Var vikingatidens ryssar (fry. rus') franker? : några reflektioner i anledning av Omeljan Pritsaks The Origin of Rus' Thulin, Alf Fornvännen 1985(80), s. 190-202 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1985_190 Ingår i: samla.raa.se 190 Debatt Var vikingatidens ryssar (fry. rus') fränker? Några reflektioner i anledning av Omeljan Pritsaks The Origin of Rus' Alltsedan början av 1700-talet har frågan om rusernas (fry. rus', grek. rhos, arab. ar-rus) härkomst och det vidhängande problemkomplexet h u r det rusiska riket (fry. Rus') med dess två centra Kiev och Novgorod uppkom varit ett ä m n e som stötts och blötts av forskarna. Inget tyder på att det skulle vara på väg att förlora sin attraktionskraft. Tvärtom: stadigt berikas forskningen av en ström av specialartiklar, och nya monografier är inte sällsynta. Den s a m m a n l a g d a produktionen har antagit oöverskådliga proportioner, och ämnet borde — tycker man — vid det här laget vara så genomlyst ur alla möjliga och omöjliga synvinklar och i alla dess aspekter att utrymmet för nya (eller nyputsade) och omvälvande teorier vore tömt. Men så icke: bara under senare år har, exempelvis, framlagts en nyg a m m a l teori som länkar etnonymen rus' till Rugen1 — med de korollarier denna etymologi h a r för framställningen av Rus '-rikets äldsta historia — en annan enligt vilken rus' återgår på ett ursprungligt grek. rhos, avseende ett blandat svensk-finskt befolkningselement i o m r å d e t söder om Ladoga. 2 Ingenstans i den vetenskapliga litteraturen har dock accepterade hypoteser eller, om man så vill, sanninga r så grundligt ställts på huvudet som i Omelj a n Pritsaks väldiga (928 sidor) The Origin of Rus'. 1: Old Scandinavian Sources other than the Sagas (Cambridge, Mass. 1981). Detta är den första av sex volymer, som h a n s färdiga verk skall omfatta. Det motto h a n ingressvis gör till sitt är "Ad fontes!", och med det som ledstjärna har han förelagt sig den mäktiga uppgiften att textanalytiskt granska allt för Rus '-frågan relevant skriftligt källmaterial — oavsett vilket språk det är avfattat på — alltmedan han ägnar full uppmärksamhet också åt den litteraturhistoriska, historiska och sociala bakgrund mot vilken varje enskild information framträder och far sitt djup. Pritsak är den ende forskare i Rus'Fornvännen 80 (1985) diskussionens långa historia som haft de erforerliga kunskaperna för att kunna ställa upp ett så storslaget — och idealt — mål. Den horisont mot vilken Pritsak betraktar den historiska utvecklingen i norra och östra Europa, vilken förde till bl.a. Äaj'-rikets uppkomst, är en universal-historisk, och i det s a m m a n h a n g e t pekar han på några skeenden som var särskilt skickelsedigra, bl.a. det frankisk-romerska rikets framväxt, arabernas expansion under 600-700-talet. och deras u p p t r ä d a n d e på 700-talet som den dominerande makten på Medelhavet samt nordbornas kraftutveckling under vikingatiden. Med avseende på deras relevans i Rus'frågan studerar Pritsak i volym 1 av The Origin of Rus' de medeltida skandinaviska källorna (Edda- och skaldediktningen, runstenarna, lagsamlingarna, den geografiska litteraturen, krönikor och annaler) utom sagorna, i volym 2 de skandinaviska sagorna, i volym 3 de bysantinska, latinska och fornryska källorna, i volym 4 de orientaliska; i volym 5 skall de erhållna resultaten analyseras och sammanfogas till en bild av hur samhällsstrukturerna såg ut ca 750-1280 i norra och östra E u r o p a samt i västra och centrala Asien; volym 6 förutskickas innehålla en syntes av hans rön beträffande Rus '-rikets uppkomst. Som en röd tråd genom volym 1 av The Origin of Rus' löper föreställningen att norra och östra Europas samhällen hade många av sina yttre och inre drag att tacka influenser från nomadfolken i öster (under vikingatid kazarerna, under folkvandringstid hunnerna) och att den historiska processen i norra och östra Europa uppvisar påtagliga överensstämmelser med den som nomadrikena i västra och centrala Asien genomgick. V a d specifikt gäller Rus '-rikets uppkomst hade, m e n a r Pritsak, den process som ledde dithän sina direkta paralleller i den som föregick ett stäppimperiums etablerande. Bland Debatt den euroasiatiska stäppens folk (från kimmererna och skyterna, ca 900-talet. f.Kr., till mongolerna) var mönstret det följande. I en tid d å handeln mellan öst och väst, mellan bortre Orienten och Persien eller en Medelhavscivilisation, erfor ett uppsving kunde det h ä n d a att en hövding utmärkte sig framom de a n d r a stamhövdingarna genom sin dådkraft och genom att han bättre än de förstod att berika sin stam på handelskaravanernas bekostnad. Allteftersom stammens rikedomar i rövat gods och utkrävda handelsavgifter hopades spreds hövdingens rykte, och andra nom a d s t a m m a r slöt — frivilligt eller tvingade därtill — u p p bakom honom. O m hans ambitioner sträckte sig bortom dem att vara en framgångsrik rövarhövding kunde det, förutsatt att han tillhörde en karismatisk krigarklan med anspråk på gudomlig härkomst, falla honom in att se sig som den där av en högre makt var kallad att ge substans åt den genom seklerna levandehållna och cykliskt förverkligade idén om en hela stäppens pax, ett hela stäppens imperium. Som led i denna strävan såg han till att allt fler handelslinjer kom under hans kontroll och att från ekonomisk synpunkt strategiska områden inlemmades med hans välde. I samma syfte gav han spridning åt den speciella sociopolitiska ideologi/ religion och de lagar som omfattades av dem i vars hägn han uppnått sin maktställning och på vilka han baserade sin makt, nämligen de ogifta professionella krigarna. Dessa var organiserade i edsvurna mansförbund {Männerbunde), vilka personifierade den obegränsade maktens idé och en politik inriktad på ekonomisk vinning. U t a n assistans av de internationella handelsmännen, som besatt den organisatoriska erfarenheten och den internationella överblicken — det var de som inspirerade uppförandet av handelsstäder, de var intellekten bakom och organisatörerna av imperiebildningarna — var han emellertid dömd att se sina imperatorsambitioner reducerade till stoft. — Sålunda var det enligt det av Pritsak uppställda schemat ekonomiska överväganden som gav momentum vid ett stäppimperiums etablerande. Motsvarande förlopp i norra och östra E u r o p a såg som de agerande å ena sidan 191 vikingar (lat. vicus) och väringar, fry. varjag, pl. varjazi, grek. varängoi (enligt Pritsak är ordet härlett från pers. var = ett slags orientalisk stad; etymologiseringen utvecklas inte n ä r m a r e i föreliggande volym), "havets och flodernas nomader", som hade samma roll i samspelet som stäppens nomader, å andra de frisiska och de frankiska handelsmännen. Vikingarna och väringarna var till en början lejda krigare och befraktare i frisisk och frankisk tjänst; sedermera kunde det hända att de etablerade sig som fria företagare. Varken vikingarna, med sitt verksamhetsområde i det E u r o p a som ligger väster och söder om Elbe, eller väringarna, som verkade norr och öster om Elbe, hade någon bestämd etnisk tillhörighet: bland dem fanns det skandinaver, slaver, balter, finnar. Det som förenade dem var i stället att de utsöndrat sig i en kast av professionella krigare och som sådana — liksom stäppens krigare — var sammanslutna i Männerbunde (Ynglingarna och Ylfingarna var karismatiska klaner inom sådana mansförbund) och hade en gemensam religion/ideologi. D e n n a var för deras del Odenstron i en ny och krigisk version, given sin ideologiska färgning under direkt inflytande från stäppfolkens mansförbundsideologi. Kulturströmningar österifrån kan spåras redan under folkvandringstid. Då upprätthöll svearna handelskontakter med folken i Svarta havs-området (Jordanes). Då genomförde en g r u p p heruler en återvandring till Skandinavien och i sitt bagage hade de bl. a. runskriften och asatron (Snorre Sturlasons berättelser om O d e n s färder från Don-regionen västerut symboliserar Odenstrons utbredning). Också den gotiska sagoskatten nådde Skandinavien genom herulernas förmedling. Under vikingatid emanerade influenserna från de turkiska kazarerna, och det var under intryck från deras mansförbundsideologi skandinaverna, flitiga gäster i Kazarriket, gjorde om O d e n s t r o n till en aristokratisk religion med fäste i det merkantila överskiktet och i krigareliten och med mansförbundsidén som ideologisk kärna. Åtskilligt är det episk-mytiska stoff, m å n g a de toponymer {Tanais/Don, Hunaland, Tyrkland osv.) som i den fornnordiska litteraturen minner om den regionen, åsarnas Fornvännen 80 f 1985) 192 Debatt och började förse muslimerna i både öst och väst med slavar därifrån. D ä r m e d hade det inträfiat att östersjöområdet hade h a m n a t i skärningspunkten för den internationella handeln, därmed var förutsättningen skapad för regionens roll av vagina nationum under vikingatid. Således försiggick här en process, identisk med den som u n d e r tider av ökad handel mellan bortre Orienten och västligare civilisationer och tilltagande betydelse för handelslinjerna genom Arabien och Mongoliet förvandlade dessa regioner till centra varifrån mäktiga erövringar och folkvandringar utgick. De äldsta städerna i östersjöområdet anlades, fortsätter Pritsak, på initiativ som ytterst återgick på dessa ruteni/rus. Till dessa städer hörde t.ex. Hedeby, Truso, Reric {*Beric) och Birka. Bland dem var också några städer i det n u v a r a n d e Ryssland: Staraja Ladoga, J a r o slavl', Rostov, Polotsk och Gnézdovo. Men inte bara det. I det samarbete med östersjöregionens karismatiska klaner och professionella krigare som förde till uppkomsten av statsbildningar i norra och östra Europa var k ö p m ä n n e n från Rodez de som stod för den organisatoriska talangen. Efter dessa köpmän fick till och med ett rike, Rus', sitt namn. Friserna var från 600-talet till 1100-talet de ledande mellanhänderna i handeln mellan å ena sidan det anglosaxiska Britannien och Frankerriket, å andra Skandinavien och österjöområdet. I och med att Frisland i slutet av 600-talet och början av 700-talet inlemmades med Frankerriket blev de frisiska köpm ä n n e n ombud för de frankiska i den nordligt riktade handeln. O m frisemas omfattande aktivitet vittnar ett antal Birkaorter på Östersjöns kuster (t.ex. Birka i Mälarens inlopp, *>5mc/Reric i de slaviska obodriternas land och föregångare till Hedeby); dessa ortnamn skall enligt Pritsak vara härledda från ett frisiskt *bereg med betydelsen "rättsområde". Det i Nordeuropa rika artdäktbeståndet av västeuropeisk proveniens bekräftar frisernas d o m i n e r a n d e roll i denna handel. Att uppgifterna om Frisland i den fno. litteratur som hänför sig till äldsta vikingatid är ytterst k n a p p h ä n d i g a är blott en synvilla och något som, m e n a r Pritsak, skall skyllas den omstän- och vanernas urhem, och händelser där. Liksom på den euroasiatiska stäppen svarade de internationella storköpmännen för den storlinjiga planeringen av handeln. I N o r d e u r o p a och i det östeuropeiska innanlandet u p p b a r s den rollen av köpmän från trakten av Rodez (en stad i sydcentrala Gallien), i kelto-latinet benämnda ruteni/ruti, i medelfr. nisi, i medelty. ruzzi, i arab. rus, i grek. rhos. Pritsak skriver etnonymen rus (en form som lyser med sin frånvaro i källorna) och menar att den termen kom att innefatta också de varjager och vikingar av olika etniskt ursprung som i norra och östra Europa var de frankiska köpmännens handgångna män; rus' (med palataliserat s), den fry. skrivningen, reserverar han för ett i det fornryska riket bosatt och i början av 1000-talet definitivt slaviserat främmande folkelement. Rodezköpmännen hade den kulturella bakgrund — i deras fall den västromerska — och den erfarenhet varförutan ett försök att inlemma Nord- och Östeuropa med det internationella handelsnätet var dömt att misslyckas. Deras u p p t r ä d a n d e på den nordliga arenan daterar Pritsak till 770-talet, och hans referenspunkt härför är Saxos berättelse om Bråvallaslaget. Detta skall ha utkämpats mellan den danske kungen Harald Hildetand och den svenske Sigurd Ring. Bland kämparna nämns den rutenske Regnald, Regnaldus rulenus (men också, vill j a g a n m ä r k a , en rad figurer som helt uppenbart gått vilse i tiden, t.ex. några islänningar, Grenski från Grönland, Sigmund från Sigtuna och Toki från J o m s b u r g ) . Att Nord- och Östeuropa vid denna tid tilldrog sig ett ökat internationellt intresse var ytterst betingat av förändringar i den muslimska världen: såväl det västra som det östra kalifatet såg ca 750 slutet av sin krigiska expansion och gick in i en konsolideringsfäs. Nu kunde behovet av slavarbetskraft inte längre tillfredsställas med fångar tagna i krig. Slavm a r k n a d e r n a i de kristna länderna erbjöd ingen utväg, ty försäljning av kristna slavar till muslimerna var åtminstone nominellt förbjuden. Däremot var det inget som hindrade att slavar hämtades från Nord- och Östeuropa. Medvetna om situationens möjligheter riktade Rodez-köpmännen sina blickar ditåt Foinvnnnen 80 11985) Debatt 193 digheten att, d å denna litteratur hänsyftar på litteraturen? Vilka växlar vågar man dra på Frisland, detta begrepp döljer sig under för- de skandinaviska föremål från tidigt 800-tal klädnad av GarSar/GarSariki, "städernas rike". (ett mindre antal 3 ) som bringats i dagen i Den gemenligen omfattade uppfattningen att Sarskoe gorodisce några mil från Rostov? Inte Gardar/GarSariki genomgående avser det forn- vill väl Pritsak mena att Rostov är härlett från ryska riket (eller, ibland, HolmgarSr/Novgo- rus/rus'? Med förväntan emotses Pritsaks anarod) skulle alltså vara oriktig. Det för Pritsak lys av notisen i Annales Bertiniani som ger svar avgörande argumentet för det ställningsta- på dessa och tillhörande frågor. gandet är att Frisland, till skillnad från det Ibn H o r r a d ä d b e h berättar att ar-rus från som skulle bli det "Rusiska landet", på 700- " d e mest avlägsna d e l a r n a " av Saqäliba-lan800-talet hade många städer. Först på 1000- det — varmed han sannolikt åsyftat Ladoga-/ talet anknyts benämningen GarSar/Gardariki Ilmen-området 4 — transporterar sina varor till landet i öst. — Så långt Pritsaks teorier i (pälsverk och svärd) till Svarta havs-områnågra av dess huvudpunkter. det, d ä r " r o m a r n a s härskare" (den grekiske I n n a n j a g går vidare vill jag passa på att kejsaren) uppbär tionde i tull. Ibland far arunderstryka att en bedömning på det här sta- riis ut på Kaspiska havet, understundom diet av bärkraften hos Pritsaks teorier försvå- kommer de ä n d a till Bagdad. Enligt Pritsak ras av hans framställningsmetod. Den går ut kan av Ibn Horradädbehs text utläsas att på att han i första rummet inte sätter ett köpmännen från Rodez, vilka såsom kristna temas uppföljning utan, till förfång för den inte kunde färdas fritt på det av muslimerna kronologiska ordningen, föredrar att följa upp behärskade Medelhavet, på 830-840-talen, den enskilda skriftliga traditionen i källstu- lyckades öppna en annan väg till Orienten dier samt i litteraturhistoriska och metodolo- och Bysans, nämligen den via de ryska flodergiska essäer. Resultatet i enskilda frågor blir na. Det gav dem lägenhet att utkonkurrera de att den fullständiga argumentationen inte judiska köpmän som var baserade i Arles och ryms inom första volymens tematiska ram. Marseille och som sedan 770-talet varit melDet kunde därför synas korrektast att recen- l a n h ä n d e r n a i handeln mellan å ena sidan det senten i sådana fall väntade med sitt omdöme kristna Europa och å andra Bysans, Kazarritills vidare. Detta låter sig emellertid knap- ket och Orienten. past göra om en konception utgör ett styrande Det må vara att jag därmed föregriper reelement i ett större, i volym 1 behandlat kom- sultaten av Pritsaks studium av Ibn Horraplex. Så förhåller det sig med hans tolkning d ä d b e h s text, men jag tillåter mig ändå unav rus -begreppet. derstryka att om dessa inte är av det revoluDe äldsta bevarade skriftliga vittnesbörden tionerande slaget han inte kommer att (a stöd om ruserna möter, som Pritsak påpekar, i för uppfattningen att texten avbildar förhålAnnales Bertiniani och hos den arabiske förfat- landena sådana de gestaltade sig på 830-840taren Ibn H o r r a d ä d b e h . talen. Texten hänför sig till en tid då det Den frankiska krönikan berättar s.a. 839 rusisk-grekiska handelsutbytet lått etablerade att några rhos anlände till det frankiska hovet i former, ett tillstånd som kan ha inträtt först i I n g d h e i m . Vid en närmare utfrågning, föran- och med att ett vänskapsavtal ingicks mellan ledd av att kejsar Ludvig den fromme miss- ruser och greker "några å r " 5 efter det rusiska tänkte dem för att vara spioner, uppdagades anfallet år 860 på Konstantinopel. Före 860 att de var " a v svearnas folkstam" {eos gentis var — som den konstantinopolitanske patriesse Sueonum). Enligt Pritsak var dessa svear i arken Photios klargör i två predikningar, hålltjänst hos Rodez-köpmän {rhos) med sitt cen- n a i direkt anslutning till anfallet — rhos för trum i Rostov (i övre Volgaområdet). M a n grekerna "ett okänt folk", "ett folk utan frågar sig: Varför just i Rostov, en stad som n a m n " , 6 en karakteristik som inte kan förlikas av sin existens på 800-900-talen lämnat blott med en teori enligt vilken de redan tidigare några legendpräglade och ytterst torftiga re- gjort sig kända som handelsmän som regelminiscenser i den fornnordiska och fornryska bundet gästade Bysans. Finn: linnen 80 (1985) 194 Debatt ga ytterligare blott ett: i de rusisk-grekiska fördragen av år 907 och år 911 bär den absoluta majoriteten av de rusiska signatärerna skandinaviska namn, i fördraget av år 944 är de merparten. (V. Thomsen menar, m å h ä n d a väl djärvt, att många av namnformerna tyder på att m ä n n e n kom från Mellansverige. 8 ) Den förklaring Pritsak ger av denna omständighet synes mig ohållbar. Han menar att de folk som under vikingatiden levde eller verkade i östersjöområdet omfattade mansförbundens ideologi/religion, de dyrkade Asa ÖSinn. O c h eftersom kulten av Oden vid denna tid h a d e sitt centrum i Uppsala, "som av naturen l ä m p a d e sig som bas för sjöburna företag, så åtnjöt skandinaviska egennamn stor popularitet bland regionens folk oavsett var de kom från". Inte någonstans finns ett sådant namntagningsskick bekräftat. I förbigående må det också vara sagt att en mängd källor (främst de muslimska) ger uppgifter om rusernas seder och bruk, apparition, beväpning osv., vilka med överväldigande tyngd vittnar om deras nordiska identitet; beklagligt nog saknas ännu en samlad etnologisk granskning av detta material.' O m således Pritsak så här långt föga tillfredsställande förmått underbygga sina teorier beträffande härledningen av rus/rus' och beträffande Rodez-köpmännens kommersiella och statsbildande verksamhet i ö s t e r sjöområdet, är hans framställning av frisernas roll i östersjöhandeln inte mycket mindre kontroversiell. O c h det är i och för sig inte underligt, ty fastän detta ämne studerats fortlöpande sedan 1920-talet väntar många frågor fortfarande på sina svar. En skola — och den Pritsak närmast ansluter sig till — hävd a r att friserna tillkom största förtjänsten för att norra Europa inlemmades i det internationella handelsnätet. Som belägg härför anförs skriftliga vittnesbörd, fynd av västeuropeiska artefakter i Skandinavien och i området öster om Östersjön samt i fornnordiskan inlånade frisiska ord, bl.a. några termer med maritim anknytning (båk, ankare, stäv, kogge); de senare förmenas indikera att friserna verksamt bidrog till skeppsfartens utveckling i Skandinavien. V a d beträffar de direkta skriftliga beläggen M å i följande volymer Pritsak med utgångspunkt i fornryska, arabiska, grekiska och a n d r a källor närmare avslöja sina tankeg å n g a r också beträffande etnonymen rus' och dess härledning. Få är inte de frågetecken hans utläggningar i frågan ger upphov till så h ä r långt. H u r skall han kunna försvara sin tes att fi. ruolsi återgår på medelty. ruzzi (formen möter i en text med den anonyme "Bajerske geografen" som upphovsman; texten finns bevarad i en handskrift från slutet av 1000-talet, men det är möjligt att avsnittet om ruzzi s t a m m a r från andra hälften av 800talet)? Varför Pritsak uppfattar ruzzi som en medeltysk form förstår jag inte. Det är en latinsk form, och zz bör rimligtvis ha uttalats s. Ruzzi är således blott en ortografisk variant att ställa vid sidan av de former som i övrigt påträffas i latinska texter från och med 900-1000-talet: rusci, rusi, russi, rusii, ruzi, betecknande folket, och Ruscia, Rusia, Ruda, RuZta, Razzia, betecknande landet. 7 Den högty. formen rutze påträffas första gången i glossarier från 1400-talet. Vidare: rusi, som enligt Pritsak är en medelfransk form, påträffas första gången hos biskop Liutprand av Cremona (ca 950) — vilken relevans det nu kan ha i sammanhanget. I volym 1 av The Origin of Rus' saknas, som jag ser det, de etymologiska argument som kunde ha gjort en identifiering av " r u s e r n a " med frankiska köpmän trolig. Och så här långt har Pritsak inte förmått anföra en enda källa som direkt identifierar ruserna med frankiska köpmän. Uppfattningen att rus' {rhos etc.) ursprungligen avsåg nordbor står därför orubbad. De skriftliga vittnesbörden visar klart på en sådan identifikation. Annales Bertinianis notis s.a. 839 är ett exempel. Liu t p r a n d identifierar ruserna {rusios) med n o r d m ä n {nordmannos). För nedtecknaren av den fornryska krönikan ("Nestorskrönikan", Povest' vremennych let) var rus' ursprungligen ett "varjagiskt" folk. Kejsar Konstantin Porphyregennetos (ca 950) anger Dneprforsarnas n a m n dels på rusiskt, dels på slaviskt språk; det kan inte ifrågasättas att de rusiska namnen är skandinaviska. De exempel som direkt bekräftar identitetsförhållandet mellan ruser och nordbor kunde mångfaldigas. För att taFormännen 80 (1985) Debatt för frisiska köpmäns besök i östersjöområdet före 1000-talet, begränsar de sig till en notis i Rimberts Vita Ansgarii (ca 875). Den förtäljer helt kort att köpmän från Dorestad, den frisiska tullstationen och myntningsorten, uppehöll sig i Slesvig/Hedeby. (Till senare hälften av 1000-talet daterar sig två runstenar från Sigtuna, resta av friser över omkomna gillesbröder.) Lika litet som notisen i Vita Ansgarii kan Birka-namnen i östersjöområdet tagas till intäkt för en frisisk dominans av handelslivet: Birka har intet att skaffa med ett frisisk *bereg/ *berek utan är en latinisering av ett inhemskt Björkö — kring den uppfattningen synes numera största enighet råda. Och då Mälarstaden Birka på 800-900-talen far sina namnidentiska avläggare (av vilka Reric näppeligen ä r en) sker det i samband med Birkaköpmännens anläggande av handelsplatser. (Sedan Birka upphört att existera i slutet av 900-talet upprepas fenomenet då Sigtuna, Birkas arvtagare som Mälarbygdens handelsmetropol, i sin tur får låna sitt namn åt ett antal handelsplatser på nordiskt område kring Östersjön.) Inom den moderna språkforskningen har det påvisats att det funnits en tendens att överdriva antalet i fno. inlånade ord av ffris. proveniens. I fsv., d ä r de upptagna orden förmodas ha varit fler än i västno., är det endast gialkyre, -ere, kiurtil, klape, last och frédagher som med någon sannolikhet kan antas vara direkta lån. 1 0 I andra fall kan det vara svårt att avgöra om ett ord är av fsax., fe. eller ffris. proveniens eftersom dessa språk uppvisar åtskilliga överensstämmande drag. Till yttermera visso visar ett studium av medeltida skandinaviska lagsamlingars regler för handelssjöfarten att dessa klart skiljde sig från de västeuropeiska lagarnas." Ej heller inom den sfären kan således några influenser spåras. Mot denna samlade bakgrund ter det sig påkallat att modifiera sådana hypoteser som överdriver frisernas roll i östersjöområdets handelsliv före och under vikingatid. En a n n a n av Pritsaks föga övertygande hypoteser är att den äldsta fno. litteraturens uppgifter om GarSar/GarSarriki hänför sig till Frisland. H a n s viktigaste invändning mot att 195 GarSar — som förmodligen är den äldre formen, medan Gardariki är den yngre och bildad efter modell av Sveariki, Ringariki osv. — skulle finnas i öster och omfatta det framtida Rus'riket är att det området på 800—900-talen inte hyste några " s t ä d e r " {gärdar). Argumentet är inte giltigt. O m vi med "städer" förstår "befasta j o r d b o r g a r " klarnar begreppen. Sådana ä r arkeologiskt dokumenterade i stort antal på såväl slaviskt som baltiskt område och s t a m m a r från 600—800-talen. Mot den bakg r u n d e n framstår den muslimske författaren Ibn Rustahs uppgifter om ar-rus i klarare dager. H a n berättar i ett stycke som hänför sig till 800-talets första hälft att "ar-rus har m å n g a städer", " d e har inga åkrar", 1 2 och Gardizi (som hör till samma skriftliga tradition som Ibn Rustah) tillägger att " m å n g a bland as-saqäliba kommer till ar-rus för att tjäna dem och på så sätt fa beskydd". 1 3 (Inte är det väl möjligt att Pritsak i en kommande volym i dessa uppgifter kommer att upptäcka en hänvisning till Frisland?) Litet längre fram i tiden, på 850-860-talen, låter furst Rurik anlägga " s t ä d e r " {grady), och det arbetet följs u n d e r senare delen av 800-talet och under 900-talet upp av hans arvtagare. För 900-talet ger den fornryska litteraturen namnen på 25 " s t ä d e r " i Rus', för 1000-talet namnen på ytterligare ett sextiotal. 14 I det här sammanhanget bör inte förbigås en notis i Wulfstans reseberättelse (ingående i kung Alfreds översättning av Orosius) med lydelsen: "Estland är mycket stort och där finns många städer {burh), och i varje stad finns en kung." 1 5 Rimbert omtalar i Vita Ansgarii att det i Kurland finns fem "städer" {civitates).'6 Den bajerske geografen" uppger att det i Bug-bassängen fanns 230 "städer" {civitates) i Volyn 70 osv. 17 Exemplen visar att inga faktiska skäl borde ha hindrat nordborna att på 800-talet fasta termen Gärdar vid ett o m r å d e öster om Östersjön. Slutligen: troligen har Pritsak rätt när han utgår från att Gärdar innehåller den östsl. s t a m m e n *görd, som ca 900 genom pleofoni blivit gorod. Men om denna härledning är den riktiga skall blott en stark fantasi i GarSar k u n n a upptäcka en nordisk benämning för Frisland. Det samma gäller för det fall att Förmännen 80 11985) 196 Debatt Gregorius av Tours) möter också i ett antal medeltida urkunder, äldst i Annales Augustani s.a. 1089. I dessa är ruteni en alternativ ben ä m n i n g för rus' (landet kallas genomgående Rusia, Ruscia etc. till framemot ca 1150; i skrifterna från den följande perioden möter någon gång formen Ruthenia, men någon spridning fick den inte 2 2 ). Nu har det fallit Pritsak in att Saxo i sin skröna om Bråvallaslaget identifierat ruteni med den keltiska stammen med det namnet och inte, såsom andra medeltida författare som skriver om norra och östra Europa, med rus'. (Tanken att rus' ursprungligen var galliska kelter är i och för sig inte ny; den har framlagts av S. Seluchin 23 men har, så vitt j a g vet, inte tidigare vunnit några anhängare.) Därvid glömmer Pritsak att medeltida författare med förkärlek kläder sin tids folknamn i arkaisk dräkt. M a n erinrar sig att det urgamla folknamnet Prussi, Pruzzi etc. i flera medeltidshandskrifter återgives Prut(h)eni, sålunda med det klassisk-latinska suffixet -enus tillagt. Det kunde t. o. m. hända att ljudlikheten med ett bibliskt eller klassiskt folkn a m n blev den tillräckliga grundvalen för ett konstruerande av ett folks genealogi. Så var fallet, exempelvis, då iriska munkar under högmedeltiden lät skoterna stamma från Scythia, så ock då de lade fast att pikterna en gång företagit en väldig vandring, inkluderande, naturligtvis, ett uppehåll i Poitiers, piktauernas huvudstad. Ännu ett ögonblick skall vi uppehålla oss vid Pritsaks konception att de frankiska och frisiska köpmännen var intellekten bakom norra och östra Europas statsbildningar och bakom östersjöhandelns utveckling och ställa frågan: H u r klarar den konceptionen en konfrontation med de arkeologiska vittnesbörden, framför allt med de resultat Helgöutgrävningarna givit? H d g ö (i Mälarens inlopp) hade sin blomstringstid ca 400—700, med särskild betoning på 400-500-talen. H d g ö var ett hantverks- och handelscentrum. Där har man funnit tusentals gjutformar för smycken och andra konsthantverksprodukter av guld, silver och brons, d ä r tillverkades järnföremål av många slag och i stor mängd. Varorna hade avnämare i Mellansverige, på Gotland, i Norrland, i Fin- termen skulle innehålla ett fno. gardr, fsv. garper, med betydelsen "gärsgård; inhägnad plats; gårdsplats med omgivande byggnader, g å r d " . 1 8 Enligt E.A. Mefnikova, en av dem som pläderar för denna härledning, myntades termen GarSar under andra hälften av 900talet. Elementet garSr är här, liksom i MiklagarSr, HolmgarSr och KanugarSr (Kiev), blott en formant och saknar som sådan betydelsebär a n d e funktion. 19 Pritsak synes mig icke ha anfört de argument som skulle berättiga ett applicerande på Rus '-rikets uppkomst av den modell som han h ä m t a t från sina studier av stäppimperierna och som betonar det ekonomiska momentet vid ett stäppimperiums födelse och etablering och d ä r m e d de internationella köpmännens delaktighet i denna process. (Den modellen är för övrigt inte höjd över kritik: i gemen anser forskarna 2 0 att det i första hand var livets nödtvång, behovet av nya betes- och jaktmarker, som gjorde stäppens nomadfolk till krigare och erövrare, inte storslagna ekonomiskpolitiska överväganden.) Motsvarande roll i norra och östra Europa tillhör i Pritsaks schema rus från Rodez. Men, frågar man sig: Varför tilldelar Pritsak just dessa huvudrollen trots att faktiska belägg saknas för frankiska köpmäns u p p t r ä d a n d e i dessa regioner? Varför skjuter han inte ut rus ur sitt schema och övervältrar hela deras presumerade funktion av statsbildare och handelns organisatörer på friserna? Det som hindrat Pritsak att slå in på den vägen är förstås att han i så fall ställts inför den olösliga frågan: Men varifrån har då Rus '-riket fått sitt namn? U r denna knipa har han slunkit genom att ur rockärmen dra fram termen ruteni. Den möter hos Julius Caesar, Strabo, Cicero och betecknar en gallisk stam i Akvitanien. Längre fram i tiden omtalas ruteni av Sidonius (400-talet) och Gregorius av T o u r s (500-talet). Inget i 600- eller 700-talets källor antyder att deras roll i historien var av det omvälvande slaget. Deras centrum var Rodez, en stad som under merovingertid var en av m å n g a marknadsstäder men som inte u t m ä r k e r sig på annat sätt. 21 I de medeltida källorna ignoreras staden påtagligt. Etnonymen ruteni/rutheni {-k- är blott ortografisk kosmetika; rutheni påträffas första gången hos Fomvännen 80 (1985) Debatt land samt, från 600-talet, i Baltikum och sydöstra östersjöområdet. Till Hdgö infördes i stor mängd glaskärl och drejad keramik från Västeuropa, men också slavisk keramik från framförallt Oder-området. Baltiska kvinnosmycken från 200—700-talen är vanliga i fyndmaterialet. På Hdgö har man också funnit ca 70 bysantinska mynt från 400-500-tal (det är mer än det övriga svenska fastlandet kan uppvisa sammanlagt). Helgös blomstring sätts i samband med att Sveaväldet konsolideras vid denna tid. Då anläggs Husbygårdarna (kungsgårdarna), då har ledungen fatt sin organisation. Vendels och Valsgärdes rika båtgravsfynd, de äldsta från ca 575, ger ytterligare relief åt denna konsolideringsprocess. På 500-talet utvecklas svearnas förbindelser med Gotland, och tiden 600-700-talen ser svear och gotlänningar, ibland i samarbete, upprätta stödjepunkter i Baltikum för sin handel. Man skymtar, kort sagt, konturerna till en baltisk-bottnisk marknad.24 Men fåfängt skall man önska att Pritsak infogat det här materialet i sin konception av utvecklingen i östersjömrådet, fåfängt därför att Pritsak hör till de historiker som på rent principiella grunder menar att historien börjar med de skriftliga källorna och att den inte kan rekonstrueras enbart med hjälp av arkeologiska data — hur väl dessa än synes sluta till varandra i en sammanhängande bild. I stället föredrar Pritsak att försöka belysa den historiska processen i östersjöområdet med hjälp av jämförelser och analogier, hämtade från annat håll. Måhända kunde man ha önskat att Pritsak härvid gått fram med större försiktighet. Om Pritsak med sin bredd i lärdom och anlagt perspektiv, genom sina okonventionella grepp och idéer obetvingligt fångar läsarens intresse i sin exposé över de grundläggande historiska konceptioner som skall styra hans arbete, finner sig läsaren icke mindre fängslad av Pritsaks idéer i de kapitel där han granskar de fornnordiska skriftliga källorna (utom sagorna) med avseende på möjligheten av avpressa dem informationer relevanta i diskussionen av Rus '-rikets äldsta historia. Där — och i synnerhet i de partier som tar sina avstamp i Eddadiktningens myter och 197 epos — skall mytforskaren finna många sanningar lagda under eld, där skall filologen (nordisten, germanisten, slavisten etc.) och litteraturhistorikern finna en hel del att grunna på, där skall historikern återigen finna trampade under fötterna de som de mest sakrosankta betraktade föreställningarna om norra och östra Europas historia före och under vikingatid. I en av cykliskt och mytiskt tänkande präglad kultur, såsom den förkristna skandinaviska, kan, säger Pritsak, myten och eposet göra tjänst som konserveringsrum för ett maskerat och/eller omedvetet kollektivt historiskt minne. Historikerns uppgift är att genomskåda det litterära ytterhöljet. Härutinnan kan endast i begränsad utsträckning den traditionella filologiska metoden, med dess koncentration på en ansamling och sammanställning av detaljer, vara till hjälp. Problemet måste i stället angripas från den annorlunda infallsvinkel en strukturell analys utgör. Denna metod erbjuder forskaren en väg att avslöja hur en myt förvandlades till ett epos och vice versa, hur historia episerades eller mytiserades osv. I det följande vill jag redovisa några av de av Pritsak själv som de viktigaste betecknade resultaten härrörande från hans studium av Eddadiktningens myter och epos och med direkt relevans i Rus -diskussionen. Insikten att det inte ligger inom den enskilde forskarens kompetens att rättvist värdera alla de revolutionerande slutledningar Pritsak lägger fram far mig att hålla mina egna anmärkningar vid ett minimum. (För övrigt uppmuntras slutgiltiga omdömen på det här stadiet inte av Pritsaks framställningsmetod, som inte utesluter, vilket påpekats ovan, att det ena eller andra temat ges en uppföljning i följande volymer av The Origin of Rus'.) Enligt Pritsak var den Rjurik varom Nestorskrönikan s. a. 862 (det riktiga årtalet torde vara ca 855) berättar att han såsom den förste av varjagiska/rusiska furstar tog fast fot i det "rusiska landet" (sannolikt blev Staraja Ladoga, fno. Aldeigjuborg, hans centrum) identisk med en dansk-frisisk furste, Hroerekr, omtalad i frankiska annaler. Tanken har framförts tidigare men har haft svårt att vinFormännen 80 (1985) 198 Debatt pel. Det hade sin utgångspunkt i Kiev. Nestorskrönikan daterar felaktigt händelsen till år 866 — det riktiga årtalet är 860. Samma år anfölls Konstantinopel av nordmän {normannorum gentes) som seglat in i Medelhavet västerifrån. Enligt frankiska annaler anfördes d e n n a flotta av Bier/Bemo (Björn) Nortmannus; den normandiska traditionens Dudo (början av 1000-talet) uppger att vid Björns sida stod brodern Hastingus (Hasting), men den uppgiften ä r inte helt tillförlitlig. 26 Nu förhåller det sig märkligt nog så, att Photios, vid denna tid patriark av Konstantinopel och ett första rangens samtida vittne, vet berätta om blott ett anfall på staden. Detta tillskriver han, liksom yngre grekiska författare, rhos. H u r har d å Pritsak kommit till rätta med dessa inkonsekvenser? J o , menar han, Björn (son till Ragnar Lodbrok) och Hasting (son till Halfdan Lodbrokson), vilka tillhörde den danskfrisiska kungaätten, nådde Bosporen 859. Väl d ä r tvingas de emellertid inse att det starka försvaret av sundet omöjliggör varje försök att erövra staden från söder. Ingalunda låter de emellertid sig nedslås utan seglar tillbaka genom Medelhavet, sedan norrut och in i Östersjön. Via det ryska flodnätet och Svarta havet når de i juni 860 Konstantinopel. I de frankiska krönikornas Bier/Bemo igenkänner Pritsak den fornryska krönikans Dir och förklarar överensstämmelsen i identitet bero på att det vanligaste tabuordet för "björn" i ryskan var zver' "(vild-)djur", som i återöversättning till nordiskt språk blivit Dyri och i Nestorskrönikans skrivning Dir. Hasting är följdriktigt identisk med Askold. J a g tror inte att Pritsaks uppfinningsrika rekonstruktion av händelseförloppet år 860 k o m m e r att lämna någon i ämnet insatt oberörd. Den rasar helt om den spetsfundiga sammanlänkningen Björn—* zver'—» Dyn—> Dir skulle möta oöverstigliga hinder. Men även om sammanlänkningen skulle låta sig göra är d ä r m e d inte sagt att bakom Nestorskrönikans Dir döljer sig just Björn Lodbroksson (och inte, exempelvis, den svearnas kung Björn, Bemus, som omtalas i Vita Ansgarii). Ty om vi accepterade identifikationen Dir = Björn Lodbroksson finge vi på samma gång acceptera att utomnordiska källor — i den mån de kas- na a n h ä n g a r e eftersom den kronologi som anges för Rjurik inte, eller först genom hård pressning, kan bringas i överensstämmelse med Hroerekrs. 2 5 Enligt Nestorskrönikan hade Rjurik en broder vid n a m n Sineus. Honom identifierar Pritsak med kung Snio/Snö, som omnämns i några danska kungalängder. Eftersom Saxo r ä k n a r goternas kung Hermanaric som anfader till Snio, vilket enligt Pritsaks förmenade återspeglar en genuin dansk tradition, finns det inget som avhåller Pritsak från att ge Snio gotisk anknytning och härleda fry. Sineus från got. snaiws, " s n ö " . O m kung Snio berättar Saxo, yngre krönikörer samt isländska sagor att han från ett Danmark drabbat av nödår organiserade en utvandring. Målet för denna var, m e n a r Pritsak, "uppenbarligen" Novgorodområdet. I den medeltida litteraturen möter egennamnet Snio ytterligare en gång, nämligen i al-Idrisis Kitäb al-Roger (ca 1150) och d ä r såsom första element i ett ortnamn som Pritsak utläser Snawbly/*Sinawboli, "Sineus s t a d " , en alternativbenämning för Novgorod; det andra ledet är antingen grek. polis eller fno. boli. Till detta senare vill jag foga anmärkningen att det generellt är förenat med stora svårigheter att tolka i arabisk skrift återgivna men för arabiska och persiska författare främmande ortnamn och egennamn. D ä r m e d också sagt att utrymmet är stort för godtyckliga tolkningar av sådana namn. Huruvida konjekturen Snawbly (icke tidigare framlagd i den vetenskapliga litteraturen) är formellt välgrundad må arabisterna avgöra. M e n även om den skulle visa sig hålla måttet, saknas likväl de kompletterande vittnesbörd från de mellanliggande århundradena som skulle göra länkningen av Snio/Sineus till Novgorod hållbar. Till yttermera visso uppger Nestorskrönikan s.a. 862 att Sineus slog sig ned i Beloozero och att han dog två år senare — ett stycke levnadsteckning vars riktighet m å h ä n d a kan sättas i fråga men inte gendrivs av någon bevarad källa. Dir (fno. Dyn) och Askold (fno. HoskulSr), som enligt Nestorskrönikan var Rjuriks " m ä n " , ä r de nästa att fa sina livsöden nyskrivna. U n d e r deras ledarskap företog skeppsburna r a k e t t krigståg till KonstantinoFnrmännen80 (1985) Debatt tar ljus över händelseförloppet 860 — inte gör någon som helst reda för det som är ingredienserna i Pritsaks brygd. (Nestorskrönikan förtäljer att Askold och Dir år 882 dräptes i Kievavöleg.) Enligt den fornryska krönikan dör Rjurik å r 879 och efterträds av Oleg. Honom uppfattar Pritsak som en sammansmältning av två personer: dels en mytisk Oleg-gestalt, som tillskrivs en rad mer eller mindre imponerande hjältedåd, dels en historisk Oleg. Den senare identifierar Pritsak med den danske Lothaknut och utnämner honom till den siste i den gotisk-danska Ynglingadynasti som bland sina medlemmar räknade bl. a. Sineus. Identifikationen synes i så måtto lämna utr y m m e för godtycke som det existerar flera olika, mer eller mindre artificiellt uppbyggda, v a r a n d r a motsägande och kronologiskt diffusa danska kungalängder. Medveten om de existerande fallgroparna vågar Pritsak ändå gå vidare i sitt hypotesstaplande och fastställa att Lothaknut i den trängda situation Danmark befann sig i ca 900 — den svenske kung Olaf h a d e då erövrat nyckelpunkten Hedeby — lät sig väljas till helgi, en kultisk titel av högsta dignitet. Denna slutsats baserar Pritsak på en notis hos Adam av Bremen: "Postcladem, inquit, Nortmannicam Heiligonem regnasse comperi, populis amabilem propter insticam el sanctitalem suam." Räddningen för Lothaknut blev enligt Annales Ryenses och Saxo att han sökte sig bort från landet. Med sig tog han var tredje av trålarna och allmogen, däribland de dugligaste bönderna, vilka, menar Pritsak, utgjordes av slaver bosatta på öarna Lolland, Falster och Mön. Målet för utflyttningen var, enligt legenden, Preussen, Karelen och Semgallen (landet vid västra Dvina). På 800-talet var J y l l a n d känt under vandringsnamnet (//)Reidgotaland (i första ledet igenkänns fno. " r e d e , näste", och {kjreiSgotar kallades de goter som i det ena eller andra tidsskedet och i motsats till emigrerande stamfränder förblev den ena eller a n d r a hembygden trogna). I Semgallen kallades nykomlingarna av den inhemska baltiska befolkningen för krievi *—{h)reiS {-götar), östslaverna i angränsande o m r å d e n inlånade benämningen i formen krivici (härmed har detta diskuterade stamnamn 199 givits ännu en tolkning). Enligt Nestorskrönikan hade krivicerna sitt hemvist i det område d ä r V. Dvina, Volga och Dnepr rinner upp. På östslaviskt område omstöptes fno. Helgi ljudlagsenligt till Oleg; enligt Pritsak gjorde Helgi/Oleg Polotsk till sitt centrum. Som Pritsak mycket riktigt påpekar, var det ingen enastående händelse att västslaver sökte sig boplatser i östligare områden. Så förtäljer Nestorskrönikan att vjaticerna, som var "av polsk s t a m " {ot Ijachov), slog sig ned i Oka-regionen och de likaledes polska radimicerna vid floden Soz. (Lingvistiska data — ortnamn och dialektala särdrag — synes tillfredsställande bekräfta riktigheten av dessa uppgifter. 27 ) Dessa emigrationer torde ha ägt rum under första hälften av 800-talet. Men krönikören, som städse ådagalägger ett påtagligt och på goda kunskaper grundat intresse för etniska spörsmål och sällan underlåter att i ett s a m m a n h a n g med att han första gången omtalar en stam boende på östslaviskt område också beröra stammens förflutna och ange dess n ä r m a r e hemvist, vet inte med ett ord berätta att krivicerna var nykomlingar i Rus' — d ä r m e d vederlägger han implicit Pritsaks teori i d e n n a fråga. Som det ovanstående antyder aktar Pritsak inte högt Nestorskrönikans skildring av de första rusiska furstarnas dagar; denna deklasserande attityd är ett genomgående drag och går igen i t.ex. hans värdering av krönikans utläggning av kazaremas roll vid det rusiska rikets uppkomst. I mina ögon är den attityden inte försvarbar, ty det visar sig att i den m å n krönikans återgivning av det faktiska skeendet under Rjuriks och Olegs tid låter sig kontrolleras med hjälp av andra skriftliga källor (bysantinska, grekiska, latinska) och arkeologiska data inget omedelbart gensäger dess riktighet. Felaktigheter kan däremot beläggas i krönikans kronologi; förskrivningen av anfallet på Konstantinopel till år 866 är en sådan. Det framgår också att i Pritsaks konception m ä n från D a n m a r k , vid sidan av rutener och friser, var en drivande kraft vid tillkomsten av ett rusiskt rike i östra Europas innanland, det som i fornnordisk litteratur benämns Svipjåd in mikla. Hypotesen lider av uppenbara svagFormännen 80 11985) 200 Debatt g a n d e historiska verkligheten är enligt Pritsak de krig som på 600-talet utkämpades mellan å ena sidan bulgarer/onogurer (bosatta vid nedre Don) och å andra kazarer och de med dem förbundna aserna (al-äs). De äldre forskare som rannsakat Eddadiktningen på jakt efter material som kunde belysa skeendet före och under vikingatid i ö s t e r sjöområdet och d ä r bortom har konstaterat att de bevarade hågkomsterna är fåtaliga och fragmentariska. Ändå ger de oavvisligt vid h a n d e n att svenska konungar (Yngve, Anund osv.) exploaterat Baltikums kustområden från 500-600-talen. Arkeologiska data, i första h a n d de från Grobin (Lettland) kan möjligen bekräfta detta. Samtidigt har man tvingats konstatera att 800-talet, Rjuriks tid och inledningsfasen i den process som skulle föra till det rusiska rikets grundläggning, genljuder svagare i de fornnordiska källorna. Orsaken till denna relativa tystnad har man ansett vara att inget förpliktigade denna sägenskatt att ge just händelserna i östersjöområdet a n n a t än en styvmoderlig behandling. Det är först under furst Vladimirs (980-1016) och furst Jaroslavs (1016-1054) tid som händelserna börjar fångas in på allvar. Detta är också den tid då nordbor (inte bara svenskar) i växande skaror låter leja sig som krigare av de rusiska furstarna och av kejsaren i Bysans. Att så skedde torde ha sammanhängt med att handeln mellan östersjöområdet och Orienten 970—980 helt förlorade sin betydelse (de orientaliska mynten präglade efter denna tid och funna i svensk jord är ytterst fataliga), och nordborna, som sedan ca 800 dominerat d e n n a handel, måste söka sin lycka på annat håll. Den smittande entusiasm med vilken Pritsak griper sig verket an att utifrån Eddadiktningens myter och epos komponera en ny vision av nordbornas göranden i öst erkänner emellertid inte Eddadiktningen som en dålig utsiktspunkt. O m sedan de konkreta resultaten av Pritsaks bemödanden kommer att framstå som svårsmälta anrättningar är första orsaken förvisso inte att det skulle finnas brister i Pritsaks lärdom; orsaken är fastmer att söka i det, enligt mitt förmenande, överteoretiska synsätt han applicerar och vars för- heter: ingen källa — åtminstone ingen utomnordisk — identifierar ruserna med danskar eller förlägger deras hemvist till Danmark; för danska källor är benämningen GarSar totalt okänd. M e n också talande argument kan anföras mot identifikationen ruser = danskar. Ett tungt sådant är följande. I källorna framställs ruserna genomgående som köpmän och krigare. Särskilt den arabiska litteraturen betonar rusemas roll av köpmän ("Deras enda yrke är handeln", Ibn Rustah). 2 8 Som betalning för sina varor tar de arabiska silvermynt (Ibn Rustah, Ibn Fadlan, Gardizi). 2 9 Nu förhåller det sig emellertid så, att antalet i Danmark funna arabiska mynt är blott ca 4 000, m e d a n motsvarande siffra för Sverige (med Gotland) är ca 100 000. Detta är ännu en indikation på att den i "normanistiska" kretsar omfattade uppfattningen att "ruser" ursprungligen betecknade svenskar håller streck — d e var inte danskar. Det svenska engagemanget i öst far en ytterligare belysning — om sådan erfordras — av iakttagelsen att de i Rus' samt i angränsande nordliga och östliga o m r å d e n funna skandinaviska föremålen, i de fall deras närmare proveniens närmare låter sig urskiljas, nästan alla är mellansvenska. 30 Ej heller i de fall Pritsak med utgångspunkt i Eddadiktningens myter och epos utforskar frågor utan direkt anknytning till det rusiska rikets äldsta historia lämnar han gärna äldre forskningsresultat orörda. Några prov på Pritsaks omstörtande verksamhet må här vara tillfyllest. Då den äldre skandinaviska runskriften ca 800 fick ge vika för den yngre skall detta ha varit en följd av inflytande från den turkiska och medelbart från en semitisk skrift. Då Eddadiktningen (prologerna till den prosaiska Eddan och Heimskringla) berättar om ett krig mellan åsar och vaner reflekterar den i mytens form autentiska händelser. Pritsak är inte ensam om den uppfattningen. H a n ger emellertid sin egen uttolkning av myten. Enligt honom är åsarna identiska med det iranska folk som levde i norra Kaukasusområdet och som i muslimska 800tals källor omtalas såsom al-äs, medan vanerna skall vara identiska med bulgarerna/onogurerna (turk. ön, med betydelsen " t i o " , har i hunno-bulgariskan givit vän). Den bakomligFomvännen 80 (1985) Debatt sta grundsten är föreställningen att stäppimperierna erbjuder paralleller till den utveckling norra och östra Europa genomgick under vikingatid, vars andra är föreställningen att rutener och friser var den aktiva kraften och de pådrivande intellekten i en process som såg Skandinavien utvecklas till ett vagina nalionum under denna tid, vars tredje är föreställningen att danska furstar följde med samm a våg som förment förde in rutener och friser i Rus'. Samtidigt vågar man nog påstå att Pritsak genom blotta mängden av det material han avpressat Eddadiktningen — ur vilket j a g av naturliga skäl fått nöja mig med ett axplock — väl åskådliggjort att nordbornas insats vid t. ex. det rusiska rikets födelse inte får underskattas och var större än man i en del forskarkretsar vill vidgå. I volym 1 av The Origin of Rus' undersöker Pritsak också vad eventuellt nytt skaldediktningen, de skandinaviska och frisiska lagarna samt medeltida skandinaviska krönikor och annaler kan bidra med till vår kunskap om händelserna i östra Europa under vikingatid. Det visar sig att skaldediktningen ger några nog så intressanta upplysningar, t. ex. om Erik Segersälls brandhärjning av Alddgjuborg/Staraja Ladoga, men annars är undersökningens resultat magert. I s a m m a syfte har Pritsak granskat det som han uppger skall vara samtliga vikingatida runinskrifter från 800-1000-tal samt de från 1000—1100 (i huvudsak svenska) som omtalar färder i väster- och österled. H a n har också sammanställt ett slags "Vem är v e m " över de totalt 1 266 personer som omnämns i inskrifterna; som vanligt går Pritsak till verket med största ambition. (Huruvida detta avsnitt verkligen försvarar sin plats i ett arbete med titeln The Origin of Rus' kommer, kan man tänka, att uppenbaras i sjätte delen av verket, alltså den som skall innehålla en syntes på basis av Prisaks alla rön.) I runskriftsavsnittet fångas intresset särskilt av en längre utläggning om Ingvarståget. O m detta talar Ingvar-sagan och ca 25 mellansvenska runstenar. Både sagan och stenarna uppger att Särkland, saracenemas land vid Kaspiska havet, var fardmålet. Endast ett fatal av delt a g a r n a i vikingatåget, bland dem ej Ingvar, 201 kom lyckligen hem. Sagan säger att Ingvar dog år 1041, en uppgift som trots sin otillförlitlighet blivit den fastaste punkten i de uppländska runstenarnas kronologi. Nu har det fallit Pritsak in att knyta Ingvarståget till en notis i en persisk källa, publicerad 1945 men först nu gjord tillgänglig för den icke-persiskspråkige. Notisen uppger helt kort att år 1035 rusiska skepp sågs på Kaspiska havet. Ett i eminent mening hypotetisk resonemang för Pritsak till slutsatsen att de var på väg till K h w a r i s m (Chiva) i Centralasien. I ett tidigare s a m m a n h a n g har jag tentativt föreslagit att Ingvarståget finns omtalat i ett arabiskt historieverk och att det i samklang med uppgifter däri bör dateras till 1030-1031. 31 H u r än det må förhålla sig med Ingvarstågets datering (ämnet har i en färsk artikel behandlats från ännu en infallsvinkel 32 ) är det inspirerande att Pritsak lyckats föra in en ny källa i Rus'diskussionen. Det är i sanning det udda fallet då man kan beslå Pritsak med en underlåtenhetssynd. I det som skulle vara en heltäckande genomgång av runinskrifterna saknas emellertid de arabiska mynten med rungraffiti, stammande från 800—900-talen och funna dels i Rus' och i direkt angränsande områden (1977 räknade m a n till 12 sådana mynt, 3 3 men sedan fenomenet uppmärksammades har antalet ökat avsevärt), dels i svenska skatter. 34 Effektivt vederlägger dessa graffiti Pritsaks tes att skrivkunnigheten före 1200-talet var föga utbredd bland nordborna. Det länder Pritsak till stor heder att han i Rus -diskussionen åter givit en plats åt den fornnordiska litteraturen, vilken tidigare — och i detta instämmer jag med Pritsak — varit alltför lättvindigt avfärdad som värdelöst diskussionsunderlag. O c h oavsett vilket gensvar hans hypoteser kommer att möta bland forskarna vågar jag förutspå att det k o m m e r att dröja innan läsaren far stifta bekantskap med ett arbete som med lika stor glöd och lika stor bredd i anslaget för in honom i Rus '-rikets äldsta historia. Noter ' A.G. Kuz'min, "Varjagi" i "Rus" na Baltijskom more, Voprosy istorii, 1970:10, ss. 28-55. Formännen 80 11985) 202 2 Debatt A. Verhulst, Der Handel im Merowingerzeit: Gesamtdarstellung nach schriftlichen Quellen, Antikvariskt arkiv, 39, 1970, ss. 10-11. 22 23 24 21 H. Slang, Rysslands uppkomst — en tredje ståndpunkt, Scandia, 1981:2, ss. 170, 175. A.E. Leont'ev, Skandinavskie vesci v kollekcii Sarskogo gorodisca, Skandinavskij sbornik, 24, 1981, ss. 141-9. 4 3 Unbegaun, a.a., s. 614. S. Seluchin, Zvidkilja pochodit Rus, 1929, s. 22. T. Lewicki, Zrödla arabskie do dziejöw Slowianszczyzny, 1, Wroclaw — Kraköw, 1956 s. 128; F. Kmietowicz, Artäniya — Arta, Folia Orienlalia, 16, 1972/1973, s. 244. Theophanes continuatus. De Michaele Theophili filio, ed. Bonn, 1838, c. 33, s. 196. 5 C. Mango, The Homilies of Photius, Palriarch of Constantinople. Tansf, introduction and commentary, Cambridge, Mass., 1958, s. 96-8. 7 6 B.O. Unbegaun, Le nom des Ruthénes slaves, Annuaire de Vlnstilul de Philologie et d'Histoire Orientales et Slaves, 1950, s. 612. 8 W. Holmqvist — K.E. Granath, Helgo, Uddevalla, 1969; Holmqvist, Die Ergebnisse der Grabungen auf Helgo (1954-1974), Prähistorische Zeitschrift, 51:2, 1976; Holmqvist, Kunst und Kultur der Vendelzeit der Jahrhunderte des Beginns, Wikinger und Slawen, Neumunster, 1982, ss. 174—90; J. Herrman, Slawen und Wikinger in der Friigeschichte der Ostseevolker, Wikinger und Slawen, ss. 33, 41; M. Stenberger, Det forntida Sverige, 1973, ss. 578 ff. 25 G. Lowmiahski, Rorik Frislandskij i Rjurik "Novgorodskij", Skandinavskij sbornik, 7, 1963, ss. 221—250. 26 V. Thomsen, Det russiske riges grundlxggelse ved nordboernc, Samledeafhandlmger. I, 1919, ss. 322-5. P.H. Sawyer, Kings and Vikings, Longon, 1982, s. 25. 27 ' I en kort översikt över de arabiska författarnas etnografiska uppgifter om ar-rus konkluderar G.S. Lebedev (Etnograficeskic svedenija arabskich avtorov o slayjanach i rusach, Iz istorii feodafnoj Rossii, Leningrad, 1978, ss. 21-24) att ar-rus var nordbor. L.-E. Ahlsson, Till frågan om frisiska lånord i nordiskan, Nysvenska studier, 61, 1981, s. 152. " G. Hasselberg, Studier rörande Visby Stadslag och dess källor, Uppsala, 1953, ss. 102-13. H. Birkeland, Nordens historie i middelalderen efter arabiske kilder, Oslo, 1954, s. 16. 13 C A . Macartney, The Petchenegs, The Slavonic and East European Review, 8, 1929/30, s. 215. 14 M.N. Tichomirov, Drevrurusskie goroda, Moskva, 1956, ss. 12-14,33-5. 12 10 Cf. A. Thulin, "The Third Tribe" of the Rus, Slavia AntiquaAlb, 1978, ss. 116-7. 28 2 Birkeland, a. a., s. 16. ' Birkeland, a. a. ss. 16, 20. 30 M. Stenberger, Die Schatzfunde Gotlands der Wikingerzeit, 1, Uppsala, 1958, s. 369; A. Stalsberg, Zu Datierung der friihen wikingcrzeitlichen Funde skandinavischer Herkunft in der alten Rus', IJIS Pays du Nord et Byzance, Uppsala, 1981,s.53. 31 A. Thulin, Ingvarståget — en ny datering? Arkiv för nordiskfilologi, 90, 1975, ss. 19-29. 32 M. Larsson, Vart for Ingvar den vittfarne?, Fornvännen, 1983:2, ss. 95-104. G. Labuda, Zrödla anglosaskie i skandynawskie do dziejöw Slowianszczyzny, Warszawa, 1961, s. 69. Vita Anskarii auctore Rimberlo, Scriptores rerum germanicarum in usum scholarum, Hannoverac, 1884, s. 80. 17 18 16 15 LG. Dobrovofskij — I V . Dubov — Ju.K. Kuz'menko, Runiceskie grafTiti na vostoénych monetach, Skandinavskie mniceskie nadpisi, ed. E.A. Mefnikova, Moskva, 1977, ss. 142-152. 34 33 U.S. Linder Welin, Graffiti on Oriental Coins in Swedish Viking Age Hoards, Meddelanden från Lunds Universitets Historiska Museum, 1956, ss. 149-171. Tichomirov, a.a., ss. 9-12. K.F. Söderwall, Ordbok öfver det svenska medeltidsspråket, 1884-1918,8.389. " E.A. Mefnikova, Vostocnoevropejskie toponimy s kornem garS - v drevneskandinavskoj pis'mennosti, Skandinavskij sbornik, 22, 1977, ss. 199-209. 20 Cf. S.A. Pletneva, Kocevmki srednevekovja, Moskva, 1982, ss. 160-1. Alf Thulin Gylleholm 202, S-223 59 Lund Fornvännen 80 11985)