utbyta kröningskronan mot en lättare krona mot slutet av kröningsceremonien, se H o l m e s , anf. arb. s. 74; m. m.) och för stora för att kunna på vanligt sätt bäras på huvudet, så t. ex. den numera försvunna engelska »Great crown» som på elvahundratalet ansågs för otymplig för att kunna bäras av kungen utan hjälp, den bars över kungens huvud då kröningsprocessionen lämnade kyrkan; »the Earl Marshal» eller två lorder skulle stödja kronan, då kungen satt i tronstolen; enligt en krönikör, Etienne av Rouen, hade den vid sidan två bärringar av silver ( H o l m e s , anf. arb. s. 74—77). 16 överdrivandet av vissa enskildheter i ett majestätsporträtt eller annan figurframställning under äldre medeltid är ett drag vilket som bekant växlar med tidsperioderna, varför bedömning av bildens källvärde från fall till fall är nödvändig. I allm. torde kunna sägas, att där ej överdimensionering av huvuden, händer och gester eller av andra accessoarer förekommer, där är ej heller kronan överdimensionerad, i synnerhet icke under den tid, då kronan ännu icke tagit försteget framför andra symboler, såsom rikssvärd, rikslans etc. 17 I den moderna litt. märkes följande. A l f ö l d i , A., Insignien und Tracht der römischen Kaiser, Mitteil. des Deutschen Archäol. Inst., Röm. Abt., 1935. D e 1 b r ii c k, R., Der spätrömische Kaiserornat, Die Antike 8, 1932. E i c h m a n n , E., Die Kaiserkrönung im Abendland I—II, Wiirzburg 1942 (med utförl. kall- och litteraturhänvisningar). D e n s a m m e , Von der Kaisergewandung im Mittelalter, Hist. Jahrb. 58, 1938. G r a b a r , A., L'empereur dans 1'art byzantin, Paris 1936. H o l m e s , anf. arb. H u y s k e n s , A., anf. arb. (med utförl. notapparat). K i e s s l i n g , G., Deutsche Kaiserbildnisse des Mittelalters, Leipzig 1937. K l e w i t z , H,-W., Die Festkrönungen der deutschen Könige, Zeitschr. der Savigny-Stift. f. Rechtsgesch., Kan. Abt., 28, 1939 (med ntförl. notapparat). L i i s b e r g, H. C. B e e r i n g , Christian den f jerde og Guldsmedene, Köbenhavn 1929. R a d em a e h e r , F., Eine Krone Kaiser Ottos IL, Zeitschr. des deutschen Vereins fiir Kunstwissenschaft 1, 1934. S c h i f f e r s , II., Die deutsche Königskröming und die Insignien des Richard von Cornwallis, Veröff. des Bischöfl. Diözesanarchivs, 2, Aachen 1936. S c h r a m m , P. E., anf. arb. D e n s a m me, Die deutschen Kaiser und Könige in Bildern ihrer Zeit, Berlin 1928. D e n s a m m e , Die Krönung König Ottos in Aachen, 7. August 936, Geistige Arbeit 20/10 1936. D e n s a m m e , Geschichte des englischen Königtums im Lichte der Krönung, Weimar 1937 (med utförl. notapparat). T e i l e n -

STOCKHOLMSRELIKVARIETS

V0T1VKR0NA

15

vare vilka man k l a r t (i varje fall med långt flere och bättre belägg än tidigare) k a n visa: a) att såväl b y s a n t i n s k a kejsare som västeuropeiska furstar och furstinnor av olika r a n g i regel förfogade över flera än ett rangtecken i form av krona, ofta m å n g a ; 1 8 b) att den djupa veneration, som ägnades en majestätskrona, var ägnad k r ö n i n g s k r o n a n (symbolen) 1 9 men ej k r o n o r till krigsutrustning eller daglig dräkt ( r a n g t e c k e n ) ; b a c h, G., Uber Herzogskronen und Herzogshiite im Mittelalter, Deutsch. Archiv fiir Gesch. des Mittelalters, 5, s. 55 ff. T u r b a, G., Die »kaiserliche Hauskrone» und die Niirnberger »Reichskrone», Hist. Jahrb. 46, Miinchen 1926. A V e i x 1 g ä r t n e r, A., Die weltliche Schatzkammer in Wien, Jahrb. der Kunsthist. Sammlungen in Wien, Neue Folge 1, 1926 (med utförl. källoch litteraturhänvisningar). D e n s a m m e , Geschichte im Wiederschein der Reichskleinodien. Baden bei Wien — Leipzig 1938 (med aktuell litteraturförteckning). För kronideologien äro av intresse A l f ö l d i , A., Die Ausgestaltung des monarchischen Zeremoniells am römischen Kaiserhof, Mitteil. d. Deutschen Archäol. Inst., Röm. Abt. 50, 1935. O s t r o g o r s k y , G., Die Entwicklung der Kaiseridee im Spiegel der byzantinischen Krönungsordnungen, 1936. T r e i t i n g e r, O., Die oströmische Kaiser- und Reichsidee nach ihrer Gestaltung im höfischen Zeremoniell, 1938. Jfr även W i d e n g r e n , G., i en rec. av Valmin, Alexander den store, i Hist. tidskr. 1944 s. 419 ff. — Populärt rör. eng. förhållanden: The Illustrated London News' Coronation Number 1937. —• Jag tackar antikvarien N. L. R a s m u s s o n för värdefulla litteraturanvisningar. 18 Tio olika kronor, för olika ceremonier och statshandlingar, nämnas redan i det bysantinska kejsarceremonielet ( E i c h m a n n , Kaiserkrönung II s. 136) ; över lika många, nio av guld, en av silver, förfogade Edward II av England ( H o l m e s , anf. arb. s. 78). Nya undersökningar ang. en furstes innehav av flera kronor, se H u y s k e n s , anf. arb. s. 474. Fyra kronor tillhöriga kejsar Fredrik II utlevererades 1258 ur den hohenstaufiska kvarlåtenskapen ( C o h n , anf. arb. s. 286; jfr W o i x l g ä r t n e r, Geschichte etc, s. 39). Henry V av England hade flera olika kronor, han bytte krona från kröning till kröningsbankett; även för Englands vidkommande kan man lägga märke till att den egentliga kröningskronan, St. Edward*s Crown, ej alltid användes vid kröning utan var ersatt av någon annan ( H o l m e s s. 80, 73). Även furstinnor ägde flera; Isabella av Aragonien anlände 1313 till sitt bröllop i Tyskland med tre olika kronor i gepäcket ( H u y s k e n s s. 439). Ruprecht hade 1401 en egen krona med 14 liljor som han med förkärlek ville bära ( H u y s k e n s s. 453). _ n e a s Sylvius, som innan han blev påve var sekreterare hos Fredrik III, kallade den gamla kejsarkronan gammalmodig och bondsk och berömde den nya, moderna krona, som Fredrik själv låtit utföra »för ett otroligt pris» ( H u y s k e n s s. 467). Såväl H o l m e s , H u y s k e n s oeh W e i x l g ä r t n e r som andra forskare påpeka även, att förekomsten av detta stora flertal kronor är en av orsakerna till att man i regel å bildframställningar ser kronor vilkas utseende ej alls överensstämmer med de få bevarade originalens.
18 E i c h m a n n , Kaiserkrönung. 1 s. 3, 4, 43, 109, 160. II s. 48, 56, 57, 62. K 1 o w i t z, anf. arb. s. 49, 54. Jfr v. S c h l ö s s e r , Schatzkammer, «. 10. Speciella synpunkter anläggas av H u y s k e n s s. 435—36. Jfr även.

16

0. KALLSTRÖM

c) samt att den segt kvarlevande uppfattning, enligt vilken den s. k. N u r n b e r g k r o n a n skulle v a r a den enda autentiska k e j s a r k r o n a n från medeltiden inom det tysk-romerska kejsarriket, länge skymt blicken för de slutsatser även om k e j s a r k r o n o r n a vilka k u n n a d r a g a s u r det stora litterära materialet (man h a r n u m e r a k u n n a t fastslå, att legendbildningen k r i n g N u r n b e r g k r o n a n såsom en relik från K a r l den store — och därmed den enda »riktiga» — uppkommit först u n d e r tidigt 1300-tal, alltså vid en tidpunkt då kejsardömet redan var i dalande, och ej under tidig medeltid då kejsardömet var en dominerande politisk realitet). 2 0 3) Ingen sammanställning h a r tidigare skett av det stora litterära Ixdäggmaterial som finns angående s å d a n a b u r n a k r o n o r (både de ä n n u bevarade originalen och de som försvunnit) vilka högtidligen donerats, till k y r k o r , helgongravar eller furstehelgons relikvarier, såsom votivkronor.'- 1 att folkets trohetsed kunde betraktas som uppsagd därest kejsaren tog kröningskronan ur riket (II u y s k o n s s. 458). Niirnbergskronans värde i nyare tid som symbol för ett »Grossdeutschland» betydligt äldre än nazismen. Så ville Wiens studenter år 1848 föra kronan till kröningsstaden Frankfurt a. M., »um sie dem erselmten neuen grossdeutschen Reiche zur Vertilgung zu stellen» ( H u y s k e n s s. 479). 20 Inga äldre urkunder eller krönikor synas betrakta Nurnbergkronan som en karolingisk relik; den tog då uppenbarligen inte försteget framför andra äldre, nu försvunna kejsarkronor. Först med den luxemburgska dynastien (Henrik VII valdes 1308, kröntes 1309) tyckes denna »arkeologiska» synpunkt (jfr liknande drag i antik och bysantinsk kejsarideologi!) ha fått propagandistiskt värde för kejsarnamnets innehavare (jfr v. S c h l ö s s e r , Schatzkamraer, s. 35). Under Fredrik III märkes första tecknet på skepsis. -cEneas Sylvius satiriserar över folktron, som säger, att kronan ifråga härstammar från Karl den store ( H u y s k e n s s. 467). När Karl V avbildades av Diiror i den historiska kejsarornaten, uppfattades denna bild tydligen av de flesta som en reinkarnation av Karl den store. Myten kvarlevde oanfäklad ytterligare ett par århundraden (jfr W e i x l g ä r t n c r , Geschichte etc. s. 23), och ännu när G o e t h e (Dichtung und Wahrheit, första delen, femte boken) skildrar Josef II:s kröning 1764, den han sora femtonåring bevittnade i hemstaden Frankfurt a. M., refererar han till den karolingiska myten. 21 Begreppsutredning hos R a d o m a c h e r , anf. arb. s. 84, 93. F ö r f. höll 20/4 1944 inför Konsthistoriska Sällskapet ett föredrag »Tysk kejsarkrona och bysantinskt diadem», där talrika belägg anfördes. Utförlig behandling hos H u y s k e n s , passim. Hallesches Heiltum avbildar åtskilliga bystrelikvarier och andra relikvarier med kronor. En av dessa har R a d e m a c h e r ansett sig kunna attribuera till kejsar Otto II. Om Otto III finns en notis som även den borör ett buret rogale, nämligen spiran, vilken han 992 vigde åt Stefansaltaret i domen i Halberstadt som votivgåva. Till kejsarinnan Kunigundas (d. 1039) grav och kvarlevor ha skänkts ej mindre än tre votivkronor, vilka alla synas ha varit burna. Den bekanta kronan på Karl den slores bystrelikvarium i Aachen har av B o c k identifierats såsom den i en

Krona av guld, ädelstensbesatt, placerad (sannolik! som votlvgåva) kring locket pfi etl relikvarium, ca 1240- 60, Stockholm, Statens historiska museum Inv.nr 1. Golden crown wilh precious stones, placed (probably as a votive gift i around the lid of a rellquary, c. 1240—60. Stockholm, State Historical Museum Inv. no. 1.

Färgplanschen gåva av Svenska skolmaterieUorlaget. Färgfoto N. Lagergren. Kliché från Hotrtng & Myrberg. Tryck Nordisk Rotogravyr.

STOCKHOLMS RELIKVARIETS

VOTIVKRONA

17

Sammanfatta vi delundersökning II- finna vi, alt den under senaste decennierna skedda omprövningen av företeelser inom krönings- och maktsymbolforskningen rört sig om mycket väsentliga ting och därför helt förändrat vår syn p å de viktigaste frågor. 2 2 Konsekvenserna därav vill j a g n u söka d r a g a även för själva k r o n o r n a s vidkommande. Möjligheten att » G o s l a r k r o n a n » fört en om också kort självständig tillvaro, innan den donerades till relikvariet, ter sig efter en inträngande litteraturundersökning ej längre orimlig. F ö r r trodde man sig tämligen väl k ä n n a till det lilla fåtal bevarade eller förs v u n n a k r o n o r som spelat maktsymboliska roller u n d e r den europeiska medeltiden. Numera måsto man r ä k n a med dels ett större antal, än förut antagits, av verkliga k r ö n i n g s k r o n o r , dels ett betydligt mycket större antal — förut knappast k ä n t eller till sin betydelse rätt uppskattat — av personliga eller familje-kronor (»Hauskronen») för alla grader av k r ö n t a h u v u d e n : kejsare, k u n g a r och andra furstar. Inom båda kategorierna finner man vittnesbörd om h u r u s o m k r o n o r på olika sätt förlorats: stulits, förpantats, utbjudits till salu genom koinmissionärer, gått under på havet eller holt enkelt isärtagits och urkund av 1262 nämnda, varmed den nyvalde tysk-romerske konungen Richard av Cornwallis kröntes och som han sedan skänkte till kejsarreliken med förbehåll att kronan framdeles skullo användas för att kröna alla tyska kungar; huruvida denna identifikation håller streck kan ännu ej avgöras (jfr H u y s k e n s , s. 489—90 och passim). Den krona som kejsar Karl IV 1345 lät förfärdiga för sin kröning till böhmisk konung, och som mod undantag för evakueringar förvarats på Hradschin i Prag till våra dagar, skänktes av honom till don helige Wenceslaus' (Vaclavs) reliker, med förbehåll att den framgent skulle få användas vid böhmiska kungakröningar ( R a d e ra a c h e r s. 93). Edward Bekännarens krona torde ha haft votivkaraktär (jfr H o l m es s. 77, 82). Åtskilliga andra kronor, ännu ej tillräckligt undersökta, kunna tänkas tillhöra denna kategori, t. ex. en krona i San Marco, Venedig (K o n d a k o w, anf. arb. s. 236); relikvarium i form av, eller bestående av en krona, given av Ludvig den helige till kyrkan Les Mathurins, Paris (H. H a v ä r d , Histoire de L'Orfévrerie francaise, Paris 1896, fig. 206); Oswald-relikvariet i Hildesheim (Be r t r a m , Hildesheims kostbarste Kunstschätze, M.-GIadbach 1913 s. 16, pl. 27, B r a u n , Meisterwerkc der deutschen Goldschmiodckunst der vorgotischon Zeit I, pl. 40—41). 22 Preliminär översikt av f ö r t : s hand inflöt under rubr. »Ideologi och kejsarkrona» i Dagens Nyheter 15/4 1944. Där utvecklades också följande: ehuru en stor del av de moderna tyska arbetena utkommit av trycket under nazismens tid, synes i de flesta fall materialsamlingen ha blivit uppbyggd tidigare; den stränga tyska metodiken synes också ha bevarat sin objektivitet. Inför enstaka arbeten ställer man sig dock frågande, såsom t. ex. G. H a u p t . Die Reichsinsignien, Ihre Geschichte und Bedeutung, Leipzig u. å., och II. K o h l h a u s s e n , Die Reichskleinodien, i Deutsche Kunst, hrsg. von Ludwig Roselius, 5, Berlin u. å.
Fornvännen 194.*».

K. VITTE:; OCH ANTIKVIT. BJBUOTEK

18

O.

KÄLLSTRÖM

omarbetats. 23 Man måste också som en naturlig sak räkna med att många bevarade kronor förlorats ur sikte helt enkelt därför att de, liksom i en fixeringsbild, försvunnit mitt för betraktarens blick i detsamma de ingått som en del i utsmyckningen på ett relikvarium. Materialet är i själva verket så rikhaltigt att Goldschmidt på sin tid säkerligen skulle ha formulerat sina reflexioner annorlunda, om han hade kunnat överblicka detsamma. * Den slutliga syntes — av konsthistoriska, tekniska och dokumentations-element — som en gång sedermera måste komma som en delundersökning III, kan som förut nämnts inte göras, förrän utlandsstudier åter bli möjliga., ooh bör eventuellt ske i direkt samarbete med utländska forskare. Något av innehållet i densamma kan emellertid antydas genom följande frågeställningar. Varför kunde Goldschmidt, samtidigt som han fasthöll vid tankegången att relikvariet fick sin slutform som en enhetligt komponerad ensemble, icke förklara de av honom själv påpekade stora olikheterna i stil hos fot och krongarnityr? Varför är krongarnityrets dekor, så lekande lätt, så typiskt gotiskt elegant i fråga om blad- och rankverk, fastsatt på en särskild underbyggnad av helt annan karaktär, ett slags bottenvåning av filigran-arkader (fig. 5D), ett ytterst ovanligt, nästan arkaiserande påhitt om det gjordes på 1240-talet; den närmaste förebilden är från 1000-talet och finns på det berömda rikskorset i den tysk-romerska regalieskatten (fig. 6). Ar det fråga om delar av ett tidigt 1000-talsarbete vilka här kommit till ny användning (något som närmast skulle stödja teorien att dessa delar under mellantiden förvarats i någon furstlig skattkammare). Eller har delta filigranarbete tillhört formförrådet i någon mycket ärevördig guldsmedsverkstad med särskilt långt tillbaka gående hnnlverkstradition? Se t. ex. H o l m e s , s. 76 och 89; W o i x 1 g ä r t n e r, Dio wcltliche Schatzkammer etc. s. 31; D e n s a m m e , Geschichte etc. s. 47. — N. L. R a s m u s s o n har vänligen gjort, mig uppmärksam på den märkvärdiga notisen om en av allt att döma mycket dyrbar »kejsarkrona», som på Johan IILs tid ansågs ba medföljt ett av svenskarna kapat skepp till Ryssland, för att säljas åt tsaren. Den var värd 87 000 daler och måste alltså, om det ligger någon sanning i notisen, ha varit ett ovanligt dyrbart guldsmedsarbete. Intet närmare är emellertid känt om pjäsen (F. Ö d b e r g. Om stämplingarna mot konung Johan III åren 1672—75, Sthlm 1897, s. 226). Kung Johan lät efterforska den (A. A11raa n, Den ryska marknaden i 1500-talets baltiska politik 1558—95, Lund 1944, s. 70 not 38).
M

S T O C K II O L M S R E L I K V A R 1 E T S V 0 T 1 V K R 0 N A

19

Varför ä r g a r n i t y r e t s k r o n r i n g ledad med s c h a r n é r ? De p r a k t i s k a s y n p u n k t e r n a ha redan vidrörts, men de äro dock inte väsentliga eftersom m å n g a k r o n o r för praktiskt bruk h a s a k n a t denna anordning och systemet alltså får betecknas som mindre vanligt. Den västerländska krontypen synes, så långt tillbaka man kan följa den, i de flesta fall ha utgjorts av en circulus, d. v. s. en hel k r o n r i n g . I många, av do mest pålitliga u r k u n d s s t ä l l e n a står den västerländske furstens circulus som motsats till kejsarens diadem. 2 * Den äldsta bevarade tysk-romerska k e j s a r k r o n a n (den s. k. N u r n b e r g k r o n a n ) ä r ett sådant diadem, sammansatt av 8 scharnérledade plattor, inte bara i fråga
24 Trots att orden diadema och corona (och särskilt participet coronatus) regellöst användas ora vartannat i äldre texter, torde man ändå, genom jämförelse mellan språk- och bildkällor, kunna få fram den ideologiska skillnaden mellan kejsarens högsta majeslätstecken (det som vi här kalla diadem) och de västeuropeiska kungarnas. Den bysantinske kejsaren, som ensam hade rätt att bära det slags diadem som kallades steinma, kunde framhäva sin överhöghet över andra furstar genom alt presentera dem ett annat diadem, av lägre rang, exempelvis en s. k. stephanos (därav tautologien Stefanskrona om den heliga ungerska kronan); se vidare bl. a. hos G r a b a r , anf. arb. s. 7 och 13—16. Systemet upptogs av det karolingiska kejsardömet. En bekant miniatyr i Bibi. nationale i Paris visar Karl den skallige 875 mellan två furstar med lägre rangtecken än det han själv bär. T e l l e n b a c h , anf. arb. s. 55—56, anför ett källställe enl. vilket Karl 876 kröner sin svåger Boso till dux (av Italien) och sätter på hans huvud en corona ducalis. Germanerna kände ej kröningen. Do kristnade frankerhövdingarna erhöllo smörjelse, en ceremoni som oberoende av Bysans togs direkt efter bibliskt föredöme ( E i c h m a n n , Kaiserkrönung 1 s. 81); diademet ansågs främmande, onationellt (v. S c h l ö s s e r , Schatzkammer s. 11). Under det att diademet — ursprungligen en textil, så småningom pärl- och juvelbesatt bindel — utvecklade sig till ett scharnérledat guldsmycke där den textila stommen till sist förlorade konstruktiv betydelse, torde det västerländska kungasmycket — när och i den mån det började uppträda oberoende av bysantisk guldsmedskonst — ha varit en hel r i n g av guld, en circulus. Påven Leo IV förlänade omkr. 850 hertig Nominoe av Bretagne privilegiet att bära circulum aureum ( T e l l e n b a c h s. 56). Akvitaniens och Normandios furstar buro circuli på 1100-talet ( S c h r a m m , Gesch. d. engl. Königtums. s. 47, 49, 253). Bland Danmarks kungar måste Nils och Magnus 1134 erkänna kejsarens överhöghet och erhöllo då den gyllene cirkeln; Sven fick den vid pingst 1152 av Fredrik Barbarossa ( T e l l e n b a c h s. 61—62; jfr L i i s b e r g , anf. arb. s. 22). Just från Barbarossas tid notera vi en klar distinktion mellan orden.'När den böhraiske hertigens vasallförhållande fastslogs 1158, bestämde kejsaren att hertigen hade rätt att »illis temporibus, quibus nos coronam et diadema gloriae porlamus, in nativitato domini videlicet et in pascha et in penthecosten, circulum eircuraportare» ( K l e w i t z s. 58). Cirkeln betraktar T e l l e n b a c h , s. 64, som det egentliga västerländska kungatecknet. I övrigt kan hänvisas också till sammanfattningen hos M a g d a B å r å n yO b e r s c h a l l , Konstantinos Monoraachos csåszår koronäja, Budapest 1937, s. 81 ff. (vänl. påpekat av doc. II. A r b m a n ) samt till M. B l o c h , Les rois thauraaturges, Publ. de la Faculté des Lettres de ITJniversité de Strasbourg 1924, s. 469—70 samt 500.

20

O. K A L L S T R Ö M

om vissa partier av guldsmedsarbetet utan även till typen en efterbildning av do bysantinska kejsardiademen. 2 5 Att gotiska k r o n o r ta upp detta ålderdomliga d r a g måste betecknas som mycket märkligt, och utredningen av denna fråga ger n y a kombinationer och bjuder på intressanta perspektiv. Till sist: Goldschmidts s k a r p s i n n i g a uppslag, att identifiera Stockholmsrelikvariet med det ena av två huvudrolikvarier, nämnda i domk y r k a n s i Goslar inventarium 1298, såsom gåvor av kejsar Henrik I I I , s y n e s obönhörligen falla för de invändningar som B r a u n framfört (se inledningen). Därmed h a r även den »pendang» därtill, som enligt vad af U g g l a s menar skulle h a varit det a n d r a av dessa Henr i k s båda relikvarier och som s å småningom blivit avbildat i »Hallesches Heiltum», såvitt nian n u k a n se förlorat fotfästet i Goslar. Men äro därmed också alla möjligheter uttömda att hitta notiser om Stockholrasrelikvariet i medeltida u r k u n d e r ? Sannolikt beror detta på, h u r m a n söker. Det ä r inte säkert att man skall söka efter ett huvudrelikvarium. Man torde med lika stort berättigande k u n n a rekommendera sökandet efter dels en pokal eller kalk, dels en k r o n a . Det förhandenvarande undersökningsmaterialet antyder ju, som ovan sagts, att de religiösa relieferna på foten, samt titthålet i locket, äro de enda k y r k l i g a d r a g e n hos konstverket. Man bör alltså söka en pokal och en k r o n a i u r k u n d e r , berörande furstars förehavanden och av dem besuttna skatter, av profan k a r a k t ä r . Att sedan s ö k a k n y t a samman ett eventuellt fynd d ä r med någon notis om en vid 1200-talets mitt s k ä n k t votivkrona, det k a n man väl bara med hjälp av slumpen. Men k v a r står dock, att så länge dessa utvägar överhuvudtaget inte försökts, så vet man varken om utsikterna äro små eller stora. Och vidgar m a n undersökningsfältet från att
25 Av de västerländska kejsarna började redan Karl den skallige att uppträda i »grekisk kejsarornat» och under ottonerna, särskilt Otto II, blev den sedvänja ( E i c h m a n n , Kaiserkrönung II, s. 134—35; jfr S c h r a m m , Gesch. d. engl. Königtums s. 3, 14, 20, och betr. 1000-talet v. F a l k e , Der Mainzer Goldschmuck der Kaiserin Gizela, Berlin 1913, s. 2). Nurnbergkronan, »eine Verbindung von Diadem und Heim», anser E i c h m a n n (ibid. s. 68) vara utförd i Västtyskland efter bysantiskt mönster; v. F a l k e , ant. arb. s. 2, uppräknar däremot såsom kronans stilsläktingar enbart föremål av västeuropeiskt ursprung; K o h l h a u s s e n , anf. arb. e. 4, säger med emfas att den ar enastående (jfr W e i x l g ä r t n e r , Die weltliche Schatzkammer, s. 23) och v. S c h l ö s s e r , Schatzkammer s. 51, betecknar varje anknytning till Bysans som »unhaltbar, ja unsinnig». — Ett brännbart ämne uppenbarligen, sora väl förtjänar ytterligare, objektiv utredning.

STOCKHOLMSRELIKVARIETS

V OTIV KRÖN A

21

blott gälla vissa domkyrkoinventarier till att även omfatta ett stort profant urkundsmaterial, bl. a. testamentariska omnämnanden av votivkronor, s å ligger redan däri en betydande ökning av framkomstmöjligheterna.

S U MMA R Y O. K Ä L L S T R Ö M : quarg. The Votive Crown of the great Stockholm Reli-

Among the very finest masterpieces of the medieval goldsmiths' art that found their way to Sweden during tho Thirty Years War is an extremely valuable reliquary, sont from Germany by the Swedish army in 1632. It was made about 1240—50, although some of its parts are even older. It is no. 1 in the inventory of the Stato Historical Museum, and in 1919 it was dealt with scientifically by Adolph Goldsmidt, the faraons German art-research worker (see note 1). Although the reliquary, which has long been in the care of tho museum, has aroused the interest of many research workers, only now an analysis has been made by the author of this paper, showing how disparate its parts are. By loosening the ornament round tho lid (fig. 2), the author has proved it to be an indopendent work of art, undoubtedly grcatly resembling a crown (see the coloured plate). The authors observations and arguments are brief ly as follows: 1) The ornament, to which also the arches seen in fig. 2 probably belong, consists mainly of a circlet formed of 8 piéces held together by hinges, with four lily-shaped and (originally) four cross-shaped upriglits. This complete hinge-construetion would not havo been executed if originally the crown had been intendod to be fastened direct to a stationary support. 2) The settings of tho stones of the arches, as also the fine foliage at the bottom of each arch, were deformed (fig. 5 A—B), when it was found necessary to press down the crown round the outsidc of the reliquary. Further the arches have boen clipped off at tbo bottom, regardless of tho fact that this operation has cut across the middle of a composition ol vine trails (fig. 5 C). The author is of the opinion that these features clearly indicate that this exquisite picce of goldsraiuVs work was placed upon the rounded lid at a låter date. 3) No screws or rivets hold the circlet in place. There are only three thin silver wires, fastened in an amateur fashion, holding the crown on the lid, and the way in which they are fixed shows clearly that' no skillcd goldsmith would have produced such a elumsy mounting for such valuable jewels. 4) The whole crown is of gold, even the inside of both tho circlet and arches. As is well-known, in the Middle Ages they often economisod in lhe most valuable metals by ruthloss mixing of materials; surfaces which were to be ludden wero usually of less valuable material. Tho fact that this valuable decorativc ornament of puro gold is placed on a simple rounded silver lid, (only tho outside of which is gilt) is, according to the author, a further proof that it was added at a låter date. 5) On tho insides of tho piccos of tho circlet are fitting marks (fig. 4) of the kind only met with, as a rulo, on objects designed to bo taken to picces (e. g. crowns carried in cases on journeys).

22

O. K A 1. L S T Ii ö M

6) The ornament of the crown is unlike the other parts of the reliquary in nature and execution, being of a purely profane character. Only on the foot of the reliquary is there decoration of a religious character. Furthermoro, the rounded lid originally had a three-arched peephole (so that it was possible to look at a relic inside), but when the arches of the crown wore placed över tho lid, one of them covered the central third of the peephole. In this the author sees a clear proof that tho reliquary was a complete work before the crown ornament was fastened to it, and this application must have been made at a låter date, probably with a special significance. Now when the author thus considers he has proved that the crown ornament was addcd some time after the other parts had been put together, he advances as a hypothesis ihat the crown had originally been worn. And, further, ho is ot the opinion tbat it was presented for the reliquary (which perhaps contained the skull of an eraperor-saint or some other crowned saint) as a so-called votive crown. The author has made an extensive examination of the literature (only reviewed in brief, as it is expressly stated that this paper is only a preliminary report) on (1) the sizes of different crowns (the Stockholm crown is very large, 24.4 cm. in diameter and should be compared with helmet and hat crowns), (2) the possession of two or more crowns at one time by the same owner, etc. and (3) the eustom of presenting a crown which has been worn, for the reliquary of some saint, grave or bust as a votive crown to ensure its futuro protection, inviolability and vcneration. Tho discovery entirely changes our conception of this great masterpiece of the older Continental goldsmiths, tho greatost which has found its way to Sweden; and in conclusion the author suggests the interesting perspective which presents itself for further investigations, as soon as peace is concluded and it will once more be possible to travel round Europé for tho purpose of research.