Kring Kungl. Vitterhetsakademiens medalj över Gudmund Göran Adlerbeth Sällström, Folke Fornvännen 1946(41), s. 348-368 : ill. http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1946_348 Ingår i: samla.raa.se

KRING KUNGL. VITTERHETSAKADEMIENS MEDALJ ÖVER GUDMUND GÖRAN ADLERBETH
AV FOLKE SÄLLSTRÖM

U

nder 1800-talets första årtionden, en tid, då den svenska konsten representerades av medelmåttornas långt mer flitiga l o fruktbringande och bestående arbete, skapades inte många medaljer, som kan sägas äga den för en medalj så betydelsefulla egenskapen att kunna »behaga både ögat och förståndet» icke ens »ju flitigare och uppmärksammare penningen beses» (Adlerbeth). Nog lämnar oss de flesta minnespenningar från Gustav IV Adolfs, Karl XIII:s och Karl Johans tid i varje fall med avseende på ögats nöje tämligen oberörda. En och annan ger ett vackert porträtt, men en och samma porträttbild återkommer gång på gång endast sammankopplad med olika frånsidor, oftast torra, svagt komponerade, av detaljer överlastade och tafatt graverade. Detta ger ett särskilt intresse åt de fåtaliga verkliga konstverken inom arten. Man söker sig till cn Grandols, en Salmsons, en Beurlings eller en P. H. Lundgrens oeuvres. Men ingen av dessa har efterlämnat någon omfattande produktion. Likväl betraktade redan samtiden med aktning och förväntansfull beundran deras arbeten. Lars Grandel, teckningsprofessor vid Konstakademien redan 1795, resestipendiat för studier i Rom före 1796, innehavare av medaljörlönen vid Akademien sedan 1813,1 var alltsedan århundradeskiftet »känd och erkänd för den skickligaste konstnär i denna wäg». 2 Sant är att han genom sin strävan till enkelhet och ett visst övervardagligt allvar men också genom handens säkerhet höjer sig vida över
L o o s t r ö m, s. 441. Rörande litteraturlörkorlningar se källor ncdiin. Riksens Höglofl. Ständers Banco Utskotts Protocoll den 12 mars 18(11, p. 452. (Publ. av Lindgren.)
2 1

KUNGL.

VITTERHETSAKADEMIENS

MEDALJ

349

dem, som vid h a u s sida och pa g r u n d av lians egen långsamma arbetstakt inhöstade de många beställningarna. Men tidens alltför stora intresse för präglandet av minnespenningar krävde ett tempo, som icke passade honom — icke konstarten heller för den delen. Vid ett p a r tillfällen h a r Grandel, e h u r u aktad och prisad, måst avstå redan påbörjade arbeten till yngre, dristigare och av framgång mera beroende artister. I protokollen från Vitterhetsakademiens sammankomster eller vid medaljliestäillarnas koinmittésa.mmanlräden k a n mun träffa på dylika vittnesbörd om h a n s beklagliga, e h u r u sannolikt oftast självförvållade åsidosättande. Grandel klagade själv över. att h a n var för hårt engagerad med graveringen av myntstampar på Kungl. Myntet. Eftervärlden må se detta som en klen u r s ä k t : faktum kvarstår, att denna tids svenska medaljkonst genom h a n s senfärdighet gått miste om verk, som åtminstone med en viss sannolikhet k u n n a t s k ä n k a den ett bättre konstnärligt eftermäle. Vi skulle vilja dröja vid händelseförloppet k r i n g tillblivelsen av medaljen över Karl X ! H : s och Hedvig Elisalieth C h a r l o t t a s kröning 1809, ett uppdrag, r ö r a n d e vilket David v. Schulzenheim inför Höglofliga Riddcrskapet och Adeln y t t r a d e , att »snart beslut bör tagas, efter som w å r förträffeliga Medaillenr Grandel arbetar ej mindre långsamt än u t m ä r k t wäl». 3 Grandel brottades med uppgiften, sig själv och tiden, ä n d a till dess att man i maj 1815 infordrar a n b u d från F r u m e r i e , E n h ö r n i n g och E n e gren. 4 Eller vi k u n d e s t a n n a vid h u r h a n i s a m b a n d med förberedelserna inom Riksens Höglofliga Ständers Banoo Utskott för medaljen över p r i n s C a r l A u g u s t s adoptering åsidosattes för E n h ö r n i n g »i anseProtocoll hos Höglofl. Ridderskapet och Adeln vid riksdagen 28 febr. 1810, p. 1525. (Lindgrens oxcerpt.) 4 Grandol, som under arbetets gäng på egen bogäran erhållit en skiss till kröningsakten av J. v. Breda — han hado själv icko närvarit vid tillfället — hade samtidigt uppdraget att utföra medaljen över Karl Johans val till tronföljare Enligt ständernas beslut skullo vid donna tid ännu ti" andra officiella medaljer präglar. Enhörning var redan engagerad med graverandet av två av dessa. Grandels långsamhet med de honom anförtrodda medaljerna gjord© att uppgifterna hopade sig på elt sätt, som (vingade uppdragsgivarna att utbyta honom mot andra. Jämf. L i n d g r e n i Riksbankens raedaljstarapar, s. 143. Jämf. även hos H i l d e b r a n d medaljen Karl XIII nr. 9.
3

350

FOLKE

SALLST RuU

ende till bemälte Professors föicburne sysslosättning på längre tid med förfärdigande af Stämplar till Medailler, som han förut sig åtagit». 5 Till här föreliggande studie har emellertid ett tredje liknande fall av en tillfällighot kommit att bli upphovet.

Kig. 1. Aldrig utfört förslag till medaljen P 1 . ' I : 1 — 2 . '/ 4 . Proposition jamais cxécutce pour la medaille Pl. 1:1—2.

1 en monter i medaljsalen vid Kungl. Myntkabinettet ligger en medaljskiss (fig. 1), en teckning i sepiatonad tusch vid sidan av en silvermedalj slagen till minne av Gudmund Göran Adlerbeth (pl. 1:1 o. 2). På etiketten läser man »Skiss till medalj över riksantikvarien och statsrådet G. G. Adlerbeth, graverad av Johan Salmson 1821>. På grund av stora avvikelser hos den färdiga medaljen från skissen, som avser medaljens frånsida, både ur kompositionens synpunkt och med hänsyn till detaljerna ställer sig åskådaren strax frågan, vem som är upphovsman till skissen. En anteckning på densamma meddelar förbryllande nog: »medaljörens project». Vitterhetsakademien var beställare av medaljen — det framgår av påskriften i exergen på reversen, och anteckningen på skissen väg5 Riksens Höglofl. Ständers p. 1104. ( L i n d g r e n s excerpt.)

Banco

Utskotts

Protocoll

16

juli

1810.

KUNGL.

V I T T E R H E T S A K A D E Ml EN S M E D A t J

351

leder oss med »hörer till Protoc. för d. 13. Jun 1820». Vi vända oss därför till Akademiens protokoll för att spåra enskildheterna kring beställningens realisering. Gudmund Göran Adlerbeth var en av sin samtids mest rättvist ärade män, vördad och älskad av många vänner bland landets ädlingar och lärde. Tidigt bragte honom hans vittra övningar och intressen i kontakt med Gustav III. Vid 27 års ålder (!) blev han riksantikvarie 8 och handsekreterare hos konungen under dennes italienresa. Från sekreterareposten vid den 1786 nybildade Vitterhetsakademien, till vilken riksantikvariesysslan och vården om myntkabinettet hörde, avgick han på egen begäran 1793 men var åren framåt alltjämt en verksam akademimedlem icke minst på Akademiens då kanske viktigaste arbetsområde, modaljcensuren. Hans betydande bildning, uppbyggd på fransk och klassisk grund, är i detta sammanhang av bestämt intresse att erinra om. Hans översättningar särskilt av latinska skalder, Virgilius, Horatius och Ovidius — de ständigt givmilda källorna för inskriftskonstens utövare — kommo att bli en av de viktigaste utgångspunkterna för en sannare antikuppfattnings genombrott i vårt land. I sina försök att genom översättningar återuppliva minnet också av den fornnordiska dikten röjer han sig som förebåda re av den götiska rörelsens uppblomstring fram på 1800-talets andra årtionde. Hans litterära och vetenskapliga skriftställarskap och hans statsmannagärning har givit oss inblick i en personlighet av ädlaste slag, möjligen icke storlinjig men i en viss enkel skönhet höjd över svårigheter och strider. Vi ha velat ägna vår medaljs föremål en kort karakteristik av det speciella skälet, att han under hela sin tid som arbetande akademiledamot haft den allra största betydelse just för medaljkonsten. Makom redigerandet av Gustav I I L s egen medaljhistoria stod sålunda Adlerbeth som den främsta kraften.7 Hans lärdom gjorde honom väl förtrogen med sinnebildsläran och inskriftskonstens fordringar och möjligheter och resulterade bl. a. i en innehållsrik avhandling om »Det som förnämligast bör i akt tagas vid SkådeRörande riksantikvariebefattningen, dess innebörd på Adlerbeths tid och hans innehav av donsamma, se s. 14 hos A d o l f S c h u c k , En humanistisk vetenskapsakademi och dess anor, i Ad patrinm illustrandam, hyllningsskriften till S. Curman 1946, s. 1—85. 7 A. S c h II c k, ovan anfört arbete, s. 14.
6

352

F O L K E S Ä L L S T R ö ,11

penningars iipgifvande». tryckt i Akademiens handlingar del 2 år 1791. »Sinnebilder kläda ofta cn naken sanning med prydande behag» (A. var ännu gustavian) »och en figur målar mer än många o r d » . . . ; »hälst åskådaren är smickrad, att i denna bild igenfinna elt sammandrag af omständigheter, som sätter honom i stånd att sjelf utleta bemärkelser» . . . »Den enhet (unité), som nödvändigt bör råda i alla snilleverk, kräfver, att hvar och en skådepenning, måste hafva ett visst och icke flere olike ämnen till föremål. Båda sidorna böra därtill sammanstämma och bidraga» . . . »icke allenast noga iakt taga utan ock otvunget visa sig». »Sanning i tankar, ädelhet i uttryck, äro nödiga egenskaper i en påskrift, ej mindre än i alla andra vittra arbeten» . . . »Det sanna höga ligger alltid i tanken, aldrig i prunkande uttryck;» . . . »Af det skälet äro de gamlas mönster så värdiga att följas» . . . »att vara lånt ur en Classisk författare, är till en påskrifts skönhet en tillfällig, ingalunda en väsondtelig omständighet» .. . »flera bokstäfvers afskärande, kunna ock för rummets skull tillåtas men med det villkor, att de ske, så sparsamt som möjeligt är, och att meningars tydelighet icke däraf lider». Vi få skäl att återkomma till även andra uttalanden i denna avhandling längre fram. De här meddelade torde redan ge läsaren en god uppfattning både om synpunkterna omkring år 1790 och om Adlerbeth själv, också om hans språkligt högtstående uttryckssätt. Det var helt visst ett allvarligt ögonblick, då budskapet om Adlerbeths död nådde Akademiledamöterna. Protokollet för den 14 oktober 1818 berättar följande: »Anmälte Andre President T^andshöfdingen von Rosenstein på anmodan af Hr Expeditions Ser-rotera ren Biaron Adlerbeth, att f. d. Statsrådet ni. ni. Herr Friherre Adlerbeth d. 7 sistl. October efter få dagars opasslighet hastigt aflidit på sin Sätesgård Ramsjöholm. Herr Landshöfdingen tillika med Academiens Herrar Ledamöter yttrade dervid enhälligt den kännbara saknad och snart sagdt oersättliga förlust Acadomien genom en ai Henne högst förtjent Ledamots bortgång lidit.» Att förlusten verkligen kändes djupt allvarlig för dem som stått honom vänskapligt nära, so vi av ett brev, 8 som Nils von Rosenstein några dagar senare riktade till Jacob Adlerbeth: »Jag skrifver Dig till, Min bästa Jacob! men ined andra känslor, än tillförene. Du har sett min sorg, och jag Din. Blifve Försynen genom
8

Samling brev till Jacob Adlerbeth i Vitterhetsakademiens arkiv.

I'l. I.

5
Pl. I. .Medaljer utförda av Johan Salnison över: Gudmund Göran Adlerbeth, 1821 (I—2); Kronprins Oscar kansler vid Uppsala universitet, 1818 (3—4); Carl de Geer, 1823 (5).
Midaillcs exécutées par J o h a n Salmson. Tous Vi-

I'l. I I .

\,

l'l. 11. 1—3. .Medaljer av Johan Salmson ö v e n Gustav Vasa, 1 <S2(> (1), Torbern Bergman, 1826 (2), Axel Oxenstierna, 1821 <:i) samtliga för Durands serie (iver berömda män. Paris. 4. J. T. Sergel av J. Salmson, 1810 (gipsavgjutning). ä. 5 franc 1821, myntförslag av .1. Salmson. 6—7. Meilaljfransidor av L a n Grandel över hertig Karl som kansler vid Uppsala universitet 1792 ((I) och Lantbruksakademiens instiftande 1811 (7). Samtliga '/,, 1—3 Médailles exécutées par Johan Salmson. 1. .T. Salmson: ,1. T. Sergel, moulage en plalre de 1816. 5. .1. Salmson: Proposition pour la piéce de 5 Francs de 1824. 8 — 7. Lars Grandel: Revers des médailles pour le dauphin Guitave Adolpbe comme chancclicr de 1'Unlverslté d'Uppsala 1792 (6) et la fnndation de V Aeadémie d*agrlculture 1S11 (7). Tous 1/1.

KUNGL.

V I T T B R U B T S .1 K A D E M I B N S M E II A I. .1

353

sin Nad vår tröst och vårt stöd! — Jag hoppas, att Din resa gått lyckligt och väl. Hans Ex: Grefve Flemming har sjelf notificerat hos de Kongl. och skall ombestyra Seraphimen-ringningen. så snart Rikshärolden Troil kommer till staden. — — — — — — Du är mig nu dubbelt kär, såsom det enda lefvande jag har qvar al Min Vän, min oförgätelige Vän.» Det nyssnämnda akaderaiprotokollet fortsätter: »I anledning av Herr Presidenten Friherre Edelcrantzs gjorde hemställan beslöt Academien att till tacksam hogkomst låta slå en Minnespenning öfwer framlidne Herr Stats Rådet friherre Adlerbeth.» Akademiens sekreterare. Carl Birger Rutström, som värdigast bland ledamöterna uppehöll traditionen från Berchs och Adlerbeths övningar i sinnebildsoch inskriftskonsten, fick troligen i uppdrag att göra förslag. Han överlämnade nämligen ett par sådana längre fram, eller vid sammankomsten den 7 mars 1820. De »remitterades till Herr Lnndshöfdingen von Roeensteins och Herr Stats Secreteraren af Iveopolds utlåtande». Då Rutströms medaljförslag begrundats, upplästes de en första gång den 18 april 1820 för ledamöterna, som emellertid beslöto uppskjuta ärendets avgörande till on annan gång. Rutström bemyndigades nu »derom öfwerlägga med Herr Professoren, Medailleuren Grandel». Här uppträder alltså Lars Grandel i sammanhanget. Akademien hade återkommit till ärendet redan den 25 mars (§ 5): »Anmälte Secreteraren, att han till följd atAcademiens anmodan, rådgjort med Medailleuren, Professor Grandel om möjligheten att på cn Skådepenning med tydlighet och Känbara attributer utmärka de 3ne Dygderne, Blygsamheten, Troheten och Sanningen, sörjande vid en Grifturna omgifven af Symboler af Vitterhet, Musik, Historie och Antiqviteter och att Professoren lofvat meddela ett förslag till teckning af en så inrättad Penning.» Vi låta protokollen berätta vidare. Den 9 maj (§ 3) » . . . anmältes, att Professoren Grandel förmält sig ännu icke hafva hunnit verkställa något försök till ritning af den föreslagna Medaillen öfver framl. Stats Rådet, Baron Adlerbeth, men att han sysselsatte sig. så ofta angelägnare göromål del tilläto, med idéer till den begärda compositionen.» Den 6 juni (§ 5): »Sedan Professoren Grandel, genom Secreteraren låtit anmäla, att han för öfverhopando göromål ännu inte hunnit färdig den utlofvade ritningen till den förslagsvis proponerado Skådepenningen öfver
23—Fornvännen 1946

354

FOLKE

SALLSTR OM

framlidne Stats Rådet Frih. Adlerbeth, föreställande de Sae dygderna, Pudor, Fides och Veritas sörjande vid en Grifturna, beslöt Academien att, utan längre afvaktan af denna ritning än till nästa sammankomst Tisd. d. 13 dennes, då, om möjligt vore företaga detta ämne till sluteligt afgörande, hvarom Professoren Grandel skulle genom Secreteraren i tid underrättas.» Den 13 juni uppvisades äntligen Grandels ritning. »Vid granskningen af detta förslag, fann Academien idéen vara nog svår att med redighet uttrycka, och öfverenskom efter någon öfverläggning om detta ämne, att sluteligen fastställa följande Medaille af Tolfte Storleken att förfärdigas på Academiens bekostnad, neml: Första Sidan: Den aflidnes bröstbild med omskrift: G. G. ADLERBETH. LIB.BAR.CONS.STAT.EQV.COM. RR.O.O. Andra Sidan: En Qvinna, föreställande Academien. hållande trenne Kransar i högra handen, och ett granatäple i den vänstra, stödande sig i sörjande och sittande ställning mot en Piedestal, hvarpå står en Grifturna; deromkring Academiens Attributer, en Lyra, en Rulle, en Sphinx. öfverskrift: NULLI FLEB1LI0R. 1 afskärningen S0C10 DEN. MDCCCXVHI. R.ACAD.L1TT.HUM.H.A. Och anmodades Secreteraren, hvad verkställigheten angick att hos någon graveur af erkänd skicklighet underrätta sig om graveringskostnader, för att derom ju förr dess helldre lemna Akademien Kunskap.» Därmed var Grandel definitivt avkopplad. Antingen förlorad tilltro till hans förmåga eller förtret över hans upprepade dröjsmål med skissen tycks ha varit orsak nog för Akademien att söka efter en ersättare. Men Grandels skiss koin att lievaras i arkivet — en lycklig tillfällighet, som eljest så ytterst sällan förenats med de mångfaldiga tecknade medaljprojekt, som enligt kunglig! påbud alltsedan 12 maj 1818 och långt tidigare enligt praxis åtföljde varje medaljärende.0 Det kan inte råda någon tvekan om att skissen i Myntkabinettets utställning är den, som Grandel inlämnat. Det litet nervösa i teckningen, snabbt men säkert anlagd på papperet, erinrar om att Grandel studerat hos Ljungberger. Som helhet röjer skissen helt visst en mästarhand; klara avsiktligheter i uppläggningen och goda proportioner. De överrikt och kompositionellt nonchalant insatta detal" Enligt Akademiens protokoll för nämnda datum.

KUNGL.

VITTERHETSAKADEMIENS

MEDALJ

355

jerna ge oss dock intrycket, att Grandel redan uppgivit att söka bemästra det tämligen hopplösa projekt h a n åtagit sig följa. F ö r att ge rättvisa åt h a n s talang, som Akademien kände alltför väl för att vilja retuschera och jämka på h a n s skiss — man frångick hellre själva idéen och sökte ett mindre komplicerat motiv — vilja vi h ä r avbilda ett par av de arbeten, som bäst motivera Grandels höga u p p s k a t t n i n g (pl. 11:6—7). Vi behöva icke ställa dessa medaljfrånsidor bredvid samtidens in- eller utländska utföranden av s a m m a framställningstyper för att k ä n n a deras betydande konstnärliga kvalitet. 10 Det sviktfulla lugnet, den ädla balansen i den enskilda gestalten såväl som i den kompositionella helheten s y n s v a r a deras s ä r m ä r k e . Till jämförelse med själva skissen och till ytterligare k u n s k a p om G r a n d e l s teckningssätt k u n n a vi till slut lämpligen också ta del av en medaljskiss av honom, som likaledes bevaras i V i t t e r h e t s a k a d e m i e n s a r k i v (fig. 2). 1 1 Akademien gick nu vidare i förberedelserna för medaljen över Adlerbeth och beslöt den 12 juli att vidtala »den unge mycket lofvande Artisten Salmson» att å t a g a sig utförandet till ett pris som man a n s å g »i det närmaste böra öfverensstämma med Medailleuren F r u m e r i e s pris 133 Rdr 16 sk. Bco» — F r u m e r i e hade tydligen anmodats avge anbud ( ! ? ) . Att valet föll på Salmson 1 2 berodde säkerligen på h a n s framgångar vid målarakademiens utställningar 1815, Rörande Grandols produktion, se H a r a l d W i d é e n , Några medaljpousseringar av Lars Grandel, i Nordisk Numismatisk Årsskrift 1936, s. 155. För sitt kanske most beundrade verk, revolutionsmedaljen av år 1790, hade G. till förlaga en skiss av Masreliez, varför bild därav utelämnas här. (Brev 19 jan. 1791 i autografsaml., Eriksberg; Lindgrens excerpt.) 11 En i Konstakademien bevarad medaljskiss av Grandel från början av är 1797 avbildas i Meddelanden från Kungl. Akademien för de fria konsterna 1929, s. 74. Den är säkerligen i vissa avseenden typisk för sin upphovsman, men röjer icke samma säkra kompositionstalang som de andra, här framdragna exemplen. 13 Salmson som ersättare för Grandol blev en aktuell fråga även för Myntverket längre fram. Då den gamle professorn med åren blev allt mindre lämpad för det snabbhetskrävande arbetet som myntgravör, sökte man förvärva Salmson. Man hoppades rent av kunna avkoppla Grandel i förtid. Svensko ministern i Paris hade emellertid privata uppgifter om Salmson, som omöjliggjorde dennes val, varför kommitterade sedermera ehuru med tvekan gick in för Ludvig Lundgren. (Ett hjärtligt tack till riksbankskamrer Torgny Lindgren, som vänligen muntligt meddelat mig detta och mycket annat till gagn för denna uppsats.)
10

356

FOLKE

S Ä L L S T ROM

1816 och 1818. Sistnämnda år hade han också deltagit i Götiska förbundets konsttävling och vunnit det ena av de högsta priserna för en basrelief i lera, föreställande Tor i strid med jättarna, ett arbete som prisades för »mycken förtjänst i kompositionen». Vid förbundets utställning samma år ansågs denna relief jämte Fogelbergs »Tor» vara de bästa skulpturerna. I ett brev till Adlerbeth den 11 aug. säger sig Nils von Rosenstein vilja tala vid Rutström om Salmson, vilket torde innebära, att Adlerbeth och hans och faderns närmaste vänner voro ivrigt angelägna att göra Salmson intresserad för uppgiften.8 Han fick nu uppdraget att verkställa en ritning, som skulle granskas av Leopold, Jacob Adlerbeth och Rutström. Den 16 augusti har han »åtagit sig, enl. Academiens anmodan, Adlerbethska Medaillens förfärdigande för ungefärligen samma pris som det nämnda af Frumerie (Se Protoc. för d. 12 Julii); men att han ämnade verkställa arbetet i Paris, dit han oförtöfvadt komme att afresa. En af honom författad Ritning öfver Medaillen, enligt erhållen föreskrift, hade blifvit upvist för Stats Secreteraren af Leopold och Academiens Secreterare, hvilka funnit den enlig med den fastställda idéen och visa en god smak i teckningen.» Salmson skötte sitt uppdrag så vitt vi kunna bedöma saken perfekt, även om provexemplaren av den färdiga medaljen icke kunde företes förrän efter ett års förlopp eller vid Akademisammankomsten den 12 sept. 1821. Man beslöt, >att desamma, såsom de första aftrycken skulle i underdånighet öfverlemnas till deras Kongl. Majestäter, samt till Hans Kongl. Höghet Kronprinsen, hvilket ärende Hans Exc. Stats Ministern Grefve von Engeström benäget åtog sig att på Academiens vägnar uträtta, i den frånvarande Praesidii ställe. Äfven skulle å Kongl. Myntet beställas, till en början Tolf Exemplar i Silfver, för att, utom Academiens eget behov och det Kongl. Oabinettet, vara vid nästa sammanträde tillhands, för de ledamöters tjenst, hvilka önskade att deraf blifva ägare, och af hvilka Exemplaret komme att betalas med En och en half Rdr Specie eller Tre Jetoner i Silfver.» Vid samma tillfälle »upvistes Kongl. Hof Graveuren S. Salmsons qvittens för den efter fullmagt af hans Son, Medailleuren J. Salmson, för dennes räkning emottagna Summa, stor 491 Rdr 32 sk. Svenska Banco Sedlar, hvarande efter gällande Kurs å 118 sk. emot den Summa. 200 Rdr Hamburger Banco.

KUNGL.

VITTERHETSAKADEMIENS

MEDALJ

357

som enl. afgifven och godkänd r ä k n i n g tillkomme honom för graveringen af den friherrliga Adlerbethska Medaillen». 1 3 H u r hade Salmson lyckats — akademiprotokollen s ä g a ingenting om ledamöternas eventuella uppskattning av resultatet. E n nutida g r a n s k a r e finner med tacksamhet i denna medalj ett av de få konstnärligt beaktansvärda och högt förtjänta konstverken från det »men-

Kig. 2. Medaljförslag av Lars Grandel, ej ulfört. •/»• Lars Grandel: Proposition pour une medaille inexécutée. lösa» skedet i v å r k o n s t h i s t o r i a . 13b F ö r p o r t r ä t t e t h a d e Salmson möjligen till förebild S e r g e l s medaljong, fig; 3 ( L u n d m a r k ) ; h a n h a r endast draperat halsens nedre del men eljest g a n s k a noga följt förebilden. E n k a r a k t ä r s f u l l modellering, som i vissa d r a g k r i n g munStampen förvaras nu på Kungl. Myntet, nr. P 59. Den är rund oeh tämligen låg samt försedd med hals. Åtskilliga små nötningsärr i kanterna. Huruvida stampen utförts i Paris eller efter Salmsons punsar fullbordats här i Stockholm, har jag hitintills icke kunnat avgöra. De första provoxemplaren präglades enligt Akademiprotokollets uppgift vid Kungl. Myntet. 18b Jmf. B. T h o r d e m a n , Svensk medaljkonst. Almanack för alla 1934 —35 s. 168.
13

358

F O L K E

S Ä L L S T RO M

nen och vid ögonen ger mer av den åldrade vises, över resignation framgångna oberördhet än Sergels porträtt, utfört minst tio å r tidigare. 1 4 H u r levande blir icke inblicken i denne mans väsen, då vi ställa upp till jämförelse medaljens bild vid sidan av den Adlerbeth — väl för de flesta av oss i minnet synnerligen aktuelle — som L o r e n s P a s c h målade 1780. H u r skulle föremålet självt ha uttalat sig om Sergel-Salmson ver-

Fig. 3. G. G. Adlerbeth, gipsmedaljong av J. T. Sergel. Diam. 46 cm. J. T. Sergel: G. G. Adlerbeth, médaillon en plätre. sionen? Helt säkert berömmande. Adlerbeth följde med sin tid. H a n s uttalande i den förut citerade avhandlingen höll h a n säkert icke rigoröst på 30—40 å r s e n a r e : »Det ä r i porträtter på penningar lika Jämf. E f r a i m L u n d m a r k , Sergel och den svenska modaljkonsten, i Konsthistoriska Sällskapets publikation 1921, s. 65. Sergels medaljong kan icke med säkerhet dateras. Årtalen 1783, 1803 och 1808 äro uppgivna i samband med olika exemplar av reliefen. Cardon, sora utfört en litografi efter medaljongen, uppger densamma vara tillkommen 1783. Jämf. G. Göthe: Johan Tobias Sergels skulpturverk, Stockholm 1921, s. 120 nr. 119. Komparationen bör inte pressas; jämför nedan sid. 362 ang. eventuell skiss mellan medaljongen och medaljen.
14

KUNGL.

V I T T E R H E T S A K A D E M I E N S

M E D A L J

359

angeläget som på taflor. att i akttaga landets eller lidens drägi (costume). Efterfölgden af forntidens penningar, som i så m å n g a afseenden ä r grundad på goda skäl, h a r i detta mål föranlåtit ett och annat bruk, som ingen verkelig anledning äger i naturen, och derföre med rätta borde förkastas. Sådant ä r alt föreställa vara tiders E u r o p ä i s k a manspersoner med b a r hals. Det ä r naturligt, att Romerska porträter s å visa sig; ty personer at båda könen gingu barhalsade. Men. sedan nu sådant ej b r u k a s utan af fruntimmer, ä r ett barhalsadl mansporträt ett fel emot tidens sed. ehuru Romerskt dess utseende må blifva.» 15 Att han själv längre fram skulle finna naturligt att anlägga antika lockar och tillåta sig avbildas med bar hals. förebådas redan av h a n s modererande ord: »Icke destomindre. som förbemölto föreställningssätt nu mera vunnit gammal häfd och genom en tyst öfverenskommelse blifvit med våra seder införlifvadl. må det. ej blifva ämne till ytterligare åtal.» Det berättigade i Adlerbeths krav å r 1791 på begränsad användning av förkortningar i påskrifterna ha boot Bilarna av lians medalj knappast tagit mycken h ä n s y n till. Medaljens omskrift med dess 10 förkortningar av 11 ord var måhända lättförståelig för den lärde Rutström och hans i inskriftskonsten välorientoradc akademikollcger. T y v ä r r icke så för cn nutida betraktare. Författaren tror sig icke begå en överflödig gärning, då hun h ä r försöker en tolkning, därvid älskvärt biträdd av professor G u n n a r Rudlierg. 1 " Vi läser alltså på å t s i d a n : G. G. Adlerbeth Iiber b a r o n u s cons i l i a r i u s s t a t u s eques commendator regi ordinis, det vill s ä g a : G u d m u n d G ö r a n Adlerbeth, f r i h e r r e , statsråd, r i d d a r e och kommendör av K u n g l . Maj:ts orden. F ö r den emblematiska framställningen av Akademiens sorg över sin bortgångne ledamot h a r Salmson och h a n s u p p d r a g s m ä n använt sig av en framställningstyp, som ä r -ytterst vanlig inom den nyklassicistiska sinnobildskonsten, e h u r u den förekommer i åtskilliga överförda bemärkelser. En sittande kvinna i antik dräkt, sör16 Detta är således ett inlägg i den »kostym-strid», som utkämpades under 1700-talets slut och långt in på 1800-talet, Jämför härom N. L. R a s m u s s o n , En tidningsdiskussion på 1790-talet om riksdalormyntcns kungaporträtt, i Nordisk Numismatisk Årsskrift 1941, g. 150 f. med anförd litteratur, s. 165 not 9. 18 Ett vördsamt och hjärtligt tack för muntligt meddelande.

300

F O L K E S A I. L S T It 0 M

jande eller framräckande en krans ses utomordentligt ofta på samtida medaljer och ännu långt fram på 1800-talet.17 Hur ofta motivet i dess många variationer än framträder, är det ytterligt sällan en sa väl balanserad, i detaljerna så måttfull men ändå rikt utmodellerad och i uttrycket så meningsfull och enkelt värdig form givits åt detsamma. De diskret anbragta attributen störa icke lugnet hos den sörjande, som genom vänstra axelns höjning givits ett mjukt positivt uttryck av stilla smärta. Huvudets tyngd är helt visst också avsiktlig. Ställa vi vår medalj vid sidan av ett par svenska, till motivet jämförliga arbeten, elt äldre och ett yngre, framträder dess överlägsenhet i innehållslig värme och rent konstnärlig karaktäriscring på ett flagrant sätt (fig. 4, 5). För överskriften — nulli flebilior — har man som vanligt sökt förebilden hos en klassisk författare. Orden äro sålunda hämtade ur Horatius Carmina 1:24, där skalden sjunger så till Vergilius vid deras gemensamma vän Quintilliiis Varus' död: Mollis ille bonis flebilis occidit: nulli flebilior quam tibi Virgili. I Adlerbeths egen översättning av år 1817 lyder detta ställe: Mången redlig hans stoft fuktar med ögats flod; Mera billigt likväl ingen än du. Virgili Meningen med do två lösryckta orden,, som alltså är: icke mera värd att sörjas (av någon än av oss), kunde kanske kortast uttryckas så: »skall sörjas mer av ingen». Deras innehåll vill alltså sammanknyta, i bästa Adlerbethska anda, framsidan med åtsidan genom att uttrycka akademi kollegernas med stolt beundran blandade saknad efter sin vän. Då Carl Gustaf von Brinkman på hösten 1825 förbereder sitt åminnelsetal över Adlerbeth i Vitterhetsakademien, skriver han till vännen och ledamoten av Svenska Akademien Hans Järta så: »'Nulli flebilior' togo vi till inskrift på den skådepenning vi läto slå öfver honom, och ingen kunde vara mera passande. Hos oss var hans förlust oersätlligare än hos Er. Hans mång17 Vi skola här ej gå in pa motivets härledning och utformning i enskilda fall. Man vill dock gärna, dä man ser exempelvis medaljen över Napoleons erövring av Wien, erinra sig framställningstypen ludea capta på de antika mynten. Se Sammlung Julius, O. Helbing Nachf. 1932, Pl. 190: 1111, medaljen utförd av Manfredini 1805.

KUNGL.

V I T T E R H E T S A K A D B M I B N S M E II A I. .1

361

faldiga, verkligen lärda kunskaper, h a n s flit, grundlighet och oväldiga omdöme vid kritiska eller historiska undersökningar, h a n s lyckliga uppfinningsgåfva af inskrifter, minnespenningar m. m. voro ojäfaktiga.» 1 8 I avskäriiingeii läsa vi slutligen: Socio denato MDCCCXVI1I Regia Academia litterarum h u m a n a r u m historiae (el. h i s t o r i a m m )

Lig. I. Fig. 4. .Minnesmedaljen över Vitterhetsakademiens instiftande 1786 av D. Fehrman. Vill, fehrman: Medaille commémorative a la fondatioii de I'Académie des 1 Selin Lettres en 1786. '/iFig. 5. Medalj över slöjdexpositioucu 1847 av P. Lundgren. */i1*. Lundgren: Medaille pour 1'éxposition des aris ct métiers de 1817.

antiqvitatuin, alltså: åt medlemmeii, död 1818, av Kungl. Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien. Akademien kunde v a r a stolt över sin minnespenning, den första, hon slagit över en av sina egna svenska medlemmar. 1 9 Därtill gavs
,H Brev från v. Brinkman till Hans Järta 15 augusti 1825. Ur Hans Järtas literära brefväxling, ulg. av E. L e w e n h a u p t i Skrifter utg. at svenska lillcralursällskapot, del 18: hft I, s. 48. "' Medaljen återfinnes som Hd, s. 287 (avbildad), samt Hy II, s. 17. Ar I78G hade Akademien slagit en medalj över sin medlem Voltairc, Hd. Gustav III nr. 65. Efter Adlerbethsmedaljen har Akademien endast cn gäng i ogot namn slagit en minnespenning över cn av sina egna medlemmar, nämligen 1877 över Bror Emil Hildebrand, Hy II, s. 187. Tillsammans med andra akademier därjämte 1843 över Karl XIV Johan till 25-årsjubileot avhans regeringstillträde samt år 1935 över Henrik Schiick.

362

FOLKE

SÄL L S T R O M

också god anledning av de lysande pressblommor, som kommo Salmson till del, då han med detta enda arbete lät sig representeras vid Akademiens för de fria konsterna utställning i april 1822. Ingen av anmälarna fäste avseende vid att porträttet copierar Sergels medaljong. »Herr Ssfansons medalj öfver en högt förtjent medborgsman. framledne Stats K ti det Hr. Friherre Adlerbeth, lofvar atl hos oss ännu en gång se upplifvadl Hedlingera lidehvarf.» (Granskaren nr 32 1822). »Denna medalj, liar i likhet med andra af br. Salmson lemnade stycken, gifvit fäderneslandet hopp om att se ur sitt sköte framstå cn konstnär, som förenar antikens renhet med en IvOOs's fina hand.» (Allm. Journalen N:o 105.) »Af Hr Salmson, som nu vistas i Paris, ser man en ypperligt utförd medalj i brons, till minne af framl. Stals Rådet, Friherre Adlerbeth, hvars porträtt, träffande likt, pryder framsidan. Den andra innehåller en emblomatisk komposition, siurikt uttänkt, och i anordning och stil utan twifwel jemförlig mod de bättre arbeten af dylik art. som vvi ännu äga qvar efter de Gamle.» (»Argus den Andre» N:o 28.) Pressens omdömen handlade naturligtvis vid della tillfälle inte endast om Salmson utan framför allt om de c:a PK» andra vid samma utställning exponerade arbetena Men åsikterna voro delade. Detta föranledde cn av do originellaste av Akademilärarna. arkitekten och kaptenen Gerss aii i brevform publicera sin mening om konstverken, kritiken och kritikerna.-'" Om Salmson har han att säga följande: »H. Seimsone medaille öfver framledne Stats Rådet m. m. Friherre Adlerbeth, är lill kompositionen av Herr Westin, vacker och arbetet rent: men Granskaren och Journalen böra spara sin rökelse tills vi få so livad den modaillosamling förtjenar. hvarmed den lofvande konstnären DU i Paris iir sysselsatt.» Men della iir något nytt! Har Westin verkligen gjort förslaget till medaljens revers? Om så är fallet, måste del ha varit genant för Salmson. att ta emot så myckel beröm för kompositionen. I utställningskatalogen återfinnes inte! om någon förebild. Då däremot Fruinerio lill utställningen 1838 graverat en komposition efter Westin. anges förebilden. 1820 utställde Salmson en medalj (ensidig) över framlidne hovintendenten Johan Tobias Sergel, graverad i stål, som också den enligt klar anmärkning i kalalogen till kompositionen -° .1. V. G e r s s . Försök til! ledning vid konstarbetens bedömande, föranledt af Expositionen uti Kongl. Akademien . . . 1822, .Stockholm, B, 19.

KUNGL.

VITTERHETSAKADEMIENS

MEDALJ

363

v a r av W e s t i n . 2 1 (Pl. I I : 4.) Man k u n d e alltså med fog ha v ä n t a t en notis i katalogen om en Westinförlaga, om en sådan verkligen existerat. Och dock ligger det onekligen n ä r a tillhands att t a n k a sig. att Westin, som n y s s förmedlat en teckning till det nämnda Sergelporträttet, nu gjort detsamma, d å det gällde Adlcrbetli. E n l i g t V i t t e r h e t s a k a d e m i e n s protokoll, ovan citerat sid. 356 hade Salmson uppvisat »en av honom författad ritning». G r a n s k a r n a funno denna s k i s s »visa en god smak i teckningen». Av protokollet att döma rörde det sig egentligen endast om frånsidans motiv. Vi måste väl rimligtvis förstå detta så, att gravören själv gjort och komponerat skissen. Om vi trots delta k l a r a besked vilja tanka oss. att W e s t i n möjligen givit ett projekt — h a n hade ju i e g e n s k a p av l ä r a r e vid K o n s t a k a d e m i e n alltjämt en n ä r a a n l e d n i n g att vägleda en u n g d o m s o m Salmson — a v s å g d e t t a alltså k a n s k e endast å t s i d a n s p o r t r ä t t . Det förefaller mig dock för ögonblicket icke mycket möjligt, att avgöra h u r härmed förhållit sig. Stilistiska jämförelser skola icke medgiva n å g r a slutsatser varken i ena eller a n d r a riktningen. Otillräcklig kännedom om Salmsons oeuvres utgör det främsta hindret. 2 2 Mest i n t r e s s e r a r oss dock den framgångsrike unge medaljgravören. Det ä r inte mycket vi veta om J o h a n ( I s a k ) Salmson och h a n s verk. Att han utfört medaljerna över Axel Oxenstierna 1821 (för D u r a n d s medaljserie i P a r i s ) , över K r o n p r i n s Oscar söm Uppsala universitets kansler 1822 samt över excellensen De Geer å r 1823 är väl känt. 2 3 (Pl. 1 1 : 3 , pl. 1:3—5.) U r a r k i v e n framkomma h ä r och där Egendomligt nog ger H u l t m a r k i nedan anfört arbete fel ärlal, 1822. Den Westinska förlagan mätte i ein tur ha varit en fri teckning efter Sergels egen port rättmedaljong av år 1794 av likheterna att döma ( G ö t h e ov. a. a. nr. 261). P. H. Lundgren använde uppenbarligen också denna som förebild för sin medalj 1845, jämf. not på a. 277 hos H i l d e b r a n d . ** De medaljskisser och likartade teckningar av Westin, jämför fig, 6, som förvaras i Vitterhetsakademiens och i Konstakademiens arkiv samt i Nationalmuseum, såväl som återfunna notiser om dylika har jag sammanställt i en förteckning, som jag avser lägga till grund för on kommando uppsats. 23 Respektive Ud a. 24 nr. 5 eller s. 431 nr. 6; Hd Oscar I nr. ä och lid s. 357. Salmson har också graverat ett Gustaf Vasa-porträtt för Durandserie, Hd 18 och 18 a, samt för samma serie Torbern Bergman år 182f>, Hd s. 209 nr. 3. (Pl. II: 1 o. 2.)
81

364

FOLKE

S A L L S T HOM

Fig. 6. Fr. Westins skiss till medaljen över de fyra riddarorduama. 2/sFr. Westin: Dessiii pour la medaille des quatres ordres de chcvalcric. ' / r

underrättelser, vilka dock ännu ej kunna sammanföras till en fyllig och rättvis karaktäristik av mannen och hans konstnärskap. Med tanke på den myckna smälek, som hans åldrige yrkeskollega Grandel fått lida för sin sen färdighet, vilja vi ett ögonblick stanna inför följande vittnesbörd om, hur Salmson kunde sköta eller rättare sagt missköta ett uppdrag, hämtat ur Banco-tullmäktiges protokoll åren 1823—28 (Lindgren). Salmson hade accepterat uppdraget, att efter ett projekt, skisserat och senare modellerat av Göthe och nedsänt

KUNGL.

V I T T E R H E T S A K A D E M l E N S M E D A I. .1

365

till Paris, gravera. Oscar I:s bröllopsmedalj: 24 »Medaille Stämplarnas gravering fann Herrar Fullmäktige sig böra uppdraga åt den nu i Paris vistande, utmärkt skicklige Svenske Artisten Salmson.» Man lyckades pruta ner priset från 3 500 till 2 500 franc men måste gå med på Salmsons förbehåll, att medaljen skulle präglas under hans uppsikt i Paris. Från beställarnas sida var allt förberett i juni 1824. I december 1826, således tre år efter det uppgiften framlagts för Salmson, rekvirerar denne penningmedel för anskaffande av metall till präglingen. Det såg alltså ut som om medaljen snart skulle vara färdig. I maj 1827 var emellertid Salmson oanträffbar! och Fullmäktige hade ingenting annat att göra än att vända sig till annan gravör — valet föll som bekant på Loos i Berlin. 25 Detta var onekligen en verkligt betänklig historia, och man anar. att Gerss reserverade uttalande om Salmson 1822 hade sin grund i den gamle akademilärarens kännedom om vissa mindre goda egenskaper hos vederbörande. Hur Salmson skötte sina uppdrag nere i Paris — hos Durand och hos furstliga och väl också privata beställare, vore en intressant fråga att söka utreda, säkerligen dock främst ur konstnärlig synpunkt. Tillsammans med skulptören Fogelberg hade Salmson icke utan äventyr nått fram till Paris 1820. Här torde han tämligen fullständigt ha uteslutit det tidigare så lyckligt övade »götiska» motivvalel ur sin konst, blivit en äkta parisare och förblivit sådan till sin död. Han fortsatte sålunda aldrig till Rom som Fogelberg och många andra svenska konstnärer. De tidvis vitala svenska konstnärskotterierna i Paris sågo gärna Salmson som medlem och uppskattade honom som en god kamrat. Körande hans arbete meddelar vid ett tillfälle svenske ministern till Konstakademien att han visserligen var senfärdig, men att hans »konststudier alltid varit berömliga och oafbrutna». Professor Krafft vid Akademien kommenterade dock detta uttalande med att Salmson »ej rätt använt sin tid utan slösat både med den och med de af staten honom tilldelado medlen, hvilka efter hvad kändt är uppoffrats på konster, som kanske bland dess idkare benämnas fria. men åtminstone icke kunna hän2 * Hd Oscar I nr. 7. Jämf. även Hildebrands skildring av medaljens tillkomst. 23 Lindgrens excerptsamling.

366

FOLK E S ALLS TRO M

föras lill de sköna». F ö r övrigt hade Salmson ej gjort synnerliga framsteg, menade professorn. (Looström.) Detta ä r blott en obetydlig skiss lill kännedom om den av samtid och eftervärld beundrade Adlerbelhska medaljens skapare. Att föra fram till belysning och k a r a k t e r i s e r i n g av denne mästare h a n s i F r a n k r i k e utförda arbeten för Ludvig Filip och Napoleon I I I ä r en värdefull uppgift. H ä r skall till sist endast p e k a s på, att Salmson deltagit i m y n t t ä v l i n g a r n a i sitt n y a hemland. Vi å t e r f i n n a sålunda hans förslag till a d v e r s e n till 5 franc 1824 hos D e w a m i n : Cent a n s de n u m i s m a t i q u e francaise 1789—1889, efter v a r s fig. 13 å pl. 46 v å r fig. 5 å pl. II ä r återgiven. 2 6 . Salmson ä r k o n s t n ä r l i g t sett e h u r u icke ur inflytandets s y n p u n k t en svensk A n d r i e u . D e n n e f r a n s k e m ä s t a r e h a r g r a v e r a t en medalj med k r a n s r ä c k a n d e Minerva, som tål en d i r e k t k o m p a r a t i o n med Salmsons Adlerbeth-medalj. ( F i g . 7.) 27

KÄLLOR. Som allmän bakgrund till föreliggande uppsats ståLudvig Looström, Den svenska konstakademien . . . 1735—1835, Stockholm 1887. Agne Beijers artikel om G. G. Adlerbeth i Svenskt Biografiskt Lexikon 1918. Georg Nordensvan, Svensk konst och svenska konstnärer i 19 :e århundradet, del I och II (huvudsakligen del I), Stockholm 1925. Emil Hultmark, Kungl. Akademiens för de fria konsterna utställningar 1794—1887. Stockholm 1935. Henrik Schiick, delarna VI och VII 1943 av Kgl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. De i Vitterhetsakademiens arkiv förvarade Akademiens Protocoller oeh den betydande excerptsamling, som genom Torgny Lindgrens försorg sammanbragts ur ott flertal arkiv. (Jämf. Torgny Lindgren: Riksdngens medaljstampar, Nordisk Numismatisk Årsskrift 1941. •. 135—149.)
26 Författaren har att för detta påpekande tacka Nils Ludvig Rasmusson, som även eljest i många avseenden generöst bistått och väglett honom vid utarbetandet av föreliggande studie. 27 Jämf. Sammlung Julius, O. Helbing Nachf. 1932, Pl. 35: 2323 från 1810 samt Pl. 26: 1803 från 1817. Även J. M i 11 i n g e n, Medallic history of Napoleon; bland ett flertal jämförbara medaljer — Pl. 24, 29, 34, 37 m. fl. — står prismedaljen för konststuderande, nr. 369 på Pl. 60 såsom särskilt beaktansvärd. Texten upplyser icke om gravörens namn. Medaljen bär bilden av konung Joachim Napoleon av Neapel oeh Sicilien samt årtalet 1811.

K U N G L.

V / T T E R II B T S A K A II B M I B N S

M E D A I. .1

367

Förkortningarna Hd., Hildebrand och Hy. avse de stora raedaljpublikationorna: B. E. Hildebrand: Sveriges och svenska konungahusets minnespenningar samt densamme: Minnespenningar över enskilda svenska män och quinnor och B. E. Hyckerts och V. E. Lilienberga fortsättning därav i Numismatiska Meddelanden XVII (1906—1914).

F"ig. 7. J. J. Andrieus kransräckaodc Mincrva. ' ,. J. .1. Andricu: Mlncrvr cleiKlant nnc couroimc. '/,.

RESUMÉ FOLKE SÄLLSTRÖM: Notes concernant la medaille commémorative de Gudmund Göran Adlerbeth émise par V Académie des Inscriptions et Belles-Lettres. Un dessin, exposé dans la salle des médailles du Cabinet Royal de monnaies et médailles ä Stockholm (fig. 1) a été reconnu comme le projot exécuté par le graveur Lars Grandel, ä la demande de 1'Académie des Inscriptions et Belles Lettres pour une medaille å la inémoiro de son premier secrétaire, lo conseillcr dl-.tat et chef des antiquités du royauine Gudmund Göran Adlerbeth qui mourut cn Octobre 1818. Grandel, 1'artiste le plus eminent dans ce domaine au debut du 19iöme sicele (Pl. 11:6—7) bien que connu pour sa lenteur, n'a jamais rciissi | mener ce projet å bonne fin. La proposition allégorique fut simplifiée par l'Académie, et, Johan Salmson, le jeune graveur plein de promossos, remarqué par ses oeuvres aux expositions de l'Académie des Beaux Arts de ces années (Pl. 11:4) fut chargé de faire un nouvcau projet qui fut présenté et accepté le 16 Aoiit 1820. Salmson so chargen niors dn travall ä condition qu"on

368

FOLK E S Ä L L S T R OM

liii pennit do 1'cxécuter ä Paris, ou il se rendit la iiu-nu- annco bénéficiant d'une bourse de voyage de 1'Académie des Beaux Arts. Les premiers exemplairs de la médaiilo furent frappés aux coins nouvcaux å la Monnaie do Stockholm et furent remis aux mains des mandataires le 12 Septembre 1821 (Pl. I, fig. 1—2). L'oeuvre de Salmson éveilla une attention bien méritée å 1'exposition de l'Académie des Beaux Arts au printemps 1822. Les gazettes parléront do la medaille coninie d"uno promesse ä. la patrie de voir »se renouveler une fois de plus lépoque dllodlinger». Les mandataires avaient certainoment liou d'étrc fiors do ce monument commémoratif d'Adlerbeth qui, par sa profonde érudition classique et sa grande connaissance do la litérature francaise, était vraimont tout. indiqué pour encourager 1'art de la medaille en Suéde. Un certain nombre do passages lires d une ceuvre qui est caractéristiquo pour son érudition, et pour ses qualités de critique scientifique et artistique et ses qualités démetteur de medaille, au titre »Ce qui est d'une importance principaleconcernant les projots dos medaille», sont publiés ici. L'inscription du revers do la medaille, »Nulli flebilior» ost tirée du Carmen 24 d'Horace et fut cortainoinent interprotéo par sos amis ot ses collégues contemporains de la maniére suivante: »Personne ho doit le déplorer plus que nous.» Une notice contemporaino nous donne lieu do supposer uu premier dessin pour le portrait de la medaille. Fr. Westin qui était professeur de dessin å 1'Académie des Beaux Arts et ä qui on faisait souvcnt appel quand il s'agissait de quelque projet de medaille (fig. 6) a prnbablement procuré å Salmson å Paris un dessin du médaillon d'Adlerheth de Sergel (fig. 3). Ce qui donne å cette medaille une place extraordiiiairo dans l"histoire de la medaille suédoise, c"cst la composition raffinéo du motif allégorique du revers, exécutée avec une extreme sensibilitö quant å 1'oxpression ot aux formes des details. Un coup d'a-il suffit sur quelques travaux suédois analogues au point de vue sujets et date d'origine — un plus ancien (fig. 4) et un plus jeuno (fig. 5) — pour reconnaltro immédiatement dans le créateur de la médaiilo d'Adlerbeth un artistc infiniment supérieur qui mérite bien d'étre rangé parmi les premiers du eontinent (fig. 7 et note 28). Salmson quitta la Suéde en 1820 et n'y retourna jamais. Malheureusement, ce que nous eonnaissons de son activité comme graveur de médailles ä Paris est peu de chose, quelques notions seulement sur des travaux pour la serie d'hommes celebres de Durand (Pl. 11:1—3) ct sur quelques aut res travaux pour des mandataires suédois, exécutés pendant les dix année suivantes (Pl. I: 3—5). Malgré ses négligences ä 1'égard des commissions suédoises de médailles et malgré certaines erreurs de sa vie privée, on ne peut se soustraire au devoir de suivre son développement artistique dans la gravure des médailles et des sceaux jusqu'å sa mört å Paris en 1859.