Till frågan om de norrländska kuströsenas datering Baudou, Evert Fornvännen 161-176 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1959_161 Ingår i: samla.raa.se

TILL FRÄGAN OM DE NORRLÄNDSKA KUSTRÖSENAS DATERING
Av Evert B a u d o u Utmed den norrländska kusten finnes ett stort antal forntida gravrösen, som vanligen äro mycket svåra att datera. 1 År 1914 kände Eskil Olsson över 500 sådana rosen i Ångermanland och enligt Gustaf Hallström voro år 1949 över 400 kända i Västerbotten. 2 Hela antalet gravrösen på Norrlandskusten uppskattas av Hallström lill ett par tusen. Likaså finnas talrika kuslrösen på den finska sidan av Östersjön och på den norska Atlantkusten. Rösena ligga ofta på höjder med vidsträckt utsikt över kustlandskapet och ut mot havet. Många, som nu ligga ett stycke inåt landet, ha under forntiden legat helt nära kusten. Det förekommer en lång rad typer med olika uppbyggnad. Vanligast är del runda eller närmast runda roset. Ibland har roset en påfallande oval form och någon gång är det rektangulärt eller triangulärt. En särskild form är långröset, som kan bli upp till 40 m långt, medan bredden är endast 6—8 m. Vidare förekomma enstaka skeppssättningar eller skeppsfonniga rosen i gles spridning ända upp till Piteåtrakten. 3 På en del håll kan man se en tydlig upp till meterhög kallmurning i rosets ytterkanter. Ibland finnes en enkel kantkedja av större, omsorgsfullt lagda stenar. På några ställen förekomma även rosen med väl lagt brätte. Både i de runda och i de ovala rösena förekomma hällkistor
Denna uppsats har tidigare i något annan form varit införd i en maskinskriven essäsamling, dedicerad lill furste antikvarie Andreas Oldeberg den 31/12 1958. 1 E. Olsson, översikt av de fasta fornlämningarna i Ångermanland, Fornvännen 1914, s. 59, tabell s. 78. — G. Hallström, Lövångers sockens forntid, Lövånger II, 1949, s. 41. Med Västerbotten avser Hallström sannolikt området från Umeåtrakten till Haparanda. ' Enligt uppgift av antikvarie G.-A. Hellman.
1

101

E V E R T

BAUDOU

av 2—3 m längd och ungefär 0,5 m bredd. Kistorna äro vanligare i de ovala än i de runda rösena. I långrösena ligga flera hällkislor i rad efter varandra. Man känner också kistor, som gå genom nästan hela långrösets längd. 4 Åtskilliga norrländska kuslrösen ha blivit undersökta men resultatet måste ur fyndsynpunkt sägas vara magert. Några vikliga fynd ha gjorts men det långt övervägande antalet undersökta rosen ha ej gett några fynd alls. Så undersökte l. ex. EL Olsson år 1911 23 ångermanländska rosen, i vilka blott gjordes tre fynd: delar av ett skelett i ett röse med en hällkista och brända ben i ett röse med två kistor. Till detta dåliga fyndresultat finnas flera orsaker. Ett röse påverkas lätt av hård viiderlek. De flesta rösena ha också varit utsatta för plundring, och ibland ha stenarna använts såsom byggnadsmaterial. Både av N. .1. Ekdahls reseberättelser från år 1827—30 och K. Sldenbladhs från år 1865—68 framgår, att en mängd norrländska rosen voro omplockade och plundrade redan då. Det finns även exempel på att ett röse skadats svårt redan under forntiden vid anläggande! av nya gravar. 5 I några rosen runt Bottniska viken, i synnerhet på den finska sidan, ha järnåldersfynd gjorts. 8 En sådan datering fiir en del av rösena bekräftas av den i många fall låga höjden över havet. Som exempel kan man nämna rosen i Gästrikland, där en grupp rosen ligger blott 16 m ö. h. och därunder. Även ett röse med inanslång stenkista ligger så lågt som 12,2 m ö. h. och torde därför tillhöra yngre järnålder. 7 Även i Finland finnas rosen med inanslång
4 Enligt uppgift av antikvarie II. Thålin. Se även en uppgift av Sidenbladh 1868 publicerad av A. Enqvist, Äldre systematiska inventeringar av Medelpads fornminnen, 1943, s. 119, fig. 73. Ell röse av della slag i Salakunta är omtalat av J. Ailio, Die steinzcillichen Wohnplalzfunde in Finland II, 1909, s. 73. Detta är även citerat av C. F . Meinander, Die Bronzezeit in Finnland, 1954, s. U l f . 5 E. Rautlou, Undersökning av kuslrösen i Ångermanland sommaren 1957, Ångermanland 6, 1958, s. 34 f. • H. Arbman, Jävrefyndel, Norrbotten 1932—33, s. 111 ff. — C. F. Meinander, 1954, s. 97 och 112. 7 E. Rellander, Gästriklands järnåldersbebyggelse I, F r å n Gästrikland 1938, s. 141 ff. — En skeppssällning med skelett i en hällkista från yngre vikingatid undersöktes uv undertecknad 1957 vid Järvsta utanför Gävle. Vid Hemlingby nära Järvsla h a r funnits ett av jord och grästorv nästan täckt röse, som innehöll en hällkista med skelett frän 1000-lnlel, Bellander 1938, s. 106 f.

162

DE

N O R R L Ä N D S K A

K U S T R Ö S E N A S

D A T E R I N G

I

l'ig. I. a. Ndl au brons och spiralpärlu au örons från Ringmis. Hälsingland.

b. Pilspets av kvartsit och tvä flintavslag fnm Kumo. Medelpad, c. Na! av
brons frun Frötuna. Medelpad, d. Pärla uu bärnsten frun Knikiinger. Västerbotten, e. Nål au brons [rån Broträsk, Västerbotten, f. Rakkniv uv brons

från Röklun. Medelpad. a. Bronzenadel und Bronzespiralperle. I>. Quarzltpfeiltpltze und zwei Plintabschläge. c. Bronzenadel. d. Bernttelnperle. c. Bronzenadel, f. Bronzera»lerme»»er,

stenkista från järnåldern. 8 För de lågt liggande rösena har Hallström infört termen »nykuströsen» och för de högre liggande termen »fornkuströsen». 9 I denna uppsats skall blott fornkuströsena behandlas. Vid några tillfällen ha bronsåldersfynd gjorts i norrländska fornkuströsen. Dessa ha tidigare främst behandlats av Gustaf Hallström i många uppsatser. Följande gravfynd från Norrland innehålla föremål, som kunna tillhöra bronsåldern:
8

C. F . Meinander, 1954, s. 97. » G. Hallström, 1949, s. 44 ff. 163

E V E R T

BAUDOU

1) Hälsingland, Söderala socken, Ängbo, fiingntis nr 1. Nål av brons, längd 10,2 cm, huvudet och spetsen skadade. Den bevarade delen av huvudet är platt. Pärla av smalt, spirallagl bronsband, längd 1,9 cm, diameter 0,4 cm (fig. l a ; SHM inv.nr 20146). Funnet i ett runt röse med hällkista på skogig moränmark. Bilsets diameter var 7 m och höjden 0,75 m. I en grop 1 mitten fanns kistan. Kistan var 2,25 m lång i N—S och 0,75 m bred. Den var byggd av kantställda hällar och lill mer än hälften nedsänkt i marken. Den var delvis fylld med grus. I gruset i kistans södra del lågo nålen och spiralen. En kolbit hittades ovanför kistans västra kant. Ben påträffades ej. Höjd ö. h. ca 90 m. Undersökning av E. Bellander 1932.10 2) Medelpad, Sköns socken, Hillsta ägor, Kumo. Pilspets av mörk kvartsit med något urnupen bas, längd 4,2 cm (fig. 1 b : SHM inv.nr 17456). Två små, slagna llintskärvor, den ena skärvan med egg på en sida, längd 2,0 och 3,1 cm (SHM inv.nr 10292: 16). En liten, trekantig skiva av glimmerskiffer, längd 4,7 cm, sannolikt naturbildning (SHM inv.nr 10292: 16). Dessutom hittades tjock björknäver. Ben, sannolikt obrända, skall även ha funnits. Funnet vid olika tillfällen i en hällkista i etl röse på ett berg. Boset innehöll tre, möjligen fyra kistor. Två kistor lågo parallellt i riktning NNV—SSO. Boset förstördes vid stentäkt och måtten kunna ej anges. Kistan i vilken fynden gjordes var 3,7 m lång och 1,0—1,1 m bred. Den var byggd av kantställda och »delvis på höjden skarfade hällar». En mansläng, men mindre kista var kallmurad. Höjd ö. h. ca 47 m . n 3) Medelpad, Sköns socken, Skönsmon. Kortsvärd eller dolk, eneggad kniv och holkyxa (SHM inv. nr 10450). Kortsvärdet eller dolken är 29,6 cm läng och har på båda sidor en rik ornering i per. V-stil (Montelius, Minnen från vär forntid, lig. 1213). Den eneggade kniven är av en grov och klumpig typ, som tillhör per. V—VI (Montelius, Minnen, fig. 1268). Holkyxan är utan ögla och har upphöjda, svängda lister utmed eggplanets kanter, längd 9,4
Nämnt av G. Hallström, Skogs sockens förhistoria, Socknen på ö d m o r den, 1944, s. 145, och samme förf., Lövångers sockens forntid, Lövånger II, 1949, s. 50 f. 11 G. Hallström, Bronsåldersgravar i Medelpad, Fornvännen 1924, s. 259 ff.,
10

fig. 1—4.

164

DE

N O R R L Ä N D S K A

K U S T R I) S E N A S

D A T E R I N G

7

4 ssHLC ^ 9

Et

J!w
*JT^-

Kfc|

v ^ n5 ^ '

•

*!"_stf^ js-jssis ia
*jr •**w

s
sfl s^niaftiÉ ">
1TBBB»

^ S L ^ F • - -••••••* ' ' ^ ^ D k ^ i f e t ^ ! ,

. JQ
i i f f * ^ - '
'•'•('V ^

pily

•

•

«

•

«

*

,

•

•

BBlPv

, «* - •

Fig. 2. Ovalt röse med hällkista vid Gene. Själeund socken. Ångermanland. Fyllningen hartingen. — Ovale» Stcinhiigdgrab mit Steinsarg. Steinpackung lueggenomincn.

cm. Vertikala skaftstöd finnas inuti holken. Av denna typ äro blott tre exemplar kända, de två övriga äro funna i Uppland. Föremålen voro »år 1865 uppgräfda ur en hög af jord och sten». I ett annat brev upplyser givaren, att »en hop ben lära älven omgifvit fyndet». 12 4) Medelpad, Alnö socken, Alnön, Röklan nr 1*. Bakkniv med bakåtböjt spiralgrepp, oornerad, eggen och ryggen något skadade, längd 9,8 cm (fig. 1 f; SHM inv.nr 22506). Funnen i ett runi röse på elt berg. Rosets diameter var 16 m och höjden 2,5 in. Boset hade delvis bevarad kantkedja. I mitten fanns en genom skadegörelse åstadkommen grop, i vilken påträffades Ivå mindre stenhällar, möjligen rester efter en större eller mindre stenkista. Under stenlagret täcktes berget av ett ca 5 cm tjockt lager mylla.
12 G. Hallström, 1924, s. 267 ff., fig. 6—7. Fyndel är även avbildat i Månadsbladet 1897, s. 78—79, fig. 42—44.

165

E V E R T

HAUDOU

Vid sållningen av myllan hittades rakkniven ett stycke norr om rosets mittpunkt. Ben eller kol påträffades ej. Boset låg ca 31 m ö. h. Undersökning av G. Ekelund 1939.13 5) Medelpad, Ljustorps socken, Frötuna ägor, Nysvedberget. Nål av brons, längd 15,8 cm (fig. 1 c; SHM inv.nr 17568). Nålen är mycket svagt S-fonnigt böjd, den övre tredjedelen under huvudet är vriden. Huvudet är platthamrat. Funnen i ell skadat, närmast ovalt röse på cn avsats i östra nederkanten av Nysvedberget. Bosets längd var omkring 5 m och bredden 3—3,5 m. Ungefär mitt i roset fanns en inanslång kista av kantställda hällar nedsänkt i marken, längd minst 1,7 m, bredd 0,45 m, orientering N—S (med en liten dragning ät NO). Kistan har haft takhällar, som varit täckta med sten. Fyllningen i kistan bestod av fin, vit sand tagen från annat häll. Ben eller kol hittades ej. Höjden ö. h. är ej känd. Enligt uppskattning av Hallström skulle graven ligga omkring 27 m ö. h., vilken siffra dock är osäker, såsom han själv säger. Efterundersökning av G. Hallström 1921. 14 6) Västerbotten, Lövängers socken, firolräsk. Nål av brons, spetsen avbruten, bevarad längd 8,7 cm (fig. 1 e; SHM inv.nr 23176). Nålen har brett, platthamrat och inböjt huvud. Funnen i ett röse pä skogig moränmark. Boset var ovall, längd 8,6 m, bredd 6,5 m, höjd 0,8 m. Kistan var 2,5 m lång, 0,8—0,95 m bred och 0,6 m hög. Orientering NO—SV. Kistan låg på södra sidan av ett stort flyttblock. Den var fylld med sten. I botten låg ett 20 cm tjockt lager av jord, grus och ljusgrå sand blandat med mindre stenar. I delta lager låg en flat häll något öster om kistans mitt. ö v e r hela kistan anträffades små kolparliklar i delta lager. Omedelbart öster om hällen och i jämnhöjd med denna låg bronsnålen. Inga ben funna. Höjd ö. h. ca 40 m. Undersökning av G. Hallström 1943. 15 7) Västerbotten, Lövångers socken, Kräkånger, N. Böshällarna. Pärla av bärnsten, med hål, diameter 1,3 cm, tjocklek 0,9 cm (fig. 1 d; SHM inv.nr 15206). Funnen i en hällkista i elt röse på elt berg. Bosets diameter var 12,5 m och höjden ca 2 m. I mitten
" G. Ekelund, Medelpads forntid, E n bok om Medelpad, 1950, s. 91 f. 14 G. Hallström, 1924, s. 269 ff., fig. 8—10, och samme förf., 1949, s. 50. 15 G. Hallström, Lövångers sockens forntid, Lövånger I, 1942, s. 311, fig. 43—46, samt samme förf., 1949, s. 48.

166

DE

N O R R L A N D S K A

KUSTRO.SE NAS

D A T E R I N G

fanns en stor grop ända ned lill bollen och däri en kista av kantställda klumpstenar. Kistan var 2,6 m lång och 0,55—0,8 m bred, riktning N 1()°V. 1 kistan anträffades grus och jord och i della material låg bärnslenspärlan. Spår av ben och kol saknades. Höjd ö. h. minst 45 m. Undersökning av F. Lsestadius 1914.'• Det till sin typ äldsta fyndet är bärnslensfiärlan från Kräkånger. Men då sådana pärlor förekomma i gravar från ren stenålder ända till järnålderns slut, ger den ingen ledning vid dateringen av roset. Man kan blott säga om pärlan, alt den kan tillhöra bronsålder. Både under äldre och yngre bronsålder före* komma sådana pärlor i sydskandinaviska gravar. 17 Inte heller fyndet från Ringnäs kan närmare dateras. Den något skadade nålen med tillplattat huvud är hell odaterbar. Spiralpärlor av brons som i Bingnäs-graven förekomma ända från äldre bronsålder lill vikingatid. Även här kan blott sägas, att spiralpärlan kan tillhöra bronsålder. Nålen från Frötuna med platt huvud och skaftets övre del vriden hänfördes av Hallström 1924 med någon tvekan till slutet av bronsåldern, i det han efter ett påpekande av Montelius hänvisade till Minnen fig. 1472, som är en stor spiralhuvudnål med plalthamrad spiral och vridet skall från Golland. År 1949 daterar Hallström nålen i stället lill den tidigaste delen av bronsåldern och nämner nålar från Schleswig-Holstein, som ha vridning av skaftet men platthamrat och upprullat huvud. 18 Det har visat sig, att de stora gotländska spiralliuvudnälarna med plallhamrad spiral tillhöra per. II—III, de med vridet skaft främst per. II. 19 Skillnaden i Hallströms båda dateringar blir därför inte stor. Så länge någon exakt parallell till Frötuna-nålen inle hittats, bli alla dateringsförsök osäkra. Även en datering till järnålder vore teoretiskt möjlig. Pilspetsen av mörk kvartsit från Kumo dateras av Hallström
G. Hallström, 1942, s. 338 ff., fig. 65—69, och samme förf., 1949, s. 47 f. Oftare än vad som framgår av det av Hallström, 1949, s. 48, not 3, citerade yttrandet av S. Muller, Ordning af D a n m a r k s Oldsager I, n:o 65 a. 18 K. Kersten, Zur älteren nordischen Bronzezeit, [1936], Taf. IV: 1 och 10.
17 19 FA Sturms, Die bronzezeitlichen Funde in Lettland, Congressus secundus archaelogorum balticorum Bigae, 1931, s. 120, och samme förf., Die ältere Bronzezeit im Ostbalticum, Vorgesch. Forsch., H. 10, 1936, s. 42 ff., 62 f. 16

167

E V E R T

HAUDOU

1924 till övergångstiden mellan sten- och bronsålder under hänvisning till flintspetsarna av liknande form. Hallström nämner dock den osäkerhet, som råder, då det gäller att avgöra hur länge kvarts- och kvartsitformerna leva kvar. Den frågan har ofta diskuterats, senast av H. Hvarfner. 20 Problemet behöver inte tas upp här men däremot kan något sägas om Hallströms hänvisning till de sydligare flintpilspetsarna. En pilspets av flinta, som kan kallas hjärtformig, är funnen i en urna med brända ben och bronser, som tillhöra per. IV—V av bronsåldern, vid Buuthsbo, Bjäresjö socken, Skåne. 21 En pilspels av flinta med urnupen bas samt ett fragment av ännu en pilspets av flinta är funnen i en urna med brända ben och bronser från slutet av per. IV eller början av per. V i sekundärgrav A i Kung Karls hög vid Bulltofta nära Malmö. 22 En annan hjärtformig pilspets av flinta är funnen i en urna med brända ben och en lansettformig kniv från per. IV—V nära Kolding i Jylland (Köpenhamn inv.nr B 8479—80). Sådana daterade fynd med pilspetsar av dessa former äro även kända från Nordtyskland. Ur sydskandinavisk synpunkt möter således intet hinder för att pilspetsen frän Kumo skall kunna gå ned i yngre bronsålder. Pilspetsen ger knappast någon annan datering än senneolitisk tid (eller med andra ord äldsta bronsålder) — yngre bronsålder. Nålen från Broträsk med det breda, platthamrade och inrullade huvudet dateras av Hallström antingen till början eller till slutet av bronsåldern. Till jämförelse nämner han nålar med inrullat huvud i tidiga gravar i Schleswig-Holstein och sena nålar från Gotland och Ostpreussen. Närmare än nålarna i Schleswig-Holstein står en nål, som är funnen i Mecklenburg i en brandgrav, som klart dateras till per. III, och en annan nål i en pommersk grav, som likaså dateras till per. Hl. 2 3 Ett skånskt per. IH-fynd
H. Hvarfner, Endast före eller även under järnåldern? Västerbotten 1957, s. 70 ff. 21 Märta Magnusson, En bronsåldersboplats i Landskrona, Fornvännen 1950, s. 32, not 8. 21 M. Petersson, A Bronze Age Barrow at Bulltofta, Malmö, Medd. frän Lunds univ. hist. mus. 1950, s. 123 ff. 2S F. Engel, Ein bronzezeitliches Grab von Dobbin, Kreis Liibz, Jahrbuch fiir Bodendenkmalpflege in Mecklenburg 1955, s. 68 ff. — K. Kersten, Die Funde der älteren Bronzezeit in Pommern, 1958, Nr. 739.
20

168

DE

NORRLÄNDSKA

KUSTR0.SENAS

DATERING

av samma art föreligger från Stora Oshögen i Skivarps socken, Skåne. 24 Att nåltypen även förekommer i övergångstiden mellan bronsålder och järnålder, då den ibland tillverkas i järn, är etl faktum. Om roset vid Broträsk tillhör äldre bronsålder, främst per. III, eller övergångstiden mellan bronsålder och järnålder måste således lämnas såsom en öppen fråga. 25 Gravfyndet från Skönsmon dateras genom kortsvärdet eller dolken, som både genom sin form och ornering ansluter sig till säkra per. V-fynd. Även gravfyndet från Röklan dateras klart till per. V genom rakkniven, som ansluter sig till den stora gruppen rakknivar med bakåtböjt spiralgrepp, som börjar i per. IV i Danmark men som med sin huvudmassa ligger i per. V. Gravkonstruklionen i de två gravar, som kunna daleras lill per. V är oklar. Om Skönsmon-graven kan praktiskt taget ingenting sägas. Det är inte ens säkerl, om det varit en hög eller ett röse. Det kan ha varit en hög med en jordmantel, som täckte en stensamling, men det kan även ha varit ett röse, som i sin nedre del var blandat med jord. Graven vid Böklan låg i ett runt röse med kanlkedja men mittpartiet var mycket förstört. De två mindre hällarna antyda, att en kista av något slag kan ha funnits. Del är osäkert, om rakkniven tillhörde centralgraven eller en sekundärgrav. Alt inga brända ben hittades kunde tyda på alt rakkniven tillhört en skelettgrav. Brända ben ha anträffats relativt många gånger i norrländska kuslrösen, och sådana borde ha hittats, om de verkligen funnits. De övriga fem gravarna voro alla kistgravar med manslånga eller mer än manslånga kistor. Av dessa lågo kistorna vid Bingnäs och Kräkånger i runda rosen, medan kistorna vid Frötuna och Broträsk lågo i ovala rosen. Kumo-rösefs form är okänd. I intet fall säges något om en kantkedja. Kistorna vid Bingnäs, Kumo,
F. Hansen, Skånska bronsåldershögar, s. 92 f., bild 60. Om denna nål såsom anges i Statens historiska museums tillväxt 1943— 1945, s. 55, inv. nr 23176, skatt räknas till gruppen nålar med sabclformigt böjt skaft, måste anses tvivelaktigt. Jfr A. Lissauer, Die Typenkarle der ältesten Gewandnadel, Zeitschr. f. Ethn., Bd 39, 1907, s. 787, fig. 5, och K. Kersten, 1958, Nr. 494.
25 24

169

E V E R T

BAUDOU

Frötuna och Kräkånger lågo helt eller mycket nära' i riktning N-—S. Broträsk-kislan låg i riktning NO—SV på södra sidan av ett stort flyttblock. Alla kistorna var byggda av kantställda hällar eller klumpstenar. Den tomma hällkistan i Kumo-röset var kallmurad. De tre hällkistorna, som lågo på morän, vid Bingnäs, Frötuna och Brolräsk, voro delvis nedsänkta i marken. Är 1957 undersökte undertecknad sex rosen i Ångermanland av vilka fyra voro rosen med inanslång kista. 26 Inga daterande fynd gjordes. Tre kiströsen voro ovala och det fjärde elt långröse. De tre ovala rösena hade alla kantkedja (fig. 2). Två kistor voro byggda enbart av hällar eller stora block, medan två voro delvis kallmurade. Ett röse i Arnäs läg på morän och hade delvis nedsänkt kista. 27 De övriga kistorna lågo på berg. Tre kistor lågo ungefär i riktning N—S och en i NV—SO. 1 hällkiströset vid Atc i Själevad fanns en sekundär lilen kista byggd av tunna plattor och nedsatt i en inanslång kista. 28 1 den lilla kistans botten läg elt tunt lager fin sjösand, vari hittades brända ben. — Rosettas höjd ö. h. var ca 32, 35, 41 och 65 m. Likartade rosen förekomma på den norska Atlantkusten och utmed den finska östersjökusten. Vid Todnes vid Beitstadfjorden i Nord-Tröndelag har cn stor grupp rosen frän bronsåldern blivit undersökta av K. Bygh. 29 I flera rosen funnos mer än cn grav. I tio gravar funnos bronser. Av de daterade gravarna tillhöra nio per. 11^—III och den tionde per. IV. Den sistnämnda graven var förstörd och fyndförhållandena oklara. Alla de nio lill äldre bronsålder daterade gravarna voro minst manslänga hällkistor med skelett. I flera rosen funnos små, ca meterlånga hällkistor såsom sekundärgravar. I dessa funnos ben men ingen innehöll fornsaker. Bösenas ytlre utseende framgår inle fullt klart av publikationen
E. Baudou, 1958, s. 27 ff. E. Baudou, 1958, s. 36, fig. 5. 28 E. Baudou, 1958, s. 35, fig. 4. 29 K. Rygh, En gravplads fra broiiccalderen. Del Kgl. Norske Videnskabers Selskabs skrifter, 1906, No. 1. — Åtskilliga exempel på liknande rosen utmed den norska kusten kunna återfinnas i P. Fetts publikationer av fasta fornlämningar och fynd i Västnorge, t. ex. Forhistoriskc Minne på Snnnmere, Sande'Prostegjeld, s. 4, och Forhisloriske Minne i Fjordane, Askvoll Prestegjeld, s. 3. För detta påpekande tackar jag konservator E. Bakka, Bergen.
27 26

170

DE

N O R R L Ä N D S K A

K U S T R O S E N A S

D A T E R I N G

men sannolikt voro de runda. Kantkedja är inle nämnd någonstans. De manslånga kistorna lågo ej i någon bestämd riktning utan med spridning från O—V lill N—S. De små kistornas längdriktning är ej angiven. De små kistorna voro genomgående byggda av kantställda flata hällar av den skiffriga bergart, som finnes pa platsen. Även de manslånga kistorna voro i en del fall hell byggda av kantställda hällar men vid flera tillfällen byggda delvis av kantställda hällar och delvis av kallmurade platlor. I flera kistor låg fin sand. Anathon Björn har nämnt två skelellgravar med mansläng hällkista av kantställda hällar i ett röse vid Bökke och i ett vid Gjörv i Nord-Tröndelag. 30 Båda gravarna innehöllo bronser, som enligt Björn skulle dateras till övergångstiden mellan bronsålder och järnålder. Denna datering torde vara felaktig. De två nålarna, som Björn främst talar om, äro i och för sig icke daterbara. Däremot äro de övriga bronserna av äldre bronsälderslyp. 31 Graven vid Bökke innehöll bl. a. en fragmentarisk halskrage av en typ, som dateras till cn tidig del av per. II, och graven vid Gjörv en bältcplalta av en form, som likaså dateras till tidig per. II. Även S. Lindqvist och C.-A. Moberg ha daterat dessa två gravar lill äldre bronsålder. M Därmed falla hällkiströsena vid Bökke och Gjörv i samma grupp som rösena med inanslång hällkista vid Todnes. C. F. Meinander har gjort en sammanställning av alla rosen i Finland, som kunna dateras till bronsålder: i 18 fall har man funnit metallföremål, som utan tvekan dalera rösena till bronsålder; i 4 fall dateras rösena säkert genom keramik; därtill komina 7 osäkra fall. 33 De tidigaste säkert dalerade gravarna ligga i per. II och de senaste i per. V—VI. Bösen med inanslång kista finnas
• .4. Rjörn, To nordcnfjelske markfiinn fra den leldsle jernalder, Del Kgl. Norske Videnskabers Selskabs skrifter, 1935, Nr. 37, s. 32 ff. : " Föreningen lil Norske forlidsmindesmerkers beväring, Aarsberelning 1881, s. 110, inv. nr 2558—60, och 1892, s. 97, inv. n r 4402—03. • C.-A. Moberg, Zonenglicdciungen der vorchrisllichen Eisenzeit in Nordeuropa, s. 76. 1 utställningen i museet i Trondheim ha fynden också placerats i den äldre bronsäldern. — A. Björns åsikt, alt de två skeletlgiavarna tillhöra den yngre bronsåldern, har ofta upprepats i den senare arkeologiska litteraturen. 33 C. F . Meinander, 1954, s. 89 ff.

171

E V E R T

BAUDOU

i Finland, men inte något har gett fynd, som daterar graven till bronsålder. Däremot finnas fynd, som visa, all sådana hällkistor uppförts under järnåldern. 3 4 Meinander framhåller dock, att i de sydvästra landskapen centrala kistor ofta förekomma i rosen med det för bronsåldern typiska läget på höjder, och i dessa fall finnes ingen anledning atl tvivla på deras höga ålder. Korta stenkistor med brända ben kunna två gånger dateras till bronsålder enligt Meinander. En liten kista innehöll en ornerad rakkniv från per. IV—V, och en annan lilen kista innehöll ett litet bronsföremål, som sannolikt var huvudet till en nål men som nu är förkommet. Kanlkedja förekommer ofta, ibland även en, två eller tre koncentriska ringar under stenpackningen. Kallmurning i rösenas ytterkant förekommer på Åland och i Egentliga Finland. Om även kallmurade kistor finnas är okänt. Vid elt par tillfällen har fin, ditförd sand legat i kistans bollen. Ofta har man byggt roset runt ett stort block, elt drag som man även finner på den svenska sidan. 35 Något liknande är graven vid Broträsk. Ett röse med cenlralsten och brandgrav är daterat till per. III och två andra till per. V—VI. Vad den yttre formen beträffar ha blott runda rosen säkert kunnat fastställas till bronsålder. Dessutom förekomma långrösen och skeppssättningar, som kunna tillhöra bronsåldern. I ett eller två av de gravrösen, som genom fynd kunna daleras till yngre bronsålder, saknas både brända och obrända ben. Om brända ben funnits, så borde man ha hittat dem. Meinander anser därför, att vi här ha exempel på skelellgravar från den yngre bronsåldern. 36 Av samma typ är per. V-graven från Böklan i Medelpad. Som ett avgörande bevis för förekomsten av skelettgravar under den yngre bronsåldern kunna dessa rosen dock ej betraktas.
C. F . Meinander, 1954, s. 97. Enligt upplysning av antikvarie C. Varenius finnas sådana i Hälsingland. Ell kuströse med mittsten är känt ifrån Gästrikland, E. Bcllander, 1938, s. 136, nr 260. 3 " C. F'. Meinander, 1954, s. 108, nämner tre gravar, som skulle tillhöra denna grupp: fynd nr 61, som dock är ofullständigt undersökt (Finska fornminnesföreningens tidskrift 17, s. 387, F u n d 19), fynd nr 42, som hör till per. III samt fynd nr 36, som hör till per. V—VI.
35 34

172

DE

NORRLÄNDSKA

KU.STRÖ.SE NAS

DATERING

Genomgången av de norska och finska daterade rösena visar, att rosen med manslånga kislor inte i något fall ha kunnat beläggas lill den yngre bronsåldern. De elva daterade manslånga kistorna i Nord-Tröndelag tillhöra alla den äldre bronsåldern. Vi lämnade förut frågan om dateringen av de manslånga kistorna vid Bingnäs, Kumo, Frötuna och Broträsk öppen: såväl äldre som yngre bronsålder vore möjlig. Efter granskningen av det norska och finska materialet måste vi säga, alt en datering till den äldre bronsåldern av de fyra svenska hällkiströsena är sannolikast. — Dessutom veta vi, alt inanslånga stenkistor förekomma under järnåldern. Emellertid måste även hänsyn las lill atl två av hällkiströsena i Själevad ligga så lågt som ca 32 och 35 m ö. h. Boset vid Böklan på Alnön, som kan dateras lill per. V, ligger ca 31 m ö. h. Enligt B. Lidéns diagram över strandlinjens nivå vid Ångermanälven, som ligger ungefär mittemellan Alnön och Själevad, skulle roset vid Böklan ha byggts alldeles i strandkanlen eller rentav i vattnet. 37 I vilken mån lokala avvikelser spela in är okänt. Avståndet mellan Alnön och Ångermanälvens mynningsområde är ungefär 60 km och mellan mynningsområdet och Själevad likaså ungefär 60 km. Av Lidéns uppsats framgår även, att en osäkerhet på åtminstone ett par meter kan förekomma inom det av honom undersökta området. På grund av dessa osäkerhetskällor kunna vi inte anse Lidéns diagram över strandlinjeförskjutningen vid Ängermanälvens mynning som bevis för att ett eller två hällkislrösen i Själevad skulle tillhöra den yngre bronsåldern. En kort hällkista med brända ben i Finland dateras till den yngre bronsåldern. I vilken mån en sådan gravkonslruktion förekommer under järnåldern är icke känt. Sannolikast är, att även de korta hällkistor, som äro anlagda såsom sekundärgravar i rösena i Nord-Tröndelag, och den lilla kistan i roset vid Ale 1 Ångermanland tillhöra yngre bronsålder eller tidigast per. III. Ett avgörande bevis för att skeleltgravar finnas i de här berörda områdena under den yngre bronsåldern saknas tills vidare. Ett indirekt tecken därför kan vara det förhållandel, att man i
R. Liden, Den senkvartära slrandförskjulningens förlopp och kronologi Ångermanland, Geol. fören. forhandl., Bd 60, 1938, s. 403.
>7

173

E V E R T

B A U D O U

elt eller två finska rosen samt i elt svenskt har gravgåvor men helt saknar ben. 38 Ovanstående datering av de norrländska rösena med mansläng stenkista är av flera skäl i viss mån osäker: fyndknapphet trots inånga undersökningar, alltför få höjdbestämningar och brist pä säkra bestämningar av sliandlinjeförskjulningen. Dateringen grundar sig på de norrländska kiströsenas stora konstruktiva likhet med de nordanfjällska, som i 11 fall kunna dateras till den äldre bronsåldern, medan inget kan hänföras till den yngre bronsåldern. Så länge vi både i det nordanfjällska Norge, i Norrland och i Finland sakna fynd från manslänga kistor, som genom klara fynd dateras lill yngre bronsålder, anse vi det rikligast all hänföra hela gruppen rosen med manslånga kistor till äldre bronsålder eller till järnålder, där den låga höjden över havet omöjliggör en datering lill bronsålder. Men man kan naturligtvis inte bortse ifrån, alt även högt liggande rosen med mansläng hällkista kunna tillhöra järnåldern. Hur långt tillbaka i tid de norrländska kuströsena gå är osäkert. Eftersom både norska och finska rosen ha gett fynd från per. II, kan man anta, att även norrländska rosen funnits vid denna lid. Bösen med mer än inanslång kista skulle kunna vara ännu äldre, såsom C.-A. Moberg påpekat. 39 Främst skulle nian länka på de i inledningen nämnda längrösena med en kista, som går genom nästan hela rosets längd. De nordanfjällska, norrländska och finska kuströsenas ursprung kan, såsom alltid sagts, sökas inom sydligare delar av Skandinavien, där de kunna beläggas redan i senneolitisk lid. 40 Om del starka sydskandinaviska inflytandet vittna även de jämförelsevis talrika sydskandinaviska bronserna frän den äldre bronsåldern inom det nordliga området.
De skeletlgravar, som på senaste lid ha undersökts i Uppland och som möjligen tillhöra yngre bronsålder, äro av annan konstruktion. Jfr N. Sundquist—.S'. Magnusson, Upplands fornminnesförenings tidskrift 48, 1956—57, och B. Schönbäck, Tor 1959. 3 " C.-A. Moberg, Endast efter eller även under hällkisttid? Västerbotten 1952, s. 111. 40 J. E. Forssander, Der ostskandinavische Norden während der ältesten Melallzcit Europas, 1936, s. 213 och 248. — M. Stenberger, Det forntida Gotland, Boken om Gotland I, s. 53 f.
38

174

DE N O R R L Ä N D S K A

KU S T R Ö S E N A S

DATERING

ZUSAMMENFASSUNG
/•.'. Baudow. Zur Frage der Datierung der norrländischen KustenSleinhiigel.
Längs der norrländischen Kiiste gibt es eine grosse Zahl Sleinhiigelgräber, die meistens schwer zu datieren sind. Sie können von sehr verschiedenen

Typen sein, am gewöhnlicbsUii sind die runden und ovalcn Sleinhiigelgräber.
Vide enlhallcn einen .Slcinsarg in Mannesgrösse. Auch an der norwegischen allnnlischcn und an der finnischen Ostseekiisle gibt es zahlreiche ahnliche Sleinhiigelgräber. Ein Teil dieser Kiislen-Sleinhiigel känn durch Funde und durch ihre niedrige Höhe iiber dem Meeresspiegel in die Eisenzeit datiert werden. E s kommen auch niedrig liegende Steinhiigel mit Slcinsarg in Manneslänge vor. In vier Fallen sind in Stciiihiigclgräbcrn in Norrland bron/.czeilliche Funde gemacht worden. Weitere drei Fälle könnten zu dieser Gruppe gehören. Zwei

dieser Steinhugel enthlelten Brandgräber der Periode V. In beiden Fållen
isl die Grabkoiislrnklion unsicher. Fiinf der Funde kommen ans Steinhugeln mil .Sleinsärgen von Manneslänge (in einem Fall von iiber Manneslänge). Alle näher zu datieren ist schwierig, da die Fundgegenslände aus Typen bestehen, die durch den grössten Teil der Bronzezeil weiterlcben oder, wie in einem Falle, unik sind. In Nord-Trondelag gibt es eine grosse Gruppe lintersuchte Steinhiigel d i s gleichen Typs wie die norrlflndischen, Elf der norwegischen Steinhugel mil nianiislangem Steinsiirg könnten in die ältere Bronzezeit dalicrt werden. In

mehreren Steinhugel fanden sich auch Sekundärbegräbnisse, kleine Steinplallenkisten mit verbrannten Gebelnen aber ohne andere Funde. Zwei solche kleinen Sleinplallcnkislcn mit verbrannten Gebelnen könnten in Finnland iii die jiingcre Bronzezeit datiert werden. In einem der norrländischen und in einem oder zwei der finiiischeii Steinhiigel, die durch F u n d e in die jiingcre Bronzezeit datiert werden konnlen, fehlen sowohl verbrannte wie unverbrannte Knochen. Das känn auf Skelettgräber aus der jiingeren Bronzezeil hindeulen, worauf C. F. Meinander hingi•wiesen hat. Zwei nntersuchte Steinhiigel mit Sleinsärgen in Manneslänge iii Ångermanland, die keine dalierenden Funde enlhielten, liegen sehr niedrig, ca. 32 und 35 m iiber d. M. Ein anderer ångermanländischer Steinhiigel, der dureh Funde in Periode V datiert wird, lag n u r 31 m iiber d. M. Bei einem Vergleich mit B. Lidéns Diagramm der Slraiidlinicnveränderung an der Miindnng des Angermanälvs zeigt sich, dass der Steinhiigel ganz diehl bei der Strandlinje, oder geradezu im Wasser angclegl worden sein musste. Die Bestimmung der Strandlinievcränderimg leiclet unter mehreren Unsicherheitsfaktoren, die Lidéns Diagramm nicht als sichcren Beweis dafur erschcinen lassen, dass iigendeiner der erwähnten Steinhiigel mil Sleinsärgen in Manneslänge der jiingeren Bronzezeit angehören konnte.

175

E V E R T

B A U D O U

Wie hoch die norrländischen Kiisten-Sleinhiigelgräber zeitlich zuriickdatieren, ist unsicher. Nachdem sowohl norwegische wie finnische Steinhugel Funde aus der Periode II enthielten, känn man annehmen, dass es auch norrläiidische Sleinhiigelgräber in dieser Zeit gegeben hat. Den Ursprung der Kiisten-Steinhugelgräber känn man, wie schon immer behauptet wurde, in den siidlicheren Gegenden Skandinaviens suchen, wo sie schon in spätneolilhischer Zeit naehgewiesen werden könnten.

17«)