Evliya Celebi och marmorlejonet från Pireus Jarring, Gunnar Fornvännen 1-4 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1978_001 Ingår i: samla.raa.se

Evliya Qelebi och marmorlejonet från Pireus
Av Gunnar Jarring
Jarring, G. 1978. Evliya Celebi och marmorlejonet från Pireus. (Evliya Celebi and the marble lion from Piraeus.) Fornvännen 73. Stockholm. The author translates, with comments, the description by the Turkish traveller Evliya Celebi (1611—c. 1684) concerning the harbour of Piraeus and the famous marble lion there, that was brought to Venice in 1688. The lion is of very great interest to Scandinavian runology because of its runic inscriptions —• not yet definitively interpreted — that were discovered in the late 1790s. Celebi's description is the oldest known mention of the lion. Gunnar Jarring, Karlavägen 85, S-114 59 Stockholm, Sweden.

Den turkiske resenären Evliya Celebi, som levde 1611—omkring 1684, är författare till ett stort upplagt reseverk i tio delar kallat Seyahatname "Reseboken", vari han beskriver sina omfattande resor i Asien, Afrika och Europa. Hans riktiga namn är okänt. Evliya Qdebi är en pseudonym. H a n var son till en juvelerare vid sultanhovet vid namn Dervij Mehmet Zilli och fick genom goda relationer på högsta ort, som i detta fall var sultanen M u r a t IV, och genom faderns goda ekonomi alla möjligheter att genomföra sina för den tiden omfattande resor. Av särskilt intresse ur svensk synpunkt är, att han i sitt reseverk ger en beskrivning av det berömda Pireuslejonet, som han under sitt besök i Grekland någon gång under 1670-talet har kunnat ta i betraktande. Ehuru delar av Evliya Celebis reseverk översatts till olika europeiska språk synes hittills ingen annan översättning föreligga av det avsnitt som behandlar Pireuslejonet än en nygrekisk översättning år 1959 (Mpiri, s. 52—54). Jag får i detta sammanhang hjärtligt tacka byrådirektör Jannis Ambatsis, som bringat denna översättning till min kännedom. Någon kritisk utgåva av Seyahatname föreligger ännu icke. Den stora turkiska upplaga

lut AUT TluholMU Ci Il-Si

Fig. 1. Marmorlejonet från Pireus, såsom det återges av Akerblad (1800), den förste som observerade runinskrifterna. — The marble lion from Piraeus. After Akerblad (1800), who discovered the runic inscriptions in the late 1790s. Fornvännen 73 (1978)

2

Gunnar Jarring

Fig. 2. Marmorlejonet från Pireus. Efter Akerblad (1800). — The marble lion from Piraeus. After Akerblad.

av de första sex delarna som utgavs under åren 1314—18/1896—1900 har följts av en modernare upplaga av del 7—10, som dock icke kan anses helt tillfredsställande. Det har med all rätt framhävts av Babinger (1927) och av H. Turkova (1953) — denna senare har översatt avsnittet om Konstantinopels erövring av Mehmet I I — samt av Walther Björkman (1964) och H. W. D u d a (1965) (som svarar för de modernaste översikterna' av Evliya Celebis liv och verksamh e t ) , att texten i många stycken är otillförlitlig och erbjuder stora svårigheter för en adekvat översättning. Evliya Qelebi är ofta ganska fantasifull och i en del fall är det knappast troligt, att han själv besökt de länder som han beskriver. Det gäller inte minst om hans beskrivning av de nordeuropeiska länderna, däribland Sverige, som kallas för
Fornvännen 73 (1978)

Isfac i stället för det normala Isve$. Denna hans skildring sammankopplas med en legendär expedition, som genomfördes av 40 000 tatarer (hos Duda felaktigt 10 000) genom Österrike, Tyskland och Holland till Nordsjöns kuster. Sverige nämns mer i förbigående. I fråga om Pireus-lejonet är det knappast någon anledning att betvivla att Evliya Celebis beskrivning bygger på självsyn. Hans skildringar av länderna i Medelhavsområdet är mycket ingående och ger oftast värdefulla upplysningar om inte endast geografi och historia utan även om litterära och konsthistoriska förhållanden. Marmorlejonet, som 1688 bortfördes till Venedig, är försett med inskrifter i nordiska runor, som kan antagas vara utförda av väringar i bysantinsk tjänst. Det är anmärk-

Evliya Celebi och marmorlejonet från Pireus ningsvärt, att dessa runinskrifter icke har observerats av Evliya Celebi. M a n kan fråga sig om han var så helt upptagen och begejstrad av åsynen av lejonet,som han skildrar i detalj, att han inte observerade inskrifterna på lejonet. Eller var de redan då nötta eller kanske igengrodda av smuts och föga synliga? Eller har han helt enkelt uppfattat inskrifterna som grekiska och därför inte — med hänsyn till alla andra grekiska inskrifter som han sett — ansett dem värda ett särskilt omnämnande? Det kan antecknas, att Anna Akerhjelm som 1687 tillsammans med grevinnan Königsmark såg marmorlejonet på dess plats i Pireus icke heller observerade någon runinskrift (Sander 1896, s. 3, Labarde 1854, s. 312). Det var först den svenska diplomaten J. D. Akerblad (1800) som något av åren 1797—99 i Venedig upptäckte inskriften (Sander 1896, s. 9, Bråte 1919, s. 2 ) . H ä r följer det avsnitt i åttonde delen av Seyahatname (s. 263—264) i vilket Evliya Celebi beskriver Pireus-lejonet: Beskrivning av Drakhamnen (Ejderha limani) T v å timmar i sydlig riktning från staden (Aten) ligger i den innersta delen av en vik från Egeiska havet (Bahri sefid) Drakhamnen som är väl känd bland matroser och sjökaptener, den beryktade och (en gång) av en drake bebodda hamnen. Nedanför det stora värdshuset som ligger vid början av den kaj som befinner sig på ena sidan av denna hamn säges en "marmormästare" (ustade mermer) ha gjort en makalös avbildning av ett lejon, i höjd motsvarande två människor, av vit marmor, i riktning mot havet i söder. Även om alla världens mest framstående konstnärer kunde samlas skulle de icke vara i stånd att (på ett motsvarande sätt) utnyttja sina hackor och mejslar. Huvudet på denna avbildning av ett lejon är av samma dimension som kupolen över ett bad. Framfötterna vilar i riktning mot havet och det sitter på sin bak liksom om det betraktade de båtar som seglar på havet. På grund av att denna stora avbildning av ett lejon har detta fruktansvärda och skrämmande och egendomliga intryck av en drake, kallar man hamnen för Drakhamnen. Den är för övrigt ett undrens

3

och egendomlighdernas monument. Denna hamn rymmer trehundra skepp. Den är rund som ett fat och försedd med en port. Den är skyddad för de fem vindarna och är en utmärkt ankarplats. Som ett bevis härför kan nämnas att när Djan Pulad-zade Mustafa pascha var chef för flottan ankrade han i denna hamn med den kejserliga flottans fartyg. I samband med att han vid inloppet till hamnen uppförde en stor fästning sägs det att han för nöjes skull utförde olika målningar av olika vackra ting på detta lejon. Ännu i dag är dessa målningar synliga på lejonets kropp. N ä r senare sultan M u r a d IV återkallade Pulad-zade Mustafa pascha till huvudstaden förblev denna fästning ofullbordad. O m denna fästning hade byggts färdig, skulle denna drakhamn i sanning ha blivit en väl skyddad plats. Men denna hamns grymma kuster har inget vatten. Men i trädgårdarna i närheten finns det gott om dricksvatten. Jag den ödmjuke, ringe och fattige undersökte detta lejon med stor omsorg. Det sägs att på de otrognas tid var detta egendomliga rovdjur en källa, som varken rasade (som ett lejon) eller slet sönder sina offer. Ty det är bekant att det framför fötterna på lejonet som sitter på sin bak med öppen m u n finns en stor cistern. Det var en källmynning ur vars mun det sprutade fram dricksvatten i en stråle tjock som en människokropp. Den föll ner i cisternen och det sägs att allt sjöfolket hämtade sitt vatten därifrån. Men källan till detta dricksvatten ligger vid toppen av ett högt berg som kallas Deli Dag ("det tokiga berget"), som ligger på två timmars avstånd, västerut från Aten. Det sägs, att detta dricksvatten, efter att ha letts dit genom vattenrör av bränd lera, flöt fram genom lejonets mun. Än i dag är den plats där vattnet kommer ifrån och dess ledningar synliga.

Referenser
Babinger, F., 1927. Die Geschichtsschreiber der Osmanen und ihre Werke. Leipzig, s. 219— 222. Björkman, Walther, 1964. Die klassisch-osmanische Literatur (Philologiae Turcicae fundamenta. T. 2, s. 456—457. Wiesbaden). Fornvännen 73 (1978)

4

Gunnar Jarring
Narrative of Travels in Europé, Asia, and Africa, in the Seventeenth Century, by Evliya Efendi. Translated from the Turkish by Joseph von Hammer. Vol. 1—2. London 1846—50. översättning av del 1—2. Sander, F., 1896. Marmorlejonet från Pireus med nordiska runinskrifter. En undersökning och förklaring. Stockholm. Turkovå, H , 1953. Le siege de Constantinople d'aprés le Seyahatname d'Evliyä Celebé. (Byzantinoslavica. 14. Praha). En översättning härav ingår även i Joseph von Hammers engelska översättning, se Narrative . . . Akerblad, J. D., 1800. Om det sittande marmorlejonet i Venedig. (Skandinavisk Museum H : 2 , s. 1—12. Köbenhavn 1806).

Bråte, E., 1919. Pireus-Iejonets runinskrift. (Antikvarisk tidskrift för Sverige 20: 3.) Duda, H. W., 1965. Ewliyä Celebi (The Encyclopaedia of Islam. New Edition. Vol. 2. Leiden fe London). Evliya C e ' e b i seyahatnamesi. Cild 1—6 Istanbul 1314—18/1896—1900; Cild 7—10 Istanbul 1928—1938. Beskrivningen av Pireus-lejonet förekommer i Cild 8, s. 263—264; Sverige beröres på spridda ställen i Cild 6, s. 364—369. Larbarde, Le C t e de, 1854. Athénes aux X V e , X V l e et X V H e siécles. T. 1—2. Paris; Vol. 2, s. 256—349 Handlingar angående jungfru Anna Akerhjelm (svensk och fransk t e x t ) ; s. 312 (dagboken) besöket hos lejonet. Mpiri, K.I., 1959. Tå 'AXUKÖ WU 'Ephå TatUunn Ai 'Alfijvai Kai ra nepixiopa rcör/cara rov 17"1 aiwva. 'Adrjvat.

Fornvännen 73 (1978)