Nils Månsson Mandelgren och korskranket i Habo kyrka Nyman, Helge Fornvännen 77, 105-110 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1982_105 Ingår i: samla.raa.se

Nils Månsson Mandelgren och korskranket i Habo kyrka
Av Helge Nyman
Nyman, H. 1982, Nils Månsson Mandelgren och korskranket i Habo kyrka. (N. M. Mandelgrcn and the Chancel Scrccn in Habo Church.) Fornvännen 77, Stockholm. In 1852 the periodical Ecclesiologist published an engraving after a drawing by N. M. Mandelgren showing the interiör of Habo Church in Västergötland. Among other things the drawing shows the appearance — so far unknown — of the chancel screen owned by the church 1723—1872. The author makes certain notes on the relations between Mandelgrcn and the Ecclcsiologic.il Society in London and trics to explain lhe interest taken by the Society in Habo Church. Helge Nyman, Prästängsgatan 4 A, Ekenäs, Finland.

Habo kyrka har ingående och med rikligt bildmaterial beskrivits av Lars D. och N a n n a Cnattingius i volym 135 av Sveriges kyrkor, utgiven 1970. I samband med skildringen av kyrkans grundliga ombyggnad 1723 sägs bl. a. följande: "Ett korskrank nämns i samband med ombyggnaden 1723. O m detta ersatte ett redan befintligt eller om det rör sig om förbättringar att ett gammalt korskrank är ovisst. Dess utformning är likaså obekant. Det avlägsnades efter ca 50 års bruk" (s. 60). Vi får vidare veta, att korskrankets placering i dag markeras av dess kvarlämnade stödstolpar på sidoväggarna (s. 60 och fig. 32). Stolpen på norra väggen har ett urtag, tydligen för en tvärbjälke, 1,95 m över golvet, och stolpen på södra väggen ett likadant urtag 1,70 m över golvet. Enligt Nanna Cnattingius, som har skrivit partiet om kyrkans inredning och inventarier, visar detta att en bjälke har löpt mellan dessa stöd " p å omkring två meters höjd, vilken torde h a burit de Ulbergska bilderna". Av bildhuggaren Jonas Ulberg hade nämligen utom altartavlan och predikstolen beställts åtta bilder på korskranket, och snickaren Jon Svensson hade 1724 fått betalt för korskrankets utförande. M a n gör den reflexionen, att om en tvärbjälke har löpt mellan urtagen i de båda

stödpelarna, så måste den ha legat snett, då fästpunkterna i väggarna låg på olika höjd; skillnaden är hela 25 cm. Att korskranket skulle ha avlägsnats efter omkring 50 år är ett missförstånd. Vad som enligt ett sockenstämmoprotokoll 1773 togs bort "såsom mycket till hinders men ingen särdeles prydnad" var en halv oval med bilder som symboliserade treenigheten, uppsatt 1740 över korskrankets mittport på åtgärd av pastor Christian Fogdmark och hans hustru (Cnattingius s. 60 f). Korskranket i övrigt stod kvar tills kyrkan nästa gång genomgick större förändringar, nämligen 1872. En av allt att döma hittills obeaktad information om hur Habo kyrkas interiör tedde sig vid mitten av 1800-talet får man genom en teckning av Nils Månsson Mandelgren (1813—1899), den kände tecknaren och samlaren av antikviteter med särskild vurm för målningar i gamla kyrkor. Teckningen är publicerad i den engelska tidskriften The Ecclesiologist, vol. X I I I (1852) mellan s. 30 och s. 31 (fig. 1). Mandelgren arbetade hårt för att få sina samlingar av teckningar publicerade. Hans biograf Äke Stavenow nämner (1972 s. 74) att han i denna avsikt hade haft kontakt med "Ecdesiological Society" i London. Detta sällskap är identiskt med CamFornvännen 77 (1982)

106

H. Nyman utkom i Paris 1862 under titeln Monuments Scandinaves du moyen-åge (Stavenow 1972 s. 84). I december 1851 återkom Gordon till Mandelgrens arbete. H a n kunde då hänvisa till att Ecdesiological Society nyss haft tillfälle att granska en samling av Mandelgrens skisser och lovat välja material för ett kommande nummer av publikationen Instrumenta Ecclesiastica (Eccl. X I I I s. 46). Denna publikation hade utkommit i en första volym 1847; den enda volym som därtill utgavs trycktes 1856, men den innehåller ingenting av Mandelgrens hand (White 1962 s. 111 f,), Gordons notis visar emellertid att Mandelgren hade nått kontakt med ecklesiologisterna i London. Detta kan ha skett när han 1851 besökte världsutställningen i London (Stavenow 1972 s. 135). M a n kan förmoda att sällskapet då har fått den nyssnämnda kollektionen av Mandelgrens teckningar, däribland av allt att döma också den teckning som utgivaren av The Ecclesiologist, J. Masters, införde i tidskriften 1852 och som alltså återger Habo kyrkas interiör vid mitten av 1800talet. Mandelgren besökte London på nytt vid världsutställningen 1862 (Stavenow 1972 s. 135). Också då stod han i kontakt med Ecdesiological Society och försökte väcka dess intresse för en engelsk edition av det samma år tryckta planschverket Monuments Scandinaves. Sällskapet avrådde honom dock från denna plan och lovade att i stället förmedla subskriptioner på den kontinentala utgåvan (Eccl. X X I I I s. 308). Följande år, 1863, innehöll tidskriften under titeln Mediaeval Polycromy in Sweden en recension av Monuments Scandinaves. Recensionen är inte odelat positiv; Mandelgren tadlas för bristande kunskap i kristen ikonografi (Eccl. X X I X s. 87 ff.). Den 1852 publicerade teckningen av Habo kyrkas inredning ingår i en artikel Swedish Churches and Church-Offices av G. J. R. Gordon, daterad Aberdeen i december 1851. Gordon har fått ett avdrag av en gravyr efter Mandelgrens teckning med anmodan att uttala sig om den för tidskriften. Gordon är tämligen rådlös inför uppgiften; han har inte

bridge Camden Society, som hade grundats 1839. Namnet ändrades till Ecdesiological late Cambridge Camden Society 1846, då dess hemort även flyttades till London. Från 1852 användes den kortare namnformen Ecdesiological Society. Från 1841 utgav detta sällskap tidskriften The Ecclesiologist, där sällskapet effektivt propagerade för sina idéer. Tidskriftens syfte var att främja studiet av kristen konst, i första hand kyrkoarkitektur; "ecklesiologi" blev termen för den lära om "rätt" kyrkobyggnadskonst som dessa s. k. ecklesiologister drev. Idealet låg i det förgångna, nämligen i den högmedeltida engelska gotiken. H ä r skulle normerna sökas också för samtidens kyrkobyggande, och gotiken proklamerades som den enda kristna kyrkoarkitekturen. Rörelsen fick ett enormt inflytande och präglade snart hela det anglikanska kyrkolivet, både beträffande kyrkoinredning och gudstjänstformer (White 1962, passim). I början var ecklesiologisterna reserverade mot utländska kontakter, särskilt mot allt protestantiskt. Men när man småningom kom underfund med att i synnerhet de lutherska kyrkorna både i kyrkobyggnader och kyrkobruk bevarade tydliga arv från medeltiden, fick man intresse också för andra länders förhållanden. I Sverige hade The Ecclesiologist en flitig rapportör i G. J. R. Gordon, anställd vid brittiska legationen i Stockholm (Eccl. V I I I s. 208), senare "minister plenipotentiarius" i Bern (Eccl. X V I I I s. 355). Gordon skriver redan 1847, att han lärt känna en flitig och entusiastisk ung artist vid namn Mandelgren, som gjort högst intressanta "ecklesiologiska" samlingar av teckningar från svenska kyrkor. Mandelgrens avsikt var att publicera dem i form av litografier i färg i stort format. Gordon visste berätta att arbetet skulle utföras i Berlin och att en första del kunde väntas redan i slutet av 1847. Mandelgren var visserligen ingen "ecklesiologist", men Gordon vädjar ändå till sällskapet i London om stöd för hans företag genom subskriptioner på det stort anlagda verket (Eccl. V I I I s. 192). — Mandelgren mötte emellertid enorma svårigheter innan hans stora planschverk slutligen Fornvännen 77 (1982)

Mandelgrcn och korskrandet i Habo Fig. 1. Habo kyrkas interiör enligt N. M. Mandelgrens teckning, publicerad i The Ecclesiologist 1852. — The interiör of Habo Church according to a drawing by N. M. Mandelgren, published in the Ecclesiologist in 1852.

107

sett kyrkan eller ens hört om dess existens och har bara tillgång till korta upplysningar i ett svenskt konversationslexikon. H a n har emellertid skrivit till Mandelgren och begärt att få veta mera om Habo kyrka, men utbytet blev blygsamt. Kyrkan är byggd 150 år efter reformationen av timmer, den är dekorerad med teckningar i färg, och, vilket är mest intressant, koret är avskilt från skeppet genom ett fullt utbildat, högt skrank. Gordons reflexioner med anledning av teckningen är snart gjorda, och han fyller därför ut sin rapport med en utförlig redogörelse för svenska gudstjänstbruk. Den svenska kyrkan framstår för honom som eminent

protestantisk, men han finner att den dock i mycket har bevarat ceremonier och bruk av rent katolskt ursprung, tyvärr utan en däremot sparande tro. En hel del av vad Gordon har iakttagit är av intresse för en nutida liturgiskt intresserad läsare, eftersom åtskilliga av det tidiga 1800-talets gudstjänstseder har fallit i glömska. Hos Gordon och ecklesiologisterna är siktet framför allt inställt på uttryck för en sant katolsk religiositet i kyrkoarkitekturen. Ett intressant sådant menade man sig finna i korskranket på Mandelgrens teckning. Den för medeltiden typiska Utdelningen av kyrkorummet i kor och skepp, prästkyrkan och lekFornvännen 77 (1982)

108

H. Nyman skrank än Habo kyrkas (Eccl. X I I I s. 35). I följande volym av The Ecclesiologist ingår en utförlig kommentar till Gordons artikel av komminister Beckman i Stockholm, Klara, vilket visar att det i Sverige fanns åtminstone enskilda personer som följde med eckleslologisternas strävanden. H ä r hävdar Beckman emot Gordon, att korskrank inte alls är så ovanliga i äldre kyrkor i Sverige, även om de inte är så höga som i Habo. Beckman kommenterar också Mandelgrens teckning och påpekar bl. a. att den inte särskilt exakt återger inredningsföremålens proportioner (Eccl. X I V s. 14 ff.). Att han har fog för denna sistnämnda anmärkning ser man lätt, om man jämför teckningen t. ex. med fig. 57 (altaruppsatsen) och fig. 64 (predikstolens överbyggnad) hos Cnattingius. Det är skäl att understryka vissa enskildheter, där Mandelgrens teckning klart ökar kunskapen om Habo kyrkas interiör före förändringarna 1872. Detta gäller i främsta rummet korskranket. Det korskrank som kyrkan fick i samband med ombyggnaden 1723 var tvådelat med en portförsedd öppning av mittgångens bredd. Ovan har påpekats, att över mittgången, alltså över korporten, mellan 1740 och 1773 fanns en på åtgärd av pastorsparet Fogelmark uppsatt halv oval med treenighetssymboler. Någon bjälke från vägg till vägg, som Cnattingius förmodar, har inte funnits, utan skranket har varit konstruerat i två delar, vardera bestående av utsirade, balusterformade pelare, stående på ett brett understycke. Skrankets höjd kan stämma med de av Cnattingius beskrivna urtagens höjd över golvet, omkring två meter. Teckningen ger också vid handen att Jonas Ulbergs "åtta bilder på korskranket" inte, som Cnattingius förmodar, kan ha funnits på korskrankets övre del. Den enda möjliga platsen för dem är skrankets nedersta, icke genombrutna parti. Mandelgrens teckning ger dock ingen möjlighet att verifiera ett dylikt antagande. Korets golv är i dag ett steg högre än skeppets (Cnattingius 1970 s. 17). Mandelgrens teckning visar att korskranket står pä skeppets golvnivå, inte det nuvarande korels,

mannakyrkan, uppfattades som något konstitutivt för en rätt liturgisk kyrkoinredning. Som förpliktande mönster framstod den medeltida gotiken. Alla kyrkor, också vanliga församlingskyrkor, borde enligt ecklesiologisternas arkitekturlära ha ett rymligt kor (chancel), minst en tredjedel så långt som skeppet och klart avgränsat från detta genom ett skrank. Detta djupa kor skulle enligt mönster från katedralerna och klosterkyrkorna uppdelas i ett sanktuarium närmast altaret för de prästerliga funktionerna och ett större område med bänkinredning för kören. I vanliga församlingar i 1800-talets England hade man egentligen inte bruk för ett så stort kor, men ecklesiologisterna lyckades införa liturgiskt skrudade lekmannakörer som fyllde koret (White 1962 s. 94 ff.). Det är därför helt naturligt att just Habo kyrka med dess korskrank fångade ecklesiologisternas intresse, när de studerade Mandelgrens teckningar. H ä r fanns i det lutherska Sverige ett väsentligt element av "rätt" kyrkoinredning, som annars var sällsynt vid denna tid också i England. Gordon driver analogin med ecklesiologisternas kyrkoideal ännu längre. Han tolkar den på teckningen innanför skranket synliga altarrunden, där nattvardsgästerna enligt nordisk luthersk sed knäfaller vid kommunionen, som en avgränsning av ett sanktuarium, ett område förbehållet prästerskapet, trots att ett sanktuarium enligt Gordons mening är onödigt med beaktande av luthersk ämbetsuppfattning. Han tror sig — utan grund — kunna tolka teckningen så, att altarrunden är av yngre datum än altarskranket. H a n noterar också att en präst i liturgisk skrud står vid altaret, "uppenbarligen upptagen med att celebrera mässan". Mot denna reflexion talar dock att teckningen inte återger någon gudstjänstscen; kyrkan är tom så när som på några staffagefigurer på läktarna. ' Det låga "skranket" kring altaret säger sig Gordon ha funnit i alla Sveriges kyrkor, men ett högt korskrank som på teckningen från Habo kyrka har han ingenstans sett. I en not anmärker tidskriftens redaktör härtill, att bland Mandelgrens teckningar dock finns en som visar ett annat, mera konstrikt utfört
Fornvännen 77 (1982)

Mandelgren och korskranket i Habo som är förhöjt ända från det främsta pelarparet (Cnattingius 1970 fig. 10). Koret har alltså förstorats vid senare ombyggnad. Mandelgrens teckning visar ett trappsteg strax innanför korskrankets port. På teckningen med uppmätningen av korskrankets bevarade väggstöd hos Cnattingius (fig. 32) har detta naturligt nog inte kunnat beaktas. Genom korporten syns på Mandelgrens teckning ett stycke av altarringen. Enligt gjorda undersökningar hade altarringen vid tiden för teckningens tillkomst formen av en polygon, och denna form har efter en period (1868—1952) med rund altarring återställts. Teckningen strider väl inte häremot, även om man utan kännedom om nyssnämnda faktum nog skulle uppfatta altarringen som rund. Med sina nästan kvadratiska fyllningar skiljer den sig från den nuvarande, som har större rektangulära fält (Cnattingius 1970 s. 55 och fig. 58). Mandelgrens teckning visar också bänkinredningen i dess äldre skick, med tättställda bänkar försedda med enkla rektangulära ändstycken. Gordon karakteriserar bänkarna som den för svenska kyrkor vanliga typen: enkla, enhetligt utformade och låga (Eccl. X I I I ?. 45). Hans intresse på denna punkt bör förstås mot bakgrunden av den traditionella bänkinredningen i anglikanska kyrkor, där bänkarna huvudsakligen var orienterade mot läspulpeten (predikstolen) och ofta var högkarmade, ibland därtill försedda med draperier som skydd mot drag (Addleshaw-EtchelL 1948 s. 86 (.). Ecklesiologisterna bekämpade framgångsrikt denna bänktyp; låga bänkar orienterade mot altaret som i Habo tillfredsställde Gordons ecklesiologiska ideal. Mandelgrens bidrag till kännedomen om Habo kyrka inskränker sig inte till den teckning som här har presenterats. Cnattingius (1970 s. 61 och fig. 65) återger en skiss av predikstolen från 1829 och hänvisar (s. 84 not 58) till ytterligare planscher i den stora samling som Mandelgren donerade till Lunds universitet. Också Mandelgrens egen i tryck

109

utgivna Förteckning (1889 t.ex. s. 178) visar att åtskilligt material om Habo kyrka står att finna i Lund. För kännedomen om Nils Månsson Mandelgrens person och verk kunde det vara av intresse att ställa frågan vad det har blivit av den kollektion teckningar, däribland den i The Ecclesiologist publicerade, som E c d e siological Society hade till sitt förfogande. O m inte Mandelgren tog dem med sig hem vid sitt besök i London 1862, kan de fortfarande finnas bland sodetetens handlingar. Ecdesiological Society torde ha upplösts eftcr årsmötet 2 april 1867; tidskriften The Ecclesiologist upphörde i december 1868 i och med volym X X I X . Sällskapet fick dock en efterträdare 1879 i St. Paul's Ecdesiological Society, som vid en reorganisering 1937 återtog namnet Ecdesiological Society. Under detta namn torde det fortfarande vara verksamt i London (White 1962 s. 223 f.). Sannolikt har också ecklesiologisternas arkiv övergått i dess vård.

Referenser Addleshaw, C. W. O. & Etchells, F. 1948. The architectural sitting of Anglican worship. London. Cnattingius, L. D. & Cnattingius, N. 1970. Habo kyrka. Vartofta härad, Västergötland. Band 11:1 Volym 135 av Sveriges kyrkor. Konsthistoriskt inventarium . . . På uppdrag av Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien utgivet av S. Karling, A. Tuulse och P.-O. Westlund. Stockholm. The Ecclesiologist. Vols.VIII (1847),XIII (1852), XIV (1853), XVIII (1857), XXIII (1862). XXIV (1863). London. Mandelgrcn. N. M. 1889. Förteckning på de aj N. M. Mandelgrcn samlade studier, teckningar och utkast till Atlas till Sveriges odlingshistoria .. . Stockholm. Dens. 1862. Monuments Scandinaves du moycn-ågc. Paris. Stavenow, A. 1972. Nils Månsson Mandelgrcn. Nordiska Museets Handlingar 79. Lund. White, J. F. 1962. The Cambridge movement. The Ecclesiotogists and the Gothic revival. Cambridge.

Fornvännen 77 (1982)

110

H. Nyman

Nils Månsson Mandelgren and the chancel screen in Habo Church
We derive important additional knowledge concerning the interiör of Habo Church from an illustration in the periodical Ecclesiologist in 1852 made after a drawing by the Swedish collector and antiquarian N. M. Mandelgren (1813—1899). Mandelgren had connections with the Ecdesiological Society in London, which very successfully worked for a revival of medieval Gothic church architecture. Mandelgren tried to gain the support of the Society for the publication of his drawings of Swedish ancient monuments, and placed a collection of drawings at its disposal induding the above interiör of Habo Church in Västergötland. This drawing shows inter alia the appearance of the chancel screen of the church 1723—1872. T h e "Ecdesiologists" in England were particularly interested in this detail, as the separation of the chancel from the näve by a high screen, unusual in Sweden, corresponded to their ideal of a liturgically correct church interiör.

Fornvännen 77 (1982)