Via regia incedens : ett bidrag till frågan om Erikslegendens ålder Sjöberg, Rolf Fornvännen 78, 252-260 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1983_252 Ingår i: samla.raa.se Via regia incedens Ett bidrag tillfrågan om Erikslegendens ålder Av Rolf Sjöberg Sjöberg, R. 1984. Via regia incedens. Ett bidrag till frågan om Erikslegendens ålder. (Via regia incedens. A contribulion to the dating of the Legend of St. Erik.) Fornvännen 78. Stockholm. An intriguing Swedish mediaeval coin from the 1180's (LL IA:la) is discussed. The inscription IVA has not yet been explained. In this paper the coin is compared with the legend of St. Erik. Both the inscription and the whole symbolism of the coin can be explained by the legend: The inscription [VA must be read VIA, referring to VIA REGIA, a current concept in the Middle Ages, and a direct quotation from the legend, which must be the precursor of the coin. This means that the legend must be dated to the 1180's or earlier. Rolf Sjöberg, Viltavägen 42. S-178 00, Ekerö, Sweden. Ett av den svenska medeltidens märkligaste och mest gåtfulla mynt är utan tvekan en brakteat (Lagerqvist (LL) IA:la, Thordeman g r u p p 1:1), som visar en krönt framvänd kungabild med liljespira och kyrka (ciborium?) samt bokstäverna IVA (lig. 1). Detta mynt, liksom delar av myntgruppen i övrigt (fig. 2), hänfördes av Elias Brenner i Thesaurus nummorum år 1691 till Valdemar Birgersson (1250—1275) p.g.a. inskriften, som han tolkade som V A L ( D E M A R V S ) . Den förste, som sökte sammanföra alla då kända typer oeh h u v u d v a r i a n t c r — han förbisåg dock två — var Hans Hildebrand, som år 1887 publicerade dem i sin studie över de svenska medeltidsmynten. Han höll emellertid fast vid dateringen till 1250-talet eller senare, detta p.g.a. den nämnda inskriften. Georg Galster visade i en uppsats år 1917 att hela myntgruppen LL IA (Thordeman g r u p p I) på grund av sin förekomst i ett tidigt skattfynd från D a d i i Norge måste höra hemm a i 1100-talet och närmare bestämt dess senare del. På grund av att en av typerna bar inskriften K A N V T V S och av liera andra I A, männen 78 (1983) skäl, såsom stil och vikt, kunde han föra alla dessa präglingar till K n u t Erikssons regering (1167-1196). Även B. T h o r d e m a n (1931 och 1936) hänförde myntgruppen (grupp I) av ovannämnda skäl till K n u t Eriksson. I likhet med Galster ansåg han att mynten präglats i Västerås (Västra Aros). Inskriften IVA gavs av N.L. Rasmusson (1952) tolkningen ( C ) I V ( I T A S ) A(ROS I E N S I S ) , d.v.s. staden ( ö s t r a ) Aros (mynt) under förutsättning att bokstaven C fallit bort; den kan — menar Rasmusson — ha varit utsatt på en äldre, ännu ej återfunnen variant. I en uppsats år 1976 frångick Galster sin tidigare uppfattning och sökte visa, att LL I A: la bör vara slaget i Danmark och att inskriften kan tolkas som V A ( L D E M A R V S ) I( = primus). Det förekommer visserligen annars inte i Skandinavien att ordningstalet för en kung anges på medeltida mynt, och när det gäller den förste av ett namn är det även under nya tiden ganska ovanligt, men Galster gav två exempel frän andra områden; ett från Via regia incedens 253 HHMHMH Fig. 1. Det omdiskuterade myntet, LL IA:la (Thordeman grupp 1:1). Kriint framvälld kungabild med kyrktorn och liljespira samt inskriften IVA. Myntet är tillskrivet Knut Eriksson och 1180-talet, troligen slaget i Uppsala. Skala 2:1. Liksom följande mynt ur Kungl. Myntkabinettels samlingar. Foto N. Lagergren, ATA. — The much-debated coin with a crowned kingVimage holding a church, lily-sceptre and the inscription IVA. attributed king Knut Eriksson and lhe 1180's, probably struck at Lppsala. LL IA: la (Thordeman group 1:1). Scale 2:1. Fig. 2. Några olika typer av Knut Rrikssons utmyntningar, LL IA (Thordeman grupp I). Skala 1:1. — Some different types of Knut Krikssons coinage, LL IA (Thordeman group I). Scale 1:1. sfragistikén, nämligen Valdemar Birgerssons av Sverige sigill med inskriften S E G R E T V M W O L D E M A R I P R I M I REGIS S W E O V , ett från Valdemar I:s av Danmark grav i Ringsted med D A N O R V M R E X WALDEMARVS PRIMVS. Vidare ville Galster i det " t o r n " som kungen håller i handen se en symbol lör de försvarsborgar den danske monarken lät bygga. T h o r d e m a n s tanke att det rör sig om ett ciborium ville han inte acceptera. Galster gav också ytterligare argument för attribueringen till Danmark, vilka jag inte ä m n a r gå närmare in på här. I en uppsats år 1978 bemöter Kenneth Jonsson och Lars O. Lagerqvist Galsters hypoteser punkt för punkt och finner — bl.a. efter en genomgång av alla kända fynd — att myntet måste härröra från Sverige och Svealand (Uppsala). Beträffande den märkliga inskriften IVA kan Jonsson & Lagerqvist inte underskriva Galsters tolkning, men vill fördenskull inte genast acceptera Rasmussons teori. För att inte vara sämre än föregångarna framlade m a n emellertid ännu ett förslag till tolkning av den berömda inskriften utan att därlör, som m a n skriver, insistera på dess riktighet. Enligt Jonsson & Lagerqvist skulle de tre bokstäverna kunna antyda ärkebiskopens i Uppsala delaktighet i myntningen. Vid mitten av 1180-talet fick Sveriges förste ärkebiskop, Stefan, en efterträdare, Johannes, som innehade sitt ämbete i två år. Bokstäverna IVA skulle således kunna utläsas som I ( O H A N N E S ) V(PSALIENSIS) A ( R G H I E P I S C O P V S ) . Dateringen blir i så fall c:a 1 185, vilket också stämmer enligt skattfyndens vittnesbörd. Beträffande det tornliknande föremål, som kungen håller i handen, skriver Jonsson & Lagerqvist att man aldrig kan vinna någon full klarhet om dess funktion eller rättare symbolvärde — det kan vara en kopia av en utländsk förebild, sigill eller mynt, eller det kan ha en verklig innebörd för den som beordrade stampen. Man påpekar emellertid, att K n u t Eriksson är lika känd som Valdemar av Danmark för att ha främjat landets fasta försvar — kyrkor med försvarstorn dateras till hans regering. Inte heller, skriver Jonsson & Lagerqvist, tär man förbise möjligheten av att bilden skall symbolisera Erik den helige, under vars korta regering domkyrkan i G a m l a Uppsala skall ha fullbordats. Det torde således stå klart, att myntet är svenskt och präglat i slutet av 1100-talet, närmare bestämt 1180-talet, i Uppsala. Fornvännen 78 (1983) 254 R. Sjöberg oss att det föreligger ett tidsavstånd på icke mindre än ett århundrade till nästa säkra bildframställning av Erik den helige. Myntbildens ciborium — om det nu är ett sådant — återkommer som hans attribut först i början av 1300-talet; ingen kronologisk konnexion föreligger sålunda mellan denna bild och verkliga kultbilder av Erik, och om något utbildat attribut för helgonet kan man vid denna tid ännu ej tala. Det måste sålunda medges, att hypotesen är svagt underbyggd och att den icke under några omständigheter kan framträda med anspråk på att vara mer än en sådan. T h o r d e m a n avslutar dock sålunda: Endast svårigheten att på annat sätt förklara det ciborieliknande föremålet i konungens hand ger den alltjämt en viss grad av berättigande. T h o r d e m a n anser sälunda, att det ciborielikn a n d e föremålet antyder att myntbilden föreställer Erik den helige. Ciboriet har formen av ett kyrktorn och kan likaväl vara ett sådant. K a n Erikslegenden möjligen hjälpa oss med detta spörsmål? Den medeltida Erikslegenden, avfattad på latin, börjar med att säga sig vilja i korthet berätta om Kristi ärorike martyrs och svenskarnas forne frejdade konung S:t Eriks upphov, liv och saliga död. Knut B. Westman skriver, att den synes vara en för liturgiskt ä n d a m å l gjord framställning ur en äldre skrift, som behandlat Eriks liv, skrinläggning och underverk. Förmodligen har denna icke bevarade äldre skrift avfattats på Knut Erikssons tid. Den föreliggande legenden synes vara skriven av Uppsalakaniken Israel Erlandsson vid år 1277 (Westman 1954 s. 46). W e s t m a n fortsätter: Medeltidens mycket rika och på sin tid mycket älskade legendlitteratur innehåller hjälteberättelser från Guds rikes historia. De är skrivna till uppbyggelse, de skulle mana till trosvisshet, renhet, självuppoflrande kärlek. De är liturgisk läsning och även underhållsläsning — tidens motsvarighet till historiska berättelser och romaner. En kungalegend är närmast att jämföra med en officiell minnesanteckning, en biografi i kyrklig avlättning. Efter att ha berättat om kungavalet går Erikslegenden vidare till Eriks regentverksamhet, som behandlas under tre rubriker. Denne Trefäldighetens dyrkare, heter det, fyllde sitt ansvarsfulla ämbetes dagar ända till slutet med Däremot råder oklarhet om vem kungabilden föreställer, vad han håller i vänster hand och vad de märkliga bokstäverna IVA står för. I sin studie "Erik den helige i medeltidens konst", tryckt i verket Erik den helige, historia, kult, reliker, Stockholm 1954, skriver B. Thord e m a n bl.a. följande (s. 1971T.): I Sverige förekommer det framvända, skägglösa kungahuvudet på mynten praktiskt taget hela medeltiden igenom, ehuru i en rad olika typer, som sinsemellan stå oberoende av varandra. Redan i Knut Erikssons utmyntningar förekommer det krönta framvända huvudet i olika gestaltningar . . . En av dessa, på vilken konungen framställes hållande liljespira i ena handen samt ett tornliknande föremål — ett ciborium? — i den andra, har lör länge sedan av författaren ifrågasatts framställa just Erik den helige, konung Knuts fader. En inskription, bokstäverna IVA, har hittills ej kunnat tydas och ger ingen ledning lör lösningen av föreliggande spörsmål. Som skäl för min hypotes anförde jag dels att liljespiran och det tornformade ciboriet sedermera uppträda som Eriks attribut i bildkonsten och dels att Erik av sonen säkerligen med iver lanserades som helgon, varför det framstår som rätt naturligt, att han därvid även kan ha utnyttjat mynten som propagandamedel. Att hans strävanden härvidlag kröntes med framgång, därom äga vi Vallentunakalendariets vittnesbörd. Härtill kan nu fogas att hypotesen vunnit ytterligare i sannolikhet sedan N.L. Rasmusson uppvisat att denna myntgrupp säkerligen präglats i östra Aros, platsen för Eriks martyrium, T h o r d e m a n fortsätter: Likväl kunna flera allvarliga invändningar anföras emot denna hypotes. När en kungabild framställes på ett mynt kan man principiellt utgå ifrån att bilden åsyftar den konung i vars namn myntet är präglat, icke så att förstå som om bilden avsåg att ge ett porträtt i modern mening; det är ett symboliskt porträtt, och genom kungabilden erkännes myntningen som ett regale, ett kungligt prerogativ. Att så var fallet även i fråga om Knut Erikssons mynt framgår av mynten själva: på några av dessa, såväl från Lödöse som från Östra Aros, förekommer runt kungabilden Knuts namn. Under sådana omständigheter förefaller det mindre sannolikt att någon enstaka kungabild, utan att detta särskilt markeras genom gloria eller på annat sätt, skulle avbilda en helgonkonung. Vidare måste hänsyn tagas till ovanligheten över huvud taget att på denna tid avbilda helgon. Slutligen måste vi erinra Förmännen 78 (1983) Via regia incedens trefaldig verksamhet; efter exemplet av de heliga konungarna i Gamla Testamentet ägnade han sig först åt kyrkors uppbyggande och gudstjänstens förnyande och utvidgning, vid a r e åt folkets styrelse och utfärdande av rättvisa lagar, och slutligen åt besegrandet av trons och rikets fiender. Av Eriks verksamhet för kyrkan har legenden endast upptagit ett drag, nämligen färdigbyggandet av den av hans företrädare begynta domkyrkan i Gamla Uppsala och insättandet av präster där. Det säges vara ett mödosamt arbete, vilket alltfort bekräftas av det mäktiga 1100-talstorn, som trotsat århundrad e n a och ännu står kvar. Utan tvivel är det en riktig tradition, som förbinder honom med d e n n a kyrka. Där blev han begraven och där stod sedan hans skrin ett århundrade, tills det flyttades till det nya Uppsala. Det tornliknande föremålet på det omdiskuterade myntet skulle således kunna avse Eriks kyrkbyggande — följaktligen Gamla Uppsala domkyrka — enligt den första rubriken i Erikslegendens berättelse om hans regentvcrksamhet. Det finns ett annat — och kanske ännu mer namnkunnigt — helgon i Norden, nämligen Norges skyddshelgon S:t Olav, som också i bildkonsten brukar avbildas med ett ciborium. Det är dock att märka — och detta är besynnerligt — att Olavs ciborium nästan alltid har en fot och dessutom rundare form, medan Eriks i regel är rakt i formen och saknar fot och således mer har formen av ett kyrktorn (Thordeman 1954 s. 176). Är avsikten t.o.m. att avbilda en kyrka och ej ett ciborium? Andra rubriken i legendens redogörelse lör Eriks regentverksamhet gäller folkets styrelse och utfärdandet av rättvisa lagar. Vad man här velat säga, är tydligen att han var en god, rättvis och omtyckt konung. Början synes handla om eriksgata {Regnum suum circuiens et populum visitans universum). Men legenden övergår sedan till den ideella kungliga vägen (Via regia) som han gick ( . . . Via regia incedens, nec ad dexleram declinans favore vel precio, nec ad sinislram deflectens limore vel odio, tramite recto, qvi dvcit ad patriam, injlexibiliter gradiebalur). Westman framhåller (1954, s. 55—56 med noter) att det gammaltestamentli- 255 ga uttrycket att gå raka vägen, stora vägen ("kungsvägen" — via regia) och icke vika avvare sig till höger eller till vänster från början var helt korrekt menat (4 Mos. 21:22, 5 Mos. 2:27), men blir redan i gammaltestamentlig tid överflyttat till det etisk-rdigiösa området: en d o m a r e eller kung skall följa lagen och icke vika av till höger eller till vänster (5 Mos. 17:11,20), vilket berömmande säges om kung Josia, som i allt vandrade på sin fader Davids väg (2 Kon. 22:2). Denna användning — skriver W e s t m a n — fortsattes under medeltiden av kyrkofäder och teologer och utbroderas på olika sätt. En frankisk abbot Smaragdus i början av 800-talet skrev en "kungaspeg e l " under titeln VIA REGIA med utgångspunkt från den n ä m n d a texten i 4 Mos. W e s t m a n ger ett par exempel på de olika v ä n d n i n g a r n a av denna tanke. I "Världens tolv missbruk" (Pseudo-Cyprianus, De X I I abusivis saeculi), som var en av medeltidens mest lästa böcker, heter det under rubriken "folket utan lag", att många gå fördärvets vägar, medan man försummar den enda kungliga vägen (regalis via), som icke viker avåt höger eller vänster: Guds lag. Därom säger Kristus: j a g är vägen {Ego sum via). O m det engelska kungahelgonet S:t Edmund — vars legend utövade stort inflytande i Norden på medeltiden — berättas, att han gick den kungliga vägen {via regia) och varken avvek åt höger genom skryt över sina förtjänster, ej heller åt vänster genom att duka under lör den mänskliga svaghetens laster. (Westman 1954 s. 55 med noter). "I Erikslegenden", skriver Westman, "är tanken om den rätta vägen, från vilken man icke tår vika åt höger eller vänster, förbunden med en hos Isidor av Sevilla förekommande varning till domare for avvägar, som leda till orätttärdiga domslut. Erik gick, heter det, oböjligt på rätta vägen till det himmelska fäderneslandet, icke avvikande till höger liir gunst eller gåva, ej heller till vänster av räddhåga eller hat." (Westman 1954 s. 55-56 med noter). Det är ungefär så man brukar beskriva en rättvis konung. Via regia var således i den medeltida litteraturen ett vedertaget och gängse begrepp med en etisk betydelse — den ideella, rätta, kungliga vägen — en "rättvisans väg". Förmännen 78 11983) 256 R. Sjöberg oeh förekommer också bl.a. som korslärarsymbol. Liljespiran på myntet åsyftar därför sannolikt "trons försvarare — korsfararen", som är tredje rubriken i Erikslegendens avsnitt om Eriks trefaldiga regentverksamhet, som behandlar bekämpandet av trons och rikets fiender— korståget till Finland. H a r således den som beordrade myntstampen ansett att ordet V I A tillsammans med den krönta kungabilden, hållande kyrktornet i den vänstra handen och liljespiran i den högra, var fullt tillräckligt för den läskunnige medeltidsmänniskan — pä medeltiden oftast en kyrkans man, som ofta t.o.m. tänkte på latin — för att han omedelbart kunde associera bilden till Erik den helige, således symboliserande en konung som befrämjade kyrkors uppbyggande, som var en rättvis lagstiftare, v a n d r a n d e den ideella, rätta, kungliga vägen ( . . .via regia incedens . . .) och dessutom var trons försvarare — korsfararen — allt enligt Erikslegendens tre rubriker om hans regentverksamhet? J a g betraktar detta som mycket sannolikt. Legenden lästesju i kyrkorna och var den boklärde välbekant. Säkert har åtminstone den som beordrade stampen själv varit väl förtrogen med Erikslegenden. Vem beordrade då stampen? Troligen var denne person Eriks son, konung Knut Eriksson, vilken säkerligen med iver befrämjade faderns helgonkult för att på detta sätt stärka sin egen position i landet gentemot den rivaliserande sverkerska ätten och då rätt naturligt bör ha använt även mynten som propagandamedel — men det kan också ha varit ärkebiskopen i Uppsala, som man vet också hade m y n t r ä t t och som även utnyttjade den (fig. 3; se Lagerqvist 1970 s. 48 f). Det bör ha varit i ärkebiskopens intresse att på detta sätt propagera för det nya ärkestiftet (Uppsala upphöjdes 1164 till ärkestift). Vad kunde sprida mer glans åt ärkebiskopsstolen än stiftets egen helgonkonung? Vem det än må vara av dessa personer, som beordrade stampen, ägde han helt naturligt god och ingående kunskap om Erikslegenden. Däremot var den som tillverkade s t a m p a r ofta icke läskunnig, vilket troligen var en av anledningarna till att så fa bokstäver utsattes på mynten (förutom brist J a g återgår sedan till myntet. Thordeman, som med anledning av att konungen håller ett kyrktornsliknande ciborium i vänster hand, håller som möjligt att Erik den helige är den avbildade kungen, vilket enligt mig styrks av Erikslegendens första rubrik om Erik som kyrkobyggare i avsnittet om hans regentvcrksamhet. H a n invänder dock som ovan n ä m n t s , att det förefaller mindre sannolikt att någon enstaka kungabild, utan att detta särskilt markeras genom gloria eller på annat sätt, skulle avbilda en helgonkonung. Eftersom kungabilden saknar gloria, finns då något a n n a t på myntet, förutom kyrktornetciboriet, som upplyste medeltidsmänniskan om kungabildcns rätta identitet? Tolkningen av enskilda bokstäver på medeltida mynt är alltid vansklig, icke minst då det nu omdiskuterade myntet med den gåtfulla inskriften IVA, vilket bl.a. framgår av raden av tidigare tolkningsförsök. IVA kan lika gärna utläsas V A I . V kan också vara ett bakvänt L (ett icke helt ovanligt förhållande på medeltida mynt), vilket inte gör saken mindre komplicerad. Men kombinationen kan också utläsas VIA; det finns exempel på att texten på medeltida mynt skall utläsas motsols eller retrograd. O r d e t V I A pä myntet tillsammans med den krönta kungabilden kan direkt hänsyfta på via regia enligt Erikslegendens andra rubrik i avsnittet om hans regentverksamhet, således etiskt symboliserande den ideella, rätta, kungliga vägen som han gick — "rättvisans v ä g " . (Erik kallas f.ö. i en östsvensk kungalängd för "Erik laggivare", och i våra gamla lagar uppfattas han stundom som lörbättrare av rättsliga sedvänjor från äldre tid.) Utelämnandet av regia torde vara av utrymmesskäl, en mycket vanlig orsak till förkortningar på medeltida mynt. Regia var dessutom överflödigt; den krönta kungabilden utgjorde ju ett fullgott substitut. V I A lår således betraktas som ett direkt citat ur legenden. Antagandet att bilden föreställer Erik förstärks ytterligare av det faktum, att föremålet, som han håller i höger hand — en liljespira — ä r en kristen symbol och dessutom ett avEriks attribut på senare medeltida avbildningar. Liljan symboliserar renhet, fromhet Fornvännen 78 (1983) Via regia incedens 257