Skedemosse - en första presentation Hagberg, Ulf Erik Fornvännen 237-255 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1961_237 Ingår i: samla.raa.se SKEDEMOSSE - EN FÖRSTA PRESENTATION A v Ulf E r i k Hagberg Under de två sista åren har Skedemosse plötsligt blivit ett tämligen välkänt begrepp för den bildade allmänheten genom tidningar, radio och television. I arkeologiska fack-kretsar har namnet Sörby eller Skede mossar sedan länge varit känt såsom fyndplats för ett storl, endast delvis bevarat vapenfynd från yngre romersk järnålder och folkvandringstid. Bedan 1923 omnämnde Nils Åberg i Kalmar läns förhistoria 1 fyndplatsen, liksom senare Karl Alfred Gustawsson. 2 En något utförligare skildring av det dåvarande fyndmaterialet har givits av Mårten Stenberger 1948.3 Det arkeologiska objektet Skedemosse ligger ungefär mitt på Öland ca 15 km SO om Borgholm. Området utgör den sydligaste delen av den stora i huvudsak i Köpings socken belägna Skedemosse, som sedan 1819 hör lill den av släkten Hildebrand ägda herrgården med samma namn. Undersökningsområdet är beläget i Gärdslösa socken, alldeles vid mötet mellan tre socknar, Köping, Gärdslösa och Bredsätra. Här går också gränsen mellan Bunstens och Slättbo härader (fig. 1). Området utgöres nu av odlade fält i en flack dal, som på båda sidor begränsas av sandåsar. Det egentliga myrområdet är ca 400 X 700 m stort. Myren avrinner naturligt ål S. Sedan en stor dräneringskanal anlagts i mitten av 1800-talet tvärs genom myrbäckenet, rinner dock det mesta vattnet mot N och ut ål O genom ett anlagt genombrott av Ancyhisvallen. De fynd, som gjorts här under 1900-talets början, uppges komina från Sörby eller Skede mossar. Man märker, att uppgifterna på något sätt står mot varandra. Det skiftande namnet och Åberg, N., Kalmar läns förhistoria, 1923, s. 121. Gustawsson, K. A., Bidrag till Borgholmstrakfens äldsta historia. Olands kullurminnesförenings årsskrift 1928, s. 28. ' Stenberger. M., Det forntida Öland, Öland I, 1948, s. 387 f. 2 1 237 ULF ERIK H A G B E R G BORGHOLn RUNSTEN SKI DSTAO KAPELLUDDEN JTJUSBY--^ ;5TÖRLINGE TJUSHD6 6ARD5LDSA 5ATTRA « Pig. 1. öuersiktskarta över mellersta Öland med myrar, sandområden och alvarmark markerade. — Ubersichtskarte uber das mittlere Öland mit Sämpfen, Sandgebieten und „AIvar"-Boden besonders markiert. tresockengränsen har också skapat förvirring beträffande lokalens eller som man tidigare trodde lokalernas läge. Denna södra del av Skedemosse tillhör nämligen huvudsakligen bönderna i Sörby by. Redan i början av 1900-talet kom i samband med de förslå uppodungsarbetena på denna södra del av mossen en hel del järn föremal i dagen. Dessa inköptes av en samlare, redaktör J. E. Melander i Borgholm och förvärvades snart av Statens historiska museum tillsammans med en del fynd, som senare vid flera tillfällen inköpts av Melander. 4 Samtidigt kunde genom riksantikvarie Hans Hildebrands öländska släktförbindelser ytterligare material från Skedemosse räddas undan förstörelsen. Genom riks* Fynden hade följande inventarienr. i Statens historiska m u s e u m : 11698 i Melander); 12325 (Hildebrand); 12975 (Melander); 16470:90 (Melander); 18197 ((iustawsson); 19290 (Jonsson); 19855-6 (Arne); 19917 (Hofrén); 23474 (Lagerholm); 24132 (Första guldringen); 26239 (Hagberg 1959 och 1960 t. o. m. mars 1901). Dessutom förvaras utan inventarienr ett 15-tal föremål sedan 1930-lalcl i Ölands Forngård, Borgholm. 238 S K i: D E M O S S i; - I. N I Ö 11 S T A PR E S E N T A T I O N Figr. 2. Undersökningsområde! med guldfynden från SV, där fem guldringar anträffats. Foto förf. 1959. — Untersuchungsgebict mit Goldfunden von SW, wo funf Goldringe gefunden wurden. antikvariens dåvarande ombud på Oland C. A. Waldemarsson fick Karl Alfred Gustawsson reda på atl nya lvnd gjorts på Skedemosse. Denne besökte platsen 1920 och insamlade ytterligare en del lvnd på en av de plöjda åkrarna saml rapporterade därom lill riksantikvarieämbetet. Delta hade lill följd, all T. J. Arne under ca en vecka i augusti 1928 utförde undersökningar på denna åker samtidigt som Gustawsson karterade delar av mossen. Nya fynd, insända av ortsbefolkningen, föranledde Arne all under en kortare lid 1930 ånyo företaga grävningar på mossen. Två år senare, i januari 1932, företog Manne Hofrén en mindre undersökning N om de tidigare undersökningsområdena. Därpå följde inga rapporter om fynd förrän 1945. då Nils Lagerholm tillvaratog en del hen Iran en s y d l i g a r e del a v s a m m a o m r å d e . E n l i g t ortsbefolkn i n g e n s u p p g i f t e r synes d o c k fynd h a gjorts ä v e n u n d e r m e l l a n 239 ULF ERIK H A G B E R G liggande tid. Då anträffades bl. a. de fynd, som nu förvaras på Olands Eorngård. 1 samband med ell arbete om svenska mossfynd hade förf. börjat gä igenom det stora fyndmaterial, som i alia år legat obearbetat, då ett nytt fynd åter kom att aktualisera Skedemosse. I maj 1959, då 11-årige Birger Karlsson hjälpte sin far alt lägga igen ett täckdike på mosslotten Skedemosse 110A, fick han plötsligt syn på en hoprullad guldring i den upptagna gyttjan. Antikvarie K. G. Petersson, Kalmar, besiktigade fyndplatsen och erhöll därvid en mycket viktig upplysning: Birgers farfar hade 1949 hittat en guldring endast några meter från den nya fyndplatsen. Denna ring hade införlivats med Statens historiska museums samlingar (inv.nr. 24132) men hade på grund av bristfälliga uppgifter blivit katalogiserad på felaktig lokal. Biksanlikvarieämbelet förordnade förf. att snarast utföra en efterundersökning av fyndplatsen. En knapp vecka kring månadsskiftet maj—juni 1959 pågick denna. Eynden var inte särskilt anmärkningsvärda, elt flertal spjutspetsar av järn, en benknapp samt djurben. Undersökningens viktigaste resultat var emellertid uppgifter om att mängder av ben och järnfragment vid varje plöjning alltjämt kom i dagen, och de upplysningar som ortsbor kunde lämna om tidigare fynd från sekelskiftet och framåt. Den aktuella delen av mossen är styckad i omkring ett dussin åkerskiften, av vilka flera dessutom är uppdelade i mindre bruknings lotter. Mosslolterna har bytt ägare eller brukare ett flertal gånger under det dryga halvsekel de odlats. Av de delvis till synes motsägande uppgifterna kunde man till att börja med dra den slutsatsen, att en icke ringa del av det äldre fyndmaterialet framkommit på åkern S om den nu aktuella fyndplatsen. Denna åker, som legat i vall en längre tid, skulle plöjas hösten 1959. Genom överenskommelse med markägaren kunde denna plöjning ske under arkeologisk kontroll. Denna kontroll styrkte på elt överraskande sätt de tidigare uppgifterna. Således påträffades fragment av betselkedjor, en svärdsknapp, rembeslag m. m. av brons, spjutspetsar och sköldbucklor av järn, pärlor och eldslagningsstenar. Vid denna höst kampanj på Skedemosse 1959 medverkade antik240 SKEDEMOSSE — EN FÖRSTA PRESENTATION varie Gunnar Ekelund vid riksantikvarieämbetet. Som hjälpmedel vid lokalisering av nya fyndlokaler användes en metalldetektor, som Sundsvallsfirman Palmer Lindberg välvilligt ställt till ämbetets förfogande. Bedan efter ett par timmar kunde Ekelund med detektorns hjälp ta fram en tredje guldring, hoprullad liksom de tidigare funna. Denna låg endast några meter från fyndplatserna för de två redan funna ringarna. Ett ca 175 m 2 stort område uttogs för noggrann undersökning (fig. 2). Här påträffades under hösten ytterligare tre guldringar av samma typ, förslaggade silver- och bronsföremål, trästörar och ben i olika koncentrationer, bl. a. människoben. Eynddjupet i mossen är mycket ringa, endast 15—40 cm, varför det snarast är märkligt, att så mycket alltjämt är intakt efter ca 00 års odling. Emellertid förstörs årligen fynd vid de alltmer djupgående plöjningarna. Biksantikvarieämbetet har därför låtit företa plöjningskontroller av de åkrar, som brukats sedan 1959. Hittills har sex åkrar "undersökts" på detta sätt. Att med en normal undersökningsmetod gå igenom området är tyvärr ogörligt, då fynd förekommer fläckvis över ca 9 hektar. Emellertid har i anslutning till plöjningarna nya områden för finundersökning upptagits under 1900. Den tidigare rikt givande "guldåkern" har även varit föremål för undersökning under 1900. Under 1901 har undersökningarna huvudsakligen förlagts dit. I juli 1900 påträffades en sjunde guldring. Utgrävningarna i Skedemosse har kunnat fortsätta tack vare ett generöst anslag ur Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse. En större undersökning utfördes under 1901, och en mindre omfattande planeras 1902. Till de arkeologiska undersökningarna kommer så en noggrann geologisk undersökning, som i fält påbörjats av L. K. Königsson, Uppsala. De geologiska förhållandena är synnerligen komplicerade lill följd av det grunda myrbäckenets sammanträngda lagerföljd. Eynd, som kan betecknas som offerfynd, synes emellertid bundna lill detritusgyttjan och den molluskhorisont, som skiljer denna från underliggande kalkgyttja. Hela lagerföljden i myren uppgår på "fyndförande" ställen som regel endast till en dryg meter. Av största vikt i vårt sammanhang är emellertid, att offren 241 U L F E R I K H A G B E R G Fig. 3. Den först undersökta, norra katsan i Skedemosse. Foto förf. 1960. — Oas zuerst untersuchte, nördllche F'ischgatter, sog. „katsa", im Moor Skedemosse. har nedlagts i vallen. I ärgen på en doppsko finns avtryck av den yttersta vindlingen av en snäcka, som enligl bestämning av fil. lic. Anders Martinsson, Uppsala, är en ej närmare bestämbar Valvalasnäcka. Den bör ha leva! i cn myr, som någorlunda konstant stått under vatten, ulan några längre intorkningsperioder, med andra ord en grund sjö. Värdefulla upplysningar om denna sjö under tidigare skeden har vunnits genom 1960 ars undersökning. Vi har gjort fynd som visar, hur denna sjö sedan stenåldern utnyttjats som näringskälla. Såväl fasta fisken som lösa krok- och huggredskap har påtriiffats. Rikedomen på fiskben, främst gädda, anger att det varit goda fiskevatten. Tretton barkflöten visar, all även nätfiske bedrivits. Två av dessa fiolen har (". 14-analyserals vid Laboratoriet för Radioaktiv Datering i Stockholm. De har givit en datering av 2505 ± 70 respektive .5175 ± 100 (Stockholm Natural Radiocarbon Laboratory, Stockholm 50. Hel. nr. 002, 665, ännu ej publicerade. Förkortas i forts. ST). De båda Flötena tillhör alltså äldsta respektive yngsta bronsålder. 242 SKEDEMOSSE — EN FÖRSTA PRESENTATION Fig, 4. Den norra kntsan i Skedemosse med sitt ena väl bevarade fdngstrum. Märk spantet till vänster. Foto förf. 1960. — Die nördllche ,,katsa" von Skedemosse mit ihrer einen wohlerhaltenen Fangtrommel. Bemerke besonders den Spant links. Särskilt intressanta men svåra och tidskrävande att gräva ut var några fasta stängselfisken av spjälverk. Helt undersökt är en ca 30 m stor katsa, bildad av spjälmallor av sälg, som stuckits ned sa langl som möjligt i den dåtida sjöbotten till ett stoppande sandlager (lig. 3—4). 5 Katsan iir en dubbel spjalkat.su, som är ca 8 ni lång. En ca 20 m lång tvärställd landarm har förbundit själva katsan med stranden. Den har tjänat till att fånga upp den utefter vasskanten strykande fisken, som längs detta hinder sökt sig ut mot den öppna sjön. Landarmen leder till etl triangulärt förrum, som åt båda hållen smalnar lill killormiga gångar, vilka slutar i njurformiga fångstrum i N och S. Norra fångstrummet är här väl bevarat. Det iir delal i två kamrar och har hållits ut av ett spant. De nu bevarade spjälornas längd är ca 30—40 cm. När katsan en gång användes, var de sannolikt ca 2 m höga. Den här påträffade katsan låg inte i något lagerförhållande till offerfynden. Det sätt 5 Ingenjör Eric Åberg. Upsala, har välvilligt bestämt trämaterialet i katsan som Salix. 243 I I, P E II 1 K II A G H K 11 (. Fig. 5 Detuljbild uv tre av guldringarna. Observera variationen i stämpelornamentiken. Foto N. Lagergren 1960. — Detailbild von drei Goldringen. Bemerke die Verschiedenheiten in der Stempelverzierung. pa vilket den anlagts gör det dessutom omöjligt att datera anläggningen genom pollenanalys. Enda säkra sättet atl tidlasta katsan och därigenom placera in den i områdets utveckling är genom C 14-analys. Även dessa analyser har ullörts vid Laboratoriet för Badioaktiv datering, Stockholm, pa tvä prover. Det ena provet (ST 018) härrör från spjälverk i norra fångstrummet och har givit en ålder av 3270 + 90 år. Det andra provet iir laget av en slödslolpe i landarmen och har bestämts till 3410 + 100 år. C. 14-analyserna ger alliså vid handen, all kalsan härstammar Iran äldre bronsålder. Kalsor har ända in i sen lid använts i Sverige. Genom urkunder är de kända i landet sedan senmedeltid. Namnet katsa eller katissa har ansetts tala för företeelsens finska ursprung, men det nu på244 S K E I) E M O S S E — EN F Ö R S T A P R E S E N T A T I O N Pig. 6. De sju hoprullade guldringarna från Skedemosse, Foto N. Lagergren 1961. — Die sieben zusanimenyerolltcn Goldringc ans Skcdemosse. träffade fyndet kan ge forskarna anledning att tänka om. Fyndet visar i varje fall k a l s a n s g a m l a h e m o r t s r ä t t i v å r t l a n d . M e d a n ell flertal f ö r h i s t o r i s k a m j ä r d a r lidigare p å t r ä f f a t s h ä r , ä r d e t l a 245 ULF ERIK H A G B E R G hittills den enda katsan i Norden som kunnat dateras till förhistorisk tid. De nämnda C 14-analyserna synes visa, att offerperioden infaller under en betydligt senare fas i Skedemosses utveckling än den då kalsan var i bruk. Bland de offrade föremålen utgör benmaterialet det mest dominerande inslaget och guldringarna det mest iögonfallande och uppmärksammade. I övrigt synes föremål av mycket varierande art ha offrats; dessa kan dock endast flyktigt beröras här. Guldringarna utgör Sveriges största fynd av guldsmycken (fig. G). De sju ringarna, som varierar i vikl mellan 174,8 och 204,5 g, väger tillsammans 1293,0 g. Tre är funna in situ. Eyndet är påträffat inom ett så begränsat område som 225 m 2 . Sex av ringarna tillhör samma huvudtyp, nämligen den grupp av ormhuvudringar med knoppformiga ändar, som i den vetenskapliga diskussionen oftast bär beteckningen Hildebrands C-lyp. 6 Med Skedemosse ringarna inräknade föreligger av C-typen över 30 fynd, av vilka sju kan betecknas som slutna. Typen kan dateras till förra hälften av 300-talet e. Kr. Trots alt ringarna tillhör samma typ, är de alla sinsemellan olika och utgör ett tema med variationer i fråga om ornament, ändknopparnas längd, form och profilering (fig. 5). Samtliga ringar har på ett eller annat sätt förstörts före nedläggningen i sjön. Det gemensamma draget är hoprullningen. Några ringar har utsatts för kraftiga hugg, innan de rullades samman. Spår av smällande metaller har iakttagits på två ringar. Tre av ringarna har extra påvirade eller löst vidfästa guldtenar. I etl par fall måste tenarna ha fästs vid ringarna i samband med själva offret. Det är omöjligt att avgöra, om ringarna varit öppna halsringar eller spirallagda armringar. Båda sorterna förekommer av denna ringtyp. De skiljer sig inte från varandra i fräga om längden, som varierar mellan 50—00 cm. Lika litet kan man avgöra, om ringarna varit mans- eller kvinnosmycken, då typen förekommer i såväl mans- som kvinnogravar. • Hildebrand, H., Orinliiifviidringarne från äldre jernåldern, Månadsblad 1873, s. 24. Hildebrand, IL, Ytterligare om ormhufvudringar, Månadsblad 1891, s. 137 ff. 246 SKEDEMOSSE — EN FÖRSTA PRESENTATION Pig. 7. Häst med en spetsigt avhuggen euslör indian revbenen. Foto förf. 1959. — Pferdeskdett mit spitzig zugehauenem Wacholderstamm zwischen den Bippen. 247 ULF ERIK H A G B E R G Ett ur konstnärlig synpunkt mycket förnämligt fynd är ett pressbleck i silver, ornerat med en djurfigur. Djuret, snarast en hind med rovdjurskäftar, vänder sig om i språng och bär en treradig halsprydnad. Det har i annat sammanhang närmare diskuterats av förf.7 (se slutvignett). Djurfigurcn torde ha tjänat som bälteprydnad. Eran de senaste årens undersökningar har en del bältebeslag kompletterat det i seklets början tillvaratagna materialet av remändebeslag och söljor av 300-lals-typer. 8 Eldslagningsstenar, pärlor och kammar kompletterar bilden av den personliga utrustningen. Av ridtyg har ett flertal fragment av betselkedjor och rembeslag till dylika påträffats. Även dessa kompletterar de äldre fynden, 9 där betselkedjor av Torsbjergtyp utgjorde praktföremålen. Jämte benen utgör föremål av järn det mest dominerande inslaget i fyndmaterialet. Tyvärr är järnet hårt angripet av mossyrorna. Först efter en röntgenfotografcring av de över 1000 järnfragmcnten kan man med större säkerhet uttala sig om föremålens utseende och typer. Spjutspetsar synes ha intagit en framträdande plats. Av svärd återstår ett antal svärdsknappar av brons. Ovanligt välbevarat är elt profilerat svärdsfäste, som förmodligen är utfört i valrossland. Det ansluter sig till de svärdsfästen av organiskt material, som senast behandlats av Slomann. 10 Även två s. k. svärdspärlor har påträffats liksom rembyglar och svärdsskidebeslag. Den ena svärdspärlan är utförd i vit agat (kalcedon) och pekar därigenom på de sydöstliga förbindelserna. 11 Den absoluta majoriteten av fynd utgöres av ben. Totalt har över elt halvt ton ben hittills tillvaratagits. Säkert utgör detta material endasl en mindre del av vad som en gång verkligen har funnits här. Ännu ligger "benförande" områden okontrollerade i väntan på kommande års plöjningar. En mycket stor mängd ben har emellertid förstörts under de 60 år området odlats. Ortsborna ansåg det vara självklart, att ben skulle finnas i mossen. De Hagberg, U.E., Silverhinden från Skedemosse, Tor 1961, s. 123 ff. Åberg, a. a. fig. 190—191, 195. * Åberg, a. a., fig. 205. 10 Slomann, W., Et sverdhåndtak fra Sundsvall, Viking 1948, s. 21 ff. " Svärdspärlorna har senast behandlats av Bnddatz, K., Zu den "magischen" Schwertanhängern des Thorsberger Moorfundes, Offa 1957—58, 1960, s. 81 ff. 8 7 248 SKEDEMOSSE EN F Ö R S T A PRESENTATION A A M) MOSSFVND FYND I VATTENDRAG FVNO I GRUSÅSAR U N D E R STEN • t c, FVND0MSTÄNDI6HETER OKÄNDA O Fig. 8. Utbredningskarta över svenska offerfynd av "mossfyndskaraktär" • — en första sammanställniny utförd (i maj) 1961 av förf. Renritning ao F. Flarn. — Verbreifungskarte uber schwedische Opferfunde von „Moorfund-Charakter" — eine erste, im Mai 1961 vom Verf. ausgefuhrte Zusammenstellung. nitiska jordbrukarna brukade samla ihop benen och elda upp dem. Trots allt som gått förlorat, återstår ett enormt material att osteologiskt bearbeta. Delta h a r preliminärt genomgåtts av Nils Gustaf 249 ULF ERIK H A U B E R G Gejvall och Bengt Lundhohn. De in situ påträffade benen kan efler fyndomständigheterna uppdelas i skilda grupper: dels enstaka ben spridda över större ytor, dels koncentrerade samlingar av väl märgfläkta hen. Myckel ofta har käkar och de nedre delarna av extremiteterna offrats i sjön. Bensamlingarna innehåller vanligen rester av flera djur, men det förekommer också, att de enbart består av rester av en och samma individ. I några fall har tydligen hela djur överlämnats ål sjön ulan att fiirst ha anrättats som offermåltid. Detla gäller en galt och en häst, den sistnämnda med en enruska stucken genom kroppen (fig. 7). I båda fallen synes emellertid djuret ha styckats något före nedläggningen. Hästen — ett äldre sto — har genom bröstkorgen en spetsigt avhuggen, icke hell kvistad enruska. Denna var ca 2,1 m lång och hade en diam. av endast 4 cm. Det är svårt att tänka sig någon praktisk funktion fiir en så klen stör. Den gröna kvistade ruskaii tycks här ha spelat en roll vid själva offerceremonien. Hästen är del vanligaste offerdjuret, men även de övriga husdjuren såsom nötkreatur och får är väl representerade. I det bevarade materialet ingår minst elt 50-tal hästar. Samtliga åldersgrupper är representerade liksom båda könen i ungefär lika stort antal. Ben av vilda djur förekommer i anmärkningsvärt liten omfattning. Även människooffer har ägt rum. Sammanlagt torde ben från inemot 30 individer av båda könen ha anträffats. Fyra individer, två män och två kvinnor, var mellan 45—(50 år. Som tidigare nämnts låg enstaka människoben bland djurbenen. Benen av ett nyfött barn anträffades i närheten av den senast funna guldringen. Det är omöjligt, att inom ramen för denna uppsats ens flyktigt beröra alla de problem, som är förenade med själva tolkningen av offerfyndet i Skedemosse. De arkeologiska iakttagelserna kan säga oss följande. Människor och djur har dödats, offermåltider har avätits. Dyrbara guldringar har rullats ihop och huggits i stycken. Eldar har brunnit. Det som ej förstörts med vapen, har förgjorts genom eld. Hundratals spjut har kastats. Under omkring Ivå hundra år har offer pågått här, från sent 200-tal e. Kr. till tiden omkring år 500. 250 SKEDEMOSSE — EN F Ö R S T A PRESENTATION Bedan tidigare framstod Skedemosse som den bästa svenska motsvarigheten till de stora danska mossfynden. De svenska offerfynden utgör en heterogen fyndgrupp, som hittills inte närmare vetenskapligt behandlats. 1 2 Till skillnad från de danska är nämligen endast en del av de svenska offerfynden påträffade i mossar. Några av fynden härstammar från lokaler, där kult under längre lid utövats, såsom i Skedemosse, Käringsjön och möjligen också i Hassle Bösarp. Andra åter påträffade i grusåsar eller under stenar, kan i några fall vara engångsdepositioner. Det faktum att de offrade föremålen före nedläggningen undergått en kraftig förstörelse förenar dem med de danska mossfynden liksom också med Skedemosse. Som en bakgrund till Skedemosse har jag utan anspråk på fullständighet velat ge en kartbild över svenska fynd av offerfyndskaraklär från romersk järnålder till vendeltid (fig. 8). Ytterligare fynd skulle kanske redan nu kunnat medtagas. Det är av äldre fynd med osäkra fynduppgifter många gånger ytterst vansklig! att avgöra, om fyndet är att betrakta som offerfynd eller ej. Här hör också nämnas svårigheten att datera och ur arkeologisk synpunkt bedöma benfynd i mossar. Märta Strömberg har nyligen behandlat etl anlal skånska lokaler av denna art. 13 En del fynd i gotländska myrar, vapen och ben, synes kunna dateras till vikingalid. De antyder en fortsättning av liknande offerseder ned i vikingatid. Föreliggande kartbild får alltså betraktas som en arbetsskiss, som ur diskussionssynpunkt redan nu framlägges. Hittillsvarande tolkningar av offerfynden har alltför mycket varit bundna av Worsaaes snart hundra är gamla påpekande av ett samband mellan de svårt sönderhuggna föremålen i de stora danska mossfynden och antika författares uppgifter om gallernas och kimbrernas sed att förstöra och till gudarna offra erövrat byte. 14 En mer allsidig syn på offerfynden företräder Jankuhn. 11 De skånska offerfynden har översiktligt behandlats av Norberg, /?., Moornnd Depolfnnde aus dem 5. J a h r h u n d e r t naeh Chr. in Schonen., Acta Archaeologica 1931. s. 104 ff. Senast har delta material behandlats av Strömberg, M., Untersuchungen zur jiingeren Kisenzeit in Schonen I, 1961, s. 83 ff. 13 Strömberg, a. a., s. 84 f. 14 Worsaae, J . J . A . , Om Slesvigs eller Senderjyllands Oldlidsminder 1865. 251 ULF ERIK H A G B E R G I sin senaste skrift i ämnet 1 5 framhåller han, att alla hittills gjorda försök till en tolkning av mossfynden anknyter till de stora danska offerfynden. Därvid förbigår man lätt offersedens upprinnelse i anspråkslösare förhållanden, bakom vilken synes dölja sig en annan och enklare, i bondelivet rotad tankevärld än den som ligger bakom de stora mossfynden från den rika, praktälskande och vapenklirrande tiden under 100- och 200-talen med aristokratisk, krigisk prägel. Emellertid undrar jag, om man tidsmässigt kan avskilja de olika grupperna från varandra, såsom Jankuhn och Behm-Blancke i anslutning till honom hävdar. 16 Frägan är väl, om man egentligen någonsin kan förbigå dessa "bondeoffer", den av årstiderna bundna kullen på byns eller stammens heliga platser. Det dominerande inslaget av djuroffer i Skedemosse talar för en kontinuerlig kultutövning vid sidan av de mer speciella guld- och vapenoffren, som kan ha föranletts av speciella omständigheter under en orolig tid. För förståelsen av Skedemosse måste man erinra sig dess geografiska belägenhet. Mossen ligger centralt på Oland, i det närmaste lika långt från Kalmarsund i V som Östersjön i ö , lika långt från norra som södra udden. Offennossen ligger just pä en plats, där tre socknar och två häraden mötas, ett läge som för (ivrigt utmärker flera andra offerfynd, exempelvis Vännebo och Finnestorp i Sverige och Vimose i Danmark. 1 Gutasagan talas del om olika sorters blöt. De mindre enheterna har blöt med boskap, mat och dryck, medan människooffer var förbehållet det för hela Gotland gemensamma blotel. 17 Fynden visar, att hästen varit det vanligaste offerdjuret i Skedemosse. Av de för oss oåtkomliga sidor av kulten som bestått i sånger, danser och andra ceremonier har synbarligen hästlekar av skilda slag här spelat en stor roll. Från mossfyndens tid finns avbildningar (Häggebystenen) av de i Norge ännu pä 1800-talet kvarlevande hingsthetsningarna, skeiden. Det ger oss anledning alt anknyta till en omtvistad tolk45 J a n k u h n , H., Zur Deutung der Moorleiehenfunde von Windeby, Praehistorische Zeitschrift 1958, s. 214. " Behm-Blancke, G., Germanische Mooroplerplätze in Thuringen, Ausgrabungen und Funde 1957, s. 134 f. 17 Wessén, E.—Holmbäck, A., Skånelagen och Gutalagen, Svenska Landskapslagar 4, 1943, s. 292, s. I-XX1. 252 SKEDEMOSSE — EN FÖRSTA PRESENTATION ning av ortnamnen med skede-. 18 Elias Wessén har velat förbinda flera skede-namn med förkristna föregångare till kapprit terna annandag jul, de svenska Staffansskedena och norska annandagsskeiden. I denna första presentation av Skedemosseproblemen skulle det föra för långt att närmare utveckla detta tema. 19 De arkeologiska fynden tycks emellertid ge oss en viss rätt atl för Skedemosses del anknyta namnlolkningen till Wesséns kultiska skede-namn. ZUSAMMENFASSUNG U. E. Hagberg: Skedemosse — ein vorläufiger Bericht. In einem bestimmlen Gebiet des Moores Skedemosse im Kirchspiel Gärdslösa auf der Insel Öland (Abb. 1) sind seit dem Beginn des J a h r h u n d e r t s hin und wieder Gegenstände ans I.ichl gekommen, die die Existenz eines Wessén, E., Hästskedc och Lekslätt, Namn och Bygd 1921. Wessén, E., Forntida gudsdyrkan i Östergötland, Meddelanden från Östergötlands F o m minnes- och Museiförening, 1922. Sahlgren, J „ Hednisk gudalära och nordiska ortnamn, Kritiska inlägg. Namn och Bygd 1950. • Från folkloristiskl håll har .Staffansskedets förkristna traditioner betvivlats av Strömbäck. Strömbäck, D., Kring Slaffansvisan, Om visor och låtar. Studier tillägnade Sven Salén, Skrifter utg. av Svenskt visarkiv 1960, s. 11 ff. 18 253 ULF ERIK H A G B E R G vorgeschichtlichen Opferplalzes andeufeten. Im Mai 1959 wurde ein Goldring gefunden, der das Landesamt fiir Denkmalspflege veranlassle, dort Untersuchungen in Gäng zu setzen (Abb. 2). Diese haben einerseits Fischereigeräte und Beste von festen Fischgattern zulage gebracht, u. a. eine sogen. ..katsa" (Abb. 3 und 4), die durch C 14-Analyse in die friihe Bronzezeit datiert ist, d.h. 1400—1300 v. Chr., andererseits eine grosse Zahl von Gegenständen aus einer sehr viel späteren Periode — Ende des 3. — bis Anfang des 6. J a h r h . n. Chr. — die als Opferfunde anzusehen sind. Die Untersuchungen haben ergeben, dass das Moor, als die Opfer niedergelegt wurden. noch ein offener See war. Das sehr umfangreiche Fundmaterial besteht teils aus Artefakten, teils aus Skelettresten sowohl von Tieren wie von Menschen. Die F u n d e komplettieren in mehreren Fallen in gliicklicher Weise ältere in dem Gebiete gemachle Funde. Unter den Artefakten bemerkt man einerseits zur persönlichen Ausriistung gchörige Gegenslände wie Goldringe, Giirtelbesehläge, Feuersteine, Perlen und Kämnie, andererseils Waffen oder Waffenresle verschiedener Art wie z. B. Lanzenspilzen, bronzene Schwerlknöpfe, ein Schwertgriff aus Walrosszahn (','), zwei sogen. Schwertperlen (die eine aus Agat, was Verbindungen nach Siidoslen vermulen lässt), Biemcnbiigel und Schwertscheidenbeschläge. Das grösste Interesse erregen unter den Artefakten die Goldringe, 7 an der Zahl (Abb. 5 und 6|. Sechs von ihnen sind Schlangenkopfringe mit knopfförmigen Enden vom Typ Hildebrand G, datiert in die friihe Zeit des vierlen J u h r h u n d e r t s v. Chr. Zusammen stellen die Binge mit einem Gewichl von 1293, 6 g den grössten in Schweden gemachten Fund vorgeschichtlichen Goldschmuckes dar. Ob die Binge offene Halsringe oder Spiralarmringe gewesen sind, isl unmöglich zu entscheiden. Alle Binge sind vor dem Opfern auf die eine oder andere Weise zerstört worden; auf zweien finden sich S p a n n von geschmolzenem Metall. Drei der Binge haben extra aufgewundene oder lose angeheftele Golddrähte, die in einigen Fallen im Zusammenhang mit dem Opfer angebi-achl worden sind. — Ein Pressblech aus Silber, verzierl mil einer Tierfigur (Schlussvignelte S. 253) und vom kiinstlerischen Gesichtspunkt von grossem Interesse, ist vermutlich eine Giirlelverzierung gewesen. 7 Der iiberwiegende Teil der Funde besteht aus Knochen; bis jetzt ist iiber eine halbe Tonne sichcrgcstellt und preliminär bearbeitet worden. Sowohl Skelette von ganzen Tieren wie auch Skelettreste sind gefunden worden, was andeutel, dass Opfermahlzeiten vorkamen. Unter den geopferten Tieren war das Pferd das häufigste (Beste von mehr als 50 Individuen könnten naehgewiesen werden I, aber auch andere Ilaustiere, wie Grossvieh und Schafe, sind zahlreich repräsentiert. Besonderes Interesse erregt ein Pferdeskelctl, durch dessen Bruslkorb ein spitziger, abgehauener, nicht ganz von seinen Asten bef reiter Wacholdcrslamm geslochen war (Abb. 7). Auch Menschenopfer sind vorgekommen. Knochen von zusammen ca. 20 Individuen von beiderlei Geschlecht diirflen erhalten sein, darunter ein 254 SKE DE M O S S E EN F Ö R S T A PRESENTATION neiigeborenes Kind sowie zwei Männer und zwei Frauen im Alter zwischen 45 und 60 Jahren. Zum Unterschied von den dänischen Opferfunden sind die schwedischen uur In einer geriugen Zahl der Fälle in Mooren angetroffen worden. Schon friiher erschien daher Skedemosse als eine der besten schwedischen Analogien zu den grossen dänischen Moorfunden. Auf der Karte Abb. 8 sind schwedische Fundorte von Opfereharakter seit der römischen Eisen- und der Vendelzeil eingelragen. Die bisherigen Deulungen von Opferfunden sind in allzu höhem Maasse von Worsaae's bald 100 J a h r e altem Hinweis auf den Zusammenhang beeinflusst worden, den die Behandlung der Fundstiicke in den grossen dänischen Moorfunden mit den Nachrichten untiker Verfasser iiber die Opfersillen der (iallier und Kimbern aufweist. Eine allseiligere Ansicht iiber die Opferfunde verlrill J a n k u h n , der darauf hinweist, dass man leicht den Ursprung der Opfersillen in der einfacheren Gedankenwelt des Bauernlebens iibersiehl, mil an die Jahreszeilen gcbundenen Opfern an den geheiligten Plätzen des Dorfes oder des Stämmes. 1 5 Der Verf. hebt hervor, dass m a n die verschiedenen Opfersillen zeitlich nicht Irennen känn. Beide Arten von Opfern diirflen an verschiedenen Orten parallel vorgekommen sein, wie in Skedemosse und im Käringsjö, aber auch am gleichen Fundort, was die hier behandelten Skedemosse-Funde zu erweisen scheinen. Der dominierende Einschlag von Tieropfer-Besten scheint fiir eine kontinuicrliche Kultausiibung zu sprechen, neben den spezielleren Gold- und Waffenopfern, welche in einer unruhigen Zeil aus besonderen Verhältnissen heraus veranlasst worden sein können. Fiir das Versländnis des Skedemosse als Opferplatz ist seine zentrale Lage auf (iland von Bedeulung. Das Opfermoor liegt bei der Begegnung von drei Kirchspielen und zwei Gauen, eine Lage, die iibrigens fiir mehrere andere Opferfunde charaklerislisch isl, z. B. Vännebo und Finnestorp in Schweden sowie Vimose in Dänemark. In der Gula-Saga wird von verschiedenen Arten von Blulopfern gesprochen : den örllichen mit Viehopfer, Essen und Trinken sowie dem fiir ganz Gotland gemeinsamen Blutopfer mil Menschenopfer. Bei Skedemosse war das Pferd das häufigste Opferfier. Aus der Zeil der Moorfunde gibt es Abbildungen von Hengsthelzen, die in Norwegen unter dem Namen von ,skeid' noch bis ins 19. J a h r h u n d e r t weiterleblen. Wessén hal mehreren Skede-Namen eine umstrittene Deutung gegeben, die er mil kultischen Wetfrilten zu verbinden versucht hat, welche in den schwedischen Slaffans-Silten spälerer Zeit und in den norwegischen 2. Weihnachlstag-.skeiden' weilerleben sollen. 18 , " Die archäologischen Beobachtungen scheinen uns ein gewisses Becht zu geben, was Skedemosse betrifft an Wessén's kultische Skede-Namen anzukniipfen. 255