Den dolda källan i Varbergs fästning Hähnel, Märta Fornvännen 61, 178-182 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1966_178 Ingår i: samla.raa.se

178

Smärre meddelanden

schliesslich eines schon fruher b e k a n n t e n , fragmentarischen Besemers aus Söderköping (bewahrt im St. R a g n h i l d s Gilles Museum, Inv.Nr. 17, Söderköping, u n d abgebildet in Svenska T u r i s t f ö r e n i n g e n s Årsskrift 1951, S. 75), gibt es jetzt insgesamt T e i l e von sieben mittelalterlichen Besemern in Schweden. Die Holzbesemer aus späterer Zeit haben gewöhnlich einen kleinen geschnitzten o d e r gedrecbselten Knebel als Griff mit einer durchgehenclen Kanalröhre liir die Schnuröse. Ein schwedischer Prachtbesemer von 1670, Abb. 6-7, hat e i n e n Griff, d e r mit seiner Kerbe u n d seinen tierkopfverzierten E n d e n auf verbluffende Weise zeigt, wie länge die mittelalterlichen T r a d i t i o n e n in gewissen F"ällen weitergelebt haben. Cberselzl x>on Willy Schwabacher

Den dolda källan i Varbergs fästning
En fästning som icke i n o m sitt eget o m r ä d e hade en o u t t ö m l i g tillgång pä friskt dricksvatten var en ytterst sårbar a n l ä g g n i n g och i längden d ö m d till kapitulation h u r starkt försvaret än må ha varit i a n d r a avseenden. D e t t a h a r m a n alltid vetat. Fästningar som fick sitt vatten utifrån genom en l e d n i n g genom vallen (som Akershus) 1 riskerade att fienden k u n d e d ä m m a u p p v a t t e n f l ö d e t Vallgravarnas vatten k u n d e förgiftas, 2 och innehållet i regnvattenreservoarer tog vid torrt väder förr eller senare slut. Särskilt bekymmersamt var det i äldre tid för klippfästningar. Att i n o m vallarna låta b r ä n n a b r u n n a r k u n d e ta åratal. 3

Hur löste man det svära vattenförsörjningsproblemet pä Varbergs fästning, när
det gamla slottet o m k r i n g sekelskiftet 1600 omgavs med en bastionerad fästning? T i l l K ö p e n h a m n kom 1579 en tysk bergsman vid n a m n H a n s Giorwick v. M a r i e n b e r g — troligen en sä kallad slagruteman — med sina gesäller och uppgav att han lörstod sig på bergsbruk och att han k u n d e o r d n a vattenförsörjningen i klippfästningar. Fredrik II, den d å v a r a n d e danske k u n g e n , sände bergsmännen till Akershus, men efter en tids föga framgångsrikt arbete m e d bergsbruket vid Åkers kyrka, delades »berggesällerna» u p p i tre g r u p p e r fiir att b r ä n n a b r u n n a r pa Akershus, Bohus och Varbergs fästningar. O r d e r h ä r o m utfärdades den 18 februari 1581. En u n d e r s ö k n i n g av terrängen i Varberg gav emellertid till resultat, att man skulle behöva hugga en 32 alnar d j u p b r u n n genom k l i p p a n för att nå ned till vatten. Dä gesällerna ej ansåg sig k u n n a avverka mer än en aln i m å n a d e n , avstod m a n frän detta projekt enligt brev av den 26 j u n i 1581. C. S. Widerberg, Akershus fattning. Skrifter ulgilt av Det Norske Videnskaps-Akademi i Oslo II. Hist. Filos. Klasse 1932. No. 2, s. 181 ff. - l u d e r det nordiska sjuärskriget (1563-1570), dä svenskarna innehade Varbergs fäst ning, skrev Johan III till befälhavaren Bo Grip, hur denne skulle förhälla sig, 0111 danskarna angrep Varberg •antingen med undcrgräfiiing eller förgift i vattnet, som de utan tvifvel väl varde tillbjudandes». P. von Möller, bidrag lill Halland» historia (1874), s. 259. :l Gustaf Sledt, Bohus, Bidrag lill kännedom om Göteborg» ocli Bohusläns fornminnen och historia. Femte bandets första häfte 1891, s. 77 f.
1

Smärre meddelanden

179

Nu fanns det pä borggärden pä Varbergs slott liksom pä Akershus och Bohus en gammal brunii eller kanske rättare sagt reservoar, som möjligen kan ha tillhört den äldsta borganläggningen. Om gesällerna arbetat på denna brunn är osäkert; de stannade högst fyra månader pä Varberg. 1 alla händelser var denna vattenreservoar pä 1600-talet otillräcklig, och vattnet blev i längden förorenat, dä nödvändig Ösning och rengöring måste ha varit ytterst besvärlig. Pä den tiden brukade mindre goda brunnar förfalla under fredstid. Man föredrog pä sina häll att hämta vatten utifrån, och detta kördes upp i tunnor och tömdes i stora kar av trä, vilka var lättare att hålla rena. Brunnsanläggningen misslyckades ocksä pä Bohus. Av stort intresse i detta sammanhang är att man där ånyo gav sig i kast med brunnsbrännaiiclet 1616. Man hade tydligen ingen annan utväg. Det tog tretton är och kostade 30000 dagsverken att med dåtidens metoder nä ett djup av 35 alnar. Och likväl blev resultatet ej tillfredsställande trots att man påträffade tvä källådror. På Varberg återupptog man synbarligen inte under Christian IV:s regeringstid (1596-1648) det en gäng förkastade projektet att bränna en brunn genom berget. Man fann en bättre lösning pä problemet tack vare terrängens beskaffenhet vid borgklippan. Man byggde en brunn utanför och placerade de nya fästningsverken sä att den blev tillgänglig inifrån. Strax öster om klippan i närheten av bastionen Vita munken fanns tydligen en kraftig källåder, det framgår indirekt av utförda mätningar. Där grävde man en brunn genom sanden och bläleran tills man nådde grundvattnet, för så vitt ett springvatten, en artesisk källa, ej redan dä fanns pä platsen. Brunnen gjordes omkring tvä meter djup. För att inom det avsevärt högre upp belägna fästningsområdet, omkring tio meter, kunna utnyttja vattnet frän den naturliga källan, byggde man i kallmur med grova gråstenar en oregelbunden cylinder. Diametern torde högst vara fyra och en halv meter. Omkring denna väldiga brunn — hög som ett fyraväningshus i våra dagar — lades därefter vallen. Ovanpå brunnen lade man ett tak, som kom att Utgöra golv i ett välvt rum med ingång endast frän fästningens insida. Genom en lucka i detta golv, som läg ett par decimeter över den omgivande markens nivå för att inget spillvatten skulle kunna tränga in, kunde man hämta upp vatten. Dä C. G. Brunius besökte Varberg pä 1830-talet var vattenståndet omkring fem meter ovan brunnens bottennivå, vilket tyder pä ett kraftigt tryck i källan. 4 Sådana källor kan leverera över tiotusen liter i timmen, om icke vattnets eget mottryck skapar jämvikt."' 1 alla händelser bör åtskilliga tusen liter ständigt ha funnits i brunnen under 1600-talet. Den nya brunnen — senare kallad »Konung Carls källa» — var genom sin sinnrika konstruktion omöjlig att komma ät för fienden. Den var osynlig utifrån, C. G. Brunius, Antiqvarisk och arkitektonisk resa genom Halland . . . 1838, (1839) s. 29: »Man inkommer på östra sidan genom en läng valvöppning till en brunn, vilken vid 24 fots djup har 18 fots vatten. Denna kallas konung Garls källa och har klart och gott vatten.» ' Pä den S. k. Blekelyckan i Halmstad söder om C.algberget fanns en källa, som försåg Halmstads befästning med vatten, och som vid senare mätning visade sig kunna ge 5600 kannor vatten i timmen med en temperatur av +7 och 9 grader. Föreningen Gamla Halmstads årsbok 1925, s. 74.
1

i8o

Smärre meddelanden

dess vatten k u n d e ej förgiftas eller ens förorenas av spillvatten frän fästningen, och den k u n d e ej sina. D e n h a r än i dag — efter mer än t r e h u n d r a är — rikligt m e d klart och gott v a t t e n . D e n e n d a o l ä g e n h e t e n m e d en sådan a n l ä g g n i n g torde ha varit, att d e t troligen tog ganska läng tid att u r d j u p e t h ä m t a u p p stora m ä n g d e r vatten i hyttor. D e t t a mäste vara förklaringen till att m a n i fredstid körde u p p vatten i t u n n o r frän en bäck utanför fästningen. M e n med d e n n a g r u n d v a t t e n t i l l g å n g i n o m m u r a r n a k u n d e Varbergs fäste med lugn motse och uth ä r d a en läng belägring. 6 Sandklef h a r i sin uppsats Vattenförsörjningen pä Varbergs slott och fästning i F o r n v ä n n e n 1966/1 visat att h a n icke förstått den e n o r m a betydelse som d e n n a a n l ä g g n i n g måste ha haft. O m h a n studerat d e n n ä r m a r e , h a d e h a n förmodligen ej u t l ä m n a t d e n helt i sitt arbete Varbergs historia (196g). 7 B r u n n e n o m n ä m n e s i d e t äldsta svenska inventariet (1645), 8 och d e n finns ocksä m a r k e r a d pä d e n samtida färglagda k a r t a n , d ä r den är betecknad m e d havets blå färg." Detta kan säkerligen tolkas så att svenskarna ansåg källan stå i särklass bland fästningens b r u n n s a n l ä g g n i n g a r . Övriga b r u n n a r b a r pä k a r t a n sil lei beteckningen 9. De är två till a n t a l e t : d e n gamla b o r g g ä r d s b r u n n e n som troligen aldrig n å d d e g r u n d v a t t n e t , och en b r u n n mellan Smecljebastionen och M e l l a n p o r t e n strax n o r r om Katten. D e n n a sistnämnda b r u n n o m n ä m n e s varken i Varbergs historia eller i uppsatsen i F o r n v ä n n e n . Det var tydligen en m i n d r e källa att d ö m a av n a m n e t »Bräuquell» pä J o h a n n e s Mejers karta (1638). Däremot h a r Sandklef lagt till en b r u n n som ej fanns u n d e r dansk tid, d e n vid »Carl X I : s stall». 1» Sandklefs p å s t å e n d e att » K o n u n g Carls källa» endast skulle nä ned till vallgravens bottennivä är icke riktigt, den n ä r d j u p a r e . Eftersom b r u n n e n skyddats frän tillflöden u p p i f r å n , kan m a n naturligtvis ej karaktärisera den som en »uppsamlingsbrunn för vatten som i form av regn fallit mellan m u r e n längs ovan n ä m n d a gata och k u r t i n m u r e n » . D e n n a naturliga källa jämställer Sandklef sedan med d e n sä kallade » r u d d a m m e n » pä D a m m b a s t i o n e n , vilken var en fiskdamm och återfinnes som »Fischdamm» pä Mejers karta, ursprungligen i n g a l u n d a en reservoar avsedd för tvätt. Det v i t t n a r onekligen om bristande begreppsdistink0

På Örestens slott i Marks härad i Västergötland, anlagt omkring 1366, fanns ännu vid 1800-talets mitt, då av slottet endast kvarstod en ruin, »en brunn eller cistern, som alllid häller vatten». C. G. Styffe, Skandinavien under unionstiden (1867) s. 108. 7 Då detta förbiseende påpekades i cn artikel i Hallands Nyheter (den 16 januari 1965), försvarade Sandlcf sig med att påstå att källan icke skulle ha funnits under dansk tid ulan tillkommit under 1700-talet. 8 Inventariet, som är daterat den 17 september 1645, är publicerat av Sven Granlund, Varbergs fästning 1645, Varbergs museums årsbok 1951, s. 5 tf., tillika med den samtidiga kartan och Johannes Mejers Kort över det danske Rige (1638). I detta kan man läsa: »Derhoos är een stoor, hvälfd obrukat kellare, item eet hvaltd till vatugratven sässom och een brunn strax der hoos i vallen.» (s. 14). " Kartan finns i Krigsarkivet (Varberg No 50 I Planer, 1645). "' Den byggnad som i våra dagar brukar kallas »Carl XI:s stall» finns omnämnd i Inventariet 1645: »Ett nytt stall av steen.» Under dansk tid läg tyghuset vid borggården. Detta framgår ej av Sandklefs uppsats.

Smärre meddelanden

181

tion och k u n s k a p i fästningens historia att sammanföra sä vitt skilda anläggn i n g a r som den gamla b o r g g ä r d s b r u n n e n , den naturliga källan, fiskdammen och bassängen i Vita m u n k e n u n d e r samma beteckning. Några nya rön beträffande fästningens vattenförsörjning u n d e r danskt 1600-tal innehåller Sandklefs uppsats sålunda ej men åtskilliga vilseledande uppgifter. Det är också a n m ä r k n i n g s v ä r t att Sandklef förklarar d e t »helt naturligt» a t t fästningen för sin vattenförsörjning skulle ha varit b e r o e n d e av tillförsel utifrån. Det är onekligen att u n d e r s k a t t a D a n m a r k s på den tiden främsta fästningsexperter. O m den m a n som i a n d r a s a m m a n h a n g prisas som ett geni, n e d e r l ä n d a r e n H a n s van Steenwinkel cl. ä., fäller Sandklef följande n e d s ä t t a n d e o m d ö m e : »För fästningens arkitekt var d e t självklart att m a n i en sådan nödsituation (dvs. belägring) fick tillgripa vallgravens vatten.» Det u t r y m m e i Vita m u n k e n som Sandklef tolkat som en dricksvattenreservoar var i själva verket avsett för ett a n n a t ä n d a m å l . H a n s van Steenwinkel fick aldrig uppleva fullbordandet av Varbergs fästning, h a n d o g 1601. Men h a n h a d e säkerligen i samråd med de m ä n u r d e n militära expertisen vilka varit i nederländsk tjänst, konstruerat den »skabelon» som till en början låg till g r u n d för arbetet pä fästningen. 1 1 Även o m k o n s t r u k t i o n e n av Vita m u n k e n s inre sä som d e n ter sig i dag kan ha utförts senare, t. ex. u n d e r den a n d r a byggnadsperioclen (1610-15), förefaller d e t likväl ganska troligt, a t t det är Steenwinkels i n t e n t i o n e r som förverkligats. M a n anser på goda g r u n d e r att Steenwinkel, som ju själv saknade krigserfarenhet, k ä n t till fästningstcoretikern Daniel Speckles (Specklins) a r b e t e Architectura von Vestungen (1589). 1 Detta verk ger synnerligen utförliga beskrivningar icke bara om h u r m a n k u n d e o r d n a vattenförsörjningen u t a n ocksä h u r m a n skulle utforma bastionerna lör att k u n n a göra utfall frän fästningar omgivna av en vattengrav. Det valv till vattengraven som omtalas i det äldsta svenska inventariet b ö r karaktäriseras som en bassäng, ej som en »reservoar». Golvet h a r lagts i nivå m e d vallgravens botten, på det att v a t t e n s t å n d e t alltid skulle vara d e t s a m m a i b å d a . Bassängen är ett r e k t a n g u l ä r t r u m med en längd av 10 m e t e r och en bredd av 4 1 / 2 meter, och den stär i förbindelse med graven g e n o m ett portvalv, som är 5 m e t e r högt och 2 m e t e r brett. I n n e i bastionen leder en välvd s l u t t a n d e gäng, 2 meter bred och 2 x I., m e t e r hög, ned till bassängen, och d e n m y n n a r u t o m k r i n g 3 m e t e r över bassängens botten. E n »reservoar» h a d e aldrig behövt en fem m e t e r hög och tvä m e t e r bred p o r t för att släppa in vatten. Sten Maltesen Sehested, sedermera riksmarsk, var uppfostrad i Oraniernas skola. Han deltog vid slutet av 1588 i en kommission för att besiktiga fästningarna i Halmstad, Varberg och Bohus, Widerberg, a. a. s. 15. Han var lensmand på Bohus 1597 samtidigt som Sleenwinkel var stationerad där. 12 »Hans van Steenwinkel hört diss Buch zu» stär skrivet på insidan av bakre pärmen på det exemplar av Architectura von Vestungen som finns på Det Kongl. Bibliotek i Köpenhamn, men det är icke Steenwinkels »namnteckning» som Sandklef uppger i Varbergs Historia, s. 274. Anteckningen har skrivits med en annan handstil är Steenwinkels, vilket framgår vid en jämförelse med de av Steenwinkel underskrivna rapporterna från Halmstads fästning 1600-1601. Namnteckningen finns publicerad i Föreningen Gamla Halmstads årsbok 1942, s. 99.
11

182

Smärre meddelanden

I Architectura von Vestungen finns ett kapitel med rubriken »Wie die heimlichen aussfäll von den Vestungen zu Wasser mit Schiffen und Brucken oben die Gräben georclnet werden sollen». Där beskrives bland annat hur man tillverkar flatbottnade båtar, som vid behov kan läggas upp och ned pä smä vagnar och transporteras till önskad plats för sjösättning. Sådana båtar placeras, skriver Speckle, vid ett planerat utfall »hinder dem Hiigel der Bollwerck», och därifrån styr man ut i vallgraven. Den stora bassängen i Vita munken var för detta ändamål idealisk. Därinne kunde man förvara och utrusta båtar osedd av och i fullständigt skydd för fienden. Märta Hiihncl

Zusammenfassung
Die verborgene Quelle in der Festung Varberg
Die Verf. wendet sich gegen A. Sandklefs Auffassung (vgl. Fornvännen 1966/1), dass die Festung Varberg aus Mangel an guten Brunnen auf Wasserzufuhr von aussen angewiesen gewesen sei. Unter der Regierungszeit Christian IV. (15961648) löste man das Frischwasserproblem indem man die Festungswerke um eine natiirliche Quelle herum ausbaute. Um das Wasser vom Burgtelsen aus erreichen zu können, bautc man einen ca. 10 M hoben und 4,5 M breiten kaltgemauerten Brunnenzy Under. Das von S. erwähnte ziegelgewölbte Wasserreservoir deutet die Verf. als Bassin, in welchem Boote verwahrt und von dem aus durch einen wassergefiillten Gäng Ausfälle in den Wallgraben gemacht werden könnten. Vbersetzt von Willy Schwabacher

Om våra trasiga städer
Länge har innerstaden-stenstaden varit ett nonchalerat problem i svensk stadsplanering och kulturminnesvård. Allehanda provisorier och nödlösningar har tillgripits i city medan nybebyggelse skett utanför och oberoende av den besvärliga kärnan. Hembygdsvårdarna intog ofta eu negativ inställning till staden och dess problem; museimännen förhöll sig passiva eller ägnade den urbana miljön en ganska förströdd uppmärksamhet, som i stort sett inskränkte sig till

s. k. snabbinventeringar av medeltida stadskärnor, inventeringsinstrumenl som
visserligen halt ett vetenskapligt värde men som lätt hamnar i byggnadsnämndernas dammiga arkiv, dömda till glömska, Idag uppträder kulturminnesvården med större energi och pä mänga häll pågår

stadsinventeringar, som inte bara avser att vara en dokumentering ai del gamla
utan ocksä vill vara ett handlingsprogram lör bevarandet av värdefull miljö. — Nu är det ju emellertid sä att, om vi undantar vissa unika miljöer i landei (Gamla stan, Visby, Kalmar, Ystad), sä är det föga av den äldre stadsbebyggelsen, 0111 man tänker pä tle enskilda husen, som inför en kritisk kulturhistorisk och teknisk granskning är värt att bevara. Problemet har nyligen berörts av Göran Lindahl i ett par artiklar om stadskärnans omvandling i Arkitektur (1965, nr 5 o. 10). Lindahl hävdar att stadskärnans problem inte iir en fräga om att bevara gamla bus eftersom »den tekniska standarden i svensk stadsbebyggelse från 1700-