Om Tio Guds bud i medeltida bildtradition Kilström, Bengt Ingmar Fornvännen 310-329 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1949_310 Ingår i: samla.raa.se OM TIO GUDS BUD T MEDELTIDA BILDTRÄDITION Av B . I. Kilström JJet är ett misstag, om man tror, att medeltidens Kyrka försummade den kateketiska undervisningen. Det förhåller sig tvärtom så, att Medeltidskyrkan utvecklade en stundom ganska livlig aktivitet på detta område, men det är å andra sidan uppenbart, att också en viss slapphet på sina håll kan iakttagas i detta som i andra avseenden. Den kanoniska lagen föreskrev emellertid såsom ett minimikrav, »att prästerna skulle sörja för att barnen lärde sig Fader vår, trosbekännelsen och änglahälsningen (Ave Maria)».1 Detta krav inskärpte för vårt lands vidkommande ärkebiskop Nils Allesson i en år 1297 utgiven stadga.2 »Av senare bestämmelser framgår, att dessa stycken skulle inhämtas därigenom, att prästen på sön- och helgdagar uppläste dem för församlingen.»3 Jämte dessa undervisningsmoment förekommo också, när kraven vidgades, Tio Guds bud, de sju barmhärtighetsverken samt de sju sakramenten.4 Inte minst de tio buden synas mot medeltidens slut ha spelat en stor roll i undervisningen. Förutom de bildframställningar av buden, som i det följande skola skildras, kan man som bevis härpå också anföra bl. a. den under medeltiden högt skattade andaktsboken Der Seelen Tröst, som vann stor spridning i flera länder och bl. a. översattes till svenska under titeln Själinna Tröst."' Denna andaktsbok är uppbyggd kring »Tio Guds bud förklarade genom legender, berättelser och exem1 Yngve Brilioth, Svensk kyrkokunskap, 2. uppl. Sthlm 1946, s. 270. — Jfr Stig Lindholm, Catechismi förfremielse, Lund 1949, s. 1 f. 2 Brilioth, a. a., s. 270. 3 Brilioth, a. a., s. 270 f. 4 Brilioth, a. a , s. 271. — Jfr Lindholm, a. a., s. 1. •'• Jfr Själens Tröst, utgiven av G. E. Klemming, Sthlm 1871—73. 310 OM TIO G U D S B U D pel». 6 Om praxis inom den medeltida katekesundervisningen var något flytande, utbildade reformationens män en fast ordning, som i stort återgår på den medeltida traditionen. Det är den i evangeliska länder alltjämt gängse undervisningen kring de fem huvudstyckena: Budorden, Tron, Fader vår, Dopet och Nattvarden. 7 En intressant och lockande uppgift är den, att söka avläsa i vad mån våra medeltida kyrkomålare använt det tillgängliga katekesstoffet som motiv vid dekorationen av kyrkornas valv och väggar. Änglahälsningen (Ave Maria) torde väl höra till de vanligast förekommande motiven i våra kyrkomålningar. Framställningar av Trosbekännelsen äro ej heller ovanliga. Den apostoliska trosbekännelsen plägar återges i form av apostlar med led ur trosbekännelsen på sina språkband. Så t. ex. i Vendels, Litslena, Viksta och Ärentuna kyrkor i Uppland. De sju barmhärtighetsverken förekomma t. ex. i Vendel, liksom de sju dödssynderna finnas i Ärentuna. Vad de sju sakramenten beträffar, äro åtminstone framställningar av Dopet och Nattvarden vanliga, ävenså framställningar av den sista smörjeisen. De andra fyra sakramenten torde i likhet med bönen Fader vår vara svåra att i bild illustrera. Man hade emellertid möjlighet att härvid anknyta till näraliggande motiv, som kunde tjäna till att belysa innebörden. Den heliga familjen kunde sålunda få illustrera äktenskapets sakrament, och vad bönen Fader vår beträffar, kunde man ju hänvisa till människor i böneställningar o. s. v. H u r u ställde det sig då med möjligheterna att illustrera Tio Guds bud? Det är på denna fråga, som föreliggande uppsats vill söka lämna ett svar. — I tre kyrkor i Uppsalatrakten, nämligen Ärentuna, Vendels och Litslena kyrkor, äga vi framställningar av de tio budorden. Så långt det är författaren till denna uppsats bekant, förekomma dylika framställningar icke på några andra ställen i vårt land. Framställningarna äro också tempor ä r t begränsade: Vendel målades 1451, Ärentuna strax före 1450 och Litslena antagligen på 1460-talet. I ingendera av dessa 8 7 Citatet återger det i not 5 angivna arbetets underrubrik. Lindholm, a. a., s. 1 f. 311 B. I. K I L S T R Ö M kyrkor finnes hela budordsserien bevarad, men genom en sammanställning av de i respektive kyrkor förekommande bilderna kan dess bättre en hel serie rekonstrueras fram. Budordsframställningarna i nämnda tre upplandskyrkor röja en påtaglig släktskap, även om vissa differenser förefinnas. Det är framför allt kompositionen men också inskriptionerna, som ådagalägga denna släktskap. Buden framställas i samtliga fall på så sätt, att en eller flera människor avbildas inställda s. a. s. i budordets situation. Därvid förekommer å ena sidan en ängel, som uppmanar vederbörande att följa budets föreskrift, under det att å andra sidan en djävul frestar människorna att överträda befallningen i det han samtidigt framhåller det fördelaktiga i en sådan handling. Till vart och ett av buden ansluter tvenne på svenska avfattade inskriptionsverser — den ena versen innehållande ängelns uppmaning och den andra djävulens. Innan vi övergå till ett närmare skärskådande av de respektive buden och deras utgestaltning, skola vi dröja något inför frågan om dessa budordsseriers proveniens. Denna torde, av allt att döma, hänga samman med de träsnitt från s. k. biktspeglar, som vi känna från ett flertal länder på kontinenten. En biktspegel var »en förteckning över de vanligaste synderna till hjälp vid bikten, i äldre tid utgående från de 7 dödssynderna, numera ordnad efter budorden. Biktspeglar funnos tryckta på flygblad, där synderna illustrerades med träsnitt». 8 I en intressant avhandling, »Der Bildercatechismus des funfzehnten Jahrhunderts . . .»,9 har Johannes Geffcken skildrat senmedeltidens kateketiska huvudstycken och det bildmaterial, som kom till användning vid denna undervisning. Den första delen av Geffckens arbete behandlar »Die zehn Gebote» i anknytning bl. a. till en Heidelberghandskrift, som upptager träsnitt av de tio buden. Geffcken har också registrerat en hel rad andra arbeten, som innehålla kateketiskt stoff och kateketiskt bildCitat från artikeln Bikt i Svensk Uppslagsbok, 2. uppl., bd 3, Malmö 1947, spalt 1077 ff. 9 Arbetets fullständiga titel: Johannes Geffcken, Der Bildercatechismus des funfzehnten Jahrhunderts und die catechetischen Hauptstiicke in dieser Zeit bis auf Luther. I. Die zehn Gebote, mit 12 Bildtafeln nach Cod. Heidelb. 438, Leipzig 1855. 8 312 OM TIO GUDS BUD material: senmedeltiden har varit synnerligen rik på detta område. »Heidelberger Bilderhandschrift», vars budordsframställningar finnas reproducerade i Geffckens avhandling, utgör det äldsta bevarade exemplet på en vida spridd tradition som kan avläsas i en mängd variationer. Geffcken daterar Heidelberghandskriften till tiden omkring år 1400. Redan vid ett första betraktande av Heidelberghandskriftens träsnitt blir man övertygad om att de budordsframställningar, vi känna i våra tre upplandskyrkor, stå i ett oavvisligt samband med den tradition, som är förknippad med Heidelberghandskriften och de övriga budordsframställningar, vi känna från kontinenten. Kompositionen i Heidelberghandskriften är precis densamma som vi möta i de uppländska framställningarna, och bilderna äro försedda med rimmade verser på tyska efter samma modell som i de uppländska kyrkorna. Emellertid förefinnas i vissa detaljer påtagliga olikheter mellan Heidelbergträsnitten och de uppländska budordsbildema, och även versernas innehåll röja en påtaglig självständighet i förhållande till de heidelbergska. Det är därför ganska uppenbart, att våra uppländska budordsbilder icke alldeles direkt återgå på Heidelberghandskriften utan kanske snarare hänga samman med en något yngre version av budordsframställningen. Det är ganska troligt, att vi också i Sverige hade ett flertal versioner av budordsserien — olikheter i framställningen i upplandskyrkorna synas peka i denna riktning. Detta torde väl närmast tyda på att budordstraditionen haft en stor spridning också i vårt land. Men det märkliga är under sådana omständigheter, att vi icke ha flera budordsframställningar i våra kyrkor. Man kan t. ex. fråga sig, varför mte Albertus Pictor intresserat sig för detta motiv, vilket han säkerligen måste ha känt till. Förklaringen är kanske den, att budortsintresset särskilt vårdats av sådana kretsar, som stått de kyrkliga ordnarna nära, vilka ju voro speciella främjare av den kyrkliga undervisningen och bikten. Docent Lindholm framkastar tanken på Vadstena kloster som utgångspunkt för den svenska budordstraditionen. 10 Nu stå både Ärentuna och Litslena kyrkor i förbindelse med den från Vadstena kloster 10 Lindholm, a. a., s. 33 f, not 20. 313 B. 1. K I L S T fl ö U utgående målarskola, som gjorts till föremål för en avhandling av Bengt Söderberg,11 varför man möjligen skulle kunna framkasta tanken på ett samband härutinnan mellan Vadstena kloster och våra budordsframställningar Det egendomliga är i så fall bara den omständigheten, att vi återfinna dessa serier i Uppsalatrakten och inte närmare Vadstena. Emellertid synas också vissa språkliga egenskaper i budordsverserna öppna möjligheten för ett vadstenensiskt inflytande, men något definitivt kan i varje fall icke f. n. sägas om denna sak. Vi få tills vidare nöja oss med att konstatera förefintligheten av en i Sverige förekommande budordstradition, som befinner sig i ett uppenbart släktskapsförhållande till den kontinentala budordstradition, som vi känna från biktspeglar och andra kateketiska eller själavårdande sammanhang, och för vilken tradition den av Geffcken återgivna Heidelberghandskriften är den äldsta exponenten. Den jämförelse mellan det bevarade svenska materialet och Heidelberghandskriften, som vi i det följande skola göra, belyser kanske bäst detta släktskapsförhållande. Innan vi övergå till denna jämförande beskrivning, måste ett särskilt påpekande beträffande den medeltida budordstraditionen inflikas. De Tio Guds bud, som vi känna från Luthers lilla katekes, avvika på vissa punkter från den romersk-katolska traditionen, som intill våra dagar bibehållit sig i stort sett oförändrad sedan medeltiden. Avvikelserna mellan den lutherska och den romersk-katolska budordstraditionen gäller främst nionde och tionde buden. Det nionde budet har i den romerska katekesen följande lydelse: »Du skall icke begära din nästas hustru», 12 under det att Luther här har budet: »Du skall icke hava begärelse till din nästas hus.»13 Tionde budet lyder i den romerska katekesen: »Du skall icke begära din nästas egendom»,14 under det att Luther här har följande formulering av budet: »Du skall icke hava begärelse till din nästas hustru, ej heller till hans tjänare eller hans tjänarinna, ej heller till nåBengt Söderberg, De gotländska passionsmålningarna och deras stilfränder, Stockholm 1942. 12 Katolsk Katekes för Det Apostoliska Vikariatet i Sverige, 1946, s. 64. 13 Luthers Lilla Katekes, s. 591 i Den Svenska Evangelieboken. " Katolsk Katekes, s. 66. 11 314 OM TIO GUDS BUD got, som tillhör din nästa.» 1 5 Heidelberghandskriften liksom våra uppländska budordsbilder tillhöra naturligtvis den romerska traditionen. Av mer komplicerad art är en annan avvikelse. Såväl i Heidelbergträsnitten som i våra uppländska kyrkor äro sjätte och sjunde buden omkastade, en ordning, som icke på samma sätt har med den romersk-katolska budordstraditionen att göra. Inte bara i den nuvarande romerska k a t e kesen utan också i vissa medeltida skrifter (t. ex. i Der Seelen Tröst) är den inbördes ordningen mellan dessa bud densamma, som i vår lutherska katekes. 111 Praxis i detta stycke synes under medeltiden ha varit skiftande. Den omständigheten, att de uppländska budordsserierna konsekvent följa Heidelberghandskriften i detta avseende, synes vara ett kriterium på deras nära beroende av densamma. Första budet. Heidelberghandskriftens överskrift till budordet anger budets latinska text: Non habebis deos alienos . exodi xx. { — 2 Moseb. 20: 3). Träsnittet framställer Kristus sittande i en mandorla såsom Evighetens Konung. Inför honom knäböjer en man, som flankeras av en ängel och en djävul. Ängeln riktar till den bedjande följande uppmaning: Du salt anbeten eynen got Als her dir geboten hot. Häremot invänder djävulen: Was hastu gomman zu schaffen Los beten mönche und pfaffen. Detta budord finnes endast i behåll i Ärentuna kyrka. Målningen där föreställer Kristus omgiven av en grupp människor. Alldeles som på Heidelbergbilden håller han tre av högra handens fingrar lyftade till välsignelse, under det att han med vänster hand håller en glob. Inför Kristus knäböjer en man, som på sin högra sida har en ängel. Någon djävul synes här icke, men det troliga är, att djävulen avbildats bakom den bedjande och på grund därav försvunnit, då fönstret invid scenen förstorades. Den svenska texten är så pass illa medfaren, att det varit omöjligt att identifiera densamma. Andra budet. Heidelbergträsnittets överskrift till budet är hämtad från 3 Moseb. 19: 12: Non periurabis in nomine meo . leuitici xix. Bilden föreställer en man, som lägger två fingrar 13 18 Luthers Lilla Katekes, s. 592 i Den Svenska Evangelieboken. Beträffande denna omkastning, se Geffcken, a. a., s. 78. 315 B. I. K I L S T It ö .17 Fig. 1. Fjärde budet i Heidelberghandskriflen. — Viertes Gebot in der Heidelberger Handschrift. 316 O M T I O G C D S BUD mm ^_ * tt, Fig. 2. Fjärde budet i Ärentuna kyrka, - Vierte» Gebot in der Kirche von Ärentuna, på ett krucifix, vilket vilar på ett bord. Vid bordets kortända står en annan man (troligen domaren) samt en kvinna, till vars nackdel mannen antagligen svär.17 Ängeln, som står bakom mannen, lägger höger hand på hans axel och varnar med orden: Den namen gotis nicht in meyneid Verswere noch in eytelkeit. Djävulen, som står på andra sidan bordet, sträcker fram sin hand och säger: Dyr was gar goth tzu sweren Ich losse dich nu nicht wedkeren. I våra uppländska kyrkor är detta budord bevarat, ehuru icke i fullgott skick, i både Ärentuna och Litslena. På Ärentunabilden synes en man lägga sin hand på ett föremål, som liknar en stor bok (bibel?) — uppenbarligen är här fråga om en edgång. Framför mannen står en ängel, och bakom honom äro 17 Jfr Geffcken, a. a., s. 62. 317 II. I. K I I. S T H ö M några åskådare församlade. Längst bort i bakgrunden tittar en djävul fram. — På den ganska fragmentariska bilden av detta bud i Litslena synes en man i en väldig skinnmössa sträcka fram sin hand mot ett föremål, som vilar på en pelare. Bakom mannen står en ängel, och i mitten av scenen synes djävulen. Längst till vänster synes en kvinna, vars roll i sammanhanget torde vara densamma som kvinnans på Heidelbergbilden. Även i Vendel har detta budord funnits men är nu fullkomligt utplånat. Det är emellertid från Vendel, som vi känna den svenska budordsversen, vilken enligt Bureus uppteckning hade följande lydelse: Ängeln: Om Gud och heligt nampn skal thu ey fåfängt sveria Om thu vilt thina själ u r pinone väria. Djävulen: Swär om Gudh, hans under, hans dödh Och skulle thu än aldrig äta brödh. l a Tredje budet. Budordets text är hämtad från 2 Moseb. 20: 8: Custodite sabatum meum sanctum enim est vobis exo . xx. Heidelbergträsnittets framställning är här ganska märklig. Den återger nämligen en franciskanermunk i predikstolen, utläggande texten för fromt lyssnande nunnor. Ovanför predikantens huvud synes en ängel med devisen: Du salt feyern den sontag Wenne dirs got wol gelonen mag. Infälld i scenen synes sedan en bild av tvenne världsliga män, som spela tärning och dricka. I sällskap med dem avbildas tvenne djävlar, »speldjävulen» och »dryckesdjävulen». 11 ' Djävulsversen lyder här: Spelet und trinket und gehabt euch wohl Iskornet was du kome sal. I denna jämförelse mellan klosterfolkets respektive de världsligas sätt att fira söndag går väl också den medeltida distinktionen mellan det förtjänstfullare ordenslivet och det mindre förtjänstfulla livet i världen igen. Denna dubbla moral framskymtar däremot inte i bildframställningen till detta bud i Der Seelen Tröst, vilken framställning Geffcken beskriver på följande sätt: »vor einem Altare . . . steht ein Priester, die Hostie emporhebend. Hinter ihm knieet ein Kirchendiener mit einer brennenden Kerze und einer Glocke, und hinter diesem zwei Detta och följande citat av budordsverserna från Vendel äro hämtade ur Henrik Alm, Vendels kyrka, Uppsala 1947 (nr 12 i serien Upplands kyrkor), s. 21 f. 19 Jfr Geffcken, a. a., s. 68. 18 318 OM TIO GUDS BUD Andächtige.»- 0 Som Geffcken påpekar, framställer Der Seelen Tröst endast söndagens rätta bruk, ej missbruket. Framställningen i Ärentuna kyrka av det tredje budet synes vara en slags kompromiss mellan Heidelbergträsnittet och bilden i Der Seelen Tröst. Själva huvudscenen framställer här nämligen en präst vid altaret, som just eleverar hostian. Prästen har bakom sig en talrik och andäktig menighet, som övervakas av en ängel. På altaret står ett krucifix, vars Kristusbild flödar av blod. Bakom prästen knäböjer en ministrant, som i höger hand har en ljusstake; med vänster hand lyfter han upp mässhaken såsom brukligt är vid elevationen — bildens liturgihistoriska intresse torde icke vara ringa. Emellertid fortsätter budframställningen ovanför vapenhusportalen, som är belägen alldeles bakom den här skildrade framställningen. Ovanför portalen återfinnes nämligen en scen, som starkt erinrar om den infällda bilden i Heidelbergträsnittet. Vi se här dels en djävul, som dricker med en man, dels en annan djävul, som på ett bord spelar tärning med en man. Varken i Litslena eller Vendel finnes detta bud kvar, och i Ärentuna är den svenska versen omöjlig att läsa, varför vi alltså icke veta, h u r u dialogen mellan ängeln och djävulen lytt i svensk version. Fjärde budet. Heidelberghandskriften har här som överskrift: Honora patrem tuum et matrem tuam. exodi x x ( = 2. Moseb. 20: 12 a). Träsnittet föreställer två gamla föräldrar och deras barn: en son och en dotter. Sonen hjälper fadern att resa sig upp, och dottern ger modern mat. Ängeln, som står bakom modern och dottern, säger: Wiltu deyn langleben meren So saltu vatir und muter eren. Djävulen, som står bakom fadern och sonen, säger: Ach w o r r u m m e dinstu zo zere Nu heist man dich doch iunghere. I Ärentuna kyrka äga vi en synnerligen väl bevarad framställning av det fjärde budet, återgiven både av Cornell & Wallin och i Lindbloms konsthistoria. 2 1 Föräldrarna och barnen 20 J f r Geffcken, a. a., s. 68. H. Cornell och S. Wallin, Uppsvenska målarskolor på 1400-talet, Sthlm 1933, plansch 20. — Andreas Lindblom, Sveriges Konsthistoria, I, 1944, s. 251. 21 319 B. /. KILSTRÖM EJHSBiiBiiif Fiy-. 3. Femte ftude/ i Heidelberghandskriften. — Funfles Gebol in der Heidelhergcr Handschrift. 320 OM TIO G U D S BUD Fig. 4. Femte budet i Lilslenu kyrka. — Fiinftes Gebot in der Kircbe von Litslena. sitta här vid ett dukat bord. Till vänster står en ängel, som håller två gossar om ryggen, vilka räcka fram en bägare åt fadern. Till höger sitta m o d e m och dottern. Djävulen torde skymmas av läktaren. Ängelns språkvers kan här med lätthet läsas: hedra formen fader oc moder / tha es thu före godi göder. Djävulens vers är till hälften skymd av läktaren, men han synes tydligen uppmana barnen att hellre tjäna fränder och vänner än föräldrarna: vord — heller frendir tient . En fragmentarisk scen i Litslena k y r k a av föräldrar och barn vid ett bord torde väl också vara en framställning av fjärde budet. I Vendel saknas det fjärde budet. Femte budet. Heidelbergbildens överskrift lyder: Non occidas. Exodi vicesimo { — 2. Moseb. 20: 13). På träsnittet synes en man sticka sitt svärd i den första av de tvenne pilgrimer, som bilden upptager. Bakom mannen står djävulen och håller i svärdsskaftet, sägande: Den und alle seynen gleich Der stich so wirstu schyre reich. I skyn svävar en ängel, som säger: Du salt nicht morden noch stehen Got wil is selbir rechen. 21—900131 321 /;. ;. K 11, s T ii ö M ^ ' T 77 "1 F/17. 5. S/drte fcudW i Heidelberghandskriften. — Sechstes Gebot in der Heidelberger Handschrift. 322 O U TIO GUDS BUD »»w»t Fig. 6. Sjätte budet i Litslena kyrka, — Sechsles Gehol in dn- Kirche von Litslena, I Litslena k y r k a se vi femte budet framställt på så sätt, att en man genomstinger en annan man med ett svärd. Han understödjes därvid av en djävul, som viskar i hans öra och pekar med ena handen. I fonden synes en ängel, som bedrövad v ä n der bort ansiktet. Detta budord har också funnits i Vendel, där det nu emellertid är så gott som utplånat. Från Vendel känna vi genom Bureus den svenska versen till detta bud: Ängeln: Thu skalt ey hugga, stinga eller mörda thin jämcristen j om thu vilt Gudi vörda. Djävulen: Slå i häll både man och qvinna / thu math thu storan prijs vinna. I Ärentuna skymtar ovanför läktaren huvudena på personerna i femte budscenen. Djävulens vers, som delvis framträder, synes röja nära frändskap med motsvarande vers i Vendel. Sjätte budet (— v å r t sjunde), överskrift i Heidelberghandskriften: Non furtum facies. exodi x x capitulo ( = 2. Moseb. 20: 15). Träsnittet föreställer ett förrådshus, i vilket en sällsamt förklädd tjuv inträtt. Mannen sträcker ut sin vänstra hand efter en rock, som hänger på en stång i taket (Jfr förvaringsanord323 II. I. K / /. .S T Ii ö 1/ jnölo^a^offi < p^ina&ig (t ftffl^ &>***> FI S II I II Fig. S. Sjunde och åttonde buden i Litslena kyrka. — Siebenles und achtes Gebol in der Kirche von Litslena. ningarna i våra gamla sakristior!), och med höger hand griper han efter de i en stor kista förvarade guldmynt, som djävulen visar honom. Ängeln söker hålla tillbaka mannen och säger: Du salt nymande stelen seyn gut Wiltu nicht kornen in der hellen glut. Djävulen u p p m a n a r tjuven att strunta i den värdelösa rocken och i stället ta för sig ordentligt av mynten: Los hangen den rok Nym lybir die hundert schok. Bilden av detta budord i Litslena är mycket lik Heidelbergträsnittet. På en stång i taket hänger en rock, och mitt på golvet står en stor kista, vid vars ena kortända djävulen tagit plats och hjälper mannen att plocka ut dyrgriparna: ett tennstop och en gryta (?) äro redan utplockade. Mannen håller höger hand om en penningpåse, och med vänster hand griper han efter rocken, men han hindras därvid av en ängel, som griper honom i armen. Även detta budord är svårt skadat i Vendel. Man ser endast stången i taket, på vilken hänger en kanna, samt 325 fl. /. K I 1. S T R O .17 en man som böjer sig framåt (av allt att döma över en kista) och bakom honom en djävul. Bureus har bevarat budordsversen från Vendel: Ängeln: Stiäl ikke annars gotz eller hafwor Så faar thu ikke helvitis plåghor. Djävulens råd fattas här. Sjunde budet ( = vårt sjätte). Heidelberghandskriftens överskrift lyder sålunda: Non mechabis. exodi vicesimo capitulo (2 Moseb. 20; 14). Träsnittet föreställer en älskare och en älskarinna stående under ett träd. Mannen räcker fram en ring mot kvinnan. Bakom kvinnan står en djävul med uträckt tunga och liksom skjuter fram kvinnan. Bakom mannen står en ängel, som med avböjande gest söker hindra honom i hans avsikt. Ängeln säger: Du salt nicht unkewsche seyn Du kornmest änders in der hellenpeyn, under det att djävulen har följande råd att ge: Vorsmehe deynes bulen gobe nicht Thu seynen willen man sytis nicht. Framställningar av detta bud ha vi i behåll både i Litslena och Vendel. I Litslena återfinna vi det karakteristiska trädet, under vilket två ungdomar sitta. Gossen lägger handen om flickans hals, och hon sträcker fram sin hand emot honom. Bakom dem står en djävul och vid sidan en ängel. Scenen är något otydlig. Detta är också fallet i Vendel. Scenen i Vendel synes emellertid återge två ungdomar, som omfamna varandra. Bakom dem står en djävul, under det att både gossen och flickan bevakas av var sin ängel. Versen under budordet är däremot fullt läslig. Ängeln (angls): Hoor oc alla skörheet fly, Thu tekkis Gudhi ey medh thy. Djävulen (dyabls): Hor oc elskoga må thu plägha Oc gör ey thinom likarna trägha. Åttonde budet. Heidelbergträsnittet har som rubrik till detta budord: Non loquaris contra proximum tuum falsum testimonium. exo. xx. ( = 2. Moseb. 20: 16). Träsnittet föreställer en knäböjande kvinna, på vilken tvenne män lägga händerna. Bakom den ene står djävulen, och bakom den andre ängeln. Enligt Geffckens utredning föreställer kvinnan Kyska Susanna och männen tvenne äldste. 22 Till de svärjande säger ängeln: Falsch gezewg nach ganczem vermogen Saltu vormeiden und, alle logen. Djävulen har som vanligt en annan syn på saken: 22 Jfr Geffcken, a. a., s. 95. Jfr även Själens Tröst, s. 436 ff. 326 OM TIO GUDS BUD Ir seit mechtig und der iore alt Abir falsch gezewg man gleubit euch bald. Framställningarna i Vendel och Litslena av detta bud äro något olika. Scenen i Litslena påminner starkt om Heidelbergbilden: en kvinna knäböjer, och tvenne män lägga händerna på hennes huvud. Till höger om männen står djävulen och räcker fram handen. Till vänster om kvinnan står ängeln och räcker beskyddande fram sin hand. I Vendel knäböjer Susanna framför en pulpet, där tydligen domaren sitter. I övrigt är scenen mycket lik bilden i Litslena. Inskriptionen i Vendel framträder med största tydlighet: Ängeln: Var ey falsker i vitnom thinom thy tolke qvalias i helvitis pinom. Djävulen: Takin öll och hielpin grannom j oc skonen (varken) Gudi eller mannom. Nionde budet: överskriften i Heidelberghandskriften lyder: Non desiderdbis uxorem proximi tui. exodi xx. ( = 2. Moseb. 20:17 b). I mitten av träsnittet sitter hustrun, ännu relativt ung. Till höger om henne sitter den gamle mannen och håller i hennes vänstra hand. Höger hand räcker hon fram mot den unge och välputsade älskaren, som synes till vänster på bilden. En ängel håller tillbaka friaren, under det att djävulen intalar kvinnan och säger: Deyn man ist alt und kalt Nym desen der ist bas gestalt. Ängeln har på sin devis följande vers: Nicht begere deynes nesten weip Du vorlewst änders sele und leip. I Litslena se vi kvinnan mitt emellan den gamle mannen och friaren. Maken söker hålla henne kvar och understödjes därvid av ängeln, men den unge mannen h a r redan fått hennes hand. Djävulen har lagt sin ena hand på älskarens axel. Framställningen av det nionde budet i Vendel är ganska likartad. Skillnaden är bara den, att ängeln här står mellan mannen och hustrun. Budordsversen i Vendel lyder så: Ängeln: Åstunda ikke annars mans qvinna om thu vil lön aff Gudhi finna. Djävulen: Thu må väl lokka annars viff ' och ther mz frögdar thu thitt liiff. I Litslena är ängelns vers ganska väl bevarad. Det är icke möjligt att avgöra, om den är absolut identisk med versen i Vendel, men i varje fall är den mycket lik denna. Tionde budet: Heidelbergträsnittet har för detta följande rubrik: Non concupiscas rem proximi tui viri. Exodi xx. { — 2. Moseb. 20: 17). Träsnittet alluderar här på berättelsen i 1. Moseb. 327 II. I. K l L S T RÖ M 30—31 om Jakobs och Labans tvist om boskapen. 23 Den ena bildhalvan visar Jakob och boskapen. På den andra halvan av bilden synes ett antal beväpnade män, i vilkas mitt djävulen skymtar: tvivelsutan Laban och hans män. I skyn svävar en ängel, som säger: Begere nymandis gut ys sey esil adir rint Wiltu wesen gotis kint. Djävulen åter säger: Balde bys der este du So wirt dir dy beste ku. I Vendel återges detta bud på följande sätt. Till vänster står en svartklädd man med ett spjut i handen, som han riktar mot en rödklädd man med en klubba i ena handen och en lur för munnen. Mellan dem står en ängel. Bakom den vänstra m a n nen, som ev. är Laban, står en djävul. På marken synes boskap och vakthundar. I Litslena består scenen också av två tvistande män, av vilka den ene (Laban?) höjer sitt svärd mot den andre, under det att en ängel söker hindra honom. Boskap omger männen. Genom Bureus uppteckning känna vi versen till detta bud. Ängeln: Råna och röfva . . . Om thu vilt himmelrikis rike fånga. Djävulen: Röfva och tak som thu mest kan j med tholko blifver thu en riker man. I Ärentuna skymtar bakom orgeln en scen, som eventuellt kan vara tionde budet. Tydligast framträder där huvudet på en man, som — i likhet med på tiondebudsscenen i Vendel — blåser i en lur. En spjutspets synes riktad emot mannen. 2 4 På språkbandet kan man läsa följande fragment: hestra a . . . a om thu vil gudhi trolik tiena. ZUSAMMENFASSUNG B. I. Kilström: Die Zehn Gebote in der mittelalterlichen Bildtradition. Es war die Pflicht des mittelalterlichen Pfarrherrn, seiner Gemeinde die nötigen Einsichten in Glaubensbekenntnis, Vaterunser, Ave Maria und die Zehn Gebote beizubringen. Es ist eine interessante Aufgabe nachzuforschen, wie weit diese Abschnitte des Katechismus unseren mittelalterlichen Kirchenmalern zum Vorwurf gedient haben. Was die Zehn Gebote betrifft, so sind uns von ihnen Darstellungen aus drei Kirchen in Uppland bekannt: Vendel, Ärentuna und Litslena, die alle 23 24 Jfr Geffcken, a. a., s. 102. Jfr Cornell och Wallin, a. a., s. 83 (näst sista meningen). 328 OM TIO G U D S B U D um die Mitte des 15. Jahrhunderts ausgemalt wurden. Die Serien der Zehn Gebote in diesen Kirchen zeigen alle untereinander eine deutlichc Verwandtschaft: das verraten sowohl die Komposition wie die Inschriften. Die verschiedenen Gebote werden durch Menschen illustriert, die so in die Situation des betreffenden Gebotos hineingestellt werden, dass sie auf der einen Seite von einem Engel ermahnt werden das Gebot einzuhalten, auf der anderen aber von einem Teufel iiberredet es zu missachten. Die Gebotworte sind mit schwedischen Versen versehen, die die Ermahnungen des Engels, resp. des Teufels, zum Ausdruck bringen. Die Vorbilder zu diesen Malereien sind in jenen Beichtspiegeln zu suchen, die wir, aus dem späteren Mittelalter vom Kontinent her kennen. Diese bestanden aus gedruckten Flugblättern, auf denen die Sunden in Holzschnitt dargestellt waren. Solche Holzschnitte mit den Zehn Geboten kennen wir u. a. von einer Handschrift in Heidelberg von ca. 1400, die eingehend von Johannes Geffcken in seiner Abhandlung »Der Bildercatechismus des ftinfzchnten Jahrhunderts» (Lpzg. 1855), behandelt worden ist, wo auch die Zehn Gebote wiedergegeben sind. Ein Vergleich zwischen diesen Darstellungen und unseren Zehngebotsbildern in den drei Upplandskirchen lässt sogleich erkennen, dass wir es hier mit einer ziemlich nahen Verwandtschaft zu tun haben. Es verhält sich jedoch nicht etwa so, dass die uppländischen Bilder direkt von den Holzschnitten abgemalt worden sind, die wir durch die Heidelberger Handschrift kennen. Deutliche Unterschiede in der Ausfiihrung lassen auf eine gewisse Selbständigkeit gegenuber den Vorbildern schliessen. Auch die schwedischen Gebotsverse stehen denen der Heidelberger Handschrift sehr selbständig gegenuber. Et ist recht wahrscheinlich, dass es eine — vielleicht auch mehrere — schwedische Versionen dieser kontinentalen Darstellung der Zehn Gebote gegeben hat, die ihre specielle Ausformung in Beichtspiegelholzschnitten gefunden hatten. Vielleicht hat das Kloster Wadstena eine wichtige Rolle fur die Ausbildung dieser schwedischen Auflage der Zehn Gebote gespielt. 329