Några lerkärl från Bornholms stenålder Frödin, Otto Fornvännen 11, 181-200 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1916_181 Ingår i: samla.raa.se Några lerkärl från Bornholms stenålder. Av OTTO FRÖDIN. Bornholms Museum i Ronne förvaras en samling fornsaker, skänkt av förre ägaren till Norre Sandegaard i Osterlars socken, Bornholm, sandemand (sognefoged) Julius Gronbech, och bestående bl. a. av ett antal lerkärlsbitar från stenåldern, representerande 11 eller 12 olika kärl, ett litet fragment av en slipad, fyrsidig (antagligen tjocknackig) flintyxa, en liten glattnött eldslagningssten av flinta samt en hel del flintavfall, däribland en skärva med retuscherad kant. Allt detta har kommit i dagen på nyssnämnda gårds mark med undantag av en del av flintföremålen, som härröra från andra gårdar i trakten. Under ett studiebesök i museet hösten 1915 fann jag vid granskning av nämnda lerkärlsbitar, att tre av kärlen (n:r 1820) torde kunna påräkna ett'särskilt beaktande1. Kärl I. Större delen av detta kärl har kunnat hopsättas och Till professor Mathias Bidstrup och overlasrcr E. C. Tryde, vilka pä allt sätt underlättat mitt studium av dessa kärl, står jag i stor tacksamhetsskuld, likaså till docent Otto Rydbeek, vilken lika välvilligt ställt till mitt förfogande det i Lunds Universitets Historiska Museum befintliga jämförelsematerialet. 1 182 Otto Frödin. återgives här å fig. 1 och 2, därtill kommer en mindre skärva utan påvisbar kontakt med detta parti. Kärlet är halvklotformigt, utdraget på höjden, med rundad botten och svagt insvängd mynningsdel, som överst åter blir något utböjd. Själva mynningskanten är profilerad med avfasad översida. Höjden är c:a 26 cm., mynningens diam. Fig. 1. Norre Sandegaard, Bornholm (kärl I). Vs. c:a 25 cm. och bukens c:a 26 cm. Godset är 0,5 — 1,4 cm. tjockt, ej vidare hårt bränt, grovt med inblandade, stora korn av kvarts och fältspat, på utsidan brunt i olika skiftningar, på insidan och i brottet även gråsvart. Den ganska vårdslöst gjorda orneringen är genomgående utförd i snitteknik; här och var kan man iakttaga, att det där- Några lerkärl från Bornholms stenålder. 183 vid använda föremålet haft en grunt tvekluven spets. Nedanför mynningen löper ett band av 6—7 vågräta, runtgäende linjer, därunder ett brett, över hela buken utdraget, på 22 ställen brutet, horisontalt sicksackband, bestående av tättställda, parallella, i bandets riktning gående linjer. Genom bandets brytningsvinklar gå lodräta linjer, dock ej som undantagslös regel, ty åtminstone på ett ställe saknas denna linje. Ban- Fig. 2. Norre Sandegaard, Bornholm (kärl I underifrån). i /3. dets övre spetsar äro avskurna av det vågräta bandet under mynningen; nedåt mot bottnen bli linjerna så småningom allt mer upplösta och otydliga, och här och var träffas de av utlöpare frän bottenornamentet, fyra från centrum utgående, uppåt divergerande linjeknippen. Kärl II. Av detta återstå inalles 36 bitar, därav fem med mynningskant (fig. 3); tre synas sakna ornering1. Pä bilden betecknade med X. Fornvännen 1916. 1 13 184 Otto Frödin. Även detta kärl har varit stort. ning tyda på en vidd ungefär av föregående kärlets, men några mått Ej heller tillåta skärvorna någon mera De större bitarnas böjsamma storlek som det äro ej möjliga att taga. detaljerad rekonstruktion Fig. 3. Norre Sandegaard, Bornholm (kärl II)1. Vs. av formen, dock har denna efter allt att döma varit i stort sett densamma som på kärl I. Mynningsdelen har varit mycket svagt } -formigt böjd, med rätt skarpt profilerad, på insidan snett avfasad kant. Godset är 0,5—1 cm. tjockt, dåligt bränt och grovt med inblandade, stora korn av fältspat, glimmcr och Bitarna äro ordnade schematiskt med ledning av orneringen; genom de med m—*• utmärkta är profilen dragen. 1 Några lerkärl från Bornholms stenålder. 185 kvarts, till färgen ljusbrunt—mörkbrunt, på insidan dessutom stundom gråsvart, i brottet brunt—gråsvart. Orneringen, som även på detta kärl är mindre omsorgsfullt gjord, är utförd i en teknik, som redan tidigare är iakttagen på stenälderslerkärl såväl i Norden som annorstädes i Europa1, och som jag förut (anf. arb.) kallat snoddomlindningsteknik. Benämningen snoddstämpelteknik torde emellertid vara mera träffande. Till skillnad från det vanliga snoddornamentet är snoddstämpelornamentet utfört pä sä sätt, att man i den mjuka lermassan tryckt in ett med en snodd eller en tråd omlindat, smalt föremål av större eller mindre längd. Från Danmark föreligger den iakttagelsen, att träden varit lindad omkring en annan tråd, på svensk keramik kan man se, att även material av fastare konsistens, t. ex. en pinne eller ett ben, kommit till användning. Så har tydligen varit förhållandet i nu föreliggande fall, ja, av de på vissa ställen mellan de enskilda trådintrycken synliga intrycken av det omlindade föremålet framgår, att detta varit skarpkantigt, måhända en träflisa, ett kluvet ben eller kanske snarast en flintspån. Avtrycken visa dessutom, att tråden varit fin, vänstersnodd2 och efter allt att döma entvinnad. Stämpelns kant har varit åtminstone 3,2 cm. lång med ett 20-tal trådvarv på denna sträcka samt utefter en mindre del av sin längd varit svagt utåtböjd. Dessa snoddstämpelornament äro nu ordnade på följande sätt. Mynningskantens förutnämnda avfasade insida är prydd med korta, i allmänhet något snett ställda intryck. Omedelbart under kanten löper på utsidan ett band av vågräta intrycksrader, varierande till antal och inbördes avstånd; därnedanför A. Qötze, Neolithische Kugel-Amphoren, Zeitschrift fur Ethnologie 1900, sid. 161 f. — O. Frödin, Tanums härads fasta fornlämningar från stenåldern, Bidrag till kännedom om Göteborgs och Bohusläns fornminnen och historia VIII, sid. 441 ff. — Sophus Muller, Senderjyllands Stenålder, Aarbegcr f. nord. Oldkyndighed og Historie 1913, sid. 266 ff. 2 Jag använder detla uttryck för att beteckna, att trädens fibrer varit snodda i riktning s ^ y f ^ i Avtrycken bli naturligtvis "negativa'. 1 186 Otto Frödin. vidtager ett på bredden utdraget, hela buken täckande, horisontalt sicksackband av parallella och i bandets riktning ställda intryck. Genom brytningsvinklarna, vilkas antal ej kan angivas, äro dragna vertikala, smala band, bestående av tre, Fig. 4. Norre Sandegaard, Bornholm (kärl III)1. V3- någon gång utefter kortare sträckor två, lodräta intrycksrader. Liksom på föregående kärl äro även här sicksackbandets övre spetsar avskurna av mynningsdelens vågräta band, medan nedtill, där bottnens rundning begynner, intrycken bli allt svagare och otydligare, tills de slutligen alldeles upphöra. Huruvida bottenpartiet haft någon ornering, är ovisst. Kärl III. Sju bitar, därav en med mynningskant, är det 1 Angående bitarnas placering se sid. 184, anm. 1. Några lerkärl från Bornholms stenålder. 187 enda, som nu återstår av detta kärl i Ronnemuseet (fig. 4, till vänster). Det oaktat kan man se, att här föreligger ett kärl av samma slag som de båda förut beskrivna. I dess fragmentariska tillstånd äro några mått naturligtvis ej möjliga att erhålla, dock förefaller det, som om mynningsvidden varit något större än pä kärl I, vilket det för övrigt synes mest ha liknat. Överdelens profil har emellertid här varit mera svagt S-formig, och den ganska skarpt profilerade, på översidan avfasade mynningskanten på insidan avrundad. Godset är 0,7—1,3 cm. tjockt, ej synnerligen hårt bränt, grovt med inblandade stora gruskorn, till färgen brunt i olika skiftningar, på den i allmänhet glättade utsidan och i brottet dessutom gråsvart. Orneringen, som ej heller på detta kärl är vidare omsorgsfullt gjord, är i övervägande grad utförd i snitteknik. Nedanför mynningskanten löper ett band av sju vågräta, kraftigt inskurna linjer, därunder ett brett, tydligen hela buken täckande, horisontalt sicksackband av parallella, i bandets riktning gående, i allmänhet grundare linjer. Genom bandets brytningsvinklar, vilkas antal naturligtvis är obekant, gå lodräta rader av nästan halvmänformiga, grunda, i bottnen ojämna gropar (ej nagelintryck), ställda med den konvexa sidan uppåt. Även på detta kärl äro sicksackbandets övre spetsar avskurna av det vågräta mynningsbandet. Huru långt ned under bottnen orneringen sträckt sig, framgår ej (jfr nedan sid. 198). Dessa tre kärl stå, såvitt jag vet, fullständigt isolerade i dansk stenålder. Visserligen återfinner man den här använda orneringstekniken ofta på dansk keramik från den yngre stenåldern, men kärlens hela orneringsstil och form avviker från allt vad jag känner av danskt material. Från svensk sida föreligger emellertid sedan gammalt ett fynd, som möjliggör en mycket god orientering för Sandegaardskärlen. Detta fynd, som ådragit sig ett livligt intresse i littera- 188 Otto Frödin. Fig. 5. Hvellinge prästgärd, Skåne1. V8De båda större partierna av kärlet hava antagligen suttit tillsammans, såsom bilden utvisar; angående placeringen av bottenbiten se sid. 184, anm. 1. 1 Några lerkärl från Bornholms stenålder. 1 189 turen , gjordes år 1859 i Hvellinge socken i Skåne (c:a 1,5 mil S. om Malmö), då på eftersommaren detta är socknens nuvarande prästgård skulle uppföras. Helt nära sydvästra ändan av det nya boningshuset låg "en nära nog omärklig upphöjning, bestående af grus och sand". När man i denna grävde efter fyllning, anträffades på knappt 0,3 m:s djup en av större och mindre kullerstenar lagd krets. Inom denna "lågo i tvenne rader åtta skeletter, sex af, som det syntes, vuxna personer, samt tvenne af äldre barn, 4 i hvarje rad, med fötterna vända emot hvarandra". Vid högra armen av det största skelettet fann man en båtformig yxa (fig. 6), efter vilkens förSe Nils Gustaf Bruzelius, Antiqvarisk Beskrifning öfver Skytts-Härad i Skåne med Karta uppgjord är 1859 (manuskript i 7. K. Vitt. Hist. o. Ant. Akademiens bibliotek), sid. 13 f.; samme Fig. 6 och 7. Hvellinge prästgärd, förf., Svenska Fornlemningar II, Skåne. Vs. Lund 1860, sid. 7 ff.; Q. H. Stråle, Grafkärl funna i svensk jord, Stockholm 1873, sid. 150 f.;Oscar Montelius,Sveriges forntid,Text, I,Stenåldern, Stockholm 1874, sid. 94 o. 147; Gustaf Retzius, Crania suecica antiqua, Stockholm 1900, sid. 80 ff. o. 119 f.; T. J. Arne, Ensamgrafvar från stenåldern i Sverige, Fornvännen 1909, sid. 100 f.; Otto Rydbeek, Markgrafvar från stenåldern i Skåne, Fornvännen 1910, sid. 10; Carl M. Furst, Zur Kraniologie der schwedischen Steinzeit, K. Vetenskapsakademiens Handlingar 49:1, sid. 56 o. 64; Nils Lithberg, Gotlands stenålder, Stockholm 1914, sid. 109 ff. 1 190 Otto Frödin. multnade skaft en brun strimma ännu skall ha varit synlig i sanden, och just på den plats, där skaftet att döma härav legat, lära högra handens ben ha befunnit sig. Nära fötterna på samma skelett stod ett lerkärl (fig. 5), fyllt med "en svart massa". Tyvärr blev detta krossat i flera bitar, och även skeletten uppgrävdes utan någon som hälst försiktighet. Yxan samt ett något defekt kranium överlämnades av församlingens kyrkoherde S. Cavallin såsom gåva till Lunds Universitets Historiska Museum. Med anledning härav gjorde dåvarande docenten N. G. Bruzelius ett besök på platsen och tillvaratog då bland de hopsamlade skelettresterna tvänne till prydnader bearbetade huggtänder (fig. 7) av svin (antagligen vildsvin), av vilka den ena dock var avbruten, en flintspån samt delar av inalles fem kranier. Av dessa fragment jämte det nyssnämnda kraniet kunde sedan fyra mer eller mindre fullständiga dylika hopsättas1. Bland benen fann han även ett ben (metacarpus) av får, men någon säkerhet för att detta verkligen tillhör gravinventariet föreligger ju icke2. — Hvellingefyndet har i Lunds Universitets Historiska Museum n:r 5124—5128. Med allt skäl kan man instämma med Bruzelius, när han (i Svenska Fornlemningar) beklagar, "att här beskrifna, så i archasologiskt som faunistiskt hänseende högst märkvärdiga, fynd ej ifrån början kom att påträffas af någon Antiquarie, utan endast af råa arbetare". Vår uppfattning om gravplatsens 1 Jag har här i huvudsak följt Bruzelius' relation i Svenska Fornlemningar. I Antiqvarisk Beskrifning etc. uppger han, att den defekta svintanden ävensom lerkärlsfragmenten överlämnats till museet pä samma gäng som yxan och kraniet. Pä intetdera stället finnes flintspänen omnämnd. Av en av Bruzelius gjord anteckning i ett K. Vitt. Hist. o. Ant. Akademiens bibliotek tillhörigt exemplar av Svenska Fornlemningar framgår emellertid, att den anträffats av Bruzelius vid dennes besök i Hvellinge. 2 Följande sommar anträffades 'endast nägra alnar" frän gravplatsen ett fullständigt hästskelett (enligt anteckning av Bruzelius i museets inventarium). Benens utseende skall ha givit vid handen, att de länge legat i jorden, men någon förbindelse mellan dem och de tidigare fynden har ej kunnat påvisas. Några lerkärl frän Bornholms stenålder. 191 anordning måste nu givetvis bli mycket ofullständig, och de uppgifter, som föreligga, få uppenbarligen användas med en viss försiktighet. Så t. ex. är regelbundenheten i gravens hela plan och skelettens inbördes läge säkerligen i viss mån överdriven. Vidare måste man ställa sig tveksam inför frågan, huruvida här förelegat ett flertal skelett inom en gemensam, gravens gräns markerande stenkrets, med andra ord en massgrav, eller om ursprungligen funnits — tätt intill varandra — ett antal skilda enmansgravar, mer eller mindre täckta av kullerstenar, som i så fall måste ha legat mycket grunt och därför i senare tid lätt kunnat borttagas, t. ex. av plogen; om därvid en del mera periferiskt och kanhända djupare liggande stenar förblivit orubbade, ha dessa av oövade och okritiska ögon sedermera kunnat tolkas som en avsiktligt lagd stenkrets. Emellertid äro de lämnade uppgifterna så bestämda, att man måhända ej har rättighet att draga dem i tvivelsmål, och mycket väl kan man ju tänka sig, att här föreligger en gemensam grav för ett antal personer (kanske en familj), som av någon anledning dött vid ett och samma tillfälle. O. Montelius och T. J. Arne hava tolkat den "nära nog omärkliga upphöjningen", i vilken gravplatsen anträffades, som en gravhög. Detta synes mig ingalunda berättigat; jag delar fullständigt O. Rydbecks uppfattning, att den helt enkelt varit en naturlig gruskulle, som nästan omärkligt höjt sig över den kringliggande marken. Än mindre kan jag med G. Retzius och efter honom C. M. Furst betrakta graven som en megalitgrav, hällkista eller gånggrift, nej, här föreligger uppenbarligen en gravplats under flat mark. Tyvärr får man ej veta, om skeletten legat utsträckta eller i hockerställning. Däremot har uppgivits, att yxan och lerkärlet hört till ett och samma skelett, en uppgift, som ej torde behöva betvivlas, och som är av stort värde. Huruvida åter flintspånen ursprungligen befunnit sig vid samma eller något annat skelett, därom kan naturligtvis ingenting uttalas, något som också gäller för de båda svinbetarna; man vet ej ens 192 Otto Frödin. om dessa burits som par, vilket dock förefaller sannolikast, att döma av den, så långt man kan se, i detalj överensstämmande bearbetningen. För här föreligggnde undersökning är det emellertid lerkärlet, som ådrager sig det största intresset. T. J. Arnes och O. Rydbecks uppgift, att de bevarade urnebitarna skulle härröra från tvänne olika kärl, är oriktig; fragmenten, inalles fem st. (därav tre med mynningskant), tillhöra alla ett och samma kärl. Detta har varit halvklotformigt med rundad botten, ganska utdraget på höjden, obetydligt insvängt vid mynningen och själva mynningskanten svagt utböjd, rundad och något utvikt. Höjden har varit c:a 20 cm., bukens diam. c:a 19 cm. och mynningens c:a 18 cm. Godset är 0,8—1,2 cm. tjockt, ganska hårt bränt, grovt med inblandade korn av kvarts och fältspat, på ut- och insidorna ljusbrunt, i brottet ljusbrunt — gråsvart. Kärlets hela yta är täckt med ornament, i övervägande grad utförda i snoddstämpelteknik. Här liksom på kärl II från Sandegaard kan man iakttaga, att tråden varit lindad kring ett skarpkantigt föremål, väl snarast en flintspån; avtrycken visa vidare, att den varit ganska grov, vänstersnodd och, som det synes, entvinnad. Stämpelns kant har haft en längd av åtminstone 5,6 cm. med 26 trådvarv pä denna sträcka; för att bildningen ej skulle lossna, har det andra varvet lagts över det första (jfr Aarböger 1913, sid. 266, fig. 32). I denna teknik är som sagt det mesta av kärlets ornering utfört. Mynningskanten är på ut- och insidan prydd med korta, snedställda, åt höger konvergerande intryck, som dock ej alltid träffa varandra, utan stundom lämna översidans mittparti odekorerat. Omedelbart nedanför kanten och markerande kärlets något insvängda parti löpa sex vågräta, runtgående intrycksrader, därunder vidtager ett hela buken täckande, horisontalt, på antagligen 12 ställen brutet sicksackband, bildat av i bandets riktning gående, parallella intryck. Några lerkärl frän Bornholms stenålder. 193 Sicksackbandets övre spetsar äro avskurna av de nyssnämnda vågräta intrycken, de undre åter äro i bottnen hopkomponerade till ett stjärnmönster; hur dettas mittpunkt varit markerad framgår tyvärr ej, då detta parti saknas. Bandets brytningsvinklar markeras av vertikala rader bågformiga intryck, ställda med den konvexa sidan uppåt och tydligen frambragta med nageln. * Jämföra vi Hvellingekärlet med kärl I från Sandegaard Fig. 8. Olofsholm, Västergötland (Statens Hist. Museum n:r 13435)1. 2 / 3 0 . Ve. och — där en jämförelse är möjlig — även med de båda andra kärlen från samma plats, finna vi en överensstämmelse såväl i form som orneringsstil så uppenbar, att här måste anses föreligga en speciell keramikgrupp. Den båtformiga yxan i Hvellingefyndet daterar nu denna till gånggriftstidens senare del. Men Hvellingefyndet är av betydelse även i ett annat hänseende. Hela dess natur hänför detsamma till en i södra Sverige uppträdande, sedan länge uppmärksammad, men först på senare år rätt förstådd fyndgrupp, karaktäriserad av enmansgravar under flat mark — med det av kullerstenslager mer 1 Angående de båda bitarnas placering se sid. 184, anm. 1. 194 Otto Frödin. eller mindre täckta skelettet i de fall, då sakkunnig undersökning kunnat äga rum, i hockerläge —, innehållande båtformiga yxor, tjocknackiga, vanligen håleggade, yxor och mejslar samt en egenartad keramik, vitt skild från den övriga nordiska stenålderskeramiken l . Typiska prov på den sistnämnda se vi å fig. 8 och 9, och samhörigheten mellan dessa lerkärl och kärlen från Sandegaard och Hvellinge, vilka synas bilda en mera lokal, till Bornholm—Skåne begränsad grupp, kan medelst mellanformer klart påvisas. Denna fyndgrupp representerar en särskild kulturform, den s. k. båtjäa& yxkulturen, vilken up::'.'.. em:\--->i>* .--x penbarligen företer vissa kontinentala drag. FramFig. 9. Östra Herrestad, Skåne (Statens för allt gäller detta keHist. Museum n:r 12304). Vs. ramiken, som tydligen är nära besläktad med den centraleuropeiska, särskilt den schlesiska, bandkeramiken, och som visar hän på direkta, livliga förbindelser mellan Oderdalen och södra Sverige med Bornholm2. . "•' • De svenska keramikfynden stamma till allra största delen från enmansgravar under flat mark. Det bör då vara av intresse att söka utreda, under vilka förhållanden Sandegaardskärlen anträffats. Se särskilt Oscar Almgren, Några svensk-finska stenåldersproblem, Antikvarisk Tidskrift f. Sverige XX: 1, sid. 8 ff., samt De pågående undersökningarna om Sveriges första bebyggelse, Fornvännen 1914, sid. 9 ff. 2 Här är ej platsen att närmare ingå pä dessa spörsmål, till vilka jag återkommer i ett arbete om den svenska bandkeramiken, avsett att inom kort utkomma i Antikvarisk Tidskrift. 1 Några lerkärl frän Bornholms stenålder. 195 I Ronnemuseet stodo inga uppgifter härom att få, varför jag beslöt att pä ort och ställe göra närmare efterforskningar. Vid Bornholms nordöstra kust, 2 km. SSO. om det idylliska Gudhjem ligger Norre Sandegaard. Här hade jag lyckan att i sandemand Gronbech erhålla den bästa tänkbara ciceron. Vid min fråga var de nu ifrågavarande kärlen påträffats, Fört. foto. " » 1915. Fig. 10. Gravfältet vid Norre Sandegaard, Bornholm (från SSO.); vid + fyndplatsen för kärlen I—III. förde han mig till det av E. Vedel och J. A. Jorgensen åren 1884—1890 undersökta, stora gravfältet NV. om Kobbeås utlopp i havet1 och, närmare angivet, till en punkt på detsamma, belägen ca 15 m. SV. om landsvägen Gudhjem—Saltuna och c:a 20 m. SSO. om den ännu synliga återstoden av det å Vedels karta över gravplatsen (Vedel, anf. arb., sid. 140, fig. 112) med n:r 34 betecknade bronsåldersröset. I fråga om terrängens utseende hänvisar jag till Vedels beskrivning samt till fig. 10 härovan; E. Vedel, Efterskrift til Bornholms Oldtidsminder og Oldsager, Kjöbenhavn 1897, sid. 139 ff. 1 196 Otto Frödin. jordmånen utgöres av sand med rätt mycket klappersten i ytan. Här skulle nu kärlen ha anträffats vid åkerarbete för 10— 15 år sedan. Något inbördes samband dem emellan hade ej iakttagits, ej heller hade man funnit vare sig några fornsaker, några skelett (med undantag av några enstaka benbitar, ovisst huruvida av människa) eller nägra kolrester tillsammans med dem. På platsen hade man även — liksom Vedel på sin tid på andra delar av gravfältet — stött på brandgropar från senare tid. Helt nyligen har jag emellerlid genom överlaster Tryde erhållit ytterligare några uppgifter, härrörande från ägaren till Stangegaard i Klemensker socken, herr H. Anchcr, vilken var närvarande när fynden gjordes. Vid utgrävningen av några brandgropar — tydligen de av Gronbech åsyftade — hade man iakttagit, att dessa voro nedgrävda genom ett "kulturlager", som låg "c:a *U aln" under jordytan. I detta hade man nu funnit ej blott de här behandlade kärlen I—III, utan även de övriga lerkärlsfragmenten av stenåldersgods, som ingå i Gronbechs samling i Ronnemuseet (jfr sid. 181); särskilt är att märka att kärl I skall ha anträffats över en brandgrop1. Dessa uppgifter komplettera de av Granbech lämnade, men å andra sidan stå de i uppenbar strid med dessa beträffande frågan om kulturlagret. Antaga vi emellertid, att här förelegat ett verkligt, orubbat kulturlager från stenåldern, vilket ingalunda synes vara fastslaget, stämmer därmed väl överens, att den övriga stenålderskeramiken i den Gronbechska samlingen skall härröra från detsamma, ty dessa skärvor äro av typisk boplatskaraktär2. För övrigt har ju även Vedel Vid mitt besök kunde jag iakttaga, att pä den av Gronbech utpekade platsen sanden pä en areal av c:a 150 kvm. var mörkare och tydligen kolblandad, och i jordytan fann jag en flintbit samt brända och obrända människo- och djurben. Allt detta stär uppenbarligen i samband med kulturlagret och brandgroparna. 2 1 De torde kunna dateras till gänggriftstiden. Nägra lerkärl från Bornholms stenålder. 197 (anf. arb.. sid. 1, 109 o. 140) konstaterat en stenåldersboplats på gravfältet, vartill komma en del av honom jämväl funna "Brolasgninger" med skärvor av stenålderslerkärl m. m. (se nedan sid. 199). Men å andra sidan är det tydligt, att kulturlagret i sin helhet ej kunnat vara orört; det säges ju uttryckligen, att brandgroparna voro nedgrävda genom detsamma, och just över en dylik brandgrop, således i sekundärt läge, befann sig kärl I. Taga vi nu i betraktande, att kärlen I—III, som ovan blivit nämnt, tillhöra en för enmansgravar under flat mark, men däremot icke för boplatserna karaktäristisk keramikgrupp, samt att de — åtminstone gäller detta kärlen I och II — föreligga i mycket mer fullständigt skick än som brukar vara fallet med de å boplatserna funna lerkärlen1, synes det mig tillåtligt att närmast betrakta dem såsom ursprungligen härrörande ej från kulturlagret, utan från en eller flera gravar under flat mark, som mer eller mindre spolierats i senare tid. Emellertid har jag efter mitt besök pä Bornholm lyckats på annan väg komma till en ännu bestämdare uppfattning i frågan. Gravfältet har ju huvudsakligen visat sig tillhöra järnåldern, med brand- och skelettgravar från dennas olika skeden; dessutom föreligga tre gravar frän bronsåldern. Men även dylika från stenåldern anser sig Vedel ha funnit. Så talar han (anf. arb., sid. 7, 111 o. 143) om tvänne "under en udstrakt Brolaegning" funna, varandra berörande "Stenrammer", av beskrivningen att döma anträffade alldeles i närheten av den av Gronbech angivna fyndplatsen; några till tiden bestämbara fynd gjordes ej i dessa, utan Vedels datering synes grundad pä stratigrafiska skäl. Av större intresse är däremot ett år 1888 ett 40-tal m. längre mot SO. påträffat lerkärl. Vid undersökningen av en 1 T. ex. just de nyssnämnda övriga kärlen frän kulturlagret, av vilka mestadels blott ett fåtal bitar återstå. 198 Otto Frödin. under flat mark belägen skelettgrav från yngre järnåldern, fann man strax invid de däri befintliga föremålen, men "6 tum" djupare "et knust, temmelig stort, grydeformet Lerkar med vid Munding og rundtl0bende Streger om Mundingen samt indprikkede Prydelser paa Bugen". Inga ben iakttogos vid kärlet, vilket av Vedel hänföres till stenåldern (anf. arb., sid. 111 o. 143). Enligt den här återgivna beskrivningen på kärlet skulle detta mycket likna de nu ifrågavarande Sandegaardskärlen, och vid ett besök i Nationalmuseet i Köpenhamn senare på hösten gjorde jag därför efterforskningar efter detsamma. Vid detta tillfälle kunde det emellertid ej anträffas, men just under utarbetandet av föreliggande uppsats har jag erhållit meddelande om, att det nu identifierats (under n:r C 6181), och genom direktör Sophus Mullers välvilja är jag här i tillfälle att återge en fotografi därav. Av kärlet återstå blott de båda till höger å fig. 4 avbildade partierna samt dessutom en mindre bit av buken; det är sålunda mycket fragmentariskt. Ett ingående studium av fotografien jämte den åtföljande beskrivningen, som magister C. A. Nordman godhetsfullt lämnat, har övertygat mig om, att dessa fragment samt de ovan som kärl III från Sandegaard betecknade bitarna härröra från ett och samma kärl; gods, ornering och teknik äro i minsta detalj överensstämmande. Om bottendelens form och dekorering lämna oss Rennemuseets fragment ringa eller ingen upplysning. Vi se nu, att detta parti varit rundat, samt att bukorneringens sicksacklinjer nedåt bli allt otydligare för att slutligen alldeles upphöra, medan däremot de i brytningsvinklarna anbragta intrycken, nu dock svagt bågformiga med den konvexa sidan vänd uppåt, fortsätta nedåt, konvergerande mot bottnens centrum1. Platsen för den av Vedel undersökta järnåldersgraven är som sagt belägen ett 40-tal m. från det av Granbech utpekade Det torde nu också bli möjligt att fä en bestämdare uppfattning om kärlets storlek. 1 Några lerkärl från Bornholms stenålder. 199 fyndstället. Det är då att märka, att på sistnämnda plats "de store Lerkar" i Ronnemuseet skola vara funna; det synes nu som om Gronbech med detta uttryck avsett de mindre fragmentariska kärlen I och II, medan de få bitarna av kärl III, som tydligen undgått Vedels uppmärksamhet, sålunda torde ha anträffats av Granbech längre mot SO. Å andra sidan är det ju ej omöjligt, att dessa skärvor under årens lopp vid åkerarbetet kunnat efter hand föras upp mot den av Gronbech uppgivna platsen. Vedel synes mest böjd för att betrakta kärlet såsom härrörande från en grav. Denna uppfattning delar jag till fullo. Med den kännedom vi f. n. äga om båtyxkulturens enmansgravar i södra Sverige kan enligt min mening intet tvivel råda om, att detta kärl liksom de båda andra från samma plats beteckna dylika enmansgravar under flat mark, där skeletten fullständigt blivit upplösta och gravar från senare tid dessutom mer eller mindre bringat oreda i förhållandena. Det är ingalunda osannolikt, att så också är fallet med de av Vedel i samma åker, under ett stenlager anträffade fragmenten av "et stort grydeformet Lerkar med vid Munding og en Bort foroven dannet af indprikkede Linier" (anf. arb., sid. 143). För övrigt omnämner Vedel (anf. arb., sid. 7, 111 o. 140), att han flerstädes på gravplatsen funnit stenlager ("Brolaegninger") och i dessa skärvor av stenåldersgods jämte flintbitar, och dem synes han närmast böjd för att betrakta som gravar. Huruvida denna tolkning är riktig eller dessa stenlager snarare böra anses höra samman med den på gravfältet befintliga stenåldersboplatsen, kan f. n. ej avgöras. Inga av dessa keramikrester ha kunnat återfinnas i Nationalmuseet i Köpenhamn och synas ej ha blivit där inlämnade, varför en närmare granskning av detta material ej varit mig möjlig. I varje fall är det uppenbart, att en ingående undersökning av fyndstället vid Norre Sandegaard — där orörd mark ännu finnes kvar mot S. och SO. — bör kunna giva gott Fornvännen 1916. 14 200 Otto Frödin. resultat och bidraga till en fullständigare förståelse av de redan föreliggande fynden från denna plats1. Här har jag ej tillfälle att ingå pä de — redan av Henry Petersen (Om Stenalderens Gravformer i Danmark og deres indbyrdes Tidsforhold, Aarböger 1881, sid. 354 ff.) uppmärksammade — bornholmska gravfynd, som utvisa en påtaglig överensstämmelse med de svenska för båtyxkulturen karaktäristiska fynden, utan hänvisar även i denna fråga till mitt kommande arbete. 1