Var järnålderns "frisiska kläde" tillverkat i Syrien? : reflexioner i anslutning till ett arbete om tyngdvävstolen Geijer, Agnes Fornvännen 112-132 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1965_112 Ingår i: samla.raa.se VAR JÄRNÅLDERNS »FRISISKA KLÄDE» TILLVERKAT I SYRIEN? Reflexioner i anslutning till ett arbete om tyngdvävstolen Av Agnes Geijer I november 1964 ventilerades vid Oslo universitet en avhandling, som har en i flera avseenden mycket mer vittgående omfattning och betydelse än vad titeln omedelbart låter a n a : »The Warp-Weighted Loom, Studies in the History and Technology of an Ancient Implement.» 1 Boken utgör icke enbart ett vägande inlägg i nordisk etnologi och internationell textilhistoria ulan ger också värdefulla bidrag till västeuropeisk handelshistoria och till nordisk arkeologi. Alla forskare synas vara eniga om att tyngdvävstolen — bl. a. avbildad på grekiska vaser från 6.-5. årh. och därför stundom benämnd »den homeriska» •— går tillbaka på en och samma uppfinning: att utnyttja jordens dragningskraft till att spänna varpen och bilda skäl. Spridningen av detta redskap kan bl. a. beläggas genom fynd av vävtyngder — av bränd lera eller sten — vilka i några fall påträffats i det läge de haft i den igång varande väven, då denna förstörts genom överraskande eld: fig. 131 och 132 fynd från Bornholm och Suffolk. Fig. 1 visar tyngder som för tillfället ej varit i bruk. De äldsta fynden, från 7. årtusendet f. Kr. stammar från Catal Hiiyuk i Anatolien och från Jericho, medan vävtyngder från Tröja I är ca 3 000 år yngre. Senare fynd visar att tyngdväven från den Nära östern successivt spridde sig Marta Hoffmann, i Studia Norvcgica nr 14, Oslo 1964, Universitetsförlaget. 425 sidor inkl. 137 illustrationer samt ett utförligt index. •— Följande framställning utgör ett på vissa punkter kompletterat utdrag av mitt inlägg som fakultctsopponent vid dr Hoffmaniis disputation i Oslo den 14.11.1964. 1 112 VAR JÄRNÅLDERNS »FRISISKA KLÄDE» TILLVERKAT I SYRIEN? i i i i i i i m i i i i i i i i i i i i i i i i i i i M i i i i n i i i i n i m i i i i i i i i i i i n i i i i i i i i i i i i n i i i i i i i i n i i i i i i i n i i i i i i i i i i i i m i t m i i i i i i i i i i i i i i i i i i i i i i i Fig. 1. Grekisk vasmalning skildrande spinning, färgning oeh vävning. 6 arli. f. Kr. Efter en lekytos i Metropolitan museum, New York. — Greek vase painting showing spinning, dycing and weaving. 6th C. B. C. After a lekythos in the Metropolitan Museum, New York. i Europa mot NV och N för att leva kvar längst i norr ända in i vår tid. Från sin arbetsplattform vid Norsk Folkemuseum har Dr Marta Hoffmann bedrivit ett målmedvetet och energiskt fältarbete, som även omfattat andra redskap och hantverksformer. Beträffande tyngdvävstolen har detta realiter betytt en räddningsaktion i elfte timmen. Hade det bara dröjt ytterligare några år, så skulle viktiga detaljer helt gått förlorade i det intrikata pussel, som nu ger oss grunddragen i en omfattande mondial utveckling. Redogörelsen för de i de nordiska länderna i levande tradition kvarlevande relikterna av denna vävstolstyp — i Norden vanligen benämnd »uppstadgogn» (oppstadgogn) — utgör självfallet avhandlingens kärna. Detta kapitel måste betecknas som helt mönstergillt: klart och uttömmande. Ingen möda har skytts för att förklara och ge historisk bakgrund åt de fakta som det bevarade sakmaterialet förmedlar. Förf. har skickligt utnyttjat befintliga skriftliga dokument och publicerade arbeten. Dessutom vittnar framställningen om ett fruktbärande samarbete med olika 8-654200 ITornväimen 113 AGNES GEIJER institutioner och med aktiva forskare inom närliggande områden. Förf. uppdelar materialet i fyra geografiska grupper: 1) den västnorska, 2) den samiska, 3) den isländska och 4) den färöiska. Strukturellt sett är dessa grupper varandra sinsemellan ganska olika, samtidigt som de kompletterar varandra. De ha på olika sätt bevarat olika stadier i den en gång allmäneuropeiska tekniken, men på ett håll (Island) tycks den ha vidareutvecklats på ett självständigt sätt. Ser man på strukturen i dessa reliktbestånd — det konkreta sakmaterialet och dess komplement i form av mänskliga eller teoretiska meddelanden — förhåller det sig i stort sett på följande sätt: 1) Den västnorska gruppen: 23 vävstolar, delvis ofullständiga, plus två-tre kvinnor som direkt förmedlat en nedärvd kunskap att bemästra uppstadgognen, vilket redskap ännu på 1900-talet var i användning för eget bruk och för ett speciellt ändamål. Därtill kommer ett antal vävnader som kunna anses vara vävda på uppstadväv. 2) Den samiska gruppen, vilken tidigare mycket omfattande tillverkning ännu lever kvar i en aldrig helt bruten tradition, lokaliserad till omgivningen av Lyngenfjord i en västlig del av det stora område på Nordkalotten, där ännu för ett fåtal mansåldrar sedan s.k. grener (på sv.-fi. »ranor») vävdes i betydande utsträckning både för eget bruk och till avsalu. Skriftliga källor från 1500- och 1600-talen ger vid handen att ranavävningen även varit av stor ekonomisk betydelse framförallt för den samiska befolkningen. Ranor var då en allmänt förekommande bytesvara, betalningsmedel, som förekom bl. a. vid skatteuppbörd. Redan 1928 hade Emelie v. Walterstorff påvisat den för den samiska ranan (grenen) karakteristiska varpningsmetoden — genom att väva elt band, vars inslag dragés ut på ena sidan för att därefter tjäna som varp i ranan. Denna gav förklaring på vissa företeelser i det märkliga norska myrfyndet från Tegle på Jaeren, ursprungligen publicerat av Dedekam men nyligen mer utförligt av Marta Hoffmann och Ragnhild Traettcberg. Liksom den schleswig-holsteinska s. k. praktmanteln från Thorsberg m. fl. textilfynd från äldre järnålder visade Teglefyndet olika prov på en med ranans varpning besläktad bandvävning, ehuru utförd som brickväv. Intressant nog har förf. här kunnat hän114 VAR JÄRNÅLDERNS »FRISISKA KLÄDE» TILLVERKAT I S Y R I E N ? visa till språkliga skäl för att tyngdvävstolen tidigt vunnit insteg i nordliga delar av Norge. I en filologisk undersökning rörande terminologien i den samiska grenevävningen har nämligen professor Asbjörn Nesheim kunnat påvisa ett antal urnordiska låneord, vilka ger vid handen att samerna fått redskapet från sina nordiska grannar åtminstone så tidigt som på 600-talet. Jämför man de ännu här och var, inte minst i Sverige bevarade alstren av den mycket omfattande produktionen, så blir man förvånad över hur enhetlig denna vara är. Den j ä m n a standarden är otvivelaktigt resultatet av en generationer igenom med hänsyn till material och användning rationaliserad teknik, som drivit fram den effektiva handaskicklighet som förf. omvittnar. Hur olika är den icke den isolerade utlöpare av just samma vävning som levt kvar hos skolierna bakom den ryska gränsen! Med sina missförstådda anordningar och bokstavligen bakvända handgrepp vittnar den skoltiska vävdemonstrationen (genomförd i Helsingfors 1955) om hur snart en teknisk tradition kan urarta, då den icke längre är praktiskt aktuell. Detta är lärorikt även i vidare bemärkelse. Därför deltar man desto livligare i förf:s tacksamhet mot de finska kolleger som bidragit till detta sista återupplivande genom att uppifrån Enare till Helsingfors hämta ned de sista levande förmedlarna av denna egenartade reliktföreteelse. 3) Kommer så den isländska gruppen. Här är den mänskliga traditionen avbruten sedan ungefär halvtannat århundrade. Av vävstolen existerar en enda komplett, som tyvärr blivit kraftigt förändrad för cirka 50 år sedan, samt en liten modell utförd cirka 1870 under medverkan av en då 70-årig kvinna som i sin ungdom varit med om vävning på den gamla isländska vävstolen, då redan undanträngd av den kontinentala vävstolen med trampor och liggande varp. Bristen på direkt levande tradition ersattes emellertid av andra slags källor, även internationellt sett av utomordentlig vikt och betydelse. Hittills ba dessa källor i stort sett varit okända i detta sammanhang. Den avbildning av den isländska vävstolen som 1780 publicerades av Olavius har ju ofta återgivits i litteraturen. Däremot har dess något avvikande förlaga, tecknad av islänningen Holm, praktiskt taget varit okänd. Därtill kommer flera 115 AGNES GEIJER utförliga beskrivningar rörande tillvägagångssättet vid varpning till (och vävning på) den gamla isländska vävstolen. Utom dessa specialkällor äger Island en avsevärd mängd skriftliga dokument — medeltida lagar (Grågås, Jönsbök) såväl som yngre och skriftlika sedvanerättsregler, benämnda Bualög — vilka förmedla viktika uppgifter om den för landet århundraden igenom så betydelsefulla ullproduktionen. Bristen på direkt levande tradition har förf. nu kunnat ersätta med praktiska experiment, utförda i enlighet med de nämnda beskrivningarna, vilka mot 1800-talets slut inkom till Islands Nationalmuseum. Genomförandet av dessa experiment, dels i Oslo, dels i Reykjavik, visade med full evidens att uppstadgognen är ett fullgott och mycket effektivt redskap, även för att väva kypert. Experimenten gav också flera, mer allmängiltiga lärdomar, såsom förklaring på vissa tekniska egenheter som tidigare observerats i arkeologiska fynd. Medan varpningen ger en uppdelning på två skäl, åstadkommes genom den fortsatta isländska solvningsmetoden en ytterligare uppdelning på fyra skäl, vilka i den färdiga väven ger samma resultat som vikingatidens »diamantkypert», särskilt den typ som jag i Birka III benämnde W 10.2 Till upplysning bör här nämnas, att denna typ — som i vanlig handvävstol väves med 4 skaft (därav vår beteckning »fyrskaft») och 4 trampor — i uppstadväven, som har ett »naturligt skäl», endast behöves 3 solvskaft. Detta förhållande förklarar den motsvarande isländska benämningen priskept (treskaft), vilken ifråga om den färdiga vävnaden helt överensstämmer med vår nu vanliga fyrskaftskypert ( 2 / 2 ) . Experimenten gav emellertid ännu ett resultat, vilket är av stor vikt för bedömningen av vävnadsfynd i allmänhet: nämligen att trebindig kypert ( 2 / 1 , 1/2) och överhuvudtaget vävtyper med ojämnt »bindetal» icke kan rationellt utföras på denna sorts ' Den fullständiga svenska termen för denna bindningstyp ä r »fyrskaftskypert med skarp anslutning». Enligt den »Vocabulary of Technical T e r m s Fabries», som utgivits av CIETA (Centre International des Etudes des Textiles Anciens, Lyon) ä r den engelska t e r m e n »broken 2/2 lozenge twill». Den 1964 slutligen antagna vokabulären iir u t a r b e t a d av Mr Harold Burnham, Toronto, Royal Ontario Museum. 116 VAR JÄRNÅLDERNS »FRISISKA KLÄDE» TILLVERKAT I SYRIEN? > \ ... Fig. 2. »Uppsladgogii» från Västlandet, Norge. Det »konstgjorda» skälet öppet, vävsvärdet i användning. Foto 1956. — Warpwcightcd loom from W Norway. The "artifieial" shed is open, the sword beater in aetion. 117 AGNES GEIJER vävstol — varpning med begynnelsekant (starting edge) förutsätter ett jämnl antal skäl, ett faktum som jag nedan återkommer till. Förf:s utredning om den isländska yllcvävningen grundar sig på skriftliga källor och är av utomordentligt intresse. Bl. a. framgår det att exporten var betydande och att denna vara direkt tjänade som värdeenhet; därav de noggranna bestämmelserna bl. a. om bredd och längd, vilken senare vid viss tidpunkt lagenligt skulle uppgå till icke mindre än 22 alnar. I ett vävredskap som ursprungligen och länge använts för tillverkning av avslutade stycken, av relativt stor bredd och liten längd, är en sådan prestation anmärkningsvärd. Den kan knappast förklaras annat än som en intern utveckling som betingats av bekantskap och konkurrens med den kontinentala vävningen. Den yrkesmässiga ylleindustri, som på 1100-1200-talen utvecklades i länderna vid kanalkusten och där gav upphov till stadsbildningar, använde sig nämligen av den nu vanliga vävstolen med horisontal varp, reglerad av trampor förbundna med solvskaft. För denna vävstolstyp erbjöd varpens längd ingen svårighet. Orsaken till att islänningarna så länge höll fast vid sin gamla vävstolstyp — tills danskarna, praktiskt taget med våld, tvingade på dem trampväven — var otvivelaktigt att den tog så liten plats i de trånga bostäder som stod till buds i det trädfattiga landet. 4) Den färöiska gruppen är den minst betydande. Största intresset knyter sig lill det förhållandet, att den ena av de två bevarade vävstolarna redan 1848 blev musealt omhändertagen — av Nationalmuseum i Köpenhamn — och även vetenskapligt observerad. Den publicerades av Worsaae 1854. Avbildningar har därefter ymnigt återgivits, inte minst i internationell litteratur. Det tredje kapitlet betecknas kategoriskt såsom handlande om tyngdvävstolens produkter. Kanske borde det ha tillagts att det d e l v i s är ett försök till en identifiering därmed; beträffande arkeologiskt material torde det nämligen i vissa fall vara en smula diskutabelt huruvida arbelel verkligen utförts på uppsladgogii. Ifråga om sakuppgifter och observationer är detta avsnitt av mycket stort värde. Skada blotl all dispositionen är så flytande, 118 VAR JÄRNÅLDERNS »FRISISKA KLÄDE» TILLVERKAT I S Y R I E N ? att många fakta liksom rinner bort. Man har svårt att förstå varför förf. inte fortsatt katalogsystemet från kap. II, dvs. att redovisa det textila fyndmaterialet sammanfattande i en följd för att därefter kunna diskutera de olika företeelserna var för sig (bindningstyper, uppsättningskanter, tidsmässig och geografisk förekomst samt fyndkombinationer). Inte minst för framtidens arkeologiska forskning skulle ett sådant system ha varit till stor nytta. Med en sådan disposition skulle Hoffmanns arbete ha blivit till bättre hjälp såväl vid klassificering av de ytterligare fynd som kan väntas komma idagen, liksom också vid andra specialisters eventuella komplettering av fynduppgifterna till vissa av de företeelser som förf. anfört. Den uppmärksamme läsaren kan vidare knappast undgå att reagera mot bokens rubriksättning. Dels är den överhuvudtaget alltför sparsam, framför allt inne i texten, dels är den icke alltid adekvat. Så t. ex. borde den sammanfattande rubriken s. 151 hetat »starting edges», därför att den behandlar de två artskilda varianterna på uppsättningskanter — band och snodd — här kallade »woven starting börder» resp. »corded edge». Lite förvirrande är det också att den trebindiga kyperten (three-shed weave) (f. ö. upprepade gånger) ingående diskuteras under en rubrik där den icke hör hemma. Förf. har mycket viktiga saker att säga om dessa företeelser, och detta borde därför ha sagts under en egen rubrik. De nu gjorda anmärkningarna hör emellertid till kategorin formfel och s. a. s. pedagogiska brister. Ur innehållssynpunkt fyller avhandlingen höga vetenskapliga krav på vederhäftighet, kunnighet, konstruktiv fantasi och självständig kritisk förmåga. Dessutom är den genomgående väl skriven och skickligt översatt, det senare med bidrag av den framstående kanadensiske textilspecialisten Harold Burnham, som f. ö. gjort en mycket betydelsefull insats vid slutförandet av CIETA:s engelska terminologi. 3 Det fjärde kapitlet — som huvudsakligen behandlar kontinentens vävning och ylleindustri under medeltidens äldre och yngre skeden — är icke bara av utomordentligt intresse. Det är också. Se föreg. not. 119 AGNES GEIJER utan tvekan, avhandlingens mest spännande och idérika kapitel. Förf. kunde från sitt utgångsläge med fog ha nöjt sig med att redogöra för de nordiska relikterna av en internationell tradition — redan det är en betydande prestation. Istället har hon dristigt fortsatt sin väg och givit sig i kast med att söka förklaringar och sammanhang långt bakåt och bortåt. Ofrånkomligt har detta ibland fört in på vägar som kan synas som avvägar. Men det är vägar som leder — eller i en framtid kanske kommer att leda — till förklaring på företeelser som strängt taget ligger utom ämnet för hennes bok. Givetvis är sådana »avvikelser» icke att klandra. Med berömvärt nit har förf. satt sig in i den omfattande internationella litteratur, delvis av senaste datum, som rör det medeltida Europas handelspolitiska och ekonomiska historia. I den djungel av varandra motstridiga uppfattningar och tolkningar av de tämligen magra historiska dokumenten har förf., såvitt jag kan bedöma saken, gjort en mycket skicklig upprensning. Hennes i mycket försiktiga ordalag utformade framställning går bl. a. ut på att den av undertecknad 1938 lancerade hypotesen om pallia fresonica, det »frisiska klädet», icke är hållbar. I Birka III sökte jag identifiera denna i olika dokument använda beteckning med de högklassiga kamgarntyger som i betydande mängd påträffats i Birka, Oseberg, etc. Vidare antog jag, med stöd av olika forskare (Klumker, Kletler m. fl.) att dokumentens pallia fresonica tillverkats inom de av frisiska köpmän behärskade områdena söder och möjligen även norr om Kanalen. Arbetsplatserna antogs vara de kvinnoverkstäder, s. k. genitia, som hörde till furstehovens och storgodsägarnas gärdar. Bl. a. med stöd av yngre historiska arbeten bestrider nu Marta Hoffmann sannolikheten av att kanal kusterna och de där förekommande kvinnoverkstäderna under »the Dark Ages» kan ha erbjudit cn gynnsam miljö för en så högkvalificerad och omfattande yrkesproduktion som ifrågavarande arkeologiska tygfynd otvivelaktigt bär vittne om — n. b. en produktion som bibehållit en j ä m n standard under flera århundraden. Dessutom hänvisar hon till specialister, som på ett övertygande sätt avvisar trovärdigheten hos munken från Sankt Gallen och poeten Ermoldus 120 VAR JÄRNÅLDERNS »FRISISKA KLÄDE» TILLVERKAT I S Y R I E N ? Nigellus beträffande deras färgrika skildringar rörande pallia fresonica. 4 En på olika skäl grundad negativ inställning till hypotesen om en högklassig textil tillverkning i nordvästliga Europa gav förf. impulsen att rikta sina blickar mot länder som veterligen vid denna tid redan hade en väl utvecklad sådan, ö s t r a Medelhavsområdet och Syrien trädde då naturligt in i bilden, eftersom i detta område påträffats textilfynd som direkt styrkte en gissning i denna riktning: nämligen fina ylletyger i kypert, vilka föreföll identiska med Birkas standardtyg, typ W 10. Ifrågavarande fynd från Palmyra — staden förstördes år 273, vilket årtal således bildar en oavvislig ante-quemdatering av fynden därifrån — publicerades av R. Pfistcr första gången 1937. Av bilden atl döma förefaller likheten mycket övertygande. För att få identiteten och därmed också frågan om ursprunget av de i våra fynd bevarade tygerna helt bevisad fordras dock en konfrontation, och det är att hoppas att en sådan skall komma till stånd. Däremot är skälen knappast helt övertygande beträffande den nu, med stöd av äldre förf. (Ebengreut och Jaekel), hävdade uppfattningen, alt pallia fresonica istället skulle kunna identifieras med de standardstycken av grovt ylle på 4 1 / 2 alnars längd, som användes som betalningsmedel. Visserligen verkar det sannolikt att dessa stycken, som i flera källor (men vilka?) betecknas som Wede. varit vävda i uppstadgogn som hemslöjd på större och mindre gårdar. Men var nu dessa täcken, såsom förf. vill göra troligt, samma sak som pallium? Detta vill jag betvivla — även om v i s s a källor (se Richthofen, Crecelios m. fl.) ger en sådan tolkning. Innan man accepterar detta påstående och följaktligen helt avskriver min gamla teori om pallia fresonica, återstår en faktor att närmare undersöka och taga ställning till: nämligen den språkliga formen i de skriftliga dokument som utgör underlag 4 Ytterligare ett skäl mot hypotesen om cn betydande ylleproduktion vid Kanalkustcn levererades nyligen av en holländsk arkeolog. I ett föredrag om de arkeologiska utgrävningarna i Friesland (hållet i Stockholm i mars 1965) berättade dr H. Halbertsma att bcnmaterialet från boplatserna tydligt visar att fåraveln varit mycket obetydlig i just dessa trakter. 121 AGNES GEIJER för påståendet. Förf. talar på sid. 227 ff. om pallium och Wede, senare om sagum (sid. 234 läses också om saga fresonica). Jag har i denna sak rådfrågat klassisk-filologisk sakkunskap, som ger stöd för min uppfattning all pallium var något fint och dyrbart.' 1 Pallium är ett mångtydigt begrepp, ordet är troligen avgrekiskt ursprung. Grundbetydelse: ett fyrkantigt tygstycke av ylle eller siden, i vilken färg som helst. De grekiska filosoferlärare som inflyttade Ull Rom bar således pallium, vilket sedermera där blev etl vanligt klädesplagg. Men pallium kallades också det med 5 kors märkta, breda band av fint vitt ylle som påven alltsedan 500-talet personligen förlänade ärkebiskopar som ämbetstecken. Dokument från 700-800-talet visar, att pallium i regel betecknat ett dyrbart tyg av silke och guld. Samma betydelse hade det under 1100-1200-talen i Frankrike, då formen paile ofta förekommer, vanligen med geografiskt attribut. På nordiskt språk blir detta päll, som länge hade en likartad betydelse.' 1 Sagum däremot var en enklare vara. Ordet är galliskt och betecknade ett vanligen kvadratiskt stycke av grovt tyg, som användes av det enkla folket och av soldater. Marta Hoffmanns uppslag beträffande syriskt ursprung för de fina kamgarnstygerna från Birka etc. synes mig i hög grad beaktansvärt. Hennes i och för sig förståeliga försiktighet vid framförande av hypotesen förefaller därför en smula överdriven. Här kunde emellertid ba varit på sin plats att även ur det presumptiva ursprungslandets synpunkt påvisa positiva skäl för hypotesens sannolikhet. Följande summariska fakta avse att fylla denna brist. Sedan urminnes tider har j u Syrien varit berömt för sin textilproduktion, som framför allt betingades av rik tillgång på förstGodhctsfullt meddelat av docent Hilding Tliylander, Stockholm. — För det följande j ä m f ö r även Joseph Braun, Die liturgische Gewandung, Freiburg im Breisgau 1907, Francisque-Michel, Ilecherches sur le commerce, la fabrication et 1'usage des étoffes . . ., Paris 1852; och E. Sahhe i Revue Beige de philologie et d'histoire 1935. 0 Så t. ex. b e r ä t t a r Snorre i Olav den Hclliges Saga alt kungen skickade cn m a n till Garelahind för att skaffa kostbarheter som var svåra att få hemma. Mannen for till Holmgard och köpte »hcrrlig Pell» — det iir j u ingen tvekan om vad detta då måste ha betytt. Senare, säkert först på 1600-talet, kom päll att beteckna ett täcke, buret som »himmel», t. ex. brudpäll, bordspäll. n 122 VAR JÄRNÅLDERNS »FRISISKA KLÄDE» TILLVERKAT I SYRIEN? klassig ull och beträffande västerlandet på tidigast möjliga stadium även av silke. Silket kom långt österifrån, på karavanvägar som mynnade här, eller också sjövägen, via Persiska viken eller Röda havet, då de skiftande politiska förhållandena var mera gynnsamma för dessa vägar. Den fina ullen kom från högländerna på närmare eller fjärmare håll. Genom sitt läge blev Syrien en smältdegel, där djupgående hantverkstraditioner blandades med ständigt nya impulser från olika håll. I detta område har man full anledning att vänta disparata tekniska företeelser: novationer vid sidan av konservativa traditioner. De skiftande men tyvärr icke alltför talrika arkeologiska textilfynden från Syrien besannar en sådan förmodan. Uppenbarligen har kypert i olika varianter här spelat en viktig roll; och 4-bindig sådan ingalunda enbart i ylle såsom anföres sid. 255, efter Bellinger. Ett par stora sidenstycken med jaktmotiv, vilka bevarats som reliker i S. Ambrogio i Milano, är bl. a. strålande exempel på syrisk produktion från ca 400-talet. 7 De kinesiska annalerna från vår tideräknings början visar att även kinesiska köpmän från Hanperioden hittat vägen till Syrien och där t. o. m. blev imponerade av dess textilproduktion. 8 Senare försåg det stora syriska området både Persien och Bysanz med textilier av olika slag — sannolikt även med skickliga yrkesmän — samtidigt som det producerade massor av lyxvaror för export till de västliga medelhavshamnarna. I merovingertidens Frankrike ilandfördes dessa varor i Marseille och forslades vidare av där stationerade syriska och judiska köpmän. Den av förf. citerade belgiske forskaren Sabbe, som i sin fylligt dokumenterade avhandling om importen av orientaliska textilier sammanställt rikliga dokument rörande denna linje, anser alt mellanhandeln senare övertogs av inhemska och frisiska köpmän. Kanske var det dessa senare som gav anledning till beteckningen »frisiskt kläde»? Det finns nämligen otaliga exempel, inte minst beträffande textilier, på att benämningar på handelsvaror hänfört sig till handelsorter och omlastningshamnar, dvs. den av mottagaren k ä n d a transiteringsvägen, medan varornas v e r k l i g a , än mer långväga u r7 Alberta di Cupitani d'Arzago, Antichi Tcssuti della Basilica Ambrosiana, Milano 1941. Jfr Bec. Big 1941. 8 F . Hirth, China and the Boman Orient, Leipzig 1885. 123 AGNES GEIJER s p r u n g var okänt. Det förefaller därför i och för sig ingalunda osannolikt att »pallium fresonicum» kunnat beteckna olika slag av fina importtextilier som de frisiska köpmännen förde till salu. Till syvende och sist är kanske »min» b e n ä m n i n g på de fina Birka/Oseberg-tygerna icke helt felaktig? Det fanns emellertid många andra hamnar som också dominerades av de levantinska köpmännen; framförallt Venedig, Bysanz, Svartahavshamnar. Därifrån gick östligare vägar, som också kunde förmedla orientaliska varor till norra Europa. För nordiska arkeologer torde detta vara elt utomordentligt viktigt spörsmål, som vinner i intresse i den mån som frekvensen av denna handel ytterligare kan praktiskt påvisas. Dr Hoffmann har i sitt 4:de kapitel redogjort för en stor mängd dylika fynd — som jag redan anmärkt, tyvärr icke katalogmässigt. Det är därför svårt att nu få fram tillförlitliga siffror för en översiktlig förteckning. Utom Birkagravarna, som inalles gell ett 60-tal exempel på fina importtyger, får jag det övriga lill närmare 30 fynd, en siffra som säkert skulle kunna ökas, bl. a. kanske med ryska fynd. Men dessutom har jag helt nyligen fått ögonen på ett materialbestånd, som genom en metodisk genomgång kanske kan ge ytterligare belägg: avtryck i metall på undersidan av smycken, utförda i den speciella gjutningsteknik som använder tyger, säkerligen just bitar av gamla stycken, som icke längre var av värde. En dylik avgjutning avbildas fig. 3. Förf. har sammanfattningsvis kommit till den slutsatsen att de nordiska och centraleuropeiska fynden av den karakteristiska tygsorten omfattar 4 eller 5 århundraden fram till omkr. år 1000. Räknar man däri in fynden från Dura-Europos och Palmyra (förstörda 256 resp. 273 A. D.) blir standardproduktionens stabilitet än mer imponerande: ungefär 8 århundraden. Enligt västerländska begrepp är detta hart när otroligt, men i ett orientaliskt område med dess av alla kännare omvittnade, starkt framträdande konservatism är det fullt sannolikt. Accepterar man hypotesen om ett syriskt ursprung för den 4-bindiga standardvaran blir det också lättare att förklara överensstämmelsen beträffande garnmaterialet i de ännu finare 3-bindiga tyger som också fanns i Birka. Här vill jag också understryka att det finns rika belägg för trebindigheten på syriskt124 VAR JÄRNÅLDERNS »FRISISKA KLÄDE» TILLVERKAT I SYRIEN .' Fig. 3. Avgjutning av »frisiskt kläde» på baksidan av ett silverspänne från 900-t. funnet i Törsta, Hälsingtuna socken. 5/4. — Gast of " p a l l i u m freson i c u m " on the reverse of a silver buckle, lOth cent. Found at Törsta, parish of Hälsingtuna. iranskt område: dels den fram till 1100-talet vanliga tekniken för mönstrade s i d e n , som förf. också nämner, den typ som på engelska nu kallas »weft faced compound twill», under medeltiden ofta benämnd s a m i t u m ; dels mycket högklassig gobelängvävnad i y l l e av klart sassanidisk-persisk karaktär (sällsynt förekomst, publ. av Pfister). Båda dessa sorter är inslagsvävnader (weft faced, 1/2 twill) medan Birkatygerna var »varptyger» (2/1 twill). Låt oss emellertid återvända till Västeuropa och bokens 125 AGNES GEIJER kap. IV. Med stöd av framförallt belgiska och engelska forskares arbeten, publicerade under senare år, har Hoffmann kunnat ompröva källorna för det 1 :a årtusendets sociala och ekonomiska historia. Hon konstaterar, att den textila produktionen i Europa norr om Alperna i stort sett haft karaktären av hemslöjd utförd av kvinnor på större och mindre gårdar eller i kloster och gynecéer. Som nyss nämnts utgjordes den sålunda producerade yllevävnaden av ett avslutat, kort stycke, vilket skulle hålla ett stadgat mått för att också kunna tjäna som reguljärt betalningsmedel. Detta stycke benämndes Wede — samma ord som det svenska »våd» ( = tygbredd) och det isl. vo6 och fsv. Wa}> i »wadmal» (eg. = ett stycke tyg). Historikerna tycks vara eniga om att 1000-talet inneburit en skarj) slrömkantring ifråga om det ekonomiska och sociala livet i dessa länder. Den redan betydande ylleproduktionen började då övergå från hemslöjdsstadiet till att bli hantverk, dvs. ett huvudsakligen manligt yrke med dittills okänd arbetsuppdelning, med kapitalistisk organisation och med koncentrering till de städer som nu så småningom växte upp. Men h u r denna omvälvning gick till — vari den realiter kan ha bestått — tycks ingen hittills riktigt ha vetat och heller inte trott att man någonsin skulle komma till klarhet om. Det kan här vara på sin plats att citera den i sin defaitism uttrycksfulla franska formuleringen hos en auktoritet som Henri Laurent: »De la transformation du régime et de la technique de la drapcrie au cours du XI. siécle, il semble qu'on doive renoncer presque complétement å savoir quoi que ce soit.» Genom Marta Hoffmanns arbete klarnar bilden. Hon torde nämligen vara den första som med teknologisk sakkunskap på bred front kunnat angripa de historiska komplex som tidigare huvudsakligen betraktats ur rent teoretisk synvinkel. Vittnesbörden om denna omvälvning yttrar sig framför allt på 1200-talet i en mängd förordningar som reglerar handel och hantverk. I bevarade urkunder omtalas eller avbildas en rad med ullhanteringen samhörande .specialredskap, vilka icke var kända i den klassiska antiken: ullbågen, hjulrocken, ullkardan, varpramen och den ännu här allmänna roterande varpan samt »the spool-rack» ( = spolställ?). Förf. drar icke i tvivelsmål att dessa 126 VAR JÄRNÅLDERNS »FRISISKA KLÄDE» TILLVERKAT I S Y R I E N ? Fig. 4. Diagram av persisk »ryttarkappa» funnen i Antinoé. — Diagram of a Persian riding coat, found at Antinoé. novationer följt direkt i kölvattnet från den då nya vävstolen •— den med lång, horisontalt spänd varp som regleras med trampor anknutna till solvskaft. Det är i stort sett självklart att ursprunget till trampvävstolen y t t e r s t ligger i det kinesiska sidenväveriet. Men om etapperna och takten för det effektivare vävredskapets segertåg västerut är meningarna delade. Ännu har ingen helt övertygande förklaring sett dagen — utvecklingen av vävstolarnas olika konstruktioner är kanske det mest svårlösta i textilkonstens historia. Så mycket kan emellertid sägas, att Marta Hoffmann lämnat vägande bidrag till förståelsen av en sida av det mångsidiga problemet. Den nya ylleproduktionen möjliggjorde — eller medförde? — betydande förändringar i dräktmodet. Del fina, yrkesmässigt efterbehandlade »klädet» hade helt andra egenskaper än de strukturmönslrade kamgarnstygerna med deras »torra» yta. Garnet måste vara av fin mjuk ull och vävnaden jämn. Den komplicerade efterbebandlingen innebar — förutom i förekommande fall färgning — följande moment i upprepade omgångar: uppruggning, valkning, överskärning och pressning. Resultatet blev ett mjukt och smidigt men samtidigt fast tyg, med slät, glänsande yta. Dylika tyger blev självfallet oerhört dyrbara, vilket tydligt framgår av de skriftliga källorna. En av de finaste sorterna 127 AGNES GEIJER gick under benämningen scarlatum, ett ord som upptagits i många språk och uppfattats som färgbeteckning: »scarlet, skarlakansrött». Att denna uppfattning var felaktig påvisades redan 1905 av en fransk forskare, Weckerlin, som också karakteriserade tyget på riktigt sätt. Genom överskärarens roll i tillverkningen förleddes emellertid Weckerlin att förklara ordets ursprung som »skärlakan», dvs. skuret tyg, cn förklaring som låg nära till hands, eftersom ett liknande ord kunde påvisas i gammaltyska. Senare har emellertid olika språkforskare hävdat att ursprunget är ett persiskt ord, saqalat, saqirlat; tyvärr dock utan att ange vad det betyder. Denna tydning av ordets ursprung har, rimligt nog, lockat Hoffmann till gissningen: kanske själva t y g s o r t e n också var av persiskt ursprung? Hon efterlyser sålunda ett framtida fynd som kan identifieras med den berömda lyxvaran scarlatum. För anmälaren är det en tillfredsställelse att här kunna påvisa ett tyg med likartade egenskaper: oerhört fin ull, starkt uppruggat och pressat men däremot icke valkat (se fig. 5). Och detta tyg är med all sannolikhet av persiskt ursprung! Det ingår i en av de »ryttarkappor» i »skarlakansröd» eller blågrön färg med garnering av mönstrade, sassanidiska siden, vilka påträffats i den egyptiska staden Antinoé, i gravar som kan hänföras till senromersk eller tidig bysantinsk tid. Nekropolerna vid Antinoé började utgrävas 1898, men först på 1930-talet blev de föremål för allvarligt vetenskapligt studium. Den franske forskaren Rudolf Pfister, banbrytare för en allsidig textilforskning med den nära östern som speciell intressesfär, ägnade sitt sista arbete åt Persiens andel i textilierna från Antinoé. 9 Bland annat gav han en ingående analys, teknisk och historisk, av materialet i nämnda »caftans de cheval», som befanns vara den oerhört fina, silkesglänsande ull som endast vinnes från kashmirgeten, och som berömts både av äldre klassiska och av arabiska författare. Dessutom kunde Pfister påvisa, att den cerisröda färgen härrör från ett sällsynt färgämne som finnes just i Persien. ' R. Pfister, Le röle de 1'Iran dans les textiles d'Antinoé, Ars Islamica 1948. Se h ä r o m även A. Geijer, A Silk from Antinoé and the Sasanian Textile Art, Oricntalia Suecana XII, Uppsala 1964. 128 VAR JÄRNÅLDERNS »FRISISKA KLÄDE» TILLVERKAT I S Y R I E N ? Fig. 5. Lyxtyg av finaste kaschmirull ( m å h ä n d a = s a q i r l a t ) , uppruggal och pressat, i »ryttarkappa» från Antiiuiéfyndeii, 3-5 å r h . Ungefär dubbel skala. — Cloth of fine wool from the Casbmcre goat, napped and pressed (possibly the Persian s a q i r l a t ) ; material of one of the "riding coats" found at Antinoé. 3rd to 5th C. Enlarged 2 / 1 . Rester av dessa unika lyxplagg förvaras nu i Musée des Tissus i Lyon. Efter en undersökning, hösten 1963, tvivlar jag icke på att sådana stoffer •— varför icke just saqalat? — varit begärliga i Västerlandet och sålunda önskvärda att efterlikna. Sannolikt har det först skett i Florens, som vann sin ekonomiska maktställning just genom konsten att behandla ull. I handlingar från det mäktiga gillet Calimala, som endast sysslade med efterbehandlingar av utländska ylletyger — benämnda panni franceschi även om de var vävda i England, Flandern, Spanien eller Frankrike, därför att de förvärvats på de franska marknaderna! — återfinnes beteckningarna scarlatto och scarlattino. 1 0 Fastän ifrågavarande dokument knappast är äldre än 1200-talet kan man antaga att benämningarna är avsevärt äldre. Förf. citerar den äldsta kända uppgiften, från 1000-talets mitt, och den lyder märkligt nog tres pannos scarlatinos anglicanos. Med anledning av den nyssnämnda uppgiften om panni franceschi frågar man sig om icke »engelskt» här avser att ange var det obehandlade tyget varit vävt. 10 Edgcumbe Staleg, The Guilds of Florence, London 1906. 129 9 - 6 5 4 2 0 0 Fornvännen AGNES GEIJER Den innehållsrika avhandlingen ger oss förnyade vittnesbörd om västerlandets import av orientaliska lyxvaror. Först kom färdiga handelsvaror — olika slags siden och »våra» kamgarnstyger. Sedermera kom även de glänsande ylletygerna, vilka till slut också kunde imiteras genom att man i Europa lärde sig de österländska metoderna och införskaffade arsenalen av nya redskap, differentierad yrkesorganisation och säkerligen också orientaliska yrkesmän. Det är dessa omständigheter som ligger bakom den revolutionerande omkastningen i den nederländska ylletillverkningen vid medeltidens början. SUMMARY A. Geijer: The pallium fresonicum of the Viking Age was it manufaclured in Syria? Dr Marta Hoffinann's thesis on the warp-weighted loom is, naturally, primarily a textile historical and ethnological account of how this ancient implement has survived in northern Europé. But the work also gives valuable contributions to the economic history of western Europé and to Scandinavian archaeology. The distribution of the finds of loom weights gives a general idea of the migration of the "Homeric loom" towards the north and wesl, starting from the earliest known find, in Anatolia, of loom weights dating from the seventh milleniuiii B. C. The survivals of this craft slill remaining in northern Europé are presented in four geographical groups: (1) The West Norwegian, which as recently as a few decades ago was still practised in peasant homes for special purposes; (2) the Lappish grene-weaving, which is still a living tradition; (3) the Icelandic group of the woollen industry, extinct for a century, the economic significance of which is apparcnt from old laws and rcgulations; and (4) the small Faeroese group, whose grcatest scientific interest is based on the loom taken to Copenhagen in 1848 and published by Worsaa, the great Danish archaelogist. In a long chapter entitled "The Products of the Warp-weighted Loom" the author makes, from this angle, a comprehensive study of archaeological textile finds made in Seandinavia and Central Europé. It is a very informative survey, on which the following, very thrilling chapter, called "Weaving in Northern and Western Europé", is based. In her scrutiny of historical records, the author was able, thanks to her great knowledge of technology, to make new and weighty contributions to the discussion of trade and crafts in the Early 130 VAR JÄRNÅLDERNS »FRISISKA KLÄDE» TILLVERKAT I S Y R I E N ? Middle Ages. On the o n e h a n d , she associates the warp-weighted loom, the term Wede (idcntified as a piece of coarse woollen cloth used as currency) and domestie w o r k ; o n t h e o t h e r , the horizontal treadle loom and organized professional work, introduced as new towns were established in Northern Europé after the l l t h and 12th centuries. The complex of implements and technics accompaning the horizontal loom no doubt originated in lhe Near East. This is a principal trend of the discussion. An important question of detail is the well-documcnted criticism of the hypothescs advanced in 1938 by the present w r i t e r : that the fine lozenge twills of combed wool, called worsted—abundantly found in Birka, Oseberg and several other grave finds from N. Europé—were to be idcntified with the pallia fresonica of old documents and that this fine and evenly standardized produet was manufactured within the Frisian Area. Dr Hoffmann's objection to the latter hypothesis is undoubtedly a valid one. During the period indicated by the finds—at least about five centuries in duration—conditions requisite for such a highlydeveloped and standardized manufacture did not exist in this area; tlie textile craft of N.W. Europé might certainly have been domestie work. Instead, Dr Hoffmann suggests, although very cautiously, that the lozenge twills were made in Syria, on the evidence of a great resemblance to certain finds from Palmyra. I fcel that she is right in this. But I still believe that the term pallium fresonicum may have been correct. The word pallium, of Greek origin, usually meant a precious garment. E. Sabbe claims that Frisian merchants took över the trade in the oriental luxuries imported by way of Marseilles, which under the Merovingians was in the hands of Syrian merchants. As the fine lozenge twill was apparently an important luxury commodity of the Viking Age, conclusive proof of its Syrian origin would be important for Scandinavian archaeology. Trade routes from south to north may well have been more numerous, and in a more easterly direction. One example of oriental influence in respect of fashionable wares is the word "scarlet", w h i c h is found in several languages. The Lat. scarlatum in early medieval records might clearly mean "costly finished cloth", i.e. teasled and neppad. The word is said to be derived from the Persian saqalet, sakirlat, and the author suggests that the cloth itself is also Persian. Since Dr Hoffmann expresses the hope that a sample of this kind of cloth will be forthcoming, I am happy to be able to show a fragment of cloth (Fig. 5) w h i c h no doubt is either Persian or Syrian. It may possibly represent the prototype of a new trend of luxury material, introduced into medieval Europé by the use of new methods and tools, and probably first organized by the Florentine merchants of the Arte di Calimala. 131 AGNES GEIJER In the Addendum the writer refers to micro-analysis independently carried out by A. Nahlik (on the Nowgorod textile finds) and A. M. Rosenqvist (on the Norwegian material), all of the "worsted" category. Together with the negatif proofs from Friesland (footnote 4) they seem to support the hypothesis of a Syrian origin of the woollens in question. Tillägg Först sedan uppsatsen lämnats till ombrytning har till min kännedom kommit följande två uppgifter som är av särskilt intresse i sammanhanget: l : o Den ena h ä r r ö r från den polske textilforskaren Adam Nahliks arbete om textilfynden i Novgorod, »Tkaniny welniane Nowogrodu Wielkiego» (fransk resumé). De analyserade textilierna, 461 nummer, är av ylle och uppges stamma från avgränsade kulturlager, daterade 953-1462. Djupast påträffades rester av fina kamgarnstyger, vilka Nahlik anser vara ungefär identiska med Birkafyndens 3-bindiga kypert (Birka III, typ W 2 1 ) . Efter mikroanalytisk jämförelse med recent ull anser han det funna yllematerialet vara engelskt, en slutsats som betr. ifrågavarande tid emellertid torde vara historiskt osannolikt. Men som kvalitetsbedömning är den av ett visst värde. 2:o Förstekonservator A. M. Rosenqvist, Universitetets Oldsaksamling, Oslo, som utfört mikroanalyser av ullen i motsvarande tygsorter från Oseberg och Kaupang samt Snaehvannur på Island (se M. Hoffmann i Islands Nasjonalmuseums årsbok 1965) meddelar d ä r o m : Undersökelsen visar att fibrerna i dessa stoffer har en ytstruktur som är olika den i vanlig fårull. — Av de möjligheter som föreligger för ullproducerande djur med denna typ av fiberstruktur, nämligen kamel, kashmir- och angoraget, anser jag angorageten, vars produkt benämnes mohair, för den mest sannolika. Beträffande den senare uppgiften kan tilläggas att beteckningarna på den ull det här gäller icke visar sig helt överensstämmande på olika språk. Därför är det möjligt, att Pfisters »duvet du chévre de Cacheimre» i själva verket avsåg just vad som här kallas »mohair». 132