Övergångstidens metallkonst : en kritik av kritiken Holmqvist, Wilhelm Fornvännen 1973(68), s. 109-111 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1973_109 Ingår i: samla.raa.se

Debatt
Övergångstidens metallkonst
En kritik av kritiken Av Wilhelm Holmqvist

Det senaste häftet av T o r , Tidskrift för nordisk fornkunskap, Uppsala universitet, Vol. XIV, 1970-1971 har fått en extra titel »Source Criticism». D ä r publiceras de första artiklarna i en serie, som tillkommit u n d e r Bertil Almgrens ledning vid seminariet för nordisk fornkunskap i Uppsala. Almgren skriver själv ett kort förord, där h a n inskärper vikten av att m a n g r u n d a r sina slutsatser på ett pålitligt (reliable) källmaterial. I särskilt hög grad beir detta gälla kronologiska ständpunktstaganden. U t a n tvekan mäste m a n till h u n d r a procent hålla med Almgren på d e n n a p u n k t , och hans studenter i Uppsala är att gratulera till att redan från början av sina studier få dessa berättigade vetenskapliga renlighetskrav tillgodosedda. I det senaste häftet av T o r k o m m e r n u d e n n a »nykritiska» skola till tals i form av små avhandlingar levererade fiir erhållande av tre betyg vid seminariet. T y v ä r r blir m a n inte odelat förtjust vid d e n n a första bekantskap. Det förefaller nämligen som om den kritiska inställningen till det arkeologiska källmaterialet ibland ersatts med en kritik av personer, vilka tidigare sysslat med samma material. Det är inte u t a n att det vidlåder den kritiska Uppsalaskolan nägot av samma — låt oss säga — omogenhet. Det är psykologiskt sett lätt att förstå att en u n g adept som finner att en äldre forskare begått nägot fel, gärna vill briljera med detta. M a n n e n som m ö r d a d e Salin, som m ö r d a d e N e r m a n , Holmqvist, W e r n e r osv., sådant smakar i

kamratkretsen. Men det kan utgöra en stor fara därför att m a n lurar sig själv till att tro pä egen ofelbarhet. M a n lägger sig till med en överlägsen attityd som försvårar all uppriktig vetenskaplig kontakt. Och ä n d å är det till sist bara så att m a n sett grandet i sin broders öga u t a n att varsebliva bjälken i sitt eget. I b l a n d blir kritiken makaber, särskilt när den riktar sig mot döda forskare eller mot sådana verk av ä n n u levande forskare, som inte längre är relevanta, eftersom vederbör a n d e i senare arbeten ä n d r a t ståndpunkt. Kritiken u t m y n n a r d ä i ett dödgräveri för dess egen skull och kan knappast tjäna något vettigt ändamål. — Det måste finnas andra sätt att öva den kritiska iakttagelsen. J a g vill i det följande endast ta u p p en av de publicerade artiklarna till ett kort genmäle, eftersom den avser just ett av mina egna arbeten. — Det är Blomkvists artikel om fem u p p l ä n d s k a silverskatter. Författaren säger där (s. 10) att hans kritik inte i något avseende gäller de ingående Stilhistoriska analyser som utgör tyngdp u n k t e n i Holmqvists arbete, u t a n att den helt har inriktats på dateringsfrågorna. Fiir den som helt flyktigt ögnar igenom hans artikel kan det kanske förefalla som om han helt skulle u n d e r k ä n n a de av mig framställda kronologiska värderingarna. Men så är inte alls fallet. I g r u n d och botten är vi rätt eniga. Blomkvist pläderar för en period 1060/70-1130/40, som aktuell i sammanhanget. För egen del understryker jag på u p p r e p a d e ställen i mitt arbete peF-ornvänncn. Arg. 68, 109-111, 1973

no

Debatt cepterar den vanliga dateringen av Jellingestenen till 960-80 e. Kr. (15 f.). Finns det verkligen inga som helst tvivel om dateringens »reliability»? Står det skrivet på stenen att den höggs vid den tiden? Nej! Och ändå säger Blomkvist att Jellingestenen i egenskap av historisk inskrift är en av Nordens allra bäst daterade runstenar. Jag vet inte om Blomkvist besvärat sig med att läsa sidorna 162 ff. i mitt arbete, avfattade på engelska språket, och där jag på sidan 165 f. går in på frågan om Jellingemonumenten och deras datering. Min där framlagda mening kan lör all del uppfattas som strunt och nonsens, men då vill jag sannerligen bli ordentligt vederlagd. Det skulle kräva fiir stort utrymme att här i detalj upprepa min argumentering, jag mäste hänvisa till min skritt, men efter genomläsandet av denna torde det vara svårt för en person med vaket kritiskt omdöme att spika fast dateringen av Jellingestenen. B. kommer vid omnämnandet av Jellingestenen in på den tanken att denna skulle »i princip» ba kunnat inspirera till exempelvis Veingekorset och säger i anslutning till detta att likhet inte innebär samtidighet. Han rör sig här på mycket grumligt vatten, och man förstår inte riktigt hur han vill ha det. Han mäste ju veta att sökandet efter likheter är en fundamental regel i all konsthistorisk och jämförande arkeologisk forskning. Om han då finner »likheter» mellan Jellingestenen och Veingekorset — vilket ju i och för sig tål att tänka på — varför är då de isländska plankorna så absolut ointressanta »ur vår synpunkt»? Ur min synpunkt borde nog B. tänka över den problematiken litet bättre. Jag nämner detta därför att B. redan i sin inledning förklarar sig avse endast en kritisk granskning av dateringsproblemen. Han säger samtidigt att hans kritik inte gäller de stilliistoriska analyserna, men inte desto mindre trasslar han gäng på gäng in sig själv i stilistiska värderingar, som lämnar mycket övrigt att önska. Det står helt uppenbart att B. inte är särdeles väl orienterad inom övergångstidens konst i Norden och det övriga Europa, och man måste rent

rioclen 1050-1150 såsom varande den aktuella. Jag nämner exempelvis pä s. 146 ». . . att huvuddelen av det här behandlade materialet bör placeras inom epoken 10501150 .. .». Jämför även s. 64 ff., s. 95, s. 140, s. 144, s. 156 och s. 161. På den sistnämnda sidan läser man bl. a. följande: »Det har därav framgått att särskilt epoken 10501150 har ett rikt material att bjuda, vilket på ett naturligt sätt ansluter till den kristna konst av mera internationellt kynne, som från och med mitten av 1100-talet vinner spridning i de nordiska länderna.» Så långt torde således Blomkvist och jag vara eniga. Sedan kan han ju med all rätt klaga på mitt sätt att myntdatera. Men då måste han samtidigt betänka att jag skrev mitt arbete i opposition emot gamla inkörda uppfattningar och att jag medvetet sökte efter sena dateringsgrunder. — Fast sådant vågar man väl inte högt uttala, än mindre skriva. — Blomkvist ägnar de i silverskatterna ingående skålarna en ganska stor uppmärksamhet. För deras datering söker han sig tillbaka ända till 900-talet, nämligen en silverskatt från Terslev i Danmark med slutmynt präglat mellan 941 och 952. Han söker till och med få fram ett slags motsvarighet i Danmark till den uppländska gruppen av silverskålar. Jag förstår verkligen inte varifrån han får dessa funderingar. Den silverskål i Terslevskatten, som han syftar på, har ju ingenting med de uppländska att giira. Det räcker inte med att det är fråga om silverskålar, de mäste också ha stilegenskaper gemensamma, som är utslagsgivande. Terslevskälen har bl. a. en helt annan typ av kannelering än Upplandsskilarna Med den nykritiska grundsyn, som man förfäktar i Uppsala, skulle jag således avföra Terslevskälen ur diskussionen. Jag anser det vidare självklart att man inte åberopar någon skäl som finns avbildad på Bayeuxtapcten (s. 20). Man vet ju inte ens vilket material den skall avses vara gjord av, och man ser inga detaljer. En kritisk analys stöter här på oöverstigliga hinder. Det är intressant att konstatera att Blomkvist trots sin hyperkritiska inställning acFornvännen 68

Debatt av fråga sig om han verkligen slagit upp den litteratur, jag hänvisat till i min avhandling. Hans egen litteraturlista är i det torftigaste laget. Men jag vill inte nu gå närmare in på de stilistiska aspekterna, eftersom B. själv uttryckligen förklarat att han inte avser det stilhistoriska. Ytterligare en sak ville jag dock gärna påpeka. Varför slänger B. utan mera ingående argumenterande de ryska silverskålarna åt sidan? Är det bara därför att de av rysk forskning placeras så sent? Skulle inte detta faktum i stället vara en ytterst intressant aspekt för en forskare, som just sysslar med dateringsproblem? Det stilistiska sambandet är ju helt uppenbart, och hur vill man då förklara

m

detta? Man kan väl inte bara utesluta en föremålsgrupp utan prövning bara av den anledningen att den inte stämmer med de egna ritningarna. Av myntdaterande skatter med silverskål har B. förbisett skatten från Haraldsborg vid Roskilde i Danmark. Den innehåller 628 mynt präglade för Erik Emune (f 1137) samt bl. a. en silverskäl av samma slag som i Älvkarlebyskatten, och alltså med en dekor, som i alla avseenden överensstämmer med dopfunten från Voer i Danmark. Detta samt det faktum att det finns starka stilistiska anknytningar mellan skatten i Gamla Uppsala och Älvkarleby kunde kanske även ange en gotl daleringsgrund. Men på den punkten är ju B. och jag ganska eniga.

Fornvännen 68