Textilier från medeltida tyska furstegravar Geijer, Agnes Fornvännen 29-37 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1975_029 Ingår i: samla.raa.se

Textilier från medeltida tyska furstegravar
Av Agnes Geijer
I. Sigrid Muller-Christensen, Das Grab des Papstes Clemens II. im Dom zu Bamberg. Miinchen 1960, Verl. Bruckmann, 104 s. text, 58 svart-vita bilder. II. André Grabar, La soie byzantine de 1'évéque Gunther å la Cathédrale de Bamberg. Munchener fahrb. d. bild. Kunst, Bd VII, 1956. - Sigrid Muller-Christensen, Beobachtungen zum Bamberger Gunther tuch. Munchener Jahrb. d. bild. Kunst, Bd XVII, 1966. — Sigrid Muller-Christensen, Das Gunthertuch im Bamberger Domschatz. Diözesan Museum Bamberg, 1966. III. Sigrid Muller-Christensen, Hans Kubach, Giinter Stein, Der Dom zu Speyer. Die Gräber im Königschor. Kunstdenkmäler von Rheinland Pfalz. Bd 5. S. 953-1024, fig. 1441-1972. Deutscher Kunstverlag, 1972. Från perioden 1000-1300 finns i Tyskland, särskilt i Bayern och Schwaben, en beaktansvärd mängd av textilier, representerande det allra yppersta av sin tids högklassiga textilkonst. Några av dessa stycken, mest liturgiska plagg, har bevarats i kyrkliga skattkammare, ofta i sin egenskap av reliker med anknytning till historiskt kända personer. Andra textilier utgör rester av den oerhört praktfulla begravningsutstyrsel som obligatoriskt ägnades personer av furstlig rang. En sådan användning har självfallet oftast varit ödesdiger för textilmaterialets bestånd. Om en undersökning av dylika gravfynd skall kunna ge positivt resultat är det därför nödvändigt att den vetenskapliga bearbetningen sker laborativt och jämsides med de möjliga konserveringsåtgärder som bör utgöra ett led i forskningsuppgiften i dess helhet. Det är givet att det personliga ansvaret för en sådan uppgift kräver högst speciella kvalifikationer, såväl vetenskapliga som av teknisk art. Tiden efter det andra världskriget har överlag betytt en fördjupad förståelse för vikten av sakkunnigt tillvaratagande av ännu existerande lämningar av medeltida konst. Detta kom i Tyskland även att gälla textilier, delvis beroende på att särskilt märkliga fynd kommit i dagen, men framför allt på att dessa fynd, tack vare Sigrid Mullers vetenskapliga och organisatorisktpraktiska insatser, kunde tillvaratagas och publiceras på ett så förebildligt sätt. Den danska konsthistorikern Sigrid FlamandChristensen, gift Muller, Miinchen, hade tidigare publicerat två dräkthistoriska arbeten: det stora verket om de danska kungadräkterna i Rosenborgs slott (Köpenhamn 1940) och avhandlingen om sydtysk renässansdräkt (Miinchen 1943). I samband med öppnandet av påven Clemens grav i Bamberg konsulterades Dr Muller, som med anledning av denna uppgift inom Bayerisches Nationalmuseum så småningom lyckades åstadkomma en särskild textilkonserveringsatelje — vilket i efterkrigstidens Tyskland ingalunda var någon lätt uppgift. Denna verksamhet kom efterhand att byggas ut till att fungera som ett forskningslaboratorium för konservering och vetenskaplig undersökning av historiskt värdefulla textilier. De skrifter som här skall anmälas är ingalunda de enda frukterna av verksamheten ifråga. Men dessa tre särskilt betydande uppgifter har metodologiskt och innehållsmässigt ett inbördes sammanhang som motiverar en samordnad redogörelse.
Fornvännen. Arg. 70, 29-37, 1975

30 Agnes Geijer

Fig. 1, Damastliknande siden, samitum-varianl, lyrisk tillverkning. Frän Clemens II:s pontificalstrunipor. - Yellow self-patlerned silk, called PseudoDaniask, Syrian origin. From the buskins of Pope Clemens.

I I den först nämnda, förnämligt utstyrda publikationen framlägges ett lika vackert som intressant textilmaterial, vilket är desto märkligare därför att helheten är exakt daterad ante quem (1047) och därtill i enastående god kondition. Konditionen beror på olika omständigheter: dels att gravkläderna säkerligen först tillkommit i Bamberg (relativt sent efter att döden inträtt), dels att textilierna kom i sakkunniga händer tämligen snart efter upptagandet men först och sist givetvis pä sättet för undersökningens och konserveringens genomförande. Påvevalet 1046 - av Suidger, biskop av Bamberg - hade tillskyndats av den tyske kungen Henrik III, som också var närvarande i Peterskyrkan, där vigningsakten ägde rum på själva juldagen. Den nye påFornvännen 70

ven, med namnet Clemens II, krönte omedelbart därefter kung Henrik till tyskromersk kejsare. Knappt 10 månader senare var påven död; han avled på en resa, sannolikt förgiftad. Den döda kroppen torde skyndsamt ha förts till Bamberg, där Suidger/Clemens' grav under århundraden framåt blev föremål för ärebetygelser av olika slag. Märkligt nog förskonades den från de för textilierna så skadliga »Aufhebungen» som många andra prominenta personers gravar tyvärr blivit utsatta för. Under andra världskriget gavs anledning till att flytta hela gravinnehållet till säker plats, varefter textilierna så småningom överfördes till Miinchen och Bayerisches Nationalmuseum. Den vetenskapliga undersökningen och konserveringen av de dyrbara relikerna anförtroddes här åt Sigrid Miiller som på ett utomordentligt sätt genomfört den mångsidigt krävande uppgiften. Först en snabbförteckning över de påvliga gravkläderna: Casula av glänsande guldgult siden med ett spetsovalmönster av abstrakt-vegetativ karaktär. Pluivale av rubinrött siden med en bred sidenbård runt

Textilier från medeltida tyska furstegravar nedcrkanten, båda mönstrade med i rundlar inställda djur. Samtliga är enfärgade och mönstret utfört i en speciell variant av »samitum» (eller mera exakt: inslagskypert med två varpar), den teknik som alltsedan sassanid-epoken var den dominerande i kulturkretsen Iran-Bysans-Islam. I denna speciella art framträder mönstret i fina nedsänkta linjer, s. k. »ritsteknik». Dalmatika av alldeles omönstrat guld-samitumsiden, kring halsringningen prydd med en besättning av mångfärgat samitum, mönstrad med bl. a. elefanter i rundlar. Caligae, dvs. knälånga pontifikalstrumpor, av guldgult siden med ett mönster av lejon och fåglar, utfört i ytterligare en sällsynt och vid denna tid ny, monokrom variant av samitum, vilken här har kallats »pseudodamast». Cingulum (bälte) bestående av ett 4 cm brett, vävt band av silke och guldtråd och med guldbroderade ändstycken. Stola av ett brett, vävt band av silke med guldbroderi. Delar av pontifikalhandskar {chirothecx) - vilkas huvudsakliga material torde ha varit lin, som nu förintats av fukt — nämligen dels den ena medaljongen med Agnus Dei i guldbroderi, dels båda »kragarna» bestående av breda, brickvävda band av guldtråd och silke. Vidare fragment av guldband till en mitra, som f. ö. bör ha utgjorts av vitt linnetyg, samt besättningsstycken och remsor av flerfärgat siden, som tillhört alban (mässskjorta), vilken likaledes varit gjord av linne. Dessutom påträffades några rester av en kudde, en gravkalk och två bitar av guldbleck samt en ring. Sist har beskrivits en märklig slöja av genomskinlig gasvävnad av silke med i kufisk skrift invävda bårder (i översättning lydande »Seger för Allah»), alltså en otvivelaktig islamsk produkt. Slöjan låg överst, bredd över den dödes ansikte. I sitt slag är denna vävnad unik. Den noggranna katalogen över de nu nämnda liturgiska plaggen åtföljes av en givande textilhistorisk diskussion, vilken även omfattar andra textilier från ungefär samma epok och miljö. Sammanställningen av tekniska analyser med motivmässiga och stilistiska faktorer —ja även med

31

politiskt-personhistoriska fakta - kunde knappast ha gett helt entydiga slutsatser. Oundvikligen blir jämförelserna ibland flytande, bl. a. därför att det som nu finns kvar av en på sin tid oerhört rik sidenkonst endast utgör en liten bråkdel av en väldig mångfald. De delvis helt nya attributionerna känns emellertid övertygande. Textilforskningens utövare har all anledning att med tacksamhet tillägna sig denna inträngande skildring av ett lysande kapitel i textilkonstens historia. II Om påven Clemens' väl bevarade gravdräkt, då den kom i dagen, framstod som en sensationell nyhet, så hade »der Bamberger Gunthertuch» sedan länge varit bekant för forskningen. Denna unika bildvävnad - utförd i gobelängteknik och alltigenom av silke — påträffades 1830 som svepning i den 1065 avlidne Bambergbiskopen Gunthers grav. På 1840-talet undersöktes den av den franske medeltidsforskaren Pére Martin, som lät utföra den teckning som återgavs i Mélanges d'archéologie 1851. På 1890-talet behandlades den fragmentariska vävnaden av en restaurator i Miinchen som gjorde en från Martin avvikande sammanställning av bitarna. Över dessa klistrades ett föga genomskinligt stödtyg som täckte rätsidan av bildframställningen, vilken alltså i fortsättningen kom att betraktas från avigsidan. Visserligen kunde man ana många av felaktigheterna i denna »rekonstruktion», men knappast hade man föreställt sig att skillnaden skulle bli så avsevärd som den blev efter den omfattande konserveringen, vilken kom till stånd i Miinchen 1965-1966. Det svåra och mödosamma arbetet med att avlägsna klister och smuts från de sköra och illa hanterade fragmenten — samt åtföljande efterbehandlingar — resulterade i betydligt klarare färger, men också i att teckningen i betydande grad kunde justeras i de detaljer som vanställts genom dragningar i vävnaden. Det därpå följande
Fornvännen 70

32 Agnes Geijer dogörelser och den utredande beskrivning som André Grabar tidigare framlagt i samma tidskrift — där han utgått från tillståndet före konserveringen — ger både kompletteringar och justeringar. Jag sammanfattar: Framställningen som sådan är utan tvivel att betrakta som en representationsbild av en bysantinsk kejsare. Men man frågar sig: Vilken kejsare?; och för vilken funktion den textila bilden varit avsedd? Vi ser kejsaren hyllas av tvenne städer, personifierade genom två med murkronor krönta kvinnogestalter, var och en överräckande en maktsymbol: romerskstemma och iransk toufa. Den kejserliga ryttaren bär en rikt smyckad tunika med juvelbesatta clavi. Därtill en blå, bakåt fladdrande mantel, vars tablion bevarats i mycket fragmentariskt skick. Kejsarens diademkrönta huvud, som nu tyvärr helt saknas, har omgivits av en gyllene gloria. Hästen är en skimmel, utrustad med praktfullt, juvelbesatt remtyg. Medan kejsaren tyglar hästen med vänster hand höjer han i den högra det kejserliga standaret, labarum. Det är en härskarbild som på många punkter speglar den iranska maktideologi som även hyllades av de bysantinska suveränerna. Signifikativt persiska är de »sassanidiska banden», breda fladdrande sidenband som framställts knutna kring hästens ben och svans. Figurgruppen avtecknar sig mot en ornamentalt mönstrad fond, som också vittnar om östliga förbindelser. Motivet i huvudpartiet skulle anmälaren vilja kalla »blomman på bladet»: små lotusknoppar i blåa, resp. rosa färgtoner vilande på ett runt, grönt blad med därbakom en rödviolett grund. Lotusblomman i olika aspekter utgör också grundmotivet i de rikt utformade, breda bårder som ursprungligen bildat en dekorativ avslutning längs bonadens övre och nedre kanter, vilka båda bårder nu är stympade (rakt avklippta!), särskilt längs nederkanterna. Sigrid Muller antager, otvivelaktigt med rätta, att bårderna ursprungligen varit likadana upptill och nedtill. Härigenom har höjdmåttet kunnat rekonstrueras till

Fig. 2. Bysantisk monumentalvävnad funnen i biskop Gunthers grav, Bamberg. Utsnitt. - T h e Byzantine silk-tapestry of Bishop Gunther, Bamberg.

»pusselarbetet» — återställandet i ursprungligt läge av de mer eller mindre fragmentariska bitarna (över tvåhundra) — krävde en hög grad av konsthistorisktikonografiskt kunnande. Men därtill har också krävts en betydande textiltekniskt tränad observans — förutom figuroch motivdetaljer måste bedömningen bygga på trådriktning, vävnadsstruktur och färgnyanser. Slutproblemet, att finna ett tekniskt lämpligt och samtidigt ur estetisk synpunkt indifferent underlag till att säkerställa pusslet, lyckades man lösa på ett »nytt» sätt som gör rättvisa åt det märkliga konstverket. Trots att viktiga delar fattas innebär denna med full akribi utförda konservering en Wiederherstellung i detta ords fulla bemärkelse, en återerövring av ett högviktigt historiskt dokument. En jämförelse mellan Sigrid Mullers reFornvännen 70

Textilier från medeltida tyska furstegravar minst 260 cm. Bonadens båda sidokanter är däremot delvis bevarade och således det ursprungliga breddmåttet fixerat: 210 cm. I motsats till vad Grabar antog har bonaden tydligen haft höjdformat. Både kompositionen och formatet talar för riktigheten av Sigrid Mullers uppfattning att bonaden ifråga avsetts för en arkitektonisk placering inom arkader av den art som bl. a. återges i bysantinska bokillustrationer och elfenbensreliefer — alltså snarare varit interkolumnier än väggbonader (Wandbehänge) såsom hon råkat skriva. Enligt min uppfattning finns ytterligare ett skäl för antagandet att bonaden varit avsedd att hänga fritt: den färgrika, och relativt tunna gobelängvävnaden måste i genomlysning (t. o. m. från båda sidorna) haft ungefär samma utseende som ett glasfönster, dvs. haft en effekt som i textilt material endast kan åstadkommas i just denna teknik! Tyvärr förbjuder min okunnighet rörande bysantinsk palatsarkitektur varje försök att finna exempel på en pelarsal eller hall där denna textila monumentalmålning kan ha passat. Det anmärkningsvärda förhållandet att Grabar icke berört detta alternativ måste bero på att han före konserveringen inte tillräckligt kunnat besinna varken det stora formatet eller dukens textila karaktär. De funktionsalternativ han föreslog var följande: fana, »podea», dvs. täcke omkring podiet till en ikon, samt exteriör(!) festprydnad på något palats. Slutligen till de båda frågorna: »Vilken kejsare är det som åsyftats?» och »Hur har denna textil hamnat i Bamberg?» Den senare frågan är lätt besvarad. Biskop Gunther, år 1057 utnämnd till biskop i Bamberg, fick 1064 kung Henrik IV:s särskilda tillstånd att vallfärda till det Heliga landet, vid denna tid ett väldigt och farofyllt företag. Det berättas att i denna resa ytterligare deltog tre kyrkofurstar, var och en med sina följen; tillsammans sägs det har varit 7 000 man, varav endast 2 000 återkom
1

33

O. von Falke, Kunstgeschichte der Seidenweberei, 1913, Abb. 219, 220. 3-755805

med livet i behåll. På genomresan uppvaktades kungarna i Ungern och Grekland, och i Konstantinopel gjordes långa uppehåll. Under hemresan genom Ungern dog biskop Gunther, 1065, varefter hans stoft fördes till Bamberg för att bisättas i domen. Som svepning fick biskopen den dyrbara vävnad som han fått i gåva vid besöket hos den bysantinske kejsaren. Här inställer sig frågan hur gammal vävnaden varit vid detta tillfälle, ett spörsmål som torde vara värt att närmare begrundas. Den omfattande och, efter vad jag förstår, avsiktligt utförda stympningen — rätlinjigt avklippta delar, som förmodligen redan varit skadade - förefaller mig tala för att vävnaden ifråga mycket väl redan kan ha varit ganska gammal då den togs ut ur förråden för att överlämnas till den tyske biskopen. Alltså möjligen avsevärt äldre än den datering som de båda här anförda forskarna stannat för, nämligen början av 1000-talet. Det är med mycket stort intresse som man följer Grabar i hans lärda utredning för att identifiera den basileus som framställningen kan ha åsyftat. Ikonografien betecknar han som starkt ålderdomlig och dröjer därför vid tanken att ryttaren skulle föreställa den Helige Konstantin. Denna eventualitet överges emellertid därför att den »obligatoriska» namninskriften saknas (?). Så småningom stannar han vid följande slutsats, till vilken Sigrid Muller ansluter sig: Bildframställningen gäller Basileios II Bulgaroctonos och det textila monumentet var avsett till att hugfästa minnet av dennes triumfatoriska intåg i Konstantinopel år 1017. Här gör Grabar en jämförelse som i och för sig är mycket välmotiverad — den har f. ö. redan gjorts av von Falke 1 - med det välkända sidentyget från Mozac, nu i Musée des Tissus i Lyon. Men samtidigt daterar han om detta och sammanför det med den också välkända gruppen av bysantinska »imperialstoffer», vilka genom invävda texter bevisligen kunnat tidfästas till 900-talet och 1000-talets förra del. Mot den senare hopkopplingen kan j a g inte underlåta att opponera: dessa siden har
Fornvännen 70

34 Agnes Geijer överlag en grövre kvalitet av samitum-tek- överskådligt sätt lyckats framlägga utniken och en geometriserad stilisering i omordentligt sakrika redogörelser för inte plana ytor, vilket f. ö. framgår av Sigrid mindre än 12 furstegravar — kungar, kejMullers framställning i »påveboken». 2 Det sare och deras gemåler — samt därtill ett ovanligt högklassiga Mozac-sidenet, där- icke helt fastställt antal biskopsgravar. De emot, har en mjuk modellering som över- kungliga begravningarna sträcker sig melensstämmer med teckningen i andra av lan åren 1039 och 1308 - en lysande hisklassisk konst påverkade sidentyger. Därtill torisk epok. kommer att det har en historisk datering Mest framträdande i gravgodset har som förefaller helt plausibel, nämligen till från början varit textilierna, som i sitt urkung Pepin den lille som år 761 skall ha sprungliga skick måste ha kännetecknats besökt klostret Mozac i Auvergne. Denna av synnerlig prakt och rikedom. Därav uppgift har allmänt godtagits av olika spe- återstår nu bara fragment, delvis så minicialister varibland tidigare även Grabar 3 mala att flertalet knappast kan kallas annat och man har enigt attribuerat Mozac-side- än »smulor». Givetvis har textilmaterialet net till Bysans och 700-talet. I det vävda tidigt skadats av fukten i gravkoren; semönstret framställes en bysantinsk kejsare dermera har en del gravar skändats vid till häst, vilken framställning upprepas inbrott i samband med krig och brand. spegelvänd. Det hela omges av en oval ram Men mest förödande torde ha varit de ommed ett karakteristiskt blommotiv som kring 1900 genomförda »Aufhebungen», återfinnes på andra siden med likartad då textilierna konsekvent plockades upp ur komposition men av något grövre kvalitet, gravarna. Och, vad som var värre och träfalltså rimligen något yngre. Ett av dessa fade de bäst bevarade och praktfullaste tillhör det berömda guldaltaret i S. Am- plaggen: de »restaurerades» på ett olyckbrogio, Milano, och har enligt von Falke en ligt sätt genom uppfästning på tyg av så ante quem datering till år 835. 4 Det andra dålig kvalitet, att det snart föll sönder. Små exemplet är en smal remsa som prytt en fragment placerades mellan glas, vilket i mantel i Osebergsdrottningens grav. 5 Båda den rådande fukten inte heller var nyttigt, dateras till 800-talet, något som klart talar i all synnerhet som man i båda fallen beemot att Mozac-sidenet skulle kunna vara handlade textilierna med ett »kemiskt meavsevärt yngre än vad förut antagits. På del» (såsom det heter i det samtida protogrund av de ofrånkomliga överensstäm- kollet), vilket kommit dem att ytterligare melserna i ikonografiskt hänseende mellan hårdna och skorna. Mozac-tyget och silkegobelängen i BamDet skulle dröja mer än ett halvt sekel berg förefaller det mig sannolikt att de innan den ansvariga myndigheten beslöt är ungefär samtida, dvs. från 700-talet. sig för att överlämna fragmenten till sakHär aktualiserar sig Grabars hypotes om kunnig konservering, dvs. hos den instituBamberg-ryttaren som en Helig Konstan- tion vid Bayerisches Nationalmuseum som tin. Det är nämligen långt ifrån osanno- skapat sig berömmelse genom den framlikt att på själva gobelängvävnaden varit applicerad den namninskrift (troligen utförd i guld och juveler 6 ) vars sentida 2 frånvaro föranlett Grabar att överge sin 3 S. Muller-Christensen, op. cit. A. Grabar, Le succés des arts orientaux ä la cour ursprungliga tolkning av bildframställ- byzantine, Munchener Jahrb. d. bildende Kunst 1951, s. ningen. 39, samt VEmpereur dans Vart byzantine. Paris 1936, och III Medelst 457 planschbilder och 71 väl utnyttjade textsidor inkluderande några teckningar har de tre författarna på ett
Fornvännen 70

J. Beckwith, The art of Constantinople, London 1961, s. 59. 4 O. v. Falke, Abb. 89. ' A. Geijer, Ur textilkonstens historia, 1972. Pl. 20 b. 6 S. k. påsyningsbeslag av metall eller juveler förekom j u ofta i den tidiga medeltidens textilkonst.

Textilier från medeltida tyska furstegravar

35

Fig. 3. Utsnitt av det rekonstruerade mönstret med bevarade fragment insatta. - The reconstructed design of the veil with the fragments in place.

gångsrika behandlingen av påven Clemens gravdräkt. Uppgiften att skapa reda i de mängder av svårt ruinerade textilfragment från Speyer var inte bara mindre tacksam än att konservera de mjuka, glänsande sidentygerna, broderierna och guldbanden från påvekläderna. Ur konserveringssynpunkt var den minst lika krävande - de blygsamma åtgärder som var möjliga — men också den forskningsmässiga vägen var mödosam och vansklig: analys av material, teknik och mönstermotiv, ofta nästan omöjliga att urskilja med blotta ögat. Eftersom jag vid flera besök i Miinchen haft goda tillfällen att följa framstegen i uppgifterna I och III kan jag sanningsenligt omvittna skickligheten, noggrannheten och den bakomliggande kunskapen - att urskilja och förstå samt att teckna vad man sett — hos Dr Muller och hennes medhjälpare. Och jag har inte blivit mindre erkännsam av att ha studerat den senast publicerade redogörelsen. Här har framtagits och rekonstruerats mycket sällsynta, resp.

Fig. 4. Silkeslöja av islamiskt ursprung från Henrik IILs grav. Domen i Speyer. Förstorad detalj. Islamic silk veil in the grave of Emperor Henry III, Speyer Cathédral. Enlarged detail.

hittills okända, arter: exempelvis den helt otroliga slöjan i Henrik IILs grav (fig. 1469-1474); eller fragmenten av »Kniipfteppiche» (flossa med »entrådsknut») hos Konrad II och Henrik IV. Och ett till karaktären helt unikt siden (vars mönster kunnat rekonstrueras) som burits av Philipp av Schwaben. Därjämte återges flera gravkronor, svärd, riksäpple, ringar m. m. — Det enda man skulle vilja anmärka på är att detta viktiga material inte tilldelats mycket större utrymme — eller en särskild volym! Sammanträngt som det nu är hotar det att drunkna i all arkitektur.

Förmännen 70

36 Agnes Geijer

Textiles from Medieval German Princely Tombs
No material from medieval or prehistoric times is more frail than textiles, in particular those which have been deposited below the ground for a long time, subjected to processes of decomposition, although to a very varying degree. The conservation of such finds bas often turned out to be devastating owing to incautiousness and lack of experience. In order to gain knowledge from archaeological textile material—and, simultaneously, as far as possible also preserve it for posterity—a laboratorial proceeding is imperative. The practical measures and the scientific documentation and research should always be coordinated and should, as far as possible, be carried out parallelly. It was in order to save a very important and unique find that Sigrid Muller (Danish-bom art-historian, with many scholarly publications of textiles behind her) succeeded, at the Bayerisches Nationalmuseum in Munich, in starting the textile conservation workshop which gradually developed into a real textile research laboratory. It has been of great satisfaction to the present writer to have been given the opportunity, by visits and correspondence, of following from the very start the development of this activity and of witnessing the publication of this extremely valuable material. which is remarkably well represented in the South German church treasures.

I By my brief review of the book on Pope Clemens' rich funeral vestments I have wished to emphasize the importance of this ensemble and the fact that it has an exact dating (before 1047), which, indeed, is very rare in the case of textiles. T h e beautiful publication expresses adequately the scientific account —from a technical, art-historical and historical point of view. It issues in an interesting chapter on the art of silk weaving during the period in question,
Fornvännen 70

II T h e unique pictorial representation in silk tapestry which, in the middle of the 19th century, was found in Bishop Gunther's grave in Bamberg Cathédral is well-known to research. After a pilgrimage to the Holy Land in 1064, the Bishop visited Byzantium where he is supposed to have received this costly piece as a gift by the Emperor. That it originates from Byzantium and an imperial work-shop is further proved by the presentation itself: a personification of a Byzantine emperor paid homage to by two allegorical female figures. But which emperor has been unclear. Likewise, the original function of this tapestry had long been of mystery. It was possible to solve the last-mentioned problem and many questions of detail only when, after more than a century's neglect and a faulty restoration, the tapestry was subjected to a careful treatment and scientific investigation carried out in 1965-66. This delicate task was performed by the Bayerisches Nationalmuseum at Munich under the direction of Dr. Muller. T h e one who had earlier occupied himself with the Gunther tapestry in detail was Professor André Grabar, the great authority on early Byzantine art. However, Grabar's examination of the object was made before the conservation and the laboratorial investigation at Munich which were to alter considerably the conception of the original nature of this textile monument. Cf. the illustrations in the artides quoted. In contrast to Grabar's speculations about the function, Sigrid Miiller sees it as a hanging meant to häng in an arcade. T h e measures were considcrable: height at least 260 cm, width 210 cm. She has, however, not envisaged that this silk tapestry must have had a special effect when

Textilier från medeltida tyska furstegravar under translucence, much the same as stained glass. Grabar discusses in detail the identification of the portrayed hasileus. He states that the iconography is strikingly archaic and has a lingering thought that the rider should represent a Saint Constanlin. However, he rejects this idea, since there is no monogram—here the present reviewer asks whether the name could not originally have been made as a jewellery which, for obvious reasons, laler disappeared? After having offered various suggestions, Grabar arrives at the condusion that the picture should have represented Basileios II Bulgaroctonos and his triumphal procession into Constantinople in 1017 A.D. The reviewer ventures to raise doubts as to this dating because of the iconographical similarity between the Bamberg tapestry and the well-known silk from Mozac, a weftfaced compound twill which has been documentarily dated before 761, a dating accepted by various authorities, earlier also by Grabar himself (note 3). Here should also be mentioned two somewhat coarser silks—from S. Ambrogio at Milan and from the famous ship find from Oseberg, Norway, (notes 4 and 5) with

37

similar though debased designs, which decidedly cannot be laler than the Oth century. III Finally is reviewed a volume of the Kunstdenkinäler concerning the Cathédral at Speyer which contains a very interesting but far too condensed account of the princely tombs comprising the years 1039-1308. No less than 12 princes-kings, emperors and their consorts— and a not established number of bishops have been entombed here. Unfortunately a kind of investigation was made here in 1900 at which the contents of the tombs were consistently taken up and subjected to extremely unsuitable measures of restoration causing irreparable damage. When the Munich Textile Laboratory was faced with the task of conserving the deplorable remains of this exceedingly interesting material, the possibilities of achieving a visible result were, of course, very limited. It must be considered a feat that they have been able to attain so much of scientific value in this account, my sole criticism being that it should have been given much more space.

Fornvännen 70