Skandinavien - Brittiska öarna Karlsson, Lennart Fornvännen 1978, s. [242]-250 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1978_242 Ingår i: samla.raa.se

Debatt
Skandinavien — Brittiska öarna

Det gladde mig, när Wilhelm Holmqvist (1977o s. 213) i sin granskning av mina reflektioner över Romansk träornamentik i Sverige inledningsvis hade artigheten att komplimentera framställningen såsom "i språkligt avseende klar och koncis". Glädjen blev dessvärre kortvarig, då en genom hela artikeln sammanhängande kedja av spektakulära missuppfattningar brutalt dementerade den smickrande inledningsfrasen. En grundförutsättning för ett konstruktivt meningsutbyte i sakfrågan är därför, att jag korrigerar dessa misstolkningar. 1. Wilhelm Holmqvist avfärdar mina stilistiska paralleller som "ohjälpliga ur kronologisk synpunkt" och gör gällande att mellanled saknas. Detta kan förefalla riktigt beträffande vissa enskildheter om de ses isolerade, men om man vidgar perspektivet saknar invändningen all relevans (se n e d a n ) . Nordisk djurornamentik följde inte en enda, lätt sammanfattad utvecklingslinje utan avsatte ständiga sidospår. I denna mångfald är det dock möjligt att följa en tydligt markerad huvudtendens, som genom sekler bär med sig inte endast den grundläggande, specifikt nordiska formstrukturen utan även en rad enskilda formelement. Det ligger därför ingenting uppseendeväckande i att vår tidigt medeltida träornamentik speglar månghundraåriga, inhemska mönster — eller för att uttrycka samma sak med Holmqvists egna ord: "många av de äldsta och de yngsta exponenterna har ett påfallande släkttycke med varandra. M a n förnimmer det nästan som om tiden stått stilla . . . Och, ändå bör det vara så d ä r 400 år mellan dem" (1977a s. 117). 2. Äldre forskning har starkt och ensidigt betonat den nordiska djurornamentikens beroFornvännen 73 (1978)

ende av antik, framförallt provinsromersk konst. Holmqvist, som här anslutit till denna uppfattning, deklarerar: "Lennart Karlsson bortser i sin framställning helt och hållet ifrån detta odisputabla sakförhållande"' (1977b s. 213 f.). 1 Ett komprimerat och karaktäristiskt ordval! För det första är ordet sakförhållande i detta ytterst osäkra sammanhang knappast adekvat. U n d e r alla omständigheter är det minst av allt odisputabelt. Slutligen bortser jag ingalunda helt och hållet från betydelsen av främmande impulser. Tvärtom, jag redogör för den tidigare forskningens fixering till senromerska förebilder, pekar på möjligheten av asiatiska influenser och konstaterar: "Det ä r . . . fullt möjligt att i detaljer finna förebilder eller paralleller i såväl provinsromerskt konsthantverk som i stäppasiatiska djurstilar, men det specifikt germanska, det som skiljer denna konst från all annan, skjuts lätt i bakgrunden i en metodik, som ensidigt är inriktad på att kartlägga dess beroendeförhållande" (Karlsson 1976 s. 46). Det som karaktäriserar utvecklad nordisk ornamentik är ingalunda dess likhet med senantik — snarare motsatsen, vilket Wilhelm Holmqvist också är väl medveten om, när han inte av polemiska motiv nödgas blunda för detta odisputabla sakförhållande: "en zoomorft betingad entrelac, som står i starkaste motsats till den senantika och bygger på helt andra förutsättningar än denna" (Holmqvist 1977a s. 42). 3. I flera arbeten har Holmqvist (1951, 1955, 1963, 1977) sökt styrka sina hypoteser med spekulativa kronologiska resonemang i stark motsättning till övrig forskning, som "hittills famlat i mörker", och som "kommit till förnuftsmässigt rent befängda resultat" ( H o l m -

Debatt qvist 19776 s. 215, 1977a s. 94). U t a n att här ta ställning i sakfrågan kan noteras, att vår tids främste kännare av området, Erik Moltke (1971 s. 29 ff., 1976 s. 166), filolog och konsthistoriker, daterar Jellingestenen till 960-tal, medan Holmqvist om densamma deklarerar: "usually dated to the 980's, though it may be rather låter" — "i själva verket kan ju stenen ha huggits långt efter kung Haralds död" (Holmqvist 1955 s. 62, 1977b s. 216). Tendensen är alltid densamma; nordiska monument manipuleras framåt i tiden för att de brittiska skall framstå som äldre. Det har emellertid länge stått klart att Wilhelm Holmqvists kronologi snedvridits av de polemiska syften den haft till uppgift att tjäna. Ett exempel: I avsikt att undergräva Nils Åbergs teori (1941 s. 47 ff.), att punsad bakgrund under vissa omständigheter indicerar östlig proveniens, förklarar Holmqvist (1951 s. 42), att detta under 900- och 1000-tal var en populär dekorationsform i Västeuropa, "proved by the monk T h e o p h i l u s . . . (who) lived in the second half of the lOth century". Sanningen är den att Theophilus var verksam under 1100-talet — inte under 900-talet (Dodwell 1961 s. X X X I X ) . Även bortsett från sådana villfarelser saknar Holmqvists kronologiska argumentationskomplex vetenskaplig underbyggnad. J a g har i ett särskilt kapitel i min avhandling utförligt motiverat, varför jag valt att avstå från kronologiska spekulationer och kunde vid detta tillfälle stödja mig på Wilhelm Holmqvist (1963 s. 68), som med ovanlig klarsyn slagit fast: " I sanningens namn måste man nämligen erkänna, att dateringen av 1000-talets konststilar . . . vilar på lösan sand. ö v e r huvud taget, saknar man alla hållpunkter varför exempelvis skrinen från Cammin och Bamberg skulle placeras till tiden omkring år 1000."t J a g betonade särskilt, att jag helt anslöt till denna uppfattning, och det är därför häpnadsväckande, att Wilhelm Holmqvist (1977b s. 215) kan deklarera: "Lennart Karlsson daterar för sin del utan angivande av skäl de båda skrinen från Cammin och Bamberg till omkring år 1000 e.Kr." 1 Jag har aldrig för min del daterat dessa skrin, endast redovisat en vetenskapligt accepterad

243

uppfattning. Holmqvists deklaration strider mot allt vad jag skrivit i hithörande spörsmål och har tillkommit blott och bart för att göra det möjligt för honom att också här komma in på sitt favorittema, det feldaterade nordiska materialet, och trots att alla hållpunkter saknas återupprepar han aningslöst: "Principiellt måste man göra en förskjutning framåt i tiden för hela det nordiska materialet" (1977b s. 216). 4. Stenen från S:t Paul's, London, som i u p penbar strid med mätbar verklighet av Holmqvist försetts med en mycket djupt nedhuggen bakgrund (1977b s. 218), har på goda grunder setts som en karaktäristisk exponent för skandinaviska inslag under den danska ockupationen. Jag anslöt till samma naturliga, föga uppseendeväckande uppfattning och motiverade mitt ställningstagande. Holmqvist, som ständigt söker göra 1000-talets nordiska konst avhängig av engelska förebilder, finner inte oväntat den föreslagna proveniensen motbjudande. H a n har en gång lanserat S:t Paul's-stenen som "one of the foremost examples of the English style" (1951 s. 25) och konstaterar nu (1977b s. 218), att den på skandinavisk botten skulle varit "ett fullständigt unikum". Argumentet har genom ett kvartssekel ekat allt tommare. Redan 1951 (s. 24) tillkännagavs att Londonstenarna i Skandinavien skulle ha varit "unique phenomena" — en truism, vars enda förbryllande inslag idag är, att Holmqvist under alla dessa år aldrig slagits av tanken, att de också i London, som varhelst i världen, är fullständigt unika. Det finns besläktade framställningar i Jellinge, Bamberg, Heggen och Källunge, tekniska paralleller på gotländska stenar, och Wilhelm Holmqvist (1951 s. 48) har själv i Skåne (sie) funnit "a very close paralld to the animal on the London stone", 1 men lika fullt, den är unik, därom är alla ense. 5. Vid något tillfälle fäster jag uppmärksamheten på estetiska kvaliteter i runstensmaterialet. Holmqvist (1977b s. 218) ironiserar över min "kärleksförklaring" och tillägger: "Det står ju faktiskt utom allt tvivel, att vi där har en underbar skatt." 1 Är också detta en polemiskt betingad inadvertens, eller våFornvännen 73 (1978)

244

Debatt noterar jag i förbigående att Hans Christiansson pekat på karolingiska drag i ottonsk konst, vilket knappast kan te sig kontroversiellt ens för Wilhelm Holmqvist. Längre ner på samma sida behandlar jag Winchesterskolans akantus och konstaterar: " H ä r råder ingen tvekan om ursprunget: akantus i varierande grad av ornamental stilisering var ett av de vanligaste motiven i romersk konst, och den fortlevde sedan i bysantinsk för att under karolingisk period aktualiseras i Nordeuropa, och det är sannolikt huvudsakligen via karolingiska handskrifter den når Winchester." O m denna registrering av ett välbekant sakförhållande än tett sig chockerande för Wilhelm Holmqvist, så vad har detta i sammanhanget att göra ? De i sammanhanget aktuella Bamberg- och Kamminrankorna har av mig aldrig satts i samband med begreppet karolingisk — vare sig på sidan 51 eller på någon annan sida. 8. Så ondgör sig Holmqvist över mina försummelser visavi de östliga inslagen i övergångstidens konst och noterar, att jag "förbigår denna fråga nästan helt och hållet", vilket i sak är nästan riktigt, men jag tror Wilhelm Holmqvist har en benägenhet att bortse från, att titeln på min avhandling är Romansk träornamentik i Sverige. Det hade varit naturligare att vänta den efterlysta, mera allsidiga behandlingen av denna fråga i ett arbete mera direkt inriktat på Vår tidiga konst. Den som vänder sig dit måste emellertid konstatera att Holmqvist själv "förbigår denna fråga . . . helt och hållet". 9. I anslutning till det östliga materialet tar Holmqvist u p p den specifikt skandinaviska palmettvariant, som av Ole Moe kallats Swedish palmette knöt, och förklarar, att jag sökt göra gällande, att den tillkommit "helt oberoende av impulser utifrån" (1977b s. 219). 1 Återigen en total verklighetsförfalskning. Jag har gång på gång upprepat betydelsen av utifrån kommande impulser och konstaterat: "Så är t.ex. palmettbårderna på flöjlarna i Heggen och Källunge ytterst svårförklarade utan en bakgrund i östlig metallkonst . . . Det torde stå klart att de flesta, om inte alla de motiv, som i modern litteratur

gar vi tolka det som en senkommen sinnesförändring, ett estetiskt uppvaknande? Tidigare har Holmqvist ensidigt accentuerat primitiva och sekundära drag i runstenarna, karaktäriserade som "ett slags bygdekonst"; han har varnat och förmanat: "Det monumentala formatet bör ej förleda oss att intolka högre estetiska värden i denna konst än den i själva verket besitter" (1963 s. 32). En frestelse han själv ända tills nu ståndaktigt stått emot. O m Jellingestenen heter det t.ex. " I t can boast of no outstanding degance; indeed, it is crude and dumsy, encumbered with unbeautiful sharp crooks and loose band-ends, flung about wherever a blank in the picture space makes it possible" (1951 s. 1). 6. Angående runstenarnas ornamentik konstaterar jag (1976 s. 5 5 ) : "Det finns begränsade paralleller på Brittiska öarna, framförallt på Irland, stilistiskt nära besläktade och tekniskt vida överlägsna, men i avsaknad av den paradoxala spontanitet och artistiska känslighet, som utmärker de bästa uppländska stenarna." Detta blir i Wilhelm Holmqvists bearbetning: "Lennart Karlsson menar, att det där rör sig om en fri och levande skaparkraft, en 'paradoxal spontanitet' utan motstycke, som höjer sig vida över de visserligen hantverksmässigt välgjorda men konstnärligt torftiga efterapningarna, som tillverkades på de Brittiska öarna" (1977b s. 218). 1 J a g anser ingalunda och har aldrig påstått, att de stilistiskt besläktade föremålen p å Brittiska öarna är konstnärligt torftiga efterapningar, och jag skulle aldrig formulera ett så genant förenklat påstående. Holmqvists referat är inte en förvanskning, det är en förfalskning. 7. Ytterligare exempel på samma försåtliga citatförvrängningsmetodik ges nederst på sidan 221. Mitt i ett resonemang om rankorna på skrinen från Bamberg och Kammin utbrister Holmqvist oförmedlat: "Blandar man sedan in ordet 'karolingisk' i sammanhanget kan man riktigt råka in på villovägar (Karlsson 1976, s. 51 ) . " 1 Detta är förvisso helt riktigt, och ingenting kan i sammanhanget — Bamberg- och Kamminrankorna — vara mig mer fjärran. I vilket sammanhang förekommer då ordet karolingisk på sidan 51? överst Fornvännen 73 (1978)

Debatt
Fig. 1. Runhäll. Sundby, Sö 116. Foto ATA (re tuscherat). — Rune slab. (Photo retouched.

245

Fig. 2. Yxa. Mammen, Danmark. Foto Nationalmuseet, Köpenhamn. — Axe. Mammen, Denmark.

går under beteckningen palmett, lilja, Irish loop med mera, helt eller delvis kan föras tillbaka p å de tidiga orientaliska prototyperna" (1976 s. 5 0 , 8 2 ) . 10. Holmqvists fortsättning belyser väl arten av argumentationsmetodik: "Liknande palmetter p å de Brittiska öarna tillskriver han ett nordiskt inflytande." Ett odisputabelt sakförhållande är, att jag aldrig tangerat frågan. Uppgiften är en alltigenom polemiskt betingad konstruktion, en inledningsfras tillkommen för att göra det möjligt för Holmqvist att formulera sin mest signifikativa paroll: " I själva verket kan det förhålla sig precis tvärtom." Ovanstående vantolkningskatalog är ofullständig, men låt oss lämna denna föga konstruktiva demagogi och koncentrera uppmärksamheten till frågans långt intressantare och principiellt viktiga kärnpunkt, den senvikingatida nordiska konstens proveniens. Det är härvid av utrymmesskäl nödvändigt att begränsa framställningen, och det är därför knappast meningsfullt att i detta sammanhang gå längre tillbaka än 600-talet e.Kr. Skandinavisk konst hann mellan 600- och 1000-tal avsätta många, ofta samtida sido-

skott. 1000-talets mellanskandinaviska djurornamentik kan därför inte i djupare mening anses besläktad med alla mer eller mindre divergerande sidoskott, som under tidigare sekel skjutit fram och tynat bort. Men å andra sidan är det i denna snårskog av stilvarianter inte svårt att leta sig tillbaka utefter den vitala stam, som under 1000-talet blomstrade i mdlanskandinavi.sk runstensornamentik. Vid en första orientering kan härvid en modifierad och indoktrinär tillämpning av Bertil Almgrens kurvaturteori vara vägledande. Primärförutsättningen för en realistisk bedömning av utvecklingstendenserna är med andra ord direkt beroende av möjligheten att uppfatta och överblicka helheten, den övergripande och genomgående ornamentala strukturen. Först därefter kan enskilda detaljöverensstämmelser tillmätas indicievärde. Låt oss därför, så långt utrymmet här medger, granska de genomgående och grundläggande ornamentala dragen med början i sen nordisk djurstil. Avvikelser och särdrag är inte heller här unika, men en karaktäristisk och frekvent bastendens är i detta sammanhang av intresse. Helhetsdisposidonen är vanligen balanserad, ibland symmetrisk, de bandformigt utdragna djurkropparna med
Fornvännen 73 (1978)

246

Debatt sina vanligen distinkt redovisade anatomiska enskildheter beskriver rytmiskt v ä l a w ä g d a kurvaturer i genomförd växling mellan små och stora, mellan slutna och öppna former, mellan smala och breda band, sammanflätade i en konsekvent entrelac (fig. 1). Det svenska fyndmaterialet från 800- och 900-talen är osäkert och mindre rikt än under omgivande skeden. V å r a grannländer är något lyckligare lottade och kan, regionala särdrag till trots, bidraga med näraliggande mellanled. Mammenyxans djurframställning (fig. 2) ligger visserligen i några avseenden fjärran från våra runstenar men företer likafullt samma särpräglat skandinaviska basstruktur, som också lätt igenkännes i ornamentiken p å en av Osebergfyndets djurhuvudstolpar från 800-talet (fig. 3 ) . U n d e r 700-talet (fig. 4) är kompositionen ofta förtätad och sluten, det zoologiska ursprunget och de anatomiska detaljerna inte sällan helt undertryckta ett allt dominerande, rytmiskt linjespel. En odiskutabel gradskillnad, men ingen artskillnad. En variation i abstraktionsnivå inom ett och samma stilkomplex. Vi skall inte söka roten till denna tradition under 600-talet (fig. 5 ) , men låt oss i detta sammanhang göra halt där. Mycket i uppländska och gotländska gravfynd från detta sekel erbjuder svar p å de många frågor senare skedens ornamentik givit u p p hov till. Naturligtvis föreligger en rad detaljskillnader mellan figurerna 1 och 5, men dessa är i princip knappast större än mellan många föremål från samma tid och allmänt accepterade stilsammanhang. Viktigare än denna marginella detaljdivergens är allt som förenar: linjeföring, rytmik, entrelac, fundamental bildstruktur och specifik stiltendens.

Fig. 3. Djurhuvud, Oseberg, Norge. Efter Shetelig 1920 fig. 63 b och Arbman 1961 pl. 45 — Animal head. Oseberg, Norway. After Shetelig and Arbman.

Fig. 4. Spänne (?). Smiss, Eke sn, Gotland. Efter Salin 1904 fig. 618. — Brooch (?). After Salin.

Fig. 5. Metallbeslag. Vallstena, Gotland. Efter Anker 1969 fig. 24. — Metal mount. After Anker. Fornvännen 73 (1978)

Fig. 6. Armring. Bryungs, Vall sn, Gotland. Foto ATA. — Arm ring.

Debatt Efter en mer omfattande och allsidig stilistisk tillbakablick utefter denna i nordisk djurornamentik genomgående linje kan fluktuationer i abstraktionsnivå och detaljgestaltning klart definieras, medan den grundläggande ornamentala bildstrukturen framstår som sällsynt enhetlig och oföränderlig. En traditionsbunden, starkt formalistisk utvecklingslinje. Också enskilda bildkomponenter låter sig följas tillbaka och återfinnes i lätt varierad gestalt på olika nivåer inom det aktuella tidsavsnittet. I 1000-talets nordiska konst förekommer ofta ett särpräglat, vanligen stramt stiliserat formelement, en långsträckt, mjukt böjd och framåt avsmalnande flik med cirkulär, upprullad avslutning, vid basen försedd med ett konkavt snitt, till vilket en mindre flik ofta ansluter. Det förekommer som bl.a. svans-, nos- och nackflik på flöjlarna från Heggen, Källunge och Söderala, på otaliga runstenar, på stenrelieferna från S:t Paul's och Vamlingbo, på silverringarnas avslutning för att endast nämna några välkända exempel (fig. 6 ) . I sin fullt utvecklade och mest särpräglade form har detta element vid en alltför snäv granskning tett sig svårförklarat, och det faktum att det snart lånades över i den tidiga, traditionslösa nordiska växtornamentiken har förlett till feltolkningar. Det rätta ursprunget framgår av en jämförelse mellan huvudena från Bryungs och Sellested (fig. 6, 7). Båda djuren är på identiskt samma platser försedda med formalt nära besläktade nos- och nackflikar, de förra med, de senare utan basflik. Formalt och anatomiskt likartade flikar förekommer i det skandinaviska materialet alltsedan 600-talet (fig. 8 ) . Sambandet är smärre detaljavvikelser till trots otvetydigt. I den strängt stiliserade runstensornamentiken är förbindelsen bakåt inte sällan mindre iögonfallande. Vid ett isolerat studium av enskilda monument är det ofta lika svårt att härleda djurens zoologiska ursprung som att avgöra i vilket anatomiskt sammanhang det här ovan beskrivna formelementet är avsett att ingå. Först efter en systematisk frekvensundersökning och en samlad överblick klarnar perspektivet. Runstensdjurens anatomiska utrustning är högst varierande, men ikono-

247

Fig. 7. Seldon. Sollested, Danmark. Foto Nationalmuseet, Köpenhamn. — Horse-collar, Sollested, Denmark.

Fig. 8. Djurhuvud, Stil I I . Efter Salin 1904 fig. 542 e. — Animal head, Style I I . After Salin.

grafiskt finns anledning förmoda, att delar av det föreställningskomplex, som konkretiserades i Jellingestenens djurpar, levde också när de mellanskandinaviska runstenarna restes. Samma djurpar, en orm och en fyrfoting, återkommer på flera stenar. Vanligen är emellertid den senares däggdjurskaraktär starkt undertryckt •— alla mellanformer är representerade, från pregnant tecknade fyrfotingar med klart deklarerade huvud, hals, bog och länd till anatomiskt indifferenta banddjur utan spår av extremiteter. Denna reptilisering, som inte låter sig fångas i kronologiskt rätlinjiga och endimensiondla evolutionsteorier, är ingalunda en under sen vikingatid plötsligt uppträdande novitet i nordisk konst, utan ytterligare ett sedan sekler vanligt förekomFornvännen 73 (1978)

_

248

Debatt lorat kontakten med sitt zoologiska ursprung och levde en ständigt föränderlig, rent ornamental tillvaro. Inga klara, lättidentifierade typer av samma slag som de orientaliska fabeldjuren uppkom, utan typologiskt diffusa och instabila gestalter, stadda i kontinuerlig omvandling, en omvandling i allt väsentligt styrd av kompositiondla krav. Huvudenas och extremiteternas antal och placering är med andra ord mindre beroende av idémässiga än av rent ornamentala överväganden. Många av runstenarnas bandformigt utdragna djurkroppar avslutas i samma stramt stiliserade, i änden upprullade formelement (fig. 9 ) . På andra stenar har samma djur på samma plats en välartikulerad, tretåig fot, vilken, den reptilliknande kroppskonstitutionen till trots, antyder att ursprunget är att söka bland de fyrbenta däggdjuren. En jämförelse mellan Hargstenen (fig. 9) och äldre uppländsk djurornamentik avslöjar, att också den flikformiga avslutningen skall uppfattas som en fot. Redan på 600-talet hade de ofta starkt reptiliserade djurens extremiteter antagit den form, som fyra sekler senare möter på Hargstenen. Bernhard Salins förebildliga illustrationsmaterial erbjuder en rad utmärkta belägg (se t.ex. 1904 fig. 544). Pär Olsén (1945 fig. 71) bidrar med en nära besläktad parallell från 700-talets Valsgärde. Harg- och Valsgärdedjurén (fig. 9, 10) skiljer sig i tid, storlek, material och teknik, men står anatomiskt och stilistiskt varandra märkligt nära. Exemplen är otaliga och entydiga. Både den genomgående ornamentala grundstrukturen och enskilda formkomponenter kan följas genom århundraden. Det slumpmässigt funna materialet från dessa epoker är fragmentariskt och i många avseenden heterogent till sin sammansättning. Några epoker, sociala skikt och material är väl kända, andra nära nog helt okända. Det har därför vid ett alltför närsynt studium av isolerade enskildheter varit vanskligt att urskilja det genomgående mönstret. Så är det t.ex. idag svårt att från 800- och 900-talen dokumentera näraliggande och omedelbara led mellan de här berörda djuren från Valsgärde och Harg. I den aktuella fyndsituationen får naturligtvis detta förhållande inte tas till intäkt för att

Fig. 9. Runhäll. Harg, U 309. Efter Upplands runinskrifter. — Rune rock.

Fig. 10. Banddjur. Valsgärde 6, Uppland. Efter Olsén 1945 fig. 71. — Ribbon-shaped animal. After Olsén.

mande särdrag, ett grundläggande karaktäristikon för betydande delar av germansk och germanskt påverkad djurornamentik, direkt sammanhängande med en uttalad fäbless för entrelac. Djurkropparna förenades i intrikata flätverk och en förutsättning för detta är just ormar eller ormlikt utdragna djurkroppar. Redan under ett tidigt skede hade djuren förFornvännen 73 (1978)

Debatt anta ett brott i formtraditionen. Den samlade fyndbilden talar ett helt annat språk. Härmed inte antytt, att Norden under hela denna period stod isolerad. Det fanns besläktad ornamentik över stora delar av Europa, inte minst p å Brittiska öarna, och idéutbytet var otvivelaktigt betydande. Det vore emellertid direkt vilseledande att bortse från avgörande skillnader i kultursituationen på ömse sidor Nordsjön. Det fanns i England och p å Irland en ornamentik, som stod den nordiska nära, men där levde och utvecklades samtidigt en rad konstriktningar helt utan skandinaviska paralleller. O m vi koncentrerar uppmärksamheten till engelskt 1000-tal framstår det skandinaviskt besläktade inslaget som en försvinnande bråkdel i en överflödande och sammansatt mångfald. England hade sedan århundraden mottagit och införlivat lån från olika håll, från bl.a. antik, bysantinsk, keltisk, germansk, karolingisk, irländsk och normandisk konst. Nordiska vikingar hade under vidsträckta resor också haft rika tillfällen att ta intryck, men bilden är i Skandinavien obestridligt helt olik den samtida engelska; den är påfallande homogen och i allt väsentligt präglad av traditionen från äldre nordisk djurornamentik. Engelska konstnärer var genom sin rika stilrepertoar och genom den komplexa miljö, i vilken de verkade, öppna för snart sagt alla impulser. Deras samtida skandinaviska kolleger h a d e en annan bakgrund, ett smalare och mindre sammansatt register och var därför inte lika väl skickade att tillgodogöra sig främmande intryck. En oavvislig elementärbetingelse för varje djupgående idéutbyte är en för parterna gemensam erfarenhetsbas, en delad insikt. Den engelska erfarenhetsbasen var i stilistiskt avseende vid och öppen, den skandinaviska begränsad och sluten. Engelska 1000-talskonstnärer var med andra ord psykologiskt väl förberedda att möta det mesta i skandinavisk konst, medan skandinaverna endast hade förutsättning att tillägna sig en snävt bestämd sektor av samtida engelsk konst. Hela det klassiska arvet, som på olika vägar under olika perioder nått öriket, saknade motsvarighet i Norden, och ingenting

249

var den formalistiska, strängt stiliserade skandinaviska djurstilen mera väsensskilt än de sydengelska skrivskolornas organiskt yppiga akantus. Wilhelm Holmqvist, som tidigt adopterat och under många år närt Brondsteds akantuskonstruktion, har emellertid i detta avseende ännu inte velat acceptera någon principiell distinktion mellan klassisk och nordisk stilinriktning utan fullföljer, aningslöst ignorerande de grundläggande mekanismer, som styr allt konstnärligt idéutbyte, sina svindlande realitetsresistenta kulturkontaminationer. Alltigenom zoomorfa detaljer som extremiteter, näck- och nosflikar i nordisk djurstil skildras som inlånade ur den klassiska formtraditionens växtornamentik (1977b s. 215). Rent parodiska blir dessa resonemang, när Holmqvist för ett ögonblick träder ner från de teoretiska abstraktionernas trygga oåtkomlighet för att konkretisera denna artificiella hybridisering. På sidan 63 i Vår tidiga konst iar ett bronsbleck på en Venddsköld exemplifier a : "Ser man nu på de profilställda djurhuvudena, finner man att de är fulla av bucklor. Detta är utan ringaste tvivel ett minne från den tid då djurhuvudena var druvklasar." 1 Verkligheten är utan ringaste tvivel en annan. V e n d d b l e c k d s djurhuvuden är fast förankrade i en entydigt zoomorf, ornamental tradition och h a r ingenting med druvor att skaffa. Den prickiga ytan, i vilken Holmqvist ser druvklasar, sammanhänger med en i nordisk djurstil högst påtaglig tendens att på olika sätt differentiera ytorna och utgöres i detta speciella fall av en tekniskt enkel och självklar granuleringsimitation. Det utomordentliga bildmaterialet i Vår tidiga konst ger många och varierade exempel på samma ytartikulering. Lika illa verklighetsförankrade är Holmqvists akantusteorier. Det torde räcka med att än en gång erinra om föremålen från Bryungs och Sollested. Djurhuvudet på silverringen (fig. 6) är utrustat med nos- och nackflikar av välbekant och karaktäristisk form, den form Holmqvist nu kallar "steril akantus" och följdriktigt ger "ett vegetabilt ursprung" (1977b s. 215). x Vi har ovan kunnat konstatera, att samma flikar i samma placeFornvännen 73 (1978)

250

Debatt av kulturkontakter, som under spände också över Nordsjön. 1000-talet

ring förekommit långt tidigare på t.ex. djurhuvudet från S0llested (fig. 7), och att dess nordiska förhistoria kan följas åtminstone ner i Salins Stil I I (fig. 8 ) . Wilhelm Holmqvist har i sin framställning amputerat dessa sedan generationer naturligt nedärvda, anatomiska karaktäristika och försöker på deras plats transplantera klassiska akantusblad — en stilistiskt absurd och utsiktslös kirurgi. Vegetoanimala symbioser var visserligen inte okända och skulle under romansk tid bli vanliga. Wilhelm Holmqvist (1942, 1968) har tidigare i ett par intressanta artiklar behandlat detta fenomen och anför här (1977b fig. 1, 5) ytterligare exempel hämtade ur sydengelska manuskript. Bakom dessa estetiskt anspråkslösa improvisationer står karolingiska, irländska och i ett längre perspektiv klassiska framställningar, fjärran från vår entydigt zoomorfa ornamentik, vars traditionsfixerade, stringent stiliserade runstensdjur under inga omständigheter får göras beroende av de engelska manuskriptens flyhänta drollerier. Bortsett från alla stilistiska aspekter — Varför skulle skandinaviska 1000-talskonstnärer plötsligt applicera importerade akantusblad på de ställen där' deras fäder tecknat extremiteter, nos- och nackflikar? O m nu detta mot all reson antas ha skett — Varför omformades då denna klassiska akantus till att bli så förvillande lik tidigare inhemska extremiteter, nos- och nackflikar? Nej, det av Wilhelm Holmqvist här föreslagna vegetoanimala omvandlingsnumret saknar stilistiskt verklighetsunderlag och allt stöd i tillgängligt fyndmaterial. Det är inte de engelska skrivskolornas klassiska akantusblad, som hänger kring gapet på Bryungsdjuret (fig. 6) utan i nordisk djurstil väldokumenterade och entydigt zoomorfa flikar. 1000-talets kulturutbyte över Nordsjön var långt mer komplicerat än schablonmässigt förenklade förklaringskonstruktioner ger anledning att förmoda. En metodik, som i blint sökande efter direkta och enkelriktade influenser negligerar både fundamentala kulturförutsättningar och en ofrånkomlig inhemsk tradition, saknar möjlighet att blottlägga någon del av det sammansatta, eurasiatiska nät
Fornvännen 73 (1978)

Lennart Karlsson Statens historiska museum Box 5405 114 84 Stockholm

1

Min kursivering.

Referenser Almgren, B. 1955. Bronsnycklar och djurornamentik vid övergången från vendeltid till vikingatid. Uppsala. Anker, P. 1969. V a r t scandinave I. La Pierre-quivire. Arbman, H. 1961. The Vikings. London. Dodwell, C. R. 1961. Se Theophilus. Holmqvist, W. 1942. Den romanska djurväxtgroteskens föregångare. Fornvännen. — 1951. Viking art in the eleventh century. Acta archaeologica, 22. — 1955. Germanic art during the first millenium A. D. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens Handlingar 90. Stockholm. — 1963. övergångstidens metallkonst. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens Ant. ser. 11. Stockholm. — 1968. Christliche Kunst und germanische Ornamentik. Atti del convegno internazionale sul tema: Tardo antico e alto medioevo. Roma. — 1977a. Vår tidiga konst. Stockholm. — 19776. Forntid — Medeltid. Fornvännen. Karlsson, L. 1976. Romansk träornamentik i Sverige. Stockholm studies in history of art 27. Stockholm. Moltke, E. 1971. Harald Blåtands runesten i Jelling. Kuml. — 1976. Runerne i Danmark og deres oprindelse. Köbenhavn. Olsén, P. 1945. Die Saxe von Valsgärde 1. Valsgärdestudien 2. Uppsala. Salin, B. 1904. Die altgermanische Thierornamentik. Stockholm. Shetelig, H. 1920. Osebergfundet I I I . Kristiania. Theophilus, De diversis Artibus (ed Dodwell, C. R. 1961). London. Åberg, N. 1941. Keltiska och orientaliska stilinflytelser i vikingatidens nordiska konst. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens Handlingar 46 :4. Stockholm.

Debatt

251

Seandinavia — Britain

In Fornvännen 1977 p. 213 ff., Wilhelm Holmqvist avails of my dissertation, Decorative romanesque woodcarving in Sweden, as a n opportunity for repeating, once again, his well-known thesis concerning the total dependence of Scandinavian art on English prototypes during the late Viking period. Now, as previously, he disregards the strong native style-tradition — the inheritance from earlier Nordic animal ornamentation. T h e first part of my reply correds in ten points some of Holmqvist's misunderstandings and misquotations. T h e second part discusses the basic argument of the critique: the provenance of late Viking art. T h e ornamentally stylized reptiles and quadrupeds of the rune stone (Figs. 1, 9) have developed morphologically from earlier northern Germanic zoomorphic ornamentation, and are closely related, and highly similar, to their forerunners in Seandinavia itself. Their stylistic evolution can be retraced step by step, which is evidenced by Figs. 2—5, through the lOth, 9th, Sth and

7th centuries. Not only the fundamental decorative structure but also certain details can be traced back into the Migration period. Fig. 6 shows a characteristic element — an dongated, gently curved, lobe with a circular, coiled, termination and with a concave section at its base. Holmqvist sees acanthus leaves, borrowed from English manuscripts, in this form. This, however, cannot be the case. T h e same nose and nape lobes, in exactly the same disposition, occur in earlier Scandinavian works (Fig. 7) where they existed as early as the 7th century (Fig. 8 ) . T h e same lobe also frequently represents the hindlegs of the reptilized quadrupeds on rune stones (Fig. 9 ) , and in that function, too, it has a long prehistory (Fig. 10). In the l l t h century, Scandinavian artists were still formed in and stamped by their native, rigorously formalized, animal style. They had not the prerequisites for making use of the English acanthus, whose exuberant and organically detailed realism and classical form were quite unfamiliar to them.

Fornvännen 73 (1978)