Bronsskålar Müller, Ordning 319 Ekholm, Gunnar Fornvännen 269-274 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1951_269 Ingår i: samla.raa.se

RIKSANTIKVARIEÄMBETET
Fornminnesavd.

BRONSSKÅLAR MULLER, ORDNING 3 1 9
Av Gunnar Ekholm

1 den festskrift, som tillägnades Hans Seger på hans 70-årsdag, framlades en översikt av de från de skandinaviska länderna kända skålarna eller faten av romerskt och provinsialromerskt ursprung. 1 Av de 8 olika typer, som kunna urskiljas inom det till ett 40-tal exemplar uppgående beståndet, företer halva antalet rent klassiska former. Helt eller nära överensstämmande kärl äro kända från italienskt område. De övriga äro u p p fattade som provinsiala produkter, men om deras ursprung r å der oklarhet. Om en av dessa typer, Muller, Ordning, Jernalderen 319, ger dock det skandinaviska materialet, när det helt utnyttjas, värdefulla upplysningar. Mullers beskrivning av typen i Ordning har följande lydelse: »Av tyndt dreven Bronze, udboiet Mundingskant, invendig fordybede Linie-Ornamenter, flad Bund og to bevegelige Hanke som ere anbragte i Oskener, der udgaa fra psereformede, paaloddede Beslag.» Denna karakteristik grundar sig tydligen på det enda någorlunda välbevarade exemplar, som förelåg i det danska Nationalmuseet, då den nedskrevs, nämligen den ena av de båda skålarna från Valloby på Själland (inv. nr C 1470).2 Mot beskrivningen måste dock invändas, att bottnen ej är fullt plan utan har mittpartiet förhöjt. Vad vidare beträffar skålen
G. Ekholm, Die Einfuhr von Bronzeschiisseln der römischen und fruhmerowingischen Zeit nach Skandinavien, Altschlesien, Bd 5, 1934. s Kända av Muller voro utom de från Valloby 3 fragmentariska från Jylland och Bornholm. Med tillägg av det välbevarade från Broskov och ett par av Muller förbisedda frän Bornholm blir antalet nu 9 st. 1—looisi 269
1

G U N N A R

E K H O L M

från Donbaek på Jylland (inv. n r C 5796), till vilken Muller hänvisar, avviker den i ett par hänseenden från den givna beskrivningen. Kanten är ej längre utböjd utan endast förtjockad, bottnens drivna mönster helt försvunnet, och de båda hankarna ha reducerats till en enda. 3 Av ovanstående framgår, att av denna skålform redan genom det material, som var Muller bekant, kunna urskiljas två varianter: med två handtag samt med ett dylikt. Då samtidigt själva kärlprofilen undergår en förändring och bottenmönstringen avtar i styrka för att slutligen helt försvinna, kan förmodas, att dessa varianter äro kronologiskt åtskilda. Fyndet från Valloby, i vars gravgods ingår en ormhuvudring av n ä r mast typ B, hänföres av Montelius till 3 årh:s förra hälft. 4 Donbaekfyndet, som innehåller en dylik ring av typ C, bör då vara något yngre. Nämnda ringtyps uppträdande i en av Varpelevgravarna daterar den enligt Montelius 5 till tiden omkr. 300. Vad beträffar de båda skålarna i Vallobyfyndet, peka vissa förhållanden i den riktning, att det mest skadade exemplaret representerar en något äldre typ. Dess tekniska kvalitet ligger högre, och det drivna bottenmönstret framträder starkare. Ett nära överensstämmande exemplar föreligger i det norska fyndet från Gjeite, Nord-Trondelag. 6 Då i detta fynd ingår ett rafflat kärl. avgjort äldre än de båda, som vi känna från Valloby, ger detta stöd åt antagandet, att bottenorneringens starka framträdande är ett tidigt drag. Skålen från Gjeite uppges sakna såväl hankar som hankfästen och spår av dylika. 7 Att dessa kännetecken äro ursprungliga kan måhända dock ej med full visshet avgöras på grund av kärlets fragmentariska skick. Med full säkerhet låta sig emellertid dessa drag konstatera på ett exemplar från Billig i RhenSe Finska forn. tidskr. XL, 1934, s. 54, fig. 8. — Typen identisk med de »steilwandige Becken», som känneteckna en del västtyska gravfält, t. ex. Barnstorf (H. Hahne i Jahrb. d. Prov. Mus. zu Hannover, 7, Taf. VI: 3—5) och Veltheim (R. von Uslar, Westgermanische Bodenfunde, Taf. 50: 1—3; se även nedan, fig. 3). 4 SFT IX, s. 230, 256. 5 O. a. a., s. 256. — Se även Fornvännen 1925, s. 332 1. 0 K. N. Vid. Selsk., Museet, Trondheim, inv. nr. 467. 7 Enligt benäget meddelande av överkonservator Sverre Marstränder.
3

270

li R O N S S K Å L A R

M V L L E R ,

O R D N ING

319

provinsen.8 Tydligare än Gjeite-exemplaret visar också det tyska en betydligt flackare profil än de från Danmark kända

Fig. 1. Den ena av skålarna ur Vallobyfyndet. Efter teckning av museumsinspektör B. Brorson Chrislensen. — Die etne Schiissel des Vallebyfundes.

Skålen från Billig ingår ej i något närmare daterat fynd, men dess ornering överensstämmer nära med den, vi känna från Valloby och Gjeite.
8 Rhein. Landesmuseum, Bonn, inv.nr 8948. — Fotografi och upplysningar ställda till förf:s förfogande av museumsdirector, prof. dr F. Oelmann.

271

GUNNAR

E Kil O L M

Denna ornering, förut känd från en skål ur det westpreussiska fyndet från Ladekopp,9 har tidigare ej varit till sitt ursprung diskuterad. Såsom framgår av fig. 1, består den huvudsakligen av räfflor, som solfjäderlikt utbreda sig över bottenytan. Det oräfflade bottenpartiet uppvisar ett girlandliknande linjemönster.

Fig. 2. Musselskal från gravfället vid Veltheim. Efler von Uslar. — Musselschussel aus dem Gräberfeld von Veltheim.

För att förstå denna ornering måste vi vända oss till kontinentala fynd. Särskilt upplysande är en ungersk skål med kraftigt markerad ornering från det gamla Aquincum.10 Denna företer stor likhet med 2 st. från gravfältet vid Veltheim (fig. 2), av von Uslar11 betecknade som »gerippte Schalen». Riktigare vore dock termen musselskålar, ty det kan ej vara tvivel om att här föreligga sådana. Från de klassiska länderna och där företrädesvis tillhörande 1 årh. e. Kr.12 äro dylika välkända,
Naturwiss. Gesellsch., Danzig, Schriften, R. 2, Bd 6: 9, Taf. IV: 2. A. Radnöti, Die römischen Bronzegefässe von Pannonien, Budapest 1938, Taf. XXX: 4. 11 O. a. a., s. 97. 12 Litteratur i Radnöti, a. a., s. 97.
10 9

272

B R O N S SK A L AR

M V L L E R, O R D N I N G

319

och Veltheimfyndet står ej heller ensamt inom det fria Germanien.13 Ett närmare studium av det skandinaviska materialet leder sålunda till resultatet, att även de rafflade skålarna ha sin upprinnelse i en rent klassisk form. Att från denna kärlgrupp nedstämma de rakväggade bäckenen med och utan hank, som uppträda tillsammans med Hemmoorkärlen (fig. 3) får stöd av såväl typologiska som kronologiska förhållanden.14 I vilken av de romerska provinserna den ovan skisserade utvecklingen ägt

Fig. 3. Bäcken med rak vägg (rån Veltheim. Efler von Uslar. — Sleilwandiges Becken aus Veltheim.

rum torde ännu ej få anses avgjort.15 Den framställning av de romerska importvarornas förekomst utanför imperiets gränser, som sedan länge förberetts av professor H. J. Eggers, torde, när den blir tillgänglig för forskningen, klara sikten i denna och andra frågor, rörande dessa varors proveniens och införsvägar. ZUSAMMENFASSUNG Gunnar Ekholm: Die Bronzeschiissel Muller, Ordning 319
Bei Durchmusterung der Schiisseln, die bisher dieser Gruppe hinzugefiihrt worden sind, tritt an den Tag, dass das Material weder was die Form noch was die Verzierung betrifft einheitlich ist. Unter den vier Hahne, a. a., Taf. VI: 6. — Ett opubl. danskt fynd från Himlingoje, Själland innehåller också en musselskal. 14 Eggers härleder dock dessa bäcken ur ett liknande från 1. årh. e. Kr., som emellertid är känt blott i ett enstaka exemplar. — H. J. Eggers, Das römische Einfuhrgut in Pommern. Balt. Studien, N. F. XLII, 1940, s. 8. 15 Werner, som uppfattar de rafflade skålarna och rakväggade bäckenen såsom besläktade, anser bådadera komma från området kring nedre Rhen eller Belgien (Bonner Jahrb. 140/141, s. 404 f.).
13

273

G U N N A R

E K H O L M

Exemplaren, die nähere Beobachtungen zulassen, sind drei Typen auszuscheiden. Die chronologischen Verhällnisse der nordischen Funde zeigen, dass die friiheste Form keine Henkel besitzt und die kräftigste Bodenriefelung aufweist. Nur der zweite Typ (aus den Funden Valloby [Fig. 1] und Broskov) entspricht der Beschreibung Mullers. Die Spätform (Donbaekfund) ist mit einem vereinzelten Henkel ausgestattet und zeigt keine Bodenverzierung. Bei Vergleich mit den festländischen Funden wird klargelegt, dass hier eine Entwicklung von der klassischen Musselschiissel (Fig. 2) iiber die geriefelte Form, zuerst henkellos, später mit zwei Henkeln zu dem steilwandigem Becken mit oder ohne Henkel (Fig. 3) stattgefunden hat.

274