Birkas orientaliska praktplagg Hägg, Inga Fornvännen 78, 204-223 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1983_204 Ingår i: samla.raa.se

Birkas orientaliska praktplagg
Av Inga Hägg

Hägg, I. 1984. Birkas orientaliska praktplagg. (The oriental attire at Birka.)
Fornvännen 78. Stockholm.

Most of the richest men's and women's graves at Birka contain remains of splendid "oriental" attire — partly or wholly of silk, with fur trimmings and ornaments ol gold and silver. Parallels in other areas of medieval Europé show that garments of this kind patterned after the ccremonial costumes of the Byzantine court signified persons of particularly high rank. Obviously the court in Kiev acted as important intermediary.
Inga Hägg, S:t Persgatan 16, S-193 00 Sigtuna, Sweden.

Mot slutet av 1800-talet undersökte Hjalmar Stolpe 566 brand- och 544 skelettgravar i Birka, d ä r a v 180 kvinnliga och 128 manliga ( A r b m a n 1940; Gräslund 1980). Närmare 130 av de kvinnliga och ett femtiotal av de manliga skelettgravarna hade textilrester. V å r föreställning om dräkten i Birka grundar sig framför allt på dessa sammanlagt 180 "textilgravar", d.v.s. 33 % av skelettgravarna och 16 % av samtliga i Birka undersökta gravar. 1 Den bild Geijer 1938 skisserade av dräktskicket i Birka har på ett avgörande sätt präglat uppfattningen om dräkten i vikingatidens Norden. En för den dräkthistoriska tolkningen avfynden central tanke i Geijers bok uttrycks i följande ord (Geijer 1938, s. 150): "Auf ihren Reisen legten sich die Männer ganz naturlich die prachtvollen exotischen Kleider zu, die sie zu sehen bekamen, während die daheim verbliebenen Frauen sich an ihre nationale Kleidung hielten." — Så skriver Blindheim (1947 s. 102): "mens kvinnene holdt fast ved sin enkle 'nasjonaldrakt', har mennene på sine rejser fatt smak for rent eksotiske möter". Även J a n k u h n (1976 s. 257) hänvisar för Hedebys del till Geijers resultat: "dass die Frauentracht der Wikingerzeit verhältnismässig stereotyp w a r " etc. och tillägger "aber
Fornvännen 78 (1983)

m a n wird im grossen und ganzen fiir den Wik an der Schlei wohl mit ähnlichen Verhältnissen rechnen diirfen, wie sie in Birka angetroffen w u r d e n " . O c h hos Munksgaard (1974 s. 160 ff.) heter det: "Skålfibulaen er i besidddse af en enorm livskraft, for vi finder den igennem hele vikingetid som standardudstyr til kvindedragten . . . Hvordan denne dragt h a r set ud, ved vi god besked om, forst og fremmest fra fundene i Birka." Och hon fortsätter: " D e n her beskrevne dragt har i vikingetid vaeret utbredt över hele Skandinav i e n " etc. Även när det gäller mansdräkten hänvisas till Birka: "Igen er det Birka, der har ydet det vaesentligste materiale". I den av Ginters nyligen publicerade jämförande studien av dräkten i Birka och Ostbaltikum (Ginters 1981) berörs inte frågan om Birkadräktens ställning i ett skandinaviskt samm a n h a n g . En ungefar samtidigt utkommen s m ä r r e undersökning av Bau, där kvinnodräkten diskuteras (Bau 1981), tar på traditionellt sätt Birka som norm. Birka spelar alltså en avgörande roll för nu r å d a n d e uppfattning om vikingatidens dräkt och då framför allt Geijers beskrivningar i Birka I I I (Geijer 1938). I detta arbete analyserar och diskuterar Geijer omkring 220 fragment, n u m e r ä r t sett egentligen bara 5 % av

Birkas orientaliska praktplagg d e ca 4 800 textilrester som finns bevarade från Birkagravarna — textilierna på metallföremålen inräknade. (Ytterligare ca 5 % finns avbildade men inte beskrivna i Birka III.) I centrum för Geijers iakttagelser stod, som bekant, vävnadernas tillverkningsteknik, inte det dräkthistoriska. Hennes publikation innehöll t.ex. inte redogörelser tör de många nyttosömmar som förekommer på fragmenten och som har den största betydelse för dräkttolkningen. Själv har jag vid ett par olika tillfällen grundligt studerat textilresterna från Birkas gravar, nämligen dels för en undersökning av kvinnodräkten (Hägg 1974) och dels — sedan j a g 1976 fatt museets tillstånd att öppna en stor del av de förslutna och med glaslock försedda askar i vilka textilierna förvaras — för en undersökning av dräktskicket i såväl m a n s - som kvinnogravarna (Hägg, Birka II, Die Tracht, under tryckning). Med utgångspunkt från denna bredare materialbas är det nu möjligt både att identifiera nya plagg och att korrigera bilden av tidigare vunna resultat. 2 De "orientaliska" praktplaggen, tunika och tröja, som kunde påvisas bland fragmenten från kvinnogravarna (Hägg 1974) anger att kvinnodräkten i Birka inte kan ha varit den "enkla nationaldräkt" man hittills hävdat. Den inledningsvis refererade, nu allmänt vedertagna uppfattningen, att dräktskicket varit tämligen enhetligt över hela Norden, måste därför prövas på nytt liksom den förklaring Geijer ger till närvaron av orientaliska element i Birkas mansdräkt: att männen lagt sig till med exotiska plagg de fatt syn på i främm a n d e land — element, som alltså dessutom u p p t r ä d e r i kvinnodräkten. Idag kan dräktmaterialet från Birka i grova d r a g grupperas kronologiskt (Hägg, Birka II). Analys av textilier och spännen från kvinnog r a v a r n a visar, att linnesärken varit relativt vanlig (uppåt 60 mot tidigare kända 6 exempel). Linnematerialet var i en del särkar slätt, i a n d r a goffrerat. Spår av den släta särken finns huvudsakligen i de äldre gravarna och av den goffrerade i de yngre (800- resp. 900talct). Att de två särkarna kan skiljas åt kro-

205

nologiskt bekräftar, att det måste röra sig om två olika typer och inte, som också hävdats, om en och s a m m a typ — nämligen den goffrerade: "resterna av såväl plisserat som slätt linne i birkagravarna torde härröra från samma sorts plagg — med den enda skillnaden, att somliga blivit smutsiga och tvättats! Alltså inte olika typerl" (Geijer 1980 s. 215). O m ett sådant antagande verkligen stämde måste m a n ju dra slutsatsen, att goffrerade särkar, eller "rynkveckade", för att använda en term d e n n a författare numera föredrar, inte längre tvättades efter ca 900! Sålänge en systematisk dräkthistorisk bearbetning av textilresterna från gravarna i Birka saknats — och sådan är situationen i stort sett fortfarande — har det varit naturligt att koppla s a m m a n frågan om ursprunget till Birkasärkarna och andra plagg av linne med frågan om den fina linnevara det här gäller kunnat produceras i landet under vikingatiden (jfr H ä g g 1974 och nedan; Vierck 1981 s. 122 och A n m . 14). Nu har det visat sig, att en sådan koppling just i fallet Birka är mindre lyckad, eftersom införseln av främmande stoffer här i betydande utsträckning dikterats av a n d r a faktorer än tillgången på inhemskt material. Men, som jag tidigare framhållit ( H ä g g 1974 s. 101): "Linnematerialet torde i b å d a fallen (d.v.s. i båda särktyperna) vara importerat, och åtminstone ifråga om den goffrerade särken vågar man påstå, att hela plagget importerats från sydslaviskt område i färdigt skick. Också den släta särken torde ha n ä r a paralleller i det sydösteuropeiska folkdräktsmaterialet" (oeh skulle med andra ord också kunna vara importerad i färdigt skick; kursiverat h ä r ) . Geijer, som i och för sig länge räknat med en inhemsk tillverkning ("enstaka fynd tyder bestämt på att spånadslin framställdes i Norden redan under järnåldern. O c h talrika stadganden från det medeltida Sverige och Finland . . . tyder på en tidigt uppdriven produktion av spånadslin", Geijer 1972 s. 16), menar numera, med hänvisning just till den goffrerade särkens sydöstliga ursprung, att linnet här skulle kunna vara importerat från samma håll (Geijer 1980 s. 215). 3 — U n d e r alla omständigheter är det u p p e n b a r t , att inte heller linnesärkarna kan
Fornvännen 78 (1983)

206

/. Hägg yngre. För tunikan gäller det omvända förhållandet. De huvudbonader med brickband av silver och silke fastsydda på siden, som förekommer i flera av kvinnogravarna, har uppenbarligen burits tillsammans med den brickbandsprydd a tunikan och de hör liksom denna hemma i 900-talsgravarna. Att också sjal eller mantel ingått i kvinnodräkten är i och för sig sannolikt men huvudparten av de yllerester, som m a n tidigare antagit komma från detta plagg har visat sig höra till yllekjolen (Geijer 1938 s. 140; jfr H ä g g 1974 s. 39 ff., 59 ff.). D e n n a blick på kvinnodräkten torde ha givit liera av de viktigare skälen till, att det inle kan vara riktigt att rubricera den som en enkel nationaldräkt: både ifråga om material och utförande hör plaggen till det mest utsökta som under vikingatiden förekom i profana samm a n h a n g och de främmande, sydöstliga inslagen dominerar starkt. Det är samtidigt tydligt att kvinnodräkten genomgår en förändring under de runt två århundraden det gäller och att de sydöstliga inslagen blir särskilt påtagliga i dräkten underyngre birkatid. De största förändringarna är, att linnet får en vidare a n v ä n d n i n g medan yllet går tillbaka, att den sydslaviska goffrerade särken introduceras liksom applikationerna av siden med silvervävda bårder på tunika och huvudbonad. Den "enkla nationaldräkten" bestående av linnekjol och goffrerad särk, sjal eller mantel, utifrån vilken man brukat generalisera (jfr inledningen) visar sig tillhöra den av främm a n d e inslag särskilt starkt präglade 900talsdräkten i Birka. Som nämnts fanns ett femtiotal manliga "textilgravar". Bara obetydliga rester av ylleoch linneplaggen har undgått förmultningen i dessa medan siden och diverse arbeten i guldoch silvertråd finns väl representerade. En mantel av kraftigt ylle har hört till mansdräkten (Geijer 1938 s. 140 ff). I en grav, Bj 903, fanns fragment av benbeklädnaden bevarade i korrosionen på ett par bronshakar (Geijer 1938 s. 144 f ) . Från några gravar kommer också rester av en enkel ylletunika eller jacka (Hägg, Birka If). Yllematerialet är här av grövre typ med z-spunnen varp och s-spunnet inslag.

räknas till den enkla nationella dräkt man m e n a t att birkakvinnorna burit. Till kvinnodräkten hörde en hängsdkjol, som i en del fall var av linne, i andra fall av ylle (Geijer 1938 s. 134 ff.; Hägg 1974 s. 39 ff.). Yllekjolen förekommer framför allt i 800talsgravarna. Den ålderdomliga, peploslikn a n d e kjoltypen med spännen som fästes direkt i plaggets fram- och bakstycken (typ Kekomäki, Schwindt 1893) kan inte påvisas bland de bevarade textilierna från Birka. Likaså har det länge diskuterats huruvida de fina yllekvalitéer som förekommer i Birkag r a v a r n a och som alltså i stor utsträckning a n v ä n t s till kjolarna — framställts i landet eller på främmande håll och mycket talar för, att både linnet och yllet i Birkakjolarna skulle vara importerat, kanske till och med från s a m m a större kulturområde — trakterna kring Svarta Havet och ö s t r a meddhavet. (Utförliga litteraturhänvisningar senast hos Ingstad 1979, som refererar och kritiserar diskussionen.) Sedan det också blivit möjligt att öppna de askar som Birkatextilierna förvaras i och granska innehållen genom mikroskop blev det klart att även kjolen i några av de yngre gravarna bör ha varit av gqffreral linne. Det visade sig vidare, att en del av sidenfragmenten skulle kunna härröra från ett icke närmare bes t ä m b a r t , eventuellt förklädesartat plagg. Båda dessa plagg torde, av tillverkningsmaterialen att döma, ha en främmande bakgrund, förmodligen d e n s a m m a som den hittills angivna i sydöstra Europa. De "orientaliska" inslagen i kvinnodräkten — liksom i mansdräkten ett framtill öppet, kjortdliknande plagg, motsvarande folkdräktens tröja, och en framtill sluten tunika — är relativt vanliga bland textilgravarna i Birka. Tröjan kan påvisas i inte mindre än ett trettiotal fall ( = 38 % av alla daterade kvinnogravar med textilier; jfr Hägg, Birka II), tunikan i 23 ( = 28 % ) . Båda plaggen var rikt utstyrda, tröjan med bårder av siden, tunikan dessutom med silvervävda brickband fästa u t a n p å sidenbårderna. Man kan märka en kronologisk tendens också ifråga om dessa plagg: tröjan är procentuellt sett vanlig i de äldre textilgravarna men mera sällsynt i de
Fornvännen 78 (1983)

Birkas orientaliska praktplagg

207

Fig. I. Birka. Posamcntarbeten av dragen och spunnen silvertråd; a) glidknut, typ P24, b) hängen ("gitterartige Verzierungen") från ändstycken till knytband, sannolikt gördlar. — Birka. Posamentarbeiten aus gezogenem und gesponnenem Silberdraht. a. Gleitknoten, Typ P24. b. Anhänger ("gitterartige Verzierungen"), wahrscheinlich von Gurtclcndstucken.

Geijer, liksom tidigare Arne, menade att k n a p p r a d e r n a i några av Birkas manliga skelettgravar, samt i vissa fall de "orientaliska" d r ä k t p r y d n a d e r n a av textilt material (Bj 735 och 944 n ä m n s särskilt; Geijer 1938 s. 144; Arne 1914) hört till ett plagg av livrocks- eller kaftantyp. Hon antog också att flera av mansgravarnas dyrbarare dräktornament ursprungligen suttit på en mantel (Geijer 1938 s. 142): Obrigens sind mehrere Beispiele von Silberbändern (brettchengewebte oder vom Typus P 10) an der Spange (d.v.s. ringspännet) oder in der Nähe derselben vorhanden . . . was zu der Vermutung Anlass geben känn, dass der Mann auch elegantere Mantel als die oben festgestellten aus gröber Wolle gehabt hat. Die auf vielen Grabplänen dem Anschein nach sinnlos herumgestreuten Silberbänder können vielleicht von solchen lose hingelegten Manteln stammen. En liknande uppfattning har Ginters (1981 s. 10) i diskussionen av de två "mantelspännen a " i en del av mansgravarna. De inte så sällsynta parstyckena av siden och ädelmetall (Geijer 1938 Taf. 28 1-2; här fig. 1) tolkade Geijer som ändstycken till knytband på de elegantare mantlarna. Arbman (1940) kallar d e m däremot i sina gravbeskrivningar för "Giirtdendstiicken". Den närmare granskningen av mansgravarnas textilier (Hägg, Birka I I ) , har givit vid

h a n d e n , att brickbanden och posamentbårderna sannolikt inte suttit på en mantel, utan att de istället, liksom i kvinnogravarna, hört till kaftan/jacka, tunika och huvudbonad. Kaftaner med denna typ av praktornament fanns i en rad mansgravar. Fem av dem var k n ä p p t a framtill, tre gånger fanns dessutom läderbälten med beslag (jfr Jansson 1978). De övriga kaftanerna, ett tiotal, har hållits samm a n med en gördel av textilt material (oftast siden) med rikt utformade ändstycken — A r b m a n s " G i i r t d e n d e n " . Dessutom tycks kaftanen ha haft ett slag upptill, i vilket ett ringspänne var fäst på samma sätt som T h u n m a r k - N y l é n visat på gotländskt material (jfr även det alternativa bruket av knappar och ringspännen i männens livrockar i hela ö s t b a l t i k u m under järnålderns senare del; Ginters 1981). Häri ligger förmodligen förklaringen till att flera av silverbårderna i Birkag r a v a r n a befann sig invid spännet på höger axel. Det spänne som i flera gravar hittades vid höft eller knä (Geijer 1938 s. 141 f. och not 1) kan också ha hört till kaftanen om man tänker sig att denna var konstruerad som det kaftanplagg som förekommer på flera medeltida figurbleck, med det ena framstycket diagonalt överlappande det andra. Flera rester av ett sådant plagg har anträffats bland de vikingatida textilierna från hamnen i Hedeby (Hägg, Ausgrabungen in Haithabu. Bericht 20,
Fornvännen 78 (1983)

208

/. Hägg av guld- och silvertråd på silke. Dessutom förekommer bräm av mård-, bäver- och ekorrpäls. Sidenmaterialet är så gott som uteslutande av vanlig mediterran samitum-typ med z-spunnen varp. 4 I metalltrådsarbetena har man vidare, mot vad som annars var brukligt i Västerlandet vid denna tid, använt dragen guld- och silvertråd, inte den platta lantråden. Arne pekade på Orienten som ursprungsområde för dessa arbeten (Arne 1914 s. 214; obs. hans vida definition av begreppet " O r i e n t e n " ! ) . Detsamma hävdade Geijer 1938 och 1972 — med reservation för gulddiadem etc. av typ P 4—8 och 16 (sådana finns framför allt på huvudbonader av den äldre typen), vilka hon menade borde vara inhemska eftersom metalltråden här föreföll grövre än i de andra. Mätningar under mikroskop visar dock att en sådan skillnad inte existerar utan att samma tråd kunnat användas, än för inslaget i brickband, än för posamentknutar o d i liir broderier. Enligt Geijer skulle det sannolika ursprunget för Birkas brickband med dragen metalltråd vara Bysans (Geijer 1980 s. 219). Nu finns ytterst fa prov på bysantinska arbeten av detta slag bevarade, men i dessa är tråden av lantyp (Stegmann 1901; Schmedding 1978), och inte som i Birka dragen. Det är också vad man kunnat vänta med tanke på att den av Bysans avhängiga textilmanufakturen i England under tidig medeltid arbetade med tråd av den sedvanliga lantypen (se t.ex. Lopez 1945 och 1948). De enda paralleller till Birkas textilarbeten med dragen ädelmetalltråd som hittills finns att åberopa kommer från Ryssland, framför allt från det forna Kievrikets område. Som redan framgått, torde kvinnodräktens goffrerade särk komma från samma håll. Sydösteuropeiska, n ä r m a r e bestämt från kulturområdet Bysans-Kiev, var möjligen även de finare yllekvalitéerna samt sidenet. Nordiska dräktforskare i allmänhet menar, att mansdräkten i Birka snarast bör ha liknat den frankiska bortsett från de "orientaliska kaftanplaggen", som ju tidigare påvisats bara i en liten del av gravarna. Man finner vanligtvis två förklaringar till dessa orientaliska inslag i Birkas dräkt. Den ena har Geijer klarast formulerat, nämligen att det rör sig om en

under tryckning). Spännet bör då ha suttit fäst i nedre hörnet av det överlappande stycket. Mansdräktens kaftan/livrock var rikare utsmyckad än kvinnodräktens. Som denna hade den bårder av siden, men därutöver olika slags broderier i guld- och silvertråd och posamentarbeten. Brickbanden däremot förekommer liksom i kvinnodräkten så gott som uteslutande på tunikan. Basmaterialet i båda plaggen var, som flera bevarade exempel visar, i en del fall fint ylle, i andra linne. I de rikaste gravarna har det funnits både kaftan och tunika samtidigt. Rester av en huvudbonad anträffades i ett tjugotal mansgravar. Ett par olika typer kan urskiljas. I sju fall torde det röra sig om en u p p å t spetsig mössa, typ A (Hägg, Birka IL): ett slags tiara eller pileus — några gånger med ändbeslag och hängprydnader {Birka I, Taf. 94). Dess ovansida pryddes av bårder framställda av dragen guldtråd. En annan huvudbonad, typ B, fanns i kanske sex av gravarna. D e n n a var rundad över hjässan och hade p r y d n a d s b å r d e r av dragen och spunnen silvertråd. Prydnaderna på huvudbonader och kaftaner är tydligt avstämda mot varandra, i en del fall även av samma slag och de har säkerligen hört ihop i dräkten. — Den "strutformig a " mössan (typ A) finns redan i de äldre birkagravarna, den rundade B-typen uteslutande i de yngre. De kaftanjackor, som på s a m m a sätt som huvudbonaden av rundad typ är prydda med dragen och spunnen ädelmetalltråd hiir hemma i 900-talet. Brickbandsp r y d d a tunikor, slutligen, visar sig bara i de yngre gravarna. P a n n b a n d kan möjligen påvisas i tre mansgravar. Intressant nog är inslagstråden i dessa fall inte, som annars i Birka, dragen utan platt, lantråd. Lantråden är med andra ord sällsynt i Birkagravarna och den förekommer över huvud taget inte, som framgått, i s a m b a n d med livrockar eller tunikor av "orientalisk" typ. Karaktäristiskt för de "orientaliska" praktplaggen — kaftaner, tunikor och huvudbonader av olika slag — var alltså den rika utsmyckningen med siden i bårder samt broderier, brickvävda band, posamentarbeten etc.
Fornvännen 78 (1983)

Birkas orientaliska praktplagg främmande lyx, vilken de enskilda köpmännen-vikingarna tillskansat sig i österled. 5 Dräkten jämställs då med en handelsvara m a n kommit över på samma sätt som glas, vapen, pärlor och annat eller kanske snarare med en resesouvenir. Som stöd för sin uppfattning hänvisade Geijer till Ibn Fadlans bekanta skildring från år 922 av rusiska köpmän vid Volga. Ibn Fadlan uppger uttryckligen att den döde "hövdingen", vars begravning skildras, ifördes en kaftan och andra orientaliska plagg. I den arkeologiska litteraturen framställs också i regel vikingarna som kuriosaälskande barbarer som gärna pyntade ut sig med märkvärdiga och dyrbara saker. Särskilt hos A r b m a n (1955) återfinnes denna syn på vikingarna som varande primitiva och burleska, en syn som i alla avseenden är nedärvd från de ofta avsiktligt karikerande arabiska berättarna och från de romerskkatolska missionsberättelserna. O m Ibn Fadlans skildring skriver Wikander (1963 s. 73 ff): "Det är inte alltför svårt att se, att hans skildring, några få konkreta detaljer frånräknade, är ytterst tendentiös. H a n skriver för att visa vilket barbari frånvaron av islams religiösa regler leder ett folk till." Bakom den gängse uppfattningen om Birka och Birkavikingen ligger alltså ett från början medvetet "vinklat synsätt: De hade svårt att klara sig med språket, men från slaverna, som tydligen hade lättare att lära sig arabiska, tog de med sig tolkar. Man kan nog räkna med att de ej sällan blev lurade av de slipade araberna. Det är ganska egendomligt att tänka sig de lurviga nordborna, åtminstone far man den uppfattningen om dem genom arabernas beskrivningar, vandra omkring på basargatorna i Bagdad, förbluffade över Orientens lyx och rikedomar. (Arbman 1955 s. 49; jfr Arbman 1961 s. 94 om "The rough Scandinavian with his camel-train in the elegance of Baghdad". Vikingen uppfattas alltså av tradition som en enkel barbar, som i sitt dräktskick styrs av diverse primitiva impulser, vilket i sin tur de orientaliska praktplaggen i Birkagravarna skulle ge belägg för. När orientaliska dräktelement däremot visar sig i en grav som antas hysa kvarlevorna efter en orientalisk köpman m e n a r man att de återspeglar den dödes etniska hemvist. Nyligen har Gräslund (1980 s. 80

209

f.) uppehållit sig vid detta problem och funnit att de rika kammargravarna, i vilka ju de orientaliska praktplaggen huvudsakligen förekommer, sannolikt hyst både skandinaviska och främmande köpmän och deras hustrur. M e n eftersom så gott som alla kvinnorna i dessa gravar också är försedda med de typiskt skandinaviska spännbucklorna, tvingas författaren kalkylera med möjligheten, att de av dessa kvinnor som skulle ha varit av främm a n d e härkomst anlagt skandinavisk dräkt. A large number (approximately 40 %) of the excavated chambergraves were women's graves. These could perhaps be identified as the wives of merchants. As the graves almost invariably contain oval brooches, the women can be identified as Scandinavian (or possibly women who had adopted Scandinavian dress). Thus the rich merchants may either have been Scandinavian, or had married Scandinavian women. (Gräslund 1980 s. 80.) Mot detta resonemang måste hävdas, att dräkten som informationskälla inte utnyttjats till fullo: de"skandinaviskt" klädda kvinnorna har visserligen spännbucklor, men för övrigt huvudsakligen en dräkt med främmande prägel, såsom kaftanjaekor, siden- och brickbandsvävda tunikor med tillhörande huvudbonader, linnesärkar etc. Och av de manliga "textilgravarna" är det bara ungefär tio där främmande praktplagg inte kan påvisas! De "exotiska" plaggen är så väl representerade i skelettgravarna, att man kan urskilja en äldre och en yngre orientaliserandc dräkttyp. Under s å d a n a omständigheter kan det inte vara riktigt att tillgripa "souvenirhypotesen" som förklaring till de östliga inslagen i Birkadräkten. Den regelmässighet som finns i denna dräkt både kronologiskt och ifråga om material, o r n a m e n t a l a inslag, plaggkombinationer etc. visar, att vi har att göra med ett verkligt dräktskick och inte med företeelser av den tillfälliga art som hittills hävdats. Till grund för "souvenirhypotesen" ligger också ett resonem a n g som ju egentligen är metodiskt felaktigt. För dräkthistoriska förhållanden gäller normalt att dräkten på ett mycket traditionsbundet och bestämt sätt ger uttryck i huvudsak åt två ting. Det ena är bärarens etniska tillhörighet. Detta finns tillräckligt belyst i en mängd arbeten rörande såväl förhistorisk som
Fornvännen 78 (1983)

210

I. Hägg det mit tunica, cappa und Giirtel, die gleichfalls von Gold und Edclsteinen strotzten. Ihr Schmuck setzte sich zusammen aus einem Brustzierat (monile), einer goldenen Halskette, Armspangen (armillae) und goldenen, mit Steinen besetzten Binden (vitta), die das Haupt umwanden — diese sind wohl als dichterische Umschreibung von "Krone" zu denken. Klart är, att härskarsymboliken och den rangbetecknande dräkten redan måste ha funnits i Skandinavien under 800-talets förra hälft. Det är också tydligt att den dräkt som skildras är den traditionella frankiska, sådan den (efter bysantinskt mönster) tog sig ut red a n på Arnegundas tid (520/25 - 565/70) .7 Med fynden från Vendel, Valsgärde och G a m l a Uppsala finns hjälmen som exklusiv rangsymbol belagd redan under Vendeltid (jfr Sutton Hoo). Liksom hjälmen var svärdet sedan gammalt en rangsymbol. Vid sidan av dessa och andra vapeninsignier existerade en rad viktiga härskarattribut, som ännu bara delvis finns kartlagda för Nordens del, t.ex. praktbälten (Jansson 1978) och armringar av guld — beaga i Beowulfseposet: "die schönsten schmucken den König, der sein Ansehen mehrt, indem er wertvolle Baugen an seine Heiden verschenkt . . . An den Armbändern liess sich nicht nur ablesen, dass der Träger reich war und in der Gunst des Königs stånd, sondern auch, wes Standes er war." (Schramm 1955 s. 539.) Som jag tidigare påpekat (Hägg 1982 s. 258), hör armringarna eller ä r m p r y d n a d e r n a från Valsgärde och M a m m e n med broderier respektive brickband av guld- och silvertråd på siden utan tvivel till denna grupp av härskarsymboler. De kan jämföras med de guldbroderade ärm a r n a i Arnegundas grav. Särskilt armringa r n a från M a m m e n liknar östkyrkans epimanikia som Braun (1907 s. 363; jfr Schwineköper 1938 s. 20 ff.) beskriver på följande sätt: "ein armbandartiges, bis zu den Handen reichendes und zur Tunika . . . gehörendes Schmuckstiick, das nicht wie sonst aus Metall, sondern aus Zeug gemacht war, also als Gegenstiick der Stauchen oder Manschetten welche in den Riten des Ostens wenigstens schon im 10.—11. J a h r h u n d e r t bei der Feier der Lithurgie gebraucht wurden".

folklig dräkt från senare tider. 6 Redan av den anledningen har man inte rätt att utgå ifrån att birkavikingarna i främmande land givit u p p det egna dräktskicket vid anblicken av det exotiska. På det av Geijer åberopade stället hos Ibn Fadlan berättas inte bara att den döde " h ö v d i n g e n " ifördes en dyrbar dräkt. Det sägs faktiskt också att männen i allmänhet gick klädda i vanlig manteldräkt: "de har ikke på seg qurtaqer og heller icke kaftaner. M e n m a n n e n blant dem har på seg en klaedning, som han dekker den ene halvdelen (av kroppen) sin med, mens den ene handen hans stikker fritt ut av d e n . " (Birkdand 1954 s. 19.) Lika lite fog finns det för antagandet, att främmande köpmän i Birka skulle ha lagt sig till med skandinavisk dräkt. Nu uppvisar dräkten i Birkas textilgravar flera mycket särpräglade drag från så vitt skilda håll som Skandinavien och Orienten och kan därför inte i första hand sägas ange bärarens etniska hemvist. V a d dräkten för det andra brukar ge uttryck för är bärarens ställning i samhället. Även på detta finns otaliga exempel från förhistorisk och historisk tid, både i kyrkliga och världsliga s a m m a n h a n g . Dräktens rangbetecknande symbolvärde var uppenbarligen en reell faktor i Norden vid vikingatidens slut. På 1000-talsmynt avbildas Anund J a k o b i den gammalgermanska kungahjälmen (Källström 1956 s. 774 f; Alföldi 1934). Att dräkten hade s a m m a innebörd i Danmark redan under 800-talets förra hälft visar bl.a. en av S c h r a m m (1962 s. 45) refererad berättelse: Was allés zum Festornat eines königlichen Paares gehörte, ergibt sich aus der Schilderung, die Ermoldus Nigellus von der 826 vollgezogenen Ta ule des Dänenkönigs Harald und seiner Gemahlin bietet. Er zählt nämlich auf, was beiden bei dieser Gelegenheit von Ludwig dem Frommen und der Kaiserin Judith geschenkt wurde . . . Harald erhielt eine purpurfärbene clamis mit goldenem Rand und einen Giirtel (balteus), der ebenso wie das Gewand mit Edclsteinen besetzt war, einen goldlärbenen Mantel und weissliche Handschuhe, eine Krone, an goldenem Gehank ein Schwert, das Ludwig selbst getragen hatte, und goldene Sporen. Auf armillae diirfen wir wohl die Angabe beziehen, dass goldene Fesseln (vinc(u)la) Haralds beide Oberarme umspannten. Die Königin wurde bekleiFornvännen 78 (1983)

Birkas orientaliska praktplagg Med dessa få exempel har jag velat antyda, att härskarsymboliken i dräkt och vapen på nordiskt område kan följas åtminstone tillbaka i vendeltid. U n d e r sådana omständigheter är det nödvändigt att undersöka om Birkadräktens "orientaliska" element — som inte lät sig tolkas som etniskt betingade och inte heller längre kan betraktas som "resesouvenir e r " — istället kan vara rangbetecknande. I romarriket fanns tidigt en välutbildad ämbetsmannahierarki, vars högre och lägre nivåer markerades utåt i dräkten och i diverse attribut. Hit hör t.ex. trabea, calceus, phalerae eller tunikans clavii och segmentae som angav bärarens rang. 8 Bysans roll när det gällde att vidareutveckla det antika systemet till en veritabel dräkthierarki är väl bekant. I det bysantinska hovceremonidet fick de i Orienten och Medelhavsområdet utbildade idéerna om den hierakiskt ordnade ämbetsm a n n a s t a t e n med kejsaren i spetsen sitt tydligaste uttryck. De olika plaggens färger, material, utsmyckning och annat hade speciell rangbetecknande innebörd. Även de kyrkliga ämbetsmännen var inordnade i detta system: patriarker, diakoner, biskopar o.a. bar dräkter som var avstämda mot de världsliga ämbetsmannadräkterna på motsvarande nivå. De rangbetecknande elementen gick i såväl sakralsom profandräkt tillbaka på en och samma kanon.9 Bysans blev förebilden för det tidigmedeltid a Europa d ä r hov- och härskardräkt under å r h u n d r a d e n kom att stå under dess dominer a n d e inflytande. Karl den Store ville göra sitt välde till "det andra R o m " och manifesterade detta bl.a. med palatskapellbygget i Aachen. O c h när han ställer sig avvisande gentemot bysantinskt dräktskick återanknyter han i själva verket bara till en äldre fäs i den bysantinska hovdräktens historia — nämligen dräkten i kejsartidens Rom (se t.ex. S c h r a m m 1928 a s. 26). Men förebilderna för den yttre maktapparaten i övrigt hämtade Karl den Stora från Bysans. — Förhållandena i östra Europa beskriver Dieterich på följ a n d e sätt (1912 s. 9 f): schon zur Zeit der Bliite des ersten bulgarischen Rciches unter Symeon (893—927), der selbst in Konstantinopel erzogen war, bot die Hauptstadt Tirnowo den Anblick eines ganz byzantinisch

21

organisierten Holes . . . Wiederholt hat sich das höfische Leben in Russland nach byzantinischen Mustern gemodelt: einmal in dem altrussischen Kulturzentrum Kiew im 9., dann in dem Grossfiirstentum Moskau im 14. und 15. Jahrhundert. V a d slutligen norra Europa anbelangar och det bysantinska inflytandet på dräkten här, skall Nörlund anföras (1941 s. 32): I 1000-Aarene lod den länge byzantinske Dragt sig dog ikke laengere standse, den baeres först af de allerförnemste i Vesterlandene — Konger og Fyrster—, og paa Bayeuxtapetet fra senest omkr. 1100 er den tydelig nok et Standesmaerke, idet den helt länge Kjortel er forbeholdt den engelske Konge og Normannerhertugen, medens Grev Robert af Normandiet, som i Rang folger narmest efter disse, har halvlang Dragt, de ovrige kun Knaekjortel. Bysans inflytande gjorde sig alltså gällande på två plan: dels ett innehållsligt, beträffande dräktens symbolvärde, dels ett formellt, då m a n upplättade den bysantinska hov- och ä m b e t s m a n n a d r ä k t e n som förebildlig ifråga om material, färger och ornamentala inslag, alltså särskilt dess rangbetecknande element. Dess utformning är framför allt bekant genom avbildningar. Vad detaljerna beträffar och det tekniska utförandet är däremot inte mycket bekant. För frågan om ett bysantinskt inflytande kunnat göra sig gällande i Norden redan före 1000-talet, nämligen i Birka med dess livliga sydostkontakter, är detta givetvis ogynnsamt, eftersom textilfragmenten härifrån framför allt visar detaljer i dräkten. Men ett faller genast i ögonen i Birkadräkten och det är sidenmaterialet. Sidenet, framför allt det purpurfärgade, var en rangsymbol med långvariga traditioner i Bysans och Västeuropa. Som Fleury-Lemberg (1978) framhåller, värderades sidenet vid denna tid lika högt som guld. Det tillkom furstliga personer att bära siden och att begravas i sidenplagg. Siden i gravfynd lättas också i regel som ett tecken på, att den begravde varit en högt uppsatt person. Siden finns som bekant i de mest lysande nordiska gravfynden från forntidens slut, såsom i Valsgärde, Oseberg, Jelling och M a m m e n . J a n k u h n har i en uppsats (1956) a v h a n d l a t frågan om härskarsymbolik i nordiska fynd. Bl.a. hävdar han här, att det röda sidenplagg, som man hittat fragment av i J d Fomvännen 78 (1983)

212

I. Hägg

linge IN ordhög i och för sig kunde tänkas ha mont 1926). Bårderna kring ärmarna och garangbetecknande betydelse men tillägger: loneringar i guld och silver i övrigt på kafta" d a a b e r Seidenkleider, wie die Funde von Birka ner och tunikor i Birka är alltså ytterligare lehren, auch sonst gelragen wurden, ergibt sich exempel på rangbetecknande element. auch aus diesem Funde nichts mit SicherNågra detaljer i den bysantinska ceremoheit" (Jankuhn 1956 s. 103; kursiverat här). nidräkten kan man komma på spåret genom Åberopandet av Birka i detta sammanhang är att undersöka senantik och tidigmedeltida m i n d r e lyckat, eftersom det överhuvud taget sakraldräkt och vissa andra kyrkliga textilier, aldrig gjorts någon undersökning kring den eftersom den kyrkliga ämbetsmannadräktens eventuella härskarsymboliken i dräkterna rangbeteckningar var desamma som profandär. Att sidenplagg skulle ha burits "ocksä dräktens i det senantika och tidigmedeltida a n n a r s " visar i varje fall inte Birkafynden. R o m - B y s a n s (då också den kyrkliga dräkten i V a d som däremot bestämt kan hävdas är, att huvudsak kom till). Flera av de schweiziska siden förekommer i flera av Birkadräkterna relikfickor som Schmedding publicerat har och att siden för dåtidens människor var rangbeteck- glidknutar av silver och guld, som ganska väl nande. överensstämmer med en del Birkaposamenter, särskilt de av typ P 24. (fig 1). De i flera U t o m sidenmaterialet användes färgskalan birkagravar påträffade ornamenten av typ P med p u r p u r och rött överst samt ädla metal18—20, Geijers "gitterartige Verzierungen", ler och stenar för att markera de högsta h a r sina motsvarigheter i Schmeddings katasamhällsnivåerna. I senantik och medeltid lognummer 283, (fig. 2), liksom i den bekanta har enbart kejsaren och hans familj privilegiet cingulum från Halberstadt, en sidengördel, att bära purpurrött siden av hög kvalité med vars ändstycken är utsmyckade med posao r n a m e n t i guld. Flera kungagravar på kontimentarbeten i s a m m a mönster som de i Birka nenten, med frankerdrottningen Arnegundas förekommande. I de två kontinentala exem(jfr not 7) som bäst bevarade exemplet, visar plen är dock posamentarbetena gjorde av hur dessa senantika normer tagits upp i väst. silkestråd och inte, som i Birka, av guld eller A r n e g u n d a var bl.a. iförd ett framtill slutet, silver. fotsitt plagg av purpurfärgat siden och över Den gemensamma bakgrunden för de rangdet ett rött, linnefodrat sidenplagg med mittbetecknande elementen i kyrklig och världslig öppning, sammanhållet av ett par runda fibuä m b e t s m a n n a d r ä k t förklarar sannolikt också lor. Kring handlederna var de ovannämnda b å r d e r n a av broderier i languld (Fleury & den påtagliga överensstämmelsen mellan BirFrance-Lanord 1979). — Färgerna på siden- kas brickvävda band och brickbanden på fragmenten från Birka är i regel försvunna, m å n g a västerländska kyrkoskrudar av yngre 10 rött, gult och blått har dock kunnat konstate- d a t u m . "Die rein geometrische Formen, wie ras (Ljung, Beil. I i Geijer 1938). Tydligt är sie hier am gebräuchlichsten sind . . . sind im däremot, att guld och silver kommit till riklig Grossen und Ganzen identisch mit der textila n v ä n d n i n g i Birkadräkten, bl.a. i bårder en Ornamentik, die ihre Bliitezeit am Kontikring ä r m a r n a . Noteras kan också, att de två nent während des 12. bis 14. J h d t s . h a t t e " sidenbesatta plaggen i Birkas kvinnogravar, (Geijer 1938 s. 96). tröjan och tunikan, direkt motsvarar frankerdrottningens två sidenplagg (jfr även Oseberg, Ingstad 1982). I mansgravarna sitter guld- och silverbårderna på livrock och tunika som guldgalonerna i senare tiders militärkostym, vars ursprung i Orienten långt löre medeltiden är väl känt (jfr Knauer 1979). Efter s a m m a mall var den bysantinska militärkostymen utformad (Kondakov 1924; CuFomvännen 78 (1983)

Birkahängena St 29 slutligen, liknar de tintinnabula en ottonsk kejsare bar i sin gördel för att markera sin roll som kristen regem (avbild a d e hos Schramm 1955 s. 554 ff). Tintinnabula eller små klockor" förekommer i den kejserliga dräkten framför allt under 900-talet. Senare togs bruket upp även av andra personer av rang på det sätt vi känner till från nordisk medeltid." Ursprungligen hörde tin-

Birkas orientaliska praktplagg

213

Fig. 2. Sitten, Schweiz. Posamentknutar och hängen pä sidenfragment. Tecknat av B. Handel eller Schmedding 1978, Kat. Nr. 283, s. 298. — Sitten, Schweiz. Posamentknoten und Anhänger eines Seidenlragments. Gezeichnet von B. Handel nach Schmedding 1978. Kat. Nr. 283, S. 298.

de: P 18-20, P 24, St 29 och St 30 samt brickbanden — alla hade de under vikingatiden en klart rangbetecknande innebörd. Det kan väl knappast vara en tillfällighet, att de svårförklarliga "orientaliska" inslagen i Birkas rikaste dräkter är identiska med just de dräktelemenl, som efter senantik-bysantinsk modell av dåtiden uppfattades som rangbetecknande? Det mesta talar i själva verket för, att vi här skulle ha att göra med en dräkt som burits av de främsta i samhället, närmast en hov- och ämbetsmannadräkt. 1 2 Det är belysande, att de rangbetecknande inslagen får sina mest utpräglade former under 900-talet, då Birka genom Kiev hade särskilt starka kontakter med bysantinsk kultur (jfr ovan citerade ställe hos Dieterich). Till den bysantiniserade sydslaviska miljön hörde sannolikt även den goffrerade särken. I det övriga Europas högreståndskretsar dyker den upp först med korstågen och de östkontakter dessa innebar (jfr Boucher 1967 s. 173 ff; se t.ex. den goffrerade särken samt knytskärp med glidknutar m.m. på några av portalskulpturerna till domen i Chartres). Att de här avhandlade Birkagravarna skulle återspegla en hovmiljö antyds även av andra fyndföremål (jfr Miiller-Wille 1978 om sydskandinaviska " P r u n k g r ä b e r " ) . Hit hör antagligen relikgömmor av olika slag som hittats i en del av gravarna (jfr Birka I, Taf. 102). U n d e r senantik och medeltid var reliksamlandet ett utbrett bruk. Relikerna förvarades ofta i små fickor av siden som fästes vid gördeln. I tre av Birkagravarna, Bj 464, 735 och 832, fanns fickor av detta slag. Det är dock ifråga om de senare två möjligt, att det rör sig om myntfickor, "aumoniéres" (jfr Braun 1940), medan " n å l h u s e t " från Bj 464 saknar öppning och på så sätt verkar ganska övertyg a n d e som relikgömma. Att också de andra två exemplaren åtminstone ursprungligen varit avsedda för reliker antyds av den bild som finns broderad i guldtråd på båda, nämligen hjorten. I den kristna konsten är hjorten sinnebilden fiir den troendes längtan efter Kristi nåd. Den förekom under senantik och tidigmedeltid särskilt ofta på relikgömmor (Braun 1940 s. 606). Att sidenfiekorna från Birkagravarna i

tinnabula och små granatäpplen, mala punica, till översteprästens dräkt, där de smyckade s ö m m a r , gördeländar etc. Det är i egenskap av "rex et sacerdos an der Spitze des populus Christi" som kejsaren tillägnade sig dessa dräktelement. De små klockor i Birka, som h ä r försöksvis identifieras med de kejserliga tintinnabula består av ett tresidigt ramverk av silvertråd över förgyllt läder. Det inre är numera tomt men kan givetvis ha innehållit något löst föremål som klirrade mot lädret när hänget var i rörelse. Klirrat måste även andra hängen ha gjort när de stötte emot varandra, såsom de med St 29 nära överensstämmande St 30 från Bj 524. Hängena är här omväxlande rombiska och runda (klock- och granatäppelsymboler?). H u r det än förhåller sig med det exakta symbolvärdet hos dessa dräktp r y d n a d e r — hängen som de ovan diskutera-

Förmännen 78 (1983)

214

L Hägg H u v u d b o n a d e n av A-typ fanns redan i äldre Birkatid. Formen är bekant utanför Birka också i föregående period, då vi bl.a. ser den avbildad på svärdslidan från Valsgärde grav 7 (Arwidsson 1977, Abb. 58-59a och b ) . ' 3 S a m m a n l a g t sju av Birkas mansgravar hade lämningar av denna huvudbonad. I inte m i n d r e än fyra av gravarna fanns också brädspel, vilket är anmärkningsvärt med tanke på att sådana spel enbart kan påvisas i åtta m a n s - och två kvinnogravar över huvud taget. En gång föreligger brädspel och huvudbonad av B-typen i samma grav (Bj 886). I Bj 750, med huvudbonad av icke bestämbar typ, fanns likaså ett brädspel. I själva verket är det b a r a två manliga skelettgravar med brädspel diir inte samtidigt någon huvudbonad kunnat påvisas. Kombinationen är intressant därför att brädspel vid denna tid hörde särskilt hemma i hovsammanhang, där det spelades av kungligheter och andra personer av rang. Till de plagg i mansdräkten som kunde vara rangbetecknande hörde, som framgått, inte bara huvudbonaden utan även kaftan/ livrock och tunika. Båda kan påvisas i arkeologiskt material från tidigare perioder, så t.ex. i hövdingagravarna i Högom, Norrala, Evebo och Snartemo och på avbildningar såsom mansfigurerna på Valsgärdehjälmarna. Här tillhör plaggen ifråga otvivelaktigt personer av rang. Den strutformade mössan, kaftanj a c k a n och tunikan med bårder och de rikt utsirade armringarna i textilt material utmärker en m a n i framskjuten ställning. Under 900-talet har alltså efter bysantinskt mönster en rad nya rangbetecknande element inkorporerats i den traditonelll nordiska härskardräkten. Att furtehovet i Kiev spelat en avgörande roll i det s a m m a n h a n g e t visar sig bl.a. däri, att härskardräkten i Birka även rymmer en rad slaviska element. Särken har redan nämnts. Hit bör sannolikt också räknas tekniken att framställa dragen tråd av ädelmetall fiir posamenter, broderier och brickband. Som nämndes ovan finns de närmaste motsvarigheterna till Birkas guld- och silvertrådsarbeten just på slaviskt område. Redan före 800-talets mitt hade magyarerna, som då bebodde södra Ryssland, utvecklat cn högtstående metallteknik. Där övertogs den och vidareutveckla-

själva verket skulle kunna vara relikfickor är intressant bl.a. därför, att de då bör härröra från en kristen miljö, i första hand grekisk ortodox, och inte från den muhammedanska Orienten. Detta i sin tur har betydelse för dräkten, eftersom fickorna (Bj 735 och 832) är tillverkade av samma sidenmaterial och har samma prydnader som kajtanplaggen i dessa gravar. Inte bara fickorna av siden med prydnader av guld oeh silver var dyrbarheter, relikerna betingade i sig ett mycket högt pris, och det var bara de mest förmögna som kunde ägna sig åt reliksamlande. Fleury-Lemberg nämner två belysande exempel i inledningen till Schmeddings arbete om relikfickor (jfr Schramm 1962), nämligen Karl den Store, som lär ha haft inte mindre än 8 000 reliker i sin ägo och Ludwig den Helige, som år 1239 köpte "Kristi törnekrona" för 135 000 silverpund. Schramm räknar relikerna till härskarsymbolerna (1956 s. 913 ff.): Bereits am Ende des 5. Jahrhunderts ist festzustellen, wie auf germanischen Helmen heidnische Heilszeichen . . . durch das Zeichen Christi ersetzt worden sind. Dieses findet im Mittelalter seinen Platz auf den Krönen, dem Reichsapfel und den Szeptem. Zu den Königen gehörten aber auch Brustkreuze und Bruslreliquiare, durch die sie sich im Leben der Gnade des Himmels \ ergewisserten und die sie sich womöglich noch ins Grab mitgeben liesscn. Bland exemplen på reliker med insigniekaraktär n ä m n s den heliga lansen: "die zum Reichszeichen gewordene Heilige Lanze" mit dem in ihr Blått eingdassenen Nagel Christi". — Frågan om relikgömmorna i Birkas gravar haft en kristet religiös innebörd för b ä r a r n a kan i sammanhanget lämnas därhän. Relikinnehavet i sig är en företeelse som framfor allt hör hemma vid de tidig- och högmed d t i d a furstehoven i Europa. Detta är inte platsen för en prövning av rangsymbolerna i varje enskild Birkagrav. En blick på antalet gravar med härskardräkt och det totala antalet undersökta gravar i Birka bör liir tillfället räcka fiir att visa att de med de förnämsta attributen relativt sett inte är (ler och inte heller tärre än att de väl skulle svara mot anspråken på just en hov- och ämbetsmannamiljö.
Fornvännen 78 (1983)

Birkas orientaliska praktplagg des av slaviska hantverkare, vilkas verkstäder — karaktäristiskt nog — ännu under tidig medeltid uteslutande arbetade fiir furstehoven (Ruttkay 1978; Preidl 1961 s. 45 och 81 fl.). De mest utsökta metalltrådsarbetena var e n b a r t avsedda fcir personer av rang, i detta fall storfursten av Kiev och andra furstliga personer vid de smärre hoven runt om i det forna Ryssland. Myckt talar för, att de orientaliska praktplaggen tillverkats av ruserna själva: siden fick man genom handeln med Bysans, linne fanns i landet men exporterades även av bulgarerna, päls kom från skogarna i norr. Att dessa plagg tillverkats av ruserna framgår egentligen också av Ibn Fadlans berättelse. Där far vi som bekant veta att en g a m m a l kvinna och hennes medhjälperskor — som alla, av berättelsen att döma, var av skandinavisk härkomst (jfr Birkdand 1954 s. 21 f. och not 61) — på ort och ställe tillverkade de praktplagg som den döde "hövdingen" ifördes. M a n kan också i sammanhanet erinra om de träddragningsinstrument som anträffats i Birka (Arrhenius 1968). Det har med utgångspunkt från gravformer och gravgods redan tidigare hävdats, att flera av Birkas gravar skulle ha hyst pesoner i hög samhällsställning. Allmänt brukar dock gravar med vapen neutralt betecknas som krigargravar och de med viktlod och vågskålar m.m. som köpmansgravar. (Se Gräslund 1980 s. 77 ff. I det senare fallet medför i och för sig de många barn- och kvinnogravarna med viktlod vissa tolkningsproblem.) Till dessa kategorier kommer enligt Gräslund en a n n a n bestående av "non-specialist merc h a n t s " , vilken representeras av vapengravar med ett också i övrigt rikt gravgods. Vid de försiktiga försök som vanligen görs att j ä m k a ihop Rimberts uppgifter med den bild fynden ger, sätts gärna likhetstecken mellan berättelsens "mercatores" och Birkas köpmansgravar. Av samma berättelse framgår klart, att också Sveakungen vistades i Birka — åtminstone tidvis. Det var till Birka som Ansgar sändes och där träffade han svearnas kung Björn vid det första besöket ca 830, Olof vid å r h u n d r a d e t s mitt. Det talas också om kungens män, hirdmännen. Att dessa redan under vikingatiden haft vissa allmänna funk-

215

tioner att fylla antyds bl.a. av det förhållandet, att de fyra riksämbetena i deras medeltid a utformning med största sannolikhet går tillbaka just på hirdinstitutionen (Rosén 1978). Rimbert nämner även andra högt uppsatta personer i Birka. Av svenska arkeologer brukar dock inte dessa uppgifter sättas i relation till gravfynden (jfr dock Arne 1952 om vikingarna i Ryssland; om Birka, Leciejewicz 1956, Lebedev 1970). Av vad som ovan sagts torde framgå, att materialet medger också såd a n a jämförelser. Bästa utgångspunkten härvidlag bör de föremål bilda, som finns med i g r a v s a m m a n h a n g e t i egenskap av rangbetecknande attribut. Den rangbetecknande betydelsen hos dräkt, dräkttillbehör, vapen o.a. under medeltiden har framför allt behandlats av S c h r a m m i en rad abeten (1922-23, 1928 a-b, 1935, 1937,1938 a-b, 1952, 1954-56; Vierck 1978 om skandinaviska förhållanden). För oss framträder givetvis det symboliska värdet tydligast hos sådana föremål som än idag bevarar sin insigniekaraktär, t.ex. kungakrona, riksäpple, påvemitra, biskopsstola etc. Alla har d e en historia som sträcker sig tillbaka i senantiken och även längre. Vapeninsignier med ännu känd innebörd är t.ex. kungahjälmen, riddarsvärdet, adelsskölden — även dessa med traditioner långt ned i förhistorisk tid. Gravhällen med bilden av påven i full ornat eller bara med bilden av en mitra visar lika tydligt som dräkt och vapen i en grav från lörkristen tid den dödes höga ställning. Det betvivlas väl inte heller över lag, att Birkas vapengravar representerar ett högre socialt skikt. Att vapen, dräkt och även annat i gravgodset skulle kunna ha en mera exakt rangbetecknande innebörd även i nordiska sammanhang har man däremot inte räknat med. Så poängsätter t.ex. Callmer (1977 s. 105) gravarnas olika inventarier efter ett eget system, som inte anknyter till föremålens trots allt i flera fall redan kända symbolvärden, fiir att därigenom kunna rangera gravarna på högre och lägre sociala nivåer. (Se även flera arbeten av Lebedev, främst 1970, 1971.) Dräkt och vapen i de rikaste Birkagravarna anger entydigt innehavarnas höga samhällsFornvämien 78 < 1983)

216

I. Hägg Gotland ännu på 1200-talet ett slags "tribut u m " till Sveakungen; det kurländska exemplet från 800-talet har redan nämnts. I Nestorskrönikan förekommer tributen som en vanlig form av pålaga bland slaver och finskugriska folk i öst. Möjligen bör det myckna linnet i Birkagravarna ses mot en sådan bakgrund. l s De här i korthet berörda förhållandena visar alla på, att det funnits ett speciellt samband mellan handeln å ena sidan och den styrande makten å den andra i vikingatidens Sverige. Kungen var själv den störste "hand e l s m a n n e n " (och som sådan sannolikt den självskrivne handelspartnern i norr i den genom traktat strängt reglerade trafiken över Kiev på Bysans). 1 6 Mot denna bakgrund måste sannolikt också de "köpmansattribut" ses som anträffas i gravar från vikingatid och föregående perioder. Utan tvivel rör det sig här om de särskilda attribut, som utmärker personer i framstående ställning eller medlemmar av inflytelserika ätter — även kvinnor och barn. Viktlod och vågskålar i Birkas rika kammargravar kan därför inte rätt och slätt innebära, att den döde var en köpman som fatt med sig sina viktigaste arbetsredskap i graven för eventuellt hinsides bruk. I full överensstämmelse med härskarsymboliken i dräkten har de istället av dåtidens människor setts som kännemärket för en betydande person. Som redan antytts var symbolspråket i mängt och mycket detsamma även under föregående perioder. Ovan erinrades om överensstämmelsen mellan plaggen i Birkas rikaste kvinnogravar och Arnegundas 200—300 år äldre dräkt, mellan huvudbonaden av A-typ i vissa mansgravar och avbildningen på svärdslidan från Valsgärde, grav 7. I b å d a fallen rör det sig om plagg med ett symbolvärde som var likartat ocksä långt utanför Nordens gränser. Denna typ av allmäneuropeisk härskarsymbolik i dräkt och personlig utrustning kan i nordiska fynd spåras åtminstone ned till de första efterkristna årh u n d r a d e n a . En direktanknytning mellan Norden och det övriga Europa har uppenbarligen nåtts under yngre romersk järnålder, då nordgermaner gjorde militärtjänst i den ro-

ställning. Viktlod och andra "köpmansattrib u t " , ofta i samma gravar, visar också entydigt, att s a m m a personer haft en särskild anknytning till handeln. Att döma av den bild dessa fynd ger, måste köpmannen ha varit en person i framskjuten ställning. I själva verket ligger det inget nytt eller överraskande i denna, på arkeologisk väg vunna bild. Från historikernas sida har Lönnroth (1965 s. 18) betecknat det vikingatida Sverige som "das Seekönigtum, vom Grosshandel ernährt", sjökungadömet, närt av storhandeln. Och vi känner till, att sveakungen själv varit direkt engagerad i handels- och erövringsföretag under vikingatiden. Det framgår bl.a. av Rimberts berättelse om kung Olofs tåg mot Kurland vid 800-talets mitt, då invånarna där ålades plikten att betala tribut. En annan svensk "sjökonung" erövrade Hedeby vid 900-talets början, givetvis med tanke på ortens betydelse för handeln (Andersson 1970 s. 30 ff.). S t o r m a n s g å r d a r n a på H d g ö samt de rika båtgravarna i Uppland och Västmanland är några av de främsta exemplen från föregående period, som visar en nära anknytning mellan handel och hög samhällsställning. Redan under folkvandringstiden är det tydligt hur enskilda "handelshövdingar" på olika håll i Skandinavien skapat sig förmögenhet och ställning genom handel. (Gravarna i Valsgärde, på Lovön m.fl. i Uppland, liksom Högom och Norrala i Medelpad och Hälsingland eller de kända norska gravarna i Evebo, Snartemo och Dosen. O m de sistnämnda, se särsk. M a g n u s 1982. s. 63 ff.) U n d e r 800- och 900-talen var Birka Sveaväldets ekonomiska centralpunkt (jfr t.ex. Lindqvist 1926, Ambrosiani 1957, Hyenstrand 1974) samt "mötesplats i norra östersjöområdet för handdstrafiken mellan väster och iister" (Stenberger 1964 s. 704). De varor som framfor allt nämns i samband med östhandeln är pälsar, slavar och järnprodukter — alltså varor som det inte fanns någon större tillgång på inom svearnas eget kärnområde U p p l a n d och östligaste Västmanland. Man kan nog utgå ifrån att handelsvarorna i stor utsträckning utgjordes av de tributer Sveakungen u p p b a r på olika håll i angränsande och avlägsna områden. Som bekant erlade
Fomvännen 78 (1983)

Birkas orientaliska praklplagg merska hären, särskilt längs den östra impericgränsen, d ä r också en livlig transithandel förekom. A n d r a sydligare delar i samma förs v a r s n ä t korsade igenom Palmyraöknen, där textilier av fin kvalitet och olika glasprodukter var särskilt viktiga handelsvaror. J u s t vid d e n n a tid visar sig också i enstaka nordiska gravfynd syriska glas och pärlor samt fin d i a m a n t k y p e r t (i yngre gravar däremot inte längre), bälten av sydosteuropeiska typer, vapen och a n n a t med ursprung i romersk, särskilt östromersk militärlägermiljö. M å n g a b a r b a r e r u p p n å d d e högre militära poster och erhöll också emellanåt som officiell bcräftclse på R o m s erkänsla, ett rangbetecknande plagg, en tunica rossa, det vill säga den röda tunikan med bårder. Framför allt gäller detta tiden efter 300 då försvaret av Donaugränsen huvudsakligen sköttes av icke-romerska auxiliärtrupper. I Evebo, Snartemo och andra norska "handelshövdingegravar" från 500talet förekommer fortfarande det röda tunikaplagget med brickvävda bårder — det plagg som utmärkte en person av rang — men nu sannolikt av inhemsk tillverkning. Fiir den fortsatta utvecklingen av nordisk härskardräkt har uppenbarligen de rangbeteckn a n d e romerska plaggen kommit att bli n o r m g i v a n d e . Det påpekas emellanåt, att mönstren i de folkvandringstida och vikingatida brickbanden verkar besläktade: " O b die Motive nun gewandcrt sein mögen oder ob sich in de Vorzeit das Verbreitungsgcbiet weiter nach Siiden erstrcckt haben mag, so erscheinen beide Varianten Zweige desselben Baiimes zu s e i n " (Geijer 1938 s. 98). Denna överensstämmelse torde kunna förklaras med, att brickbandssmyckningen under båda perioderna varit ett rangbetecknande element med förebilder i samma senantika och bysantinsk-orientaliska sfär.
2

217

Noter
* Artikeln bygger på ett föredrag med titeln "Einige Bemerkungen iiber die Birkatrachl", hållet på ett textilsymposium i Neumiinster, 8 maj 1981 jfr Hägg 1982. 'De arkeologiska fältundersökningar som genomförts både före och efter Stolpes (jfr Arbman 1940 s. XXIV If. och Gräslund 1980 s. 1 If.) har ännu bara haft marginell betydelse för dräkten.

Det har dock inte varit möjligt att analysera sådana textilier, som befinner sig inne i de avsnitt av huvudsakligen organiskt material, som anträffades över och under dräktens spännen i flera gravar, och som i Historiska Museet (SHM) förvaras i sammanhängande "klumpar" där bara de översta och understa lagren samt brottytorna kan betraktas. 3 Egendomlig är dock den referens, som pä samma ställe görs till mina resultat 1974 (jfr just citerade ställe, liksom s. 36 och 107) beträffande linnet i säckarna och dess ursprung: "My only objection to this suggestion is that alt those linen remains — and not only the pleated ones! — were probably imported in the same condition." Se vidare Hägg 1984. Jfr Behres omfattande undersökning (1983) rörande linodlingen i Hedeby som visat att linet här bara i obetydlig omfattning kan ha använts för textiltillverkning. 4 Framför allt hävdat av Geijer, 1938; 1972 s. 75 etc. — Den av Haussig (1981 s. 187 f.) nyligen framförda tanken, att sidenet i en del av Birkagravarna skulle härröra från Mellanasien, bygger på många uppenbara felaktigheter. Så heter det s. 189: "Ein Teil der Seide, die in den Gräbern von Birka gefunden wurde, stammt aus China,"(i själva verket bara sidenet i fem gravar) "der andere. die in Brettchenweberei hergestellten Bänder, aus Sogdiana." — Varifrån de ca 750 fragmenten av samilumsiden kommer — alltså den absoluta majoriteten av bevarat siden från Birka — diskuteras inte liksom posamentarbeten och broderier. Det är anmärkningsvärt, eftersom dessa arbeten har framställts med samma, relativt ovanliga typ av metalltråd som den i brickbanden. 5 Almgrcn (1971 etc.) tänker sig, med syftning på knappar och en del andra metallföremål i vissa mansgravar, ett magyariskt inflytande förmedlat av de gcrmantrupper som nedkämpadc magyarcrna vid Merseburg 933 (jfr Jansson 1976). "Se t.ex. Manninen 1927, 1957; Svensson 1941; Nerlund 1941;Garbsch 1965; Wild 1968. 7 Se Fleury & France-Lanord 1979. Mycket intressant är att Amegunda, i likhet med kvinnan i sarkofag no. 16, Sainl-Denis, iförts svärdsgehäng, ett fenomen, som säkerligen riktigt tolkats pä följande sätt: "nous pensons qifil s'agit du dépöt symbolique d'un attribut marquant le caraetére royal de la défunte, attribut qui pourrait d'ailleurs avoir appartenu, non poinl ä elle, mais å son cpoux." (Fleury & France-Lanord 1979 s. 30). Den egendomligt korta tunika "robe courtc de soie violette " — utanpå vilken svärdsgehänget bars, bör kunna förklaras på samma sätt. Det vore inte första gången en kvinnlig kunglighet iförts (den manliga) regentens ämbetsdräkt som tecken på hög social ställning (jfr förhållandena i Bysans). "På detta lält cxiserar cn mycket omfattande litteratur, se t.ex. Braun 1907, Ebersolt 1923, Schramm 1928 a, 1954-56, Alföldi 1934, 1935, 1970, Treitinger 1938, Piltz 1973 a-b, 1976. 'Mycket belysande fcir denna fråga är Klausers uppsats 195.3, men se äv. de i föreg. not anförda arbetena — Klauser visar hur biskopsinsignierna pallium, stola och pontifikalskor återgår på motsvarande världsliga rangbetecknande plagg som anlades när en ämbetsman "iklädFomvännen 78 119831

218

I. Hägg
en Tauschhandel verwerten könnten." — Att ocksä frankerna hämtade flera av sina viktigaste handelsvaror från slaviskt område framgår med all tydlighet av bevarade skriftliga källor (jfr Bolin 1939 s. 24 ff.). l6 Förhållandet mellan Birka och Kiev får sin särskilda belysning genom de ordagrant från den grekiska originaltexten översatta "freds- och handelstraktaten" (StenderPetersen 1934: Die Altrussische Nestorchronik, Povest' Vremnnych let. Ubers. v. Reinhold Trautmann 1931, innehåller samtliga fördrag) som slöts mellan Bysans och Kiev åren 911, 944 och 972. Genom dessa fördrag reglerades handeln mellan Bysans och alla ruser (alltså rimligtvis också de från Skandinavien) över Kiev, vilket innebar, att storfursten skriftligen och med sitt sigill skulle stå som garant för varje skepp. Till och med dödsstraff hotade de ruser som begav sig till Bysans utan storfurstens godkännande. I själva verket måste dessa fördrag ha spelat en inte så obetydlig roll också för Birkahandeln, och de förutsätter att det råder vänskapliga förbindelser mellan furstehuset i Kiev och Sveakungen. De kan till och med ha bidragit till att skapa en monopolartad position (br Sveakungen själv i den organiserade handeln på Bysans.

de sig" sitt ämbete. Samma bakgrund har de särskilda biskopliga rättigheterna: "Das Recht der Bischöfe auf besondere Ehren wie Thron, knielällige Begriissung, Bedienung mit verhullten Handen" etc. Kyrkans manipel torde härröra från ämbetsmannamappulan, biskopsstaven från hovmarskalkstaven (ceremonibokens silentiarii), mitran från den kejserliga kamelaukion etc. '"Det direkta samband som Haussig skisserar 1981 s. 191, är uteslutet just på grund av de tekniska olikheter banden uppvisar (lantråd resp. dragen tråd). Haussig nämner brickbanden i Birka och deras motsvarigheter i västerländska kyrkoskatter: "Diese Bänder stammen also wie die Zandaneseide aus Mittelasien. Sie sind iiber die chazarisrhen Handelsplätze nach Skandinavien gekommen und dann durch die friesischen Kaufleute iiber die Häfen Tiel und Doorstad nach Belgien und Nordwestfrankreich gelangt" etc. Denna rekonstruktion måste alltså vara felaktig. "Jfr Schramm 1955 s. 558: "Jedoch sind im 11. Jahrhundert solche Glöckchen schon nicht mehr Vorrecht des Kaisers, und im zwölften gehören sie bereits zum Schmuck der vornehmen Gewandung". 12 Givetvis pä en nivå svarande mot dåtida kulturförhållanden i Skandinavien, inte i det bysantinska eller frankiska riket. — Så motsvarar möjligen Birkas kaftanplagg det bysantinska hovets skaramangion, crKapcuLoyycov (Kondakov 1924, Cumont 1926; jfr Hägg 1974 s. 99 f). Med tanke på metalltrådens teknik men även plaggtypens inhemska traditoner är det dock mindre sannolikt att det skulle ha tillverkats i själva Bysans och överlämnats till svenska vikingar som vängåvor el. likn., som Geijer föreslagit (1972 s. 261). 13 En spetsig mössa pilens eller pylos, hörde till den gotiska kungaornaten där den istället för krona bars alternativt med hjälmen (Schramm 1954 s. 136 f). I Valsgärdefynden finns strängt taget båda formerna, pileus och hjälm, represenerade. "Callmer utgår ifrån "the basic assumption that the human population of the Viking Period in Seandinavia was socially differentiated". För att "depict the differentiation of graves in different areas in Seandinavia" och komma åt the "individual status" har han valt ett tillvägagångssätt som beskrivs på följande sätt (1977 s. 105): we must agree that the only possible way to work is to give items of interest a certain, fixed value . . . A sword was allotted two points and spear and shield one point each . . . Axes were given half a point only and their relevance as display factor may be doubted in several cases. Horse equipment was partly included with two points each for a pair of spurs and a pair ofstirrups" etc. l5 Historikern Gerhard Laehr, som, med Ostrogorskys ord (1967 s. 19) "devient de plus en plus pour les historiens occidentaux la source principale d'inlormation sur 1'histoire de la Russie ancienne" beskriver uppkomsten av det rusiska riket och dess struktur bl.a. på följande sätt (Laehr 1930 s 21 f): "die schwedische Rus zwangen sich durch Starke die Herrschaft zu. Ihre "Regierung" bestånd, ganz wie die der Dänen in England bis ins 11. Jahrhundert hinein, lediglich in der Erhcbung des Tributes; und die Erträgnisse dieses Tributes bedeuteten fiir sie nichts anderes als Waren, die sie fiir ihren auswärtigFornvännen 78 (1983)

Referenser
Alföldi, A. 1934. Die Ausgestaltung des monarchischen Zeremoniells am römischen Kaiserhof. Mitteilungen des Deutschen Archäologischen Instituts Röm. Abt. 49. Miin-

chen.
— 1935. Insignien und Tracht der römischen Kaiser, Mitteilungen des Deutschen Archäologischen Instituts

Röm. Abt. 50. Miinchen.
— 1970. Die monarchische Repräsenlation im römischen Kaiserreiche. Darmstadt. Almgren, B. 1971. Vital factors in the success of the Vikings. Foote. P. & Strömbäck, D. (ed.) Proceedings of lhe 6lh Viking congress, ippsala 1969, 33—37. Uppsala. Ambrosiani, B. 1975. Birka — Sigtuna — Stockholm. Ett diskussionsinlägg. Tor3, 148-158. Uppsala. Andersson, I. 1970. Svensk forntid. Ur: Sveriges historia, 7:c ulv. uppl. Arbman, H. 1940-43. Birka. Untersuchungen und Studien. I. Die Gräber. Text & Tafeln. Uppsala. — 1955. Svear i österviking. Storkholm. — 1961. The Vikings. London. Arne, T. J. 1914. La Suéde et 1'Orient. Archives d'Etudes Orientales, Vol. 8. Uppsala. — 1852. Die VVarägerfrage und die sowjetrussische Forschung. Acta Archaeologica, 23, 138-147 Kebenhavn. Arrhenius, B. 1968. Ett träddragningsinstrument från Birka. Fornvännen 63, 288-293. Stockholm. Arwidsson, G. 1977. Die Gräberfunde von Valsgärde. III. Valsgärde 7. Acta Musei Antiquitatum septentrionalium regiae universitatis Upsaliensis V. Uppsala. Bau, F. 1981. Seler og slaeb i vikingetid. Birka's kvindcdragt i nyt lys. Kuml 1981, 13-47.

Birkas orientaliska praktplagg
Behre, K.-E. 1983. F.mährung und Umwell der wikingerZeitlichen Siedlung Haithabu. Die Ergebnisse der Untersuchungen der Pflanzenreste. Neumiinster. Birkeland, H. 1954. Nordens historie i middelalderen efter arabiske kilder. Norske Videnskaps-Akademis skrifter

219

[I.Oslo.
Blindheim, C h . 1947. Draki og smykker. Studier i jernaldcrcns drakthislorie i Norden. Viking XI, 1-139. Oslo. Bolin. S. 1939. Muhammed, Karl den Store och Rurik. Scandia X I I . Boucher, F. 1967. A History of Coslume in lhe West (Histoire du coslume en Occident de fantiquitc ä nos jours) London. B r a u n , J . 1907 (1964). Die liturgische Gett andung im Occident und Orient. Nach Ursprung und Entwicklung. Verwendung und Symbolik. Wissenschaftliche Buchgescllschaft. D a r m s t a d t . — 1940. Die Reliquiare des chrisllichen Kulles und ihre Entwicklung. Freiburg im Breisgau. C a l l m e r . J . 1977. Trade Beads and Bend Trade in Seandinavia ca. 800-1000 A. D. Ac la Archaeologica Lundensia. Series p r i m a in 4° Nr. 11. Lund. C u m o n t , F. 1926. L T n i l o r m e d e la Cavaleric Orientale c-l le C o s l u m e byzantin. Byzanlion, Revue Internationale des études byzantines 2. Paris & Liége (1925), 181-191. Dieterich, K. 1912. Hojlehen in Byzans. Zum ersten Male aus den Quellen ubersetzt. eingegliederl und erläulert. Voigtländers Quellenbiicher Bd 19. Leipzig. E b e r s o l t . J . 1923. Les arts sompluaires de Byzance. Paris. Fleury, M . & F r a n c e - L a n o r d . A. 1979. I.a tombe cf Arrgonde. Dossiers de 1'archéologie N° 32/janvier-jébrier, 2711'. Paris. Fleury—Lemberg, M. 1978. Introduction. I: Schmedding. B. 1978. G a r b s c h , J . 1965. Die nortsch-pannonische Frauenlrachl im I. und 2. Jahrhundert Mimchencr Beiträge zur Vor- u. Friihgeschichte. I I . Miinchen. Geijer, A. 1938. Birka. Untersuchungen und Studien. III. Die Textilfunde aus den Gräbern. Uppsala. — 1972. Ur texlilkonslem historia. Lund. — 1980. T h e Textile Finds from Birka. Ada Archaeologica K ö b e n h a v n . S a m m a i: Cloth and Clothing in .Medieval Europa. Essays in Memory of Professor E. M. Carus—Wilson, 80—99. Singapore & London 1983. Ginters, V. 1981. Tracht und Schmuck in Birka und im oslhaltischen Raum. Eine vergleichende Studie. Antikvariskt Arkiv 70. Stockholm. G r ä s l u n d , A.-S. 1980. Birka. Untersuchungen und Studien. IV. The Burial Customs. Stockholm. Haussig, H. 1981. Der Seidenhandel iiber die Chazaren mit Byzanz und Skandinavien. Figura. N. S. 19. Acta U n i v . U p s . l.es Pays du Nord c-l Byzance. Ac tes du c o l l o q u e d U p s a l 20—22 april 1979. Uppsala. H y e n s t r a n d , A. 1974. Cenlralbygd-Randbygd. Strukturella, ekonomiska och administrativa huvudlinjer i mellansvensk yngre järnålder. Acta universitatis Stockholmiensis. Studies in N o r t h - E u r o p e a n Archaeology 5. Slockholm. H ä g g , I. 1974. Kvinnodräkten i Birka. Livplaggens rekonstruktion på grundval av det arkeologiska materialet. Aun. .Ar-

chaeological Studies. Uppsala University Institute of N o r t h E u r o p e a n Archaeology. 2. Uppsala. — 1982 Einige Bemerkungen iiber die Birkalracht. Textilsymposium Neumiinster Archäologische Textiljunde. 6.5-8.5. 1981, 249-265. Neumiinster. — 1983. Wiking W o m e i f s Dress at Birka: A Reconstruktion by Archaeological Methods. Cloth and Clothing in Medieval Europé. Essays in Memory of Projéssor E. M . Carus—Wilson, 316—350. Singapore & London. — 1984. Berichte iiber die Ausgrabungen in Haithabu. Bencht 20. Die Textiljunde aus dem Hajen. Neumiinster. — ( U n d e r tryckning) Birka. Untersuchungen und Studien. II. Die Tracht. I n g s t a d , A. S. 1979. Frisisk klcde? En diskusjon omkring noen fine tekstiler fra yngre jernalder. Viking, 81—95. Oslo. — 1982. T h e Functional Textiles from the Oseberg Ship. Textil symposium Neumiinster, Archäologische Textiljunde. 6.5-8.5. 1981, 85-96. Neumiinster. J a n k u h n , H. 1954. Herrschaftszeichen aus vor- und friihgeschichtlichcn Funden Nordeuropas? I: S c h r a m m 1956, 101-117. — 1976. Haithabu. ein Handelsplatz der Wikingerzeit. Neumiinster. J a n s s o n , I. 1976. Swedish Archaeological Bibliography 1971-1975. e. The Late Iron Age. 63-104. Stoc kholm. — 1978. Ett rembeslag av orientalisk typ funnet på Island. Vikingatidens orientaliska bälten och deras eurasiska s a m m a n h a n g . Tor XVII. 1975—77,383—420, Uppsala. Klauser. T . 1933. Der Ursprung der bischöjlichen Insignien und Ehrenrechte. Bonner Akademische Reden 1. Kre-

feld.
K n a u e r . E. 1979. T o w a r d a History of lhe Sleevecl Coat, A Study ol the I m p a c t of an Ancient Eastern Garment on the West. Expedition 21 (1978-79). No. 1 18-36. K o n d a k o v , N. P. 1924 Les costumes orienlaux ä la cour b y z a n t i n e . Byzanlion. Revue intemalumale des études byzantines. I, 7—49 Paris & Liége. K ä l l s t r ö m , O . 1956. Die G r a b k r o n e des Königs Erich von Schweden (1160), mil Ausblicken aul die skandinavischen Herrschaftszeichen und Krönungen. I: S c h r a m m 1954-1956, 769-789. L a e h r 1930. Die Anfänge des russischen Reiches. Politische Geschichte im 9. u. 10. Jahrhundert. Historische Studien

Heft IS9.Berlin.
Lebedev, G. S. 1970. Raznovidnosti obrjada iruposozzenija mogifnike Birka. Statisltkokobinalomye melody v archeaologii. Ed. B. A. Kolcin & J . A, Ser. 180-190. Moskva. — 1971. K a m e r n y e mogily Birki. Tezisy dokladov Pjaloj vsesojuznoj konferencii po izuceniju skandinaviskich strån i

Fmtandii I, 11-13. Moskva,
Lecicjewicz, I.. 1956. O m e m a r z y s k o w Bircc. Pröba inu-rpretaeji spolecznej. Archeologia 6 (1954). 141-1511. Warszawa. Lindqvist, S. 1926. Slesvig och Birka. Fornvännen. 2 4 5 - 2 6 5 . Stockholm. Ljung. Hj. 1938. Beilage I. Mikroskopisc-he und chemische U n t e r s u c h u n g e n . I: Geijer 1938, 18(1. Förmännen 78 11983)

220

/. Hägg
— 1935. Die K r ö n u n g in Deutschland bis 1038. Zeitschrift f. Rechtsgeschichte 55. Kanonist. Abt. 24. — 1937. Geschichte des englischen Königlums im Lichle der Krönung. Weimar. — 1938a. Ordines-Sludien III. Archiv liir Urkundenlörschung 15. — 1938b. Die Erforschung der mittelalterlichen Symbole, Wege und M e t h o d e n . — 1952. Die Anerkennung Karls des Grossen als Kaiser. Ein Kapitel aus der Geschichte der mittelalterlichen Slaatssymbolik. Miinchen. — 1954—1956. Herrschaftszeichen und Staalssymbolik. Beiträge zu ihrer Geschichte vom drillen bis zum sechzehnlen Jahrhundert. Bd l—III. Schriften der M o n u m e n t a G e r m a niae historica 1 3 / I - I I I . Stuttgart. S c h w i n d t , T h . 1893. Tictoja Karjalan rautakaudesta. Finska Fornminnesföreningens tidskrift 13. Helsing-

Lopez, R. S. 1945. Silk Industry in the Byzantine Empire. Speculum XX. 1—42. C a m b r i d g e Mass. — 1948. Le probleme des relations anglo-byzantines du septiéme au dixiéme siécle. Byzanlion. Revue intemationate des eludes byzantines XVIII (1946-8), 139-162. Brussels. L ö n n r o t h , E. 1965. Probleme der Wikingerzeit. Die Zeit der S l a d t g r i i n d u n g im Ostseeraum. Visbysymposiet för historiska vetenskaper 1963. Acta Visbyensia 1, 12-19.

Visby.
M a g n u s , B. 1982. A Chieftaiifs Coslume. Textilsymposium Neumunster. Archäologische Textiljunde. 6.5-8.5. 1981, 63-74. Neumunster. M a n n i n e n , I. 1927. Eeesti rahavariiete ajalugu. (Geschichte d e r estnischen Volkstracht, 48611"). T a r t u . — 1957. Die Kleidung. Kansatieteellinen Arkisto 13. II. 5 5 - 1 7 8 . Helsiniki. M u n k s g a a r d , E. 1974. Oldlidsdragter. Köbenhavn. Miiller-Wille, M . 1978. Fruhmittelalterliche Prunkgräber im siidlichen Skandinavien. Bonner Jahrbiicher 178. Festschrift R. v. Uslar. 633-652. Bonn. N ö r l u n d . P. 1941. Klaededragt i Oldtid og M i d d d a l d e r . Nordisk Kultur XV:B. Dragt. 1-88. Stockholm. Ostrogorsky, G. 1967 (1974). Byzanz und die Kicwer Fiirstin O l g a . Byzanz und die Well der Slawen, 35-52. Darmstadt. Piltz, E. 1973a. Kamelaukion el mitra, Insignes byzanlins impériaux et ecclésiastiques. Acta Universitatis Upsaliensis, subseries Figura 15. Uppsala. — 1973b. Loros, Reallexikon zur Byzantinischen Kunst. III. 428-444, 480, 485. Stuttgart. — 1976. Trois sakkoi byzanlins. Acta Universitatis Upsaliensis, subseries Figura 17. Uppsala. Preidel, H. 1961 — 1966. Stawische Altertumskunde des östlichen Milleleuropas im 9. und 10. Jahrhundert. Rosen, J . 1978. Svensk Historia. I. ' l i d e n före 1718. Carlsson, S. & Rosén. J . Svensk Historia I ele. I,und. R u t t k a y . A. 1978. Umenie kované v Zbraniach. Pallas. S c h m e d d i n g , B. 1978. Mittelalterliche Textilien in Kirchen und Klöslem der Schweiz- Schriften dc-r Abegg-Stiftung. I I I . Bern. S c h r a m m , P. E. 1922-1923. Das Herrscherhild in der Kunst des friihen Mittelalters. Vorträge der Bibliothek Warburg, I, Teil. 14,5-224. — 1928a. Die deutschen Kaiser und Könige in Bildern ihrer Zeil. I. Teil: Bis zur Mille des XII. Jahrhunderts (751-1152). Veröffentlichungen der Forsrhungsinstilute an der Universität Leipzig. — 1928b. Die zetlgenössischen Bildmsse Karls des Grossen mil einem Anhang iiber die Metallhullen der Karolinger. Beiträge zur Kulturgeschichte clc-s Mittelalters u. der Renaissance, Bd 29.

issä.
Schwineköper, B. 1938. Der H a n d s c h u h im Recht, Ämterwesen, B r a u c h u n d Volksglauben. Neue deutsche Forschungen. Abt. mittelalterliche Geschichte. Bd 5. Berlin. S t e g m a n n , H. 1901. Katalog der Gewebesammlung des Germanischen Nationalmuseums. 11. Stickereien, Spitzen und Posamentierarbeilen. Nurnberg. Stenberger, M . 1964. Del forntida Sverige. Uppsala. Stender—Petersen, A. 1934. Die Varägersage als Quelle d e r altrussischen Chronik. AdaJutlandica 6. — 1953. Das Problem der ältesten byzantinischrussisch-nordischen Beziehungen. — Relazioni del X Congresso intemazionale di Scienze Storiche. vol. III, Roma 4-11 scttembre 1955. Svensson, S. 1941. Förhistoriska och medeltida traditioner i nordisk bondedräkt. Nordisk Kultur XV:B,

124-157. Stockholm.
T h u n m a r k - N y l é n , L. 1983. T v å gravar från Gotlands missionstid. Tor XIX. Treilinger, O . 1938 (1956). Die oslrömische Kaiser- und Reichsidee nach ihrer Gestaltung im höftschen Zeremonielt. Jena (Darmstadt). Vierck, H . 1978. Religion, R a n g und Herrschaft im Spiegel der T r a c h t . Kalalog der Ausstellung des Helmsmuseums ( H a m b u r g i s c h e s M u s e u m Vor- und Friihgeschichte) Sachsen und Angelsachsen, 271-283. H a m burg. — 1981. Die wikingische F r a u e n t r a c h t von Birka. Beiträge zur jiingsten Birka-Edition. Offa Bd 36, 1979, 11')-133. N e u m u n s t e r . W i k a n d e r , S. 1963. Orientaliska källor till vikingatidens historia. Historisk tidskrift 1,1963, 72-79. Stockholm. Wild, J . P. 1968. Clothing in the Nortwest of the Roman E m p i r e . Bonner Jahrbucher Bd 168, 166-240. Bonn.

Fornvännen 78 (1983)

Birkas orientaliska praktplagg

221

Birkas "orientalische"Prunkgewänder
(Der Aufsatz geht auf einen Vortrag zuriick, der 1981 in Neumunster gehalten wurde ( H ä g g 1982). Die hier angefiihrten Gesichtspunkte werden dort ausftihrlich erörtert.) U n t e r den etwa 1100 wikingerzeitlichen G r ä b e r n von Birka fand sich ein geringer Anteil — ca. 16% — mit Textiliiberresten. Im grossen und ganzen sind gerade diese Gräber zugleich die prachtvollsten in Hinblick auf das gesamte Grabgut. Agnes Geijers Konzept der T r a c h t e n in diesen Gräbern (Geijer 1938) hat die Auffassung von der Tracht im wikingerzeitlichen Norden in entscheidender Weise beeinflusst (Sh. beispidweise Blindheim 1947, s. 102; J a n k u h n 1976, s. 257; Munksgaard 1974 s."l60ff; Ginters 1981). Die Frauentracht wurde von Geijer als "einförmig und stereotyp" beschrieben, als eine Art "einfacher Nationaltracht", und zwar in Unterschied zu der Männertracht. Denn in einer Reihe von Männergräbern gab es Zierate aus E d d m e t a l l und Seide, die im allgemeinen als Uberreste von orientalischen Kaftangewändern und Kopfbedeckungen angesehen werden. Wie die Gräber mit dcrartigen orientalischen Prunkgewändern in einem weiteren ethnischen und kulturellen Zusammenhang gedeutet werden sollen, ist recht unsicher: geht es hier um orientalische Kaufleute in einheimischen Trachten oder etwa um Skandinavier in exotischen Gewändern, die man sich in der Fremde zugeeignet hat (vgl. Geijer 1938; Gräslund 1981)? Nun hat es sich bei systematischem Durchgang der Textilreste aus sowohl männlichen wie weiblichen Gräbern (Hägg 1974; 1982; 1983) erwiesen, daB ahnliche orientalische Prunkgewänder auch von Frauen getragen worden sind, das heiBt ein Kaftan mit Zierborten aus Seide und eine T u n i k a mit Brettchenbändern und Seide und eine Kopfbedeckung. Von den insgesamt 82 datierten Frauengräbern, in denen Textilien erhalten waren, ist der Kaftan in ca. 30 Fallen (38%) nachweisbar und die Tunika in 23 Fallen (28%). U n t e r den 50 Männergräbern mit Textilien gibt et nur etwa 10, in denen orientalische Trachtbcstandteile nicht naehgewiesen werden können! Es ist nicht wahrscheinlich, daB orientalische Kaufleute und deren Frauen einen derart groBen Anteil der rcichsten Gräber in Birka in Anspruch genommen haben sollen. Das Trachtenmaterial aus Birka lässt sich heute chronologisch grob differentieren. Einige wichtige Tendenzen treten hervor und zwar erstens, daB die siidöstlichen Elemente (beispidsweise das gauffrierte Hemd von siidslawischem T y p , Seide und orientalische Zierate sowohl in der Männer-wie der Frauentracht) im 10. J a h r h u n d e r t stark zunehmen, und zweitens, daB Leinen in der G e w a n d u n g häuliger wird. Die genaue Herkunft der fremden Gewänder lässt sich jedoch noch nicht mit Sicherheit feststellen: die Seide ist wahrscheinlich byzantinisch, die verschiedenen Textilarbeiten aus E d d m e t a l l d r a h t dagegen nicht. Parallelen gibt es im Bereich des damaligen KiewReiches in Siidrussland. Das Leinen diirfte aus Russland odcr Bulgarien eingeltihrt sein. DaB die Prachtgewänder und deren Zierate ihren U r s p r u n g nicht in Westeuropa haben diirftcn, geht schon daraus hervor, daB der E d d m e t a l l d r a h t , der verwendet worden ist, von dem gezogenen T y p mit rundem Querschnitt ist und nicht wie sonst damals in Europa und anscheinend auch in Byzanz von dem flachen Lahntyp. Die Regdmässigkeit der Tracht von Birka, sowohl chronologisch gesehen wie auch was Material, O r n a m e n t e , Kombination von Gewandteilen u.a. betrifft, und das AusmaB der "orientalisch"-skandinavischen Mischung der G e w ä n d e r bezeugen, daB wir es mit einer tatsächlichen Trachtsitte zu tun haben und nicht etwa mit Erscheinungen zufälliger Art, wie m a n länge gemeint hat. (Es handelte, hiess es, entweder um fremde Kaufleute und ihre Frauen, die die Tracht ihrer Heimat trugen, oder um Skandinavier in exotischen Gewändern, zu denen man in der Fremde gekommen war.) — Stattdessen spricht allés
Förmännen 78 (1983)

222

/. Hägg zu erklärenden "orientalischen" Elemente in den reichsten Gräbern Birkas mit denjenigen Trachtverzierungen und Materialen identisch sind, die nach spätantik-byzantinischem Muster im Mittelalter als rangesabzeichnend aufgefasst wurden. Das meiste spricht in der T a t dafiir, daB wir hier eine Tracht vor uns haben, die von den Vornehmsten gelragen wurde, d.h. eine Art Hof- und Beamtentracht. Es ist bezeichnend, daB diese rangabzeichnenden Elemente im 10. J a h r h u n d e r t am meisten ausgeprägt sind, damals also, da Birka iiber Kiew besonders starke Kontakte mit der byzantinischen Kultur hatte. DaB die hier erörterten Birkagräber ein Hofmilieu wiederspiegeln, wird auch durch a n d e r e Fundobjekte, z.B. Reliquienbehälter verschiedenen Art, angedeutet. Im iibrigen E u r o p a war das Sammeln und Besitzen von Reliquien ein Gharakteristikum der oberen Schichten der Bevölkerung. Das Vorkommen von Rdiquientaschen in Birka ist auch deswegen interessant, weil sie von einem christlichen Milieu, in erster Linie von dem griechisch-orthodoxen Osten, herriihren und nicht etwa von dem islamischen Orient. Dies hat wiederum seine Bedeutung fur die T r a c h t , denn die Rdiquientaschen (Bj. 735 und 832) sind aus demselben Seidenstoff hergestdlt wie die Kaftangewänder in diesen G r ä b e r n und zeigen die gleichen Ornamente. Im 10. J a h r h u n d e r t sind also wahrscheinlich nach byzantinischem Muster eine Reihe von neuen rangabzeichnenden Elementen in der traditionellen nordischen Herrschertracht aufgenommen worden. DaB der Fiirstenhof in Kiew dabei eine entscheidende Rolle spielte, geht u.a. daraus hervor, daB die Herrschertracht in Birka auch slawische Elemente aufweist, wie z.B. das gauffrierte Hemd und die Technik, gezogenen Dracht aus Eddmetall fur Posamente, Stickereien und Brettchenb ä n d e r herzustellen. T r a c h t und Waffen in den reichsten Gräbern von Birka deuten durch die Symbolsprache der Zeit ohne weiteres den hohen R a n g der T r ä g e r an. Das häufige Vorkommen von Gewichten und anderen "kaufmännischen" Attributen in denselben Gräbern weist auch eindeutig darauf hin, daB die be-

dafiir, daB die exklusiven Gewänder in den G r ä b e r n Birkas Standestrachten waren, die einen hohen gesellschaftlichen Rang bezeichneten. Eine soziale Schichtung im Trachtenmaterial ist schon länge vor der Wikingerzeit im Norden zu beobachten. Von der römischen Eisenzeit an känn meines Erachtens sowohl in Grabfunden wie Abbildungen, im Norden wie im iibrigen Europa, eine Herrschaftstracht naehgewiesen werden. Als einmaliges M u s t e r galt iiberall das kaiserliche Byzanz. Im Z e r e m o n i d des byzantinischen Hofes werden die im Orient und Mittelmeerraum ausgebildeten Ideen einer hierarchisch geordneten Beamtenwelt mit dem Kaiser an der Spitze am deutlichsten ausgedriickt. An besonderen Attributen sowie an der Gewand u n g liessen sich die verschiedenen Rangstufen ablesen, wobei S toll typen, Farben und verschiedenen Zierate die einzelnen Rangstufen angaben. Purpurfarbene Seide und Gold waren Vorrecht des Kaisers und seiner Familie. E d d s t e i n e und Eddmetalle hatten ihre symbolische Rangbedeutung. Zur Herrschertracht des 10. J a h r h u n d e r t s gehörten nach byzantinischem Muster Zierborten mit kleinen Glöckchen, tintinnabula, und Granatäplel. Auch die Beamten der Kirche waren in der byzantinischen Trachtenhierarchie eingegliedert und auf die entsprechenden weltlidien Rangstufen abgestimmt: Farben, Muster und Zierate gehen in Sakral- wie in Profang e w a n d u n g auf ein und denselben Kanon zuriick. Einzelheiten der byzantinischen Zeremonietracht, von der sonst äusserst wenig erhalten ist, können daher mit Hilfe von spätantiker und mittdalterlicher Sakraltracht und gewissen anderen kirchlichen Textilien rekonstruiert werden. Interessanterweise finden sich eben in dieser Sphäre in grossem Ausmass O r n a m e n t e von der Art der BirkaGewänder. Die kirchlichen Textilien weisen die gleichen "gitterartigen Verzierungen", Posamentborten, Brettchenbänder und andere Zierate auf (Abb. 1-2). Sie sind jedoch hier mit dem westeuropäischen Lahnfaden gefertigt. Es durfte kein Zufall sein, dafi die schwer
Fornvännen 78 (1983)

Birkas orientaliska praktplagg trdfenden Personen besondere Beziehungen zum Handel hatten. Nach dem Bild zu urteilen, das diese Funde vermitteln, muss der Kaufmann eine Person von hoher gesellschaftlicher Stellung Gewesen sein. Das stimmt in der T a t auch mit dem iiberein, was

223

wir sonst von der Struktur des friihen Sveareiches wissen, dessen administratives und ökonomisches Zentrum in der Wikingerzeit Birka ausgemacht haben diirfte: "das Seekönigtum, vom GroBhandel e r n ä h r t " (Lönnroth 1965 s. 18).

Fornvännen 78 (1933)