Runstenen i Ryssby kyrka (Sm 39) Jansson, Sven B. F. Fornvännen 225-235 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1964_225 Ingår i: samla.raa.se

RUNSTENEN I RYSSBY KYRKA (Sm 39)
Av Sven B. F. Jansson

I en skrivelse av den 1 februari 1963 anhöll kyrkoherde B. Rexell på Ryssby församlings vägnar om tillstånd "att ur Ryssby kyrkas södra mur få framtaga en där befintlig runsten." Kyrkoherden avslutar sin skrivelse på följande sätt: "Det är givetvis för bygdens folk av stort intresse att få denna runsten friställd och placerad pä lämpligt ställe på kyrkogården. Det skulle vara en stor glädje om det därvid lyckades oss att finna en oskadad runsten, som komme att utgöra en prydnad för platsen." Rakgrunden till denna skrivelse är i korthet följande: När Ryssby gamla kyrka revs år 1844 påträffades under västra kyrkodörren en stor, okänd runsten. När den nya kyrkan samma år uppfördes — på praktiskt taget samma plats som medeltidskyrkan — använde byggmästaren givetvis stenarna från den rivna kyrkan som byggnadsmaterial. Också den nyfunna runstenen fick denna praktiska användning; den blev återigen inmurad och förunnades alltså endasl att under mycket kort tid få skåda dagens ljus. Lyckligtvis hade A. R. Lindroth tillträtt befattningen som kyrkoherde i Ryssby år 1843, alltså året innan detta hände. Han förhindrade visserligen inte, att runstenen murades in och doldes, men han hann rita av stenen, medan den hade sin frihet. På sin teckning angav han dessutom på vilken plats stenen lades in, nämligen "till höger om södra Kyrkodörren nära fotinuren". Om Lindroth ej hade varit på platsen och om hans teckning ej hade bevarats, skulle vi inte ha haft någon som helst vetskap om runstenen i Ryssby kyrka. Den uppgift om runstenens plats inne i muren, som kyrkoherde Lindroth lämnar på sin teckning, gör ju ett myckel pålitligt intryck. Men å andra sidan kunde man ju ej vara alldeles säker på att kyrkoherden med egna ögon hade sett, när stenen 225

S V E N B. F. J A N S S O N

murades in. Han kunde ha fått uppgiften av byggmästaren, som kanske hade slagit sönder runstenen, lagt den i grunden som fyllning eller på annat sätt fördärvat stenen. Det förefanns onekligen en viss risk, att runstenen ej skulle återfinnas på den av Lindroth uppgivna platsen. Med Riksantikvarieämbetets tillstånd gjordes ingreppet i södra kyrkmuren den 13 oktober 1964, och dagen därpå upptäcktes runstenen. Den visade sig ligga alldeles så som kyrkoherde Lindroth hade uppgivit. Stenen läg nämligen omedelbart Ö om södra ingången till kyrkan, 70 cm ovan markytan, direkt ovanpå folmurcn. Rotändan hade placerats intill dörroinfattningen: den högra smalsidan, som bär runinskrift, hade vänts utåt. Den runristade framsidan låg alltså uppåt i muren. Se fig. 1. Det förtjänar alt anmärkas, att den stora och ohanterliga stenen tydligen hade lagts in med stor försiktighet och omsorg. Omsorgen om monumentet visade sig också däri att ett löst litet stycke, som tillhör runstenens nedre del, hade placerats invid det stora blocket. Runstenen drogs ut ur muren den 14 oktober. Arbetet utfördes av preparator R. Wibeck med hjälp huvudsakligen av hemmansägaren Helge Johansson i Ryssby. Därefter lagades och restes stenen på den fria platsen i vinkeln mellan tornet och långhuset, 6 m SÖ om tornels sydvästra hörn. Se fig. 2. Stenarten iir gnejs med rödaktigt ytskikt. Ristningsylan har skadats svårt genom omfattande Hägringar. Dessa skador har icke tillfogats stenen, då den 1844 murades in; den lindrothska teckningen visar, alt skadorna är av äldre datum. Stenens hela höjd är 250 cm, höjden över marken är 220 cm; största bredden (nedtill) 95 cm, tjockleken omkring 25 cm. Ristning finns utom på framsidan också på högra smalsidan. På oskadade partier är rislningslinjerna enastående djupt huggna, flerstädes omkring 10 mm. Inga spår av gammal färg kunde iakttagas på ristningsylorna eller i linjerna. De största runorna är 21 cm höga, de minsta 13 cm.

226

R U N S T E N E N

I RYSSBY

KYRKA

(SM

39)

Fig. 1. Ryssby-stenen frilagd i kyrkomuren. Foto J.-E. Anderbjörk. — The Ryssby stone exposed in the church wall. Inskrift: : k u n i : s a t i : s t i n : j i a n a : itt i»
5 25 10 30 15 35 20

:suna:fajir:sin:milan: ii... mutan
40

ku|ia... :
45

Gunni »atti s t a i n Penna w/tilt Sunu. fattar sinn. mildan oroa ok mata K goSan. "Gunne satte denna slcn lill minne av Sune, sin fader. mild i ord och frikostig på mat." Till läsningen: Runföljden 1—21 står på högra kantsidan. Skiljetecknet vid inskriftens början består, i likhet med övriga skiljetecken, av två myckel

227

S V E N B. F . J A N S S O N

djupt huggna p u n k t e n : : . 1 k har en sällsynt och karakteristisk form: huvudstavens övre del kröker svagt åt höger, och bistaven utgår åt vänster. Bistaven har upptill skadats av en brottspricka. Samma originella form som 1 k har inskriftens andra k-runa (44). I 2 u ligger bistavens utgångspunkt etl stycke nedanför huvudslavens lopp. 3 n liar dubbelsidig bistav i likhet med övriga n- och a-runor. 1 föjande fyra fall sitter bistavarna påfallande lågt: 3 n, 25 a, 36 a och 37 n. 7 t har, liksom övriga t-runor (10, 19, 41), dubbelsidiga, lågt placerade bislavar. 11 i är ej stunget. 17 i står på ett ojämnt ställe; staven är därför något krokig. I 18 f h a r nedre bistaven ej huggits upp till ramlinjen. Skiljetecken saknas efter 21 R; ristningen på smalsidan avslutas i stället med ett litet kors av samma typ som korset pä framsidan. Inskriften fortsätter där i ett runband till vänster på stenen. Detla band börjar överraskande högt upp, betydligt ovanför stenens mitt, och löper i en båge åt höger längs framsidans kanter. 26 1 h a r svagt böjda bistavar, vilka båda når fram till ramlinjen. I 33 m finns mellan bistavarna och huvudstaven två myckel grunda och oskarpa punkter, en på var sida om huvudstavens topp. Trots all punkterna h a r en helt a n n a n k a r a k t ä r än de punkter, som ulgör inskriftens skiljetecken, mäste de vara avsiktligt insatta i runan. Även den undra m-runan (39) har försetts med likartade punkter, placerade på samma sått. Inskriftens båda m-runor iir alltså punkterade. Anledningen till att punkterna iir så grunt huggna torde vara, alt ristaren på grund av flagringsrisken ej har vågat hugga ned dem lill normalt djup på de trånga ytorna mellan huvudstavens topp och bislavarna. Strax efter 38 u har ett stort stycke av ristningsylan flagal bort, varigenom hela fortsättningen av inskriften inom delta yttre runband h a r gått spårlöst förlorad. Det bortflagrade slyckel mäter 45 cm; bär har plats funnits för sex runor och ett skiljetecken, om man r ä k n a r med alt de försvunna r u n o r n a h a r varit av samma storlek som de a n d r a runorna inom detta band. — Inskriftens avslutning, runföljden 39—47. står milt på stenen i ett band som upptill är sammanbundet med korset. Detla runband kommer på så sätt att bilda korsets stam. Runföljden skall läsas uppifrån och nedåt; den börjar omedelbart nedanför korset med den punkterade r u n a n 39 ••• (se ovan 33 m ) . 41 t h a r förlorat toppen i den slora. nyss n ä m n d a flagringen; högra bistaven är tydlig, medan den vänstra ä r så gott som fullständigt bortvittrad. 43 R har huvudstaven i en spricka i stenen; nedtill är runan något skadad genom en flagring, som h a r träffat högra bistaven och huvudstavens nedersta del. Bistaven kan dock skönjas i flagringens kant. Efter 43 R finns ej skiljetecken, men avståndet till 44 k ä r större än normalavslåndel mellan runorna. Om 44 k se ovan 1 k. 47 a ä r svårt skadat genom flagring; av r u n a n återstår endast ett stycke av bistavens vänstra del samt möjligen elt kort, svagt spår av huvudstavens lopp. Mellan den skadade 47 a och skiljetecknet vid inskriftens slut har lagom plats funnits fiir en runa, men den är nu fullständigt bortflagrad.

Ryssby-stenen är alltså rest av Gunne efter hans fader Sune. Fadern prisas i inskriften för att han hade varit mildr o[roa ok] 228

R U N S T E N E N

I RYSSBY

KYRKA

(S M 3 9 )

•"•'^'iB' Fig. 2. Ryssby-stenen rest. Foto J.-E. Anderbjörk. - The Ryssby stone erected in the churchyard.

miittiR godr. Runföljden som innehåller detta hedrande ef termäle är tyvärr skadad ungefär i mitten genom flagring, men man behöver inte tveka om vilka runor som har stått på det fördärvade partiet. Detla beror på alt vi från andra håll väl känner 229

SVEN

B. F. J A N S S O N

uttryckssättet. Inskriften är med andra ord vad eftermälet beträffar ej helt originell. Sålunda är en sörmländsk runsten (Sö 130) från Hagstugan, Lids socken, rest till minnet av en man, som också prisas för alt han var mildr oroa ok mataR goor c m i l t a n : u r p a uk:mataR kii|ian: Väppebystenen (U 703), Gådi-stenen (U 739) och Sövestad-slenen (Skåne, Danmarks Runeindskrifter nr 291) erbjuder paralleller till Ryssby-stenens uttryckssätt. Se vidare S. B. F. Jansson i Upplands fornminnesförenings tidskrift 47:2, 1949, s. 1821. samt Runinskrifter i Sverige (1963), s. 127 f. och s. 139. Av särskilt intresse när det gäller Ryssby-stenen är emellertid de andra småländska runinskrifter, där liknande lovord om frikoslighet på mat förekommer. På den skadade Ivla-stenen, Södra Ljunga socken (Sm 44) finner vi i det versifierade eftermälel efler den döde bl. a. just orden mataR i/odVin (mat R:kupan:). Också på Rörbro-stenen (Sm 37) förekommer i mycket berömmande sammanhang ordet "mat": mataR (gen.). Det är högst påfallande, att dessa småländska runinskrifter som prisa den döde för "matgodhet" alla befinner sig inom Sunnerbo härad. Avståndet från Ryssby kyrka till de andra två stenarna är ganska kort, fågelvägen endast 25—30 km. Del ligger då nära lill hands att fråga sig, om de tre runstenarna med sina ur innehållets synpunkt besläktade inskrifter kan ha samme ristare lill upphovsman. Deila spörsmål kan nu, när Ryssbystenen har kommit i dagen och kunnat närmare granskas, dryftas med utsikt till framgång, även om det givetvis i regel är riskabel! att hänföra osignerade ristningar till en och samme man. Ryssby-stenens ristare har ej varit någon framstående runmäslare, men han är i flera avseenden originell. Detta gäller såväl rimformerna som inskriftens anordning på slenen. Hos denne rislare har, som ovan har framhållits, k-runan en myckel ovanlig lönn. Samma från normaltypen avvikande utseende har kruiian pa Ivla-stenen. Tyvärr kan man numera ej kontrollera om m-runan också på denna sten har varit punkterad i likhet med vad fallet är på Ryssby-stenen; övre delen av den enda m-runa som förekommer på Ivla-stenen är nämligen bortflagrad. Där230

RUNSTENEN

I R YS S B Y KVRKA

(s M 39)

Fig. 3—}. Ryssby-stenens högra smalsida och framsida. Foto J.-E. Anderbjörk. — Right edge and the face of the Ryssby rune-stone.

emot kan man konstatera, att alla andra runor är formade på samma sätt som Ryssby-stenens runor. Ordskillnadstecknen består i båda fallen av Ivå punkter (:). Bortsett från cflermälets besläktade utformning finns överensstämmelse mellan Ryssby-stenen och Ivla-stenen i ingressens formulering; i båda fallen finner vi uttrycket »atti stcein penna i st. f. det också i småländska inskrifter vanliga uttrycket rozisa st&in. Till detta kan fogas några högst karakteristiska överensstämmelser i "stavningen". På Ivla-stenen finner man ordet brööur 231

S V K N B. F . J A N S 9 O N

Fig. 5. Intresset var stort i bggden. Foto H. Larsson, among the local people.

Interest was grrat

(ack.) rislat bru|*r i st. f. hni|uir och ordet mataR (gen.) ristal niatR i si. f. mataR. På Ryssby-stenen får vi elt exempel på sam ma "förkortade" stavning: faout (ack.) ris'las där fapr i st. f. fa|>ur. Man kan också jämföra Ryssby-stenens milan för miltan (mildan, ack.) med Ivla-stenens atra för altra (aldra). I båda dessa fall är sålunda en runa utelämnad i /(/-förbindelser. Också inskrifternas anordning på de två stenarna visar besläktade drag. I båda fallen har runor ristals även på den högra smalsidan, medan de småländska runstenarna eljest i regel — liksom runstenar överhuvudtaget — endast bär ristning på den ena bredsidan. Man liar alltså rätt atl hävda, på grund av överensstämmelser i huggningsteknik, runformer, skrivningar, språkligt innehall och inskrifternas yttre anordning, att Ryssby-stenert och Ivla-stenen har huggits av en och samme ristare. Vad den ovan s. 230 nämnda Rörbro-stenen beträffar visar t\e\\
232

R U N S T E N E N

I RYSSBY

KVRKA

(SM

39)

inga lika säkra yttre tecken på att vara ristad av samme man som Ryssby- och Ivla-stenarna. Vid en granskning av traktens runstenar kan man däremot finna ytterligare en sten, som med i det närmaste lika slor säkerhet sora Ivla-stenen kan attribueras till Ryssby-stenens ristare. Det är den märkliga runstenen i Transjö, Hjortsberga socken (Sm 5), belägen fågelvägen omkring två mil NÖ om Ryssby kyrka. Transjöinskriften lyder: : ko! i :sal i » t e n : |>ana :ef t R :k e t i I: :siiii:siii:liaii:faK::mana:inesr o:ni|>ikR:eR a:eklati:ali tunpi Caiilr satti stain penna icftiR Kietil, sun sinn. Hann v a R m a n n a niitstr oniöingR; CR a Mnglandi aldri tgndi. "Göt satte denna sten efter Kättil, sin son. Han var av människor den störste 'oniding'. 1 England livet han förlorade."

överensstämmelserna mellan de tre runstenarna är av flera olika slag. I likhet med Ryssby-stenen börjar Transjöinskriften på högra smalsidan, där uttrycket . . . satti stain penna . . . återfinns. Runornas former iir slående lika. Sålunda har k-runan också på Transjö-slencn bistaven till vänster om huvudstaven, och m-runan är punkterad. Ordskillnadstecknen har även här formen av två punkter (:). Vad skrivningarna beträffar finner man två onöjaktiga "stavningar" som bägge leder tankarna till Ryssby- och Ivla-iuskrifterna:mesr i st. f. mestr och aii i st. f. altri [aldri. dal. av aldr, m. 'liv'). — Eftersom ordet oniöingR, "oniding", i Transjöstenens strof snarast betyder 'frikostig, gästfri man', kan man även i inskriftens innehåll möjligen finna en viss likhet med Ivla- och Ryssby-stenarna. Slutligen kan bland likheterna mellan de tre inskrifterna anföras, att cftermälet i alla tre fallen har versform: Ryssbyinskriftens slut beslår av två versrader i fornyrdislag, Ivla- och Transjöinskriflernas av lyra rader.
•>:v.\

SVEN

B . K. J A N S S O N

Runversen på Transjö-stenen, som alltså utgörs av en halvstrof, en s. k. helming, inleds med versparet Hann vaR manna/mcestr oniöingR. På exakt samma sätt börjar runversen på den ovan s. 232 nämnda Rörbro-stenen i Nöttja socken: han uaR:mana:mestr: uni{>ikR. Det kunde vara frestande att av denna slående överensstämmelse i uttryckssättet draga slutsatsen, att dessa båda sydsmåländska runstenar har ristats av samme man. Trots vissa uppenbara likheter av skilda slag mellan ristningarna, torde detta emellertid icke vara fallet. Vid en n ä r m a r e granskning framträder nämligen bestämda olikheter i stavningen och därtill kommer, att runorna k och m saknar de för Transjö- och Ryssbystenarna utmärkande dragen. Hur vanskligt det är att bygga en ristarattribuering på överensstämmelser i den språkliga formuleringen belyses på ett slående sätt av Transjö-inskriftens omedelbara fortsättning: eR a /Englandilaldri tynöi. Del förhåller sig nämligen så att också detta verspar har en exakt motsvarighet på en annan runsten. Inskriften på Vist-stenen i Västergötland (Vg 187) slutar på följande sätt: eR-a ok-lantbaltrbtynpi. Den västgötska stenen visar eljest inga likheter med Transjö-stenen, och det är uteslutet, att samme ristare i dessa fall har hållit i mejseln. Det vokalallittererande versparet har tydligen varit formelartat allmängods. Detsamma torde kunna sägas också om de två första raderna i Transjö-stenens helming ooh om Ryssby-stenens verspar mildan oröa/ok mataR goÖan. Starka skäl talar enligt min mening för att Ivla-, Transjö- och Ryssby-stenarna har ristats av samme man. Det är då av en viss vikt, att Transjö-stenen är rest till minnet av en man, sora har deltagit i en färd till England och där förlorat livet. Detta ger en antydan om att den nu påträffade Ryssby-stenen, som kan vara den äldsta av de tre stenarna, har ristats under 1000-talets förra hälft.

234

RUNSTENEN

I RYSSBY KYRKA

(SM 39)

SUMMARY S. B. F. Jansson: The Rune-stone at Ryssby Church.
The author gives an account of a rune-stone built inlo a wall of Ryssby Church. Until the slone was removed from lhe church wall in 1964, it was known only from a drawing made in 1844 by lhe then vicar of Ryssby. The inscription runs: Gunne raised this stone in memory of Sune, his father Genlie in speech Generous with food According lo the author, lhe stone was carved by lhe same rune master as carved two olher stones in Småland—the Ivla and Transjö rune-stones. The inscription clales from the first half of lhe eleventh cenlury.

235