De vikingatida fynden med engelska mynt från Finland och några jämförelser med dem Jonsson, Kenneth Fornvännen 78, 29-34 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1983_029 Ingår i: samla.raa.se De vikingatida fynden med engelska mynt från Finland och några jämförelser med dem Av Kenneth Jonsson Det finns ett mycket intressant material i den av Tuukka Talvio publicerade Sylloge of Coins of the British Isles (SCBI) del 25, T h e National Museum, Helsinki, and other public Collections in Finland, Anglo-Saxon, AngloNorrnan and Hiberno-Norse Coins, London 1978. Förutom några synpunkter kring denna volym görs nedan en del jämförelser mellan de finska fynden och främst de svenska fynden av engelska mynt från vikingatiden. Sedan starten 1958 har nu 25 volymer kommit ut i Syiloge-serien (SCBI) med syfte att publicera alla samlingar med mynt slagna på de brittiska öarna. Av naturliga skäl är det främst samlingar i England som har redovisats, och de har främst behandlat de keltiska, anglosaxiska och anglonormandiska perioderna. Detta till trots finns de största samlingarna av vikingatida engelska mynt i de nordiska myntkabinetten och då främst i Stockholm, där samlingen publicerades redan 1846 och 1881 i B . E . Hildebrands klassiska Anglosachsiska Mynt i Svenska Kongl. Myntkabinettet, funna i Sveriges jord. Rikedomen i Norden hänger naturligtvis samman med de omfattande vikingatida skattfynden. Följande sammanställning visar det ungefärliga antalet engelska mynt från vikingatiden som hittats i resp. land: Sverige Danmark Norge Finland Island 37 500 5 300 3 300 1 000 185 Samlingarna i Köpenhamn publicerades 1964—1975 i åtta volymer i SCBI av Georg Galster och omfattar förutom fyndmynten även ett betydande antal som kommer från privatsamlingar. I den första volymen finns värdefulla sammanställningar av de danska fynden (inkl. Skånelandskapen) och redovisning av samlingarnas historia. Av övriga samlingar i Norden har tidigare endast de anglonormandiska mynten i Stockholm publicerats i en delvolym av SCBI av C. E. Blunt och Michael Dolley 1969. Det rör sig här om ett litet (288 ex. vartill kommer ca 35 ex som dessvärre glömdes bort av författarna' men viktigt material eftersom det omfattat slutskedet av myntimporten från England under vikingatiden. De yngsta mynten kan dateras till ca 1128—1131. Den här av Talvio publicerade Syllogen över det finska materialet är den första som beskriver och illustrerar samtliga kända ex. i offentliga samlingar i ett land, och man kan därför räkna med att den kommer att stå sig under mycket lång tid framöver. Förutom Nationalmuseets samlingar i Helsingfors redovisas samlingarna i Borgå, Ilmajoki, Lahti och Abo. Talvio har tidigare i ett flertal artiklar dokumenterat sina kunskaper i ämnet och materialet har behandlats på ett föredömligt sätt. I motsats till samlingen i Köpenhamn är den finska Syllogen nästan till 100 % baserad på inhemska fynd, vilket gör att man praktiskt taget kan sätta likhetstecken mellan Syllogen och fyndmaterialet. De få undantagen utgörs bl. a. av 5 mynt från ett fynd i Botarve, Väte sn, Gotland, som i övrigt (förhoppningsvis) finns på Kungl. Myntkabinettet i Stockholm. Liksom i övriga nordiska länder består de Fornvännen 78 (1983) 30 K. Jonsson mer omfattande, men han lovar att vid ett senare tillfälle utförligt redovisa för de finska fynden, och tills dess får man nöja sig med hans kortfattade sammanställning. M a n får då också hoppas att alla fynden kommer att behandlas i ett sammanhang, och inte som här uppdelade p å två helt skilda avsnitt (s. X I — X V I resp. X X V I — X X X V ) vilket gör det hela onödigt svåröverskådligt. Mynt har ju den fördelen jämfört med de flesta andra föremålstyper att de som regel kan dateras mycket noggrannt vad gäller präglingstiden. De arabiska mynten har t. o. rn. årtal, medan de engelska kan dateras till ca sexårsperioder eller ännu snävare, och de tyska efter regeringsperioder som kan vara av varierande längd. Mynten under vikingatiden cirkulerade under mycket lång tid. De som var i omlopp t. ex. omkr. 1050 omfattade därför mynt fr. o. m. de äldsta som importerats, d. v. s. sassanidiska och arabiska från 500—900-talen, och fram till de allra yngsta som hade importerats helt nyligen från t. ex. Tyskland eller England. Av naturliga skäl var dock de äldsta mycket få och de yngsta relativt många, medan den stora massan hörde till tiden dessemellan. De yngsta mynten i ett fynd ger därför en mycket bra datering av nedläggningstiden förutsatt att antalet mynt är tillräckligt stort för att få med något ex. även av de allra yngsta. Ärtalen för slutmynten ( d . v . s . de yngsta) för de engelska resp. övriga i fynden stämmer också väl överens med undantag för de små fynden. Den äldsta skatten (Hadvala, Pikkiö sn) är den enda med slutmynt före år 1000. En jämförelse med övriga Norden visar att just på 990-talet och de första åren på 1000-talet ligger en markant fyndhorisont med ett mycket stort antal skatter, som sedan följs av en period ca 1005—1015 med mycket få fynd. Till denna senare period hör i Finland inte mindre än tre skatter, men eftersom en av dem består av mycket få mynt, och en annan bara är delvis känd till sitt innehåll, så blir dateringarna för dessa två osäkra. Det är först på 1020-talet som man har ett större antal fynd i det finska materialet, och det är troligt att de representerar den första stora import- vikingatida fynden i Finland av mynt från ett flertal olika länder. Sammanlagt uppgår de till ca 7 250 mynt och de fördelar sig på ungefär följande sätt: Sassanidiska 18 Arabiska 1 625 Bysantinska 12 Tyska 4 350 Böhmiska 9 Italienska 4 Ungerska 3 Engelska 1000 Irländska 25 Skandinaviska efterpräglingar 169 Danska 33 Norska 2 Svenska 17 De sassanidiska och arabiska publicerades 1966 av Beatrice Granberg (Förteckning över kufiska myntfynd iFinland,Helsingfors 1966) medan Helmer Salmo 1948 hade redogjort för de tyska (Deutsche Munzen in vorgeschichlichen Funden Finlands. Finska Fornminnesföreningens Tidskrift X L V I I . Helsingfors 1948). De svenska redovisades av Talvio 1975 (Sigtunamynt i Finlands Nationalmuseum. Nordisk Numismatisk Årsskrift 1973— 74, t. 8—15). De engelska, irländska och skandinaviska mynten har varit föremål för bearbetning vid ett flertal tillfällen och för dessa redogör Talvio på s. X X — X X I I . O t t o Alcenius höll på med en publikation om Anglosachsiska mynt funna i Finland, när han avled 1913, och det blev i stället Carl Axel Nordman som 1921 kunde utge Anglo-Saxon Coins found in Finland. Nordman förtecknade 797 engelska, 17 irländska samt 28 skandinaviska efterpräglingar, medan Talvios motsvarande siffror är 938 resp. 23 och 169. Efter att på s. X I — X V I ha redogjort för omständigheterna kring 1600—1700-talsfynden med engelska mynt övergår Talvio till att berätta om skapandet av Abo (senare Helsingfors) Universitets mynt- och medaljsamling på 1740-talet och dess vidare öden fram till idag, då Myntkabinettet utgör en del av Nationalmuseet i Helsingfors. På s. X X V I — X X X V ger han en sammanställning av skatt- och lösfynden i samband med uppgifter om myntens provenienser, och man hade önskat att denna del gjorts betydligt Fornvännen 78 (1983) Vikingatida fynd med engelska mynt från Finland 31 En sammanställning av de 26 skattfynden baserad på Talvios uppgifter och ordnade efter nedläggningstid ger följande: Antal Fyndår Totalt Eng. Tyska Slutmynt Eng. övr. Hadvala, Pikkiö sn, Eg. Finland Värilä, Sysmä sn, Tavastland Lipamnäki, Sysmä sn, Tavastland Pätiälä, Asikkala sn, Tavastland Pälkäne, Pälkäne sn, Tavastland Joensuu, Haliko sn, Eg. Finland Mäkrä, Rautu sn, Karelen (Sovjet) Ellilä, Hattula sn, Tavastland Immilä, Nastola sn, Tavastland Sievola, Paimio sn, Eg. Finland Nikkilä, Nousiainen sn, Eg. Finland Luurila, Hattula sn, Tavastland Selkäsaari, Sääksmäki sn, Tavastland Nousiainen, Nousiainen sn, Eg. Finland Uskela, Salo, Eg. Finland Mömmölä, Hollola sn, Tavastland Prästgården, Mynämäki sn, Eg. Finland ca Kuuppala, Kurkijoki sn, Karelen (Sovjet) Ihala, Raisio sn, Eg. Finland Puutteenkylä, Kuusamo sn, Österbotten Anttila, Lieto sn, Eg. Finland Pänniönmäki, Rautu sn, Karelen (Sovjet) Linnaniemi, Hämeenlinna, Tavastland Lehdesmäki, Hauho sn, Tavastland Aatservainen, Sälla sn, Österbotten (Sovjet) Tuomaala, Raisio sn, Eg. Finland 1949 54? 1870 98 1949 7 1934 314+ (137) 1786 ca 172 1869 4 1832 17 1950 175+ 1865 56 1841 200+(27) 1895 1 697 1906 126 1929? 47+(41) 1762? 12+ 1686 12+ 1962 161 1870 52? (28) 1886 flera hundra (81) 1752 150—200(93) 1896 407 1897 872 1922 382 1894 65 1855 16 1839 174 1835 618? 13 15 2 (18) 28 76 1 (112) ca 130 991 997 1009 1003 1017 1023 1023 1023 1023 1029 1035 1029 1038 1029 1042 1044 1046 1050 1048 1023 1046 1059 1089 1029 1083? •> 997 1006 985 1014 1011 1002 1008/9 1024 1024 1030 1029 1036 1037 1039 ? 27 1 1+? 3 < 7 85+ 24 (6) 273 16 (9) 4+ 3+ 9 (11) (19) 66+ 29 (15) 1 166 71 (31) 3+ p 147 (16) (43) (80) 397+ (9) 3 51 3 12 3 9? ? 772 471 15 1 163? 1050 1050 1050 1051 1054 1060 1068 1088 1090 1110 •> ? När endast en mindre del av ett fynd är beskrivet eller bevarat så är antalet för dessa satta inom parenteser. vågen, vilket är ca tre decennier senare än i övriga Norden. Pä 1030-talet ligger flera fynd, däribland det största vikingatida överhuvud taget, nämligen Nikkilä, Nousiainen sn, Egentliga Finland, med nästan 1 700 mynt. Vid 1000-talets mitt finns ett flertal skatter, alla relativt stora och här kan man tala om en fyndhorisont, som även har sin motsvarighet i Norden i övrigt. T v å stora fynd från 1060-talet bildar en mellangrupp, medan tre fynd decennierna före och efter 1100 bildar en slutgrupp. 1 Danmark och Norge upphör fynd med utländska mynt, när den inhemska myntningen blir fast etablerad och nationella valutor skapas. För Danmarks del finns två stora fynd som utgör undantag, ett från Johannishus i Blekinge (som då hörde till Danmark) nedlagt efter 1120 och ett från Store Frigaard på Bornholm nedlagt efter 1106. För det svenska fastlandets del finns efter 1066 bara ett känt skattfynd från Venngarn i Uppland, nedlagt efter 1079. På Gotland däremot går skattfynden ända fram till 1140 (Burge), och i Baltikum går de ännu längre fram i tiden. Det är märkligt att skattfynden p å svenska fastlandet upphör så tidigt med tanke på att de fortsätter på Gotland och i Baltikum och Finland. Lösfynd, speciellt gravfynden, nu senast från Leksands kyrka, har emellertid visat att engelska och tyska mynt har importerats till fastlandet åtminstone fram till omkring 1100. Perioden ca 1080 tills den inFornvännen 78 (1983) 32 K. Jonsson Baltikum och Ryssland, som ytterligare förstärks genom två gravfynd med mynt från Stephen 1135—1154, som i Nordeuropa endast förekommer i östliga fynd. Eftersom det finska materialet är så litet ur statistiskt synvinkel kan det dock vara klokt att inte försöka analysera materialet för hårt. Huvuddelen av Syllogen upptas av beskrivningar och illustrationer av de enskilda engelska mynten nr 1—919. H ä r kan det påpekas att beskrivningen på ett mynt beklagligt föll bort under tryckningen. Det gäller nr 13 (!) där följande skall stå: "Ipswich ( G I P E S ) , Lytelman. Pikkiö 1949. T u r k u Museum." Talvio redovisar de olika typvarianter som finns sist inom varje huvudtyp, vilket gör Syllogen praktisk att arbeta med. Vad gäller fotografierna är de som regel bättre än i en d d andra Sylloge-volymer men är ändå inte så bra som man skulle önska sig. Inskrifterna blir härigenom ofta svårlästa och det hade varit bra med hänvisningar till Hd nr, då Nordman (som Talvio hänvisar till) inte har med alla ex. som redovisas här. Det äldsta engelska myntet är präglat under /Ethelstan 924—939 och är ett lösfynd från Åland. Importen till Norden av västerländska mynt är av fynden att döma mycket liten under 800-talet och fram till slutet av 900-talet. U n d e r denna tid utgörs importen nästan uteslutande av arabiska dirhemer. För Finlands del är fynden från den tiden mycket få med undantag för Åland med ca 1 350 mynt. ö v r i g a icke-arabiska mynt funna på Åland är sassanidiska samt ett bysantinskt. Skattfynden på Åland går fram till 970-talet, d. v. s. just den tid då importen av tyska och engelska mynt till Norden börjar komma igång. Att inga senare skatt- eller lösfynd hittats på Åland tyder på att kontakterna gick nästan uteslutande österut, eller möjligen på en katastrof, eftersom man kan tycka att någon import borde förekomma med tanke på öns geografiska läge och möjligheterna till kontakter västerut eller söderut. Att kontakter fanns visas i alla fall av /Ethelstanmyntet. En intressant parallell utgör myntfynden från Birka som liknar de åländskas sammansättning och upphör lika plötsligt, hemska myntningen börjar ungefär 100 år senare har länge betraktats som en myntlös tid på fastlandet, men lösfynden har under senare år börjat att fylla den äldre delen av perioden och de finska fynden kan tyda på att bilden för skattfynden förr eller senare även kan komma att ändras genom framtida fynd. En viktig fråga är vilken väg importen tagit och fyndens sammansättning kan här vara av betydelse. I de finska fynden är de tyska mynten drygt fyra gånger så vanliga som de engelska, ca 4 350 resp. ca 1 000. Det finns emellertid mycket stora skillnader mellan fynd från olika perioder. För fynd nedlagda p å 1020-talet är den engelska andelen som störst och förhållandet mellan tyska och engelska är då 1:1, medan de sju fynden från 1050—1060-talen har en tysk övervikt på inte mindre än 18:1 eller 1 926 mot 105. 1 svenska fynd minskar andelen engelska mynt från 1040—1050-talen och framåt beroende på att importen från England då minskar kraftigt, men andelen når inte så lågt som för de finska fynden, där det är de östliga och nordliga fynden som har den kraftigaste dominansen av tyska mynt och tyder på kontakt med Ryssland. Förhållandet mellan antalet engelska mynt av olika typer i de enskilda fynden visar för de flesta fynden en slående jämnhet för /Ethelred I I ;s och Cnuts vanliga typer, medan endast ett fynd (Ellilä) har en markant dominans för /Ethelred II:s Crux och Long Cross typer, vilket är karaktäristiskt för de gotländska fynden. Sammantaget skulle man kunna tolka det finska materialet så att det inte tyder på någon kontinuerlig importväg för mynten, utan att olika vägar dominerat under olika tider. Den första större importvågen på 1020—1030-talen kan h a kommit via det svenska fastlandet, något som kan finna stöd i det faktum att ett (annars) onormalt stort antal Anund Jakob mynt hittats i Finland. Vad som kan tyckas märkligt är att skattfyndens sammansättning inte tyder på några djupare kontakter med Gotland, som ju annars intar en dominerande ställning bland de nordiska skattfynden. Slutfasen i den finska myntimporten tyder på kontakter med Fornvännen 78 (1983) Vikingatida fynd med engelska mynt från Finland Edgar 959—975 Reform Small Cross Edward Martyren 975—978 Normal Small Cross e t h e l r e d I I 978—1016 First Small Cross First Hand Second Hand Benediction Hand Crux Intermediate Small Cross Long Cross Helmet Agnus Dei Last Small Cross Cnut 1016—1035 Qualrefoil Pointed Helmet Short Cross Harold I 1035—1040 Jewel Cross Fleur-de-Lis Harthacnut 1035—1037, 1040—1042 Jewel Cross Arm-and-Sceptre Edward Bekännaren 1042—1066 Pacx Radiate Small Cross Trefoil Qadrilateral Short Cross Expanding Cross Pointed Helmet Sovereign/Eagles Hammer Cross Facing Small Cross Pyramids Harold I I 1066 Pax Datering 973—975 975—978 978—979 979—985 985—991 991 991—997 997 997—1003 1003—1009 1009 1009—1017 1017—1023 1023—1029 1029—1035 1035—1038 1038—1040 1035—1037 1040—1042 1042—1044 1044—1046 1046—1048 1048—1050 1050—1053 1053—1056 1056—1059 1059—1062 1062—1065 1065—1066 1066 Talvio 33 Hd 60 27 12 296 196 36 835 9 958 532 5 1.414 1.566 1.189 872 408 633 73 328 217 207 135 123 56 29 11 9 7 6 — 1 1 9 4 3 142 — 222 61 — 156 162 102 34 5 8 — — 4 7 3 — 2 — — 1 — — — 927 5 10.254 och man kan då fråga sig om det finns något samband. I England genomfördes en myntreform under Edgars regering 959—975. Den fick stor betydelse och innebar att endast mynt av en typ, präglad i upp till ett 60-tal myntorter över hela landet, tilläts cirkulera samtidigt. Varje typ var tidsbegränsad med återkommande typskiften som följd. Ovan visas en sammanställning av det finska materialet jämfört med Hildebrands Anglosachsiska mynt 1881 ( H d ) fördelat på typer från myntreformen ca 973 till 1066. Eftersom H d bygger på varianter så är den inte helt representativ för de svenska fynden, och som ex. kan nämnas att framför allt e t h e l r e d II Long Cross ä r kraftigt underrepresenterad, p. g. a. att det där finns ett mycket stort antal dubletter. För det äldsta skedet av myntimporten före Fornvännen 78 (1983) 34 K. Jonsson Henrik II 1154—1189) alla är lösfynd från gravar. Syllogen avslutas med de irländska (nr 921—942) och skandinaviska efterpräglingarna (943—1111). För de senare är antalet ovanligt högt i förhållande till de engelska, och bland dem ingår ett flertal stampidentiska mynt, och hela materialet vore värt cn närmare analys och jämförelse med motsvarande från Sverige, Danmark, Baltikum o. s. v. En bra refcrenskatalog för skandinaviska efterpräglingar saknas, och den katalog som man ofta får hänvisa till är Syllogen över samlingen i Köpenhamn, men där är myntens inbördes ordning ofta ologisk och förvirrande. Talvio har med sitt material gjort en uppdelning som är logisk och lätt att hitta i. Den kommer förmodligen att användas som förebild vid beskrivning av liknande mynt i andra sammanhang, liksom som referenskatalog även om materialet är förhållandevis litet. utbetalandet av den första danagälden 991 (troligen under Crux) märks tydligt att den finska importen börjar senare än den svenska, genom att de äldre typerna (med undantag för Benediction H a n d ) är dåligt representerade eftersom de främst förekommer i samtida fynd. För de under vikingatiden vanligaste typerna fr. o. m. Crux t. o. m. Cnut Short Cross motsvarar antalen i Talvio och Hd varandra väl. En dramatisk skillnad märks för Harold I och Harthacnut (varav den senare helt saknas i Finland), men här är Hd:s antal kraftigt påverkade av ett mycket stort fynd från Äspinge i Skåne. Även det förutan märks i det finska materialet att engelska mynt över huvud taget är dåligt företrädda i de yngre fynden. Denna nedgång märks också tydligt redan under Cnut Short Cross. De yngsta anglosaxiska mynten funna i Finland hör till ca 1050—1053. Ett blygsamt återupptagande av importen märks på 1080— 1090-talen, medan de tre yngsta av vikingatidskaraktär (från Stephen 1135—1154 och Fornvännen 78 (1983)