Senromansk absiddekor i Fjelie kyrka anpassad efter gotiska målningar Rydbeck, Monica Fornvännen 81-102 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1949_081 Ingår i: samla.raa.se SENROMANSK ABSIDDEKOR I FJELIE KYRKA ANPASSAD EFTER GOTISKA MÅLNINGAR Av Monica Rydbeck htn halvmil västerut från Lund ligger Fjelie kyrka, ursprungligen en enhetlig romansk anläggning från senare delen av 1100talet, bestående av västtorn, långhus, kor och fönsterprydd absid, ett omsorgsfullt byggmästararbete i tuktad sten med hörnkedjor av huggen sandsten. Tyvärr ha långhusets båda sidoportaler förstörts genom tillbyggnader i nyare tid, men det förefaller, som om den nuvarande västportalen i tornet skulle utgöra en del av en ursprunglig ingång. Den rundbågiga öppningen mellan långhus och torn har karnisade vederlag liksom triumfbågen. Den senares basparti har dessutom profilerats, vartill kommer att även triumfbågsmurens båda altaren i långhuset, av bevarade delar att döma, haft med hörnblad prydda socklar. Det norra altaret har varit omkr. 87 cm långt, 65,5 cm brett, 101 cm högt och kan ännu uppvisa ett hålornerat hörnblad. Södra altarets dimensioner uppgingo till omkr. 83,5 cm i längd, 65 i bredd, och 102 i höjd. Det gamla huvudaltaret har också år 1946 kunnat återställas på sin plats. 1 Ovanför tornets bågöppning mot långhuset har en gång funnits ett arkadgalleri, vars båda yttre konsoler påträffades in situ, medan det i övrigt provisoriskt rekonstruerats med tre små arkadbågar, fastän två egentligen hade varit mera lagom i förhållande till principalbågens bredd. Tornets översta våning är i varje sida försedd med ljudöppningar i form av dubbelarkader med en sandstenskolonn i mitten, samtliga täckta med var sin principalbåge. Slutligen ha under senare delen av 1300-talet valv inslagits i kyrkan, först ett i koret och kort därpå 1 Tack vare landsantikvarien Harald Olssons iakttagelser. 81 — 900131 M O N I C A R Y D B E C K två i långhuset, medan absiden redan från begynnelsen försågs med halvkupol,- såsom bruket var i Skåne över huvud taget. Ovan omtalades, att kyrkan i Fjelie tyvärr erhållit betydande tillbyggnader i nyare tid. Den södra, som uppförts 1801, hade med fördel kunnat rivas både med hänsyn till sydfasadens yttre och till medeltidsmålningarna i långhuset, som då skulle blivit bättre belysta. Den norra tillbyggnaden är äldre och har i sin nuvarande form tillkommit år 1772. Ett senmedeltida vapenhus av tegel ingår i dess västra del. I vissa hänseenden — ifråga om den äldsta grundplanen, galleriet i långhusets västra m u r samt den tydligen ursprungliga västportalen — erbjuder Fjelie kyrka vissa överensstämmelser med den av Mårten stenmästare under 1100-talets mitt eller tredje fjärdedel uppförda k y r k a n i V. Sallerup, som är belägen mindre än två mil nordost därifrån. Det förefaller dock, som om den sistnämnda vore något äldre än kyrkan i Fjelie. Det finnes emellertid i byggnadens åldrigaste inventarium, den av sandsten huggna dopfunten, en anknytning till den konstnär, som vid tiden omkr. år 1140 förfärdigat den reliefprydda funten i Dalby heligkorskyrka och som säkerligen dessförinnan på 1130-talet uppfört förhallen till samma kyrka. Denna mästare, förmodligen identisk med Johnny Roosvals gotländske »Byzantios», har väl icke haft direkt med Fjeliefunten att skaffa, men kanske har Fj eliestenhuggaren varit »Byzantios» lärjunge. Båda dopfuntarna ha en inskrift, som syftar på dopet, och reliefskulpturen erinrar, särskilt i fråga om Dalbyexemplaret men något även beträffande den kvalitativt betydligt enklare Fjelievarianten, om den tunna ornamentiken å baldakinen till Lunds domkyrkas nordöstra tvärskeppskapell. Inga andra dopfuntar med liknande utsmyckning finnas i Skåne. Det är möjligt, att denne Fjeliefuntens mästare, vars vagt tecknade stenhuggarmärke tyckes vara inhugget å cuppans övre kant, :i även uppfört själva byggnaden. Sedan kyrkan invigts och dess inventarier blivit färdiga, kom turen till interiörens prydande med kalkmålningar. Som vanligt - Jfr Monica Rydbeck, Valvslagning och kalkmålningar i skånska kyrkor, Lund 1943, s. 202—206, fig. 127 a—b. : ' Jfr Lors Tynell, Skånes medeltida dopfuntar, Sthlm 1913—1921, s. 136. 82 S E N RO M AN SK ABSIDDEKOR I FJELIE KYRKA i Skåne under romansk tid inskränkte sig dessa till korpartiet och triumfbågsväggen. Först efter en år 1946 slutförd restaurering har den medeltida dekoren befriats från århundradenas upprepade övervittningar. Det visade sig emellertid då, att dessa romanska målningar äro åtskilligt yngre än själva byggnaden, vars inre av allt att döma måste ha saknat färg under flera årtionden. Att angiva målningarnas ålder har tyvärr försvårats av en genomgripande efterbearbetning, som ägt rum under gotisk tid i samband med en dekorering av hela kyrkan. Anledningen till denna »restaurering» under en så avlägsen tid är följande. Då de äldsta målningarna på Fjelie kyrkas väggar och absidvalv tillkommo, troligen under 1200-talets andra fjärdedel, var kyrkan flattäckt med undantag av absiden. Man lät emellertid redan vid mitten av 1300-talets andra hälft ersätta det då i Skåne vanliga men som omodernt och givetvis förgängligt betraktade trätaket med valv av tegel, ett i koret och därefter två i långhuset, de sistnämnda av något yngre konstruktion och slagna med liggande tegel.4 Härav följde, att målningarna i koret, vilka beräknats för platt tak, överskuros och delvis doldes av valven, medan den redan från början välvda absidens dekoration tillsvidare förblev oskadd. Såsom redan omnämnts, försågs hela kyrkan, under 1300talets sista tredjedel, med gotiska målningar. För att minska kontrasten mellan de stela romanska gestalterna och de mera livliga figurer, som uppträda i de gotiska framställningarna, blevo de förra i större eller mindre utsträckning retuscherade eller helt ommålade, efter vad som kunnat konstateras beträffande utsmyckningen i absiden (fig. 1). Den dominerande framställningen i absiden är en bild av Treenigheten, den s. k. nådastolen, där huvudfiguren, iförd gul underdräkt och rödkonturerad mantel, anbragts sittande på regnbågen inom en mångfärgad mandorla bestående av, utifrån, gult, gråblått, ljusrött och rött. Denna bild flankeras i valvsvicklarna närmast av evangelistsymbolerna — huvud och bål av Markus lejon och Lukas oxe ha tyvärr förstörts av en tvärgående bjälke — och utanför dessa av en dubbelvingad ärkeängel vid varje sida samt, egendomligt nog ytterst, av ' Monica Rydbeck, Valvslagning och kalkmålningar, s. 205. 83 MONICA RYDBECK Fig. 1. Fjelie kyrka. Interiör av korpartiet. I absidvalvet senromanska målningar, i korvalvel målningar från 1300-talets sista tredjedel. •— Kirche von Fjelie. Interieur der Chorpartie. Im Apsidengewölbe spätromanische Malereien aus dem letzten Drittel des 14. Jahrhunderts. jungfru Maria i norr och aposteln Johannes i söder. Den gamla bysantinska traditionen med jungfru Maria, mänsklighetens förbedjerska, till höger om tronen och Johannes döparen till vänster har i allmänhet, såväl i Skåne som i Danmark, för84 S E N R O M A N SK A B S I D D E K O R I F J E L I E K Y R K A ändrats dithän, att det är Maria och den skägglöse Johannes aposteln, som officiera.R Absidmålningen avslutas mot tribunbågen med en bred bård av omväxlande runda och fyrkantiga medaljonger, de förra med akantusmotiv, de senare med figurer i bröstbild, sinsemellan förbundna med rektangulära mittband. Färgerna äro här gult, rött och grönt med enstaka användning av vitt. Absidvalvets fond är ultramarinblå med svart undermålning, däremot enbart blå inom mandorlan, det sista en färgsättning som kunnat tillkomma under såväl romansk som höggotisk tid. Nedåt begränsas kompositionen av ett horisontellt, tredelat band, vilket vidtar direkt ovanför det gamla rundbågiga absidfönstret. Under detta band avtecknar sig ett dussin målade arkadbågar med spår av stjärnor i svicklarna, medan märken efter en tidigare, tydligen som misslyckad betraktad arkadering ännu kunna skönjas i norra absidhalvan. På var sin sida om fönstret synas sex bågar, alla med bilder av apostlar i överensstämmelse med vanlig europeisk tradition, men till skillnad från dansk; dock ha tre av dessa figurer förstörts på grund av en i senare tid i absidens södra del upptagen, nu igenmurad ljusöppning, och de övriga äro till stor del ommålade i gult, vitt och rött. Till vänster om fönstret står Thomas och till höger Paulus. Figurfrisen avslutas nedtill av en halvmeterbred akantuspalmettbård, och nederst vidtager, i höjd med fönsterbröstningen, ett nära 90 cm brett, målat draperi, förmodligen romanskt till sin upprinnelse, under vilket en 60 cm hög yta ned till korgolvet strukits med svartblågrå färg. Resten av de romanska målningarna, vilkas spår tidigare iakttagits på triumfbågsväggens nordvästra sida, under de gotiska, ha däremot icke kunnat framtagas och undersökas. Ett spörsmål ifråga om absidmålningen skulle förf. emellertid gärna vilja dröja vid: utgör centralbilden i denna målning redan från början en framställning av Treenigheten-nådastolen eller har man här ursprungligen velat återge den tronande En förväxling av motsatt slag visar krucifixgruppen i Sjösås kyrka, Småland, från tiden efter 1200-talets mitt, där en ungdomlig men enl. förf:s mening otvetydig Johannes döpare med undervisande högerhandsgest utgör pendangen till den sörjande och krönta Maria. 5 85 M O N I C A R Y I) B l i C K • Fig. 2. Fjelie kyrka, parti av absidens centralfigur med märken efter nitar å bok och glorior. — Kirche von Fjelie. Ausschnitt aus der Mitlelfigur der Apsis mil Spuren von Nieten auf der Bibel und in den Nimben. Kristus, rex gloria?, till vilken sedermera, i samband med tillkomsten av 1300-talsmålningarna, fogats krucifixet och duvan (fig. 2). Det sistnämnda alternativet förefaller till en början icke osannolikt av följande skäl. Nådastolen som absidbild är mycket sällsynt i Sydskandinavien under romansk tid. Den förekommer tidigast, tyvärr hårt restaurerad eller helt ommålad, under 1200-talets förra hälft i Bjäresjö kyrka, och ännu senare, under århundradets andra del, i O. Hoby kyrkas absid. Sistnämnda nådastolsframställning är emellertid mycket illa bevarad och har dessutom vid framtagandet grundligt retuscherats liksom den därunder placerade apostelraden och palmettbården runt triumfbågen. Vid mitten av 1300-talet upptages motivet av den s. k. Snårestadmästaren, som 86 S E N R O M A N S K A B S I D D E K O R I F J E L I E K Y R K A använt det i St. Köpinge kyrkas absid samt troligen i absiden till Snårestads nu tyvärr rivna medeltidskyrka, vars målningar voro daterade år 1347. Påpekas kan att nämnda mästare även dekorerat Bjäresjö kyrkas långhus, vilket förut antagits uteslutande av sannolikhetsskäl, men nu definitivt kunnat konstateras av förf., sedan vittningen avlägsnats i de två östra långhusvalven och på västra triumfbågsväggen hösten 1948. Det ligger ganska nära till hands, att det är därifrån målaren lånat det i absiden förekommande motivet nådastolen, som sedermera använts i de närbelägna kyrkorna Snårestad och St. Köpinge. Alla Snårestadmästarens egenhändiga arbeten 8 äro utförda i kyrkor, som ligga högst två mil från Ystad, där konstnären antagligen varit bofast. I den ej långt därifrån liggande kyrkan i Skurup har mästaren dekorerat åtminstone kor och absid, och i dennas valv kommer förmodligen, av de framtagna partierna att döma, också en bild av nådastolen att kunna framprepareras. Här återfinnes för övrigt samma arkitektoniska detalj som i St. Köpinge, nämligen arrangemanget med tre fönster i absiden, säkerligen efter mönster från Lundadomen. I Danmark tyckes framställningen av nådastolen icke vara känd under rent romansk tid. En möjlighet föreligger, att den funnits i kyrkan i Rom i Västjylland,7 men det är kanske troligare, att framställningen där utgjorts av en madonna med barnet. I detta sammanhang kan påpekas, att Marias kröning förekommer under senromansk tid i absiden i Skjaellebjerg, Mittsjälland, och under tidig gotik i Eskildstrup och Brarup på Falster, 8 ett absidmotiv som är okänt i romanskt måleri i Skåne. Bilden av nådastolen i Bjäresjö kyrka är nästan symmetrisk med krucifixet i centralt läge och placerat rent vertikalt med Kristusglorians övre kant belägen åtskilligt högre än huvudfigurens armar. Gud faders vänstra arm saknar, som sig bör, O. Rydbeck,'Romanska målningar i Skånes kyrkor, Lund 1904, s. 109 f. och Monica Rydbeck, Snårestadmästaren i Skurups kyrka, Lunds stifts julbok, Lund 1943. — Dens., Valvslagning och kalkmålningar i skånska kyrkor, Lund 1943, s. 185—201. 7 Poul Nerlund og Egmont Lind, Danmarks romanske kalkmalerier, Kbhn 1944, s. 37, not 1 och s. 299. 8 Ibid, s. 260 och 190 f. 8 87 M O N I C A R Y D B E C K rex-gloriaefigurens traditionella bok, och den högra är vida mindre uppåtriktad, än vad fallet b r u k a r vara, då Kristus avbildas som domaren. Glorian är rafflad bch saknar kors. En mera originell placering har däremot duvan, enligt vad som framgått efter 1948 års rengöring av målningarna, nämligen ytterst å Kristi kors vänstra arm. På St. Köpingebilden sitter duvan i ena vinkeln vid själva korsskärningspunkten, ö . H e r r e stads nådastol från 1400-talets andra hälft däremot har sin duva på Gud faders högra axel. Framställningen i Fjelie skiljer sig, vad själva huvudfiguren beträffar, egentligen icke från rex-gloriaebilderna. Den för dylika framställningar typiska boken, som Kristusfiguren håller i sin vänstra hand och stöder mot vänstra knät, förekommer alltså här men saknas i den vanliga nådastolsbilden, där Gud fader håller ett krucifix, över vilket duvan, den helige ande, svävar. Krucifixbilden i Fjelie är relativt liten och en smula tillfälligt placerad åt ena sidan. Dessutom är Gud fadersbilden tydligt försedd med Kristi attribut korsglorian (fig. 2). Denna är visserligen känd från en treenighetsbild i Naestveds kyrka i Danmark på den bekanta monumentalmålningen över Valdemar Atterdag och drottning Helvig. Men nämnda framställning är sen, utförd efter Valdemars död den 24 okt. 1375, och de kungliga figurerna äro huvudsaken; nådastolen, som i övrigt är fullt korrekt utförd, utgör snarast en bisak. Därtill kommer, att Gud fader i Naestved återges som en gammal långskäggig man, vilket icke är fallet i Fjelie. Slutligen är duvan i den sistnämnda kyrkan så liten och inklämd mellan huvudfigurens mantelbård och krucifixets gloria, att den tangerar den förra och stympats eller gått in över den senare. De många övermålningar och retuscheringar, som den romanska bilden undergått i samband med 1300-talsdekorationens tillkomst, vanskliggöra emellertid ett säkert ståndpunktstagande, även om ovan anförda detaljer tala för att en dominerande Kristusgestalt i slutet av 1300-talet förvandlats till en Gud fadersbild i en treenighetsframställning. Det finnes emellertid en lucka i bevisföringen. Krucifixets typ som helhet är mera senromansk än gotisk. Huvudets hållning och kroppens relativt raka linjer tyda snarare på det förstnämnda tidsalternativet, och så tyckes även vara fallet med fotställningen. Den88 S E N R O M A N S K A B S I D D E K O B I F J E L I E K Y R K A nas teckning är visserligen numera så svagt framträdande, då konturerna delvis utplånats, att den icke ensam kan avgöra åldern, men bilden som helhet överensstämmer närmast med liknande framställningar från 1200-talets förra hälft eller mitt. Det kan sålunda knappast ledas i bevis, att det rör sig om en förändring av en rex-gloriaeframställning. Motivets relativt tidiga uppträdande i Fjelie har kanske medverkat till, att huvudfiguren erhållit ett starkt tycke av den för Skånes rent romanska absidmålningar typiska rex-gloriaebilden. Den förvanskning av centralbilden, som resulterat i ovan beskrivna förändring av dräkt och ansikte, har emellertid även berört absidmålningen i dess helhet. Både de mandorlan flankerande evangelistsymbolerna, de därpå följande två ärkeänglarna samt bilderna av Maria och Johannes bära tydliga spår av den gotiska retuschen. I ännu högre grad kunde dessa förändringar iakttagas just under själva arbetet med dekorationens framtagande, innan påmålningarna mer eller mindre fullständigt avlägsnats. Det är ju alltid ett problem att avgöra, i vilken mån yngre målningar böra borttagas för att lämna plats åt äldre. Som ett typiskt sådant problemfall måste exempelvis räknas de nyligen avtäckta, från tre skilda perioder stammande medeltidsmålningarna i V. Sallerups kyrka, där de yngsta, från 1400-talets första fjärdedel, äro de utan jämförelse konstnärligt dyrbaraste, medan de mellersta genom sin datering till år 1303 äro synnerligen viktiga och även de äldsta från omkring 1200 äro värdefulla.0 Här ha lyckligtvis tillfälligheterna, i detta fall målningamas skiftande hållbarhet på olika ställen, spelat in på ett så gynnsamt sätt, att de kulturhistoriskt betydelsefullaste partierna av åtminstone de två yngre dekorationerna kunnat bevaras jämte delar av de äldsta. Man skulle emellertid önska, att varje särskilt fall kunde avgöras icke blott genom allmänna, principiella överenskommelser mellan konservator och vetenskapsman utan även genom ett effektivare samarbete, än vad nu i praktiken ofta är fallet. Jfr Monica Rydbeck, Medeltidsmälningar från tre århundraden i V. Sallerups ödekyrka, Fornvännen 1947, s. 193 f. 8 89 MONICA RYDBECK Då det gäller restaureringar av från centralinstitutionerna avlägsna monument måste tyvärr ekonomiska hänsyn i hög grad försvåra den upprepade kontroll eller snarare diskussionsmöjlighet, som även en skicklig, intresserad och pietetsfull konservator bör ha tillgång till. Engångsbesiktningar tillvarata icke tillräckligt de vetenskapliga kraven. Församlingarnas önskningar beträffande skyndsamma och givetvis ej alltför kostsamma restaureringar tillåta ej heller tidsödande experiment med olika metoder för skiktvis utförd avskalning och konservering av skilda stilperioders målningar. Man tänker med beklagande på redan tillspillogivet studiematerial men även med en viss förhoppning på att ökade anslag i framtiden skulle kunna rädda många kyrkors ännu av kalkvittning skyddade målningar. Ett visst samband med dessa konserveringsproblem äger frågan om behandlingen av målningar, som anträffas på kyrkväggarna under sådana förhållanden, att de icke kunna få sitta kvar på sin plats. Förf. kan t. ex. erinra om den redan år 1907 med vederbörligt tillstånd verkställda förflyttningen av tidiga 1200-talsmålningar från absid- och korväggarna i Vallkärra kyrka till Lunds universitets historiska museum, däribland triumfbågens sällsynta donatorsfigurer,10 då dessa målningar hotades av förintelse i den under ombyggnad varande, taklösa kyrkan. Till samma museum överfördes år 1919 romanska målningar från Höörs kyrka, då samtliga figurframställningar på korvindens norra vägg, vilka genom fukt och väta hotade att lossna från väggen, på detta sätt räddades från att helt försvinna.11 Försök med överförande av kalkmålningar på duk och åter på vägg ha även utförts i mindre skala, en metod som borde ytterligare prövas vid restaureringar, där två olika lag av målningar förekomma ovanpå varandra. Ännu ha veterligen dylika räddningsåtgärder icke upprepats på nordiskt område i större omfattning. I Skåne förekomma sådana dessutom endast i övraby och Stehag. Tillvägagångssättet har skildrats i O. Rydbeck, Den arkeologiska forskningen och Historiska museet vid Lunds universitet under tvåhundra år, 1735—1937, Meddelanden från Lunds univ:s hist. museum, s. 77 f. och 78. 11 10 90 S E N R O M A N S K A li S I I) I) li K O R I F J Ii L I li K Y R K A Fig. 3. Till vänster: a) Parti av den romanska aposlelraden; b) därunder den romanska bården. Fotograferat under restaureringen. — Links: a) Ausschnill aus der romanischen Apostclreihe; b) darunter die romanische Borte. Aufgenommen während der Wiederherstellung. — Till höger: c) Parti av den under gotisk tid ommålade, aposlelraden saml d) den samtidigt ommålade bården. Fotograferat under restaureringen. — Rechts: c) Ausschnill aus der in gotischer Zeit umgemallen Apostclreihe; d) die gleichzeitig umgemalle Borte. Aufgenommen während der Wiederherstellung. 91 M O N I C A R Y D B E C K Såsom förut omtalats gick »restaureringen» eller ommålningen av Fj eliekoret ut över hela absiddekorationen. Särskilt tydligt framgår detta av figurernas utseende i den under absidvalvet i arkader stående apostelraden. Denna, blev helt ommålad, och de allvarliga romanska ansiktena (fig. 3 a) erhöllo livligare drag med runda, nu svarta mönjefläckar på kinderna. 12 Även dräkt, händer och fötter hade nygjorts och arkadernas bärande pilastrar samtidigt ornerats i växlande mönster (fig. 3 c). Den breda akantusranka, som nedåt avslutar figurframställningen (fig. 3 b), hade förvandlats till en ganska tarvlig bård med varandra tangerande, nedåt njurformigt insnörpta rundlar, vilka bl. a. inneslöto enkelt tecknade huvuden i profil (fig. 3 d). Av dessa bevaras nu i den eljest framtagna romanska akantusrankan ett huvud i norra absidhalvan. Även den avslutande draperimålningen hade förenklats. Särskilt måste framhållas de egendomliga spår av en troligen ursprunglig ornering, som kunna iakttagas på absidfigurernas glorior och andra tillbehör. Det rör sig om mindre fördjupningar efter metallstift e. d., som efterlämnat grönaktiga fläckar i putsen, där dessa »stift» hade upplösts till en smulig, gråsvart massa.13 Centralgestaltens gloria kantas sålunda vid sin inre och yttre begränsning av en rad dylika fördjupningar (se fig. 2), medan fyra till fem kunna iakttagas på ärmuppslagets båda kan11 En kemisk undersökning har godhetsfullt verkställts av professor John Tandberg, och resultatet har av konservator H. Erlandsson, som utfört konservoringsarbetet i Fjelie, ställts till förf:s förfogande. Ingenjör Gillis Olson har senare haft vänligheten att för författarens räkning genom spektralanalys fastställa, att den gröna färgen i den romanska absidbården säsom väntat icke innehåller något blyämne utan är en kopparfärg, vidare att av 1300-talsfärgerna det gula i S:t Martinsbilden ej heller har någon blytillsats. Däremot voro givetvis de svartnade kindrosoma på de ommålade apostlarna blyhaltiga, medan de omgjorda arkaderna mellan dessa apostlar voro svagt blyhaltiga och dessutom innehöllo järn. Visserligen kunde detta betyda, att arkaderna i romansk tid markerats med ockerfärg och att denna efterlämnat spår i det yngre färglagret, men med tanke på den bibehållna röda nyansen är det antagligare, att även 1300-talsmålningen innehållit järn. I de röda renässansbalustrerna i långhusets nordöstra hörn fanns endast järn, intet bly. Enligt välvilligt meddelande av konservator H. Erlandsson, som även förklarat, att putsen vid nithålen varit finare än å valvet i övrigt. 13 92 S E N R O M ANS K A B S I D D E K O R I F J E L I E K Y R K A ter och ännu flera på bokbandet, till vänster i dubbla rader. Ett större antal sådana enkla eller dubbla märken kunde även konstateras på ärkeänglarnas glorior och på Mattheussymbolens bok, vidare på Marias gloria i norr och Johannes i söder samt på åtminstone två av evangelistsymbolernas glorior, nämligen Mattheusängelns och örnens. Troligen ha de funnits även på de båda andra evangelistsymbolernas glorior, men dessa voro alltför skadade för att detalj iakttagelser skulle kunna göras. Antingen måste märkena härröra från spikar med dekorativa kopparhuvuden eller från nitar, vilka tjänat att fasthålla större kopparskivor. Inalles har man kunnat räkna till minst ett femtiotal hål efter nitar, vilka måste ha borttagits vid målningarnas överkalkning eller tidigare. I detta sammanhang bör emellertid framhållas, att märken efter liknande prydnader, som förekomma även på kontinenten, t. ex. i Reichenau och Werden i Rhentrakten, kunnat iakttagas på apostelfigurernas glorior på norra korväggen i Karise kyrka, Praestö amt på Själland, vilka tillhöra tiden omkring 1200. I Danmark tolkas nitarna som hållare av förgyllda metallskivor.14 En metallplatta av kraftigare konsistens finnes ännu kvar på Kristusbilden i övraby kyrkas absid i sydöstra Skåne, där den fungerar som smycke på ärmuppslaget, medan två stadiga kopparnitar till en liknande prydnad på halslinningen också bevarats. Dessa metallföremål tillhöra emellertid en tidigare period, nämligen mitten av 1100-talet. Men de ha också en åtskilligt solidare konstruktion, vilket framgår därav, att såväl ärmprydnaden som de kraftiga nitarna sitta orubbade kvar, och dessa ha föga gemensamt med de klena stift, som använts i Fjelie och Karise. Man bör kanske därför icke helt utesluta möjligheten av att Karisestiften varit avsedda att pryda med sina huvuden i stället för att fasthålla större kopparbleck vid den buktiga murytan. Stiftens oregelbundna fördelning i Fjeliegloriorna gör emellertid, att man i någon mån tvekar om deras rent dekorativa uppgift. Beträffande frågan om åldern på krucifixet i treenighetsbilden bör här tilläggas, att inga spår av stift anträffats på dettas 14 P. Nerlund og E. Lind, anf. arb., s. 34 och 271. 93 M O N I C A R Y D B E C K Fig. 4. Korvalvels norra kappa med en bild ao Marias kröningSegment des Ghorgewölbes mit einer Marienkrönung. Nördlichet gloria, vilket i sin mån kunde styrka förmodandet, att krucifixet tillkommit senare än huvudfiguren. De i det föregående upprepade gånger omnämnda 1300-talsmålningarna återge österifrån räknat en serie bilder u r bibeln och helgonlegenden i följande ordning. En framställning av yttersta domen (se fig. 1) upptager korvalvets östra kappa. Hade absidens nådastol från början varit en rex-gloriaebild, skulle alltså en dubblering av domaremotivet blivit följden, som i och för sig kunde motiverat infogandet av krucifixet och duvan i absidbilden. Mellan Maria och Johannes, som båda böja knä och flankeras av basunblåsande änglar, avbildas Kristus som världsdomaren, från vars kinder — icke som i allmänhet från m u n n e n — utgå två föremål, antingen att tyda som svärdet och liljan eller två svärd. Längre ned, till vänster, avbildas de saliga, till höger de fördömda. Nederst utfyllas valvets alla svicklar av akantusornamentik samt av en rundel med var sin kunga- eller profetfigur, det hela avdelat från kappornas huvudframställningar medelst en horisontell, äggstavsprydd list. Som motsva94 S E N R O M A N S K A B S I D D E K O R I F J E L I E K Y R K A Ur Fig. 5 a) Triumfbågens hjässa och b) norra triumfbågspilaslern. — a) Scheilel des Triumphhogens und b) nördlicher Triumphbogenpilaster. 95 MONICA RYDBECK righet till yttersta domscenen skildras i norra kappan jungfru Marias kröning mellan två änglar, som bära sol och måne, medan två dvärglika gestalter med gloria upptaga utrymmet mellan de båda huvudpersonerna (fig. 4). I södra kappan avbildas himmelsfärden och i västra pingstundret (se fig. 1). Valvhjässan begränsas nedåt av stiliserade molnband. Triumfbågens mitt upptages av en rundel med Guds lamm (fig. 5 a), som avtecknar sig mot en grönblå botten, och därunder vidtager på norra sidan, skild från mittbilden av en bladranka, en skadad Kristoffersbild med Jesusbarnet på armen och fiskar kring fötterna samt på södra sidan en fragmentarisk helgonbild med en bok i handen. Nedanför det profilerade vederlaget i norr framträder en i gult hållen, dekorativ och beriden S:t Martin, som delar sin mantel åt en knäböjande tiggare (fig. 5 b). Därunder löper en slinga mellan två parallella gula linjer, och på triumfbågens släta vertikala yta nedanför dessa ha bevarats ett par tillfälligt gjorda kolskisser, ett ansikte och en liten helfigur, säkerligen aldrig avsedda att behållas synliga. På triumfbågens södra sida vidtager under mittrundeln en vältecknad, ganska bred, kors- och akantusprydd tvärgående bård och därunder en skadad helgonbild, som i vänstra handen bär en bok. Långhuset täckes av två valv med rika, delvis skadade figurframställningar, vilkas motiv hämtats ur bibeln och helgonlegenden. I östra valvets östra kappa dekoreras norra sidan med en bild av ett kvinnligt helgon med ett palmblad i ena handen och en stjärna i den andra. Denna gestalt, S:ta Atanasia? (synlig å fig. 5 a), motsvaras i södra hälften av en framställning med en annan kvinnlig helgonbild, som håller en pyxis e. d. i högra handen och en bok i den vänstra, förmodligen Maria Magdalena (fig. 5 a och 6). Mellan de båda helgonfigurerna sträcker sig, vertikalt mot det i alla valven förekommande mittornamentet, en trädliknande utlöpare med rundade blad eller blommor och avslutad med ett par flaxande fåglar (fig. 6). Norra kappan visar i väster den med huvudet nedåt korsfäste Petrus, medan motsvarande bild i öster förstörts. På samma sätt finnes på västra kappans norra sida bilden av en prelat med högra handen uppåtsträckt, välsignande, och kräklan i vänster hand (S. Niko96 S E ,V /( O M .1 V S K A II S I D D I- K O R l F .1 li I. I Ii K V 71 A' .4 / Fig, li. Från östra länghutvaloets östra kappa. gewölbes. Ostsegment de» östlichen Langhaus- laus?), medan figuren i den motsvarande södra hälften till större delen utplånats. I södra valvkappans östra del avbildas S:ta Katharina med hjul och svärd och i den västra ett annat kvinnligt helgon, med krona på huvudet, trampande på en drake och med ett likarmat kors i högra handen samt ett palmblad i den vänstra, förmodligen S:ta Helena. Det bredvidliggande västra långhusvalvets östra kappa upptages i norr av en man med lyftat svärd samt med bälte om livet, måhända en bild av Paulus som pendang till Petrusfigurerna, och i söder av en framställning, som skulle kunna vara Gideon med skinnet. Den norra kappan visar i västra delen, huru 7 — » n a 131 97 11 II V I C A R Y D B li C K Fig. 7. Långhusets västligaste valv. — Das wei iewölbe des Langhauses. Petrus går på vattnet från apostlarnas båt, medan Kristus hjälper honom i land i den östra. I södra valvkappan avbildas i östra hälften en skäggig man, säkerligen Noah, som med högra handen stöder sig på förstäven till en båt, medan han för den vänstra till munnen. En yxa sitter fasthuggen i båtens reling invid framstammen. Ovanför mannen svävar ett moln, ur vilket en välsignande hand, troligen Gud faders, sträcker sig, och alldeles intill denna lutar sig en ängel huvudstupa ned ur molnet ovanför Noah. Västra hälften av kappan upptages av en likadan farkost som den förra men under röd-, vit- och svartrandigt segel. Besättningen utgöres av en man med judisk huvudbonad — en liknande figur har övermålats — och en kvinna jämte en hjort, en hind och en fågel, således en framställning av Noahs ark (fig. 7). Bakom seglet skymtar en första skiss till Noah med gula konturer. Till vänster om arken reser sig en hög kvinnlig skepnad, Noahs hustru, på vilken Noah pekar. Hon har tydligen anbragts i valvkappan som pendang till den förut omtalade, båtbyggande Noah, från vilken hon skiljes genom ett 98 S E N R O M A N S K A B S I D D E K O R 1 F J E L I E K Y R K A mittornament och ett stiliserat träd. Hela framställningen anknyter till den apokryfiska versionen av Noahlegenden. Då Noah för handen till munnen, medan han står invid sin på 1 började båt, illustrerar detta säkerligen legendens uppgift, att Noah under tysthetslöfte av ängeln Gabriel — också avbildad i Fj elievalvet — ålades att bygga arken. Noahs hustru försökte enligt uppgift på olika sätt och på djävulens inrådan att sabotera räddningsföretaget, som arkens byggande innebar — detta förklarar hennes närvaro i målningskompositionen. Andreas Lindblom, som i en uppsats refererat legenden, bl. a. som den framställes i Queen Mary's Psalter, påpekar dess stora sällsynthet och nämner, att England och Sverige tyckas vara de enda europeiska länder, där synbara prov bevarats i konsten på föreställningarnas existens under vår medeltid.15 I Risinge kyrka återkommer samma Noahlegend men i betydligt utförligare upplaga, enligt påpekande av antikvarien Westlund. Sistnämnda målningar äro utförda inemot 1400-talets mitt av den från Vadstenaskolan utgångne Risingemästaren. Nämnas bör kanske, att i Fjelie kyrkas västligaste kappa skymta två sittande figurer utan synliga glorior, vilka tydligen icke äga samband med valvets övriga legendillustrationer. Att även väggarna varit dekorerade framgår bl. a. av en nu högst fragmentarisk figurrad ganska högt uppe på södra väggen i långhusets östra trave, nedåt begränsad av en bladbård. Valvpilastrarna i koret prydas av ett från pilasterkapitälen utgående draperi. För övrigt äro långhusväggarna i norr och söder till stor del utplånade genom bågöppningar mot de båda tidigare omtalade, tvärskeppsformade utbyggnaderna. Valvens hjässor orneras på olika sätt. I koret förekomma rundlar och rosor samt vågformiga och strålprydda bandornament; i långhuset ett slags rosettdekoration, något växlande i de båda valven, med akantusinslag samt ros-, hjul- och bladformiga utlöpare (fig. 8). Vi finna således här varianter till de hjässornament, vilkas tidigaste skånska representant uppträder i Dalby heligkorskyrka under 1200-talets tredje fjärdedel och Den apokryfa Noahsagan i medeltidens konst och litteratur, Nordisk Tidskrift 1917, s. 358. Lindblom nämner utom Risinge även örberga (ögtl.), Tillberga (Upl.) och Edshult (Sm.). 15 99 MONICA RYDBECK Fig. 8. Västra valvets södra kappa med en bild av Noaks ark. — Sudsegmenl des westlichen Gewölbes mit einem Bild der Arche Noah. vars ståtligaste nordiska företrädare från tiden omkr. 1300 smyckar Ringsteds klosterkyrkas mittkvadrat, medan det sedermera uppträder i växlande gestalt under större delen av 1300talet och framför allt i Snårestadgruppens målningar i Skåne under decennierna kring mitten av nämnda sekel. Sköld- och gördelbågar i Fj eliekyrkans kor äro dekorerade med kvadermönster och diagonalribborna med omväxlande rödbruna och ljust svartblågrå liljeformade beslag, medan de äro kvadermönstrade i långhuset. Där följas diagonalribborna av omväxlande krabbor och solrosformade utlöpare, medan valvytorna utanför figurscenema fyllas av tättställda enkla, vanligen sexuddiga, stundom åttauddiga stjärnor. De yttre och inre valv100 S E N R O M A N S K A B S I D D E K O R I F J E L I E K Y R K A pilastrarna i långhuset äro kvadermålade i gråblått och vitt, medan den klena mellanpilastem är helt gul. På de snett avplanade pilastrarna i långhusets nordöstra hörn ha i senare tid målats tre balustrer i röd färg. Förmodligen markera de uppgången till den plats, där predikstolen tidigare stått. Den förhärskande grundtonen i kyrkans 1300-talsmålningar är gulrött med dragning åt gulbrunt. Till de gula, bruna, röda och svarta färgerna kommer även en grönblå. I teckningen erinrar konstnären något om Snårestadmästaren, särskilt gäller detta ifråga om de skelettsmala underarmarna, behandlingen av händernas och hårets konturer, valvribbornas följ dekoration och hjässomamentiken. Tilläggas bör, att ribbomas form — i sektion en kvadrat eller rektangel med starkt kälade hörn — knyter valven samman med dem i Saxtorp, vilka i sin ordning äro dekorerade på ett sätt, som företer avgjord släktskap med Snårestadgruppens yngre målningar. 16 Färgskalan är emellertid mera entonig, nästan sjaskig, i Fjelie. Målningarna utfylla sålunda en lucka mellan Snårestadmästarens arbeten och den skånska 1400-talsgotiken. Något direkt motstycke har ännu icke påträffats. Tiden för deras utförande måste med tanke på ornamentsdetaljerna ha infallit under 1300-talets sista tredjedel. Frånsett de profilerade balustrema å predikstolshömets pilastrar företer kyrkointeriören inga målningsrester från nyare tid. Som en kuriositet kan däremot antecknas, att på den kraftiga, järnbeslagna trälucka, som i öster tillsluter den rymliga förvaringsnischen i det visserligen restaurerade men i stort sett ursprungliga sandstensaltaret, återgives en 56 cm hög gyllene monstrans mot en djupröd botten. ZUSAMMENFASSUNG Monica Rydbeck: Anpassung spätromanischer Apsisfreskfn in der Kirche von Fjelie an gotische Malereien im Langhaus und Chor. Die romanische Kirche von Fjelie in Schonen wurde im zweiten Viertel des 13. Jahrhunderts mit ihren ersten Wandmalereien geschmiickt. 16 Jfr Monica Rydbeck, Valvslagning och kalkmålningar, s. 187 ff. 101 M O N I C A R Y D B E C K Die jetzt wiederhergestellten Teile dieser Malereien beschränken sich auf die Apsis und bestehen aus einem Gnadenstuhlbild in einer vielfarbigen Mandorla, umgeben von den Symbolen der Evangelisten und weiterhin flankiert von zwei Erzengeln sowie ausserhalb diesen noch von Maria und Johannes. Unter diesem Gewölbefresko eine Reihe von Arkadenbögen mit den zwölf Aposteln. Nach unten wird das Ganze von einer gemalten Draperie abgeschlossen. Von Interesse sind Nietlöcher, die in einer Anzahl von mehr als fiinfzig in den Nimben der Apsis vorkommen und die entweder mit zierlichen, vermutlich vergoldeten Nietköpfen versehen waren oder dazu gedient haben, vergoldete Kupferplatten festzuhalten. Im letzten Drittel des 14. Jahrhunderts wurde die ganze Kirche eingewölbt, wobei u. a. die romanischen Chormalereien zerstört wurden. Kurz darauf wurden Chor und Langhaus mit einer Serie von Bibelbildern und Bildern aus Heiligenlegenden geschmiickt. Um den Kontrast der lebhafter bewegten gotischen Gestalten zu den steifen romanischen Figuren zu mildern, wurde die Apsis retouchiert und teilweise umgemalt. Zunächst fragt man sich sogar, ob nicht das Gnadenstuhlbild erst damals dadurch entstanden ist, dass man ein älteres rex-gloriae-Bild veränderte und gleichzeitig eine Linien- und Farbretouche der ganzen Apsidenkomposition vornahm. Gegen eine solche Annahme spricht indessen die Form des Krucifixes. Die jiingeren Fresken schliessen sich zu einem gewissen Grade an die um die Mitte des 14. Jahrhunderts in Siidschonen auftretende Snårestads-Gruppe an, sind jedoch etwas junger als diese. 102