Nordarkeologiprojektets Arvidsjaursinventering Christiansson, Hans Fornvännen 163-169 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1980_163 Ingår i: samla.raa.se

Nordarkeologiproj ektets Arvidsj aursinventering
Av Hans Christiansson och Herbert Wigenstam

Christiansson, H Se Wigenstam, H. 1980. Nordarkeologiprojektets Arvidsjaursinventering. (The Nordarkeologi research project Arvidsjaur survey.) Fornvännen 75. Stockholm. The research project Nordarkeologi has condueted a thorough survey in the parish of Arvidsjaur, a woodland area between the coastal strip and the mountains. Hitherto it is the largest area in Norrland to have been surveyed in detail, outside the regions affected by the building of electrical power plants. Över 2000 ancient and historie monuments dating from before 1700 have been recorded within the 3000 km2 surveyed. About 350 of these were found around Lake Storavan. The majority of the recorded sites are Stone Age dwelling sites and trapping pits. Special interest was devoted to the ancient routes from the silver mine at Nasafjäll down to the coast of the Gulf of Bothnia. Hans Christiansson, Institutionen för Arkeologi, Nordarkeologiprojektet, Stockholms universitet, Fack, S-106 91 Stockholm, Sweden. Herbert Wigenstam, Nordarkeologi, Arvidsjaurskontoret, S-933 00 Arvidsjaur, Sweden. Storgatan 6 C,

De arkeologiska inventeringsarbeten som gjorts i Norrland fram till 1960-talets senare del har dels gällt undersökningar i samband med vattenkraftsutbyggnaden, dels inventeringarna för ekonomiska kartan. De förra har av naturliga skäl endast berört dämningsområdena vid älvar och sjöar. De senare har främst registrerat företeelser som av hävd kallats "fasta fornlämningar" såsom rosen, huslämningar och fångstgropar. Däremot har man ej haft möjlighet att taga med stenåldersboplatser i någon större utsträckning. Det fanns alltså inget större sammanhängande område i Norrland som var detaljinventerat. H ä r skall dock erinras om Tinnbergs och Hallströms inventeringar, där den förstnämnde spårat boplatser i Lapplands skogsområden.

Ej heller hade någon efterinventering skett kring de dämda områdena sedan den gamla strandvegetationen brutits ned och markytorna, de gamla sjöstränderna låg fria från sena humusbildningar. M a n hade alltså ytterst vaga kunskaper om förhistorisk bebyggelsespridning i de stora områdena i det inre av Norrland. Framförallt, hur såg skogslandets arkeologi ut? H a d e jägare och fiskare bara uppehållit sig kring de stora älvarna, deras närmaste biflöden och deras vattenreservoarer upp mot fjällkedjan? Hade man också sökt livsuppehälle genom de animal-ekologiska "förråd" som fanns kring mindre skogsälvar, bäckar, småsjöar och tjärnar på längre avstånd från centralflödena? Hela detta problemkomplex hade helt naFornvännen 75 (1980)

164

H. Christiansson & H. Wigenstam fallande C ' 4 dateringar på ca 8 000 år B. P. (Sundqvist 1978). Vid Abborrträsk ca 50 km uppströms Garaselet, stod isranden ca 8 700 år B. P. enligt SGU:s kvartärgeologiska undersökningar (Minell 1979). Vid undersökningarna vid Garaselet har också en mellanneolitisk boplats påvisats med bl. a. en tvärpil av flinta och ett stycke av en tjocknackig flintyxa. Även har en hyddanläggning av samma karaktär, som den vid Kungaudden i Tärnafjällen framtagits, karaktäriserad av pilspetsar med tvär bas samt spånliknande avslag. H ä r har även varit en senvikingatida uppehållsplats där en karelsk dolk med bronsskaft framtagits. Senast har vid Lappviken vid Garaselet en senmedeltida bebyggelse påträffats och är under utgrävning. H ä r ligger skärvor av pottkakel, Siegburgerkrus, glas m. m. Datering har getts genom ett par mynt från Sturetid. Garaselet ger alltså ett tvärsnitt av 8 000 år norrländsk skogslandshistoria, där de ekologiska förutsättningarna varit jakt och framför allt fiske (Sundvist 1978, Christiansson 1980). Med ovan skisserade bakgrund stod det allt klarare att skogsområden inom Jörn— Arvidsjaur vore ett synnerligen intressant inventeringsprojekt. I J ö r n o m r å d d kring Byske älv har inventering utförts av Lennart Sundqvist (Sundqvist 1974). Tack vare att Norrbottens läns landsting anslagit medel för Nordarkeologis verksamhet i ö v r e Norrland, kunde sommaren 1969 ett inventeringsarbete igångsättas inom Arvidsjaur i samarbete med Norrbottens Museum. Det visade sig att inventeringsarbdet gav så överraskande goda resultat, att det ansågs att arbetet borde fortsätta. På grund av den stora bristen på arbetstillfällen i Arvidsjaur beslöts att man skulle försöka få inventeringen upplagd som ett långsiktigt AMS-projekt. Redan sommaren 1970 kunde genom förstådsefull medverkan av Länsarbetsnämnden i Luleå och dess inspektör Sven Askenryd, arbetsförmedlingen i Arvidsjaur och dess chef Torsten Ståhl, Norrbottens Museum genom Kjell Lundholm samt RAÄ detta AMS-projekt startas och inventeringarna fortsättas. Nordarkcologi och Norrbottens Museum stod i ledningen för

turligt mer och mer kommit i förgrunden under Nordarkeologis undersökningar vid Byskeälvens nedre lopp och i Skellefteälvens gamla mynningsområde. H u r tedde sig upplandet, det vidsträckta skogslandet för kustborna i mesolitisk och mellanneolitisk tid eller under bronsåldern, då en rik period 2—3 bebyggelser kan anas i Skellefteå-områdets bronsfynd och den täta röseförekomsten? Frågekomplexet gällde f. ö. ända fram till nybyggartid. H u r intensiv var bebyggelsen i inlandet, fanns humanekologiskt sammanhang med kustområdet? Även kom frågan om relationerna samebefolkning — kustbefolkning in vad gällde järnålder och medeltid. I slutet av 1960-talet yppade sig en möjlighet att få dessa inlandets socioarkeologiska problem belysta. Vid Storavan, som reglerades för kraftverksändamål 1936 och 1958—59, hade vid RAÄ:s inventering framkommit ett 20-tal boplatser, varav några dock var upptäckta av Tinnberg på 1930-talet. U n d e r 1960-talet hade Herbert Wigenstam från Nyåker vid Storavan iakttagit att efter varje säsongs sänkning av dämningsvattenytan vid Storavan mängder av brännsten och mer eller mindre söndereroderade härdar framkommit på de breda sandstrandsytor som blottats. Fynden hade rapporterats till Norrbottens Museum och registrerats av tjänstemän från museet. Även hade under 1960-talet till såväl Norrbottens Museum som Nordarkeologi inkommit uppgifter om fynd längs Byskeälven och även från små, avlägset liggande skogssjöar och småflöden. Bl. a. hade flottaren och jägaren Ivan Ekenstedt från Myrheden vid Byskeälven direkt "inventerat" områden kring gränsen mellan Västerbotten och Norrbotten och därvid bl. a. upptäckt det av Lennart Sundqvist för Nordarkeologi och Skellefteå Museum under 1970talet undersökta Garaselet i Jörn (Sundqvist 1970, 1974, 1978). Denna plats har ju givit revolutionerande fynd av mesolitisk karaktär. En härd med storviltsben (björn?) samt kölskrapor och handtagskärnor som går tillbaka till maglemosetid—ertebölletid och med fyra sammanFornvännen 75 (1980)

Nordarkeologiprojektets Arvidsjaursinventering

165

5

10

15

20Km

ARJEPLOG SN

Fig. 1. Nordarkeologis Arvidsjaursinventering. Registrerade kulturlämningar från förnybyggartid. Huvudparten utgöres av platser med stenredskap och avslag samt fångstgropar. — The Arvidsjaur survey. Recorded sites from before 1700 A.D. • 1 uppchållsplats/cainp • 2—5 uppchållsplatscr/camps • 6—10 uppchållsplatser/camps

projektet. Som platsledare har under alla år arbetet pågått Herbert Wigenstam fungerat. Inventcringsarbetets fältsäsong har i stort sett omfattat tiden från början av juni till senhösten eller praktiskt taget hela den snöfria tiden. Arbetsstyrkan i fält har varierat från tre till fem personer. Inventeringsresultaten har under vinterhalvåret primärbearbdats, rapportmaterial utskrivits och fyndmaterialct avritats vid Nordarkeologis kontor i Arvidsjaur. För detta har två till tre arkivarbetare varit anställda, med Herbert Wigenstam som ledare. U n d e r huvudparten av tiden fram till 1979 har Allan Lundström varit sysselsatt med det

förstnämnda arbetet. Tecknare för Arvidsjaurs-inventeringen har Sixten Wigenstam varit. H a n har även i stor utsträckning avtecknat föremål från Nordarkeologis undersökningar i Skellefteområdd och från Norrbottens Museums arkeologiska undersökningar i Kyrkbyn vid öjeby och Hietaniemi, (Hedenäset). Även har ett större antal föremål från olika hembygdsgårdar, från Skellefteå och Luleå Museum tecknats av Sixten Wigenstam. Det gäller främst föremål som varit svåra att fotografiskt reproducera. Sixten Wigenstam har i sin teckningsmetod tagit fasta på M a x Roosmans minutiösa detaljarbetsmanér, varför hans teckningar från Fornvännen 75 (1980)

166

H . Christiansson & H. Wigenstam utgrävningar. Främst kan nämnas Gullöns östra spets samt Sandudden-Gottjärn p å Storavans sydsida, mittför Gullön. Utgrävningarna leddes av Svend Bue-Madsen. På bägge platserna iakttogs en klar stratigrafi med flera lager av härdar bl. a. på Gullön. Där påträffades en unik långhärd, 5,3 m lång och 1,4 m bred. På Sandudden framkom bl. a. en skifferspets av en typ med hullingar och tånge, som endast är känd i ett fåtal exemplar från Lappland och Ångermanlands kustland. En egendomlig "hällristning" upptäcktes av Kjell Lundholm på Storön vid Storbodsund. (Fig. 2.) Den består av ett enfacevänt ansikte som delvis utformats med utgångspunkt från gnejsådror i ett mindre granitblock. Dessa linjer har sedan givits ansiktskonturer genom kompletterande huggning. Figuren är mycket naivt tecknad och är, då inga paralleller är kända, svår att datera. Av största intresse är den tyvärr av erosion förstörda fyndplatsen för en gjutform till bronsyxa av Ananinotyp (Christiansson 1973). På området företogs dock en utgrävning, som gav en degel, ett par slaggklumpar från bronssmälta, jämte asbeslkeramik samt råmaterialet asbest. Invid ett lapskt nybygge hittades en lapsk andaktsbok från tidigt 1800-tal. Ett flertal järnföremål har påträffats varav några kan vara vikingatida eller medeltida bl. a. yxor och knivar samt ett spiralspänne av möjligen baltiskt ursprung. Från Storavan-inventeringen är nu ca 350 boplatser registrerade, varav konglomerationer iakttages kring Bergnäsudden, Gullön och Sandudden. På ett flertal platser inom området har järnsmältor och slagg påträffats, vilket tyder på att en förhistorisk järnbearbetning förekommit. Enstaka fynd av bronsslagg och tennsmältor har även påträffats. Såväl vid Storavaninventeringen som vid Arvidsjaursinventeringen har stort intresse nedlagts på att söka följa Nasafjällsvägarnas sträckning och lämningarna efter dess rastplatser. Bl. a. har ett flertal kavdbroar noterats, varav åtminstone några utan tvekan lagts för tunga transporter, samt en 700 m lång schaktad "landväg" från samma tid.

Fig. 2. Ristning på stenblock frän Storön, Storavan, Arvidsjaurs sn, Lappland. Foto Norrbottens museum, Kjell Lundholm. — Carving on boulder from Storön, Arvidsjaur parish, Lapland.

verifikationssynpunkt är synnerligen värdefulla. Ca 10 000 föremål har på detta sätt avbildats och införlivats i respektive museiarkiv. Vad själva inventeringsarbetet beträffar har givetvis inga utgrävningar företagits. Där risk förelegat att material, som legat exponerat, skulle försvinna har "fynden" tillvaratagits. Främst gäller det föremål från Storavan, som vid varje lägsta vatfenståndsskede visat ständigt uteroderade boplatser med keramik och stenartefakter som måste uppsamlas. Regleringsamplituden i Storavan är satt till 2 m. Även åtskilliga boplatser från andra sjöar och vattendrag har lämnat sådant material som måste tillvaratagas omgående, med risk att det eljest skulle försvinna. Sammanlagt har ca 7 000—8 000 stenartefakter, keramikskärvor m. m. tillvaratagits förutom mängder av avslag. Vid Storavaninventeringen framkom också ett flertal platser med härdar, artefakter och keramik, vilka var så erosionsskadade att de ansågs bli nedbrutna och vara utplånade mycket snart. Därför har man inom projektet utfört ett flertal tämligen omfattande Fornvännen 75 (1980)

Nordarkcologiprojcktets Arvidsjaursinventering

167

S.UJ

Fig. 3. Asbestkeramik frän Sandudden, Storavan, Arvidsjaurs sn, Lappland. Teckning Sixten Wigenstam. — Asbestos pottery from Sandudden, Arvidsjaur parish, Lappland.

Arvidsjaursinventeringen tog först sikte på Byskeälven och dess tillflöden. U n d e r arbetets gång fick dock inventerarna ständigt nya uppgifter om "stenåldersboplatser", fångstgropar och lappvallar, som pockade på besiktning. Därför kom arbetsplatserna snart att förskjutas till att hela Arvidsjaurs komm u n borde inventeras. Fram till 1980 har över 2 000 lokaler registrerats sedan drygt halva kommunen inventerats, eller ca 3 000 km 2 . (Christiansson 1980. Karta Fig. 1). Allt material har sammanställts på register, som omfattar drygt 2 000 nummerblad med uppgifter om läge, terrängbeskaffenhet, iakttagna härdar, deras mått och beskaffenhet, ev. föremål och avslag osv. Registreringen åtföljes i regel av en kartskiss. Samtliga platser markeras på arkivkartor, med topografiska kartan som underlag. Samtliga registreringar utskrivs i tre exemplar, varav ett förvaras på Nordarkeologis kontor i Arvidsjaur, ett på Norrbottens Museum och ett på RAÄ. Teckningar av alla bearbetade föremål åtföljer

rapporterna. Förutom vid Storavan finns särskilt täta anhopningar av boplatser vid Arvidsjaursjön, Västra och ö s t r a Kikkejaure samt småsjöar öster om Storavan. Vid Malmcsjaur, med avflöde till Piteälven, har bl. a. påträffats ett vikingatida svärdshjalt i en "stenåldersmiljö". Där och vid Jäknajaure (Piteälven) förekommer en del egendomliga härdar, bl. a. stora rektangulära i rader, som synes tyda på ett inslag av en främmande kultur, möjligen under vikingatid. Beträffande registrerade platser från Abraur och Piteälven från 1978 och 1979 se Christiansson 1980. 1976 inventerades Abyälven, en mindre älv några mil norr om Byskeälven. H ä r kände man överhuvudtaget inte till någon fyndlokal mer än ett par recent införda flintyxor på Västerbottenssidan. Vid inventeringen, som omfattar hela Arvidsjaursdelen av älven samt ö . Kikkejaur, noterades ca 300 lokaler. Inventeringarna har omfattat samtliga Fornvännen 75 (1980)

168

H . Christiansson & H . Wigenstam

'A.

%

'

«

t Fig. 5. Kritpipa från Malmcsjaur, Arvidsjaur sn, Lappland. Teckning Sixten Wigenstam. — Clay pipe from Malmcsjaur, Arvidsjaur parish, Lappland.

^•""CS

A'o»*-'

lämningar av humankaraktär fram till och med tidig nybyggartid. Genom studiecirkelarbetet "Bygd i förvandling" och andra cirklar har nya aspekter kommit till, beträffande socknens förhistoria och historia. I Nordarkeologis Arvidsjaursprojekt ingår också att på dess kontor utredigeras bysammanställningar och görs avskrifter av arkivmaterial från privata och officiella arkiv, bl. a. bouppteckningar, som ur arkeologisk och etnologisk synvinkel är av stort värde för belysande av skogslapparnas och nybyggarnas levnadsförhållanden under 1700- och 1800talen och som även ger aspekter och relationer till det inventerade materialet. Av viktigare fynd som uppmärksammats vid inventeringarna kan nämnas en praktdolk från 1600-talet med gravyrer. (Fig. 4.) Den påträffades på en udde i Arvidsjaursjön i början av 1900-talet, men hade sedan le-

}

Fig. 4. Kniv från Arvidsjaur, Arvidsjaurs sn, Lappland. 1600-talet. Foto Statens sjöhistoriska museum. 17th century knife from Arvidsjaur, Arvidsjaur parish, Lapland. Fornvännen 75 (1980)

Nordarkcologiprojektets Arvidsjaursinventering

169

Fig. 6. Kölskrapa. Hopot-Storavan, Arvidsjaurs sn, Lappland. Teckning Sixten Wigenstam. — Keeled core scraper. Hopot-Storavan, Arvidsjaur parish, Lapland.

spetsar med tvär bas, vilka troligen är äldre än det östliga bronsinslaget och asbestkeramiken. Även skifferföremålen intar en framträdande plats. Fynd av kölskrapor från Storavan och andra platser tycks indikera att det funnits människor i Arvidsjaursområdet under mesolitisk tid (fig. 6 ) . Arvidsjaursinventeringarna beräknas vara avslutade 1986. Då har bebyggelsespridningen inom ett ca 60 mil 2 stort område mellan kustzon och fjällzon blivit allsidigt registrerat och ett viktigt parti av de ekologiska-ekonomiska problemen inom Norrland har belysts. Genom en påbörjad bearbetning och systematisering av det framkomna materialet, kommer nya synpunkter på Norrlands och främst Mellanlapplands bebyggelsehistoria att kunna ges. Sedan 1978 har Nordarkeologi medverkat i det s. k. överledningsprojektet (Christiansson 1980). Planer från Länsarbetsnämnden på utbyggnad av Nordarkeologis arbete har framlagts varvid målinriktningen kommer att vidgas mot fördjupad bebyggelseforskning. Sedan 1979 har Nordarkeologi också blivit samarbetsorgan för arkeologisk forskning för Norrbottens Museum, Skellefteå Museum, Västerbottens Museum och Arvidsjaursinventeringen inom främst Norra Västerbottens län och Södra Norrbottens län. Referenser: Christiansson, H., 1980. Det arkeologiska forskningsläget i området mellan Piteälvens och Vindelälvens älvdalar. Fornvännen 1980 jämte diir anförda referenser. Wigenstam, H., 1980. Fornminnesinventeringar i Arvidsjaur. Hembygd i norr, Norrbottens läns hembygdsfören.

gat hos upphittaren (Sundqvist 1978). Troligen rör det sig om en rastplats längs Nasafjällsvägen. På ett annat uppehållsställe påträffades en kritpipa i form av ett hästhuvud. (Fig. 5.) Av förhistoriskt material kan nämnas ett skaft av en vikingatida täljstensgryta från ö . Kikkejaure vid Abyälven. Det torde vara det östligaste exemplaret av den norska täljstensexport som finns representerad i Arjeplog. Vid ö . Kikkejaure liksom vid Arvidsjaursjön och Kilver, de senare genomflutna av Byskeälven, har asbestkeramik påträffats. Det är de östligaste fynd vi känner i området. (Vid utgrävningarna i Lappviken, Garaselet har 1979 och 1980 ett stort antal krukskärvor av asbestkeramik påträffats; muntl. meddelande av Lennart Sundquist.) I övrigt tycks artefaktmateriald i såväl Storavan som i Arvidsjaur domineras av pil-

Fornvännen 75 (1980)