Nyfunnen runsten vid Alsike kyrka Jansson, Sven B. F. Fornvännen 1948(43), s. 168-170 : ill. http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1948_168 Ingår i: samla.raa.se

I MARR I

M E D D E I. A N D E N

kristen föreställningskrets, ha mest fog för sig. Förf. h a r i annat sammanh a n g framhållit d e r a s eventuella samband med vissa gnostiska amuletter. Den nyfunna alsengemmen h a r inte kunnat föra vår k u n s k a p n ä r m a r e målet. Alltjämt står förhoppningen till framtida fynd. Tills vidare får betydelsen ov a t t varje nytt fynd blir känt motivera ett meddelande som detta. D a g m a r Selling

NYFUNNEN RUNSTEN VID ALSIKE KYRKA
Under restaureringsarbeten i Alsike k y r k a påträffades en runsten den 5 december 1947. Den låg under vapenhusinuren invid dörren med ristningsytan vänd uppåt. I n n a n man upptäckte, att stenen bar ristning, kilades den Bönder. T r o t s dotta ä r ristningen i stort sett oskadad. De fem delarno sattes ihop och stenen restes genom Riksantikvarieämbetets försorg i maj 1948. Stenen står vid vapenhusingången, 0,5 m väster om porten. Rödgrå granit. Höjd 1,90 m, bredd (vid basen) 1,28 m. Stenens hela höjd ä r 2,12 BL Inskrift: sibi - uk
5

ikrih > litu - raisa • stain - iftiR - g-lia - uk - at • har|i • suni - sina
10 65 15 70 20 76 25 80 30 35 40 45 50

sthlmunlr - uk
55

sihikfastr - brypr - siuu

vliir risti »Sibbe och Ingrid läto resa stenen efter Gage ( ? ) och efter Hård, sina söner (och) Sigmund och Sigfast (efter) sina bröder, ö p i r ristade.» Till läsningen: Inskriften börjar och s l u t a r utan skiljetecken. 13 i och 26 i ä r o ej stungna. 29 i och 30 R stå så n ä r a v a r a n d r a , att 29 i träffar mitt på v ä n s t r a bistaven i 30 R. I 31 g ä r pricken grund, men förefaller att v a r a huggen. Av r u n a n 32 återstår nu endast ett stycke av huvudstavens nedre del. ö v r i g a delar av runon ho skadats, då toppstycket slogs av; möjligen linnes ett svagt spår av a-bst t. v. om huvudstaven. I 33 h äro bistavarna bevarade; av huvudstaven s y n a s spår nedanför bistavarna. I 39 h h a r huvudstaven gått förlorad ovanför bistavarna; även de senare ä r o skadade av brottet, som g å r igenom r u n a n . I 44 u finnes en grund fördjupning, som sonnolikt ä r för obetydlig för att voro huggen. 62 s h o r stolsform. 66 k ä r tydligt. I 71 r ä r bistavens mellersta del skadad. 74 y och 81 y ä r o tydligt stungna. Skiljetecken s a k n a s efter 80 a och efter 84 r. T v å av inskriftens sju namn äro sällsynta, nämligen namnen på Sibbes och I n g r i d s tvä döda söner. T y v ä r r äro just dessa två nomn skadade. Ett mansnaran Gagi ä r eljest icke belagt i de svenska runinskrifterna, men en s t a r k form av samma namn möter oss möjligen i det namn, som skrives

168

S .11 Ä R R E

MEDDELANDEN

X
Den nyfunna runstenen vid Alsike kyrka. Foto N. Lagergren 1948. Der neuenldeckle Runenstein bei der Kirche von Alsike. kakr och som finnes på en östgötsk (Ög 135), en sörmländsk (Sö 314) och tre uppländska runstenar (U 137 Broby, Täby sn, L 752 Bodarno, Fittja by, Fittja sn, L 173 Skuttunge kyrka). Namnet Gagi torde böra tolkas som ett ursprungligt vedernamn med betydelsen »den högmodige, den obetänksamme». Den andre sonens namn Harör »Hård» är hittills endast belagt i ytterligare en svensk runinskrift, också den uppländsk, se U 605 Staket, StockholmsNäs sn. De övriga noimnen äro välkända. Intressant är att jämföra faderns namn Sibbe med två av sönernas, S i g m u n d och S i g f a s t . Faderns namn iir nämligen kortnamn av S i g biörn och vi få här sålundo ytterligare ett exempel på den namngivningsprincip som kallas variation. Skrivningarna sihimuntr och sihikfastr äro anmärkningsvärda. Likaså kon man lägga märke till att propositionen 'efter' den ena gången skrives iftiR. don andra at.

169

SMÄRRE

MEDDELANDEN

Runstenen är en typisk Öpirsten. Även om den icke hade varit signerad, skulle man ha kunnat fastslå, att den hade ristats av den skicklige och flitige öpir. Sven B. F. Jansson

DIE RUSSISCHE VORGESCHICHTSFORSCHUNG
Die russische Sohrift und die russische Sprache haben so manchem westeuropäischen Archäologen und Historiker das Lesen jener Literatur erschwert, die zu studieren unentbehrlieh ist, sollte aus erster Hand und aus bester Quelle objektives Material zu wirklichem Verständnis und zu wahren Schilderungen vergangener Zeiten im »eurasischen» Europo gewonnen werden. Und doch ist es gonz unraöglich ohne gute Kenntnis der ontsprechenden russischen Literatur ein einwandfreies Bild des Entstehens und der Entwicklung das eurasischen Lebens auf der osteuropäischen Tiefebene zu erhalten, — das beweist vielleicht am besten das nur mit schärfster Kritik zu bewertende Buch Dr. Kurt Glogers »Germanen in Osteuropo», 1943, in der Monnus-Bibliothek. Ist jedoch, augenscheinlich, dies letzte Buch den Aufgaben der einstigen deutschen Kriegspropagondo entwachsen, so muss aber auch zugegeben werden, dass die russische Vorgeschichtsforschung ebenfalls nicht seiten durch die herrschende Politik Russlonds oder die fiihrenden Stimmungen und Tendenzen im Londe beeinflusst worden ist, — seien es nun der chauvinistische Nationalismus und Panslavismus der Zarenzeit oder die marxistischen Lehren und das vorschriftlioh aufgezwungcne Dogma dor kommunistischen Sowjet-Zeit. Daher soll im folgenden eine kurze Geschichte der russischen Vorgeschichtsforschung gegeben werden; sie soll dem Leser Fingerzeige ermöglichen, welche Kritik beim Studium der russischen Literatur 1 ganz unumgänglich notwendig ist. Zuallererst muss dobei auch daron erinnert werden, wie im alten Russland Zar und Adel von alters her und fast bis .zur Revolution die Vorgeschichte gerne als ihr »hobby» und oft sogar als Privileg betrachteten. was selbstverständlich die Art der Forschung beeinflusste. Zar und Adel besossen ja in Russland die umfangreichston Liindereien und hatten hierdurch auch die grössten Möglichkeiten, auf die gemachten Bodenfunde zu reflektieren oder sogar selbst zu gråben. Natiirlich aber konnten derartige Grabungen, wie auch die entsprechonden Schilderungen, der gemachten Funde den weitesten Spielraum fiir die Phantasie der Berichterstatter und nichtfachmännisohen Kommentatoren gewähren, was weiterhin reiehes Material zu chauvinistisch-patriotischen Darstellungen der russischen Vergangenheit liefern musste. Ferner waren die oft umfangreichen Grabungen besonders der Beamten des Zaren — nicht seiten mit Beihilfe von relativ grossen Truppendotachements ausgefuhrt — so schatzgräberisch und zu1 Vergl. hierzu auch Danilewiå, Posobije k kursu russkich drewnostej, Kijew, 1913, S. 11—20; Gotje, Ocerki po istorii materialjnoi kuljtury Wostocnoj Ewropy, Leningrad 1925, S. 7—8,

170