Otto Frödin : in memoriam Nerman, Birger Fornvännen 43-51 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1954_043 Ingår i: samla.raa.se

IN MEMORIAM

OTTO FRÖDIN
26/2 1881—14/8 1953
Den 14 augusti 1953 gick Otto Frödin ur tiden. Därmed avbröts en vetenskaplig bana, som till synes kommit att karakteriseras av en oväntad och t v ä r omkastning, men som djupare sett måste sägas ba kännetecknats av den följdriktighet, vilken betingas av sådana egenskaper som grundlighet och uthållighet. Otto Frödin föddes i Upsala den 26 februari 1881; föräldrarna voro musik•direktören, l ä r a r e n i musik vid Folkskoleseminariet därstädes Otto Frödin och h a n s m a k a Vilhelmina Löfgren. Otto tillhörde en krets av tre bröder, vilka alla k o m m o att ägna sig åt vetenskap, därtill åt närbesläktade discipliner. Den äldre brodern John blev professor i geografi vid Lunds universitet, medan den yngre, Gustaf, i flera år verkade som docent i geologi i Upsala. O t t o kom att välja arkeologien, och med fullt fog kunde han därför på äldre

43

BIRGER

N E R M A N

dagar en gäng y t t r a till sin gamle s t u d e n t k a m r a t , nuvarande professor Folke Hcnschen: »Jorden tog oss alla tre bröder.» Otto, som 1899 avlade studentexamen i hemstaden på grcklinjen, h a d e tydligen tidigt fångats av arkeologien. Han insåg emellertid klart, att för arkeologen icke endast h u m a n i s t i s k a bjälpvetenskapcr voro nödvändiga, u t a n att denne även hade n y t t a av vissa naturvetenskapliga discipliner, och så medtog han 1 sin i m a j 1903 avlagda fil. kand.-cxamen med j ä m f ö r a n d e fornk u n s k a p som h u v u d ä m n e och som övriga h u m a n i s t i s k a ämnen romanska språk, nordiska spräk och historia även ämnet geologi med mineralogi. Medan Otto ä n n u läste pä kand.-examen, inträffade en stor händelse I Upsalaarkeologiens h i s t o r i a : den på d å v a r a n d e prins Gustaf Adolfs initiativ tillkomna och av dåvarande docenten Oscar Almgren hösten 1902 och våren 1903 ledda utgrävningen av den stora Hågahögen; givetvis deltog Otto F r ö d i n i undersökningen. Säkerligen h a r Oscar Almgrens personlighet, både läraren och m ä n n i s k a n , bidragit till att Otto Frödin valde arkeologien som levnadskall. I Almgren, som 1897 blivit den förste akademiske läraren i j ä m f ö r a n d e fornforskning som en självständig disciplin, fann Otto en forskare, vars läggning i hög grad tilltalade honom, icke minst den omutliga viljan att gå till grunden med varje uppgift; därtill kom cn varm b e u n d r a n för Oscar Almgrens nobla personlighet. Den som skriver dessa rader m i n n s frän Almgrens installationsmiddag i j a n u a r i 1914 ett tal, vari Otto Frödin hyllade den nyblivne professorn. Han erinrade därvid om Almgrens utgrävning 1900 av en båtgrav vid Ulltuna (publicerad u n d e r r u b r i k e n »En egendomlig båtgraf vid Ulltuna» i Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens Månadsblad 1901, 1902), som främst innehöll massor av j ä r n f ö r e m ä l , dock inga märkligare, bl. a. över 1000 klinknaglar. Med otrolig noggrannhet hade Almgren på gravplancn lagt in alla n i t a r och andra föremål, vilkas plats kunde fixeras. Men pä bottnen anträffade Almgren ett litet föremål av — guld. Frödin f a n n detta vara karakteristiskt såväl för Almgrens personlighet — d ä r fanns guld på bottnen — som för det vetenskapliga arbetet, d ä r m a n efter mödorna på djupet kunde finna resultat av guld. I dessa ord skymtade m a n åtskilligt av Otto Frödins egen personlighet och lians syn på vetenskapen. Efter fil. kand.-examen stannade Otto Frödin ett par är i Upsala, sysselsatt med licentiatstudier i nordisk och j ä m f ö r a n d e fornkunskap. Under denna tid företog h a n emellertid åtskilliga fältarbeten. F r ä m s t rörde dessa Bohuslän, d ä r lian u n d e r Almgrens ledning och t i l l s a m m a n s med sin k a m r a t Gustaf Hallström 1903 började en rad undersökningar, både inventeringar och utgrävningar, vilka lian och Hallström fr. o. m. 1905 u n d e r flera å r framåt självständigt fortsatte. Ett resultat av u n d e r s ö k n i n g a r n a frän 1903 ocli 1904 ä r den ingående behandling av T a n u m h ä r a d s fornlämningar, som Almgren och Frödin 1912 publicerade i Bidrag till kännedom om Göteborgs och Bohusläns fornminnen och historia VIII; Frödin b e h a n d l a d e h ä r utförligt stenålderns fasta fornlämningar. En specialuppsats över en egenartad av Frödin och Hallström 1905 undersökt boplats vid Änneröd 1 Skee socken straxt norr

44

OTTO

FRÖDIN,

IN

M E M O R I A M

•om Strömstad offentliggjorde Frödin i Ymer 1906 under rubriken »En svensk kjökkenmödding. Ett bidrag till de postglaciala nivåförändringarnas historia»; det gällde bär cn boplats med skalavlagringar av annan karaktär än de typiska danska kökkenmöddingarnus och åtskilligt yngre än dessa, från gånggriftstid (skalavlagringar liknande dem vid Anneröd ba senare även framkommit på andra häll i Bohuslän). Emellertid yppade sig snart för Frödin möjlighet till anställning som e. o. amanuens vid Statens historiska museum, vartill han antogs i oktober 1905. Här kom lian, sannolikt genom sitt arbete med det på lämningar från stenoch bronsåldern rika Bohuslän, att främst ägna sig ät dessa perioder. I maj 1909 avlade han för Almgren fil. lic.-exomcn i nordisk och jämförande fornkunskap, varvid ban med hänsyn till sin specialisering på stenåldern medtog geologi med mineralogi som biämne i examen. Då fr. o. m. 1910 antalet tjänster vid museet utökats och Oscar Almgren efter Knut Stjernas bortgång i november 1909 snart återvände till Upsala som docent och 1911 avgick frän sin befattning som antikvarie ( = nuvarande förste antikvarie) och föreståndare för sten- och bronsåldersuvddningen vid Statens historiska museum, •erhöll Frödin denna tjänst sistnämnda år, vid blott 30 års ålder. Samma år, 1909, som Otto Frödin tog sin fil. lic.-examen, hade hans fältundersökningar inlänkats på ett av våra på kulturminnesmärken förnämligaste områden, trakten kring Alvastra; hans undersökningar bär skulle senare komma att ge hela lians vetenskapliga verksamhet dess väsentligaste inriktning. Är 1908 hade i Dags mosse vid Alvastra åtskilliga stenåldersfynd anträffats, som klart angåvo förekomsten av en boplats. Undersökningarna anförtroddes ät Frödin, som följande år påbörjade utgrävningen, varvid den bekanta träskbyn från gånggriftstiden konstaterades, i sitt slag enastående i lida norra Europa — cn stockbädd på pålar ute i träsket, med spänger stående i förbindelse med fasta marken; Frödin tolkade den som cn utpost av megalitkulturen bland cn för övrigt icke jordbrukande befolkning. Utgrävaren gav i Fornvännen 1910 och i Meddelanden frän Östergötlands Fornminnesförening (på tyska även i Mannus) samma år cn detaljerad översikt över resultatet frän det första årets undersökningar. Grävningarna kommo att fortsätta under många är: 1909—1919, med kompletteringar 1928—1930. Det fyndmaterial, som bragts 1 dagen i Dags mosse, är mycket rikt. Det sir också i många avseenden av utomordentlig vikt, icke minst för kännedomen om bondebefolkningens näringar och dagliga liv; de många härdarna skänka också en inblick i, bur befolkningen bodde i träskbyn. Men även i grävningstekniskt hänseende bar undersökningen av Alvastrapålbyggnaden blivit av stor betydelse. Frödin genomförde sina grävningar med yttersta noggrannhet, och då en stor del av vårt lands yngre arkeologer och andra kulturhistoriker kommit att deltaga i utgrävningen av Alvastraboplatsen, har Frödin mera än någon annan blivit en läromästare för ett yngre arkeologsläkte i utgrävningsteknik. Under de år, som utgrävningen av stenåldersboplatsen vid Alvastra pågick, publicerade Frödin flera värdefulla skrifter rörande stenåldern. Utom

45

BIRGER

NERMAN

redogörelsen för 1900 års grävning av denna och den ovannämnda avhandlingen från 1012 om Tanums härads fasta fornlämningar från stenåldern kunna nämnas uppsatserna »Uber die sdiwedisch-dänischen Verbindungen in der Steinzeit» (i festskriften till Montelius' 70-ärsdag 1913 »Opuscula ardneologica . . .») och »Några lerkärl från Bornholms stenålder» (1 Fornvännen 1916, samtidigt festskrift till Sophus Miiller). Huvudsakligen med järnåldern sysslar däremot uppsatsen »Några östgötska fornfynd» (i Meddelanden från Östergötlands Fornminnesförening 1912), där framför allt den viktiga, tyvärr icke sakkunnigt undersökta vapengraven från romersk järnålder vid Lilla Harg i Vikingstads socken tilldrar sig intresset. När man nu överblickar Otto Frödins produktion rörande stenåldern frän tiden 1906—1916, slås man av den höga kvalitet, som genomgående utmärker den. Han tar gärna sin utgångspunkt i egna fältundersökningar, och dessa vittna icke endast om en ytterst stor omsorgsfullhet, utan även om en mycket skarp iakttagelseförmåga och säkerhet i tolkningen. Men de stanna i regel icke vid det deskriptiva. I uppsatsen i Ymer från 1906 över boplatsen vid Änneröd ger han för första gängen ett försök att sammanställa strandlinjer och fornlämningar i Sverige, framförallt ifrån stenåldern, en undersökning, gjord med förbluffande klar blick för möjligheter och vansklighetcr vid sådana sammanställningar. Avhandlingen om Tanums fasta fornlämningar ifrån stenåldern innehåller på åtskilliga punkter komparativa utredningar, t. ex. rörande keramiken, yxtyper, nivåförhållanden, i flera fall med vida utblickar utanför det nordiska området. 1 samma avhandling har han tagit upp det problem, som han mera ingående utfört i uppsatsen i festskriften till Montelius: importen från Danmark till Sverige under yngre stenåldern, som han visar ha kommit på två vägar, från de danska öarna till Skåne oeli från Jylland till Bohuslän, och i någon mån importen från Sverige till Danmark under samma tid. I uppsatsen i Fornvännen 1916 rekonstruerar han skickligt några egenartade lerkärl ifrån Bornholm och ett sedan gammalt känt sådant från Hvellinge i Skåne, det senare tillhörande båtyxkulturen, till vilken även fynduppgifterna snarast föra de bornholmska kärlen; Frödin urskiljer bär en sydöstskandinavisk kcramikgrupp inom. nämnda kultur. Behandlingen av de bornbolmska lerkärlen ingick som ett led i en undersökning av vissa kulturformer inom nordisk stenålder och dessas härledning, med särskild betoning på keramiken, som Frödin planerade och för vilken lian företog flera utrikesresor. Tyvärr blev denna undersökning aldrig fullföljd. Otto Frödins publikationer rörande stenåldern kännetecknas av stort skarpsinne och en ovanlig precision; därmed sammanhänger, att framställningen rent språkligt är synnerligen klar. Hans slutsatser präglas alltid av ett väl balanserat omdöme; han säger aldrig mera än vad materialet synes ge anledning till. Frödins behärskning av det nordiska stcnåldersmoterialet och därmed sammanhängande utomnordiskt är mycket stor. I sällsynt grad ba också Frödins publikationer rörande stenåldern visat sig bestående.

46

OTTO

FRÖDIN,

IN

M E M O R I A M

Otto Frödin var tydligen pä väg att bli den främste stenäldcrsforskaren i vårt land. Utan tvivel v a r det en betydande förlust forskningen rörande denna ålder gjorde, n ä r han för a n d r a uppgifter l ä m n a d e arbetet med vär forntids äldsta period. Ar 1916 k o m m o nämligen a n d r a fasta fornlämningar i dagen vid Alvastra, vilka av Frödin undersöktes. En av dem, en begravningsplats, men u t a n andra lösa fynd än några små bärnstensfragment, tolkades av Frödin i hans redogörelse för m e d d t i d s g r ä v n i n g a r n a i Alvastra i F o r n v ä n n e n 1918, 1919 liksom i Meddelanden från Östergötlands F o m m i n n e s - och Museiförening s a m m a år som en medeltida avrättningsplats, »Sverkcrsgårdens r ä t t a r p l a t s » , men föranledde en livlig polemik i Fornvännen 1923, 1924 med T. J. Arne, som i den ville se cn gravplats frän stenåldern. I t o m t n i n g a r n a till cn därintill belägen byggnad, utgrävd 1916—1921, menade sig Frödin till att börja med ba upptäckt resterna av ett torn till Sverker den äldres fasta bus, medan de fortsatta u t g r ä v n i n g a r n a läto l ä m n i n g a r n a av en liten kyrklig byggnad framträda, enligt Frödin kanske ett kapell till »Sverkersgärden»; byggnaden skulle ha anlagts u n d e r 1100-talet, men före grundläggningen av Alvastra kloster 1143. Är k a r a k t ä r e n av denna byggnad osäker, nådde Frödin däremot otvivelaktigt full klarhet om en a n n a n byggnad, som han under ären 1916— 1919 utgrävde, ett gravkapell. Frödin framställde det antagandet, att detta kapell uppförts pä s a m m a plats, d ä r Sverker pä väg till j u l o t t a n 1156 mördades av sin »hästesven»; i kapellet funnos en hel och rester av tre stenkistor, som hyst de dödas träkistor, och Frödin menade med rätta, att Sverker den äldre och m e d l e m m a r av h a n s ätt h ä r blivit begravda (en blyrulle med runinskrift omtalade en Benedikta, kanske Sverker d. y.:s gemål med detta n a m n ) ; senare u n d e r medeltiden ba benen överflyttats till klosterkyrkan. Under grävningarnas lopp framkommo åtskilliga a n d r a fasta fornlämningar vid Alvastra. Sä konstaterades på platsen för »Sverkersgården», delvis u n d e r den o v a n n ä m n d a byggnaden, ett stort kristet gravfält från 1000-talet, av Frödin tolkat som Sverkersättens, och en bit därifrån ett hedniskt, gående tillbaka till 600-talet, kanske även det tillhörande s a m m a släkt. Och vidare kan n ä m n a s , att pä platsen för »Svcrkerskapdlet» fanns ett kulturlager, antagligen från en by, som legat b ä r både före, samtidigt med och efter kapellets uppförande. Medan redogörelserna för grävningarna 1916 och 1917 av m e d d t i d s l ä m ningarna lågo u n d e r tryckning i F o r n v ä n n e n 1918 och Meddelanden från Östergötlands F o m m i n n e s - och Museiförening samma år och för grävningarna 1918 en s a m m a n s t ä l l n i n g för samma tidskrifter 1919 förberetts, beslöt F r ö din att samtidigt s a m m a n s l å dessa p u b l i k a t i o n e r till ett a r b e t e ; på detta vann han doktorsgraden 1919, samtidigt som Montelius blev jubeldoktor. 1919 och 1920 års u n d e r s ö k n i n g a r ha offentliggjorts i F o r n v ä n n e n 1920 ocli n ä m n d a Meddelanden 1920, 1921. Kanske i ä n n u högre grad än vid sina undersökningar av förhistoriska l ä m n i n g a r fick Otto Frödin tillfälle att ifråga om de n ä m n d a u t g r ä v n i n g a r n a

47

B I R G E R

N E R M A N

av medeltidsminncn vid Alvastra lägga i dagen sin rika observationsförmåga och sitt stora skarpsinne i tolkningen av det iakttagna; det torde för övrigt kunna ifrågasättas, om någon svensk utgrävare någonsin överträffat honom i dessa avseenden. Det är något av cn skicklig detektivs arbete i det sätt, varpå Frödin »avslöjar» monumenten. Frödins framställning är också i dessa skrifter som alltid förebildlig i sin klarhet, något som man kanske ännu mera sätter värde på i våra dagar än tidigare, nu då man så ofta i humanistiska arbeten möter suddighet i tankegång och skrivsätt. De märkliga resultaten av grävningarna rörande medeltiden måste givetvis ha lockat Frödin att ta itu med den verkligt stora uppgiften angående medeltiden ifråga om Alvastra: undersökningen av ruinerna efter dess berömda, år 1143 grundade cistercienskloster. Är 1921 tog Frödin itu med denna väldiga uppgift, och den kom sedan att sysselsätta honom ända till hans bortgång; han grävde där under alla åren 1921—1953 med undantag endast för 1925, 1926 och 1947: det var för övrigt ivern att ännu icke tillfrisknad efter en sjukdom, vilken drabbade honom vid ett sommarbesök i Stockholm, återvända till sitt kära Alvastra, som blev orsaken till lians död. När Frödin gick bort, hade själva klosterkomplexet i det väsentliga utgrävts och till största delen konserverats. Även klosterdammen hade undersökts och rekonstruerats. Däremot befinner sig arbetet med undersökningen av alla de anläggningar, som hört till det stora klostret och vilkas rester under jorden man till stor dd anar, ännu i sin början. Det är klart, att cn undersökning, som sträckt sig över så lång tid som Frödins av Alvastra kloster, måste vara utförd med yttersta noggrannhet. Knappast någon klosterruin torde ha blivit så minutiöst utgrävd som Alvastra. Det fyndmaterial, som under årens lopp upptagits ur klostcrjorden och som sedan några är tillbaka musealt bearbetas av dr Rune Norberg, är mycket stort; det torde överskrida 50.000 nummer. Man förstår, vilken betydelse detta en gäng skall få för kännedomen om medeltidens liv, när det blivit framlagt i vetenskaplig form. Grävningsprotokoll, ritningar och andra dokument från utgrävningarna vitsordas vara i förstklassigt skick. Man får hoppas, att Frödins varma önskan kommer att respekteras, att utgrävningarna av det medeltida Alvastra skola fullföljas efter hans plan; man hoppas också, att de komma att fortsättas med samma noggrannhet som under Frödins ledning. I ännu högre grad än vid utgrävningen av stenåldersboplatsen ha vid undersökningarna av de medeltida lämningarna i Alvastra unga kulturhistoriker deltagit och där fått sin egentliga grävningsutbildning. Icke endast för förhistoriker bar därför Frödin varit en utmärkt läromästare i grävningsteknik. Frödin företog resor till flera lunder för klosterstudier, särskilt till Frankrike. Tyvärr hann han emellertid endast publicera föga av sina vetenskapliga resultat angående Alvastra kloster. En redogörelse förde första fyra årens grävningar gavs i Meddelanden frän Östergötlands Fomminnes- och Musei-

48

OTTO

FRÖDIN,

IN

M E M O R I A M

förening 1923—24, vartill kommer ett par populära uppsatser, som nedan skola n ä m n a s . Men Frödins Alvastragrävningar blevo icke de enda stora fältundersökningar han kom att syssla med. Det var naturligt, att, n ä r de vid utgrävningar ä n n u ovana svenska klassiska arkeologerna ville ha b i s t å n d av en i utgrävningsteknik förfaren »nordisk» arkeolog för de på dåvarande kronprins Gustaf Adolfs initiativ tillkomna u n d e r s ö k n i n g a r n a vid Asine, valet skulle falla på Otto Frödin. T i l l s a m m a n s med Axel W. Persson ledde han utgrävningarna h ä r u n d e r åren 1922, 1924, 1926, 1930. I den stora 1938 u t k o m n a publikationen »Asine. Results of the Swedish excavations 1922— 1930» h a r Frödin utom inledningen författat det väsentliga rörande själva u t g r ä v n i n g a r n a ; det behöver icke sägas, att hans redogörelser äro mönstergilla. Ett a n n a t exempel på att Otto Frödins intressen kunde sträcka sig över skiftande områden var, att han 1918 t i l l s a m m a n s med Erland Nordenskiöld utgav en avhandling »Pber Zwirnen und Spinnen bei den Indianern Sudamerikas». Otto Frödin bodde sedan många år pä Lidingö, och i dess Hembygdsförening tog han livlig del, u n d e r flera år som vice ordförande. 1 Lidingö Hembygdsförenings Årsbok publicerade lian uppsatser, oeh i den 1927 u t givna skriften »Lidingön och dess natur» gav lian en översikt över »Lidingöns forntid». Frödin kom även att syssla med utgivning av a n d r a s arbeten. Han ombesörjde publiceringen av Montelius' La Gréce p r é d a s s i q u e 1, 1 1 : 1 , 1924, 1928, och han offentliggjorde under en följd av år fr. o. m. 1920 i Meddelanden från Östergötlands F o m m i n n e s - och Museiförening agronomen C. F. Nordcnskjölds »Östergötlands minnesmärken», upptecknade 1869—82. Bland de utmärkelser, vilka Frödin hedrades med som forskare, mä n ä m n a s , a t t han 1928 blev korresponderande ledamot av Deutscbes Archicologischcs Institut och 1930 av Svenska sällskapet för antropologi och geografi erhöll dess Anders Retzius-medalj i silver. Som m u s e i m a n präglades Otto Frödin av s a m m a sinne för grundlighet och reda, som u t m ä r k t e honom som fältarkeolog och forskare. Han besatt cn betydande a d m i n i s t r a t i v förmåga; lians u t r e d n i n g a r voro alltid väl gen o m t ä n k t a , klara och kloka. Under flera ä r (1926—1935), innan befattningen som museidirektör tillskapats, fungerade han de facto som sådan. Påfallande var h a n s skicklighet, n ä r det gällde u t f o r m a n d e av förslag till lagbestämmelser rörande fornfynd och fornlämningar. Detta s a m m a n h ä n g d e med den goda stilistiska förmåga, som u t m ä r k t e Otto Frödin. Hans skrifter äro icke blott, som n ä m n t s , synnerligen klart och logiskt utformade, utan kännetecknas även av en på samma gång lätt och förnäm formgivning; icke sällan höjer sig h a n s stil till verklig litterär nivå. Den som vill n j u t a av populärvetenskaplig framställning av hög klass skall läsa hans uppsatser om Alvastra kloster i Svenska Turistföreningens Årsskrift 1942 och Linköpings stift i ord och bild, 1949; det är något av

49

BIRGER

N E R M A N

fransk klarhet och finhet över dem. Det var skada, att Otto Frödin ej publicerade mera än lian gjorde, men uppenbarligen ställde han synnerligen stora krav både på innehåll och form i sina skrifter, innan ban släppte dem ifrån sig. Det var helt naturligt, att Otto Frödins upptäckter vid Alvastra skulle i hög grad fascinera Verner von Heidenstam. Frän sitt Naddö kom denne redan i början av u t g r ä v n i n g a r n a på besök till Alvastra, och detta blev upphovet till en livslång vänskap mellan d e m ; Otto Frödin blev med tiden Verner von Hcidenstams n ä r m a s t e förtrogne. Ät Frödin uppdrog skalden att vara ledamot av styrelsen för Stiftelsen Övralid, vilken efter hans död skulle bildas. Sedan Hcidenstams bortgång 1940 liar Frödin inom denna stiftelse nedlagt ett betydelsefullt arbete. Heidenstam skickade emellanåt versifierade h ä l s n i n g a r till sin vän Otto Frödin. En av dessa, skriven pä Naddö julaftonen 1917, några dagar efter det Oscar Montelius tagit sitt inträde i Svenska Akademien, b a r intendenten G u n n a r Frödin haft vänligheten ställa till förfogande för denna artikel. Hälsningen, som aldrig varit publicerad, lydde: Nyss sattes på gyllne stol M o n t d i n ullt framför aderton ljus. Nu spisa götarna rökta svin och taga sitt j u l e r u s . Nu ligger det snö på Sverkers ruin, men en gång börja humlor och bin. Välkommen dä till Vätterns brus, du s o m m a r e n s son, till ditt låga b u s ! Och gräf och sök oeh lys och skin och glänta med spaden på sagans s k r i n ! Du son af Frö, hell dig. F r ö d i n ! Även med Ellen Key, Oltos granne vid Alvastra, vilken helt naturligt i hög grad intresserade sig för lians undersökningar där, knöt han en varm vänskap. Frödins grävningar gjorde för övrigt Alvastra nästan till en vallfartsort, dit kulturpersonligheter från inland och utland i stor mängd kommo på besök. Det var säkerligen icke endast den gedigenhet och rättrådighet, som präglade Otto Frödin, vilka skänkte honom Hcidenstams stora förtroende. Otto Frödin var en rikare anlagd personlighet än vad han i a l l m ä n h e t lät sina m e d m ä n n i s k o r f ö r n i m m a . De flesta kunde han förefalla otillgänglig och skarp, och drag av tillknäpptbct och ironi funnos bos honom, en ironi, som han även kunde låta gå ut över sig själv. Han väckte också respekt därför, att lian alltid u t a n räddhåga, ej sällan med betydande skärpa, u t talade sin mening. Men blev man förtrogen med Otto Frödin, trädde a n d r a sidor fram. Man fann en man med vida i n t r e s s e n ; icke minst frapperades man av h a n s litterära bildning. Den som skriver dessa rader b a r minnen

50

OTTO

FRÖDIN,

IN

MEMORIAM

a v mänga u r olika s y n p u n k t e r givande samtal på tu m a n h a n d med Otto Frödin. Av utomordentligt intresse var vad Frödin då kunde berätta om sin samvaro med Verner von Heidenstam, för vilken han bl. a. brukade redogöra för nya resultat om vår forntida och medeltida historia. Man vet, att Otto Frödin efterlämnat anteckningar frän sin mångåriga vänskap med skalden. Man lärde också vid n ä r m a r e b e k a n t s k a p med Otto F r ö din bl. a. känna ett drag, som u t m ä r k t e h o n o m : trofasthet i vänskap. Otto Frödin sökte icke mycket offentligheten. T v i v d s u t a n trivdes han bäst i sitt vackra hem pä Lidingö och i sin sommarstuga i Alvastra. Hans äktenskap var ocksä sällsynt lyckligt, och otvivelaktigt blev lians ovanligt fina och älskvärda m a k a s bortgång 1942 ett slag för honom, från vilket lian knappast h ä m t a d e sig. Det blev icke Otto Frödin förunnat att få skåda framläggandet i tryck av sina stora Alvastraundersökningar från stenålder och medeltid. Under senare år kunde man få höra honom y t t r a , att han vore u t g r ä v a r e n ; sedan kunde a n d r a få taga vid. Det väldigaste av sina utgrävningsföretag, av Alvastra kloster, h a n n han väl icke avsluta. Men vad han med sina Alvastragrävningar m e d h a n n är stort nog, oeh det utomordentliga sätt, på vilket ban utförde dem, borgar för, att, n ä r dessa grävningar en gäng publicerats, skall Otto Frödin otvivelaktigt framstå som en forskare av betydande mått. Birger Xermun.

SUMMARY
Otto Frödin was horn in Uppsala on 26th Fcbruarv, 1881. After mutriculating in 1899, be passed his Fil. Kand. examination in 1903 with Scandinavian and comparativc archaeology as bis principal subject, bis Fil. Lic. in 1909, and obfaincd bis doctor's degrec in 1919. He became Assistant Keeper at the Museum of National Antiquities in 1905 and Keeper of tbc Stone and Bronze Age Department in 1911. During the earlier part of his career Frödin devoted bimself p r i m a r i l y to studies concerning tbc Stone Age. His investigations and publication of the remarkable pile dwelling in Dags bog near Alvastra were of p a r a m o u n t importance. During the latter part be turned bis attention to tbc Middle Ages of Sweden, taking as bis starting point tbc m a n y ancient m o n u m e n t s from tbat period in the neighbourhood of Alvastra, espccially the notable Cistercian monastery. Frödin was in charge of the excavations there until his death. He did not publish a complete account of the results of these excavations. In his diggings Frödin procecded with t lic utmost care and in intcrpreting Ibe finds displayed great ingenuity and resource. The present generation of active archaeologists bas to a large extent learnt the technique of digging u n d e r the expert guidance of Frödin at Dags bog and Alvastra. Frödin's writings are characterized by perspicacity, exactitude and moderation and bis style by clarity and d e g a n c e . As a museum official he w a s t h o r o u g b , metbodical and possessed of considerablc a d m i n i s t r a t i v e ability.

51