Bragby-svärdet : ett märkligt uppländskt bronsåldersfynd Ekholm, Gunnar Fornvännen 11, 158-163 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1916_158 Ingår i: samla.raa.se

Bragby-soärdet. Ett märkligt uppländskt bronsåldersfynd.
Av GUNNAR EKHOLM.

början av augusti månad år 1912 — således någon vecka före öppnandet av den baltiska arkeologkongressen i Stockholm — inberättades till intresserade kretsar i Uppsala, att ett bronssvärd blivit funnet på Bragby gård i den omkring två mil sydväst om staden belägna Ramsta socken. Som sagesmannen visste att förtälja, att svärdet ifråga skulle vara försett med fäste av samma metall som klingan, lät detta förmoda, att här förelåg ett fynd från äldre bronsåldern, rimligtvis dess andra period. Från denna trakt var visserligen icke något annat löst bronsåldersfynd bekant, men den sedan gammalt kända hällristningen vid Kilbrunna1 visade dock, att socknen tillhörde landskapets bronsåldersbygd. Det var sålunda med högt spända förväntningar, som ett par unga Uppsala-arkeologer anträdde en expedition till Bragby för att taga närmare kännedom om fyndet och fyndförhållandena. Dessa förväntningar blevo heller ingalunda besvikna, utan snarare överträffade. Då gårdens ägare på anmodan framtog vapnet, var en enda blick på detsamma tillräcklig för konstaterandet av, att här förelåg ett svärd från bronsålderns första period.
1

Uppl. Fornm. Tidskr., Bd 6 (1910-12), s. 251 f.

Bragby-svärdet.

159

Svärdet, som är fullständigt oskadat — patinan har dock blivit något avslipad av hittaren — är 60,5 cm. långt och 9,6 cm. brett över fästet. Klingan är svagt ryggad, har tunt uthämtade eggar samt är ornerad med två par av fem inpunsade linjer bildade och mot varandra konvergerande band, som följa eggarnas buktning. Det yttre paret av dessa linjegrupper nedlöper i det närmaste till klingans halva längd, det inre når endast ned över dess bredaste del. Fästet, som är gjutet i ett särskilt stycke, har på de nedre partierna en sparsam, nästan utplånad linjeornering. På den klingans bas omfattande bågformiga delen sitta fem kraftiga, falska nithuvuden, av vilka de två nedersta äro genomdragna av de stift, varmed fästet sammanhålles med klingan. Såsom framgår av den givna beskrivningen och de uppsatsen tillhörande figurerna, äga vi i detta fynd ett vapen från bronsålderns första period av den art, som betecknas med termen kortsvärd, och som visar svärdet i dess första utveckling. Det har förut framhållits, att kortsvärden äro avkomlingar av de triangulära italienska dolkarna av den typ, som pä nordiskt område är företrädd i fyndet frän Malchin i Mecklenburg1. Det uppländska svärdets typologiska sammanhang med denna sydländska form framgår även med den största tydlighet av klingans breda basparti samt dess karaktäristiska ornering, som otvivelaktigt återgår till begynnelsetypens tvenne, trianglar bildande linjegrupper. Vad som skänker Bragby-svärdet ett alldeles särskilt intresse är, att det tillhör den ytterst fåtaliga grupp av kortsvärd, som ha fäste av brons. Av dennna typ äro från skandinaviskt område förut kända endast två exemplar, båda funna i Danmark2 och sannolikt dit importerade
Montelius, Die Chronologie der ältesteu Bronzezeit in Nord-Deutschland und Skandinavien (Braunschweig 1900), s. 31. Frän Lolland (Muller, Ordning, Bronzealderen, fig. 157; Montelius, Chronologie, fig. 210, 323) och Jylland (Muller, Bronzealderens Begyndelse og äldre Udvikling i Danmark, fig. 7; i Aarb. 1909). ,;
2 1

160

Fig.

Bragby-svärdet.

161

från Centraleuropa . Från dessa vapen avviker dock det svenska exemplaret i så måtto, att fästet är massivt. 1 betraktande av det ringa antal, vari dessa svärd äro kända från bronsålderns huvudbygd i Sydskandinavien, är det ägnat att väcka förvåning, att ett dylikt fynd gjorts i en trakt, som måste betecknas såsom tillhörande bronsåldersområdets gränsmarker. Det 20-tal fynd från skedets första period, som förut blivit gjorda på uppländskt område, vittna emellertid om, att landskapet redan vid denna tid står i den livligaste förbindelse med länderna i söder2. Med hänsyn till den framträdande plats inom det uppsvenska bronsåldersmaterialet, som måste tillerkännas Bragby-svärdet, förtjäna de omständigheter, under vilka det anträffades, att uppmärksammas. Ett något närmare ingående på dessa förhållanden synes så mycket mera berättigat, som det i och för sig synes osannolikt, att detta dyrbara svärd endast genom en tillfällighet kommit till den plats, där det senare bragts i dagen. I själva verket peka också fyndförhållandena i en annan riktning. Svärdet anträffades sommaren 1912 vid pass 7 tum djupt under plöjning i den odlade Mönemossen 2 km. söder om gården på en nivå av omkring 27 m. ö. h. Det befann sig i tämligen horisontalt läge, dock med det tunga fästet något djupare än klingans spets,
1

1

Fig. 2.

Undset, Etudes sur Tage de Bronce de la Hongrie, 1 (Christiania 1880), s. 148. 2 Om dylika förbindelser redan under stenåldern tala detill ett antal av mer än 300 uppgående r,edskap och vapen av flinta, som funnits inom Uppland.

162

Gunnar Ekholm.

vilket tyder på, att fyndplatsen vid tiden för vapnets nedläggande icke utgjorde fullt fast mark. Som strandlinjen i Uppland vid övergången mellan sten- och bronsåldern beräknats förlagd mellan 25 och 30 m. ö. h.1, låter det sig ej med bestämdhet avgöra, om vid denna tid en havsvik gått fram över Mönemossen, om en mindre, från havet avdämd vattensamling ännu ägt bestånd, eller om platsen redan börjat torrläggas. Emellertid antyda dessa förhållanden, att vapnet blivit nedlagt i en grund havsvik, i en göl eller på en mosse. Fynd av liknande art finnas som bekant frän många håll i Skandinavien, och även några av de viktigaste uppländska bronsåldersfynden förskriva sig från dylika platser. Dessa sjö- och mossfynd ha i allmänhet betecknats såsom offerfynd utan att någon närmare förklaring av offrets betydelse blivit given. Utan tvivel måste de dock sammanställas med de kända danska mossfynden. Såsom Stjerna visat, sammanhänga dessa med våra förfäders föreställningar om livet efter detta2. De nedlagda föremålen äro att betrakta såsom offer åt de döda. Med kännedom om den starka kontinuitet i utvecklingen, som utmärker vår förhistoriska period, är man böjd att finna det mindre sannolikt, att denna betydelse är fästad vid dylika fynd endast från en enstaka period. Utan tvivel gäller denna tolkning sjö- och mossfynden i allmänhet — i varje fall en stor del av dem. Varför våra förfäder just i sjöarna och på mossarna bragte offer åt sina hädangängne, synes icke heller vara oförklarligt. Liksom föreställningarna om Odins vilda jakt tydligen återgår till en ren naturföreteelse • — vildgässens flykt mot söder i de
i Högbom, Studier öfver Upplands äldre bebyggelsehistoria i Ymer 1912, s. 274. — J. W. Eriksson, Studier öfver Upplands förhistoriska geografi i Upplands Fornm. Tidskr., Bd 7, H. 1 (1913), s. 84. 2 Stjerna, Mossfynden och Valhallstron i Frän Filologiska föreningen i Lund, 3 (Lund 1906). — Denna tolkning av mossfyndens innebörd får stöd av ortnamnsforskningen (Lundberg, Ortnamnet Dejbjerg i Festskrift till H. F. Feilberg. 1911).

Bragby-svärdet.

163

mörka höstnätterna1 — så äro nordbornas dödsföreställningar även i övrigt och deras religion över huvud starkt influerade av förhållandena i den omgivande naturen. Över sjöarna och mossarna är det, som dimman står som tätast i sommarkvällen. Enligt folktron är det älvorna, som då tråda dansen. Älvorna voro emellertid — härom äro de flesta nordiska forskare, som närmare ingått på detta problem, eniga — ursprungligen uppfattade såsom dödsandar2. Här föreligger ett otvetydigt vittnesbörd om, att våra förfäder i de svävande dimgestalterna trodde sig urskilja de dödas andar. I detta förhällande är det vi äga att söka förklaringen till huvudparten av de sjö- och mossfynd, som jämte gravfynden skänkt oss de dyrbaraste klenoderna i våra museer, och varpå Bragbysvärdet utgör ytterligare ett vackert prov3.
i Olrik, Odinsjwgeren i Jylland i Dania, Bd 8, (1901), s. 154. Hildebrand, Folkens tro om sina döda (Stockholm 1874), s. 127 ff.; Salin i Uppland, Bd 1 (1905), s. 221 f.; Montelius, Kulturgeschichte Schwedens (Leipzig 1906), s. 54 f.; Almgren i Bidrag till Göteborgs och Bohusläns fornminnen och historia, Bd 8(1906-13), s. 563; Hammarstedt i Beiträge zur Religionswissenschaft, Jahrg. 2 (1914-15), s. 4.
2 3 Svärdet inlöstes av Statens Historiska Museum, där det återfinnes under inv.-nr 12479.