De s.k. Birkamynten Kjellberg, Lennart Fornvännen 12, 41-46 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1917_041 Ingår i: samla.raa.se De s. k. Birkamgnten. Av LENNART KJELLBERG. I. Präglingsorten. )en uppsats om "Nordens aaldste Mentsted" i "Aar)b0ger for Nordisk Oldkyndighed" 1914, s. 76 ff. har P. 'Hauberg återkommit till det av honom redan förut behandlade spörsmålet om de äldsta nordiska myntens härkomst1. Även i detta sitt senaste inlägg i frågan avvisar han a limine varje tanke på, att de i svarta jorden och i gravarna på Björkö funna mynten av det slag, som åtminstone här i Sverige fått sitt namn av den gamla handelsstaden, på vars område det övervägande antalet kommit i dagen, skulle ha slagits i Birka, såsom Hans Hildebrand2 Oscar Montelius3, Hjalmar Stolpe4, Henrik Schiick5, och Knut Stjerna6 antagit, en åsikt, vid vilMyntforhold og Udmyntninger i Danmark indtil 1146, s. 35 ff., Mémoires du congrés International de numismatique, Bruxelles 1910, s. 780. 2 Månadsbladet 1885, s. 122 ff., Sveriges Medeltid I, 778 (avtr. s. 9 ff.). Sveriges Historia intill tjugonde seklet utg. av Emil Hildebrand, II, s. 78. 3 Hist. Studier, festskrift för Carl Gust. Malmström, s. 6. 4 Björkö i Mälaren, en vägledning för besökande, s. 20. 5 Svenska Folkets Historia, 1. s, 259. 6 "Lund och Birka" i Hist. Tidskrift för Skåneland, III, s. 47. 1 42 Lennart Kjellberg. ken de flesta svenska forskare fortfarande med all rätt torde fasthälla1. De mynt, som det här är fråga om, utgöras, som bekant, dels av mer eller mindre barbariska och degenererade efterbildningar av Karl den stores och Ludvig den frommes i det frisiska Dorstat (Duurstede) vid en av Rhenmynningarna slagna denarer, dels av med dessa till storlek och vikt nära överensstämmande präglingar med andra bildtyper, som dock alla på ett eller annat sätt sammanhänga med de förras. Det kan därför knappast råda något tvivel därom, att hela denna myntprägling historiskt, om också icke typologiskt, utgått från de nämnda Dorstatsdenarerna. Dess övre tidsgräns är därigenom åtminstone approximativt given: slutet av 700-talet. Med denna kronologiska bestämning stämmer också det faktum, att dessa mynt, enligt vad Stjerna genom en undersökning av det jämte dem påträffade gravgodset från Björkö visat upp 3 , varit i bruk här i norden, visserligen delvis såsom amuletter, under 800talet och ett stycke in på 900-talet. Såsom ovan antytts, ha emellertid de ifrågavarande mynten blivit funna icke endast på Björkö, där de jämte frankiska, anglosachsiska och arabiska mynt till ett antal av 23 stycken påträffades i fem olika gravar4, utan på flera andra ställen i norden, både i Danmark och Norge, Skåne, Halland och Blekinge, Slesvig, Holstein och Mecklenburg5, men nästan överallt Jmf. t. ex. Bror Sehnittger, Silverskatten frän Stora Sojdeby, Stockholm 1915, s. 83 ff. — Även den engelske numismatikern och fomforskaren Keary har i denna punkt anslutit sig till sina svenska kollegers uppfattning, The Wikings of the Western Christianity, s. 206. 2 De Dorstatsmynt, som tjänat såsom förebild, tillhöra den äldre gruppen av Karl den stores mynt, vilkas period anses ha slutat omkr. 1774—75, jmf. Engel och Serrure, Traité de Numismatique du Moyen Age I, 205 ff. 3 Lund och Birka, 46 ff. 4 Vid grävningarna pä Adelsö sommaren 1916 kommo tvenne Birkamynt i dagen, vilka på grund av det ringa avståndet nästan kunna räknas med bland Birkafynden i statistiskt hänseende. 5 Hauberg, anf. uppsatsen i Aarböger s. 78 ff. 1 Tillägg till sid. 42. Vid en nyligen företagen revision av de pä Björkö funna Birkamynten har det visat sig, att deras antal uppgår till 24, ej 23, såsom uppgives ä sid. 42. A samma sida bör i förteckningen frän de landsdelar, där Birkamynt påträffats, i st. f. Mecklenburg insättas Pommern. Till de å följande sida anförda undantagen frän regeln, att Birkamynten utom pä Björkö endast uppträda mer sporadiskt i fynden, böra även läggas de 5 exemplaren frän Sejerö pä Sjaelland och de 4 från Spangerheid i Norge, ett förhällande pä vilket prof. Fr. Leffler, som ägnat dessa mynt och deras fyndförhållanden en ingående undersökning, välvilligt fäst min uppmärksamhet. L. K. De s. k. Birkamynten. 43 endast sporadiskt. I viss mån ett undantag frän denna regel, ehuru avvikelsen är ringa, utgöra blott de tre vid utgrävningarna på platsen för det gamla Hedeby funna Birkamynten och de sex exemplaren av samma myntgrupp, som ingå i det stora silverfyndet från Terslev vid Ringstede på Själland, vilket närmast givit anledning till Haubergs ifrågavarande uppsats. Detta fynd omfattade utom dessa sex Birkamynt, en stor mängd arabiska, nägra anglosachsiska och frankiska mynt från 800- och 900-talen samt halvbrakteater av den s. k. Hedeby-typen från mitten av 900-talet1. Birka intar sålunda fortfarande även efter detta sista danska fynd en särställning i fråga om dessa inhemska, och för så vitt man får döma av typerna, hedniska myntfynd såväl vad antalet funna exemplar som myntbildernas rikedom beträffar. Det som i första rummet karaktäriserar dessa myntbilder, är den fullständiga frånvaron av alla kristna symboler och emblemer, varigenom de bestämt skilja sig från de flesta samtidiga europeiska myntpräglingar. Och särskilt faller denna negativa egenskap starkt i ögonen vid en jämförelse med halvbrakteaterna av den s. k. Hedebytypen, på vilka korset i olika former och kombinationer spelar en mycket framträdande roll. Vad dessa senare mynt beträffar, så torde rätt starka skäl tala för riktigheten av Haubergs bestämning av deras kronologi och präglingsplats2. Denna myntgrupp påträffas mera sällan i det egentliga Sverige, men förekommer ganska talrikt i danska och skånska fynd. Hauberg omtalar 27 fynd med 536 mynt. Men de förekomma även utom Skandinavien: man återfinner dem icke så sällan både i tyska och polska fynd. De polska numismatikerna liksom även Engel och Serrure i sitt stora arbete Traité de numismatique du Moyen Age 3 betrakta dessa mynt såsom de äldsta polska präglingarna. Hildebrand har förut fäst uppmärksamheten på deras talrika förekomst i 1 2 3 Hauberg och östrup, "Terslevfyndets Monter' i Aarböger 1914,63 ff. Myntforhold og Udmyntninger, s. 39 ff. I 332. 44 Lennart Kjellberg. danska och nordtyska fynd och föreslagit Hedeby såsom en plats, som man på grund av dess vidsträckta handelsförbindelser vid den ifrågavarande tiden i första rummet kunde tänka på såsom myntningsort1. Och denna tanke, som onekligen har mycket för sig, har Hauberg upptagit och närmare utfört. Även dessa mynt, som äro mindre till omfånget och framförallt tunnare än de s. k. Birkamynten, varför de också vanligen gå under benämningen halvbrakteater, tyckas liksom dessa senare även ha utgått från Karl den stores Dorstatsmynt, av vilkas präglingar några barbariserade efterbildningar förekomma bland Hedebymynten. Till Hedeby vill nu Hauberg även hänföra de äldre nordiska efterbildningarna av Dorstatsmynten och deras avläggare med självständiga och, som det vill synas, inhemska, om också delvis utifrån påverkade typserier, de s. k. Birkamynten. Det synes mig emellertid redan a priori mindre antagligt, att samma karolingiska myntgrupp tvänne gånger under mindre än ett århundrade skulle ha tjänat såsom utgångspunkt och förebild för till form, vikt och typkaraktär synnerligen olikartade nordiska myntserier, präglade på samma plats. Att Dorstatsmynten däremot på olika ställen inom det nordiska kulturområdet kunnat framkalla av varandra oberoende efterbildningar, är i betraktande av de livliga förbindelserna mellan den frisiskt-karolingiska handelsmetropolen och Norden lätt förklarligt. Hauberg hade också i sitt större numismatiska arbete antagit, att Lund skulle ha varit myntningsplatsen för den äldre nordiska myntserien av rent hednisk karaktär, ehuru där icke ett enda dylikt mynt kommit i dagen och det efter Stjernas undersökningar måste anses högst osannolikt, att Lund på den ifrågavarande tiden redan existerade såsom ett stadssamhälle av någon betydenhet. Men redan på den numismatiska kongressen i Bryssel 1910 hade Hauberg på grund av de på senare tiden gjorda myntfynden i Slesvig och Holstein uttalat sig för Hedeby såsom den sannolika präglings1 Månadsbladet, 1885, s. 134. De s. k. Birkamynten. 45 platsen för de ifrågavarande mynten. Och denna sin åsikt finner han nu ytterligare bekräftad av Terslevfyndet, då detta ökar antalet av i Danmark med härtigdömena funna mynt av detta slag till 13, vilket i förhållande till Birkas 23 mynt av samma grupp icke kan anses vara något förkrossande argument. Vad den rena fyndstatistiken beträffar, har Birka sålunda ännu övertaget. Och i avseende å typstatistiken, ett för bedömandet och avgörandet av den föreliggande frågan betydligt viktigare moment, är Birkas överlägsenhet över alla andra fyndplatser tillsammantagna fortfarande obestridlig. Hauberg tyckes lägga särskild vikt vid, att dessa mynttyper i likhet med de s. k. halvbrakteaterna, som han möjligen riktigt hänfört till Hedeby, visa hän på en kristen befolkning. Men någon verkligt säker och oomtvistlig kristlig symbol torde knappast kunna upptäckas pä dessa mynt, då däremot på de s. k. Hedebymynten korssymbolerna förete så bekanta och typiska former, att icke det ringaste tvivel kan råda om deras karaktär. Med kristendomens införande i Birka har sålunda den äldre myntserien knappast något annat sammanhang, än att det, såsom Stjerna antager1, sannolikt varit de kristna friserna från Dorstat, som här infört myntpräglingen efter mönstret av de i deras hembygd slagna denarerna med Karl den stores och stadens namn. Men däremot torde denna prägling icke, såsom Stjerna tyckes ha menat, väsentligen ha varit frisisk i den betydelsen, att den omhänderhafts uteslutande av frisiska myntmästare och varit avsedd i första rummet för det frisiska faktoriets eller handelsgillets i Birka behov. Friserna voro vid denna tid kristna och skulle knappast ha underlåtit att enligt tidens sed på de av dem slagna mynten genom någon övlig symbol givit tillkänna sin samhörighet med den stora kristna kulturvärlden. Det skulle ju kunna tänkas, att de av politiska skäl för att icke väcka anstöt hos de hedniska svearne eller skada sina handelsintressen icke velat alltför starkt framhålla sin kristna tro på de mynt, som voro avsedda att 1 A. st. s. 47. 46 Lennart Kjellberg. tjäna varuutbytet med den inhemska hedniska befolkningen, men i det afseendet skulle deras egna, från Dorstat medförda mynttyper såsom på det hela indifferenta, fullt motsvarat ändamålet. När man därför på de i Birka i större antal än annorstädes påträffade starkt barbariserade efterbildningarne af Karl den stores Dorstatsdenarer finner små, endast här uppträdande bitecken, symboler eller emblemer, synes mig denna omständighet jämte myntgravörernas tydliga obekantskap med förebildernas, de äkta Dorstatsmyntens, skrivtecken bestämt visa hän på en af inhemska myntmästare igångsatt och ledd prägling, till vilken impulsen visserligen sannolikt kommit från den av Stjerna på goda grunder antagna frisiska kolonien i Birka, vars betydelse och inflytande han dock torde ha överdrivit. De s. k. Birkamynten vittna åtminstone icke om ett starkt frisiskt inflytande på den plats, där de slagits, snarare tvärtom. 1 en följande uppsats skall jag söka visa, i vad mån Birkamyntens typer kunna anses gå tillbaka på utländska förebilder.