Marin arkeologi : fornminnesinventering under vatten Cederlund, Carl Olof Fornvännen 124-136 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1976_124 Ingår i: samla.raa.se Marin arkeologi Fornminnesinventering under vatten Av Carl Olof Cederlund Skeppsvraket utgör i dag den mest allmänna typen av marinarkeologisk fornlämning, inte bara i Sverige utan även internationellt. Antalet i Sverige kända vrak, skyddade av fornminneslagen, utgör i dag flera hundra och antalet kända förlisningar, inträffade för mer än ett hundra år sedan (utan att vraken efter dem ännu eftersökts och lokaliserats), mellan 6- och 7000. Det genom fornminneslagen skyddade skeppsvraket utgör vanligen ett fartyg som förlist eller låtits sjunka till botten. Det kan även gälla gamla fartyg, som lagts som underlag för utfyllnad i en hamn eller på annan plats. Fartyg kan även ha använts som gravgåva eller som offer och därvid grävts ned, bränts eller sänkts. Ett äldre skeppsvrak i våra vatten är en mångsidig källa till skeppsteknologisk kunskap, en kunskap som kan utnyttjas på flera sätt för att utvidga kännedomen om förhållandena under äldre skeden av samhällets utveckling. I detta avseende intar vraken i Östersjön en unik ställning eftersom deras konstruktion — på grund av skeppsmaskens frånvaro i Östersjön — bevarats och lämnar marinarkeologen tillgång till ett stort och värdefullt källmaterial. Ett skeppsvrak utgör dessutom ofta lämningen av ett samhälle i miniatyr — fartygssamhället. Det ger möjlighet dels att studera förhållandena om skeppsbord under olika epoker och dessutom ofta goda förutsättningar att, genom de många anknytningar som lyndmaterialet har med samhället på land, studera allmänna kulturelement, sociala och ekonomiska förhållanden, m. m. Artefakter lagrade under vatten Fornvännen 71 bevaras dessutom ofta i de delar, vilka annars förstörs som jordfynd. Det gäller t. ex. material som trä och textil. Skeppsvraken utgör inte de enda marinarkeologiskt intressanta fornlämningarna i Sverige. Flera andra typer är kända, t. ex. hamnplatser av olika slag, med anläggningsrester på stranden och kulturlager på hamnbassängens botten, försvarsverk i form av spärrar och pålverk, samt även boplatser. Särskilt natur- eller lagunhamnen, utnyttjad sedan förhistorisk tid, synes vara en vanlig fornlämning vid svensk kust. Den första mesolitiska boplatsen under vatten har nyligen påträffats på genom landsänkning översvämmat område vid Skånekusten. Antalet kända fornlämningar under vatten av dessa typer utgör dock ännu en minoritet i förhållande till skeppsvraken. I samband med att Statens sjöhistoriska museum 1967 åtog sig att utgöra Riksantikvarieämbetets remissinstans för utredning och undersökning av marinarkeologiska ärenden, fallande under §§ 9a och b i fornminneslagen, formulerade museet som en av sina målsättningar att söka skapa en översikt över landets bestånd av fartygsvrak äldre än ett hundra år. För detta ändamål upprättades ett vrakregister, omfattande information om i vatten eller jord påträffade och lokaliserade äldre vrak, och ett förlisningsregister, omfattande information om förlisningar i äldre tid. Avsikten med vrakregistret var att samla all information om kända äldre vrak, de flesta belägna på större eller mindre djup under vatten, vad avser typ, konstruktion, bevaringstillstånd, fartygssamhälle m. m. Tanken med Fornminnesinventering under vatten förlisningsregistret var från början att samla sådana uppgifter ur tryckta källor samt arkiv, som kunde ge upplysning om äldre vrak på havsbotten eller sjöbotten. Vrakregistret är idag av betydligt mindre omfattning än förlisningsregistret och innehåller per 1976-01-31 totalt 284 vrak, varav 143 kunnat dateras till tiden före den nuvarande gränsen för antikvariskt skydd, 67 vrak som daterats och befunnits yngre än ett hundra år, och 74 vrak, vilka ännu ej kunnat dateras. Registret innefattar besiktningsrapporter, utförda av dykare, undervattensbilder av vraken och deras konstruktion, undersökningsrapporter, uppgifter om tillvaratagna fynd samt även kopior av den korrespondens som skeppsvraket har varit föremål för. Till registret är även knutet ett sjökortsunderlag på vilket vrakens position är inlagd. Detta omfattar för närvarande endast mellersta Östersjön men skall utvidgas till att täcka hela svenska kusten. Det är helt klart att detta register för närvarande bara innehåller en bråkdel av det verkliga antalet av genom fornminneslagen skyddade vrak i Sverige. Att så är fallet beror ju i första hand på att de flesta av dessa fornlämningar ligger i undervattenslandskapet, vilket ännu är mycket litet utforskat. Registret torde emellertid ej heller på långt när innehålla uppgifter om samtliga de äldre vrak som är upptäckta och kända på olika håll i landet. En översikt över denna typ av fornlämningar framstår som alltmer nödvändig. Det främsta skälet till detta är det ökande antalet stora anläggningsarbeten som berör våra kustvatten. Dessa innebär vattenarbeten i områden, vilka länge haft en viktig roll ur sjöfartens och örlogens synpunkt. I sådana områden kan man räkna med förekomsten av vrak, resultat av en tidigare intensiv sjötrafik. U t a n stöd av översikter beträffande vrakspridning kan kulturminnesvården inte bedöma eller gå in med åtgärder i sådana ärenden eller projekt. Det är alltså av stort värde för Statens sjöhistoriska museum att få så många uppgifter som möjligt till vrakregistret och förlisningsregistret för att därmed kunna utvidga kunskapen om vrakförekomsten. 125 I samband med en utredning om formerna för samarbete mellan Riksantikvarieämbetet och Statens sjöhistoriska museum i marinarkeologiska frågor har även inventeringsverksamheten i avseende på skeppsvrak och andra fornlämningar under vatten tagits upp. De uppgifter om marinarkeologiska fornlämningar som kommer in till museet kräver som regel bearbetning, innan de kan definieras som fornlämningar. Ibland kan det vara fråga om klart daterade vrak, men oftare om skeppsvrak, som ej direkt kunnat tidsbestämmas eller uppgifter om vrak eller förlisningar i äldre tid på vissa positioner, som ej verifierats. Av det skälet är avsikten att Statens sjöhistoriska museum skall överlämna en sammanfattning av de informationer som föreligger efter bearbetning — enligt den "vrakblankett" som museet använder — till fornlämningsregistret, i och med att objektet kunnat bestämmas som fornlämning. En samverkan har även överenskommits avseende inventering av uppgifter om sådana fornlämningar, varvid ämbetets inventeringar och museets fältundersökningar skall omfatta kartläggning och utbyte av uppgifter om vrak och andra fornlämningar under vatten. Förlisningsregistret påbörjades 1964 av intendenten vid Statens sjöhistoriska museum, Jonas Berg, genom excerpering av förlisningsuppgifter tryckta i Lotsstyrdsens årsberättelser för åren ca. 1870 till 1913. 1967 övertogs denna samling av den fältundersökningsavdelning, som då erhöll uppgiften att handlägga marinarkeologiska ärenden. En systematisk excerpering av uppgifter i äldre svenska tidningar rörande förlista fartyg längs den svenska kusten påbörjades. Ett flertal personer har varit engagerade i detta arbete sedan dess. 1 Excerperingen har omfattat storstadstidningar och i kustlänen tryckta tid- 1 cxcerperingsarbetet har vapenfria värnpliktiga och personal ställd till museets förfogande genom ;iil)clsmarknadsstyrclscn varit engagerade. Under de senare åren har excerperingens arbetsledning utförts av herr Gösta Wallin. Herr Bertil Lange har utfört här presenterade kartor och även berett underlaget för dessa. Därvid har han biträtts av fru Astrid Klasen och herr Anton Truuberg. Fornvännen 71 1 126 Carl Olof Cederlund Tabell. Sammanställning över fartygsförlisningar distriktsvis i Sverige enligt Statens sjöhistoriska museums förlisningsregister. t. o. m. 1875 1316 739 290 250 281 159 109 121 10 23 741 356 143 4 538 efter 1875 369 294 105 129 154 152 85 4 2 10 194 104 21 1 623 lösa sjöfynd Kustavsnitt 1. 2. 3. 4. 5. 6. 7. 8. 9. 10. 11. 12. 13. Från Strömstad till Kullen Från Kullen till Simrishamn Frän Simrishamn till Utlängan Från Utlängan till Landsort Från Landsort till öregrund Frän öregrund till Sundsvall Från Sundsvall till Luleå Vänern Vättern Mälaren Gotland—Gotska Sandön—Karlsöarna Öland Sverige, ej lokaliserade Hela Sverige bärgade 5 26 2 6 19 1 7 totalt 1 690 1 059 2 1 1 3 24 9 99 397 387 454 312 202 125 12 34 962 469 164 6 267 ningar sedan dessas första utgivningsår, med början med Ordinarie Post Tijdender, tryckt år 1645. Huvudmängden av uppgifter tillhör perioden ca. 1750—1875. Excerperingen har förts fram till sistnämnda år, då uppgifterna i Lotsstyrelsens årsberättelser tar vid. En fullständig excerpering har eftersträvats, utom beträffande sådana tidningsserier som löper parallellt i tiden, täcker samma geografiska område samt kan konstateras innehålla i stort identiska uppgifter vad avser förlisningar. Sammanlagt har ca. 1 700 tidningsårgångar gåtts igenom. Totalt innefattar förlisningsregistret idag uppgifter om 6 267 förlista fartyg, varav 4 538 förlist före 1875. Totalt har 99 uppgivits som bärgade efter förlisningen. Som regel saknas en exakt bestämning av positionen för förlisningen, medan dock de flesta kan åsättas en ungefärlig position. (Det totala antalet ej lokaliserade utgör 164, se Tabell.) De tidningsuppgifter som excerperats är relativt kortfattade. Den information som samlats på registerkorten rör uppgifter om fartygets typ, namn, hemort, destination, förlisningsdatum, omständigheter, last, besättningens storlek, förlisningens förlopp osv., samt källa för uppgiften. Fornvännen 71 T v å exempel får illustrera registrets karaktär: Galliothen Ifwan; Last 100 bomber; förlist 10.10. 1760; strandade under Gotska Sandön, där fartyget blev sönderslaget. Ganska litet av lasten bärgades. Bomberna blev av sjön nedgrävda i sanden. Skepparen, som tillika med 10 man räddat sig iland, fick föda sig på Gotska Sandön i 20 dygn av nötter och svampar. Inrikes tidningar, 1760: 2. Jakten Jacobus, hemmahörande i Varberg; destination Varberg; förlist 15—16.02.1791; fartyget fördes av Nils Sundberg, var lastat med 140 tunnor malt och 10 tunnor räg och strandade vid citadellet Gråens södra grund utanför Landskrona pä resa frän Malmö. Dagligt Allehanda 18.02.1791. Förlisningsregistret är upplagt efter ett topografiskt, ett alfabetiskt (fartygsnamn) och ett kronologiskt söksystem. Indelningen i stort i det topografiska systemet framgår av Tabell. Därutöver har underrubriker satts efter kuslorter, öar och motsvarande, vid vilka ett flertal förlisningar registrerats. Genom det topografiska systemet kan registret samordnas med uppgifterna i vrakregistret, vilka även de är upplagda topografiskt. Det alfabetiska söksystemet gör det bl. a. möjligt att anknyta förlisningarna till museets far- Fornminnesinventering under vatten 127 Fig. 1. Fornvännen 71 128 Carl Olof Cederlund UMNMMUUUtT* « | Fig. 2. Fornminnesinventering under vatten tygsregister, ur vilket uppgifter om fartygens byggnadsår, byggnadsplats, typ, storlek, ägare osv. kan hämtas. Museet har, sedan tidningsexcerperingen slutförts, påbörjat en excerpering av motsvarande uppgifter i arkivmaterial, främst i 1600-talets domstolsprotokoll. Dessa källor ger fylligare uppgifter om förlisningsförlopp, vrakposition m. m. I gengäld är denna excerpering avsevärt mer tidskrävande. Ytterligare en typ av information, vilken nu införes i förlisningsregistret, är uppgifter om vrak eller förlisningar i äldre tid, vilka insamlats genom intervjuundersökningar utförda med skärgårdsbor och sjöfolk som meddelare. Fiskares kännedom om "fastnor" för skotar och nät på bottnen ger t. ex. ofta hänvisning till vrakplatser. Sådan muntlig tradition har levt genom generationer i kustbygden och har visat sig vara en viktig källa för lokaliseringen av vrak. De kartor som presenteras i denna artikel är de första översikterna över spridningen av skeppsvrak — såsom marinarkeologiska fornlämningar i landet. Det är i detta sammanhang viktigt att framhålla, att kartorna inte utgör någon fullgången bild av denna spridning. Därtill är underlaget inte tillräckligt fullständigt. De kan snarare sägas visa på tendenser i materialet, vilket inte saknar betydelse för det praktiska arbetet med marinarkeologiska frågor och ärenden. Som underlag för Riksantikvarieämbetets sektorsprogram för planeringsarbetet inom havsmiljögruppen vid bostadsdepartementet utför museet under våren 1977 en förnyad kartering av uppgifterna i vrak- och förlisningsregistren, dels på kartor i skala 1: 250 000, dels på översiktskartor i skala 1: 1 000 000. Den första kartan (fig. 1) visar de lokaliserade vraken, enligt museets vrakregister. Den kraftiga koncentrationen till Stockholms skärgård och mellersta östersjökusten kan bero på att kartan är en produkt av ett vrakregister, som haft mellersta ostkusten som främsta upptagningsområde. Till en del kan dock denna koncentration även bero på att dessa områden är gynnsamma ur hydrologiskgeologisk synpunkt för bevarandet av vrak i 129 Fig. 3. relativt intakt tillstånd. Detta gör dem lätta att påträffa. Den karta, som framställts över excerperade uppgifter om förlisningar i äldre tid (fig. 2 ) , säger litet mer. Den omfattar således uppgifter från en relativt kort period i vår historia, från ca. 1750 till 1875. Den omfattar de 4 538 uppgifter vi excerperat från denna period. Den övervägande mängden av förlisningsuppgifter är positionsbestämda till begränsade avsnitt av kusten eller till angivna platser vid denna (se de två exemplen ovan). Sjöolyckor spelade i äldre tid ungefär samma roll i tidningarnas nyhetsmaterial som dagens vägtrafikolyckor. Efter de första höststormarna kunde man fylla en hel spalt med längre eller kortare notiser om mer eller mindre omfattande och allvarliga fartygsförlisningar. Dessa olyckor synes genomgående ha varit ett viktigt nyhetsmaterial, vilket säkert berodde på att de dels medförde fara Fornvännen 71 130 Carl Olof Cederlund landskusten slutligen ter sig i hög grad underrepresenterad. H ä r finns det återigen anledning att peka på skillnaderna i trafikintensitet, men i detta fall även på Norrlandstidningarnas fåtalighet under den aktuella perioden. Många av förlisningarna vid denna kust har säkerligen inte blivit noterade i pressen. Underlaget till kartan över förlisningsuppgifter utgörs av sådana förlisningar, vilka ansetts värda att införas i tidningar. Det medför säkerligen, att förlusten av mindre fartyg och båtar inte fångats in genom den utförda excerperingen. Spridningskartan bör således kunna sägas representera i första hand förlisningar inom den större sjöfarten. På grundval av spridningen av positionerna för förlisningsuppgifterna har vi sökt göra en värdering av hur förlisningar i äldre tid fördelar sig på vattenområden längs den svenska kusten. (På kartan i fig. 2 har som synes förlisningarna markerats koncentrationsvis med olika stora punkter. För markeringen av förlisningsintensiteten utfördes en utprickning av varje lokaliserbar förlisning. Denna mer preciserade spridningskarta, som ej presenteras här, utgör underlaget till för och ofta förlust av människoliv, dels berörde stora ekonomiska värden i form av fartyg och deras last. Ser man på en karta över tryckningsorterna för de tidningar som utnyttjats för excerperingen, urskiljer man, förutom en koncentration till storstäderna Stockholm och Göteborg, en relativt jämn spridning längs kusterna (fig. 3 ) . Med ett undantag — Norrlandskusten. I detta område startades lokala tidningar betydligt senare än i andra delar av landet. För en stor del av den aktuella perioden var tidningarna i Gävle de enda Norrlandstidningarna. Detta förhållande måste påverka vår nuvarande kännedom om förlisningarnas förekomst längs Norrlandskusten. Det är författarens uppfattning att kartan över förlisningar bör tolkas i första hand i förhållande till sjöfartens vägar och trafikintensiteten på dessa. M a n kan ur den synvinkeln peka på vissa viktiga stråk, vilka avspeglar sig i förlisningsmaterialet och där man kan räkna med att många fartyg hamnat på havsbotten. Det är de stråk som den svenska och internationella sjöfarten på Sverige och Östersjön följt. Den största koncentrationen av förlisningar ligger längs västkusten och in i Öresund, vilket bör ses mot bakgrunden av trafiken på västsvenska handelscentra, men framförallt mot bakgrunden av att den internationella sjöfarten på östersjöområdet i stor utsträckning gick genom Öresund. Samma stråk kan följas in i Östersjön. H ä r ligger den största förlisningsfrekvensen längs Skånekusten och på Ölands och Gotlands stränder. Dessa kuster ligger längs den väg som sjöfarten tagit till och från Finland, Ryssland, Baltikum och den svenska östkusten. De relativt sett få förlisningarna vid den mellersta delen av svenska östkusten ter sig vid första ögonkastet litet förvånande med hänsyn till de många vrak som påträffats där. M e n ser man förlisningarna som ett uttryck för sjöfartsintensiteten längs Sveriges kuster under en begränsad period, förändras intrycket. Förlisningarna i det nämnda området, som berördes främst av sjöfarten på svenska och en d d finska hamnar, måste nödvändigtvis vara relativt sett färre än vid de centrala stråken i Östersjön. NorrFornvännen 71 fig. 4.) M a n bör i första hand jämföra väst- och ostkusten. I det förra området har de flesta förlisningarna ägt rum, och där borde alltså de flesta vraken påträffas. Vrakförekomsten är emellertid i hög grad beroende av geografiska, geologiska och biologiska förutsättningar. På västkusten förstörs ofta skeppens träskrov av skeppsmasken. Kust- och bottenförhållandena är också sådana att vraken slås sönder och sprids ut. I Östersjön finns också områden med hög förlisningsfrekvens, framförallt vid Skånekusten, vid Ölands och Gotlands stränder. Dessa kustområden är öppna och karaktäriseras av hård botten eller botten med sandvandring. Även i dessa områden har fartyget kunnat slås sönder eller begravas i sand. Förhållandena vid mellersta ostkusten, dvs. norra Smålands och Östergötlands kuster samt Stockholms skärgård, synes liksom vid vissa avsnitt av Norrlandskusten innebära, att vrak kan ligga mer skyddade under vatten och bevaras bättre. En viktig orsak Fornminnesinventering under vatten 131 U p p s k a t t n i n g a v fö r e k o m s t e n av g e n o m fornm i n n e s l a g en sk y d d a d e vrak vid s v e n s k a k u s t e n - u t f ö r d pä b a s i s av pos i t i oner forför 1 i sn ingår i s t a t e n s sjohi s tor i ska m u s e u m s f ö r l i s n i n g s r e g i ster per 1 9 7 5 - 0 7 - 0 1 öv er 6 0 f b r l I s n i n g s up pg i fter per 1-3 kv å d r a t m i 1 20 - 6 0 f ö r l i s n i n g s u p p gi fter per 1-3 kv a d r a t m i 1 0 förlisningsupp1- 2 fter per 1-3 , A.!^3MA. gi a d r a t m i t E s t i m a t e d freq kv y of s h i p w r e c k s , p r o t e c t e d by t uenc ne i ent M o n u m e n t A c t , a l o n g t h e he A d i sh c o a s t s S Fornvännen 71 132 Carl Olof Cederlund presentationen av traditionsuppgifter rörande vrak m. m. vid Övre Norrlands kust. Se sid. 137.) O m de utbredningskartor som här presenterats ses som en första översikt över beståndet av genom fornminneslagen skyddade skeppsvrak, kan man fråga sig hur man skall nå nästa steg — en preciserad kunskap om och översikt över de bevarade objektens position, ålder, karaktär, osv. Svårigheterna är som framgått mycket stora. Vi saknar allmänt sett detaljkunskap om de områden av landet som är vattentäckta, och vi har för närvarande begränsade möjligheter att skaffa en sådan kunskap. Den fornminnesinventering, som utförs på land, har ägt rum genom att inventerarna kammat igenom socken för socken och registrerat alla synliga fornlämningar. En motsvarande insats skulle teoretiskt sett kunna genomföras under vatten med dykare, men den kräver resurser, som ligger helt utom räckhåll för fornminnesvården. Den allt större grupp av människor i samhället som ägnar sig åt dykning — sportdykare eller fritidsdykare — skulle här kunna göra mycket viktiga insatser. De är de enda som strövar i och studerar undervattenslandskapet, och kunde fornminnesvården få hjälp av dem med att rapportera och beskriva de skeppsvrak de möter, så skulle många nya punkter kunna sättas ut på kartan. Också hjälp från dem som bor i kustbygderna är av mycket stort värde. Hos fiskare, lotsar och skärgårdsbor bevaras den muntliga traditionen om förlisningar, gamla vrakplatser, fastnor, hamnplatser, osv. Varför inte söka samla denna kunskap genom studiegrupper, som tar till uppgift att ta reda på och teckna ned det människorna i hembygden vet om havet och havsbotten utanför? Sportdykarklubbar och andra i samverkan med länsmuseer och centrala instanser skulle därmed kunna lämna viktiga bidrag till en preliminär inventering av fornlämningar under vatten. Samhället planerar att inventera bottnen av svenskt territorialhav för att kartlägga råvarutillgångarna. M a n kommer då sannolikt att främst använda olika slag av instrument. På liknande sätt utför Sjöfartsverket uppmätningar av bottnarna. Det är viktigt, att forn- till detta kan vara att öar, skär och vikar utgör ett skydd för fartyg som sjunkit, så att de ej bryts sönder av vågor, ström och is. Kartan i fig. 4 ger också anledning att dra slutsatser kring förlisningarnas och vrakens spridning inom sjöfartsstråken. M a n kan urskilja koncentrationer vid ur navigationssynpunkt farliga områden som vid Pater Noster, Vinga, Tistlarna, Nidingarna, Morup och Hallands Väderö på västkusten, Kullen, Skanör-Falsterbo och Sandhammaren vid Skånekusten, Utlängan, Ölands och Gotlands uddar, Fårön, Gotska Sandön, Landsort, Sandhamn, Söderarm — vid vilka tre sista platser segellederna går in i Stockholms skärgård från söder respektive öster —, Väddö, Gräsö och Öresundsgrepen i Östersjön. M a n kan också urskilja koncentrationer vid trånga farleder eller inlopp till stora hamnar som vid Göteborg, i Öresund i höjd med Helsingborg, vid Landskrona hamnområde, inloppen till Karlskrona, Kalmar, Norrköping, Stockholm och Gävle. Sammanfattningsvis kan sägas att förlista fartyg på grund av de naturliga förutsättningarna synes vara mindre väl bevarade i de områden vid västkusten och i Östersjön, där förlisningsfrekvensen enligt detta underlag är störst. Detta bestyrkes av förekomsten av lokaliserade äldre vrak, vilken är förhållandevis ringa i dessa områden. Det bestyrkes även av rapporter från dykarinsatser inom begränsade områden, t. ex. marinens omfattande avsökningar av botten vid Brofjorden på västkusten för lokalisering och desarmering av minor. Inga spår av vrak har kunnat urskiljas genom okulär sökning med dykare, trots att stora bottenavsnitt avsökts. M a n bör dock i det sammanhanget framhålla, att kvarvarande delar av fartygslämningar kan ligga dolda i botten i sådana områden och således ej vara skönjbara för blotta ögat. Flera exempel finns på vrak som legat begravda i bottenlera vid västkusten. Vid mellersta Östersjöns kust och delar av Norrlandskusten synes vraken vara bättre bevarade och lättare att lokalisera, vilket bestyrkes av det relativt stora antal väl bevarade vrak som påträffats i dessa områden. (För Norrlandskustens del hänvisar jag till den följande Fornvänticn 71 Fornminnesinventering under vatten minnesvården får till stånd ett samarbete med sådana inventerings- och sjömätningsprojekt för att kunna registrera de skeppsvrak och andra fornlämningar som kan komma att påträffas vid ekolodning, seismisk profilering eller fotokartering. Även om man avstår från den svårgenomförbara, allomfattande undervattensinventeringen, blir man inte utan handlingsalternativ. I det samarbete som upprättats mellan Riksantikvarieämbetet och Statens sjöhistoriska museum i marinarkeologiska frågor har, förutom mindre förundersökningar, två större undervattensinventeringsprojekt planerats, i samband med omfattande vattenarbeten vid gamla hamnar. Inom parentes ä r det nämnda samarbetet så utformat, att ämbetet som den beslutande instansen svarar för juridisk och ekonomisk handläggning, och Statens sjöhistoriska museum som den marinarkeologiska instansen svarar för utredningar och fältundersökningar. De två inventeringsprojekten föranleddes av mycket omfattande muddringsarbeten, i det ena fallet i Luleå för byggandet av Stålverk 80, i det andra i Landskrona för byggandet av Sundshamnen. I bägge fallen gällde det muddring av flera miljoner m 3 massor och utfyllnad av stora arealer ursprunglig sjöbotten i vatten med gamla sjöfartstraditioner. I bägge fallen hade man inledningsvis ringa eller ingen samlad uppfattning om risken för att gamla skeppsvrak skulle ligga i områdena. 1. Den första åtgärden blev därför att göra en utredning för att klarlägga områdets betydelse ur sjöfartssynpunkt, sjöfartens intensitet i äldre tid, förlisningar och vrak i området, osv. Som underlag användes de tidigare beskrivna vrak- och förlisningsregistren, historisk litteratur och arkivmaterial, främst kartor. Uppgifter inhämtades också om de geologiska förhållandena i de aktuella bottenområdena, för att utröna hur sedimentation, svallning osv. påverkat vrak och andra lämningar. 2. Nästa steg är förundersökningar i fältet i form av intervjuundersökningar i området och bottenavsökning med dykare. I vilken ordning dessa utförs beror i stor utsträckning på den tid som står till förfogande. I 133 bägge de nämnda förundersökningarna har situationen blivit den att man på grund av att vattenarbetena står för dörren, direkt måste utföra en bottenavsökning av centrala bottenområden med dykare. De mer vidsträckta yttre områden, som något senare kommer att beröras kan däremot först bli föremål för en intervjuundersökning. I Landskrona kunde även spår av mesolitiska boplatser lokaliseras under vatten vid och i exploateringsområdet, vilket haft till följd att även inventering med bottenskrapa planerats för indikerade områden. En dykaravsökning av ett 1—1,5 km 2 stort område, vilket det i bägge fallen är fråga om, kräver en avsevärd dykarinsats. I Luleå kunde denna insats genomföras genom tillmötesgående från Marinen, vilken ställde 1 :a röjdykardivisionen till förfogande mot kostnadsersättning. Denna enhet har bottenavsökning som en av sina huvuduppgifter och har en avancerad yrkeskunskap och utrustning till sitt förfogande. Skall man räkna med att utföra en sådan undersökning med civila dykare, är det flera faktorer som måste tas med i beräkningen: M a n måste ha ett tillräckligt antal dykare i förhållande till arbetsuppgiftens storlek. Dykarna måste vara så yrkeskunniga och friska, att de kan godkännas ur arbetarskyddssynpunkt. Dykningen måste vara så organiserad och utföras så att dykarna kan garanteras yrkesskadeförsäkring, om en olycka skulle inträffa. M a n måste ha möjlighet att låna den söknt rustning som krävs. Sökningen bör ledas av dykande arkeolog med marinarkeologisk utbildning. Generellt torde det mest ekonomiska tillvägagångssättet vara att först, med stöd av vrak- och förlisningsregister, intervjuundersökning, äldre kartmaterial m. m. upprätta en karta över området, på vilken de områden eller platser, där det uppges att vrak är belägna eller förlisningar ägt rum, är inprickade. Med utgångspunkt från detta underlag kan man utföra undervattensbesiktningar med dykare punktvis, vilket blir mindre kostsamt än dykaravsökning av större områden. Vid Luleåundersökningen avsöktes sommaFornvänncn 71 134 Carl Olof Cederlund så förundersökningar, att genom fornminneslagen skyddade vrak och andra lämningar under vatten kommer att beröras av anläggningsarbetena. Den nytta entreprenören främst har av en förundersökning är, att man genom att i förväg lokalisera eventuella lagskyddade lämningar och verka för deras skydd kan undvika kostsamma avbrott i redan startade vattenarbeten. 3. Påträffas skeppsvrak äldre än ett hundra år eller annan fornlämning i ett exploateringsområde, kommer man så till frågan hur dessa skall skyddas eller bevaras. Fördelaktigast är naturligtvis om platsen kan förbli fredad. Är det inte möjligt, kan man överväga en förflyttning av det till ett annat, skyddat bottenområde, om vrakets tillstånd tillåter det. Är inte heller detta möjligt, kvarstår alternativet att utföra en arkeologisk undersökning för att dokumentera fartyget, dess konstruktion och fartygssamhället. ren 1974 det område som först skulle utnyttjas. Det utgjorde området närmast hamnen och de gamla segellederna till Luleå Gammelstad. Ett vrak, sannolikt yngre än ett hundra år, lokaliserades. Aret därpå utfördes en intervjuundersökning, vilken kom att fånga in ett stort antal punkter i skärgården utanför Luleå (vrak, förmodade vrak, fastnor, förlisningsplatser, osv.), av vilka 10 visade sig ligga inom exploateringsområdet. 5 av dessa punkter, varav minst en med stor sannolikhet ett lagskyddat vrak, har av museet rekommenderats till besiktning och eventuellt vidare åtgärder. I Landskrona befinner sig undersökningen i startgroparna. Vi vet emellertid, att det i anläggningsområdet ligger ett flertal örlogsfartyg från sjöstriderna mellan danskar och svenskar 1658—1659, förmodligen även vrak efter handelsfartyg samt, längs stranden av Saxåns maritima fåra, mesolitiska boplatser. I bägge fallen visar allt- Inventory of Ancient Monuments under Water T h e wreck is today the most common type of under-water archaeological ancient monument, not only in Sweden but also internationally. T h e number of wrecks known in Sweden today and protected under the Ancient Monuments Act is several hundred, and the known number of ships wrecked more than 100 years ago (without having been searched for or located) is between 6000 and 7000. In order to get a survey of these ancient monuments the Swedish National MaritimtMuseum has drawn up a register of wrecks, comprising information about old wrecks found and located in water or on land, and a register of löst ships, comprising information about losses in older times. T h e size of the register of wrecks is today considerably smaller than the one of löst ships comprising as by January 31, 1976, altogether 284 wrecks, 143 of which are dateable to the time before the present limit of Fornvännen 71 antiquarian protection, 67 wrecks have been dated and found to be younger than 100 years, and 74 wrecks which are still impossible to date. T h e register of löst ships was begun in 1964 by Jonas Berg, Keeper at the Swedish National Maritime Museum, by excerpting information about losses published in the annual reports of the National Board of Pilotage, Lighthouses and Buoys for the years from about 1870 to 1913. In 1967 this collection was taken över by the field investigation department which was then given the task of handling matters of under-water archaeology. Systematic excerpting of information from old Swedish newspapers concerning löst ships off the Swedish coast was started. T h e excerpting has covered newspapers in the big towns and the coastal counties from the year of their first publication, beginning with the Ordinarie Post Tijdender, printed in 1645. Most of the information emanates from Fornminnesinventering under vatten the period about 1750—1875. T h e excerpting has been brought up to the last-mentioned year, when the information in the annual reports of the National Board of Pilotage, Lighthouses and Buoys follows on. T h e register of löst ships today contains information about 6267 ships, 4538 of which were löst before 1875. Altogether 99 ships have been dedared as salvaged after their loss. T h e maps presented in this artide are the first surveys of the distribution of wrecks in their capacity of under-water archaeological ancient monuments in the country. T h e first m a p (Fig. 1) shows the located wrecks, according to the register of wrecks kept by the Museum. T h e strong concentration to the central parts of the Baltic coast may be due to the fact that the m a p is a produet of a register of wrecks, which has had the central parts of the East Coast as its reception area. However, the concentration may also in part be due to the fact that these areas are favourable from hydrological and geological aspects for preserving wrecks comparativdy intact. T h a t makes them easy to find. T h e map made över excerpted information about losses in older times (Fig. 2 ) , yields a little more. It thus contains information from a relatively short period in our history, from about 1750 to 1875. It comprises the 4538 items of information excerpted from this period. T h e position of most of the losses is determined to limited sectors off the coast or to fixed places there. It is the opinion of the author that the m a p of löst ships should be interpreted in the first place in relation to the lanes of shipping and to the volume of traffic along them. From this aspect certain important seaways may be singled out, which are reflected in the material of losses and where one can expect many ships to have ended up on the bottom of the sea. These are the seaways followed by Swedish and international shipping to and from Sweden and the Baltic. T h e greatest concentration of löst ships is to be found along the West Coast and in the Sound (Öresund), which should be seen against the background of the traffic on West 5 Fornvännen 135 Swedish trade-centres, but particularly in the light of the fact that international shipping in the Baltic area to a great extent passed through the Sound. T h e same seaways can be traced into the Baltic. Here the frequency of losses is highest along the coast of Scania and on the shores of Öland and Gotland. These coasts are along the lanes taken by shipping to and from Finland, Russia, the Baltic States and the Swedish East Coast. At first sight, the comparatively few losses in the central parts of the Swedish East Coast appear somewhat surprising, considering the many wrecks found there. But if the losses are regarded as a mark of the shipping intensity along the Swedish coast during a limited period, the impression changes. T h e losses in the area mentioned, which was primarily used by shipping on Swedish and some Finnish ports, must needs be relatively fewer than in the central lanes in the Baltic. T h e Norrland coast, finally, appears highly underrepresented. Here there is again occasion to point at the differences in shipping intensity, but in this case also at the small number of newpapers in Norrland containing information of founderings during the period in question. Many of the losses off this coast have undoubtedly not been noted by the press. O n the basis of how the positions of the losses are distributed an attempt has been made to evaluate the distribution of losses in older times upon different water areas along the Swedish coast (Fig. 4 ) . (As appears from the map in Fig. 2, the losses have been marked concentrically with döts of different sizes. For the marking of the intensity of losses, every localizable loss was marked out. This more precise map of the distribution, which is not presented here, forms the basis of Fig. 4.) One should in the first place compare the West Coast with the East Coast. Most of the losses took place in the former area, and most of the wrecks should consequently be found there. However, the occurrence of wrecks is to a high degree dependent on geographical, geological and biological circumstances. O n the West Coast, the wooden hulls of the ships are frequently destroyed by ships-worms. T h e Förmännen 7V 136 Carl Olof Cederlund reason for this may be the fact that islands, skerries and creeks constitute a protection of sunken ships so that they are not broken u p by waves, streams and ice. T o sum up, because of the natural conditions, löst ships appear to be less well preserved in the areas of the West Coast and in the Baltic where, according to this material, the frequency of losses is highest. There are several instances of wrecks which have been buried in bottom mud on the West Coast. O n the central coast of the Baltic and on parts of the Norrland coast the wrecks appear to be better preserved and easier to locate, which is confirmed by the comparatively great number of well preserved wrecks found in these areas. nature of the coast and the sea-bed leads to wrecks being broken up and scattered. In the Baltic there are also areas with a high frequency of losses, particularly off the coast of Skåne and off the shores of Öland and Gotland. These coastal areas are open and are characterized by a härd sea-bed or by a sea-bed with loose shifting sand. Also in these areas ships have been broken up or buried in sand. Conditions off the central East Coast, or the coasts of northern Småland and Östergötland and also the Stockholm archipelago as well as those in some sectors of the coast of Norrland are apparently of such a nature that a wreck can lie more protected under water and be better preserved. An important Fornvännen 71