Hjälmen från Årnäs : med en översikt över den medeltida hjälmens förutsättningar och utveckling intill 1400 Schnittger, Bror Fornvännen 15, 1-22 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1920_001 Ingår i: samla.raa.se Hjälmen från Arnäs. Med en översikt över den medeltida hjälmens förutsättningar och utveckling intill 1400. Av BROR SCHN1TTOER. r 1916 påbörjade författaren till denna uppsats på bekostnad av fil. d:r Gustaf Ekman en utgrävning av medeltidsruinen vid Årnäs i Västergötland, i Forshems socken norr om Kinnekulle, det medeltida Aranass. Resultatet av denna grävning skall på ett annat ställe meddelas. Tillräckligt torde vara att här nämna, att slottet synes vara uppfört under en tidig del av medeltiden och efter allt att döma avbränts i början av 1300-talet i samband med ägarens, riksmarsken Torgils Knutssons fall. Denne avrättades som bekant i februari 1306. Redan första grävningsåret gjordes ett överraskande fynd. För att fastställa ringmurens och huvudbyggnadens utsträckning upptog jag ett provschakt av 1/-> meters bredd rakt över ruinkullen. I detta påträffades knappt Vt m. under ruinkullens högre plan den här avbildade hjälmen, fig. 1—4. Hjälmen från Årnäs består helt och hållet av järn. Spår av andra metaller kunna ej upptäckas. Huruvida beläggningar av ädlare metall funnits kan ej sägas, enär pjäsen är skadad av eld och rost. Å den eldskadade ytan sitta här och där överstycket: djurfigur frän Åloppe-fymlet, lerk&rlsornament från skånsk gånggrift. Fornvännen 1920. 2 Bror Sehnittger. små kolflisor insintrade. Vid borgens brand har järnet i hjälmen mjuknat genom eldens påverkan, varvid hjälmen vid det tryck som uppstod efter raset blivit något tillplattad. Däremot är den föga defekt. Dess nuvarande vikt efter konservering med paraffin är 2,340 kg. Fig. 1. Hjälmen från Årnäs. Dess högsta höjd är 30 cm. Den spetsovala genomskärningen har följande längd och bredd: vid hjässan 17 och 12 cm. (fig. 4, överst i mitten), vid ögonspringan 29 och 20 cm. och vid undre kanten omkr. 33 och 20 cm. Hjälmen är sammansatt av tre delar. Hjässtaket är bildat av en ur ett stycke driven klocka. Den undre delen är bildad av två stycken, som äro sammanfästade medelst 8 nitnaglar, fig. 4, a—h. Över- och underdel äro inbördes förenade av 11, högst 17 nitnaglar (fig. 4, a, e, i—y); några av nitnaglarna Hjälmen frän Årnäs. 3 i det undre bakstycket (fig. 4, n, o, r, t, v, x) äro nämligen ovissa; det är på grund av ytans skadade skick svårt att avgöra, om de verkligen finnas. I ^»•-FOM Fig. 2. Hjälmen från Arnäs. Ovanför ögonspringan finnes ett hål (fig. 4, z), ur vilket troligen en nitnagel utfallit. Vid punkterna ä, ä och ö (fig. 4) skjuta nitnaglar in i hjälmens inre; detsamma gäller nitnaglarna k, m, p och s. Möjligen hava dessa jämte andra nu bortfallna nitar fasthållit en läderrem, vid vilken hjälmens stoppning varit fastsydd. Å överdelen finnas 8 små hål, ställda två och två vid övre randen. Dessa hava liksom de parvis ställda hålen å sidorna av den undre delen troligen varit avsedda för fästandet av 4 Bror Sehnittger. hjälmduken. Hjälmdukens läge i förhållande till själva hjälmen framgår lätt av medeltida avbildningar, t. ex. fig. 28 l . Då fynd av medeltida hjälmar äldre än 1400 äro sällsynta och då Årnäshjälmen är den första i sitt slag i Norden, torde det vara av intresse att i ett sammanhang dryfta frågan om de äldre medeltida hjälmarnas eventuella härstamning ur förhistoriska typer samt få en överblick av deras typologiska ut- W Fig. 3. Hjälmen frän Årnäs. veckling. Det torde vara klart för envar, att intet direkt samband mellan den förklassiska tidens och medeltidens hjälmar föreligger. Mellan de förra och antikens former torde möjligen en typologisk förbindelse finnas, vilket emellertid här saknar intresse, emedan såsom det av det följande kommer att framgå, ej heller antikens hjälmar stå i något ursprungsförhållande till medeltidens. Av intresse för den här föreliggande frågan äro däremot germanernas hjälmar under det första årtusendet e. Kr. Det framgår såväl av antikens litterära uppgifter och bildframställningar, som genom sällsyntheten av fynd2, att germanerna helst 1 Beträffande de prydnader såsom fänikor och fjäderbuskar, vilka jämte duken plägade påsättas hjälmarna, hänvisar jag till bilderna i B. E. Hildebrand, Svenska sigiller frän medeltiden. 2 M. Ebert i J. Hoops, Reallexikon der germ. Altertumskunde, sid. 500-501. 6 Bror Sehnittger. stredo med obetäckt huvud. Denna företeelse är genomgående för hela årtusendet; fynd av hjälmar äro så sällsynta, att man med visshet kan säga, att endast furstar och hövdingar buro sådana. Med bortseende från ett antal romerska hjälmar, som äro tillfälliga importföremål, äro hjälmarna hos germanerna snart räknade. Från det stora mossfyndet vid Thorsbjerg i Sönderjylland finnas, förutom den fragmentariska ramen till en hjälm av provinsialromersk tillverkning', tvänne germanska arbeten, nämligen ett maskvisir och stommen till en hjälmklocka'2. För det förra har tydligen romerska ansiktshjälmar varit förebilden. Beträffande Fig. 5. Hjälmstomme från Thorsbjerg. V*. Fig. 6. Hjälmstomme från Benty Orange. den senare, fig. 5, ställer sig saken icke helt klar, då inga tydliga förebilder kunna påvisas. Det är möjligt alt det är en relativt självständig konstruktion, varvid vissa romerska hjälmar med bandbeslag lämnat impulsen. Å andra sidan är det ej uteslutet, att typen direkt eller indirekt går tillbaka på orientaliskt inflytande3. Av liknande konstruktion som Thorsbjergpjäsen är den bekanta hjälmen från Benty Grange i Derbyshire, fig. 6 4 . Det utC. Engelhardt, Thorsbjerg Mosefund, pl. 5. fig. 1. C. Engelhardt, Thorsbjerg Mosefund, pl. 5, fig. 3 och 4. De avbildas oftast sammanställda till en hjälm (Årböger for nord. Oldk. og Hist. 1875, sid. 29, fig. 20; S. Muller, Vor Oldtid, fig. 341; O. Montelius, Vär forntid. fig. 175). De äro emellertid delar av tvänne olika hjälmar (se VorOldtid.sid.5i4). ' Robert Forrer, Reallexikon sid. 348, anser att sådana ribbhjälmar som finnas ä Trajanuskolonnen, varit utgångspunkten. Det är att märka, att ribbhjälmarna torde vara en orientalisk konstruktion. * Efter Roach Smith, Collectanea antiqua. Vol. II, sid. 238. 2 1 Hjälmen från Årnäs. märkande för denna s. k. bandhjälm är ett längs över hjässan gående band (eller bygel), vid vilket andra kortare band äro fastade. Denna stomme har utgjort stödet för hjälmklockans övriga delar, i detta fall bestående av hornskivor, i de flesta andra antagligen några få större järnskållor. Dateringen av pjäsen från Benty Orange är oviss; dock torde den ligga omkring 5001. En annan engelsk hjälm, från Cheltenham, fig. 7 2 , har en konstruktion, som vid flyktigt betraktande påminner om de nedan omtalade ribbhjälmarna; men då byglarna sakna nitnaglar, torde hjälmen, om man över huvud törs lita på bilden, tillhöra "bandhjälmarnas grupp". Likartade till konstruktionen,men förövrigt mycket olika till utseendet äro hjälmarna från Bretzenheim vid Mainz och Triviéres i Belgien3 samt de svenska hjälmarna från Vendel och Ultuna4. För samtliga dessa hjälmar skulle man kunna antaga antika impulser utan någon slavisk efterbildning av Fig. 7. Hjälmstommc frän Cheltenham. vissa typer. Dock torde det i detta sammanhang böra nämnas, att det finnes en grupp senromerska hjälmar, tillverkade i vapenfabriker i romerska rikets gränsländer under 4:de århundradet, vilka under den rika silverutsmyckningen visa en liknande konstruktion". Det ligger emellertid utanför min härvarande uppgift att utreda denna halvt klasJfr K. Stjerna i Studier tillägnade Oscar Montelius 1903. sid. 109. Efter Roach Smith, Collectanea antiqua, Vol. II. sid. 238. 3 Jfr M. Ebert i J. Hoops Reallexikon der germ. Altertumskunde. II, sid. 501. * Hj. Stolpe och T. J. Arne, Graffältet vid Vendel, pl. V, XXXVI och XLI samt sid. 53. — Teckningar ur svenska statens historiska museum, pl. 6. 5 J. Hampel i Zeitschrift fur hist. Waffenkunde, II, sid. 192. — L. Lindenschmit. Altertttmer unserer heidn. Vorzeit, V, sid. 222 ff. — M. A. Evelein i Prähistorische Zeitschrift. Ill, 1911, sid. 144 ff. — E. v. Lenz i Rig. 1918. sid. 140, fig. 19. 2 1 8 Bror Sehnittger. siska, halvt barbariska hjälmgrupps förhållande till äldre romerska hjälmar och till de rent germanska "bandhjälmarna". En annan intressant hjälmgrupp från folkvandringstiden, närmare bestämt från merovingisk tid, 4- och 500-talen, äro de av tyskarna s. k. Spangenhelme1. Jag kallar för korthetens skull i det följande dessa hjälmar för ribbhjälmar. Som prov å typen visar jag en ribbhjälm från Vézeronce i östra Frankrike, fig. 8. Ribbhjälmarna föreligga i nio ur litteraturen kända exemplar, från Dalmatien, Norditaien, Sydtyskland och Östfrankrike. Kantringen och de därifrån utgående 6 (i ett fall 4) ribborna bilda en stomme, som fasthälla de skällor ("hjälmblad"), som tillsammans med ribborna bilda hjälmklockan. Denna typ är varken till konstruktion eller utsmyckning germansk. Den förra pekar mot Fig. 8. Ribb-hjähn frän Vézeronce, Orienten, den senare på antidep. Isére, Frankrike. Elter R. Henning. ken; vi böra alltså söka ursprunget på ett område, där dessa faktorer kunnat mötas; det blir Sydryssland, Svartah^vsområdet. A. Götze har hänvisat på 1 L. Lindenschmit, Allertiimer uns. heidn. Vorzeit, III, H. X, Taf. 5: 1; V. Taf. 11 och 35. — Zeitschrift fur hist. Waffenkunde, II, sid. 103 ff., IV, sid. 193 ff. — Jahrbuch d. kgl. preuss, Kunstsammlungen XXIV 1903, sid. 208 ff. — Jahrbuch der Zentralkommission zur Erhaltung der Kunstdenkmäler fur Österreich, 1903, sid. 251 ff. — J. W. Gröbbels, Die Reihengräber von Gammertingen. — R. Henning, Der Heim von Baldenheim. — A. Götze i Mannus I, 1909, sid. 121 ff. — M. Ebert i Prähistorische Zeitschrift, I, 1909, s. 65 ff. och 163 ff. I Zeitschrift fur hist. Waffenkunde VI, sid. 48 ff. beskrives och avbildas en ribb-hjälm, funnen nära Verden; den avviker till utseendet från ifrågavarande grupp; dateringen är oviss. Hjälmen frän Årnäs. 9 den bosporanska kulturen och M. Ebert har i anslutning härtill gjort gällande, att hjälmarna utgått ur bosporanska verkstäder, vilka fortleva! under germanskt välde. Från karolingisk tid och tidig medeltid äro fynden ytterst fåtaliga. Daterade äro blott ett par stycken. Från tidigast omkr. 900 är en konisk hjälm funnen tillsammans med ett vikinga- Fig. 9. Konisk hjälm i samlingen Wilczek. svärd å gravfältet vid Gnésdovo nära Smolensk1. Denna hjälm är gjord i två stycken, som nitats vid ett järnband, som på insidan löper i hjälmens längdriktning. Till 900-talet hör den s. k. Wenzelhjälmen i Prag, en gång tillhörig den 938 mördade Wenzeslaus den helige2. Med undantag av den ornamentala utsmyckningen å nässkyddet liknar denna hjälm, såsom det synes hamrad ur ett stycke, den i fig. 9 avbildade. Till detta tidsskede räknar jag också tvänne koniska hjälmar, hamrade ur ett stycke, funna i Österrike-Ungarn. Den E. von Lenz, Hjalmar från tidig medeltid, funna i Ryssland, i Rig 1918, sid. 129 ff.; se fig. 12 ä sid. 136. 2 G. von Suttner, Der Heim von seinem Ursprunge bis gegen die Mitte des siebzehnten Jahrhunderts, Wien 1878, Pl. 7. — W. Boeheim, Handbuch der Waffenkunde, sid. 26, fig. 3. 1 10 Bror Sehnittger. ena skall vara funnen i en grav i Mähren1. Den är mycket lik en annan, som finnes å slottet Kreuzenslein2 i familjen von Wilczeks samling, fig. 93. För att rätt bedöma den nämnda tidens hjälmar gå vi till Bayeuxtapeten. Denna är, som man påminne sig, broderad allra senast på 1080-talet. Den är alltså yngre än ovan daterade hjälmar, men dess hjälmbilder äro dock som dessa koniska och försedda med nässkydd. Man kan emellertid urskilja vissa olikheter. Flertalet hjälmar å tapeten hava längsgående ränder över klockan, fig. 10; andra sakna dessa; de hava dock så gott som alltid nedre kanten markerad med annan färg, fig. 11. Det är icke troligt, att frånvaron av sådana ränder skulle bero på tillfälliga defekter. Vi hava här säkerligen ett ursprungligt förhällande, som möjligen kan tänkas Fig. 10. Krigare pä Bayeux- b e r 0 p å e n arbetsförenkling hos brodöEiter R. o * * * * fotografiska s e r n a . m e n d o c k snarast avser att angiva edition en verklig olikhet beträffande hjälmarna. Det ligger nära till hands att i ovannämnda ränder se ribbor av samma slag som i fig. 8, i vilket fall en direkt tradition från den merovingiska tiden skulle föreligga 4 . Det är ju möjligt att ränderna blott framställa ornamentala band på en hjälmklocka, gjord av ett eller några få stycken, i vilket fall det dock kan tänkas, att en utveckling från ribbhjälmen föreligger, W. Boeheim, Album hervorragender Gegenstände aus der Waffensammlung des allerhöchsten Kaiserhauses, I, Wien 1894, pl. VI, fig. 1. 2 Zeitschrift fur hist. Waffenkunde. VI, sid. 47. ' Frän vikingatiden, omkr. 1000 härrör ett hjälmfragment frän Lokrume socken pä Gottland, Fornvännen 1907, sid. 208, fig. 8. Om formen vet man intet med säkerhet; troligen har den varit konisk. Bildframställningar från vikingatiden (statyettcr och ristningar) bära stundom koniska huvudbonader, som dock troligen ej äro hjälmar utan toppmössor. 4 Att tapetens hjälmar sakna öronskydd utgör intet hinder för deras härstamning frän ribbhjälmarna. — F. von Schubert-Soldern antager ocksä denna utveckling i en för mig ej tillgänglig avhandling, som i förbigående omnämnes i Zeitschrift f. hist. Waffenkunde, V, sid. 33. 1 Hjälmen frän Årnäs. 11 i det att framställningstekniken förenklats och banden äro ornamentala rudiment av ribborna1. Däremot finnes det ingen anledning att antaga, att det skulle föreligga någon utveckling från "bandhjälmen" till den randade Bayeuxhjälmen. Beträffande hjälmarna av typen fig. 11 är jag benägen för antagandet, att man verkligen velat avbilda hjälmar utan ribbor eller ornamentsband av samma slag som nyssnämnda fyra koniska hjälmar, gjorda av ett eller några få stycken. Det synes mig ej oberättigat att betrakta dessa hjälmar som ett sista led i utvecklingen från ribbhjälmen, och således icke till sitt ursprung artskilda från hjälmar av typen fig. 102. tJt^H Å andra sidan är idén, att ur ett eller några få, på olika sätt hopnitade stycken framställa koniska huvudbonader ytterst enkel och kan uppstå utan någon föregående utveck- Fig. 11. Krigare på Bayeuxtapeten. Efter R. Deslandes' fotografiska edition. ling. Vi få därför icke anse det uteslutet, att vi under detta tidsskede kunna hava tvänne artskilda typer. Om så skulle vara fallet, har typen fig. 9 (och 11) uppstått antingen helt självständigt eller genom en impuls utifrån, givetvis från Orienten. I detta hänseende är E. von Lenz anförda uppsats av intresse. De koniska hjälmar från Ryssland han behandlar utgöra icke någon enhetlig, orientalisk typ. Somliga äga vissa orientaliska särdrag, såsom den utdragna spetsen, andra som Gnézdovohjälmen fig. 12 och hjälmen fig. 16—17 påminna, oavsett att den senare har ögonbågar, om de västliga formerna. Det kan ju tänkas, att den orientaliska typen varit impulsen till en rent euroMan jämföre härmed hjälmen fig. 8—9 i anf. arb. av E. von Lenz, Rig 1918; den består av tre refflade, hopnitade stycken; den synes vara en till tekniken förenklad ättling av en ribb-hjälm. - Det i olika färg framställda horisontalbandet kan i sä fall tänkas vara ett ornamentsrudiment av ribbhjälmens kantring. 1 12 Bror Sehnittger. peisk form, i vilket fall vissa av Lenz' hjälmar, som typer betraktade, skulle beteckna utlösningen av denna idéöverföring. Utvecklingen från omkr. 1100 kan tämligen noggrannt påvisas tack vare talrika avbildningar av hjälmar å sigill. Jag följer här nedan huvudsakligast det instruktiva bildmaterialet i G. Demay's arbete Le costume au moyen äge d'aprés les sceaux. Riktigheten av den av honom framställda utvecklingen och kronologien bekräftas lätt vid jämförande studier i engelska, tyska och delvis också i skandinaviska sigillverk1. Den koniska hjälmen fortlever genom hela 1100-talet. Jag avbildar tvänne sigillbilder från 1165 och 1196. Under 1100-talet blir det emellertid mod att göra hjälmklockan rundkullig,f ig. Fig. 13. Hjälm från sigill 1196. Fig. 12. Hjälm frän sigill 1165. 14 och 15 från 1170 Demay fig. 62. Demay fig. 87. och 1195. Under 1100talets senare årtionden förekomma de koniska och de rundkulliga hjälmarna samtidigt. Detta framträder på ett slående sätt af fig 16, visande en miniatyr ur Hortus deliciarum, det vid Strassburgs belägring 1870 förstörda bildverket från S:ta Odilias kloster på Hohenburg i Elsass 2 . Varifrån har den runda typen kommit? Det synes mig snarast vara ett mod, en förändring, som befunnits lämplig, emedan Jfr t. ex. A. B. Wyon The great seals of England; W. de Gray Birch, History of scottish seals; Otto Posse, Die Siegel der deutsch. Kaiser und Könige och dens., Die Siegel des Adels der Wettinerlande; Siegel des Mittelalters aus den Archiven der Stadt Liibeck; Henry Petersen, Danske adelige Sigiller fra det XIII og XIV Aarhundrede och dens., Danske kongelige Sigiller 1085-1559; B. E. Hildebrand, Svenska sigiller från medeltiden. 2 A. Straub och E. Keller, Hortus deliciarum par 1'abbesse Herrade de Landsberg, Strassburg 1900 (efter bevarade kopior). Jfr R. Forrer i Zeitschrift fur historische Waffenkunde, II; sid. 310 ff. 1 Hjälmen frän Årnäs. 13 denna form mera följde huvudets och kanske också gjorde hjälmen bekvämare att bära. F. v. Schubert-Soldern har påpekat, att den runda typen på bilderna i Hortus deliciarum (se fig. 16) är randad, som vore den hopsatt av smärre plåtar, i vilket han ser ett bevis på dess härstamning från den koniska hjälmen och ribbhjälmarna1. Emellertid känner man från tämligen samtidiga avbildningar (för Sveriges vidkommande hänvisar jag till målningen i Kaga kyrka, H. Hildebrand, Sveriges medeltid II, fig. 81) av halvsfäriska hjälmar utan nässkena. Denna typ kan ju blott vara en sidoform till typen fig. 14—15, liksom man ibland finner avbildningar av koniska hjälmarutan nässkydd. Å andra sidan är det möjligt, att vi i r 1 den ha att se en självlW*f) ständig, kanske östlig _. ,, ,__ " ° U-IJ 1 ru i m o ö Fig. 14. Hjälm frän form; E. v o n Lenz av-j sigm 1170. Demay fig. 90. Fig. 15. Hjäim trän sigin 1195. Demay fig. 63. bildar i Rig 1918, sid. 139,fig. 18, en dylik, funnen så långt österut som i guv. Perm 2 . Det kan ju tänkas, att den rundade formen i fig. 14—15 hämtats från en vid denna tid förefintlig självständigt eller genom östligt inflytande uppkommen järnhuva. Angående typernas uppträdande i Sverige är det att märka, att vi så gott som sakna sigill från en så tidig tid. Från bildframställningar i sten känna vi emellertid den koniska typen i ett flertal fall. Den finnes å den gottländska stenmästaren Sighrafs arbeten, som av J. Roosval dateras till tiden 1175—12103. Den runda formen torde icke hava kommit mycket senare till Zeitschrift fur hist. Waffenkunde, V, sid. 33. En annan liknande hjälm från trakten av Kuprosch i Perm avbildas sid. 121, fig. 69 i Dritte asiatische Forschungsreise des Grafen Eugen Zichy, Bd III, Erster Theil, Budapest-Leipzig 1905. Här dateras dessa hjälmar till X—XI århundradet. 3 J. Roosval, Die Steinmeister Gottlands, sid. 187. 2 1 14 Bror Sehnittger. Norden än den finnes i Västeuropa; vi finna den på ett av våra älsta bevarade sigill, visande jarlen Birger Brosa och härrörande från tiden 1180— 1202, fig. 171. Vid sidan om den rundkulliga typen börjar snart även en annan att Fig. 16. Detalj ur Hortus deliciarum, 1159—1180. visa sig, en upptill rakt avskuren, cylindrisk form, uppkommen ur den rundkulliga eller direkt ur den koniska. Det älsta av Demay omtalade sigill med denna typ är frän 1181, fig. 18. Dessa nu omtalade hjälmtyper lämnade emellertid föga skydd ät ansiktet. Vi skola i följande figurer se huru man lyckades avhjälpa denna brist. Fig. 19 visar en hjälm från 1190; ett från tinningtrakten utgående metallband böjer sig i en båge över kinden och förenar sig med nässkenan. Ett något senare utvecklingsstadium visar den dock något äldre bilden fig. 20 ur Hortus deliciarum, alltså tillkommen senast 1180; den närmaste ryttaren bär en rundkullig hjälm, å vilken denna skyddsanordning fått större yta. Nästa utvecklingsstadium, som finnes å franska sigill från år 1193, visas i fig. 21 från 1202; ansiktsskyddet bildar nu en helt täckande skiva med horisontala ögonspringor och andningshål. Ansiktet var nu skyddat genom dessa förändringar, men krigarens nacke var ännu tämligen oskyddad. B. E. Hildebrand, Svenska sigiller från medeltiden, l:sta ser. pl. 1:5. 1 Fig. 17. Frän jarlen Birger Brosas sigill. Hjälmen frän Årnäs. 15 Nästa förbättring består i att hjälmklockans bakre del förlänges nedåt ungefär till käkens nivå. På de franska sigillen kan detta iakttagas omkr. 1211; fig. 22 visar typ från 1214. Om man över hu- Fig. 19. Hjälm vud taget törs draga några detaljslut- frän sigill 1190. Demay fig. 94. satser av sigillbilderna, så skulle detla Fig. 18. Hjälm frän sigill 1181. ansiktsskydd till en början hava varit Demay fig. 92. ett löst, med nitar och band fästat stycke, som senare blev en mera organisk del av hjälmen, fig. 23, från 1224. Från 1217 och senare kan man å franska sigill • Fig. 21. Hjälm iakttaga, att nackpartiet ytterligare förlänges, så att trän sigin 1202. dess nedre kant bildar en relativt jämn linje med fram- Demay fig- 96" styckets. Vi hava nått fram till en standardtyp, fig. 24, som ur försvarssynpunkt är fullt tillfredsställande. Denna utveckling hade betingats av det ändrade stridssättet, i det att den äldre tidens kast- och huggspjut ersatts med en i högra armhålan inlagd stötlans. Fig. 24 är från 1225; från Sverige hava vi denna typ 1254 å Birger Magnussons älsta sigill som jarl, fig. 25 1 . Med platt eller svagt kullrigt hjässtak och rak eller något böjd profil håller sig typen tämligen lik till 1200talets slut, då en mera iögonenfallande förändring i dess yttre habitus företages. För att göra hjälmen lättare och väl också för att minska angreppsytan lätman hjälmen följa huvudets form; man fick Fig. 20. Detalj ur Hortus deliciarum, 1159 1180. 1 B. E. Hildebrand, Svenska sigiller frän medeltiden, 1 :sta ser. pl.3:16. 16 Bror Sehnittger. en typ med bruten profil och rundat fyrsidig genomskärning. Demay antecknar den nya typen från och med 1267. Fig. 26 visar några franska sigillbilder från åren 1271 och 1302. Från tyskt område avbildar jag en intressant bild ur Bremerhandskriften av den sachsiska världskrönikan, skriven mellan åren 1260 och 1281, fig. 271. Från det svenska materialet finnes knappast några tydliga hjälmbilFig. 22. Hjälm der av denna typ, det frän sigill 1214. Fig. 23. Hjälm frän sigill 1224. Demay fig. 97. Demay fig. 223. är dock antagligt att flertalet hjälmar å sigillen från och med år 1283 tillhöra denna typ2. Detsamma gäller en gravsten i Värnhems kyrka, fig. 28, lagd över Björn Nilsson Näv, som dog 13123. Fig. 25. Ur Birger Fig. 24. Hjälm frän sigill 1225. Demay fig. 67. jarls sigill 1254. Denna typ fortsätter in på 1300-talet. Emellertid göres det ännu en förändring. Den med stoppning försedda hjälmen var varm och tung att bära. Då ryttaren ej befann sig i strid, avlyfte han hjälmen, som hängdes på sadelknappen i hakbanden; för att skydda huvudet vid oväntade anfall började man använda en järnhuva, som ej avtogs, när hjälmen åter skulle påsättas; för att göra Efter Aarböger for nord. Oldkynd. og Historia, 1888, sid. 228. B. E. Hildebrand, Svenska sigiller från medeltiden. 3 H. Hildebrand, Sveriges Medeltid, III. sid. 442—3, fig. 331. — Av intresse äro tvänne begravningshjälmar av trä i Strängnäs domkyrka (Strängnäskatalogen nr 325-6), som stå pä övergängen mellan typerna fig. 24—25 och fig. 26—28. Då de ej sitta ä ursprungliga platser, äro de tyvärr odaterade. 2 1 Hjälmen frän Årnäs. 17 plats till huvan gjordes hjälmen rundkullig och man fick den typ, som Demay något olämpligt kallar den äggformiga, fig. 29 l . Det är av intresse för Arnäshjälmens datering att få tidpunkten för denna förändring fastslagen. Demay konstaterar den å franska sigill redan år 1289. T de tyska och nordiska sigillverk, jag haft tillfälle att se, kan jag ej med säkerhet finna typen förrän på 1300-talet i dettas andra decennium, i Danmark 13152 samt i Sverige 1318 å hertiginnan Ingeborgs sigill, fig. 30 3 . Även om det första uppträdandet av en ny typ på sigillen kan falla något senare än i verkligheten, torde man alltså Fi«-26- H'älmar * sigin ,rä" 1271 och 1302• ' Demay fig. 102 och 124. kunna anse, att typen tagits i bruk något senare i Tyskland och Skandinavien än i Frankrike, i början av 1300-talet. Att den flatkulliga typen kvarlever på sigillen vid sidan om den rundkulliga genom 1300-talets hela första halvt innebär ju icke, att själva typen skulle hava varit i bruk så länge. Den rundkulliga typen fortlever fram till 1300-talets sista decennier; utöver 1400 torde den näppeligen hava varit i bruk. Med densamma avslutas den enhetliga typologiska utvecklingen av denna hjälmtyp. Det är visserligen otvivelaktigt att 1400talets stora tornérhjälm hämtat sin grundform från 1300-talets, men lån och motiv från främmande hjälmtyper, torde lika säkert hava spelat in i utvecklingen av de nya formerna. Det ligger utanför härvarande intresseområde att följa denna utveckling i dess detaljer. Det torde vara nog att i korthet om1 F. von Schubert-Soldern, Der mittelalterliche Heim und seine Entwickelung i Zeitschrift fur hist. Waffenkunde V, sid. 33 ff.; jfr sid. 35. 2 H. Petersen, Danske adelige Sigiller, nr 109. 3 B. E. Hildebrand, Svenska Sigiller frän medeltiden, l:sta ser. pl. 10: 57. Jfr 3:dje ser. pl. 16: 257, som möjligen avser att visa en hjälm av denna typ. Fornvännen 1920. 2 18 Bror Sehnittger. nämna de förändringar, som med avseende på den rent yttre formen utmärka 1400-talets stora tornérhjälm. Dessa förändringar, som inträda på 1300-talets slut, bestå däri, att hjälmens övre del alltmer avrundas till ett lågt, kullrigt hjässparti, mittpartiet med ögonspringan dragés ut till en bred näbb och nedre delen sammansnöres till en allt smalare hals 1 . Det gives ingen anledning att i detta sammanhang behandla andra hjälmserier från medeltiden. Jag skall endast i Fig. 27. Ur den sachsiska världskrönikan. Bremcrhandskriften, Fol. 96 a. Mellan åren 1260 och 1281 Fig. 28. Frän en gravsten i Värnhems kyrka över Björn Nilsson Näv, död 1312. förbigående nämna följande. Redan tidigt under medeltiden uppträder järn- eller kiltelhatten, vilken enkla form sedan fortlever genom hela medeltiden. Den bäres även och i stor utsträckning av manskapet. Ur järnhatten utvecklade sig den under 1400-talet brukade saladen (tyska Schaller), som bars av högre stående; här i Sverige är den välbekant frän S:t Göransgruppen i Storkyrkan. En annan grupp är den hjälmtyp, som under 1300-talet utvecklas ur de huvor, som buros under den Dessa förändringar äro synbara pä de tyska och svenska sigillen mera allmänt frän 1400. Dock träffas de ibland pä något äldre sigill; se t. ex. O. Posse, Die Siegel des Adels der Wettinerlande. Bd IV, Taf. 41, nr 7 frän 1381 och Bd V, Taf. 20, nr 12 frän 1392; i Sverige har jag tidigast sett den nya typen pä elt sigill frän 1390 (Svenska Riks-archivets pergamentsbref II: 2520). 1 Hjälmen frän Årnäs. 19 stora hjälmen. Dessa "Beckenhauben", av fransmännen kallade "bassinets", förses med rörliga visir för alt kunna användas självständigt. Det är ur denna förutsättning som de senare visirhjälmarna av olika slag framväxa1. Det gäller så att i denna utveckvecklingsserie inpassa det fåtaliga materialet av verkliga, bevarade hjälmar2. Några få koniska hjälmar äro omtalade tidigare. Några rundkul(y|J3 liga hjälmar med näsFig. 29? Hjä.m s k e n a e l l e r hjälmar Fig. 30. Hertiginnan Ingeborgs trän sigiii 1289. m ed ansiktsmask Demay fig. 103. . . sigill 1318. känner jag ej. Några tunnformiga hjälmar av typen 24—25 kan jag ej heller uppvisa3. Av nästföljande typ, fig. 26—28, känner jag däremot några exemplar. Typologiskt älst är en i Zeughaus i Berlin bevarad hjälm, fig. 31 4 . Den är 30 cm. Om hithörande frågor se bl. a. F. von Schubert-Soldern i Zeitschrift fur hist. Waffenkunde, V, sid. 33 ff. 2 Den litteratur jag i detta hänseende haft Fig. 31. Hjälm i Zeughaus att tillgå, är den vapenhistoriska avdelningen i K. i Berlin. Livruslkammarens bibliotek. Jag stär i den största Efter R. C. Clephan. tacksamhetsskuld till intendenten friherre R. Cederström, som varit mig behjälplig att framleta nedanstående material.— Utöver de här omtalade hjälmarna avdetta slag torde icke mänga överhuvudtaget finnas. 3 Man torde icke böra fästa alltför stort avsende vid sä osäkra avbildningar som M. Viollet-le-Duc, Mobilier francais, VI, sid. 111, fig. 21 och W. Boeheim, Handbuch der Waffenkunde, sid. 29, fig. 9. 4 Das Zeughaus zu Berlin und seine Sammlungen. Herausgeg. v. der Kgl. Zeughausverwaltung 1887—93. — R. Coltman Clephan, The defensive armours and the weapons and engines of war of mediaval times and of the renaissance, sid. 48, fig. 2. 1 20 Bror Sehnittger. hög och består av fem stycken, därav ett utgörande hjässtaket, jämte förstärkningsband i ansiktspartiet. Därnäst följer hjälmen från Årnäs. Då typen daterats till 1200-talets slut och 1300-talets början, stämmer detta på ett intressant sätt med riksmarsken Torgils Knutssons senare levnadstid. Hjälmen torde alltså hava tillhört den vapenutrustning, som under marskens tid funnits på slottet. Fig. 32. Hjälm frän Stein i Krain. Sammlung Wilczek. Typologiskt yngre är åter hjälmen fig. 32, funnen vid Stein i Krain och hörande till familjen von Wilczeks vapensamling å slottet Kreuzenstein. Den synes vara konstruerad på samma sätt som Berlinerhjälmen i fem stycken jämte förstärkningsband framtill1. Det bör anmärkas, att det föreligger en konstruktionsskillnad mellan de kontinentala exemplaren och det svenska, i det att hjälmens övre del hos det senare är hamrad ur ett stycke, ej nitad samman av tre som hos de förra. Det bör i 1 Zeitschrift fur hist. Waffenkunde. VI, sid. 44. Hjälmen från Årnäs. 21 detta sammanhang även sägas, att det icke finnes någon anledning att icke anse Årnäshjälmen som ett svenskt arbete 1 . Av den rundkulliga typen, fig. 29—30, finnas ett flertal exemplar bevarade. Jag nämner dem här i den ordning de typologiskt torde intaga i förhållande till varandra utan att närmare beröra deras inbördes olikheter. Som prov på typen visar jag det tillförlitligast och vackrast avbildade exemplaret. I Hofmuseum i Wien bevaras den s. k. Pranckerhjälmen, som förut varit upphängd jämte sköld vid en grav i domkyrkan i Seckau i Steiermark2. Vid grävning i slottet Tannenberg har man funnit en dylik hjälm3. I museet i Edinburgh bevaras en hjälm, som tidigare tillhört samlingen Meyrick,fig. 33. Den har ursprungligen prytt Sir Richard Pembridge's grav i Herefords katedral; denne Fig. 33. Sir Richard Pembridge's hjälm. Efter Ch. Ffoulkes. dog 13754. I katedralen i 1 Förutom dessa trenne hjälmar av denna huvudtyp omtalas och avbildas en dylik av A. Demmin, Die Kriegswaffen in ihren geschichtl. Entwickelungen, sid. 507, nr 36, befintlig i Landesmuseum i Prag. Dä den är gjord av mycket tunnt bleck, anser han den vara falsk eller tillverkad blott till gravprydnad. 2 W. Boeheim, Album hervorragender Gegenstände aus der Waffensammlung des allerhöchsten Kaiserhauses, I, Wien 1894, Pl. XLIX. 3 G. von Suttner, Der Heim von seinem Ursprunge bis gegen die Mitte des siebzehnten Jahrhunderts, Wien 1878, Pl. 20. — A. Demmin, Die Kriegswaffen, Der Heim, nr 37. Suttner omtalar, att en liknande hjälm skall finnas i museet Francisco-Carolinum i Linz. 4 Charles Ffoulkes, The armourer and his craf't, London 1912, pl. XXIX; 22 Bror Sehnittger. Canterbury finnes en hjälm, som tillhört Edvard, Svarte prinsen, död 13761. Därnäst kommer en vacker hjälm i Zeughaus i Berlin2. I en ungersk privatsamling (greve Alfred Szirmay) bevaras en dylik hjälm3. Därnäst torde räknas en från Sevenacks i Kent härrörande hjälm, tydligen tagen från ett gravmonument, enär den är försedd med hängkrok; den har senare ägts av Robert Curzon i Parham 4 . Sist i utvecklingen kommer en hjälm, som ursprungligen tillhört greve Gayeski's samling på Mgowo i Polen och senare Edwin J. Brett5. dateras av Ffoulkes till omkr. 1360. — W. Boeheim, Handbuch der Waffenkunde, sid. 30, fig. 11. 1 W. Boeheim, Handbuch der Waffenkunde, sid. 29, fig. 10. 2 Das Zeughaus zu Berlin und seine Sammlungen. — R. Coltman Clephan, The defensive armours, sid. 48, fig. 2. — Zeitschrift fur hist. Waffenkunde, V, sid. 35. 3 J. Szendrai, Ungarische kriegsgeschichtliche Denkmäler in der Millenniums-Landesausstellung, Budapest 1898, sid. 253, nr 803. 4 R. von Mansberg, Wåfen unde Wiegewoete der deutschen Ritter des Mittelalters, Dresden 1890, pl. IV, fig. 3. — Jfr Boutell, Arms and armour, sid. 98, nr 2. 5 Edwin J. Brett, Anciant arms and armour, London 1894, pl. XLV1I, fig. 1. Jag bör här nämna, att det i den av mig begagnade litteraturen finnas omtalade ännu tvänne hjälmar av detta slag, vilka, därest de dåliga teckningarna icke äro alltför missvisande, skulle vara samtidiga med de yngre här uppräknade rundkulliga hjälmarna. De äro W. Boeheim, Handbuch der Waffenkunde, sid. 30, fig. 12 samt BoutelTs Heraldry (utgiven av S. T. Avel ing, London 1898), sid. 136, fig. 425.