Botkyrkamonumentet, stenmästaren Karl och stenhuggarverkstaden i Sigtuna Boëthius, Ulf Fornvännen 16-28 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1975_016 Ingår i: samla.raa.se

Botkyrkamonumentet, stenmästaren Karl och stenhuggarverkstaden i Sigtuna
Av Ulf Boéthius

Botkyrkamonumentet, gravvården över den helige Botvids broder Björn, som låt uppföra den nuvarande stenkyrkan i Botkyrka1, invigd 1176, har genom sin särart och konstnärligt höga kvalitet blivit ett av de monument romaniken efterlämnat i Mälardalen, vilka ivrigast analyserats av konsthistorikerna. Björns gravvård har naturligt nog vållat stora bekymmer, och mästarens hemvist, tiden för hans verksamhet och hans efterlämnade arbeten har därför varierat i stort sett med samma antal forskare som ägnat sig åt honom. Mästaren bär onekligen själv en del avskulden till detta genom att endast lämna efter sig ett signerat verk. »Karl gjorde denna sten efter sin frände Björn» börjar runtexten på monumentets takkam. Låt oss tolka det som att konstnären hette Karl. Karl har ansetts ha fått sin skolning utomlands, kanske i England eller i Lund eller möjligen på Gotland. Karl borde alltså ha varit en vittberest konstnär, som mellanlandat i Botkyrka för att hugga minnesvården över Björn Svensson, någon gång under 1100-talet. I det följande, som huvudsakligen grundar sig på kandidatuppsatsen med samma titel 1970, skall i stället sökas belägg för, dels att Botkyrkamonumentets form sannolikt har inhemska förebilder, dels att i viss mån den figurala och framför allt den ornamentala utsmyckningen hör hemma i en stilistisk tradition som utvecklats på Jylland och sedan tagits u p p i Västergötland, och därefter vandrat vidare österut. Uppsatsen vill visa att Karl varit närmare knuten till denna konstnärliga tradition än som tidigare antagits, och att han i konsekvens med detta också varit en
Fornvännen. Arg. 70, 16-18,1915

av de konstnärer som förmedlat den jylländska stilen till Mälardalen och Uppland. Främmande i detta sammanhang skulle

möjligen

Botkyrkamonumentets

typus

vara, med sitt mot ändarna avsmalnande långhus samt valtnade och svagt välvda sadeltak. Jämförbara monument saknas visserligen inte i sepulkralkonsten i t. ex. Mellan- och Västsverige och särskilt inte i Västergötland, men är överlag ganska oansenliga och enkla i utförandet. Bortser man däremot från takets valmade avslutning och planens lätt trapetzoida och något rundade form ökar det för jämförelse med Botkyrkamonumentet sökta materialet. Sålunda har Aron Andersson (Fornvännen 1973: 1) påvisat sambandet med tidig engelsk stenkonst som t. ex. Saint's Tomb i Gosforth från 1000-talets mitt och Hedda Stone i Petersborough från 700-800-talen. Sambandet gäller även den figurala utsmyckningen, som i likhet med ytterstadomsfrisen på Botkyrkamonumentets ena långsida, består av en figurarkad. Båda monumentens tak är smyckade med rik reliefornamentik. Saint's Tomb finner med Björns gravsten sin mest påfallande ornamentala samhörighet i en enkel takkantsfläta. Även på närmare håll kan sådant jämförelsematerial sökas. Som exempel kan nämnas det monument från Härads sn i Södermanland (fig. 2), vilket brukar tillskrivas anonymmästaren Majestatis' verkstad. Stenen, som anses vara en relikkista p. g. a. en gömma under det sadeltaksliknande locket, har en liknande figurarkad som Hedda Stone, fast denna gång på monumentets lock. Inmurad i Lye kyrkas västportal sitter ännu en sten av samma

Botkyrkamonument

17

karaktär, ehuru arkaden här omsluter rörliga framställningar (en riddare i kamp med en drake?) till skillnad mot tidigare diskuterade monuments mer stillsamma apostlaframställningar. Vidare är i Vamlingbo kyrkas sydmur inmurade sju separata sandstensreliefer, vars tidigare användning är oklar, men man har inte uteslutit att delarna ingått som väggar till relikskrin. På ett par av relieferna framställs återigen en apostlaarkad, medan andra smyckats med band-och rankornament. Ytterligare monument skulle kunna räknas u p p som t. ex. de gyllene relikskrinen från Jäla och Eriksberg (fig. 3) i Västergötland, där också apostlaarkader löper runt skrinen och taken fylls av ornamental utsmyckning. Samtliga de uppräknade inhemska konstverken torde tidsmässigt kunna placeras under 1100-talets andra hälft. Det är alltså tydligt att den sepulkrala stenkonst, som i England redan under 1000-talet och dessförinnan representeras av Hedda Stone och Saint's T o m b hade blivit allmängods i Mellan- och Västsverige samt på Gotland när Karl högg gravstenen till Björns minne. Botkyrkastenen skiljer sig dock, som framhållits, i flera avseenden från nu dis2-755805

Fig. 1 Gravvård frän Botkyrka, Södermanland. Foto Sören Hallgren. - Tombstone from Botkyrka, Södermanland.

kuterade monument. Dess lätt rundade planform med de avskurna kortändarna och sadeltakets svaga välvning påminner mer om de sidosulekonstruerade hus vi känner från 1000-talet i t. ex. Trelleborg, Jylland eller på Onbacken i Bollnäs, Hälsingland. Även på Åland har liknande byggnader grävts fram (Stenberger 1964, s. 577 ff.). Endast i fråga om takets avvalmade gavlar skiljer sig Botkyrkamonumentet från gjorda byggnadsrekonstruktioner; absiden på monumentets ena kortsida måste uppfattas som ett särskilt problem. En förenande länk kan som t. ex. Erik Lundberg (1940) och Johnny Roosval (1910) tidigare observerat vara de båda relikskrin som sedermera kom att förvaras i katedralen i Bamberg respektive i Cammindomens skattkammare (fig. 4). De båda skrinen tillverkades i Danmark och kanske t. o. m. i Lund (Goldschmidt 1918, s. 58). Bambergskrinet har en rektangulär grundform och är lika hög till alla delar. Endast locket är svagt välvt och företer därmed en mindre iögonfallande likhet med Botkyrkamonumentets tak. Desto
Fornvännen 70

18 Ulf Boéthius större likheter med gravstenen visar Camminskrinet upp. Bottenplattan iir oval och rakt avskuren i kortändarna. Från denna reser sig väggarna med en svag lutning inåt, upp mot e-ll beslag sinn närmas! kan jämföras med en takfot, vilket i sin tur markerar övergängen till ett kraftigt välvt tak. som kröns av en takkam av brons. Takkammen löper i en mjuk kurva inte fiilli ner till takfotshöjd, elär djurhuvuden me-el gapande käftar vaktar huset mcel den heliga Kordulas reliker. Sambandet med Botkyrkamonumentet iir givetvis ännu inte självklart, bl. a. beroende på au monumentet iir en gravvård över en vanlig församlingsbo, även enn Björn Svensson sannolikt hade patronatsrätten till kyrkan, övriga anförda relikskrin oeh gravstenar iir ju samtliga på ett eller annat siitt elirekt knutna till stolle! efter något helgon. Det enklaste sättet att närmare definiera detta saraband måste alltså vara atl söka efter ännu ett relikskrin.
Ett skrin med vilket formtratlitione-i na

Fig. 2. Relikkista från Härad, Södermanland. Efter Roosval Die- Steinmeister Gottlands». - Reliquar] from Härad, Södermanland,

Fig. 3. Relikskrin från Eriksberg, Västergötland. Foto SHM inv. 5561. - Reliquary from Eriksberg, Västergötland.

Fig. 4. Relikskrin från Cammin. Efter Rydbeck »Skänes stenmästare före 1200». - Reliquary from Cammin.

^^ W Wi II ' t ^ 5 i

från Bamberg- oeh Camminskrinen förts vidare och utvecklats. Det skrinet kan vara identiskt med elet som borde ha rymt relikerna efter elen helige Botvid, bror till Björn Svenssem. Om Botvids förkomna relikskrin st.ni modell till Björns gravsten, berättar naturligtvis gravstenen i sin tur en del om Botvids relikskrin. Utom i ett avseende. Absielen på ena kortändan iir säkert ett tillägg med Karls mejsel. Absiden har varit känd mot väster. Det är elen lejgiska tolkningen av atl monumentets latinska text endast löper utmed tre av takkantens sidor. På samma sida som text saknas, dvs. mot norr, är också bildfrisen oavslutad. Takfallet mot norrsidan är dessutom avsevärt mer vittrat än mot motsatta sidan. Monumentet får antas ursprungligen stått omedelbart söder om kyrkans sydmur, så nära att takdroppet fallit på monumenttakets norra fall (Lindahl 1969, s. 20 ff.). Absiden måste därmed ha hamnat i väster över den dödes huvud. Att monumentets grundlönn översatts till alt få karaktären av en gravsten fram-

Fomvännen 70

Botkyrkamon ument går tydligt niir man observerar att stenen, som ;ir likt t trapel/oid, också iir något högre i elen västra delen iin i ilen östra. Dessa sina, men medvetna förändringar av grundformen stärker intrycket att ett relikskrin stått modell, vilket mästaren siirskilt markerat genom att avbilda skrinets läs som en knopp i skarven mellan absidtaket och långhusets takfot. Det finns ingen anledning atl betvivla monumenttypens nordiska proveniens, varför vi även bör kunna hitta rent stilistiskt jämförelsematerial inom samma konstområde. Lättaste vägen bör vara att gå via ornamentiken på Botkyrkamonumentets tak (fig. 5), där diagonallagda rankor korsar varandra och slingrar i spiraler till ett avancerat nätverk. I svelsidans rankor är infogade mångtlikiga blad och i nonsidans framåt- och tillbakablickande hundar, vilka vädrar eller biter i de grenar som snärjer dem. Rankorna har för oss sitt speciella värde, inte som ett uttryck för ett genomtänkt ikonografiskt program (se A. Andersson 1973, s. 3 f.), utan i stället genom den stora popularitet, som denna omamentstyp åtnjutit i Norden. Äldre forskare har gärna observerat utomskandinaviska influenser, såsom engelska oth bysantinska stildrag, inte bara i Botkyrkarelieferna, utan lika ofta hos de monument som attribuerats till samma mästarhand, t. ex. Barlingbo- e>ch Sigtunafuntarna eller den gotländska Ekebygravstenen (fig. 6). Fragmenten eller elen senare har intresse genom sin med Botkyrkataket likartade komposition och i viss mån form. På båda sidorna om en rankprydd mittås breder ett spiral komponerat grenverk ut sig där människor och djur snärjt in sig. Det gotländska jämförelsematerialet upphör emellertid i stort sett med Ekebyfragmenten och ettrankornament på Barlingbofuntens kuppa. Av större intresse är i stället de bevarade fragmenten efter Sigtunafunten (fig. 7), vilkas nära samband med Botkyrkaornamentiken Wilhelm Holmqvist tidigare påvisat (Situne Dei,

19

Fig. 5. Botkyrkamonumentet, takfallets dekor. Efter Roosval -Die Steinmeister Gottlands». -The Beitk\i k.i monument, ilu- ornamentation ol ilu- root fall.

Fig. 6. Gravsten från Ekeby, Gotland. Foto ATA. - Tombstone from Ekeby, Gotland.

1946). De- två hivat atle fragmenten härrör från klippans i n r e parti, där diagonalt ankor slingrat sig på Botkyrkamanér. Ömsom iir grenverket upprullat i spiral runt diagonalstammen, ömsom omsluter grenverket något djur. av vilka en fågel på elet mindre fragmentet biter i rankan. Grenliisie-na är tydligt markerade och huvudrankan hålls fast viel ramen med ett beslag. Reliefen är halvrund, och for att accentuera länkans savtiillhet och djurens styrka har mästaren huggit innerkonturer. Men samtidigt framträder skillnader mellan de båda monumenten. Dopfuntsrankan är närmast livlös bredvid gravstenens ornamentik. Den saknar de små spontant och fritt gripande slingor som ger liv och skapar spänningar i takornainentiken. Dessa har i stället ersatts av korta och knubbiga franska liljor, och grenfästena har en strikt ornamental, lite platt karaktär (fig. 9). Men den kanske mest påfallande olikheten är att diagonalen på dopfunten är enkel. Betraktar man slutligen vad som
Fornvännen 70

20

Ulf Boéthius återstår av kuppans eventuellt bevingade fyrfotadjur, frapperas man av hur anatomiskt kunnig mästaren varit. Det är ett smidigt hovdjur som fastnat i rankan. J ä m för botkyrkahundarna, vilka i stort sett saknar de anatomiska detaljer som gör djuret rörligt! Det är möjligt att stenmästaren Karl och Sigtunafuntcns mästare, låt oss kalla honom Sigtunamästaren, verkat inom samma verkstad. Ett belägg för detta är att båda konstnärerna använt samma material, något grovkornig och svagt rödaktig sandsten. Två mästare med gemensam bakgrund har varit verksamma i Mälarområdet. Vi är intresserade av var de fått sin skolning. Man behöver inte heller fara särskilt långt för att finna svaret. Från Västergötland och skarabiskopens stift härrör några av våra dyrbaraste konstverk från romanikens Sverige, de omnämnda relikskrinen från Jäla och Eriksberg samt altaret från Broddetorp. Broddetorpsaltarets mästare är skolad i Danmark, vilket den på Jylland bevarade gruppen »gyldne altre» från Ölst, Sahl, Odder och Lisbjerg etc. ger belägg för (fig. 8). Av dessa är det sist nämnda det mest intressanta genom att det står det svenska altaret närmast, och därmed också Botkyrkamonumentet. Av hela gruppen »gyldne altre», daterade till omkring 1100-talets senare hälft (P. Nerlund 1926, A. Tuulse 1968), är också Lisbjergsaltaret det äldsta, vilket förklarar den iögonfallande blandningen av gammalnordiska och romanska stilelement i dess ornamentik. Sålunda kan man se vegetabila diagonalrankor och figurframställningar inskrivna i rundlar, eller insnärjda i grenverk på Botkyrkamanér, stå i bjärt kontrast mot trassliga och oregelbundna djurbandslingor. Men även de romanska inslagen karakteriseras av den gammalnordiska viljan att plötsligt och spontant låta små slingor asymmetriskt gripa både om varandra och om större dominerande band. Det är brytningstiden mellan å ena sidan konstnärens, och kanske också beställa-

Fig. 7. Dopfunt från Sigtuna. Teckning H. FaithEll. - Baptismal font from Sigtuna.

Fig. 8. Altaret från Lisbjerg, Jylland. Efter Tuulse »Romansk konst i Norden». - T h e altar from Lisbjerg. Fig. 9. Dopfunt från Sigtuna, fragment. Foto ATA. - Baptismal font from Sigtuna, fragment.

Fomvånnen 70

Botkyrkamonument rens, konservativa förtjusning i äldre tradition, och å andra sidan ambitionen alt använda nyare och modernare förlagor, som präglar Lisbjergsverkstadens sätt att uttrycka sig. En ambivalens i det konstnärliga uttrycket som är gemensam för hela Norden under den här tiden och senare. De direkta ornamentala motsvarigheterna till Botkyrkamonumentets takreliefer är inte många men betydelsefulla. Det är sannolikt första gången vi i Skandinavien möter bladornament och figurer inskrivna i upprullade grenverk, vilka dessutom utgår från diagonalt löpande rankor. Men också i ett par detaljer finns viktiga likheter, nämligen de markerade grenfästen som pä gravstenen dock fått en mustigare karaktär och de småslingor som återfinns som ett kvardröjande stildrag. Stilistiskt har Broddetorpsmästaren utvecklat och moderniserat Lisbjergsverkstadens formspråk (fig. 10). Broddetorpsaltaret har liksom övriga i gruppen daterats till 1100-talets andra hälft, men senare än Lisbjerg. Broddetorpsmästaren har frigjort sig från den gammalnordiska traditionen och har nästan helt kunnat bekänna sig till romanikens ideal. Det är också denna konstnär som stenmästaren Karl står närmast. På Broddetorpsaltaret återfinner man de särskilda karakteristika som skapade ett samband mellan Botkyrka och Lisbjerg bara i mer återhållsamma former; de asymmetriska sm åslin gor na har fått en mer dämpad och underordnad roll, grenfästena är mer tydligt, men enklare tecknade och rankorna slingrar sig inte längre som fjättrande fångstarmar runt ornamentbandens djurfigurer, utan bildar korta spiraler, i vilka dessa kan röra sig med en nästan harmonisk frihet när de biter i grenverket. Likheten med Botkyrkataket förstärks ytterligare när man betraktar de stora bladpalmetterna. Dessas utseende, som varierar till både form och teckning, kan skilja stort från gravstensrankan, men några företer ändå samma huvuddrag - två tredelade sidoflikar och en invikt mittflik. Ytterligare en detalj förtjänar att

21

Fig. 10. Altaret från Broddetorp, detalj. Efter Nerlund »Gyldene altre. - T h e altar from Broddetorp, detail.

Fig. 11. Altaret från Sahl, detalj. Efter •»Gyldne altre». - T h e altar from Sahl.

Nerlund

Fig. 12. Botkyrkamonumentet, ytterstadomsfrisen, vänstra arkaden. Foto Sören Hallgren. - T h e Botkyrka monument, the Last Judgcmenl frieze, the left arcade.

Fornvännen 70

22

Ulf Boéthius

noteras. På en av antemensalets djurfriser hålls rankan fast vid ramen med ett beslag, fastän eletta bara lått karaktären av en reminiscens. Ornamentet iir sällsynt men förekommer b.ule- pa Barlingbofunten oeh ett kapitiil i Urnas stavkyrka. De- grenändar som på gravstenen avslutas med treflikiga blad hittar man också på antemensale! i motsats till dem, som avslutas med en upprullad knopp. Del senare iii ett ålderdomligt drag, vilket återfinns på framför allt Bayeuxtapeten, men förekommer långt fram i tiden som t.ex. i Mäster Hegvalds dopfuntsproduktion under 1100-talets sista fjärdedel, elit ännu ålderdomliga ornament bestått i popularitet (E. Lundberg 1937). De som treflikiga blad avslutade grenändarna kan man emellertid se på ytterligare etl gyllene altare, altaret från Sahl (fig. 1 I). Sahlaltaret, daterat till 1 100-talets slut, företer en sällsynt rik provkarta på högromanska omamentsformer. En bladranka härifrån kan därför komplettera siueliei av Botkyrkamonumentets iak. Grenverket har liksom både i Lisbjerg oth Broddetorp lagts i spiraler, här omslutande flerflikiga blad. Men den dominerande diagonalrankan har dragits ut på så siin att vartannat fält överskurits, med resultat att mästaren åstadkommil samma rytm som vi Fig. 13. Mariaskulptur från Kjestad, Västergötkänner igen från Botkyrkaornamentiken. land. Foto Henrik Hullgren. - Mary sculpture from Det torde vara uteslutet att Karl inte Kjesiael, Västergötland. kände till dessa förgyllda konstverk eller deras förlagor. Snarare har han med ledFig. 14. Botkyrkamonumentet, djurfrisen. Foto för- ning av dem skapat en egen mer detaljrik fattaren, — The Botkyrka monument, the anim.il ornamentik, som passat gravmonumentets frieze. större format. Som visats ovan företer även ele- båda J MMHfM relikskrinen lian )äla och Eriksberg vissa formella likheter med Botkyrkamonumentet. De båda skrinen, vilka möjligen utgått

'''iit;Xsc-tcfi

från s a m m a verkstad seim elet västgötska

altaret (A. Tuulse 1968, s. 99). har i en detalj även ett rent stilistiskt samband med gravstenen. 1 arkadbågarnas svicklar sitter
liksom i ytterstadomsfrisen ell enkelt pal-

mettblad. Det vore i detta sammanhang lockande att tolka tekniken med innei konturer såsom den används i arkaden pa \tFomvännen 70

Botkyrkamonument terstadomsfrisen, och på några andra monument i Mälardalen och på Gotland, som en sorls.skuggning, vilken syftade till atl i^eintryck av, eller förstärka intrycket av en rundad form. Vi skulle då ha närmast identiska kolonnarkader på de tre inonumenten. Ett mer osäkert stilistiskt samband mellan metallskrinen och gravstenen kan spåras i figurframställningarna med de långa klädnaderna som vilar på fötterna i etl enkelt veck och den relativt återhållsamma rörelsen etc. (lig. 12). Detla trots all en jämförelse med figurerna på t. ex. Majestatis'Löderupsfunt säkert skulle kännas mer adekvat. Intressant iir dot k all ilen stilistiska traditionen i Skarabiskopens siitt även Utöver ornamentiken tycks utgöra åtminstone en del av Mäster Karls bakgrund. Ett lastare indicium för detta kan Maria- och Johannesskulpturerna ur ilen nu splittrade kalvariegruppen från Kjestads kyrka vara (lig. 13). Man kan t.ex. betrakta Marias klädnad, som i raka veck faller mot marken och tungt vilar på fötterna, eller på det runda veck som bildas (iver magen niir hon Sträcker ut sina armar. Sannolikt har också ett triumfbågskrucifix använts som förlaga till kristusframställningen på Botkyrkamonumentet. En stilistisk analys av figurrelieferna på monumentets norrsida (fig. 14) slutligen bjuder på uppenbara svårigheter, eftersom reliefen dels tydligen aldrig slutförts och huggits slät, eller möjligen tvärt om huggits bort, dels naturligtvis är vittrad. Man kan iinelii lägga märke till etl par företeelser. Djuren är här till skillnad mot takrankans hundar anatomiskt kompletta, vilket gör dem naturligt rörliga. Kan detta innebära att Karl haft en medhjälpare? Vidare har lejonet och det bevingade fabeldjuret en karakteristisk svansföring, som leder tankarna till t. ex. Bayeuxlapeten och 1000-talets England. Men sättet att framställa svansen i en kurva mellan bakbenen och u p p över ryggen med en avslutande tofs förekommer ofta i skandinavisk 1 100-lalsskulptur från Tumbo i Rekarne via Appunafunten i Östergötland till relie-

23

Fig. 15. Dopfunt frän Stenild, Jylland. Efter Tuulse »Romansk konst i Norden»». - Baptismal font from Stenild, Jutland.

Fig. 16. Ansiktsmask från västportalen i Torpa, Södermanland. Foto Iwar Anderson. - Ku i.il in,isk from ilu- ue-si |x>rch of Torpa Church, Södermanland.

Foravännen 70

24

Ulf Boéthius ferna på korabsiden i Viborgs domkyrka, eller varför inte till funten i Stenild kyrka på Jylland. Tydligen finns ytterligare kontakter mellan Mälardalen och Jylland, ett förhållande som Roosval tidigare studerat i problemet med Mustaschmästaren (J. Roosval 1950). Problemet är intressant även här, varför några kompletterande synpunkter skall ges nedan. På Stenildfunten (fig. 15) finns inklämt mellan lejonen ett manshuvud, som fått en spetsoval form tack vare ett välfriserat skägg under hakan. Mustaschen är smal och sträcker ut sig mot kinderna, som är mjukt rundade över kindkotorna. Näsan är relativt platt och har en rak avslutning vid näsborrarna. Mot pannan avsmalnar den som en triangel, men linjerna fortsätter sedan obrutet upp i ögonbrynen, som ligger i en mjuk kurva runt de utstående ögonen, vilka endast mycket försiktigt givits en oval form. Över pannan löper hårfästet i en skarpt markerad, nästan rak linje. Samma beskrivning skulle med få reservationer även kunna gälla en av maskerna i Torpa kyrkas korportal (fig. 16). Stenildfuntens lejon har ungefär samma särdrag som manshuvudet. Med sina stiliserade mustasch!iknande morrhår, stora glosögon och rundade mjuka öron ser de ut som beskedliga teddybjörnar. Precis så snälla som också djuren på Botkyrkamonumentets nordfris är. Pä nordfrisen känner man igen de stora runda öronen och på fabeldjuret t. v. de stora troskyldiga ögonen och näsans (nosens) fortsättning i de skarpt markerade ögonbrynen. Både fabeldjuret och Stenildfuntens lejon har dessutom samma härfäste med en spets i pannans mitt. Vi behöver inte anta att det är samma mästare till de båda monumenten och masken i Torpa för att konstatera att det är samma jylländska tradition som via Mellansverige nått fram till och fått fäste i Mälarregionen. Karl var en av dem som förmedlade de nya impulserna, men givetvis inte ensam. Med honom följde också konstnärsbrodern i Sigtuna och kanske även andra. Den senares efterlämnade produktion är dess-

Fig. 17. Dopfunt från Flasta, Uppland, fragment. Foto Nils Lagergren. - Baptismal font from Flasta, Uppland, fragment.

Fig. 18. Dopfunt från Heliga Trefaldighets kyrka, Gävle. Fe>to Ake Nisbeth. - Baptismal font frejm Heliga Trefaldighets kyrka, Gävle.

Fomvännen 70

Botkyrkamonument utom större och har lämnat djupare spår efter sig särskilt i den uppländska stenkonsten. Från Sigtunamästarens verkstad härrör de dopfuntsfragment, som hittats i Flasta kyrkoruin (fig. 17). Funten har huggits i sandsten av samma typ som både

25

Botkyrkamonumentet och Sigtunafunten.
I halvrund relief ser man två fyrfotadjur, underkroppen på det ena och parti av bakkroppen på det andra, insnärjda i en medaljonglagd ranka, som utgår med en enkel koppling från kuppans undre och sannolikt även övre vulster. Ornamentstypen är bekant bl. a. från Lunds domkyrkas nordöstra ädikula, yttre arkivolten. De på detta sätt bildade runda figurfälten hålls sins emellan samman av ett knutornament, vilket breder ut sig i svicklarna och avslutas med delvis upprullade ändknoppar. Ornamentet är i sin helhet vegetabilt, och några grenar syns även fritt utgå från knuten. En ranka slingrar sig på botkyrkamaner runt det ena djurets framben. Om Flasta- och Sigtunaornamenten inte formmässigt är identiska, så står de varandra stilistiskt desto närmare. Man igenkänner den lite statiskt och stelt jämnbreda rankan med sina innerkonturer, saml de anatomiskt fulländade djuren. Även dessa har innerkonturer, som i likhet med motsvarigheterna på Sigtunafunten är dragna utmed sådana delar av kroppen, man föreställer sig är skuggande. Sigtunafuntens franska lilja återkommer inte, utan har i stället ersatts av lika plötsligt utspringande smågrenar, vilkar har en mer barockartad mjuk form. Också Flastafragmentets rankor har markerade grenfästen, även om dessa har ögleartad karaktär. Det förefaller följaktligen helt klart att de båda funtarna huggits av samma mästarhand. Även Flastaornamentiken har sina paralleller bland Danmarks »gyldne altre». Sålunda återfinns på Ölstantemensalet från 1 100-talets sista fjärdedel en mycket stiliserad variant med fyrblad inskrivna i rundlar, vilka sins emellan hålls fast med knutar av en med grundformen i Flasta överensstämmande art. Men originaltypen bör sö-

Fig. 19. Lejonskulptur från Sigtuna. Foto ATA. Lion sculpture from Sigtuna.

kas längre tillbaka i tiden. Likheten med Lund i huvudrankans fortsättning i ramen har redan påpekats. Utan denna detalj, men i övrigt helt likt dopfuntsreliefen, framställs ornamentet på Lisbjergsantemensalet. Återvänder vi så till Mälardalen och vandrar vidare norrut, så upprepas ornamentet på ett flertal dopfuntar, Lex. Sånga, Ytter-Selö och Järfälla, om iin i olika grad förändrat och förgrovat. Närma si Flastarelieferna kominer Gävlefuntens mästare (fig. 18). Stilistiskt är inte den senare jämförbar med den förres sofistikerade formvärld, men har intresse även därigenom, att orientaliskt ädelmeiallsmide anses ha givit verkstadens huvudmästare direkta intryck (I. Swartling 1964). Mot bakgrund av vad Flastafragmentet vittnar om Sigtunamästarens verksamhet är det emellertid snarare dennes verkstad som förmedlat de starkaste impulserna till stenhuggarna i det uppsvenska konstområdet. Det konstnärliga utbytet mellan Jylland och Mellansverige och särskilt Västergötland var tydligen ganska intensivt under 1100-talets andra hälft, möjligen stimulerat av den aktive biskop Bengt i Skara. Ett utbyte som dessutom var binationellt, vilket särskilt Mäster Götis verksamhet på de båda tastlanden ger belägg för (Tuulse 1968, s. 78 och 89).
Fornvännen 70

26

Ulf Boéthius

Dei är inte förvånande att åtminstone ett att »Karl gaeröi sten teftir Biörn, frsnda par av de konstnärer, vilka skolats i Skära- senn, Svens sun ok BaenkliiöaK i Hamarst ift et, eller kanske följt med strömmen från by. . . hans. Het' HggR hann undiR steni Jylland, kemi att verka i Mälardalen och bem(a). B£enkfrib(R) at. . . sun sinn.» Sigtuna. Även Sigtunabiskopen borde, un- (Sö 286 1936, s. 251 f.) Bänkfrid, Björns der alla omständigheter fram till 1164, då moder, skulle alltså ha »låtit föranstalta Uppsala kyrkoprovins bildades, ha efter- om stenens huggande» (W. Holmqvist frågat framstående konstnärer i sitt siili. 1946, s. 80), och till följd av detta allt1 164 var sannolikt inte heller något ma- så levt längre än sin son. Med hänsyn till giskt år med omedelbar nedgång lin slä- att Björns broder, den helige Botvid, den, utan den beir ha fortsatt att fungera mördades av en svekfull lärjunge omsom både merkantilt oth andligt centrum kring 1120, borde Bänkfrid därför inte ännu flera årtionden framöver, vilket bl. a. kunnat låta hugga stenen senare iin ombelägges av det vackert, nästan rundskulp- kring 1100-talets mitt, även om hon uppterade högromanska sandstenslejon, som nådde hög ålder. Hon var helt säkert nu vistas på Sigtuna fornhem (fig. 19). Det inte heller i livet när Björn jordades. Så iir också under den här senare perioden, måste man i alla fall förstå den sista fragsom Karls och Sigtunamästarens verksam- mentariska meningen redan genom det het bör ha ägt rum med hänsyn till den faktum, att elen inte står först, vilket borde stilkritiska analysen. För en betydligt äldre varit god ton om Bänkfrid inte bara aktivt datering hat tidigare forskare emellertid bidragit till att hedra sin sons minne med sökt stöd i den runtext, som Karl huggit i en ovanligt ståtlig gravsten, utan också vaBotkyrkamonumentets t ak kam. rit den närmast sörjande. Vad den sista Runtexten iii som ovan påpekats endast meningen vill berätta iir alltså fortfarande fragmentariskt bevarad och förlorar na- oklart, men desto djupare blir innebörden turligtvis därför i viss mån värde som his- av att »Karl gaerÖi sten aeftir Biörn, fraenda toriskt dokument. Men litar man på Bra- senn . . .». te-Wesséns tolkning, kan fortfarande läsas

Litteratur
Andersson, A. 1973. Gravstenen frän Botkyrka oeh koi sei frän Granhammar. Fornvännen 68. Berthelson, B. 1944. Botkyrka kyrka. Sörmländska kyrkn> bei 2. Eskilstuna. Boéthius, l'. \970. Botkyrkamonumentet och ttenmästaren Karl. Trebetygsuppsats i konstvetenskap Stockholm. Brate-Wessen, 1936, Sörmländska runinskrifter. Slockholm. Gardell, S. 1945. Gravmonument /rån Sveriges medeltid. Slockholm. Goldschmidt, A. 1918. DieElfenbeinskulpturen aus dn Zeit der Karolingischen und OUonischen Kaiser, II. Berlin. Hamnei-Widéen, 1940. Die Grabsteine der Ruinenkirchen in Wisby. Gotlands gravstenm II. Sim kbolm. Holmqvist, W, 1918. Sigtunamästaren oeh hans krets.
Sillllll' Ull

Lindahl, (i. 1969. Grav och rum: Stockholm. Lithberg, N, 1915. S:i Staffans stupa och ett forngermanski lagstadgande. Fornvännen. Lundberg, E. 1937. Problemet Hegvald. Från stenålder till rokoko. Studier tillägnade Otto Rydbeck. Lundberg, E. 19-10. Byggnadskonsten i Sverige under medeltiden 1000-1400. Stockholm. Nerliniil. 1'. 1926, Gyldne altre. jysk metallkunst fra Valdemarstiden. Köpenhamn. Rosen, J. 1966. Vikingafästel Trelleborg. Dm svenska
historien, bei. I. S l o c k h o l m .

Lagerlöf, E. Kyrkor pa Gotland, Lye oeh Etelhem. Sveriges kyrkor. Gotland bil 5: I.
Fornvännen 70

Roosval, J. 1910. Relikkistan från Härads kytku ock dopfuntmästaren Majestatis verkstad. Strängnäs. Roosval, J. 1918, Die steinmeistei Gottlands. Stockholm. Roosval, J. 1950. Mustasch-mästaren i Rekarna.Sfue&r tUIögnade Henrik Cornell. Stockholm. Roosval, J. 1955. Studier t Linköpings domkyrka. Stockholm. Rydbeck, M. 1936. SWn« stenmästareföre 1200. Lund. Stenberger, M. 1964. Det forntida Sverige. Uppsala.

Botkyrkamonument Swartling, 1. 1964. En fabeldjursfunt i Gästrikland. Från Gästrikland. Tuulse, A. \96S. Romansk konst i Norden. Stockholm. Widéen, H. 1940. »Domine, memento mei .. • Något mn den svenska medeltidens gravkons! oeh dess
rimmade gravskrifter. Rig.

27

Widéen, H. 1952. Några gravhustyper i Sverige undei 1600-talet. Rig. Wrangel, E. Tvä praktskrin från Skåne. Hisluri.sk lidskrift från Skåneland, bd 7.

The Botkyrka Monument, Stone Master Karl and the Stone-works at Sigtuna
The Botkyrka monument, the tombstone coramemorating Björn Svensson at Hammarby, and its master, the stone mason Karl, nameel bv earlier researchers after the runic inscription on the roof ridge of the monument, have generally been put in a wider international style context. In particular, his artistic background has been considered to contain an English training. It would, however, seem more likely that Karl's activity and training belong to Central Sweele-n and a tradition whieh was strongly inspired by a Jutland influence. The clearest evidence of this will be found in the roof ornamentation of the Botkyrka monument. The ornainentation, which is characteri/.ed bv plant teneliils running diagonally across spiral-patterned fields of branches and enclosing representations of ele>gs and leaves, is most closely linked to the golden altar from Broddetorp, Västergötland. The Broddetorp ornamentation is, however, only a development of the ornamentation of the Jutland altar from Lisbjerg from the middle of the 12th century. On Jutland there is also a whole group of golden altars from the second half of the 12th century, which in one way or another, with regard to ornamentation, are associated with the Botkyrka monument. Of these, the Sahl altar is of particular interest by virtue of an ornament in which a diagonal main tendril crosses interjacent spiral fields in the same fashion as on the Botkyrka monument. T h e union of Jutland and Västergotland art on Björn Svenssons temibstone may be exemplifieel bv the figure reliefs on the two- long sides. In the representation of the Last Jiidgeinent, otherwise decomposed, of the three left arcades, the figures wear garments which in

straight tolels tall down to the ground
resting heavily on their feet. Between their outstretched arms, the garment again is drapcd in a soft, heavy fold. l h e representation reminds one strongly, in particular, of the Mary sculpture in tiu- now scattered Calvary group from Kjestad, Västergötland. T h e figure of Christ, too, is probably modelled on a holy rood which the artist had near al hand. In the relief representation of the oppeisite le)iig side there are chai acteristics ol style again associated with Jutland where, on the Stenild font, appear a couple of lions which, with their round teddy bear ears, mild protruding eyes and nose-line resemble the lion and the winged fabulous beast in the Botkyrka representation. Just as the lions of the Stenild font have their brothers and sisters on the Mälar valley sculpture from Botkyrka, a man's head on the same font has its brothers at the chancel porch in Torpa Church, Södermanland. In the same way, the elegant curves of the tails of the Botkyrka animals may be traced from the Mälar valley to Jutland, but also outside this artistic area.
Fornvännen 70

28

Ulf Boéthius tion löses somewhat in value as an historical document. The only thing that is clear is that Karl gave the greatest weight to his own contribulion towards the creation of the monument by the introductory words, "Karl made this monument to commemorate Björn, his relative". Only the typologically distinctive character of the Botkyrka monument stånds apart from the art tradition of Central Sweden. T h e tombstone is most closely related to the two reliquaries from Jäla and Eriksberg in Västergötland, with their apostle arcades on the long sides and their rich roof ornamentation. In a modified form the type often occurs both in Sweden and abroad for a long period of time, but it is interesting to note that Romanesque monuments of this kind are connected with the remains of some saint. Therefore, we may venture to assume that the Botkyrka monument, too, has such a connection. T h e now löst reliquary of Björn's brother, St. Botvid, may have served as a model. That would be a symbolically fine form of a sepulchral monument commemorating Björn, who built a church in memory of his brother.

Karl has, however, his closest brotherin-art at Sigtuna, where the Sigtuna font indicates that the two stone-masons have their background in common. The tendril relief running around the bowl is somewhat more restrained than its counterpart on the Botkyrka roof, but in the same way as there, the branches run out into spirals or embrace animal representations which, however, are considerably more anatomically perfect than Karl's dögs. With the same unerring figure style, in which the inner contours are used as shadings to accentuate still more the vigour of the tendrils and the animals, the Sigtuna master also curved the font from Flasta, Uppland. The two stone masters who have contributed to bringing a Jutland-Västergötland art tradition to the Mälar valley and Uppland, must on stylistic grounds be supposed to have been active during the latter part of the 12th century. For an earlier dating some researchers have, inter alia, sought support in the runic inscription on the roof ridge of the Botkyrka monument. Since the roof ridge is damaged and, consequently, the text is no longer complete, the inscrip-

Fornvännen 70