Dateringsförsök av två gravfält vid Hjulsta by Thorberg, Håkan Fornvännen 68-76 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1975_068 Ingår i: samla.raa.se Dateringsförsök av två gravfält vid Hjulsta by Av Håkan Thorberg Vid 1929 års inventering av det militära övningsområdet »Järvafältet», beläget inom delar av Järfälla, Sollentuna, Spånga och Solna socknar NV om Stockholm, karterades ett gravfält vid Hjulsta gård och försågs med nr 59 i en nummerserie från N till S inom övningsfältets gränser. Vid 1951 års inventering av fornlämningsbeståndet inom de enskilda socknarna försågs samma gravfält med två nummer, 94 och 96 inom Spånga socken. En naturlig gräns, bildad genom en av berg markerad höjdskillnad mellan nuvarande gravfälten 94 och 96, måste ha varit den största anledningen till denna delning. Den nu utförda undersökningen har visat, att det föreligger en tidsskillnad mellan gravfälten, vilket motiverar inventeringsåtgärden. Under arkeologiska avdelningens, vid Stockholms stadsmuseum, pågående undersökningar av Järvafältet, gjordes sommaren 1972 med anledning av en vägdragning delundersökningar av gravfälten 94 och 96 i Spånga sn. Båda gravfälten är belägna inom Hjulsta bys ägogränser. Av gravfält 96, som totalt omfattar 40 fornlämningar enligt 1951 års inventering, undersöktes de två östligast belägna gravarna (nr 86 och 111). Den ena en flack, fylld stensättning, 10 meter i diameter, den andra en nyupptäckt stensatt nedgrävning. Den förra innehöll under stenpackningen ett 0,1 meter tjockt och 1,25 meter i diameter stort sotlager med spridda brända ben. Inom sotlagrets gränser påträffades också en hartstätningsring och inom denna en koncentration av brända ben. Strax utanför sotlagret framkom en koncentration av keramik. Den andra, skelettgraven, var Fornvännen. Arg. 70, 68-76, 1975 helt fyndtom. Båda dessa gravar erinrar mycket om dem på det närbelägna gravfältet vid Barkarby, påträffat 1934. Här finns paralleller till båda gravarnas konstruktion och skick (Holmqvist, W. 1956). Gravarna på det högre belägna gravfält 96 kan på grundval härav också dateras till romersk järnålder. Fortsättningsvis skall bara gravfält 94 behandlas. Av gravfält 94, som totalt omfattar 65 fornlämningar enligt 1951 års inventering (Biörnstad, M. 1966), undersöktes de västligast belägna gravarna (fig. 1). Gravarna var sju till antalet och fördelade sig på följande sätt; en skelettgrav nr 80, fyra ofyllda stensättningar 3,5-9 meter i diameter. Den minsta av dessa nr 99 innehöll inom den regelbundet lagda kantkedjan, ett 0,5 meter tjockt brandlager. De övriga tre, nr 47, 65 och 74 hade alla centralt placerade stensatta brandlager. Den näst minsta av de sistnämnda nr 65 hade i centrum bevarade förkolnade trästycken, som delvis följde brandlagrets begränsning. Vidare hade samma grav en i SV närmast U-formig tillbyggnad avjämnstort stenmaterial l,5x 1,5 meter stor. V idare en fylld stensättning nr 59, också den med en i S placerad tillbyggnad 1,5x2,5 meter stor och uppbyggd av halvmeterstort stenmaterial. Den sistnämnda tillbyggnaden innehöll keramik, brända ben, bränd lera och kol. Paralleller till dessa utbyggnader har av flera forskare daterats till vikingatid och anses vara platsen för bl. a. matoffer och hästoffer (Gräslund, A.-S. 1969). Fynden i den sistnämnda utbyggnaden tyder närmast på en begravning, en företeelse, som också redovisas i Gräslunds uppsats. Slutligen fanns på Dateringsförsök av gravfält STOCKHOLM SPÅNG*. HJULSTA GBF 94 SKALA 1 : 1 0 0 69 gravfältet också en liten, två meter i diame- Fig. 1. Karta över de sju västligast belägna gravarna ter , fylld stensättning nr 53, innehållande ett pä gravfält 94 i Spänga socken. Konstruktionsdetaljerna medtagna. Teckning förf. — Map of the seven brandlager. westernmost graves in grave-field 94 in Spånga En mer detaljerad beskrivning av grät; 59 parish. Constructional details included. kan vara av ett visst intresse. Stensättningen var rund med 5 meters diameter och uppbyggd av genomgående stort stenma- sn, Gotland och på gravfältet vid Sunnerterial såväl i packningen som i den oregel- sta, Bondkyrko sn, Uppland (Gräslund, bundet lagda kantkedjan. Gravens till- A.-S. 1969). byggnad skiljer sig från de »ytterkistor», Grav 65 på Hjulstagravfältet hade en som Gräslund tar u p p i sin uppsats. Den liknande ytter konstruktion. Här hade till äger inte den kistkaraktär, som Gräslund den regelbundet lagda kantkedjan fogats beskriver. Den yttre markeringen av ut- en U-formig tillbyggnad 1,5x1,5 meter byggnaden på grav 59 är glest lagd av ste- stor. Den var ofylld och byggd av ett tiotal nar, som inte någon gång har den raka stenar. Utbyggnaden var helt fyndtom. sidan vänd inåt. Den är dessutom fylld som Noteras skall, att båda dessa utbyggnader graven i övrigt med jämnstort stenmateri- v-ar fogade till respektive kantkedja och ej al. En traditionell bedömning av fynden i fristående, som de på gravfältct vid Tuna i utbyggnaden kan tyda på en begravning; Västerljung sn, Sörmland, vilka behandlas keramiken, den brända leran, kolförekom- av Gräslund. Där hade »ytterkistorna» den sten och de brända benen, som dock ej är NO sidan öppen in mot graven och graosteologiskt bedömda. Varje parallell till varna var heller inte försedda med kantbegravningen skiljer sig från denna, såtill- kedjor. En annan parallell, som grav 65 på vida att de övriga »ytterkistorna» är ofyll- Hjulstagravfältet ägde med några av T u da. I fyndgömman, som i grav 59 utgjordes nagravarna i Västerljung var brandlagerav ett centralt placerat brandlager under begränsningen av förkolnade trästycken. fyllningsstenen, påträffades ett lerkärl av Till dateringen av grav 65 har jag anledgängse vikingatidskaraktär inkilat mellan ning återkomma. tre stora stenar. Som benämning på ovan beskrivna utKärlet innehöll en koncentration av eller tillbyggnader används av Gräslund brända ben och en torshammarring. Ytter- genomgående »ytterkistor». Av andra forligare påträffades i brandlagret ett frag- skare kallade och tolkade som ingångar till mentariskt, odaterat silvermynt. Denna gravarna. »Ytterkistor» är kanske lite fyndkombination har en klar vikingatids- olyckligt valt, med tanke på att »kista» ofprägel och kan med stor säkerhet dateras tast sätts i samband med en begravning. till 800-talet (Ström, K. 1970). På denna Eftersom detta inte alltid är fallet, måste en punkt överensstämmer grav 59 med de annan benämning anses lämpligare. Att andra till vikingatiden daterade, liknande genomgående kalla dem ingångar är heller konstruktionerna på Ihre grav fal te t, Hellvi inte lyckligt, eftersom några av allt att döFomvännen 70 70 Håkan Thorberg tera hela fyndet till vendeltid. I Valsgärde 6 finns en torshammarring, säkert daterad till 700-tal (Arwidsson, G. 1942). Ännu ett föremål med hemortsrätt i 700-talsmiljö är det redan nämnda ändbeslaget. Föremålet (fig. 2) antogs först vara ett eldstålsformigt hänge och inget emotsäger egentligen föremålets användning som sådant. Förutom att »hänget» i sin bas har två motsatt placerade hål för någon form av montering, finns i graven en ring av kopparlegering, i vilken »hänget» kan ha varit placerat på förslagsvis torshammarringen. Vid framprepareringen av föremålet stod emellertid klart, att detta inte var ett vanligt eldstålsformigt hänge utan som framgår av figuren, ett plastiskt utformat manshuvud försett med en hornprydd hjälm. Huvudet kan ursprungligen ha varit monterat på en miniatyrkropp av organiskt material, som sedan helt försvunnit. Det kan också ha haft en sekundär användning som hänge. Som miniatyrskulptur måste huvudet inlemmas i den grupp av hjälmprydda miniatyrfigurer, som finns i relief på metallbleck från Sutton Hoo-hjälmen och Valsgärde 8-hjälmen och i friskulptur från gravfält 4 i Kungsängen, Uppland och från Birka grav 571. Vi rör oss nu i både vendeloch vikingatid. På miniatyrrelieferna kan man klart se, att hornen på hjälmarna i flera fall avslutas i rovfågelhuvuden (Sutton Hoo). Samma företeelse finns på en vendeltida pincett från grav 133, Ihre, Hellvi sn, Gotland. Här är emellertid fågelhuvudena omvänt nedböjda (Nerman, B. 1969). På Valsgärde 8-hjälmen avslutas hornen däremot i varsin spets. På den lilla silverskulpturen från Birka går hornen ihop mitt över huvudet och på miniatyrskulpturen från Kungsängen avslutas hornen i rundade ansvällningar, som mycket väl kan vara stiliserade djurprotomer. Hornen på Hjulstahuvudet avslutas i nedböjda figurer, vars konturer liknar dem på vissa genombrutna smyckeplattor från det vendeltida Gotland, föreställande djurprotomer i vendelstil B (Arwidsson, G. 1942 b). De kan också tolkas som degenererade-stiliserade rovfågelhuvuden. Den- Fig. 2. Det plastiskt utformade manshuvudet med hornprydd hjälm från grav 65. 1:1. Teckning förf. - T h e plastically designed man's head with horned helmet from grave 65. ma utgörs av begravningar. Med tanke på företeelsens olika funktioner men i huvudsak överensstämmelse i form och konstruktion, kunde benämningen ut- eller tillbyggnad anses tillfredsställande eller ännu hellre den internationellt mer gångbara termen »appendix»-bihang. Fyndkombinationen i grav 65 medför vissa dateringsproblem. I det till stora delar av förkolnade trästycken inramade brandlagret i gravens centrum framkom under en flat sten ett lerkärl, innehållande brända ben och en torshammarring. Vidare påträffades i brandlagret några fragment av en enkel ring i kopparlegering och ett helt, välbevarat ändbeslag, också av kopparlegering. Till sistnämnda föremål finns anledning att återkomma. Slutligen tillvaratogs en spik och en nitbricka av järn samt pärlor. Pärlornas sammansättning är: fyra facetterade pärlor av karneol, två pärlor av grönblått glas, fyra pärlor av ljusblå, opak glasmassa, tre mörkblå pärlor av opak glasmassa samt en dito dubbelpärla. Enligt en nyligen framlagd trebetygsuppsats om vendeltida pärlor vid arkeologiska seminariet i Stockholm bör pärluppsättningar med »kall» färgdominans dateras till sen vendeltid. De fyra facetterade karneolerna i grav 65 talar emot detta. De hör traditionellt hemma i högvikingatid men förekommer sporadiskt i 800-talsmiljö (Ahlberg-Thieffry, M. & Nordenswan, A.-C. 1973). Vid en första bedömning av fyndkombinationen hör den också hemma i ren 800-talsmiljö. Förutom de senvendeltida pärlorna kan dock torshammarringen daFomvännen 70 Dateringsförsök av gravfält na typ av degenerering hos en ornamentikdetalj med höjdpunkt under tidig vendeltid tillsammans med de halv- till cirkelformiga stämpelintrycken, som dekorerar ytan på Hjulstahuvudet och Birkastatyetten, placerar det förra i övergångstiden mellan vendel- och vikingatid. Med anledning härav kan grav 65 på Spångagravfältet dateras till ett typiskt övergångsskede mellan dessa två avgränsade perioder. Detta har till följd, att gravar med appendix i S-SV inte nödvändigtvis måste vara klart vikingatida. Många tolkningsförslag till d e hjälmprydda figurerna finns (Ringquist, P.-O. 1969). Jag vill ansluta mig till de tolkningsförslag som Ellis Davidson ger till hjälmbärarna på Torslundapläten, Öland, Valsgärde 8-hjälmen och på bronssöljan från Fingelsham, Kent, England (Davidson, E. 1965). Han attribuerar dem till Oden, till hans krigare och till hans kungadöme. Likaväl som torshammarringarna attribueras till den nordiske guden T o r kan dessa hjälmprydda figurer attribueras till Oden - krigsguden. Att de återfinns i relief på Valsgärde 8-hjälmen kan tolkas som ytterligare ett belägg för den gamla folktron, att man avbildar eller ikläder sig dens kraft med vilken man vill besegra fienden. De avslutande fågelhuvudena på hjälmhornen skulle i förekommande fall kunna symbolisera Odens korpar. Oden sge stal ten tillsammans med en figur i vargskepnad som på Torslundapläten skulle kunna erinra om Odens förmåga att byta hamn (Ström, F. 1967). Den nu beskrivna grav 65 med sitt till övergångstiden mellan vendel- och vikingatid daterade innehåll ger oss anledning att närmare granska den intilliggandegrau 99. Graven var 3 x 3 , 5 meter stor och försedd med en regelbundet lagd kantkedja. I kantkedjan ingick även 0,6 meter höga, resta stenar. Brandlagret, som var 0,5 meter tjockt täckte en yta större än den av kantkedjan markerade. Kantkedjorna på gravarna 65 och 99 hade i V respektive Ö två stenar gemensamma och grav 99:s brandlager gick in under kantkedjan på 71 Fig. 3. Rekonstrukuonsförsök av kammen från grav 99. 1:2. Teckning förf. - Attempt at reconstructing the comb from grave 99. grav 65. Här föreligger en överlagring, vilken komplicerar dateringsfrågan av grav 65. Ett ofrånkomligt faktum är, att grav 99 måste vara den äldre av de två. Men redan nu kan sägas, att gravarna måste vara anlagda med liten tidsskillnad. Gravinnehållet var välbevarat. Ett halvt selbagskrön av kopparlegering med enkel konstruktion. Föremålet saknar helt dekorativ utsmyckning. Några fragment av bleck i kopparlegering och ett fåtal smälta bronsklumpar. Vidare fragmentariska spikar och nitar samt några stift med sfäriska huvuden, allt av järn. Stiften är vanliga i Birka på både skrin och spelbräden. Stiften har många gånger enbart haft en dekorativ uppgift. Såväl stiften som spikarna och nitarna kan tänkas ha tillhört ett skrin av trä, på vilket även de fragmentariska kopparlegeringsblecken kan ha varit fastade. Skrinen i Birka fördelar sig lika mellan mans- och kvinnogravar. Det framgår av gravinventariet, att grav 99 är en mansgrav. Inget emotsäger således förekomsten av ett skrin i graven (Thorberg, H. 1973). I Valsgärde 1, 6 och 8 förekommer just typen av skrin med enbart nitar och spikar som konstruktionsförstärkande metallinslag (Arwidsson, G. 1942 a, 1954 och Fridell, A. 1930). Ett tiotal kamfragment av en sammansatt kam av vendeltida och vikingatida konstruktion föreligger också (fig. 3). Kammens handtag har en komplicerad ornamentik, uppbyggd av geometriska figurer; vertikala linjer, snedrutor, romber, trianglar, trappstegsformationer, delar av och hela cirklar. Dekoren innehåller både vendeltida och vikingatida inslag. Den Fornvännen 70 72 Håkan Thorberg ratogs i grav 99 bränd lera och brända ben. Bland dessa fanns även hästben. Till hästens utrustning hör, förutom det ovan nämnda selbågskrönet, en brodd av järn. Även grav 99 har en fynd kombination med vendeltida och vikingatida drag. Jag anser emellertid, att grav 99 har en klarare vendeltidsprägel än grav 65, vilken kan dateras till övergångstiden mellan perioderna. Grav 99 är med stor säkerhet anlagd under senvendeltid. Denna slutsats förstärks av överlagringsförhållandet - grav 65 över grav 99 - samt av den förra gravens något senare fyndkombination. Gravarna belägna N om 65 och 99, nr 47 och 53, utgjordes av stensättningar. Den förstnämnda var 6,5 meter i diameter och hade en regelbundet lagd kantkedja. Den hade ett centralt beläget, stensatt brandlager med följande innehåll: ett 30-tal fragment av nitar i järn, förmodligen till ett skrin. En sfärisk spiralpärla av kopparlegering, fyra tunnformiga, terracottafärgade pärlor av opak glasmassa samt en något smält pärla av blågrönt glas med horisontellt inlagda, gula och röda trådar av opak glasmassa. Ett förkolnat textilfragment av fyrskaftad kypert och vidare ett tiotal fragment av en kam i ben. Kammen tycks ha haft en högvendeltida konstruktion där handtagets mitthöjd överstiger ändarnas med två tredjedelar. Handtaget är ornerat längs kanterna med tre parallella linjer och handtagets mittpartier är på båda sidor försedda med punktcirkelornamentik. Slutligen finns i graven, förutom brända ben och kol, skärvor av ett lerkärl. Grav 53, den minsta av stensättningarna, var fylld och innehöll i brandlagret ett oidentifierat, fragmentariskt järnföremål, en fragmentarisk spik och sju förslaggade pärlor av glasmassa. Vidare keramik, bränd lera, brända ben och slutligen ett tiotal fragment av en kam av ben. Kammen hjälper oss att datera den i övrigt något anonyma fyndkombinationen. Kammens konstruktion är likartad med den i grav 47, av högvendeltida typ. Ornamentiken består av parallella linjegrupper om vardera två respektive tre linjer, horisontellt geometriskt uppbyggda delen av dekoren påminner om de mönster, som bildas på smycken med cellinlagda almandiner samt om somliga vendeltida beslag (Nerman, B. 1969) och fyrpasspännen (Arrhenius, B. 1960). De vertikala linjerna tillsammans med snedrutor återigen är vanliga dekorationselement på många Birkakammar. Ett ovanligt brandgravsfynd utgör ett förkolnat textilfragment. Fragmentet är analyserat av M. Nockert, RAÄ och befunnet vara en fyrskaftad kypert. Ännu ett ovanligt fynd är de 22 fragmenten av en platta i ben. Liknande fynd finns i Birka, grav 211 ehuru ej typbestämt. Bland de 22 fragmenten finns åtta kantstycken, som uppvisar en väl avrundad kant försedd med parallell linjedekor och trubbvinkliga hörn, vilka visar, att benplattan ej har varit fyrkantig utan polygon. Ett av fragmenten uppvisar också en dekor av i varandra hakade halvcirklar i grupper om minst tre på rad. Användningsområdet för denna benplatta är okänt men förslagsvis har den varit ett spelbräde med färglagda rutor. Färgen skulle således ha försvunnit i bränningen. De 40 fragmenten av spelpjäser i ben, som också ingår i gravinnehållet styrker detta förslag. Spelpjäserna är av en typ där pjäsens höjd utgör fyra femtedelar av pjäsens diameter, dvs. de är nästan sfäriska. Typen finns bl. a. på det vendeltida Gotland, på Adelsö i Mälaren och på Birka (Nerman, B. 1969, Rydh, H. 1936 och Arbman, H. 1940). Vidare finns bland fynden delar av ett skifferbryne och ett lerkärl. Kärlet är ca 10 cm högt och har en mynningsdiameter på 15 cm. Det är uppbyggt av en 2,5 cm bög hals med två linjer under mynningsranden". Halsen skiljs från skuldra och buk av en vågrät, fasad kant. Kärlet ger intryck av en vid polerna tilltryckt glob och botten utgörs av ett 4 cm i diameter stort parti. Godset är fint magrat och kärlets väggar är 2 mm tjocka. Bränningen är jämn och keramikens färg är närmast brunockra. Dekoren på kärlets skuldra består av två parallella linjer i utdraget zick-zackmönster med runda punktintryck i varje trubbvinkel. Slutligen tillvaFornvännen 70 Dateringsförsök av gravfält placerade på handtaget. Både grav 47 och 53 ansluter sig på ett utomordentligt sätt till den tidigare skisserade tidsmiljön — vendeltid och vikingatid. Grav 74, den största av de ofyllda stensättningarna, 9 meter i diameter, hade en regelbundet lagd kantkedja och ett i centrum beläget, stensatt brandlager. På gravens mitt hade en 0,75 meter hög sten varit rest. Gravens konstruktion är nästan identisk med grav 47. Brandlagret innehöll två pärlspridare av kopparlegering (fig. 4), till konturen densamma som de högvendeltida pärlspridarnas men av annorlunda uppbyggnad. Pärlspridarnas mittparti upptas av ett långsträckt ansikte, omramat av två djurprotomer i vendelstil B (Arwidsson, G. 1942 b). Vidare saknas de olika hålen för varje pärlrad. De är istället ersatta av att man knutit den enskilda pärlraden direkt på pärlspridaren. Rester av trådarna finns fortfarande kvar på pärlspridaren. Ett föremål med liknande uppbyggnad är ett skivspänne från Harbygravfältet, Ljungby sn, Småland, daterat till vendeltid (Arrhenius, B. 1960). Pärlorna är följande: två hela sfäriska spiralpärlor av kopparlegering och 40 fragment av samma pärltyp, en rörformig pärla av bandspiral och tre fragment av liknande pärlor samt en halv konisk pärla, också av kopparlegering. Vidare en grön pärla av opak glasmassa samt två cylindriska pärlor av blå, opak glasmassa med tre horisontellt inlagda trådar av röd glasmassa och däremellan gul glasmassetråd i zick-zackmönster. Slutligen en gul pärla av opak glasmassa med mönster av vinröd glasmassetråd, som bildar tre romber runt pärlan, varje romb är fylld med snedrutor. Dessutom finns pärlor, som är helt förslaggade. Pärluppsättningen i grav 74 ansluter sig till andra vendeltida pärluppsättningar bl.a. med de koniska pärlorna vid pärlradens början (Arrhenius, B. 1960). I en brandbegravning kan sällan alla pärlor vara bevarade. I grav 74 kan det ha funnits fler av den koniska typen, alla pärlor behöver ej ha varit av så beständigt material som kopparlegering, glas och glasfluss utan av organiskt material, som 6-755806 73 Fig. 4. En av pärlspridarna från grav 74. 1:1. Teckning förf. - One of the bead spacer plates from grave 74. lättast förstörs i eld. I graven finns också fragment av en benkam. Kammen är av en brodd av järn, keramik och ett förkolnat textilfragment av fyrskaftad kypert samt brända ben och kol. Slutligen finns tre fragment av en benkam. Kaminen är av liknande sammansatta typ som de i gravarna 47 och 53 med parallella linjer i grupper om två respektive tre linjer, inramande punktcirkelornering. Grav 74 har en rent vendeltida fyndkombination. Tidigare har redovisats en grav av de undersökta, som kunnat dateras till 800-tal. Ytterligare en vikingatidsgrav undersöktes inom det aktuella området. Graven hade nr 80 och var sydligast belägen på undersökningsområdet. Gravformen var fyrkantig med avrundade hörn. Runt en centralt belägen svacka, 1,25x2 meter stor, hade graven ett stensatt bräm ca 1,5 meter brett. Svackan var orienterad i SSV-NNO. Graven innehöll en stensatt nedgrävning ca 1,8x2,4 meter stor och en halv meterdjup. Direkt under torven framkom vid undersökningen de första nitarna, som sedan följde gravens konkava genomskärning. Gravens ursprungliga konstruktion har med stor säkerhet varit ett stensatt, halvmeterdjupt gravrum med ett tak av bräder, sammanfogade med nitar och kram por. Det stensatta gravrummet hade samma orientering som den omtalade svackan. Graven inneslöt två jordade lik, en man och en kvinna. Mannens kropp var orienterad vinkelrätt mot gravrummets långsida Fornvännen 70 74 Håkan Thorberg let även en pärluppsättning. Sju mosaikpärlor i blågrönt, rött och vitt, sex orangefärgade pärlor av opak glasmassa, fem olika blåfärgade pärlor av opak glasmassa, fyra gula, tre terracottafärgade pärlor samt en vit pärla, alla av opak glasmassa och slutligen en blågrön glaspärla. Ytterligare två pärlor finns i fyndmaterialet; två diskusformiga, stora bärnstenspärlor (fig. 5). De tillhör antagligen mannens gravgåvor. Denna slutsats har dragits med anledning av deras läge, den ena till höger och den andra till vänster om mannen. Vidare tillvaratogs i samband med ovan nämnda kopparlegeringsflätan ett textilfragment. Slutligen fanns i graven några oidentifierade föremål av järn. Inledningsvis berördes åldersskillnaden mellan gravfält 94 och 96 med anledning av de topografiska förhållandena. De två undersökta gravarna på gravfält 96 kunde dateras till äldre järnålder och de undersökta gravarna på gravfält 94 till yngre järnålder. De 40 fornlämningarna på gravfält 96 består av fyra högar, 34 runda, fyllda stensättningar, en tresidig och en kvadratisk stensättning, båda fyllda. Stensättningarna har äldre järnålderskaraktär. De fyra högarna däremot kan tillhöra yngre järnålder. Förhållandet skulle kunna innebära en överlagring. Andra gravfält på Järvafältet, som är undersökta av arkeologiska avdelningen vid Stockholms stadsmuseum, har haft liknande stratigrafisk uppbyggnad. Gravar från äldre järnålder har överlagrats av gravar från vikingalid. De 65 fornlämningarna på gravfält 94 är alla av samma typ som de undersökta. Runda, flacka stensättningar under en jordmantel samt en hög. De undersökta gravarna har kunnat dateras till vendeltid, vikingatid och till övergångstiden mellan perioderna. Någon utvidgad undersökning av gravfälten är inte aktuell. Fornlämningarna skall bevaras och kommer att vårdas av Stockholms kommuns parkförvaltning. Fig. 5. Ringnål av kopparlegering och järn samt en av de två bärnstenspärlorna från grav 80. 1:2. Teckning förf. - Ring-headed pin of copper allov and iron and one of the two amber beads from grave 80. och vid mannens nedre extremiteter hade kvinnan placerats vinkelrätt mot mannen, följande gravrummets långsida. Gravinventariet är rikt. I gravens SV hörn på det stensatta gravrummets vägg, hade två torshammarringar nedlagts. Mannens dräkt var prydd med två ringnålar (fig. 5) av kopparlegering och järn parvis placerade vid axelpartiet. Vid mannens nedre extremiteter låg på den högra sidan ett knippe pilspetsar, inalles sju stycken. Vid mannens huvudände på den vänstra sidan hade två skifferbrynen, två knivar och sju fragmentariska silvermynt lagts. Samtliga fragmentariska mynt är arabiska. De är, försiktigt daterade, två 700-talsmynt, fyra 800-talsmynt och ett mycket osäkert 900-talsmynt. Den säkraste dateringen ligger på 880-890 och skulle kunna utgöra slutmyntet. Under fem av mynten tillvaratogs ett stycke näver eller läder, troligtvis en behållare till mynten. Kvinnans smycken bestod av två spiralarmringar av kopparlegering, en på vardera armen. Armringarna var försedda med tvärgående vulstornering. Delvis fastkorruderade vid armringarna tillvaratogs de enda bevarade skelettresterna. Vid kvinnans huvud påträffades en ytterst fragmentarisk fläta av koppar legering, som förmodligen har tillhört en hårprydnad. Kvinnan hade vid begravningstillfälFornvännen 70 Dateringsförsök av gravfält 75 Litteratur Ahlberg-Thieffry, M. & Nordenswan, A.-C. 1973. Vendeltida pärlor. Trebetygsuppsats, arkeologiska institutionen, Stoc kholm. Arbman, H. 1940. Birka I. Die Gräber. Text und Tafeln. Uppsala. Arrhenius, B. I96<). En vendeltida smyckeuppsättning. ForniHinnen. Arwidsson, G. 1942 a. Valsgärde 6. Die Gräberfunde von Valsgärde 1. Uppsala. b. Vendelslile, Email und Glas im 7.-8. fahrhundert. Valsgärdestudien 1. Uppsala. — 1954. Valsgärdc 8. Die Gräberfunde von Valsgärde II. Uppsala. Biörnstad, M. 1966. Spångas förhistoria. Spånga sockens historia. Uppsala. Davidson, E. 1965. T h e Fingelsham man, T h e Significance of the Man in the Horned Helmet. Antiquity, XXXIX. Fridell, A. 1930. Den första bål graven vid Valsgärde i Gamla Uppsala socken. Fornvännen. Gräslund, A.-S. 1969. Särdrag inom vikingatidens gravskick. Nordsvensk forntid. Skstleanska samfundets handlingar 6. Umeå. Holmqvist, W. 1956. Gravfältel vid Barkarby. Antikvariskt arkiv 5. Stockholm. Nerman, li. 1969. Die Vendelzeit Gottands. Uppsala. Ringquist, P.-O. 1969. Tvä vikingatida uppländska människofigurer i brons. Fornvännen. Rulh. 11. 1936. Förhistoriska undersökningar på Adelsö. Stoc kholm. Ström, F. 1967. Nordisk hedendom. Stockholm. Ström, K. 1970. Om fynden av torshammarnngar. Lic.-avhandling, institutionen t < > i nordisk och jämförande Fornkunskap. Stockholm. Thorberg, II. 1973. Skrinbeslagen från Birka. rrebetygsuppsats, arkeologiska institutionen, Stockholm. Attempts at Dating Two Grave-fields at Hjulsta Village In the summer of 1972, part investigations were made of grave-fields 94 and 96 in Spånga parish, Uppland. The Archaeological Department at the Town Museum of Stockholm (Stockholms stadsmuseum) was in charge of the excavations. T h e two graves that were investigated in grave-field 96 could be dated to the Roman Iron Age. One grave consisted of a low round stone-setting with filling. T h e grave, which was 10 m in diameter, contained a layer of soot with a sealing ring of resin and inside this a concentration of bones. T h e other grave was a stone-lined depression containing no finds. Both graves have their counterparts in the neighbouring grave-field at Barkarby, dated to the Roman Iron Age. T h e number of prehistoric remains on the excavated part of the grave-field was seven: one inhumation grave no. 80 with two buried corpses, two stone-settings nos. 53 and 59 with fillings, the latter with an extension—appendix—to the south. Both were cremations. In addition, four stone-settings nos. 47, 65 and 74 without fillings with centrally placed, stone-lined layers of burnt material. T h e fourth, no. 99, had 6*-755806 a layer of burnt material covering an area larger than that marked by the outer chain of stones (fig. 1). T h e inhumation grave—with its rich content of arm rings and ring-headed pins (fig. 5) of copper alloy, glass beads, melted glass and amber (fig. 5), knives and arrowheads of iron—may, on the evidence of construction and coin finds, be dated to the Viking Age. The stonesetting, no. 59, with filling, also had a Viking Age combination of pottery, fragments of coins and a Thor's hammer ring. Grave 65, also with an appendix, had a content dating it to the transition between the Vendel period and the Viking Age: pottery with cremated bones and a Thor's hammer ring, glass beads, melted glass and cornelian and a plastically designed man's head with a horned helmet (fig. 2). T h e head was probably mounted on a body of organic material. T h e miniature sculpture has been attributed to the Nordic God Odin. Graves 47 and 53 had been dated to the Vendel Period on the evidence of their preserved fragments of bone combs. Fornvännen 70 76 Håkan Thorberg Grave 99 with well-preserved pottery, a horse-collar crest of copper alloy, fragments of a richly ornated bone comb (fig. 3) and fragments of gaming piéces, has also been dated to the Vendel Period, T h e grave probably contained a box. This has been concluded because of the many preserved rivets, nails and decorative studs of iron. Grave 74, in the centre of which there had previously been an upright stone, contained, inter alia, beads of copper alloy and fragments of a bone comb. T h e grave can be dated to the Vendel Period because of two bead spacer plates of copper alloy. They are exponents of the Nordic animal ornamentation in Vendel style B (fig. 4). Fornvännen 70