Vikingatida kammar i öst och väst : ett diskussionsinlägg Ambrosiani, Kristina Fornvännen 180-183 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1982_180 Ingår i: samla.raa.se

Vikingatida kammar i öst och väst
Ett diskussionsinlägg Av Kristina Ambrosiani
Ambrosiani, K. \M2. Vikingatida kammar i öst och väst. Ett diskussionsinlägg. (Viking Age Combs in East and West.) Fornvännen 77, Stockholm. The author compares the comb typologies of Staraja Ladoga and Seandinavia and discusses chronology on the basis of comb types. It is known that the combs were made by itinerant eraftsmen, travclling from one trading centre to another: this can be suspected regarding other artefacts, e.g. oval brooches. The mere occurrence of so-called Scandinavian artefacts in graves is consequently doubtful evidence of Scandinavian settlement "abroad". Kristina Ambrosiani, Institutionen S-106 91 Stockholm, Sweden. för arkeologi, Stockholms universitet,

Under cn lång rad av år har Olga Davidan och andra ryska forskare redovisat bearbetningar av material från Staraja Ladoga i Archeologicekij Sbornik och det är välkommet med en svenskspråkig om än kortfattad resumé av diskussionerna. När det gäller kronologi och hantverkets utveckling spelar kammarna en central roll i såväl Staraja Ladoga som här. K a m m e n är här näst efter keramik den vanligaste gravgåvan under vikingatiden och kammar eller spår av deras tillverkning har också i riklig mängd påträffats i samband med undersökningar av den tidens städer och marknadsplatser i östersjö- och Nordsjöområdet. Både här i Stockholm och i Leningrad har jag haft tillfälle att diskutera vikingatidens kammar och kamtillverkning med Olga Davidan, och i detta sammanhang kan det vara på plats med en jämförelse mellan materialet i Mälardalen och det i Staraja Ladoga. Inledningsvis kan man konstatera, att det vikingatida kammaterialet visar påfallande överensstämmelse över stora områden från Fornvännen 77 (1982)

Dublin och York i väster till Staraja Ladoga i öster. Till övervägande delen kan dessa kammar passas in i den typindelning, som föreslagits med utgångspunkt i kammarna i Birkas gravmaterial (Ambrosiani 1981 s. 95 ff.). Att låta Nordeuropas vikingatida kammar anpassas till Birkas typologi är mindre ett utslag av lokalpatriotism än beroende på det faktum att Birka är den plats, där man påträffat det absolut största antalet kammar, ca 700 varav 325 i gravarna. K a m m a r n a kan grovt indelas i två grupper dels med utgångspunkt i stödskenornas tvärsnitt dels med utgångspunkt i ornamentiken. K a m m a r av grupp A säges h a plankonvext tvärsnitt, dvs. ett höjd/breddindex som överstiger 3,5, medan kammar av grupp B har ett lägre indcxtal.

B

höjd bredd

>3,5

B g

höjd bredd

<3,5

Beträffande ornamentiken indelas kammarna enligt följande:

Vikingatida kammar A-kammar har stödskenor med konturföljande linjer och kan vidare indelas i tre undergrupper. A l Stödskenor med endast konturföljande linjer eller med konturföljande linjer och vertikala linjer A2 Stödskenor med konturföljande linjer och punktcirkelornamentik A3 Stödskenor med konturföljande linjer och flätbandsornamentik B-kammar saknar konturföljande linjer och kan indelas i fyra undergrupper varav Bl dessutom har tre varianter. Bl Stödskenor med kryssornamentik B l : 1 stödskenor där cn eller flera parallella linjer korsar varandra cn gång B l : 2 stödskenor där en eller flera parallella linjer korsar varandra mer än en gång B 1:3 stödskenor där en eller flera vinkelböjda linjer korsar andra vinkelböjda linjer

181

Enligt Birka

Enligt Ladoga

Staraja

A2 SfiiiÄ

GRUPP I , la, b,v;

typ 2g

A3«
B1:1 L^ÅnmmMmii

GRUPP I , t y p Ig; 2a,b,v GRUPP I I

Bl:2 0Sw™lfi^Ä 1
D I O L»«MIIMIPflW!i3 T

B2

CSSBBBBJB y

B3 B4
Fig. 1. Med utgångspunkt i fyndkombinationer och hur olika kamtyper kombineras med varandra i gravar med mer än en kam, kan man från Birkas horisont fastställa en kronologisk ordning för kamtypcrna. (Fig. 2.) 850 900 950

B2 Stödskenor med vertikal linjeornamentik B3 Stödskenor med punktcirkelornamentik B4 Oornerade stödskenor För att kunna jämföra resultaten av bearbetningarna av Staraja Ladogamaterialet och det skandinaviska är det nödvändigt att kalibrera typinddningarna, och i detta fall låta Birka i styrka av större antal kammar vara tongivande. (Fig. 1.)
800

A1 A2 A3
•IM Bl: 2 Bl: 3

CSSiiiiÄ

B2 B3
Fig. 2.

rSwiiiiiiiii^'

B4

Fornvännen 77 (1982)

182

K. Ambrosiani anses som ett fullgott skäl, när det bara i det år 1940 publicerade Tafelband till Birka I avbildats 15 A l - och A2-kammar, och när Svarta jordcnkatalogen över Stolpes undersökningar innehåller 112 kammar av detta slag. När det gäller dessa kammar kan man konstatera, att A l - och A2-kammar är en klar utveckling av de vendeltida kammarna som finns i Skandinavien, medan Tempel, som i stor utsträckning arbetat med nordeuropeiska kamformcr, påpekar att 700-talets frisiska kammar är av helt annat slag. M a n kan vidare konstatera, att den yngsta av A-kammarna, A3, saknas på frisiskt område. I Norden kan alltså A l och A2 ses som ett led i cn utvecklingskedja, som sträcker sig både bakåt och framåt i tiden sett ur A l : s och A2:s perspektiv, medan dessa former representerar cn ny kamtyp i Frisland, när de debuterar i slutet på 700-talet (Tempel 1979), och de får heller inte sin fortsättning i den yngre A-formen A3. Det förefaller därför rimligt att se A-kammarna som en ursprungligen skandinavisk kamtyp, som via kammakarna med deras ambulerande verksamhet fått en vidare spridning. Det fåtal kammar av detta slag som är funna i Dorestad får snarast ses som det västligaste nedslaget bland dessa kammakare, och i Southampton, som i övrigt har starka frisiska inslag i sitt material från denna tid, finns inga tecken på A-kammar, medan det däremot finns rikligt med kammar av frisisk typ, som använts parallellt med Akammarna i Dorestad. V a d som också talar för ett skandinaviskt ursprung är A-kammarnas breda och förhållandevis plana stödskenor — en form som är naturlig, om man arbetar med älghornets skövlar som utgångsmaterial. Älg fanns rikligt i Norge och Sverige men saknades däremot vid den aktuella tidpunkten väster om en linje vid O d e r (A. Skuncke 1949 s. 18), där det i stället förekom kronhjort. N ä r Akammar sedan tillverkades utanför älg-distrikten användes kronhjorthornets stång till stödskenorna, men med ökad efterfrågan breddades vägen för B-kammarna vars stödskenor kunde tillverkas även av kronhjort-

I Staraja Ladoga, där kammarna påträffats i kulturlager på boplatsen, har den kronologiska ordningen bestämts med hjälp av de daterade lagren. Det är då intressant att konstatera, att Davidans typ I: l a , b och v, som närmast motsvarar A2, i Staraja Ladoga är begränsade till lager E dvs. motsvarande tiden 750—ca 900. Davidans typ I: Ig och a, b, v, g dvs. i huvudsak kammar med flätbandsornamentik (A3) finns i lager D dvs. från ca 900, och kammar av Davidans grupp II ( = B-kammar) finns uteslutande i 900talssammanhang. På samma sätt kan man iakttaga överensstämmelser mellan kamtyp och kronologi också från andra platser som Hedeby, Wollin, Dorestad och Elisenhof (Ambrosiani 1981 s. 27). Denna likhet i material över så stora områden leder gärna tankarna till en central tillverkningsplats och en vida spridd handel med kammar under vikingatiden. Mot detta talar emellertid de tydliga spåren av kamtillverkning, som finns i städer och på handelsplatser vid denna tid. Beräkningar av kammakaravfallet i Hedeby (Ulbricht 1978 s. 138) och i Ribe (Ambrosiani 1981 s. 155 ff.) visar dock att kamproduktionen förefaller att ha varit för liten för att kunna belägga cn hdtidssyssclsatt kammakare p å respektive plats. Mycket talar emellertid för att kammakaren varit en specialiserad hantverkare och detta jämte materialets uniformitet indicerar vidare att det varit fråga om ett vandrande hantverk, där kammakarna rört sig mellan marknadsplatserna i Östcrsjö- och Nordsjöområdet. I detta aktualiseras också frågan om kamtypernas ursprungsområden. M a n har av tradition hävdat att A l - och A2-kammarna skulle vara av frisiskt ursprung (Arbman 1937 s. 238; Wilde 1939 s. 76; J a n k u h n 1943 s. 154; Hiibcner 1953 s. 186 m. fl.), men det förekommer sällan någon argumentation varför så skulle vara fallet, utan det är snarare ett fall av att något blir sant ju mer det upprepas. Det enda argument som anförs är att det finns så många k a m m a r av detta slag i Frisland — 11 stycken i Dorestad, vilket inte kan
Fornvännen 77 (1982)

Vikingatida kammar hornets taggar, och på detta sätt kunde fler kammar utvinnas ur samma horn. Det likartade kammaterialet behöver således inte betyda att vare sig friser eller skandinaver varit närvarande, där man funnit kamtyper som tillskrivits dessa folk, utan att flera platser besökts av kammakare med gemensamma hantverkstraditioner. Detta mönster behöver heller inte enbart inskränkas till kammakaren utan kan säkert appliceras även på andra hantverkare. M a n kan exempelvis jämföra med spridningsbilden av Berdalsspännen och de fynd av gjutformar till dessa som gjorts i Ribe (BrinchMadsen 1976). M a n ser i detta inte Ribe som en central tillvcrkningsplats för denna spännctyp utan snarare som en av de platser som besöktes av bronsgjutare med denna tillverkningstradition. Detta ger oss vidare anledning att vara försiktiga med att påstå, att det varit skandinaver närvarande på alla platser, där man påträffat "skandinaviska" föremålstyper — kanske har de bara haft besök av samme hantverkare. När man i Menzlin frågar sig var den skandinaviska bosättningen varit belägen, eftersom man bara hittar slavisk keramik i kulturlagren trots att man har ovalspännen i gravarna (Schoknecht 1977), och man frågar sig var den slaviska gravplatsen till boplatsen finns, har man kanske gått just i denna fälla. Kanske beror det på att det aldrig bott några skandinaver där, kanske var det bara så att man haft besök av samma bronsgjutare som Hedeby, Ribe eller Birka. I det sammanhanget förtjänar också att påpekas att det inte i någon av Menzlins vikingatida

183

s. k. skandinaviska gravar förekommer en endaste kam, och det är väl tveksamt om detta skulle varit möjligt, om det verkligen var fråga om skandinaver med tanke på att det bl. a. i Birka fanns en kam åtminstone i var fjärde grav. Måntro om det verkligen fanns några skandinaver ens i Staraja Ladoga?

Referenser Ambrosiani, K. 1981. Viking age combs, comb making and comb makers; in the light of finds from Birka and Ribe. Stockholms Studies in Archaeology 2. \ibman, H. 1937. Schweden und das Karolingische Reich. Studien zu den Handclsverbindungen des 9. Jahrhunderts. KVHAA Handlingar 43. Stockholm. Brinch-Madsen, H. 1976. Specialist i spamder. Skalk 1976:4. Arhus. Hiibcncr, W. 1953. Keramik und Kämme in Dorestad. Germania 31. Berlin. Jankuhn, H. 1943. Die Ausgrabungen in Haithabu (1937—39). Vorläufigcn Grabungsbcricht. Berlin-Dahlem. Schoknecht, U. 1977. Menzlin. Ein fruhgcschichllieher Ilandelsphilz nn der Peene. Berlin. Skuncke, A. 1949. Älgen. Studier, jakt och vård. Stockholm. Tempel, W.-D. 1979. Die Kämme aus der friihgcschichtlichcn Wurt Elisenhof. Studien zur Kiislenarchäologie Schleswig-Holsteins. Serie A Elisenhof, Band 3. Frankfurt am Main. I'II > i ii-ht, I. 1978. Die Gcwcihverarbcitung in Haithabu. Die Ausgrabungen in Haithabu. Siebenter Band. Neumiinster. Wilde, K. A. 1939. Die Bedeutung der Grabung Wollin 1934. Greifswald.

Fornvännen 77 (1982)