Kring den stulna guldbrakteaten från Ed i Svanskogs socken och andra i Värmland funna brakteater Padberg, Lutz von Fornvännen 247-249 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1984_247 Ingår i: samla.raa.se

Kring den stulna guldbraktcaten från Ed i Svanskogs socken och andra i Värmland funna brakteater
Av Lutz von Padberg
Padberg, L. von. 1985. Kring den stulna guldbraktcaten från Ed i Svanskogs socken och andra i Värmland funna brakteater (The stolen gold bracteate from Ed, Svanskog parish in Värmland). Fornvännen 79. Stockholm. In 1979 a gold bracteate from Ed, Svanskog parish in Värmland was stolen from the Värmland Museum in Karlstad. It was a serious loss, as bracteates are very scarce in Värmland; only three have been found, the other two being C-bracteates found together with, inter alia, a relief brooch of gilt bronze, at Jämskogsboda, Järnskog parish.
Lutz von Padberg, Westfälische Wilhelms-Univesitäl, Salzstrasse 41, D-44 Munster, FRG.

Den 15 augusti 1979 skedde en allvarlig stöld på V ä r m l a n d s museum i Karlstad. Bland det d å stulna befann sig en folkvandringstida guldbrakteat från Ed i Svanskog socken. I \ r ä r m l a n d är guldbrakteater mycket sällsynta fynd. Endast tre amuletter av detta slag har med säkerhet hittats i landskapet. Vid sidan av den från Ed känner man till två i s a m m a form pressade guldbrakteater från J ä r n s k o g s b o d a i Järnskog socken i Nordmarks härad. I detta depåfynd ingår förutom de b å d a C-brakteaterna ett reliefspänne av förgylld brons. Fyndet befinner sig nu i Statens historiska museum (SHM 2654, 2786, 3309; jfr Mackeprang 1952 s. 174f. Taf. 13,21 och 24,15; I K 1,2 Nr 87). O s c a r Montelius förmodade (1869) att det utöver amuletterna från Järnskogsboda skulle finnas ytterligare tre värmländska brakteater. Sin åsikt grundade han på en uppgift i friherre G. Djurklous Reseberättelse för 1867 (s. 41 a n m . 1) och på en uppsats i Iduna 7, 1817 (s. 42 a n m . 1). Enligt Djurklous rapport skall m a n omkring 1820 ha hittat två guldbrakteater i Ed, Svanskog sn. Den ena skall enligt Montelius förmodligen ha hamnat i Historiska museet i Stockholm och den andra i U p p -

sala. Montelius lyckades inte att med säkerhet spåra dessa brakteater. Han förmodade emellertid att den som skickats till Uppsala skulle vara identisk med en av de två Cbrakteater som där fanns registrerade under " o k ä n d fyndort" (1869s. 41 Nr 290 eller 291; jfr Mackeprang 1952 s. 192 f. Nr 273 f. Taf. 8,16). Speciallitteraturen har dock inte beaktat d e n n a förmodan eftersom den inte kunnat säkras genom någon fyndrapport. Man måste därför även framgent utgå från att det inte längre går att fastställa varifrån de bägge Cbrakteaterna i Uppsala kommer. Refererande till Iduna (7, 1817 s. 176) nämner Montelius att det är möjligt att ännu en brakteat hittats i Värmland. "En brakteat (sannolikt av guld) säges ha hittats i Vermland före 1818" (1869 s. 42 anm. 1). Inte heller detta värmländska fynd har kunnat identifieras. Enligt Montelius finns det förutom J ä r n skogsbodafyndet möjligtvis tre andra värmländska brakteater av vilka två skulle vara från Ed. U t a n hänvisning till dessa förmod a n d e n u p p m ä r k s a m m a r Bernhard Salin 1895 åter en värmländsk brakteat. Det är en D-brakteat som han uppger vara från okänd
Fornvännen 79 (1984)

248

L. von Padberg

fyndort och som tillhör Värmlands museum (1895 s. 5 Nr 2 Fig. 4; jfr Öberg 1942 s. 154 Fig. 92; Mackeprang 1952 s. 191 f. Nr 367 Taf. 18,26 — efter en galvanoplastisk kopia i S H M , Stockholm). Med kännedom om vad som redan framkommit är det helt möjligt att denna D-brakteat skulle kunna vara identisk med det av Montelius o m n ä m n d a lösfyndet (1869 s. 42 a n m . 1). Det är också möjligt att detta fynd inte ä r ett nyfynd utan hör samman med de sannolikt i Ed funna exemplaren. Montelius sagesman har givit så näraliggande uppgifter om fyndåret (omkring 1820 — före 1818) att man kan tro på en sådan förväxling. U t a n att ta hänsyn till dessa oklara och förvirrade uppgifter har H. Widéen (1937) i Meddelanden från Värmlands museum identifierat den enligt uppgift från okänd fyndort i Värmland kommande D-brakteaten som i själva verket från Ed i Svanskog socken. En jämförelse mellan teckning och foto visar utan tvekan att det av Salin och Mackep r a n g publicerade exemplaret är identiskt med D-brakteaten från Ed. Följaktligen måste brakteaten ha hamnat i Värmlands museum redan före 1895. Uppgiften "före 1905" i museets inventarium (inv.nr 1500:3) bekräftar detta även om d ä r inte funnits några närmare uppgifter om fyndets åtkomsthistoria. Därutöver är det sannolikt att brakteaten var känd redan före 1869 och tillhörde de värmländska brakteater om vilka Montelius endast hade förmodanden. Även om man inte kan nå fram till någon yttersta visshet så innebär väl ändå denna utredning ett visst uppklarande av de värmländska brakteaternas åtkomsthistoria. Till de bägge exemplaren från Jämskogsboda kommer nu den "återfunna" brakteaten från Ed. Mackeprang har typologiskt fört den till sin norska g r u p p II (1952 s. 61). Gruppen består av 10 brakteater från norska fyndorter ( M a c k e p r a n g Kat. Nr 121, 123, 125, 127, 143, 162 och 167 (2 exemplar)) och svenska (Kat. N r 286, 367). Inom gruppen representerar Ed-brakteaten de mera svåranalyserade exemplaren. Djurets kropp är starkt ornamentaliserad och fragmentiserad. Särskilt påfallande är det stora djurhuvudet, som nästan
Fornvännen 79 (1984)

Guldbrakteat från Ed, Svanskogs socken, Värmland. — Gold bracteate from Ed, Svanskog parish, Värmland.

bara består av en vidöppen käft, med kraftig käke och uthängande tunga. Platsen för ögat har lämnats tom, ett utskott vid nacken antyder örat. Därtill fogar sig en böjd hals som markerar förbindelsen med skuldrans spiral. Därifrån utgår det enda medtagna frambenet som är bakåtsträckt. Det består av ett runt skenben och ett kraftigt mellanhandsben och en konturerad hov med spetsig balle. En kort rygg förbinder skuldrespiralen med den likaledes inåtsvängda höften. Härifrån utgår det enda synliga bakbenet som är så uppåtböjt att " h o v e n " syns ovanför bakhuvudet. Detta är utformat på samma sätt som frambenet, det är bara " h o v e n " som på grund av utrymmesbrist gjorts mindre. Karakteristiskt för djuret på Ed-brakteaten och för hela gruppen av d e n n a typ av brakteater är alltså det beton a d e munpartiet, den S-formiga kroppen och benens "förvridna" ställning. Widéen kommenterar amulettbilden på följande sätt: " U t a n tvivel har denna djurbild haft en bes t ä m d , magisk betydelse, välkänd för forntidens värmlänningar (1957 s. 22). T y v ä r r finns det inte längre några möjligheter att i original i Karlstad studera D-brakteaten från Ed. Den 15 augusti 1979 stals den tillsammans med de galvanoplastiska kopiorna av amuletterna från Järnskogsboda ( L a m m & v. Padberg 1979) från Värmlands museum. Brakteatforskningen har därmed lidit en beklaglig förlust.
Författaren riktar här ett hjärtligt tack till docent Jan Peder Lamm, Stockholm, som översatt denna artikel från tyskan.

Guldbrakleatenfrån Ed Referenser
Archaeologiska Anteckningar rörande de i Swensk jord tid efter annan funne Guld-Bracteater. Iduna 7, 1817, S. 160-181. Bakka, E. 1973. Goldbrakteaten in norwegischen Grabfunden: Datierungsfragen. Fruhmittelalterliche Studien 7. S. 53-87. Hauck, K. 1977. Brakteatenikonologie. Reallexikon der germanischen Altertumskunde, 2. Aufl., Band 3. S. 361-401. I K: Die Goldbrakteaten der Völkerwanderungszeit. Band l.l: Einleitung von K. Hauck, Band 1,2: Ikonographischer Katalog von U Ctavadetscher — K. Duwel— K. Hauck — /.. von Padberg. Band 1,3: Tajeln. Miinstersche MittelallerSchriflen 24,1,1-3. Miinchen 1985 (Band 2 und 3 in Vorbcreitung). L a m m . J . P . & von Padberg, L. 1979. Peter Petersens galvanoplastischc Brakteatenkopien. Mit einem Verzeichnis von Peterscns Abformungen in Berlin. Fruh-

249

mittelalterliche Studien 13. S. 415—429. Mackeprang, M.B. 1952 De nordiske guldbrakteater. Jysk Arkeologisk Selskabs Skrifter 2. Arhus. Malmer, M. P. 1963. Metodproblem inom järnålderns konsthistoria. Acta Archaeologica Lundensia Series in 8°. 3. Bonn—Lund. Montelius, O. 1869. Från jernåldern. Storkholm. von Padberg, L. 1981. Stulet guld — en uppsats om brakteaterna från Bolum och Vinköl. Västergötlands Fornminnesförenings tidskrift 1981-1982. S. 254-267. Salin, B. 1895. De nordiska guldbrakteater. Antiqvarisk tidskriftför Sverige. 14,2. S. 1-111. Widéen, H. 1957. Guldamuletten från Svanskog. Värmland förr och nu. Meddelanden från Värmlands fornmmnesoch museiförening 55. S. 22-23 Öberg, H. 1942, Guldbrakteaterna från nordens folkvandringslid. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens Handlingar 53. Stockholm.

Fornvännen 79 (1984)