Ett jämtländskt sjöfynd Cederschiöld, Louise Fornvännen 44-45 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1963_044 Ingår i: samla.raa.se

SMÄRRE MEDDELANDEN
ETT JÄMTLÄNDSKT SJÖFYND
Fullsjön är en mindre sjö, belägen i Borgvattnets socken i östra Jämtland på 372,5 meters höjd över havet och ingående i elt av de vattensystem, som bilda tillflöden till Indalsälven. Vid fiske på djupt vatten i denna sjös sydöstra del fick k ö p m a n J. A. Jernckrantz, Östersund, filt sin överraskning en halvcirkelformigt böjd bronsten i nätet. Detta var i juni 1940. Under 22 år förvarade han fyndet i sitt hem. 1962 kom han att läsa en artikel om halsringar från bronsåldern, författad av antikvarien Ulf Hagberg och införd i östersundsposten. Han bestämde sig då för att visa fyndet på Statens historiska museum och eventuellt överlämna det såsom gåva. Bronsföremålet, med all sannolikhet ett halsringsfragmcnt, h a r fått inv.nr 26992 i historiska museels samlingar. Ringfragmentef frän Fullsjön är starkt vittrat med ljusgrön till m ö r k b r u n patina och vridningen(?) endast delvis bevarad och hela vägen riktad åt samma håll. Vid ena änden avsmalnar ringen och har h ä r antagligen en gång avslutals med en ändhake. Vid den a n d r a nuvarande änden är ett tydligen gammall brolt ungefär där ringens mittparti varit. Här h a r finnaren filat borl patinan och fått fram den glänsande bronsen. Tvärsnittet hos ringtenen är nu runt lill något plaltovall; där den är som tjockast mäter den 5 X 5 mm och vid den ej filade änden 3 X 1 mm. Hela halsringens diameter bör ha varil 165 å 170 mm. Under järnåldern förekomma vridna halsringar av brons. Ett par sådana från sen järnålder äro funna i Jämtland. Dessa ba emellertid en grövre vridning av a n n a n k a r a k t ä r än den bos Fullsjöringen. 1 De smula bronshalsringarna med ensidig eller växlande vridning äro vanliga i Mellan- och Sydsverige under yngre bronsåldern. Så långt norrut som i Dalarna ba vi dem representerade i depåfyndet från Vattnas, Mora socken, som h a r inv.nr 1662 i historiska museet. 2 Vatlnäsfyndet utgörs av en Itubråten, starkt nött halsring med vridningen växlande i fyra fält samt tvä holkyxor, vilka datera fyndet till femte perioden enligt Montelius system. Vårt största samlade fynd med sådana vridna ringar är det välkända Aslefyndet med 29 hela ringar och 11 ringfragment, vilka påträffades tillsammans med bl. a. spjutspetsar, holkyxor och det säregna "processionsföremålet" med de Suerker Janson, Margareta Biörnstad, Harald Huarfner, Jämtlands och Härjedalens historia, Stockholm 1962. 2 Ake Hyenstrand, Kring Dalarnas sten- och bronsålder, Dalarnas Hembygdsbok 1962.
1

44

S M Ä R R E

M E D D E L A N D E N

Fig. 1.

bägge hästhuvudena. Detta fynd gjordes vid plöjning av mark, som tidigare varit mosse. Fil. dr Andreas Oldeberg h a r daterat fyndet till Montelius sjätte period. 3 Ringfragmentet från Fullsjön slår n ä r a de ovan n ä m n d a ringarna, och sannolikt tillhör också den sen bronsålder. E n fråga ur emellertid, om ringen varit vriden, eller om snedreffling åstadkommits med puns. De bevarade åsarna äro icke så skarpa som de mestadels förblivit även p å nötta och vittrade, vridna ringar, och de stå tätare än på exempelvis Äsleringarna. E n a sidan av ringen är till den grad vittrad, alt m a n ej k a n vara fullt övertygad om, huruvida den eventuella punsningen fortsatt r u n t o m eller om den k a n h ä n d a endast gjorts på en sida, d. v. s. översidan n ä r ringen bars. Bägge förfaringssätten, vridning och punsning, äro ju i b r u k under vår yngre bronsålder. Vilken teknik m a n använt vid tillverkningen av Fullsjöringen, kan endast bestämmas genom en metallografisk undersökning. Denna skulle medföra, att man måste göra elt snitt genom ringen; att ytterligare skada den på detta sätt vill man ju inte gärna. För att ringen skulle varit vriden tala ett par snedlöpande sprickbildningar, synliga på den mest vittrade sidan. Vid genomgång av Statens historiska museums katalog över bronsåldersföremål frän Jämtland, h a r jag funnit, att endast etl bronsföremål frän detta skede förut framkommit i landskapet. Det är ett litet, skadat dolkblad, funnet i Stavre, Revsunds socken. Landsantikvarie Lennart Björkquist daterar fyndet till Montelius period III. 4 Eljest ha vi utom klubbor och yxor av bergart och av bronsälderstyp, en hel och en fragmentarisk täljsfensgjutform till holkyxor Andreas Oldeberg, Ett märkligt bronsåldersfynd från Äsle socken i Västergötland, Falbygden häfte 4, Falköping 1939. 4 Lennart Björkquist, Jämtlands första bronsåldersfynd. F o r n v å r d a r e n V, Uppsala 1933.
3

45

S M Ä R R E

M E D D E L A N D E N

av bred och flat, östlig typ.' Dessa äro funna vid Dusnäsbäckens utlopp i Indalsälven. Såväl dolkbladet som gjutformarna finnas nu i Jämtlands museum, Östersund. Då Fullsjöfyndel hittades på sjöbotten ligger det n ä r a till h a n d s alt betrakta del som ett offerfynd. Den yngre bronsålderns ringar ha ju ofta parvis, ibland flera tillsammans, ibland enstaka, offrats i sjöar eller mossar. Offrandet av halsringar — etl av tidens förnämsta smycken — h a r av forskningen förbundils med den dyrkan av en fruktbarhetsguclinna, vilken under yngre bronsåldern anses ha förekommit i vårt land. Man h a r visat på, att av de sex i Skäne och Västergötland funna, små, nakna "gudinnestatyetterna" av brons, fyra bära en eller flera halsringar som enda prydnad. Dessa slalyeltcr, daterade till vär yngsta bronsålder, ha antagits vara nordiska motsvarigheter lill Orientens Astarteavbildningar och alltså representera cn fruktbarhetsguclinna. 6 Tyder man nu Fullsjöfyndel som ett offerfynd, skulle del inle b a r a visa på handelsförbindelserna söderut utan även visa hur sydliga, religiösa föreställningar under epokens sisla del vunnit spridning ända upp i Jämtland. Antikvarie Margareta Biörnstad h a r emellertid gjort mig u p p m ä r k s a m på, att halsringen inte från början behöver ha nedsänkts i sjön. Den skulle ba kunnat föras dit genom erosion från en strandboplats, eller möjligen från en grav. Kanske har den från början tillhört en boplals av det slag, som inte är ovanlig! i Norrland, med ett material av i huvudsak stenålderskaraktär men med enstaka metallföremål. E n besiktning av stränderna kring fyndplatsen i Fullsjön kominer alt företas. Nägra av de spörsmål, som uppstå kring Fullsjöfyndet, ha h ä r i korthet ställts. De kunna kanske — även obesvarade — i någon m å n belysa fyndet. Louise Cedersciiiöld

SVENSKA FORNMINNESFÖRENINGEN 1962
Svenska Fornminnesföreningen b a r u n d e r 1902 avhållit tre s a m m a n t r ä d e n , det första på Vasavarvet, de två a n d r a i Statens Historiska Museum, och en demonstration samt a n o r d n a t sin sedvanliga vårutfärd. Styrelsen h a r s a m m a n t r ä t t sju gånger: 16 februari, 23 februari, 16 april, 28 m a j , 20 juni, 18 september och 27 november. Medlemsantalet h a r utgjort 413 (1961 424), därav 10 hedersledamöter och 18 ständiga ledamöter. Den 5 oktober bortgick föreningens hedersledamot antikvarien fil. doktor Gustaf Hallström. H a n hade tillhört styrelsen u n d e r 34 är, 1923—1925 som Lennart Björkquist, Fynd av gjutformar från Stugun, Jämten, årg. 53, Östersund 1959. 6 T. J. Arne, Några i Sverige funna bronsstatyetter av barbarisk tillverkning, F o r n v ä n n e n 1909, s. 175.
5

46