Salins stilar eller Uppsalaskolans? Åberg, Nils Fornvännen 1946 (41), s. 31-37 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1946_031 Ingår i: samla.raa.se

SALINS STILAK ELLEK UPPSALASKOLANS?
AV

NILS ÅBERG

D

et må förefalla otacksamt att endast vilja giva kritik i utbyte mot del flödande rika fyndmaterial, som Uppsalaskolan bragt i dagen vid Valsgärde, och som nu för forskningen blir tillgängligt genom en mönstergillt ordnad publicering. 1 Avsikten med denna granskning av Valsgärdematerialets systematisering är dock ingalunda att förringa det storverk. som utförts, utan fastmer att inför de nya perspektiv, som öppnats, diskutera de möjligheter och svårigheter, som möta, då forskningen så att säga blir ställd inför uppgiften atl bokföra sina nyförvärvade rikedomar. Systematiseringen av Valsgärdcmaterialet framstår ej heller som en lokalt begränsad uppgift, utan får sin räckvidd utsträckt över hela den dåtida nordiska kulturkretsen och i viss mån ännu längre. Inför det nytillkomna materialet, som i rikedom tävlar med Vendel, reser sig också frågan, om Salins en gång så berömda stilar spelat ut sin roll i vår forskning och nu få träda tillbaka för ett nytt system, som bättre än det gamla förmår fånga utvecklingen i dess allt rikare nyanserade men samtidigt mera svåröverskådliga förlopp. På den frågan har Uppsalaskolan redan givit sitt svar, då Salins andra och tredje stilgrupp och till en del även den första ersatts med de fem Vendelstilarna A till E. Systemet är hittills endast beträffande stilarna C och D utförligare framlagt, men i övrigt kortfattat och preliminärt skisserat. Tidpunkten för frågans upptagande till diskussion är därför så tillvida lämplig, som det nya systemet ännu ej fått fastare former och följaktligen är lättare anpassbart.
De hittills av trycket utkomna Valsgärdepublikationerua äro: G r e t a A r w i d s s o n s tvenne arbeten, »Valsgärdc 6» och »Vendelstile», båda tryckta i Uppsala år 1942, samt P ä r O I s e n s arbete »Die Saxe von Valsgärde», I, Uppsala 1945.
1

32

N 11. S

A Ii E It G

Syftet med den för nordisk Vendeltid avsedda systematiseringen har av Arwidsson (»Vendelslile», s. 18) angivits i följande ord: »Fiir das Spezialstudium macht sich nun. je mehr das Material angewachsen ist, das Bedurfnis nach einer bestimmteren Systematisierimg aller dieser Untergriippen stärker geltend. Ausserdem ist, was den nordischen Stil II und III betrifft. in den letzten Jahren Material hinzugekommen, das sich nicht recht in Salins System einfiigen lässt. Das gilt vor allem fiir eine Gruppe von Arbeiten, die Salin als Ubergangsstadiiim von Stil 11 zu 111 ansiih, die aber jetzt offenbar mit dem gleichen Recht wie Stil 111 eine selbständige Bezeichnung verdient.» 1 den av Arwidsson (»Vendelslile», s. 18) lämnade översikten över de fem Vendelstilarna framhållas de båda sista såsom i stort sett parallellöpande, medan stilarna A—D, trots betydande »eftersläpningar» och fortsalt utnyttjande av gamla stansar, få betraktas såsom representerande en kronologisk utvecklingsföljd. De olika stilarna skulle alltså med tyngdpunkten i sin utveckling falla: stil A på 500-talet, stil B vid tiden för Vendelgrav XII, stil C samtidigt med Vendelgrav 1, stilarna D och E vid liden för Valsgärde 6 och något senare. Sammanlag) beräknas de fem stilarna hava opispänl tiden från omkring år 525 till 700-talets slut (»Vendelslile», s. 12). Vår uppgift i det följande skulle sålunda bliva att granska det nya periodsystemet för alt därvid söka fastslå dess eventuella fördelar eller nackdelar i jämförelse med Salins stilar. Lättast all överblicka är stil B, som enligt Arwidsson (»Vendelslile», s. 19) omfattar »alle die sog. typischen Stil Il-Arbeiten. d. b. Arbeiten wie bei Salin Abb. 545—557 und 565—56(i, die sich durch strenge Beachtung des regelinässigen Rhythmus in der Linienfiilirung . . . auszeii hnen». Hänvisningen som göres till fyndmaterialct i Vendelgrav XII ådagalägger också, alt stilen omfattar större delen av det nordiska fyndmaterialet vid tiden för det fastlandsgermanska inflytandets kulmina!ion. Till stil B torde sålunda få hänföras flertalet av de zoomorfiserade flätverken, vidare de ur tvåbandsflätan utvecklade nordiska vågmotiven samt de ur vågbandens sidoflikar avsnörda fyrfoladjuren av karaktär som i Vendelgrav XII. 2 I den angivna stilmiljön störande element äro motiv som Salin. fig. 545, vilka hänföras till stil B, ehuru de framstå som typiska
1

Jfr framställningen i Nordiska komposilionsformer», detta häfte av Fv.

S A L I N S

S T I L A R

E L L E R

U P P S A L A S K O L A N S ?

33

representanter löt don ur vagbandel uppkomna stil 1). Anmärkningsvart är också, att ett av den fastlandsgermanska konstens
mest karakteristiska flätmotiv i stil II, den dubblerade konstanlinska tvåbandsflätan, icke upptagits under stil B. Det i såväl Vendelgrav XII som i Valsgärde 6 genom praktarbeten företrädda motivet omnämnes över huvud taget ej i samband med systematiseringen, däremot framhålles uttryckligen, att stil B saknas i fyndmaterialet från Valsgärde 6 (»Vendelslile», s. 28). Frånsett sistnämnda företeelser är emellertid omfattningen av stil B lätt att överblicka. Stil B motsvarar tydligen Salins stil II i dess första blomstring på nordiskt område och vid en tidpunkt, då inflytandet från den fastlandsgermanska konsten gjorde sig som starkast gällande. Vida svårare att överblicka är stil A, som tilldelas den vanskliga uppgiften att åt Vendelslilarna giva en förankring i 100-talets guldålder. »In den Anfang der auf Abb. 82 in Valsgärde 6 wiedergegebenen Serie von Tierbildern aus friihen Pressblechen durfte irgend ein in Filigrantechnik uusgefiihrtes Tier gesetzt werden können, wie z. B. Salin Abb. 499—502» (»Vendelslile», s. 16). Stil A har alltså fått på sin lott att förena motiven från Valsgärde 6 och guldhalskragarnas djurmoliv. Hur denna uppgift blivit löst, skall här diskuteras. Till stil A hänföres ett enkelt flätverk av typ fig. 85—86 i »Valsgärde 6» eller pl. 35:3 i Vendelpublikationen (»Vendelslile», s. 19). Flätverket överensstämmer i detalj med motivet Salin, fig. 555, som hänföres till stil B, varför sålunda de båda stilarna i nämnda hänseende bliva identiskt lika. De anförda exemplen tillhöra förhållandevis sena gravfynd — Valsgärde 6, Ultunagraven och Vendelgrav XII — den äldsta av gravarna representativ för stil Bepoken. Något exempel äldre än Vendelgrav XII omnämnes icke och torde för övrigt hittills ej vara känt, möjligen med undantag för ett gotländskt ryggknappspänne (St. H. M. 8555: 13 b). Här må tilläggas, att det nordiska motivet äger mycket karakteristiska fastlandsgermanska förebilder, alla med säker datering till 600lalet. Stil A får även sin karaktär bestämd av ett starkt schematiserat djiirhiivud, som saknar den i nordisk stil II sedvanliga hakspetsen och nospartiet och som bildas endast av ögoninfattning, öga och
3—Fornvännen 1946

34

N I L S

ÅBERG

i slingor utdragna käftar (»Vendelslile», s. 16). Den i nordisk stil II sällsynta djurhuvudtypen är enligt Arwidsson väl företrädd i anglosaxisk konst och fåtaligt representerad i fastlandsgermansk. Den till stil A hänförda djurhuvudformen representerar otvivelaktigt en stilistiskt ålderdomlig typ, vida starkare anknytande till stil I än vad fallet är med nordisk stil II i allmänhet. Förhållandet har av mig behandlats i ett tidigare arbete, 3 till vilket i detta sammanhang må hänvisas. I fastlandsgermansk stil II har emellertid den ålderdomliga formgivningen fortbestått utvecklingen igenom och har därvid spelat en vida mer framträdande roll än den av Arwidsson antydda. Orsaken kan tänkas hava varit, att det löst och schablonmässigt komponerade huvudet befunnits lämpligare än de massiva att smidigt låta infoga sig i de fastlandsgermanska flätmönstren. Flätmönstrens zoomorfisering hade också tagit sin början vid en tid, då stil I ännu var härskande. Den ifrågavarande djurhuvudtypens uppträdande i nordisk stil II är därför att uppfatta som ett främmande inslag, fastlandsgermanskt eller anglosaxiskt, men anger icke karaktären av en begynnelsestil i den inhemska utvecklingen. De med dylika huvuden försedda kompletta fyrafotadjuren i Valsgärde 6 (»Valsgärde 6», fig. 83) anknyta, såsom Arwidsson framhåller, till det engelska fyndet från Sutton Hoo. Emellertid ger ej heller denna anknytning något belägg för en urspningsstil A. Sutton Hoo-djuren äro icke tidigare än ordinär stil II, och fyndets nedläggningstid är ej heller enligt Arwidssons mening äldre än 600-talets mitt, utan snarare yngre. Djuren från Sutton Hoo äro fullgoda representanter för stil II på dess höjdpunkt. De beteckna den fullständiga zoomorfiseringon av ett ögleveckat band av den typ, som i Valsgärde 6 försetts med ett enstaka djurhuvud (»Valsgärde 6», fig. 87). Företeelsen skall behandlas i ett senare arbete, där även keltiska och fastlandsgermanska parallellföreteelser skola beröras. Återstår såsom det bärande elementet i stil A den grupp av djurmotiv, som fått en välkänd representant i Odenshögen vid Gamla
1 Å b e r g , Die Franken und Westgoten in der Völkerwanderungszeit, Uppsala 1922, s. 174—175. — »Der konlincntale Stil steht also in dieser Hinsicht dem Stil I näher, als es bei seiner skandinavischen Entsprechung der Fall ist» (s. 175).

SALINS

STILAR

E L L E Ii

U P P S A L A S K O L A N Sf

35

Upsala (»Vendelslile», s. 19). Med denna djurgrupp lämnar också Vendelstil A den andra Salinska stilen och överskrider gränsen till den första för att där med sig associera de motiv, vilka sedan länge betecknats som stil I med tendens mot stil II. 4 Även geografiskt sett blir därmed den första Vendelstilen lösryckt från de övriga och med sin tyngdpunkt förskjuten mot Norge. »Während Gruppe A am stärksten auf westnordischem Gebiet vertreten ist, gehören B und C hauptsächlich zu Ostskandinavien» (»Valsgärde 6», s. 121). Var skall då gränsen dragas mellan Vendelstil A och Salins stil 1? Uppgiften stannar icke vid Odenshögen och munblecket från Hou, utan för ess mitt in i den stora gruppen av norska praktspännen. Där äro tendenserna mot stil II fullt lika starka 5 och där må alltså gränslinjen mellan Vendelstil A ooh Salins stil I uppdragas av den som kan. Man frågar sig, om A-stilens inkräktande på Salins stil I är en utväg att få stil II förankrad i 400-talets guldålder. Skall stil 1 bliva bryggan bakåt och därvid endast byta namn? Till sin karaktär ej fullt så ömtålig är frågan om systematiseringen av tidsskedet efter stil B. De ur vågmotivets toppar och band utvecklade C- och D-djuren böra, om vår härledning är riktig, betraktas såsom i princip samtida med varandra och trots den avvikande formgivningen så närbesläktade som gärna är möjligt. De karakteristiska motivgrupperna torde lämpligen kunna tilldelas egna namn. Deras upphöjande till rang av Vendelstilar blir en annan sak, som ej skall diskuteras. Förutom de nyssnämnda omfattar stil D även ett antal banddjur av annat ursprung och uppvisande en annan komposition. Otvivelaktigt har dock den nordiska stilutvecklingens huvudström gått fram över de ur vågmotivet uppkomna D-djuren och endast där skymta vi konturerna av en blivande stil 111. Där flyter också utvecklingen fram så mjukt, att de skarpa gränslinjerna helt försvinna och systematiseringen följaktligen till en viss grad blir godtycklig. Osäkerheten i gränsdragningen vidlåder därför i lika hög grad det nya systemet som Salins stilar. Till stil E hava sålunda hänförts sådana motiv som Salins fig. 612—628, samtliga representerande ett så sent utvecklingsstadium, att det ursprungÅberg, Den nordiska folkvandringstidens kronologi, Stockholm 1924, s. 41. 5 Ib. fig. 100: 21—22.
4

36

N ILS

A BERG

liga vågmotivets komposilionsschema där gått förlorat. Men della schema behärskar ännu Salins stil 111 i dess första och rika blomstring och får där ett mycket karakteristiskt uttryck i en grupp avgotländska praktarbeten, representerade av Salins fig. 606—608. Denna ur stilhistorisk synpunkt så viktiga grupp har knappast fått plats i systemet ocli hänföres ej till en bestämd stil, utan ges en mellanställning mellan D och E (»Vendelslile», s. 21). Så tillvida är den Salinska systematiseringen överlägsen, som den klart fixerar och anger utvecklingen i dess huvndström. Ifrågasättas kan därför, huruvida icke de mera lokalt betonade variationerna eller sidoutveckliugar av karaktär som i stil C lämpligen kunna namngivas i anslutning till Salins stilar och därvid infogas endera som underavdelningar inom stilarnas ram eller som övergångsföreleelser mellan dessa. I detta sammanhang må till granskning upptagas benämningen Vendelstil. Fördelaktigt är givetvis att i populära och för inhemskt bruk avsedda framställningar få de torra och fiir utomstående intetsägande siffrorna ersatta av en benämning, som omedelbart leder länken till en av vårt lands berömdaste fyndplatser. Även rent vetenskapligt är benämningen användbar och stundom att föredraga, ehuru den ej helt kan ersätta den Salinska terminologien. Vi tala om stil I och stil II i det longobardiska Italien, men icke om Vendelstilar. Vi tala i Sverige om Vendeltid, men norrmän om norsk merovingortid. De Salinska stilarna hava genom sin opersonliga hållning fått en större räckvidd än begreppet Vendel. Mera av känslobetonad än reell innebörd är ett önskemål, som i detta sammanhang må framföras och som gäller bibehållandet av de hävdvunna namnen på Uppsala högar.

S A L I N S

STIL AR

E I. L E R

U P P S A L A S K O I. A N S ?

37

SUMMARY
N I L S ÅBERG: Salin's styles or those of the Uppsala School?
The boat-grave finds from Valsgärde, which have been investigatcd iu an exemplary männer thanks to the Uppsala School, have afforded a rich material from the period corresponding to Salius Style II and the transition to Style III. The abundant material of work decorated with animal ornament — shields, swords and strap mounts — has prompted the Uppsala School to revise Salin's systematization of Northern animal ornament. In the artide the new system is scrutinized against the background of the development of style described in »Northern forms of composition in Style II». In this connection the author opposes, inter alia, the attempts made to remove Salin's Style II farther back in time and to place it in direct — and thus not by way of Style I — relation to the animals on the gold collars, by giving the late Style I the designation Vendel Style A.