Hyltingefyndet och Bf 13-16 i miniatyrutförande Christiansson, Hans Fornvännen 65-83 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1953_065 Ingår i: samla.raa.se H Y L T I N G E F Y N D E T OCH BF 1 3 - 1 6 I MINIATYRUTFÖRANDE Av Hans Christiansson D e n rika neolitiska bebyggelse, som under de senaste decennierna påvisats i Södermanland, främst genom Sten Florins och Ivar Schnells undersökningar, 1 har definitivt omgestaltat den bild av landskapets förhistoriska kulturutveckling, som gavs av Montelius på 1870-talet.2 Dock har den starkt differentiala tolkning, som Florin gett det ännu till stor del blott preliminärt publicerade materialet, mötts av en viss skepsis.3 Det är framförallt tre områden, som uppburit den tidigneolitiska bebyggelsen inom landskapet: Södertäljeområdet, 4 MalmS. Florin, Bauernhöfe und Fischerdörfer aus der Dolmen- und Ganggräberzeit Schwedens, Haus und Hof im nordischen Raum, Leipzig 1937. — Florin, Vråkulturen, Kulturhistoriska studier tillägnade Nils Åberg, Stockholm 1938. — Florin, Die älteste Bauernkultur des Schwedischen Mälartals. Forschungen und Fortschritte, Berlin 1943. — Florin, Stenäldersbebyggelsen i östra Södermanland, Sörmlandsbygden 1944, Nyköping 1944. — Florin, Kustförskjutningen och bebyggelseutvecklingen i östra Mellansverige under senkvartär tid, Stockholm 1948. — Florin, Kartmaterial, publicerat i Sörmlandsbygden 1951, Nyköping 1951. — S. Florin och I. Schnell, Stora Malm och Katrineholm, Sörmländska fornminnen 3, Eskilstuna 1950. — Schnell, Södertörn under stenåldern, Södermanlands fornminnesförenings årsskrift 1930, Strängnäs 1930. — Schnell, Grödinge under stenåldern, Sörmländska fornminnen 1, Eskilstuna 1944. 2 Svenska fornminnesföreningens tidskrift, band I, 1871—1872, s. 224 ff., och Antiqvarisk tidskrift för Sverige, band 3, 1870—1873, s. 174 f. och s. 303 ff. 3 A. Bagge i Fornvännen 1948, s. 352 ff., 1949, s. 144 ff., 1950, s. 56 ff. och s. 251 ff. * Schnell, a. a., 1930, 1944, och Florin, a. a., 1944, 1951. 1 5—300131 65 H A N S C H R I S T I A N S S O N köpingsområdet och Katrineholmsområdet.'1 Denna geografiska fördelning har sin naturliga förklaring i landskapets geologiska struktur. Sandåsar och mosandsutflytningar, ofta lagrade utmed eller korsande förkastningslinjer, ha givit goda populationsmöjligheter för stenålderns olika kulturstadier, vare sig de varit kustbundna eller ej. 7 Inom Malmköpingsområdet har sedan mitten av 1930-talet ett flertal viktiga fynd från tidig- och mellanneolitisk tid framkommit.8 I maj 1950 påträffades på den nya kyrkogården i Florin, a. a., 1937, 1938, 1951. — Hans Christiansson, Dunkers socken, Eskilstuna 1945, s. 21. — Christiansson, Lilla Malma socken med Malmköping, Eskilstuna 1946, s. 16. — Christiansson, Malmköpingstrakten, Sörmländska fornminnen 5, Eskilstuna 1953 (under tryckning). 6 Florin, a. a., 1937, 1938, 1948, 1951. — Florin-Schnell, a. a., 1950. 7 En synnerligen rik stenåldersbebyggelse ligger t. ex. längs Mälarmårdens sydsida. Enbart i Dunkers socken (Malmköpingsområdets norra del) ha drygt 300 stenåldersföremål påträffats. Av dessa komma huvudparten från Mälarmårdens förkastningsbrant mot Dunkersdalen. Omkring en tredjedel av fynden tillhöra ett akeramiskt bebyggelseområde beläget vid sjön Skunderns västra ände med fynd från Mälardalens olika kulturfaser från senmesolitisk till senneolitisk tid. Jfr Christiansson, a. a., 1945, s. 9, 21 och a. a. 1953. 8 Dessa bearbetas av Sten Florin och väntas bli publicerade inom en snar framtid. Här skall dock nämnas några av de viktigaste tidig- och mellanneolitiska fynden, som gjorts inom området, vilket genomtväras av Malmköpingsåsen (Strömsholmsåsen) och Kjulaåsen (Badelundaåsen). Vråkulturen: Malma hed, Malmköping, boplats (SHM 21635, 22118, 22340, Florin, a. a., 1938, fig. 9), Mölntorp, Hyltinge socken, boplats (SHM 21636, Florin, a. a., 1938, fig. 9), Barrsjön, Dunkers socken (se nedan), boplats och Mortorp, Arla socken, boplats (SHM 21776, Florin, a. a., 1938, fig. 9). Båtyxkulturen: Hagtorp, Lilla Malma socken, boplats (SHM 23338, Acta archaeologica IX, 1938, s. 237), Hänlunda, Dunkers socken, grav (DMM 8 och 9), Barrsjön, Dunkers socken, gravar på boplats från Vrå-tid (SHM 21048, KVHAA:s årsbok 1936—1938, s. CVHI och fig. 24 a—b, Acta archaeologica IX, 1938, s. 237). Någon närmare publicering av detta sista mycket viktiga fynd föreligger tyvärr ej, men Bagge har i Fornvännen 1949, s. 147, påpekat att den ena av yxorna (han säger ej vilken som avses, men tydligen gäller det yxan från grav 3) mycket påminner om den finska båtyxformen, samt att keramiken står den äldsta finska båtyxkeramiken mycket nära »om den ej rent av är identisk därmed». Även den andra båtyxan i Barrsjöfyndet (från grav 1) står mycket nära en typ, som har östlig utbredning (Forssander, Die Schwedische Bootaxtkultur, Lund 1933, abb. 31 Lindquist, Svenskarna i heden tid, Stockholm 5 5 66 77 V I. T I N G E F Y N D E T OCH BF 13—16 Fig 1. Båtgravsinventarium från Hyltinge nya kyrkogård, Södermanland, a. Yxa av grönsten. b. Mejsel av flinta. c. Lerkärl. Skala 1J2. (Foto SHM) — Contents of the boat-grave in the new cemelary at Hyltinge, Södermanland, a. Greenstone axe. b. Flint chisel. c. Clay vessel. 1935, s. 171 f. och Stenberger, Das Grabfeld von Västerbjers, Lund 1943, s. 72). Detta understryker ytterligare fyndets viktiga ställning för debatten om båtyxkulturens ursprung. Att en livlig kontakt rått mellan östra Sverige och sydvästra Finland såväl under tidig som senare båtyxtid är ett ofrånkomligt faktum (jfr även Arbman, Hedningahällan, Finska fornminnesföreningens tidskrift, XLV, 1945). Bagge har i Acta archaelogica XXI, 1951, s. 109 ff. tagit upp Barrsjöfyndets allmänna kulturställning i samband med Fagervikskeramiken. Sammanfattningsvis säger han: »Die Bootaxtkeramik am Barsjö weist unleugbar direkt nach Finnland, die Äxte aber sind schwedisch und noch dazu nicht vom ältesten Typ, Forssander, Fig. 26, der noch in Schweden nur in vereinzelten Streufunden bekannt ist» (s. 111). A. Oldeberg har i Studien iiber die Schwedische Bootaxtkultur, Stockholm 1952, behandlat Barrsjöfyndet (abb. 221). Han sätter yxan från grav 1 i den äldsta gruppen av inhemska båtyxor (Bf B), som huvud- 67 HANS CHRISTIANSSON Hyltinge socken" (Sparreholms kommun, Villåttinge härad) en båtyxgrav med gravgåvorna i miniatyrutförande. 10 Med detta fynd har övergångsområdet mellan Mälarmården och den sörmländska sjöplatån tillförts ännu ett fynd av mer än internt landskapsintresse. Båtyxgraven påträffades vid plantering av ett träd på kyrkogården ca 6,5 m SSO om gravkapellet samt ca 200 m NO om Hyltinge kyrka. Fyndplatsen ligger 41 m ö h på en sandplatå nära Malmköpingsåsens avslutning mot Båven. Mot norr är platån skyddad av en låg öst—västlig bergsträckning, men mot söder är den öppen mot den nedanför platån rinnande Malmköpingsån.11 Enligt Florins strandförskjutningsdiagram för östra Mellansverige ligger stranden 30—35 m ö h under båtyxtid. 12 sakligast tillhör Mälardalen (s. 19, abb. 301). Han menar dock att den pekar över mot Hurvatypen. Yxan i grav 3 tillhör enligt Oldeberg en grupp yxor med finska eller baltiska lokalformer (Bf Bx). Den bör om icke »als ein Importgegenstand aus Finnland so doch wenigstens als von finnischen Einflussen stark abhängig aufzufassen sein» (s. 74). Barrsjökeråmikens vulstförsedda skärvor anser även Oldeberg ha likhet med finsk båtyxkeramik (s. 144). övrig keramik tillhör stil I. Själv ansluter jag mig till Oldeberg beträffande yxan i grav 3, men anser det ej heller osannolikt att yxan i grav 1 kan vara av finskt ursprung eller finskt påverkad. Den slanka konturen och den något snedtryckta nackknoppen påminner alltför mycket om vissa finska yxor t. ex. O. af Hällström: Karis socken I, Forntiden, Ekenäs 1948, plansch 5. Anm. Den gård på vilken Barrsjöfyndet gjorts heter Stora Barrsjön enligt jordeboken. På generalstabskartan av 1872 »Malmköping» står felaktigt Barsjö. På generalstabskartan av 1941 »Katrineholm» har namnet rättats till Barrsjön. I SHM:s accession har fyndet tyvärr fått proveniensbeteckningen Barsjö. 9 Ca 6 km SO om Malmköping. 10 SHM 24424, KVHAA:s årsbok 1951, s. 123 och Oldeberg, a. a., s. 32, 91, 220, abb. 246. 11 I juni 1951 påträffade författaren på åkern mellan än och sluttningen mot platån en gropkeramisk boplats (SHM 24591). Den ornerade keramik, som uppsamlades i ploggångarna tillhör Säter II—III-stadiet. Även har ornerad keramik påträffats i sluttningen upp mot kyrkogården. Möjlighet förefinnes därför att stratigrafisk kontakt kan uppnås mellan boplatsen och graven om det bleve möjligt att utföra en vetenskaplig undersökning av boplatsen. 12 Florin, a. a., 1948, diagram över »Strandförskjutning och stenåldersbebyggelse i östra Mellansverige. Sten Florin 1944». 68 H YL T I N G E F Y N D E T O C H BF 13 — 16 När graven anlades torde alltså ett smalt sund ha förbundit den havsfjärd (eller nyligen avsnörda insjö), som täckte den n u varande sjön Båven, med ett långsmalt sjösystem, som sträckte sig utefter Malmköpingsåsen förbi det nuvarande Malmköping upp mot Barrsjön. 1 3 Inventariet i Hyltingegraven består av en båtyxa, en tjocknackig, hålslipad mejsel samt ett lerkärl, allt i miniatyrutförande. Artefakterna uppmärksammades ej förrän m a n skottat upp planteringsgropen. Det var tack vare kyrkovaktmästare Ture Strands vaksamhet, som först yxan, sedan mejseln och därefter åtskilliga keramikskärvor blevo tillvaratagna. Kyrkovaktmästare Strand inrapporterade fyndet till landsantikvarie Ivar Schnell, vilken vid besiktning av fyndplatsen påträffade ytterligare keramikskärvor. Någon markerad gravgrop kunde ej iakttagas, då marken, som tidigare varit åker, omrörts ned till ett djup av 40 cm. 14 Gravinventariet: Yxan (fig. 1 a) är av sen båtyxtyp, närmast Forssander Bf 15. Materialet är grönsten, ehuru ytan genom sandens utfällning antagit en gulgrå färgton. Den välpolerade ytan är delvis svagt vittrad (möjligen spår av bultning). 2 cm från eggen h a r den en naturlig ärrbildning runt yxkroppen. Knoppen är ej utsvälld utan har markerats genom en skåra ca 2 m m nedanför banen. Själva banen bär tydliga spår av bultning. Yxans längd är 8,6 cm, dess största bredd 3,3 cm och höjd med holk 3 cm (holkens höjd 4 mm). Skafthålet är svagt koniskt och ca 1 cm i diam. Mejseln (fig. 1 b) är tjocknackig och håleggad, av den för båtyxkulturen vanliga typen. Materialet är ljusgrå flinta. Mitt på den håleggade bredsidan finnes en mindre urslipning. Längden är 5 cm, bredden 2 cm och smalsidan 1,4. Nacken är blanknött. Lerkärlet (fig. 1 c) är liksom yxan av sen typ (Forssander III). Godset är gott och hårt med ljusbrun färgton, samt något kvartsitblandat. Det har en mycket flackt rundad botten, mjukt övergående i en mot kärlmynningen radieminskande sida. Orneringen, som är utförd i grund, rätt grov kamstämpel, täcker helt kärlytan. Under fem kring kärlmynningen lagda spiralvarv går 13 14 Florin, a. a., 1951, s. 30 f. Kartan visar dock ett något senare stadium. Schnells rapport i ATA. 69 H A N S C H R I S T I A N S S O N dekoren, dels i vinkellinjer med spetsarna riktade mot bottnens mittpunkt, dels i två varandra över bottnens mitt korsande band av parallella linjer. Kärlets höjd är 5,6 cm och dess diameter vid mynningen är 13 cm. Godsets tjocklek är 0,6—0,8 mm. Som ovan nämnts påträffades kärlet krossat, men vid konserveringen av detsamma visade det sig att endast ett fåtal bitar fattades, varför inget tvivel kan råda om dess ursprungliga utseende. * Fyndet från Hyltinge nya kyrkogård tillhör båtyxkulturens sista fas och varken yxans form eller lerkärlets utförande falla utanför det för den slutande båtyxtiden normerande. 13 Det, som gör fyndet unikt för hela Norden, är att alla gravgåvorna äro utförda i miniatyrformat. Flera gravar från båtyxtid finnas dock där ett enstaka föremål är utfört i miniatyr. 10 Från Lilla Ramsjö i Vittinge socken, Uppland, föreligger sålunda en grav med miniatyrbåtyxa. 17 Yxan är 13,5 cm, under det att det bäst bevarade av de två lerkärl, som tillhöra gravinventariet, har haft en mynningsdiameter av ca 20 cm och en höjd av 12 cm. Yxan (Bf 16) är alltså något större än Hyltingeyxan, men är så väsentligt mindre än båtyxorna i allmänhet att det dock utan vidare måste räknas till Hyltingeyxans storleksgrupp. 18 Lerkärlet däremot är i jämförelse med båtyxtidens lerkärl i allmänhet ej påfallande litet. Forssander daterar Ramsjögraven till båtyxtidens slutskede.11* Från Skepparslöv i Skåne föreligger en grav med barnskelett.20 Den innehåller bl. a. två lerkärl, det ena med 12 cm " Forssander, a. a., 1933, s. 19 f., 80 ff., 115. Med miniatyr avses här föremål, som äro minst Vs mindre än vad som kan anses vara ordinär storlek. För miniatyrbåtyxorna är största måttet 13—14 cm, under det de minsta båtyxorna av motsvarande typer i »normalstorlek» är 18—19 cm. Mellanstorlekar äro tämligen sällsynta (t. ex. SHM 9170: 591, 10765). 17 Schnell, Några stenåldersgravar från Västmanlands län, Västmanlands fornminnesförenings årsskrift, XVII, Västerås 1928, s. 34 ff. 18 Dess tvärsnitt i nackpartiet är ovalt under det att Hyltingeyxans är rombiskt, eljest stå de varandra mycket nära. 18 Forssander, a. a., 1933, s. 81. 20 Forssander, a. a., 1933, s. 22, 78. 16 70 HYLTINGEFYNDET OCH BF 13 — 16 mynningsdiameter och 10 cm högt, det andra, en flack lerskål, 12 cm i diameter och 4 cm högt. Det senare kärlet är alltså ett miniatyrkärl, men även det förra är mindre än båtyxtidens gravkärl i allmänhet. Däremot är den i gravinventariet ingående mejseln 11 cm lång, d. v. s. av normal storlek eller snarare något större. 21 Skepparslövsgraven är den enda säkra barngraven från båtyxtid. 22 Lerkärl i litet format samman med gravgåvor av i övrigt ordinär storlek finnes för övrigt från olika skeden av båtyxtid, t. ex. från Augerum, 23 Hoby24 och Törneryd.25 Miniatyrkärl ha dock varit mer eller mindre vanliga hela forntiden igenom, ehuru periodvis mer markant företrädda.20 Mejseln från Hyltingefyndet är osedvanligt liten, men mejslar i litet format äro ej ovanliga varken i trattbägarekulturen 27 eller i båtyxkulturen. 28 21 Forssander, a. a., 1933, s. 18 f. och Taf. VIII. Skålen är ornerad i stil I b, varför detta gravinventarium måste vara betydligt äldre än Hyltingegravens. 22 Från ett dolktidsgravfält i Lilla Isie socken, Skåne, föreligger en barngrav med skelett. I skelettets ena hand ligger en miniatyrbägare med s-formigt profilerad mynningskant 4,5 cm hög och 6 cm i bottendiameter (LUHM 28424: X). Fyndet har välvilligt påpekats för mig av fil. kand. Mats Petersson. Boplatskulturen uppvisar dock ett flertal barngravar t. ex. Västerbjers {Stenberger, a. a., 1943, s. 33 ff., s. 127). 23 Forssander, a. a., 1933, s. 81, Taf. XXXIII (Stil III). 2 « Forssander, a. a., 1933, s. 83, Taf. XXIII: 1 och XXIV (Stil III). Det större kärlet i detta fynd, står vad form och dekor beträffar nära Hyltingekärlet. 2 » Forssander, a. a., 1933, s. 74, Taf. IV (Stil I a). 26 Miniatyrkärlen i gravinventariet uppträder oftast som bikärl. Talrika miniatyrkärl förekomma även på boplatserna, framförallt synes detta vara fallet i den gropkeramiska kulturen. Således uppvisar boplatsen vid Brunn på Södertörn inte mindre än 65 miniatyrkärl (Schnell, a. a., 1930, s. 30). 27 Jfr t. ex. Montelius, Minnen från vår forntid, Stockholm 1917, fig. 129, 135, 138, 188 och 189. 28 T. ex. SHM 9340, 12410: 4, UMF 2614, 2753, 3047 eller Forssander, a. a., 1933, Taf. XXXIV och XXXV. De båda sistnämnda tillhöra samma skede som Hyltingefyndet. Det torde ha varit skaftningssättet, som varit avgörande för mejslarnas storlek. Jfr t. ex. Montelius, Sveriges Forntid, Stenåldern, Stockholm 1874, s. 69 f. 71 77 .1 .V S C II R I S T I A N S S O N Ett markant inslag i båtyxkulturens sakbestånd utgör miniatyrbåtyxorna. 29 Visserligen känner jag ej några fler gravar än de ovan nämnda med miniatyrbåtyxor, men lösfunna yxor finnas från praktiskt taget hela denna kulturs utbredningsområde. Dock synas de vara särskilt väl företrädda i Södermanland och Uppland.30 Även från de övriga nordiska länderna föreligga miniatyryxor från detta skede.31 Någon uttömmande redogörelse för beståndet av miniatyryxor lämnas ej här, dock ha samlingarna i GM, KM, LUHM, SHM, SLM, ÖM och UMF genomgåtts. Sedan denna uppsats lämnats till redaktionen för Fornvännen i april 1952 har OIdebergs a. a. utkommit. Tyvärr har det ej varit möjligt för mig att taga hänsyn till detta viktiga arbete mer än vad, som framgår av not 8, 10, 46, 53, 54, 58 och 59. 30 Från Södermanland känner jag 10 st. (SHM 4996: 2, 7402: 12, 11308: 44, 11395: 11, 14977: 3, 16479: 2, 18167: 3, 19813, SLM 292, SLM 398), från Uppland 10 (UMF 48, 317, 5764, 1412, 2549, 3015, 5253, 5504, 4858, SHM 11397: 5). Frän övriga landskap föreligga enstaka exemplar: Västmanland (SHM 9822:732), Närke (SHM 3195, 9190:889, 14088:7, 14103:3), Hälsingland (Montelius, a. a., 1917, fig. 304), Östergötland (SHM 457:28, 10737, 11390:14, ÖM C 414), Västergötland (SHM 7331:170), Småland (SHM 21858, KM 1506, KM 2608, KM 4230, KM 5090), Öland (SHM 16470: 10, 55, KM 2867, KM 7247), Halland (SHM 13619:4, GM 45235), Blekinge (LUHM 20823), Skäne (SHM 109:502, 13762: 1, LUHM 20938). Markant är att Skåne endast tycks ha ett fåtal miniatyrbåtyxor, då detta landskap eljest har de flesta båtyxorna (Forssander, a. a., 1933, s. 245). Montelius, a. a., 1917, avbildar ett flertal miniatyrbåtyxor, fig. 304, 314, 343, 359, 681). 31 Det tiotal miniatyryxor i NMK, som tillhör enkelgravkulturen, står närmast Globs K-typer, övervägande K 6 och K 7. De tillhöra alltså enkelgravkulturens slutskede (P. V. Glob, Studier över den jyske Enkeltgravskultur, Köbenhavn 1945, s. 63). Två äro av svensk typ (NMK 26576, NMK A 13736). F. ö. finnas i NMK ett tiotal atypiska miniatyryxor, som möjligen kan tillhöra enkelgravstid eller dolktid. I KS har jag funnit tio miniatyryxor av enkelgravstyp: KS 1283, KS 2553, KS 5809, KS 6174 a. (Denna yxa, som står Globs K 6 närmast kommer enligt uppgift från en stenkammargrav. I fyndet ingår fyra flintspån samt fjorton oornerade, grova keramikskärvor. Dessa ge dock inget stöd för en datering.) KS 8958, KS 12450 c. (Gravfynd, utgrävt 1911 av Knorr. Fyndet, som låg i en stenkammargrav, innehåller en tjocknackig flintyxa, en hålmejsel, samt två stridsyxor, varav den ena i miniatyr, 9 cm lång. Yxorna äro närmast av Globs typ K 6—7. Graven innehöll rester av ett skelett, troligen en vuxen individ.) KS 12471, KS 12592 (troligen avslagen större yxa), KS 12623, KS 12674. Alla yxorna tillhöra Globs K 6—7. Denna typ är ju också speciellt syddansk. — Av de fem norska miniatyryxor jag känner till är en av jylländsk typ (Glob L 4, OUOS 19509), tre stycken 29 72 HYLTINGEFYNDET O C H B F 13 — 16 Alla de svenska b å t y x o r n a i miniatyrutförande k u n n a h ä n föras till samma g r u p p (Bf 13—16) i den m å n de ej äro atypiska eller så skadade att bestämning ej kan ske. 32 Hos några saknas knopp och holk och de stå i sitt utförande nära den simpla skafthålsyxan. Dock höra de tydligt s a m m a n med de sena båtyxorna, då de genom översidans (och undersidans) konvexitet ha en formspänning, vilken saknas hos de simpla skafthålsyxorna även där dessas sidor ej äro helt plana. 3 3 (Fig. 2.) Även skafthålets m a r k e r a t koniska form skiljer dem från de simpla skafthålsyxorna med deras oftast r a k b o r r a d e eller någon gång svagt koniskt eller svagt dubbelkoniskt b o r r a d e skafthål. Denna y x g r u p p från båtyxtidens slutskede avspeglar tydligen en tämligen tidsbegränsad moderörelse, ty skafthålsyxor i m i n i a t y r synes eljest vara ganska ovanliga i tidig- och mellanneolitisk tid. 34 stå närmast Bf 13 och 15 (OUOS 2107, 22081, samt en från Bjorland i Naerbo avb. hos Gjessing, Norges steinalder, Oslo 1945, s. 395), en står nära Forssander Bf 10 (OUOS 27446) av svart bergart, utan markerad nackknopp och med fem tvärfåror kring skafthålet. — Från Finland känner jag också fyra stycken, varav tre äro av Ailios typ c (NMH 12449, 908, 4593:1), den fjärde (NMH 5251:3) är av mer obestämd typ (närmast dock Ailios typ c). De finska båtyxorna i miniatyr torde alltså vara från ett äldre skede än som tycks vara fallet med motsvarande i de övriga nordiska länderna. — Här vill jag varmt tacka för all den hjälp jag fått mottaga i ovan berörda museer. Sedan denna uppsats skrivits har C. F. Meinander haft vänligheten meddela mig ytterligare sex finska båtyxor mellan 9 och 13 cm långa. NMH 9175, 9488, 3019: 3, 2239: 886, 4695: 2, 13174. Numren på de ovannämnda miniatyryxorna i NMK äro A 942, A 5639, A 8291, 17931, 26579(?), A 29029, A 32286, A 39187. 32 Huvudparten äro dock väl utförda. En yxa från Värna, Lerbo socken, Södermanland (SLM 292) har exakt samma formgivning som Hyltingeyxan. Endast vulstrännan saknas. Från Västergötland och Skåne föreligga några danska stridsyxor i miniatyr (Frödin, Uber die schwedischdänischen Verbindungen in der Steinzeit, Opuscula Archaeologica Oscari Montelio Septuagenario Dicata, Stockholm 1913, fig. 15, 16 och 18). 33 Jfr Anders Hagen, Skafthullsoksene, Viking 1944. 34 Den enda mångkantiga miniatyrstridsyxa, som tycks finnas i hela Norden är från össebygarn i Uppland (SHM 14422) avb. i Montelius, a. a., 1917, fig. 293. Däremot finnas en del dubbeleggade yxor i miniatyrutförande (t. ex. SHM 11592,14333, 21152: 2), alla från Norrland. En dubbeleggad miniatyryxa i dioritporfyrit från Gullrumsboplatsen (JV. Lithberg, Gotlands stenålder, Stockholm 1914, fig. 80) antas böra uppfattas som 73 H A N S C H R I S T I A N S S O N Det är med föreliggande material omöjligt att giva ett definitivt svar på frågan varför dessa miniatyryxor uppträder. Här skall dock ett par tolkningsförsök framställas. Miniatyrbåtyxorna kan knappast ha tjänat något praktiskt syfte, då de äro allt för små och lätta för att ge slagkraft. Närmast till hands ligger tanken att de varit leksaker eller möjligen värdighetstecken för barn, 35 för så vitt de stora yxorna kunna antagas ha varit värdighetstecken för vissa vuxna personer. De två gravfynden med miniatyryxor ge ingen ledning. Den omständigheten att föremål av ordinär storlek i en grav åtföljas av en miniatyryxa eller annat miniatyrföremål, säger nämligen ingenting om den dödes ålder.30 Ej heller gör gravens utformning detta.37 En annan möjlighet är att uppträdandet av miniatyrbåtyxorna symboliskt föremål, liksom de miniatyryxor av bränd lera, även dessa dubbeleggade, som påträffats på gropkeramiska boplatser (Bagge—Kjellmark: Stenäldersboplatserna vid Siretorp i Blekinge, Stockholm 1939, s. 97). I senneolitisk tid synas miniatyrföremål vara vanligare, bl. a. är ett flertal flintdolkar så små att de knappast kunna vara avsedda för praktiskt bruk (t. ex. SHM 2549, 6 cm, 1484, 9 cm). Däremot anser jag det ej omöjligt att de små simpla skafthålsyxorna av typen Montelius, a. a., 1917, fig. 391, kunna ha haft praktisk användning, då skafthålets diameter är så stort att det ger plats för ett grovt, hållbart skaft. Dessa yxor antas dock av Hagen, a. a., 1944, s. 121, rimligtvis vara sakralyxor. 35 En miniatyryxa (Glob L 3), som med största sannolikhet härrör från en enkelgrav, antages av Winther troligen stamma från en barngrav (J. Winther, Langeland, Rudköbing 1929, s. 5, fig. 3). 36 Jfr Skepparslövsgraven. En liknande princip går igen även i andra förhistoriska skeden. Så uppvisar t. ex. Horngravfältet (K. E. Sahlström och JV.-G. Gejvall, Gravfältet på Kyrkbacken i Horns socken, Västergötland, Stockholm 1948) i barngravar (t. ex. 57, 75, 85, 98), ting av ordinär storlek samman med miniatyrkärl eller med ett inventarium, som vore att vänta i en vuxen människas grav liksom smä lerkärl också kan ligga i vuxna individers gravar (t. ex. 173). Detta faktum torde vara av en viss betydelse vid kronologiseringsförsök av gravserier där ej säkert bestämbara skelettdelar finnas. 37 I den lilla serien danska gravkistor av mycket litet format från övergravstid-tidig dolktid finnes exempel på att en stor kraftig individ begravts i en kista 81 X 63 cm, under det att ett nyfött barn begravts i en kista 100 X 40 cm. (Becker, Enkeltgravkulturen paa de danske 0er, Aarböger for nordisk Oldkyndighed och Historie 1936, Köbenhavn 1936, s. 200 ff.) 74 HYLTINGEFYNDET O C II B F 1 3 — 1 6 MM» Fig. 2. Miniatyrbåtyxor från Södermanland och Uppland, a. Bettna socken ( S L M 398). b. Lerbo socken ( S L M 292). c. Skogstibble socken ( U M F 5504). d. Skuttange socken ( U M F 4858). e. Tensta socken ( U M F 2549), enda påträffade Bf 11. f. Skogstibble socken ( U M F 3015). Skala 1/3. (Foto S L M resp. U M F . ) — Mintalure boataxes from Södermanland and Uppland, a. Bettna parish (SLM 398). b. Lerbo parish (SLM 292). c. Skogstibble parish ( U M F 5504). d. Skullunge parish ( U M F 4858). e. Tensta parish ( U M F 2549), only Bf 11 found. (. Skogstibble parish ( U M F 3015). sammanhänger med en ändring i båtyxtidens gravskick, som innebär att en förminskning av gravgåvorna blir aktuell i likhet med vad vi känna från yngre bronsålder.38 Är detta antagande riktigt, böra alla miniatyrbåtyxor härröra från gravar. Detta är väl ej alldeles orimligt, ehuru de knappa eller oftast helt saknade fynduppgifterna ej giva något besked. Ett stöd för detta antagande är dock att de två miniatyrbåtyxor, som sakkunnigt tillvaratagits, härröra från gravar. 39 Förändringen av gravgåvornas utformning torde i så fall ha ägt rum under den slutande båtyxtiden och under inverkan av en alldeles speciell företeelse, nämligen det neolitiska brandgravskick, vars spridning Miniatyrsvärdstyperna följa här noggrant samma utvecklingsschema, som de ordinarie svärden (Broholm, Danmarks Bronzealder 4, Köbenhavn 1949, s. 34, 70). 39 Ramsjöfyndet och Hyltingefyndet. 38 75 H A N S C H R I S T I A N S S O N framförallt synes vara knuten till stridsyxekulturerna och på vilket vi känna några få exempel från Norden, bl. a. ett från öja i Södermanland.40 öjafyndet ligger i samma skede, som Hyltingefyndet. Jämte Uppland har ju Södermanland också de flesta miniatyrbåtyxorna. Det finns tyvärr inget fynd av miniatyrbåtyxa, som kan sägas härröra ur brandgrav. Några säkra tecken på eldskörning har jag ej kunnat iakttaga på de miniatyrbåtyxor jag varit i tillfälle att gå igenom. Men flera av de svårt skadade yxorna kunna tänkas ha fått sina defekter genom eld. Bl. a. kan den runristade yxan i Uppsala universitets museum för nordiska fornsaker tänkas vara brandskadad, men denna skada kan likaväl — eller kanske troligare — ha uppstått i sen tid. I allmänhet behöva yxorna ej ha varit med på bålet (jfr nedan) utan kan ha lagts i graven efter likbränningen, såsom ju är genomgående sed under bronsåldern. 41 Det har antagits att brandgravskickets ursprung visavi Danmark är att söka i Oderkulturen eller därmed besläktade kulturer i Nordtyskland.42 På gravfältet vid Sander nära Hamburg har påträffats en miniatyryxa, ej eldskadad, liggande bland brända ben i en urna. 43 Gravfälftet dateras av Schwantes44 till Utom frän ö j a (Forssander, a. a., 1933, s. 44 SHM 16677), som ej är sakkunnigt undersökt, äro mer eller mindre säkra brandgravar kända från båtyxtid, nämligen från Borgebund, Norge (Acta archaeologica 1942, s. 215 ff.) samt från V. Hoby och Bäckaskog i Skåne (Fornvännen 1937, s. 203 ff.). Även frän Danmark äro brandgravar från enkelgravtid kända (Becker, a. a., 1936, s. 207 och J. Brendsted, Danmarks Oldtid I, s. 286 med not). 41 Bröndsted, Danmarks Oldtid II, s. 162. I Borgebundgraven har tydligen alla gravgåvor utom möjligen yxan varit med på bålet. De destruktionsspår, som yxan visar, kan dock vara vittringsfenomen. Stridsyxan från den mycket sena Bäckaskogsgraven (Fornvännen 1937, s. 205 och fig. 7 s. 210) verkar dock eldskörnad. 42 Becker, a. a., 1936, s. 207 f. 43 Yxan är av jylländsk form (den synes stå närmast Glob K 6) 8 cm lång och 23/4 cm bred. Den låg i en benbehållare 35 cm hög, 32 cm mynningsdiameter och 8 cm bottendiameter. Dessutom fanns ett bikärl 15 cm högt, 12 cm mynningsdiameter och 4 cm bottendiameter. Bägge kärlen tillhöra den holsteinsk-ödanska utvecklingslinjen. (G. Schwantes, Der neolitische Urnenfriedhof von Sande, Kieler-Festschrift, Neumiinster 1936, s. 79 ff.). 44 Schwantes, a. a., 1936, s. 86 ff. 40 76 HYLTINGEFYNDET O C II B F 13 — 16 övergången mellan övergravstid och dolktid. Graven skulle alltså vara samtidig med Hyltingefyndet. Om de sena miniatyrbåtyxornas uppträdande på nordisk botten är kulturlån från Nordtyskland, är detta ej det enda inslaget härifrån vid denna tid. Nya yxtyper och förändringar i keramikens formgivning och dekor visa, lika väl som de små jylländska gravkistorna, att åtminstone Danmark stod öppet för påverkan söderifrån. Som ovan nämnts är brandgravskicket ej ovanligt bland kontinentens stridsyxekulturer. 45 Det synes mig därför vara tänkbart att det införts på nordiskt område redan med den första invandrargenerationen. Brandgraven från Borgebund i östfold, Norge, visar att detta gravskick trängt så långt som till östra Norge redan under tidigaste båtyxtid. 40 Gjessing antager att Borgebundgraven är ett utslag av öst-västliga kulturströmningar.47 Så vitt jag vet finnes ingen tidig brandgrav från melG. Wilke, Leichenverbrennung, artikel i Ebert, Reallexikon der Vorgeschichte VII, Berlin 1926, s. 277. — G. Wolff, Neolitische Brandgräber in der Umgebung von Hanau, Praehist. Zeitschrift III, Leipzig 1911, s. 1 ff. — J. O. v. d. Hagen: Neuere Funde von Steinzeitgräbern in der Uckermark, Flachgräber mit Leichenbrand, Mannus VII, 1915, s. 57 ff. 46 G. Gjessing, Une sépulture a haches en bateau norvégienne, Acta archaeologica XIII, 1942, s. 215 ff. Graven innehåller ett lerkärl i Forssanders stil I:a. Gjessing sammanställer det med ett lerkärl i det skånska gravfyndet från Rotved, Fjälkestads socken. (Forssander, a. a., Taf. V). En parallell synes mig också ett lerkärl från Finland vara. Det härrör från ett fynd från limola socken bestående av bland annat lerkärl, yxa och mejsel. Lerkärlen tillhöra Alastaro-gruppen och ett av dem har samma profil som Borgebundkärlet samt korta vertikala streck kring bottnen och under mynningsrandens snörornering. Fyndet anses av Hackman vara från en enmansgrav. Det framkom vid sandsläpnig (Europaeus, Finskt Museum, XXII, 1915, s. 10 f.). Yxan från Borgebundsgraven hänföres till Forssander Bf 2. Denna yxa synes mig dock stå närmast ett par yxor från mellansverige (en från Närke och en från Uppland, avbildade hos Oldeberg, a. a., abb. 42 och 45), vilka av Oldeberg hänföres till hans grupp B, d. v. s. »die ältere mittelschwedische finnischbaltische Gruppe» (a. a., s. 16 ff.). 47 »Il est beaucoup plus logique de slmaginer des influences de regions de céramique rubanée, ce qui concorde bien avec le fait que les civilisations des haches en bateau en Finlande et en Suéde (et par conséquent 45 77 H A N S C II R I S T I A N S S O N lansverige. Däremot kan det ej sakkunnigt tillvaratagna fyndet från Piirtola i limola socken, Finland, härröra från en brandgrav, vilket tydligen ej tidigare beaktats. 48 Om min hypotes, att miniatyrbåtyxorna äro ett utslag av brandgravskickets inverkan på gravgåvornas storlek, har något berättigande, kan kanske miniatyrbåtyxan från Sigdal i Buskerud, Norge, vara av viss betydelse för frågan om Borgebundgravens tolkning. Dess form påminner om Forssander Bf 10, Fig. 3. Yxa från Sigdal, Buskerad, Norge. men väsentligare är att den »er ornert med 113. (Foto OUOS.) — fem innskårne furer som går på tvers av Axe from Sigdal, oksa og mötes ved skafthullets över- og unBuskerud, Norge. derside, videre er det to parallelle, dypere innskårne furer som löper på oversiden av oksa i lengderetningen fra eggen og henemot nakken. Samme eller liknende dekorasjon kjennes fra enkelte praktokser fra den russiske Fatjanovokultur» 49 . (Fig. 3.) Jag känner ej till någon liknande yxa inom det nordiska området, och antager därför att det här rör sig om ett rent östligt inslag. 50 aussi en Norvége) doivent représenter une branche tres orientalement accentuée des civilisations de céramique cordée avec leurs paralléles les plus proches dans la civilisation de céramique cordée polonaise.» (Gjessing, a. a., s. 222.) 48 »På fyndstället skall ha funnits aska, men ingen stensättning» (Europaeus, a. a., 1915, s. 10). Jfr även not 46. Dock får man ej bortse från att här kan ha förelegat en graveld av liknande slag, som de, som förekommer i de danska undergravarna, samt i dösar och gånggrifter (S. Miiller, De jydske enkeltgrave fra stenalderen, Aarböger, 1898, s. 168). Universitetets Oldsaksamling, Årbok 1945—1948, 1950, s. 167 f. Yxan har nr 27446 och har även upptagits i not 31. Yxans längd är 14 cm. 50 Yxan från Sigdal har visserligen ej »skägg», såsom den hos Aarne Äyräpää (Uber die Streitaxtkulturen in Russland, Helsinki 1933, Abb. 7) avbildade yxan. Men inom Fatjanovogruppen finns »eine beträchtliche Anzahl einfacherer, ziemlich heterogener Formen, welche bald durch eine bald durch mehrere Eigenschaften sich den typischen Exemplaren anschliessen und als einfache Fatjanovoäxte bezeichnet werden können» (a. a., s. 18). En Fatjanovoyxa med mindre markerade former än den Äyräpää avbildar och med endast fem tvärfäror kring skafthålet (samma 49 78 H Y L T I N G E F Y N D E T OCH B F 13 — 16 Fig. 4. Miniolyrbålyxor från Finland, a Jalasjärvi, Satakunda (NMH 908), b. Kauhava, S. Österbotten (NMH 12449), c. Paimio, Eg. Finland (NMH 5251:3), d. Uskela, Eg. Finland (NMH 4593:1), e.Letala, Eg. Finland (NMH 13202), Skala 1J3. (Foto NMH). — Miniature boat-axes from Finland, a. Jalasjärvi, Satakunda (NMH 908), b. Kauhava, S. Österbotten (NMH 12449), c. Paimto, Eg. Finland (NMH 5 251: 3), d. Uskela, Eg. Finland (NMH 4593:1), e. Letala, Eg. Finland (NMH 13202). De fåtaliga finska miniatyryxorna tillhöra tidig båtyxtid, och äro troligen samtida med de äldsta mellansvenska yxorna. (Fig. 4.) Däremot saknas yngre miniatyryxor.-''1 Detta förhållande antal som på Sigdalsyxan) finnes avbildad hos J. R. Aspelin, Antiquités du Nord Finno-Ougrien, Helsinki 1877, fig. 97. Jag har ej kunnat finna något belägg för att brandgravskicket funnits i Fatjanovokulturen, men A. M. Tallgren säger i uppsatsen Fatjanovokulturen i Centralryssland: »Vad fatjanovokulturens gravskick och inventarier beträffar, få vi allmänna och detaljerade analogier i den samtida centraleuropeiska kulturen» (Finskt Museum XXXI, 1924, s. 12). Alltså inom områden där brandgravskick förekommer. 01 Se not 31. 79 H A N S C H R I S T I A N S S O N skulle jag vilja se som ett stöd för att en kultursed, som fordrade miniatyryxor, ehuru i mycket begränsad omfattning, samtidigt existerade i Finland och Norge. Denna kultursed torde hänga samman med gravskicket och dödstron.52 Utan tvekan ha livliga östvästliga förbindelser gått över hela det mellansvenska arkipelaglandskapet och nått fram till Dalboslätten och Bohuslän.53 Det förefaller därför helt naturligt att det östliga kulturarv, som invandrarna förde med sig, under sin troligen snabba utbredning ej hann omsmältas eller påverkas av interna kulturformer, innan de nådde Norge.54 Möjligen kan man här, liksom med de sena miniatyrbåtyxorna draga paralleller med bronsålderns gravskick (not 38). »Ogsaa den i Yngre Bronzealder saa almindelige Skik at lade et symbolsk Svaerd (Miniatursvaerd) traede i Stedet for selve Vaabnet, moder man, omend sjaeldent, i den aeldre Bronzealders Slutningstid . . . og det er da vaerd at erindre, at heller ikke den foregaaende Tid var fremmed for den Tankegång, at man kunde give den döde symbolske Genstande med i Graven i Stedet for kostbare Säger, idet en lille Dolk var indstukken i den länge Svaerdskede, baade i den unge mands Grav i Borum .ffishoj (grav 790) og i Dragshojsgraven (1153). Udviklingen sker dog ganske langsomt ...» (Broholm, Danmarks Bronzealder 2, Köbenhavn 1944, s. 144 f.) 53 Oldeberg, a. a., 1952, abb. 301. Jfr S. Lindqvist, De svenska holkyxorna från bronsåldern i Opuscula Archaeologica Oscari Montelio, Stockholm 1913, s. 89. Givetvis får man ej bortse från att den åtminstone delvis ur samma kulturgrupp kommande tidigaste båtyxbefolkningen i Sydskandinavien kan ha influerat pä de Mellanskandinaviska förhållandena. Problemen kring det äldsta båtyxskedet stå alltjämt under debatt. Jfr Bagge, a. a. 1952, s. 108 ff., Oldeberg, a. a. 1952, s. 197 och L. Kaelas: Den äldre megalitkeramiken under mellan-neolitisk tid i Sverige, KVHAA:s handl. 83, Lund 1953, s. 32. 54 Någon tidig miniatyrbåtyxa har jag ej funnit i det svenska materialet. Möjligen kan den unika miniatyr-mängkantyxan från Sätralund i össebygarns socken (jfr not 34) vara ett utslag av influens frän båtyxkulturens miniatyryxor. Den ligger 6—7 mil öster om det uppländska område, som uppvisar stor fyndtäthet av tunnackiga yxor. Närmaste fynd av tunnackig yxa ligger ca 2V2 mil öster om Sätralundyxan och även den är helt enstaka. (G. Ekholm, Studier i Upplands bebyggelsehistoria, I, Uppsala 1915, Kartor och materialförteckning.) Däremot ligga fynden av tjocknackiga yxor något tätare inom det område, som ligger på av Ekholm markerade bältet 60—70 m ö h. Sedan Ekholms förteckning uppgjordes har bland annat ett boplatsfynd med Säter-H keramik påträffats vid Lappdal i österåkers socken (A. Bagge, En nyupptäckt keramikboplats i Roslagen. Fornvännen 1947, s. 57 ff.). Inom området ligger 62 80 HYLTINGEFYNDET OCH BF 1 3 — 16 Tyvärr har jag ej lyckats få fram någon uppgift om huruvida miniatyrbåtyxor föreligga i Ryssland eller Baltikum. Men hur sig därmed än förhåller, vill jag antaga, att miniatyryxor nedlagda i gravar förekommit bland de stammar, som kommo till Norden vid båtyxskedets början.55 Dessa stammar torde ha känt till och i viss utsträckning begagnat sig av brandgravskicket. 50 Detta brandgravskick har dock möjligen upphävts under inflytande av jordgravskick57 men återinförts under båtyxtidens slutskede genom söderifrån kommande kulturströmningar. 58 . Det må slutligen ännu en gång framhållas att sammankopplandet av miniatyrbåtyxor med brandgravskick ännu så länge är en hypotes. Mycket talar dock för att den kan ha verklighetsunderlag. Som faktum kvarstår, att miniatyrbåtyxor förekomma i Norden i två strängt avgränsade skeden, ett tidigt med få exemplar och till sin utbredning begränsat till Finland och ett par tre båtyxor, nämligen i Kulla, Kårsta och österåker socknar (Oldpberg, a. a., s. 242 f.). Möjligen kan man väga en förmodan att någon av »de stenmästare, som bevarat traditioner från knoppyxans tid» och som av S. Lindqvist antagits ha omvandlat stridsyxan till dess specifikt svenska form, varit verksam (Svenskt forntidsliv, Stockholm 1944, s. 42). Jfr även Lindqvist, a. a., Opuscula e t c , s. 89. Dock är det omöjligt att här våga draga någon bestämd slutsats om relationerna båtyxa—mångkantyxa. Det enda som kan sägas med säkerhet är att den relativt stora ö, som omfattade delar av det nuvarande Åkers skeppslag, varit besökt av representanter för boplatsfolket, för såväl tidig som sen båtyxkultur samt Vråkultur (den senare direkt eller indirekt). 55 Borgebundgraven och eventuellt Piirtolafyndet äro hittills de enda exemplen, men säkert torde fler komma och kanske kan en genomgång av fyndomständigheterna för de tidiga båtyxorna ge exempel på yxor funna samman med aska. 58 Dock är det såsom Oscar Loorits nyligen framhållit »hardly possible to determine the settlement areas of a tribe, or in modern terms, its ethnic frontiers during the so-called Stone Age with the aid of archaeological finds, at this is a very difficult undertaking which requires the cooperation of experts in various fields. The material culture of Stone Age cannot yet be defined ethnically. It depends mainly on the natural surroundings and on the prevailing economic conditions.» (O. Loorits, The Development of the Uralian Culture-Area, The Slavonic and East European Review, Vol. XXXI, No. 76, 1952.) 57 Gjessing anser att Borgebundgravens storlek beror »vraisemblablement å une continuité de la tradition des sépultures å sqelette» (a. a. s. 221). 58 Jfr Oldeberg, a. a., 1952, s. 195 f. 6—300131 81 H A N S C H R I S T I A N SSO N Norge, ett senare med relativt många exemplar och företrätt i Nordtyskland, Danmark, Sverige (framförallt östra delarna) och Norge. 59 59 Tyvärr veta vi ej hur lång tid, som kan ha förflutit mellan dessa skeden. Oldeberg antager med alla reservationer att båtyxkulturen kan ha varat 300 år eller något kortare. (Oldeberg, a. a., 1952, s. 211.) Ännu sä länge är det väl omöjligt att säga något om dess exakta kronologi. Att söka nå ett resultat med hjälp av fyndfrekvens (gravfynd, boplatser, lösfynd) torde här, lika litet som inom andra skeden av vår förhistoria, för närvarande ej låta sig göra, då befolkningstäthet, flyttningsfrekvens och mortalitetskurvor äro okända för oss. (K. G. Hildebrand har i Svenska Turistföreningens Tidning nr 2, 1953, s. 46—47, publicerat ett befolkningsdiagram avsett för Atlas över Sverige: »Antalet födda och döda, folkminskning och folkökning, emigranter och immigranter i Sverige åren 1720—1951.» Av intresse är här befolkningsstockens starka fluktuationer. Krig, missväxt och farsoter ge ofta mycket hög dödsprocent. Under 1700- och 1800-talen återkomma de höga topparna i intervaller pä mellan tio och trettio år, men även dessemellan är kurvan mycket ojämn. I ett primitivt samhälle torde dessa fluktuationer vara ännu kraftigare, vilket ur arkeologisk synpunkt är av betydelse för tolkningen av gravfält och gravserier.) Lika omöjligt är det att bedöma hur lång tid det kan ha tagit för den första generationen båtyxfolk att nå från Balticum-Finland till ö s t r a Norge. Det kan ha varit några månaders färd — det kan ha tagit ett århundrade. Fornsakernas former säger i detta fall intet om hur lång tid en modeomkastning har tagit. — Förhistorisk forskning är med dess naturligt givna förutsättningar begränsad till att söka ge en så fullständig bild av kulturlivet (taget i vidaste bemärkelse), dess miljöer och relationer som möjligt. Inom dess ram måste relativa eller exakta dateringsförsök användas med största varsamhet och vara medel, ej mål. Förkortningar. ATA = Antikvarisk-topografiska arkivet, Stockholm. DMM = Dunker-Malma-Malmköpings hembygdsförenings saml., Malmköping. GM = Göteborgs museum, Göteborg. KM = Kalmar museum, Kalmar. KS = Kieler Sammlung, Schloss-Gottorp, Schleswig. KVHAA = Kungl. vitterhets historie och antikvitetsakademien, Stockholm. LUHM = Lunds universitets historiska museum, Lund. NMH = Nationalmuseet, Helsingfors. NMK = Nationalmuseet, Köpenhamn. OUOS = Oslo universitets oldsaksamling, Oslo. 82 HYLTINGEFYNDET OCH BF 13—16 SHM = Statens historiska museum, Stockholm. SLM = Södermanlands länsmuseum, Nyköping. UMF = Uppsala universitets museum för nordiska fornsaker, Uppsala. ÖM = Östergötlands museum, Linköping. SUMMARY H a n s Christiansson: T h e Hyltinge Find and Bf 13—16 in Miniature. In 1950 a grave was discovered in Södermanland dating from the final phase of the Boat-axe period, with its contents executed in miniature. This grave is unique in Seandinavia, but about förty diminutive boataxes are known from this period, as well as a number of Danish uppergrave axes made in miniature sizes. All except two, which come from graves, are loose finds. The author considers it impossible to determine, on the basis of the material available, why these diminutive axes occur, but suggests the possibility of their having been funeral gifts. A diminutive battle-axe is known from a cremation grave near Hamburg. It is hardly likely, however, that the two Swedish grave-finds come from cremation graves. At Borgebund in Norway there is a cremation grave from the early Boat-axe period, which shows that cremation burial took place there already in the first phase of the Boat-axe culture. The grave contains no miniature axe, however. But at Sigdal in Norway there is a diminutive axe of Fatjanovo type. No early miniature boat-axes have yet been found in Sweden, but in Finland there are about ten of them. No sure cremation grave is known in Finland, but the boat-axe grave at Piirtola may possibly have been a cremation grave. It is contemporary with the Borgebund grave. The author believes that cremation burial and miniature boat-axes may be manifestations of the conception of death prevailing in the earliest Boat-axe period and that the first immigrants introduced cremation burial and the custom of placing miniature axes in graves. But this is a hypothesis. We know for a fact, however, that diminutive boat-axes occur in Seandinavia in two strictly defined periods, one early and with few specimens (Finland and Norway), the other late and with many specimens (North Germany, Denmark, Sweden and Norway). 83