Marinarkeologi en nödvändighet! : erfarenheter från en resa till Grekland med marinarkeologiskt syfte Nylén, Erik Fornvännen 1961(56), s. 40-44 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1961_040 Ingår i: samla.raa.se SMÄRRE MEDDELANDEN MARINARKEOLOGI EN NÖDVÄNDIGHET! ERFARENHETER FRÅN EN RESA TILL GREKLAND MED MARINARKEOLOGISKT SYFTE Skattsökarromantik och arkeologi ha i verkligheten mycket litet med varandra att göra. Allmänheten har dock svårt att acceptera detta faktum. I än högre grad gäller detta om den unga vetenskapsgren som kallas marinarkeologi. Sjunkna skatters hemlighet — havsdjupens romanlik — h a r alltid fängslat och satt fantasin i rörelse. I våra dagar har utvecklingen inom fridykningens område gjort det möjligt för nästan vem som helst alt relativt ogenerat vistas under vatten på djup ända ned till 50 m. Havs- och sjöbottnen är därför ej längre de för mänsklig klåfingrighet skyddade områden som de var ännu för elt tiotal år sedan. Dä lagen till fornminnenas skydd utarbetades, förutsåg man ej en sådan utveckling. Vidare saknas nästan fullständigt cn arkeologisk metodik för arbeten under vattenytan jämförbar med den nu på land använda. Det är således två problem som blivit brinnande aktuella: de marina fornlämningarnas skydd och skapandet av en marinarkeologisk metodik. Av dessa två torde det förra vara ojämförligt viktigast. I vårt land finns nu 1000-tals sportdykare, ofta organiserade i klubbar, av vilka de flesta torde ha etl utpräglat intresse för undersökningar av gamla vrak. Den inrotade övertygelsen att skatter dölja sig på havsbottnen kan få katastrofala följder för de objekt av vetenskapligt värde som hittills varit skyddade för vandalisering. Myckel har redan skett som ger anledning till eftertanke och oro. Lösrivna delar av gamla vrak ha dragits upp på land och ibland hembjudits åt museerna i tron att de skulle inbringa såväl pengar som pris för god hjälp åt vetenskapen. Ännu har vi ej kommit så långt som i medelhavsländerna, d ä r "undervattensturister" på jakt efter souvenirer slitit sönder ovärderliga fyndobjekt och på sina håll fullständigt j ä m n a t antika fartygsvrak med havsbottnen, men vi är kanske pä god väg. Problemen kring träkonserveringen torde ä n n u ej vara slutgiltigt lösta, och ett på land uppdraget träföremål är därför ofta dömt att förstöras. Den " h j ä l p " som dessa dykare ger vetenskapen är därför av minst sagt tvivelaktigt slag. Härmed är dock ej sagt att alla fridykare utgöra en fara. Värdefullt samarbete finnes redan mellan dykarklubbar, kulturvårdande insti- 40 SMÄRRE MEDDELANDEN tutioner och skickliga amatörforskare, 1 där huvudsyftet är inventering och karlläggning av vetenskapligt intressanta och värdefulla marina objekt. Men allt lör mänga idka fortfarande en okontrollerad vrak- och skatljakt. F r ä m s t behövs därför skydd, lagligt skydd, som kan bidra till att åtminstone det värdefullaste av de marina fynden skonas från av nyfikenhet, oförstånd och vinningslystnad förorsakad skadegörelse. Om något torde en viktig arkeologisk regel gälla de marina objekten: att spara för framtiden, som med bättre metoder kan angripa problemen. Men dessa bättre metoder skapa sig ej själva, och något slag av marinarkeologisk metodik måste utexperimenleras för att k u n n a sättas in, d å exempelvis sportdykarnas verksamhet ger upphov till situationer, diir omedelbar undersökning blir nödvändig. Denna metodik bör vara avpassad för nordiska förhållanden och kan ej bli färdig i en handvändning. Svårighetsgraden hos de problem vi här är inne på belyses kanske bäst av det väldiga Wasaprojektet. Detla företag är dock av speciell natur, då det enastående väl bevarade regalskeppet ju tycks tillåla metoder som närmast torde vara alt betrakta som ytterst komplicerad farlygsbärgning. Så väl bibehållna objekt torde ej vara att vänta i framtiden, och man undrar vad som k o m m e r att ske, o m vi plötsligt ställs inför uppgiften alt undersöka och tillvarata exempelvis ett förhistoriskt skeppsvrak. Till detta kommer, alt Östersjön är det största "innanhav", där skeppsmasken ej förstör trävirke, och att det därför verkligen finns möjligheter att även förhistoriska vrak M l kunna ha bevarats intill vår tid. I detta läge ansökte undertecknad 1958 hos dåvarande Humanistiska Fonden om anslag till studier i Grekland med syfte att söka utexperimentera grunddragen i en marinarkeologisk metodik, användbar för våra förhållanden. Detta anslag kunde dock ej utnyttjas förrän hösten 1959. F ö r några av de erfarenheter som vunnits genom denna resa redogöres i det följande. Under ett uppehåll i Köpenhamn på nedresan hade jag möjlighet att med museiinspektör Olaf Olsen vid Nationalmuseet diskutera marinarkcologiska spörsmål i samband med den påbörjade undersökningen av ett anlal sannolikt från vikingatiden h ä r r ö r a n d e stenfyllda skepp, vilka påträffats på Roskildefjordens botten. Detta arbete, varom preliminär rapport avgelts i del till det tionde nordiska arkeologmötet i Köpenhamn utkomna exemplaret av Nationalmuseets Arbejdsmark, kan betecknas som det första allvarliga försöket att inom nordiskt område skapa en marinarkeologisk metodik, lämpad för förhistoriska objekt. Speciella förhållanden råda dock vid denna undersökning genom bl. a. det ringa vattendjupet. I Norge h a r även vissa marinarkeologiska försök företagits, dock i blygsammare skala. En samordning av de erfarenheter, som gjorts och kommer att göras i de nordiska länderna, bör vara ett av grundvillkoren för skapandet av en framgångsrik metodik på detta område. På kontinenten har 1 Här bör främst framhållas Anders Franzéns utomordentliga insatser. 41 SMÄRRE MEDDELANDEN försök till samordning gjorts främst av italienska och franska arkeologer och amatörer, och i Berlin förbereds en bibliografi över hittills utförd marinarkeologisk forskning. Enligt bl. a. tyska kollegers uppgifter har dock ä n n u ej dessa försök givit mer påtagliga resultat. Särskilt synes marinarkeologisk verksamhet inom klassiskt o m r å d e och d å speciellt kring Italiens kuster fortfarande i huvudsak mest bestå av ren fyndinsamling. Expeditionen inom de grekiska farvattnen, i vilken dellog herr Ernst Linder som ledare, två yngre d fridykning utbildade ingenjörer samt författaren till denna uppsats, företogs med en av Ernst Linder ägd 10-tons havskryssare försedd med en kraftig hjälpmotor. Vidare disponerades en (bogserad) snabbgående motorbåt, som avsägs för kortare rekognosceringsfärder. I utrustningen ingick ett antal kompletta uppsättningar av a p p a r a t u r för fridykning. Samtliga aggregat voro avsedda för tryckluft; lufttuberna kunde fyllas av en medförd bensindriven kompressor. Dessa apparater medgav nedstigningar till djup något överstigande 50 m. I utrustningen ingick dräkter av cellgummi, vilka på större djup kan hälla d y k a r n a förhållandevis varma. Den folotekniska utrustningen var synnerligen rikhaltig och bestod bl. a. av två filmkameror, samt k a m e r o r av m ä r k e n a Hasselblad och Rolliflex, samtliga försedda med delvis specialtillverkade fodral för undervattensfotografering, avsedda att motstå vattentryck ned till djup inemot 60 m. För att möjliggöra fotografering på djup, där solljuset var otillräckligt, hade Ernst Linder konstruerat r a m p e r med starka elektriska strålkastare, vilka erhöll ström från en kraftig generator, driven av båtens motor. F ö r rekognoscering av havsbottnen på mindre djup var den snabbgående motorbåten på undersidan försedd med fönster av plexiglas. Större djup (intill 50 m) kunde rekognosceras genom att en dykare bogserades b a k o m en av b å t a r n a med ett s. k. skärplan, eller p å en specialtillverkad släde av lättmetall så konstruerad, att djupet under vattenytan kunde regleras av dykaren. Slutligen fanns en fullständig utrustning för indikering av havsbottnen med ekolod. Enligt planerna skulle försök med denna utrustning företas i den stora, naturliga hamnbassängen vid Pylos pä Peloponnesos västsida. Med Pylos som bas igångsattes de planerade proven i den väldiga naturliga hamn, som här bildats på vulkanisk väg. Djupet i denna bassäng var maximalt ca 50 m, och det skyddade läget synes ha uppkommit genom att i samband med ett vulkanutbrott en väldig klippbarriär blivit kvarstående som en jättelik mer ä n 50 m hög vågbrytare mot havet, under det att den innanför liggande delen av berget sjunkit under vattenytan. Den utomordentliga h a m n som på så sätt bildats h a r tydligen i alla tider dragit till sig sjöfart och bebyggelse. Enligt Odysséen skall Kung Nestor ha residerat här vid det nordligaste av de bägge inloppen till hamnbassängen. Vid nyligen gjorda undersökningar ha grekiska arkeologer om ej direkt på denna plats men några kilometer inåt landet påträffat märkliga ruiner från mykensk tid ("Nestors h u s " ) . P å den utpekade platsen ute på udden vid inloppet finns dock stora avlagringar från antiken. Enligt vad författaren kunde iaktta, förskriva sig dessa i huvudsak från romersk tid, men spår av ännu 42 SMÄRRE MEDDELANDEN äldre skikt kunde även iakttas, bl. a. en cirkelformig, kallmurad gravanläggning under de romerska lagren. Nere vid den i norr sandiga stranden mot bassängen och i anslutning till ruinerna på udden ligger rester av en romersk badanläggning. Längre mot norr uppe pä en dominerande bergshöjd har en slörre, medeltida borganläggning skyddat det norra inloppet till hamnen, och strax norr h ä r o m skär en sandig vik in i landet, till synes ytterst väl lämpad för sådana antika skepp, som kunde dras upp på stranden. Det södra inloppet skyddas även av en borg eller fästningsanläggning, nyttjad av turk a r n a in i sen tid och ansluten till det lilla samhället Pylos (Navarino). I den stora bassängen stod det bekanta sjöslaget 1827, då en förenad engelsk-ryskfransk flotta i grund slog en turkisk-egyptisk flottenhet på ca 1000 skepp och sänkte denna. Bassängen är därför en verklig skeppskyrkogård. F ö r u t o m de upp till tusen vrak, vilka ligger inom detta begränsade område, finns på havsbottnen diverse materiel, som kvarlämnats och sänkts under senaste kriget, då delar av den italienska flottan h ä r sökte skydd för fientligt flyg innanför de höga, naturliga vågbrytarna. Området var mycket väl lämpat för försök med den medhavda materielen. Under den tid jag hade möjlighet att följa detla arbete kunde följande iakttagelser göras: I. Indikation av havsbottnen inom vissa begränsade områden. Det visade sig lämpligt att för en noggrann sådan undersökning på sjökortet upprätta och till "terrängen" överföra ett rutsystem, som utmärktes med bojar, eller — då ej så stor noggrannhet var av nöden — bygga ett system på ett mindre antal bojar, markeringar på land och naturliga landmärken. Rutornas storlek borde i allmänhet understiga 25 m, men måtten bestämdes även av djup och siktförhållanden, botlenbeskaffenhet m. m. Själva indikeringen visade sig lämpligast ske med ekolod. Härvid kördes med motor och j ä m n hastighet parallella längsgående linjer inom rutsystemet, varvid samtidigt pä skärplanet eller melallsläden en dykare bogserades, som per telefon stod i förbindelse med båten och som, då ekolodet gav "misstänkt" utslag, på given signal eller tecken snabbt kunde dyka ned till bottnen. Avståndet från båten till släden — 50—100 m •—• gjorde det möjligt för dykaren att hinna nå kontakt med det som ekolodet gett utslag för. Denna metod visade sig ge minsta möjliga tidsförlust. Säkrare resultat men med större tidsförlust nåddes genom att pä ungefär likartat avstånd bogsera en följebåt, varifrån två färdigutrustade dykare på överenskommet tecken, då ekolodel givit utslag, omedelbart kastade sig överbord och gjorde nedstigning, under det alt den bogserande båten slog back eller styrde i snäv cirkel. Med här angivna metoder kunde relativt små föremål — exempelvis sjunkna bojar •— upptäckas på djup ned till 50 m. Ekolodet visade sig vara ett ytterst känsligt, lämpligt och lättskött instrument för undersökningar av detta slag. Då nu även typer av ekolod finns konstruerade, som ej blott kan ge en bild av havsbottnens ytskikt utan även kan slå igenom ett relativt tjockt, täckande lager av slam och lera, skulle p å så sätt helt överslammade hamnanläggningar eller vrak kunna upptäckas. 43 SMÄRRE MEDDELANDEN 2. Avbildningar av föremål på havsbottnen. Fotografering och filmning under vatten ä r nu sedan länge så väl utexperimenlerade att denna expedition knappast kan anses ha gett några nya erfarenheter annat än möjligen pä det belysningstekniska området. Svårigheterna att erhålla tillräckligt ljus pä större djup synes nämligen k u n n a till stor del avhjälpas genom ljusramper av den medhavda av Ernst Linder konstruerade typen. Ur arkeologisk synpunkt torde det viktigaste problemet vara den exakta avhlldningen-uppmätningcn av objekt under vatten. Först då detta problem lösts på ett tillfredsställande sätt, övergår marinarkeologien från fyndinsamling till arkeologiskt fältarbete i modern mening. Direkt uppmätningsritning under vatten förekommer visserligen men ä r ytterst tidsödande, och just detla gör tillvägagångssättet mycket krävande på djup större än 20—30 m, där arbetstiden i förhållande till den totala dyktiden är relativt kort. Det gäller alltså att skapa metoder, som gör det möjligt att förflytta det huvudsakliga arbetet med framställningen av dessa mätplaner från havsbotten till laboratoriet. Här bör fotogrammetrien med genom stereofotografcring framställda mätplaner med framgång kunna insättas. Men fotogrammetrien måsle härvid på experimentell väg anpassas, så alt den kan användas under vatten med de gentemot luft olika ljusbrytningsförhållanden som där äro rådande. Detta synes dock — enligt vad professor B. Hallert vid institutet för fotogrammetri vid Tekniska högskolan meddelat — vara fullt genomförbart. Redan tidigare h a r författaren i samband med arkeologiskt fältarbete haft förmånen alt samarbeta med denna institution och kunnat pröva fologrammelriens användbarhet för mer ordinära arkeologiska objekt. Professor Hallert h a r även varit vänlig nog att erbjuda sin hjälp vid utarbetandet av en för mälfolografering under vatten lämpad metod. Under expeditionen kunde ej försök i denna riktning utföras, då viss specialtillverkad materiel ej hunnit anskaffas. 2 De erfarenheter som gjordes tycks dock som ovan antytts visa, att ett av de största problemen som denna metod liksom all fotografering under vatten h a r att k ä m p a med — de ofta dåliga ljusförhållandena — till stor del bör k u n n a lösas. 3 Det är nu min avsikt att i samarbete med Tekniska högskolan söka utexperimentera en praktiskt användbar metodik för folomätning under vatten. Skulle delta lyckas, kan det eventuellt möjliggöra en ny teknik för marinarkeologisk! fältarbete, där just nackdelen med den korta effektiva arbetstiden för uppmäfningsarbelen på större djup kan elimineras. Särskilt vid detaljavbildningar torde metoden k u n n a bli användbar även vid ganska dålig sikt och kanske även i relativt orent vatten. Erik Nylén Prov med nu färdigställd materiel kommer dock atl under hösten 1960 företas i n o m samma område i Navarinobukten. 3 Såväl strålkastare, ljusramper som blixtaggregat kan här k o m m a till användning. 2 44