Om arkeologiens teori, metod och material : ett debattinlägg med utgångspunkt i fyra arbeten av Arne B. Johansen Malmer, Mats P. Fornvännen 1980(75), s. 260-265 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1980_260 Ingår i: samla.raa.se 260 Debatt Om arkeologiens teori, metod och material Ett debattinlägg med utgångspunkt i fyra arbeten av Arne B. Johansen Heyfjellsfunn ved Lardalsvassdraget. I . Den teoretiske bakgrunn og det förste analyseforsek. Arbok for universitetet i Bergen. Humanistisk serie. 1969 No 4. Hoyfjellsfunn ved Lardalsvassdraget. I I . Naturbruk og tradisjonssammenheng i et ser-norsk villreinområde i stcinalder. Bergen—Oslo—Tromsö 1978. Forholdet mellom teori og data i arkeologi og andre erfaringsvitenskaper. Arkeologiske skrifter fra Historisk museum, Universitetet i Bergen. No 1. Bergen 1974. Kring prosjektet Norrlands tidiga bebyggelse. Fornvännen 74, 1979, s. 126—129. Är arkeologien på väg att utvecklas till en vetenskap, där de fasta fornlämningarna betyder mycket litet, och fornsakerna ingenting alls? En så bisarr tanke kan ibland inställa sig hos en arkeolog av årgång 1945. Men är den så bisarr, egentligen? Inom stora delar av komplexet etnografi-socialantropologi har ju artefaktmaterialet sedan årtionden ofta frånkänts vetenskapligt intresse, och anses duga endast som lättsamt illustrationsmaterial i framställningar för en mindre tänkande allmänhet. Men om källmaterialet är ointressant, vad är då viktigt? Alla vet det: teori är ordet — det ord som helt enkelt inte får saknas i modern litteratur, och vars blotta uttalande av många synes uppfattas som en garanti för att det sagda står på höjden av sin tids vetenskap. (Det finns andra modeord också, som alla vet, och en viss, högt älskad typ av illustration, men intet kan i statusvärde mäta sig med ordet teori.) Är det då inte viktigt med teori? Jovisst. Det är, som det mycket riktigt har uttryckts, teorien som gör vetenskapen, inte materialet. Men innebär då detta att källmaterialet är mindre viktigt, att det kan behandlas hur nonchalant som helst, blott de teoretiska Fornvännen 75 (1980) aspekterna är tillgodosedda? Nej, verkligen inte. U t a n sitt källmaterial är arkeologien möjligen en vetenskap, men totalt meningslös. I sin recension i Fornvännen (1979) kritiserar Arne B. Johansen ett arbete för dess, enligt hans mening, alltför starka koncentration på materialet, men ursäktar författaren och lägger skulden på "vår egen generasjon av arkeologer". Och han slutar med ett fruktansvärt quousque tandem: "Skal vi ikke snart vakne og se at vi ikke har råd til enda flere tiår med massiv opphoping av banale data?" Till detta vill jag svara, att källmaterialet aldrig kan vara banalt. Den trasigaste barnsko från Haarlems negerghetto är intressant, och även minsta kvarlsitavslag från Laerdalsvassdragd, därför att båda ger oss direkt kontakt med de människor, vilkas tillvaro vi har att skildra för samtid och eftervärld. Teori kan däremot vara fruktansvärt banal, förutsatt att den endast består av för tionde eller hundrade gången omtuggade standardfraser från exempelvis den socialantropologiska litteraturen. Jag tvivlar något på att Arne B. Johansen i detta sammanhang räknar sig till "vår egen generasjon". Att jag hör dit är däremot fullt klart, eftersom Johansen har älskvärdheten att uttryckligen nämna mitt namn. Jag uppfattar detta som en direkt uppmaning att ta till orda, och därför detta debattinlägg. Att Arne B. Johansens arbeten inte blivit recenserade i Sverige, varken i Fornvännen eller annorstädes, är en försummelse, ty dessa arbeten har tillfört den nordiska arkeologiska litteraturen ett nytt och viktigt tankestoff, som säkerligen kommer att bevara sin aktualitet för lång tid framöver, och de är dessutom mycket välskrivna. Men jag kan inte här gottgöra försummelsen, dd skulle helt spränga ramarna för detta inlägg. Jag måste Debatt inskränka mig till att ta upp några punkter som jag finner centrala och intressanta. Och för övrigt uppmana dem som ännu inte läst Arne B. Johansen att göra det. Ni kommer inte att bli besvikna. En av Arne B. Johansens huvudteser är, att arkeologen överhuvudtaget icke är i stånd att upptäcka sitt material, de data han skall arbeta med, förrän han har "skaffet seg en oppfatning av hva kultur er" (1969, s. 19). Stod detta uttalande isolerat skulle jag vara beredd att instämma. Men så som Johansen utvecklar sitt resonemang har jag invändningar på flera punkter. H a n menar att arkeologen måste ha en förhandsmodell, och följaktligen alltigenom arbeta deduktivt. Bland de "aksiomer som arkeologen må godta for han kan se sine data" urskiljer han fyra kriterier, nämligen tillverkningskriteriet, formkriteriet, materialkriteriet och fyndsammanhangskriteriet (1969, s. 10). Det stämmer väl med min indelning av de typologiska elementen i material-, proportionsoch formelement, tekniska och dekorativa element samt dessas kombinationer i enskilda föremål, slutna fynd eller geografiska områden (Malmer 1963, s. 24, och 1976, s. 100 ff.). Men skillnaden är, att dessa begrepp för mig är ett hjälpmedel att entydigt analysera och beskriva ett förhistoriskt material, medan de för Johansen är förutsättning för att man överhuvudtaget skall kunna avgöra att ett förhistoriskt material existerar. Inte heller denna motsättning är alltför allvarlig; de verkliga svårigheterna uppstår först när Johansen mera konkret försöker beskriva detta grundläggande steg i den arkeologiska forskningsprocessen: att urskilja data. H a n påpekar att fornsaker i mängd måste ha påträffats innan arkeologien utbildades som vetenskap, men man har tydligen inte förstått att de var människoverk, ty "uten analogi med levende kultur gir formen i seg selv ingen pekepinn om at vedkommende element er et arkeologisk datum". Och han påstår, att arkeologiens forskningshistoria visar, att "de dementer som er velkjente fra egen kultur, oppdages först" (1969, s. 11). Men hur kan det då komma sig att C. J. Thomsen i Ledetraad (1836, s. 39) avbildar en fågelpil 261 ("Beenspidser med indsatte meget fine Flintflaekker, hvilke ogsaa synes at maatte henfores til Klassen af Pile og Kastevaaben") ? V a r sådana i allmänt bruk i köpenhamnska borgarhem på 1830-talet? Min tes är, att de flesta människor utan någon föregående arkeologisk träning är i stånd att i stort sett riktigt skilja artefakter från naturbildningar, om de presenterades blandade i en korg. Och för utbildade arkeologer är detta överhuvudtaget icke något problem, möjligen undantagandes mycket obetydligt bearbetade ting, t. ex. de ofta anförda eoliterna. Arkeologen måste alltså mycket riktigt h a en förhandsmodell, "en oppfatning av hva kultur er", men denna uppfattning skaffar sig människan redan i barndomen. "Modellen" har en så utomordentligt komplicerad konstruktion, uppbyggd som den är av människans totala uppfattningsförmåga och erfarenhet av omvärlden, att just termen modell blir meningslös. Självfallet kan människans naturliga omdöme skadas genom indoktrinering: "En forsker med f. eks. Bibelens skapdsesberdning som biide av omverdenens opphavssltuasjon ville overhodet ikke klare å definere 50 000 år gamle artefakter, selv om terrenget var helt fullt av dem. Derfor ville de ikke vaere mer ioynefallende og reelle for h a m enn bestemte snittfigurer gjennom hvert enkelt sandkorn längs det elvdeie der artefaktene er deponerte." (1974, s. 48.) M e n just detta Johansens exempel visar h u r verklighetsfrämmande hans ståndpunkt i denna fråga är: den bibeltrogne forskaren skulle självfallet icke förneka de paleolitiska artefakternas existens eller deras egenskap av artefakter; däremot skulle han möjligen bestrida deras höga ålder. Så långt om proceduren att skilja artefakter från naturbildningar. Ett fall där m a n verkligen kan välja mellan deduktion och induktion, mellan att ha en modell eller ej — eller kanske snarare mellan att h a en specifik, utarbetad modell, en mycket allmän modell eller flera modeller — är den arkeologiska utgrävningen. H u r det kan gå om en utgrävare arbetar deduktivt kan belysas genom fallet Heinrich Schliemann. H a n h a d e Fornvännen 75 (1980) 262 Debatt inte i själva verket gräva under förutsättning av ett stort antal alternativa hypoteser? Måste man inte gräva på bas av de samlade erfarenheterna från de alpina pålbyggnaderna, hjälpt av den samlade kunskapen om Skandinaviens neolitikum — och ändå ständigt vara beredd på överaskningar, på fynd som strider mot varje hittills uppställd hypotes? Enligt min mening måste arbetsmetoden vara sådan. Alvastra pålbyggnad måste undersökas och publiceras på ett sådant sätt, att alla nu levande och framtida forskare i största möjliga utsträckning skall kunna få svar p å sina frågor till materialet, vilken intresseriktning de än företräder (Malmer 1979, s. 20). M a n måste arbeta som om en fullkomlig objektivitet vore möjlig. Men Arne B. Johansen påstår (1979, s. 129) att en sådan objektiviserande hållning leder till de allvarligaste konsekvenser: " ( a ) Det blir samlet inn data som bare har verdi i forhold til banale problemstillinger. (b) De data som kunne belyse nye problemstillinger, blir ikke o p p d a g d og samlet inn." Jag kan inte se att Johansen har bestyrkt dessa påståenden. Själv anser jag att sanningen troligen ligger i den diametrala ömvändningen av hans teser. Risken för banala problemställningar är snarare större om man applicerar endast en modell på sitt grävningsobjekt än om man samtidigt arbetar med flera. Och risken att försumma data, som skulle kunnat belysa nya problemställningar, är i varje fall större om man bara arbetar med en modell. Enligt Johansen (1969, s. 28) är bara en form av objektivitet möjlig i arkeologien: entydighet, entydig beskrivning av observationer. Det är just den form av objektivitet som jag — upprepade gånger — har förespråkat (t.ex. Malmer 1962, s. 881 f.). M e n enligt min mening kan och bör man dessutom under hela datainsamlingen arbeta som om en fullkomlig objektivitet vore möjlig. Utgrävning och annan datainsamling bör vanligen och i princip vara induktiv. Att tolkningen måste vara deduktiv torde väl alla vara ense om. Det finns inget annat sätt att tolka arkeologiska data än att ställa upp modeller eller hypoteser som sedan testas mot data. M a n bör en förhandsmodell som gick ut på att Iliaden innehåller en historisk sanning, och att det homeriska Tröja alltså skulle kunna återfinnas. H a n grävde i Hissarlik med syfte att finna en stad som motsvarade hans modell — och fann den som bekant i Tröja I I , den näst understa staden, som hade ringmur, palats och diverse guldskatter, bland annat en som Schliemann kallade Priamos' skatt (Eggers 1959, s. 75). Senare, mindre deduktiva grävningar har visat att det är Tröja V I som är det homeriska Tröja. Men detta Tröja V I , och överhuvudtaget alla de övre skikten, Tröja I I I — I X , har Schliemann ganska effektivt undanskaffat utan tillräcklig dokumentation — därför att de inte stämde med hans modell. Naturligtvis kan det i vissa fall vara motiverat att gräva deduktivt, efter en på förhand formulerad modell. Antaget att man har indikationer på ett stort antal kvartsitboplatser i ett högfjällsområde, där i stort sett endast vildrensjakt är ekonomiskt lönsam — då kan det vara rimligt att gräva efter en modell som innebär, att kvartsitboplatserna är spår efter säsongmässiga uppehåll av vildrensjägare. Konsekvensen blir att endast några boplatser totalutgräves, för att fastställa hur stor en sådan lägerplats normalt är, och graden av artefaktmaterialds fattigdom. På övriga boplatser graves endast några provrutor för att få bevis att det faktiskt är fråga om likartade lägerplatser med samma artefaktmaterial. En sådan grävningsstrategi kan säkert i många fall ge praktiskt taget samma resultat som en totalutgrävning av samtliga kvartsitboplatser till mångdubbelt högre kostnad. Men när det är fråga om mera komplicerade grävningsobjekt kan ett deduktivt grävande efter en förhandsmodell vara farligt. Till exempel om grävningen skulle gälla Alvastra pålbyggnad. M a n kan gräva utifrån hypotesen att pälbyggnaden är en renjägarboplats. V a r och en inser det dåraktiga i detta. M e n vad skall man då säga om hypotesen att pälbyggnaden är ett försvarsverk? Kanske också den hypotesen är dåraktig? Pälbyggnaden är kanske en kultplats, en gravplats eller en säsongboplats? Måste man Fornvännen 75 (1980) Debatt försöka verifiera hypoteserna. Eller än hellre försöka falsifiera dem: O m m a n med ett nytt bestånd av data lyckats verifiera en modell så kan den ändå vara oriktig, beroende på att man icke känt till eller icke använt ännu ett annat bestånd av data som, konfronterat mot modellen, skulle ha falsifierat den. O m man själv — och andra — däremot gör sitt yttersta för att falsifiera modellen, men misslyckas, så är den med den största sannolikheten riktig. Men antalet data, antalet typologiska element är ju oändligt (t.ex. Malmer 1963, s. 24). Innebär då inte, som Johansen upprepade gånger framhåller, själva utväljandet av de data som man vill behandla en form av tolkning, som endast kan ske deduktivt, på bas av en på förhand uppställd modell? Jo. Vad kan då objektivitet i datainsamlingen innebära, utöver entydighet i beskrivningen av observationer? Objektivitet betyder på vanlig svenska opartiskhet, saklighet, sanningsenlighet. Och man kan vara opartisk och sanningsenlig i datainsamlingen. När man på bas av sin modell valt ut de data — t. ex. typologiska element — som man vill registrera, så bör man konstruera en annan modell, vilken såvitt möjligt falsifierar den första, och på bas av denna andra modell registrera andra data än i första fallet. Och därefter — om resurserna tillåter — en tredje och en fjärde modell: ju fler man förmår konstruera, och ju mer de är ägnade att falsifiera varandra, desto sannare belyser de ur data härledda slutsatserna forskningsobjektet. D d är denna forskningsmetod jag nu i några årtionden pläderat för (t.ex. Malmer 1963, s. 121, och 1968, s. 38). Att jag inte h a r pläderat för en massiv upphopning av banala data inser förhoppningsvis även Arne B. Johansen vid närmare eftertanke. Johansen påstår — en smula ojust, enligt min mening — att den "objektiviserende eller positivistiske forskningen forestiller seg verden som et fast og uavhengig fordiggende Noe. Forskerens jobb er å beskrive dette Noe ved h j d p av de data som det 'sender ut'." (1979, s. 128.) Nej. Världen och det arkeologiska materialet har förvisso egenskaper, men någon mening har de icke. Mening får mate- 263 rialet först i och med att forskaren konstruerar en modell. Den objektiva forskningen — som jag förvisso alltid velat tjäna — söker uppfylla kravet på opartiskhet och sanningsenlighet genom att uppställa flera modeller, vilka såvitt möjligt falsifierar varandra. Arne B. Johansens ständigt upprepade angrepp på den objektiva riktningen inom arkeologien är enligt min mening farlig. Den kan leda till minskad källkritik och minskad noggrannhet i registreringen av data. I den nyare litteraturen (icke Johansens egen produktion) synes m a n redan kunna iaktta tendenser i den riktningen. Nyligen h a r Johansen ifrågasatt även den entydiga observationen av data. H a n menar att det är "viktig å vaere klar över at entydighet nok letter transport av informasjon mellom forskere, men at den ikke har noen spesiell evne til å bringe oss naermere fortiden. Fortidsmennesket kommer en bare i kontakt med ved å ta personlig stilling til det." (Johansen 1979 b, s. 145.) J a g tror att jag i mina arbeten varit tillräckligt explicit i detta ämne, så att jag nu kan nöja mig med att säga, att om arkeologien släpper kravet på entydighet så är den icke en vetenskap värd namnet. Den yttersta fara som hotar är, att en riktning uppstår inom arkeologien, som icke syftar till att efter bästa förmåga tolka materialet, utan att i detsamma söka stöd för politiska eller andra åsikter om det nutida samhället. En sådan litteratur producerades (i varje fall i Mellaneuropa) under 1930-talet, o d i var aktuell ännu 1945 (när min tid som arkeolog började). En sådan forskningsriktning måste naturligtvis accepteras, såvitt det politiska engagemanget angår, men om den inte strävar efter objektivitet och entydighet, inte uppställer flera med varandra konkurrerande modeller, då har arkeologien förlorat sin roll som mänsklighetens förlängda minne, då är den en börda i stället för en hjälp för det nutida samhället. Avslutningsvis skall jag något kommentera Arne B. Johansens eget arbete med fynden från Laerdalsvassdraget. Innan jag gör det vill jag ännu en gång betona, att jag anser dessa arbeten höra till det bästa i det nyare arkeologiska litteraturen. Tolkningen av renFornvännen 75 (1980) 264 Debatt styvmoderligt och nämns bara i förbigående (1978, s. 212, 228), utan att man får veta om härdar och huskonstruktioner påträffats även på andra platser. De är ju dock icke utan betydelse för tolkningen. Pilspetsar, skrapor och andra mera utarbetade artefakter nämns och avbildas endast beträffande de få i volym I (1969) behandlade boplatserna. I volym I I (1978) varken förtecknas eller diskuteras dylika ting, utan nämns och avbildas bara i något enstaka fall (1978, s. 208, 213, 230). Detta motiveras klart (1978, s. 155): m a n måste "bort fra artefakter som var rettet inn mot spesialproblemer och spesialaktiviteter". Renjägarnas viktigaste problem — viktigast i den meningen att det mötte dem varje dag under jaktsäsongen — var att ha tillgång till goda skärredskap till att flå och stycka renarna. Och vilket redskap var då lämpligast? Johansen tvekar inte om svaret. Enligt honom "vil det beste skjaereredskap vaere noenlunde store, tynne og utildannede avslag" (1978, s. 159). Det mesta i Johansens böcker om Laerdalsvassdraget är inriktat på denna enda idé, denna enda modell: " — funnlokalitetene var de steder der byttedyrene ble delt opp og konsumert. Oppdelingen skjedde ved h j d p av utildannede avslag som en sio av en block en hadde med fra et av kvartsittbruddene." (1978, s. 159.) Ett mycket omfattande arbete läggs ned på studiet av avslagsmaterialet. Avslagen vägs, största dimensionen och bredden mäts, varefter siffermaterialet blir föremål för en omfattande statistisk bearbetning. Och Arne B. Johansen finner sig kunna konstatera en kronologisk utveckling mot tunnare avslag, dvs. bättre skärredskap. Mycket talar för att han har rätt. Men är det då så alldeles säkert att ett tunt avslag är bättre än ett tjockt när det gäller att skära i segt renskinn? En forskare av den objektiva riktningen hade sannolikt utfört några experiment. Och är det så säkert att avslagens tjocklek är kulturbestämd, eller enbart kulturbestämd? H u r tjockt avslaget blir kanske också beror på bergartens egenskaper? Det är fullt möjligt att formulera flera olika modeller — om man bara vill. jägarsamhället är byggd på ett intensivt och originellt studium av artefakter, lokaler och djurvärld, i stort mycket övertygande och framställd i en fängslande form. Avsikten med avhandlingen är enligt Johansen (1978, s. 9) "å gi et praktisk eksempel på en deduktiv forskningsmåte. Det vill si at man utvikler en klarest mulig modell for analysen begynner." Och vilken är då modellen? "I den modellen som brukes her, oppfattes mennesket som et vesen med overlevdseslyst og -evne." Finns det något arkeologiskt arbete som inte utgår från den modellen? I kapitlet "Viktige trekk ved den modellen som brukes her" (1978, s. 19) finner man bland annat följande formuleringar: " M e n nesket skal oppfattes som én av faktorene i et totalmiljo." — "Mennesket söker stadig å tilpasse seg sit miljö." — "Menneskets saerkjenne er at det i stor utstrekning överlever ved h j d p av kultur." — "Den kultur det enkelte voksne individ baerer med seg, består nesten utdukkende av den erfaring som er overlevert fra foregående generasjon. Den endring individet kan bidra med, er i sammenlikning meget liten." — M å n n e det är så stor skillnad mellan olika forskningsriktningar i arkeologien? Andra, mera uppseendeväckande sidor av Johansens modell finner man långt inne i texten. H a n kommer (1978, s. 196) fram till konklusionen "at hver lokalitet er resultatet av et stort antall besök av mennesker fra samme lokaltradisjon gjennom et långt tidsrom. Dette synspunktet hadde vi ikke klart nok for oss under feltarbeidet. Derfor var vi tilsvarende lite i stånd til å I d e etter indikasjoner på slik bruk av lokalitdene." Men h u r kan någon vara okunnig om att stenåldersboplatser vanligtvis varit använda vid upprepade tillfällen? En forskare av den objektiva skolan hade under alla omständigheter arbetat med minst två alternativa modeller: att boplatsfynden är resultat av en enda säsongs bosättning, och att de är resultat av många säsongers bosättning. Ett förvirrande drag är, att man ingenstädes får en klar bild av hur många boplatser som utgrävts, eller deras lokalisering. Konstruktionerna på boplatserna behandlas Fornvännen 75 (1980) Debatt Referenser (förutom o v a n a n g i v n a arbeten av A r n e B. Johansen) Eggers, H. J. 1959. Einfiihrung in die Vorgeschichte. Miinchen. Johansen, A. B. 1979 b. Nordisk dyrestil — bakgrunn og opphav. AmS-skrifter 3. Stavanger. Malmer, M. P. 1962. Jungneolithische Studien. Lund. — 1963. Metodproblem inom järnålderns konsthistoria. Lund. — 1968. Problems of storage and communication of information in the study of gold bracteates. Norwegian Archaeological Review 1. 265 — 1976. Comments on Relative Chronology. Norwegian Archaeological Review 9. — 1979. Alvastra pålbyggnad — en synnerligen ovanlig fornlämning. Kulturminnesvård 1979: 3. Thomsen, C. J. 1836. Ledetraad til Nordisk Oldkyndighed. Khvn. Mats P. Malmer Arkeologiska institutionen Stockholms universitet 10691 Stockholm Fornvännen 75 (1980)