Dopfuntsinskrifterna i Örgryte och Lödöse Wideen, Harald Fornvännen 9-14 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1977_009 Ingår i: samla.raa.se

Dopfuntsinskrifterna i Örgryte och Lödöse
Av Harald Wideen

1.
De äldsta västgötska minnena, gravhögar och stenar, var liksom den "götiska skriften" — runorna — kända och omskrivna redan p å 1500-talet, genom Olaus Magnus och Joh. Bureus. Antikvitetskollegiets fältarbeten och "rannsakningarna" utökade kännedomen om de västsvenska forntids- och medeltidsminnena, särskilt sådana som tillhörde M. G. de la Gardies grevskap. Av stor betydelse för forntidsstudiet blev de arkeologiska partierna av Rudbecks Atlantica, utgiven 1679—1702 med text på svenska språket. Uppsalatrakten står här i centrum, och västsvenska fynd och företeelser skymtar mer tillfälligtvis, i den mån de inrapporterats till Rudbeck av atlanticafrälsta ämbetsmän, präster och officerare. Rådmannen Gerh. Braun Johan i Göteborg, som tagit fasta på Rudbecks uppmaning till "Landzens Inbyggare till att upptäckia sig, hwad som ännu till äfwentyrs torde förborgat ligga", inberättade 1690 till honom "att här fins en R å d m a n och Stadz Secreterare Laurent Böker benemnd, som ey allena är en liebhaber af slijke Speculationer, utan och haar en god kunskap om ett och annat som torde gifwa Herr Professoren anledning till att meer tänckia på denne Orten". Denne Böker, död 1696, hade författat en lång skrivelse (Böker; Sarauw 1921, s. 30 f.) om Göteborgstraktens antikviteter, vilken han den 30 januari 1692 ställde till Rudbecks förfogande. Vid denna tid förbereddes andra upplagan av Atlanticans första del och utgivandet av del I I I . Som framgår av namnet, var det på götisk mark — i Västergötland — som först Karl IX:s och senare Gustav Adolfs Göteborg blivit anlagda, det sistnämnda i ö r g r y t e socken.

Antikvariska spekulationer i anslutning till ortnamn är också betecknande för Bökers rudbeckianska forskarmöda, varvid två gamla "monument" i Örgryte åberopas. Det ena är den ännu bevarade stenåldershällkistan i Kallebäck, det andra kyrkans sedermera förkomna, medeltida dopfunt. Poängen med dopfunten framställer Böker på följande sätt: "Örgryte Socken och Kyrka kallas således mycket corrupte, ty på en uhrgammal söndrig Font (baptisterio) uthuggin i gamble dagar af Sten, som nu intet mehra kan till samma pios usus tiäna, och fördenskuld uthom Kyrkan kastad är, observerade jag för någon tijd sedan denna inscription, på ett thera stycket med mycket gambla Munkebokstäfwer — erium 0 r e c r y p . . ., hwilket ofehlbarligen har hetat Baptisterium Orecryptae, som och rätt kommer öfwerens med Kyrckan. Ty hon är en Crypta, icke långt ifrån Göteborgs Stad neder emillan Bärgsklipporne situerad ad oram Gothalbis fluvii." "Baptisterium" är som bekant den latinska benämningen på en kyrkas doprum eller en särskild dopbyggnad. Också ordet "crypta" är namnet på en kyrklig lokalitet, en källarlik del av en förnämare kyrka, med helgonoch biskopsgravar. V a d Böker här menade sig ha funnit, var inte bara en uråldrig skrivning av själva namnet Örgryte utan också den förnäma förutsättningen för namnet som sådant. Djärv och överdriven måste vi finna hans läsning av de bokstavskombinationer han anför. H a n har inte lämnat en fullständig läsning av dopfuntsinskriften utan fastnat för ett par lösryckta stavelser därav, vilka befunnits lämpade för lokalhistorisk spekulation. Fornvännen 72

10

Harald Wideen Genom Din mun, Kristus, vare denna sten välsignad. — Så knapphändig och stereotyp som vår medeltidsepigrafik är, frestas m a n att i anslutning till Fors-inskriften framställa en ny spekulation beträffande den försvunna Örgrytefuntens litterära innehåll. Inskriften i Fors börjar O R E och har f. ö. ordet Christus stavat på ett ovanligt sätt, nämligen utan H , vilket ger bokstavsföljden C R I , språkligt detsamma som GRY. O m inskriftens slut stått tecknat L A P ' : I S T E , är det där Böker utläst sitt baptisterium. Bokstaven O har av Böker helt orimligt tecknats 0 för att passa i hans namntolkning. En parallelluppställning gör saken klarare.

I övrigt ger denna gamla notis om ö r g r y t e kyrkas utrangerade dopfunt ett helt trovärdigt intryck. Funten har, huggen i två eller tre delar, sett ut som många andra romanska dopfuntar i västsvenska kyrkor. Såsom inskriftsförsedd kan den närmast sammanhållas med en i Fors kyrka söder om Trollhättan ännu bevarad (Hallbäck 1963, s. 112 ff.). Denna är av sandsten samt av senromansk typ och härledning (fig. 1). Skålen bär upptill kring kanten en latinsk inskrift i "munkebokstäver", dvs. på 1100-talet vanliga versaler eller majuskler. Inskriften utgör en leoninsk hexameter: + O R E : T V O S (!): C R I S T E : BENEDICTUS: SIT: LAPIS: ISTE: —

Örgryte (rekonstr.): Böker: S I T : LAP' : I S T E : + O R E : T V O : C H R I S T E Bap-t-iste
(rium)

0re

cryptce

M a n ser härav att Böker vid sitt forskande på kyrkogården blott tycks ha kommit åt den del av dopfuntsskålen, som innehållit textens början och slut. Det eventuella interpunktionstecken och det lilla kors, som varit till finnandes mellan I S T E och O R E , kan Böker törhända ha uppfattat som tecken för slutändelse i sitt "baptisterium". Dopfunten i Fors kyrka har förutom sin åkallande hexameter en mästaresignatur, "Alexander" (på svenska väl Axel) "me fecit". Kring detta mästarnamn samlar sig en liten grupp av ensartade dopfuntar, de flesta i övre delen av Götaälvdalen (Hallbäck 1963, s. 115). Forsinskriften har behandlats av fil. dr Sven Blomgren (Hallbäck 1963, s. 112, not 29), vilken i anslutning till textuppslaget Ore tuo Christe — Genom Din

Fig. 1. Dopfunt i Fors kyrka, Flundre härad. Inskrift på skålens rand. Foto C. Claesson. — Taufstein in der Kirche von Fors, Kreis Flundre. Inschrift auf dem Schalenrand. Fornvännen 72

Dopfuntsinskrifterna i örgryte' och Lödöse

11

Fig. 2. Detalj av dopfuntsskål. Hanhals kyrka, Fjäre härad. Statens historiska museum, Stockholm. Foto ATA. — Detail der Taufsteinschale. Kirche von Hanhals, Kreis Fjäre. Statens historiska museum, Stockholm.

Fig. 3. Detalj av dopfuntsskål. Friggeråkers kyrka, Gudhems härad. Västergötlands museum, Skara. Foto D. A. Haltbäck. — Detail der Taufsteinschale. Kirche von Friggeråker, Kreis Gudhem. Västergötlands museum, Skara.

mun e t c , i förbigående gör en hänvisning till dekoren på en annan västsvensk stenmästares funtar, nämligen de som tillverkats av Thorkillus. Denne har satt sin signatur på dopfunten i Rolfstorps kyrka, och hans arbeten, som utförts i täljsten, kännetecknas av en bladranka, förlöpande i en rad spiraler med omkastad inrullning. På flera av dessa funtar ses rankorna utgå ur munnen på ett med konungakrona försett mansansikte (fig. 2) — ett Kristusansikte, föreslår Blomgren. En sådan symbolisk framställning kan ge uttryck för samma tanke som den berörda inskriften på dopfunten i Fors. Det dekorativa ansiktet från vars mun bladkvistar spirar, blir mycket vanligt i särskilt gotikens kyrkliga konst. H ä r saknas kronan och det kan i regel ingalunda vara fråga om Kristussymboler. Även på inskriftslösa exemplar av fyrsidiga, romanska dopfuntar, t. ex. den i Friggeråker, förekommer ett ansikte med ett blad i vardera mungipan (fig. 3 ) . Kungakronan saknas också på de flesta av dessa bilder, men det torde med hänsyn till den utpräglade karaktär motivet har på t. ex. Hanhalsfunten knappast råda tvivel om dess verkliga innebörd.

Vid framgrävningen av grundvalarna till den forna S:t Olofs kyrka i Gamla Lödöse år 1919 hittades två på varandra stående delar av en dopfunt, huggna i täljsten (af Ugglas 1931, s. 419, fig. 154 f.). Den ena har form av en tillplattad kub, den andra är cylindrisk (fig. 4 ) . Deras samhörighet framgick också av konstruktionen: dels passade den runda stenen i en grund nedhuggning på den fyrsidiga plintens översida, dels förlöpte genom båda blocken uttömningskanalen från den försvunna skålen. 1

Av utgrävaren (af Ugglas 1931, s. 419) uppgives felaktigt att de båda dopfuntsdelarna är av granit. Ävenså namnes ett fynd strax bredvid dessa av ett fragment av en liten dopfuntsskål av täljsten, vilL ken af Ugglas med hänsyn till den påstådda materialskillnaden ej kan sätta i direkt samband med dopfuntsdelama. Ifrågavarande skålfragrnent är f. n. ej anträffbart i Lödösesamlingarna, ej heller någon bild därav. — Det på fig. 4 synliga, vinkelformade urtaget på basstenen, utgörande mynningen på en ränna, har sin motsvarighet på dopfunten i Skredsvik, Lane härad (S. A. Hallbäck, Medeltida dopfuntar i Bohuslän. Vänersborg 1961, s. 32). Fornvännen 72

1

12

H a r a l d Wideen av en palmettartad lilja och visar därigenom Tuvefuntens samband med den ovan nämnda dopfuntshuggaren Thorkillus' arbeten. Totalhöjden för Tuvefunten i dess ursprungliga skick var endast 74 cm, vilket verkar rimligt också vid beräkningen av motsvarande mått i Lödöse. Den synnerligen enkla, romanska dopfuntstyp, som Lödöse- och Tuvefuntarna företräder och som karakteriseras av tvåledad fot med fyrsidig basplatta och cylindrisk skaftdel av mer eller mindre satt proportionering, efterbildar den klassiska, vars fotparti utgöres av en attisk bas eller ett omvänt tärningskapitäl. Även bland sandstensfuntarna förekommer löst, fyrsidigt basblock och cylindriskt skaftled (Stångby, Torna härad. — L. Tynell, Skånes medeltida dopfuntar. Stockholm 1913—1921, s. 100, pl. X L V : 4 och Gödelöv, ibid. s. 96 f. Gödelövsfunten tillhörde ursprungligen ö . Tunhems kyrka i Västergötland). Som ett välbevarat västsvenskt exemplar av hithörande täljstensfuntar kan den i Stora Lundby, Vättle härad, betecknas. Den visar p å fotplattan en ristad dekor bestående av ett ringkors, heraldiska liljor m. m. (Hallbäck 1963, s. 169). Totalhöjden är 78 cm. Det intressanta med fyndet av dopfunt-

Trots dessa dopfuntsdelars förhållandevis små dimensioner erbjuder det inga svårigheter att naturligt inordna dem i det rika och ganska omväxlande beståndet av västsvenska dopfuntar, allrahelst de av täljsten. Både när det gäller täljsten och sandsten är det förknippat med större svårigheter att bryta stora block än att ta ut smärre. Konstruktionerna blir beroende härav; tre särskilda led, bas, skaft och skål, staplas på varandra, ibland med passning genom urhuggningar och falsar. Som jämförelseobjekt till denna dopfunt, vars delar sålunda blivit placerade under den utvidgade Lödösekyrkans golv och väl får betraktas som kyrkans första dopkar av sten, kan man hänvisa till de mycket enkla pjäserna i Tuve och Backa, den förstnämnda kyrkan också tillhörande medeltidens Skara stift (fig. 5 ) . Medan man i stadskyrkan i Lödöse under senmedeltiden ratat den gamla funten och skaffat sig en större och modernare, har man i Tuve bibehållit den gamla. Den är alltjämt i bruk och har vid kyrkans restaurering 1959 blivit föremål för en önskvärd, försiktig påbättring. Kring brädden har Tuvefunten en slät, rundad list från vilken två, diametralt motsatta och i låg relief arbetade ornament nedhänger. Det ena av dessa har form

Fig. 4. Dopfuntsdelar av täljsten. Lödöse, Ale härad. Med runinskrift. Lödöse museum. Foto Göteborgs historiska museum. — Taufsteinteile aus Speckstein. Lödöse, Kreis Ale. Mit Runinschrift. Lödöse museum. Fornvännen 72

Dopfuntsinskrifterna i örgryte och Lödöse stenarna i Lödöse var att det cylindriska blocket är försett med en ristad runinskrift. I transkription (Svärdström 1970, nr 243, s. 457 ff.) lyder denna: Torkel Näktergal ristade dessa runor i Olovs kyrka H ä r fick m a n alltså reda på vad den försvunna kyrka, där fyndet gjordes, en gång hetat och därtill en upplysning om stenhuggarens namn. U r rent epigrafisk synpunkt är inskriften ovanlig och förutsätter m å h ä n d a att en betydelsefullare text, huvudristningen, varit att finna på den felande dopfuntsskålen (Svärdström 1970, s. 459). Beträffande ristaren, Torkel Naktegal, har språkforskarna från början velat hävda att han varit en främling eller härstammat från en till Lödöse invandrad, kanske westfalisk familj. Detta kan ej ha skett innan Lödöse blev en stad, dvs. ej före 1200-talet, och dateringen av både inskriften och dopfunten har blivit beroende härav. "Svenskt förnamn och tyskt släktnamn", säger Beckman (1923, s. 47). Men är det så? Den saken får språkforskarna av facket diskutera. För en föremålsforskare är det i varje fall tydligt att Torkel Naktegals dopfunt i Lödöse sammanhänger med den välkända västsvenska dopfuntsgrupp, som kallas Thorkilsgruppen efter det med signaturen "Thorkillus me fecit" försedda exemplaret. Torkel Naktegal i Lödöse och Thorkillus i Rolfstorp måste antagas vara en och samme man. Därtill kan m a n med hänsyn till dessa arbetens uttalat romanska formspråk och dekorationsstil med fördel pröva en något tidigare datering av Torkelsfuntarna än vad som blivit brukligt. De faller i tiden före en mer omfattande invandring av tyskar på Lödöseorten. Referenser

13

Beckman, Nat. 1923. Vägar och städer i medeltidens Västergötland. Göteborg. Böker, Laurent före 1692. (Göteborgstraktens antikviteter) s. 72 f. Riksarkivet, Stockholm. Skoklostersamlingen vol. E 8959. Hallbäck, S. A. 1963. Medeltida dopfuntar i Älvsborgs läns norra västgötadel. Västergötlands fornminnesförenings tidskrift VI 3—4. Skara. Jungner, H. och Svärdström, E. 1970. Västergötlands runinskrifter, granskade och tolkade, I, Text. Stockholm. Rudbeck, O. 1679—1702. Atland eller Manheim, I — I V . Uppsala. — Svenska originaltexten. På uppdrag av Lärdomshistoriska samfundet utgiven av Axel Nelson. Uppsala och Stockholm 1937—1950. Sarauvv, G. 1921, (redaktionell förteckning över existerande handskrifter av Bökers avhandling, utarbetad som komplement till H. Frödings uppsats "Laurentius Bökers brev till Olof Rudbeck om Göteborgstraktens antikviteter"). Göteborgs och Bohusläns fornminnesförenings tidskrift. Göteborg. Svärdström 1970, se Jungner. af Ugglas, C. R. 1931. Lödöse (Gamla Lödöse). Göteborg.

Fig. 5. Dopfunt av täljsten. Tuve kyrka, Hisings östra härad. Foto H. Comell 1918. —- Taufstein aus Speckstein. Kirche von Tuve, östlicher Kreis Hising. Fornvännen 72

14

Taufsteininschriften in Örgryte und Lödöse
1. Mit örgryte, seinem westlichsten Kirchspiel, reichte das mittelalterliche Schweden bis zum Kattegatt, und in diesem Kirchspiel griindete König Gustav I I Adolf im Jahre 1621 die Stadt Göteborg. Der Stadtschreiber Laurens Böker in Göteborg (gest. 1696) berichtete dem gelehrten Verfasser des Atlantica-Werkes, Olaus Rudbeckius in Uppsala, dass er den uralten Taufstein aus der Kirche von Örgryte gefunden habe und dass dieser mit einer lateinischen Inschrift in gotischer Schrift („Mönchsbuchstaben") versehen sei. Böker zitiert die Worte -erium und Orecry- -, die er als b a p t i s t e r i u m , Taufstätte, und O r e c r y p t a , eine vermeintlich alte Form des Namens Örgryte, deutet. I n Fors, einer anderen westschwedischen Kirche (Abb. 1), ist solch ein romanischer Taufstein erhalten. Seine Inschrift lautet: „Ore : tuos (!) : Criste (!) : benedictus : sit : lapis : iste". Aus der Gegeniiberstellung dieses Hexameters und den von Böker entzifferten Silben ist zu ersehen, dass dieser nur die Seite des Taufsteines gelesen hat, die Anfang und Schluss des Verses enthielt. Der Taufstein in Fors besitzt auch die Signatur des Steinmetzen, „Alexander me fecit". Andere Taufsteine aus der gleichen Zeit stammen von einem Steinmetzen, der mit "Thorkillus me fecit" zeichnet. Er arbeitete mit Speckstein. 2. I n einer Kirchenruine der ehemaligen Stadt Lödöse, ungefähr 40 km von Göteborg entfernt, fand m a n 1919 Teile eines Taufsteines aus Speckstein (Abb. 4 ) . Er besass folgende Runeninschrift: ,,Torkel Naktegal ritzte diese Runen in der Kirche Olovs", d. h. in der Kirche des Hl. Olov. Sprachforscher haben vermutet, dass der Nachname dieses Torkel deutsch sei und die Inschrift mit der Einwanderung deutscher Kaufleute nach Lödöse in Zusammenhang stehen muss. Diese Einwanderung ist u. a. durch zwei Grabplatten aus dem 14. Jh. belegt, die die Namen Johannes de Monastcrio (d. h. M ö n ster; 1315) und Rotgher de Colonia (d. h. Köln; 1317) trägen. Inwieweit es möglich ist, aus dem naktaegal der Runeninschrift die Herkunft dieses Steinmetzen festzustellen, entzieht sich meiner Beurteilung. Hingegen känn man mit Recht die Frage stellen, ob nicht der Thorkillus der lateinischen Inschrift und der Torkel der Runeninschrift in Wirklichkeit ein und dieselbe Person gewesen sind. Docent H a r a l d Wideen Göteborgs historiska museum Norra H a m n g a t a n 12 S-41114 Göteborg

Fornvännen 72