Samhällsteori kring husgrupp 3 i Helgö Kyhlberg, Ola Fornvännen 1985(80), s. 263-280 : ill. http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1985_263 Ingår i: samla.raa.se Debatt Samhällsteori kring Husgrupp 3 i Helgo Dokumentation —förmedling. Några synpunkter. Det var en gång en fornlämning . . . På och i den kunde man göra obegränsat många iakttagelser. De som grävde bort den gjorde sin lilla del av dessa iakttagelser. En del av sina iakttagelser dokumenterade de. Fornlämningen är borta. De som tog bort den finns antagligen inte mer. Eller, om de finns, har de glömt eller i minnet omvandlat vad de iakttog. Det enda lilla som finns i dag är en dokumentation. (Moberg 1969 s66.) D e n n a artikel initierades ursprungligen som en recension, men växte snabbt ut till en större diskussion utgående från Excavations at Helgo IX. Finds, Features and Functions. (Ed. Kristina L a m m och Helen Clarke. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, Stockholm 1984, ISBN 91-7402-146-X. 98 sidor.) Artikeln är sammansatt av fyra huvuddelar, en inledande kring publikationens formalia och målsättning, därpå en diskussion kring tidsfaktorer och slutligen ett försök till en samhällsteoretisk analys och tolkning. Tack vare Sonja Wigrens, Kristina Lamms och översättarens, Helen Clarkes, förenade ansträngningar har Excavations at Helgo i mars 1984 kommit ut med sitt nummer IX. Publikationen redovisar en utredning och sammanställning av faltdokumentationen från 10 års arkeologiska undersökningar på Husg r u p p 3, det s.k. verkstadsområdet. Inte minst Sonja Wigrens insats måste härvidlag värderas högt utifrån det faktum, att hon själv inte deltagit i fältarbetet. Det måste också påpekas, att flera arkeologer deltagit i undersökningarna och under denna period utformat olika delar av dokumentationen. Flera ambitionsnivåer måste, mänskligt sett, därvid ha styrt graden av noggrannhet. Förordet innehåller en ovanligt öppenhjärtig deklaration, som känns mycket sympatisk, i vilken framhålls att det historiska perspektivet visat att dokumentationen kunde ha varit bättre, att profiler ibland kunde ha dragits annorlunda, att fältarbetet på vissa punkter kunde ha planerats på annat sätt o. s. v, samt inte minst att avgränsningar av såväl rumslig som vetenskaplig art kunde ha genomförts med en annan målsättning och systematik. Helgöprojektet drevs alltifrån början framåt av en berättigad glädje över de många gånger unika fynd, som vidgade de rumsliga, sociala och ekonomiska perspektiven på det förhistoriska samhället. I denna forskarglädje h a m n a d e m a n antagligen omärkligt i en situation, d ä r m a n hoppades att de i kapp med fyndmaterialet växande frågorna skulle kunna besvaras genom ytterligare tillkommande fynd. Men inför den kvantitativa problematikens krav var man ungefar 20 år för tidigt ute. Lärdomshistoriskt kom året 1968 nästan 20 å r för sent, ett faktum för vilket man knappast kan lasta Helgöprojektet! V a d Hdgöforskningen behöver i dag syns mig därför inte vara efterklokhet eller polemik över något som på sitt sätt var en pionjärinsats av bestående värde, genomförd i brytningstiden mellan den gamla kvalitativa och induktiva skolan och den under 1960-talet s n a b b t framväxande bebyggelseforskningen och den s. k. nya arkeologin (jfr Kyhlberg 1982a s.4-16). V a d H d g ö behöver tycks mig istället vara en bebyggelse- och samhällsarkeologisk livaktig debatt baserad på den av Wilhelm Holmqvist och hans medarbetare lagda grunden, vitaliserad med nya idéer, nya infallsvinklar och forskningsresultat. Berörda parter, dit också jag räknar mig i någon m å n , kan känna lättnad och tillfredsställelse över att denna och andra publikationer om H d g ö nu utkommer fortlöpande. Men kan detta vara ett fullgott skäl att publicera en faltdokumentation på detta sätt, vid en tidpunkt då forskningen kring dessa ting kommit längre (jfr Blidmo 1982)? Härvid har Förmännen 80 1198:1) 264 Debatt råde varit karterat, inklusive Gravlält 119 ovanför bosättningen, terrass 19 samt 5- och 6-metersnivåerna m. m. Att Wigren eller L a m m inte tar upp boplatsens helhet är svårt att förstå. Detta måste inte innebära att man från dokumentationsstadiet gått direkt till tolkning, över beskrivning, förklaring och analys, utan att man tillför dokumentationens beskrivande och förklarande stadium ett "holistiskt" moment. Enligt min uppfattning leder detta till att man undertrycker faktisk erfarenhet/kunskap. En utomstående forskare eller läsare erbjuds på väsentliga punkter därför en inkomplett bild, vilken vederbörande inte har möjligheter att komplettera med stöd av informationen inom p ä r m a r n a på volym I X . Sonja Wigren har lagt ned ett stort och säkerligen intellektuellt krävande arbete på att själv förstå fältdokumentationens enskildheter, så som denna överlämnats till henne. V a d j a g saknar är därför att till beskrivninga r n a och förklaringarna, dit också kapitlen u n d e r " S u m m a r y " hör, inte har fogats specialisternas egen syn, egen bild och tolkningsr a m eller försök till sammanställningar av olika tolkningar på ytterligare flera punkter. Volym I X av Excavations at Helgo väcker också i mycket hög grad den gamla frågan om faktaurvalet. Vilka data är relevanta? Vilka relationer är viktigast? Är det främst de kvalitativa: förekomst, läge, mått, form o. s. v. eller de kvantitativa: frekvens, fördelning spridning, variation, variationsmönster, samband o.s.v. Underrubriken "Finds, Features and F u n c t i o n s " har visat sig innehålla en motsägelse. O r d e t fynd placeras här först, men i texten endast sekundärt — eller tertiärt. Vad ä r funktioner? Ordet är otydligt eller mångfacetterat. Med funktioner avses i publikationen högst sannolikt olika verksamheter/aktiviteter, som avsatt arkeologiska spår, som t. ex. brons-, glas- eller järnhantverk. Ordet funktioner kan också innebära ett uttryck för relationer inom ett gemensamt område. Ordet är därför inte neutralt, utan innehåller en sorts hypotes, nämligen den att man studerar en subjekts-Zobjektsrdation. Ordet aktiviteter används av Blidmo i dennes avhandling (1982). j a g blandade känslor. Att nu komma med detta inlägg måste på ett sätt kunna liknas vid att kasta jästen i ugnen efter degen, men samtidigt framkommer källkritiskt granskade data. D e n n a artikels följande delar syftar till att exemplifiera detta. Risken med en aldrig så noggrann och "objektiv" redovisning som denna, med en aktivt bedriven källanalys, är ändå att framställningens vetenskapsteoretiska sikte sätts alltför lågt, nere vid den "partikularistiska" horisonten. G å r det att förena en grunddokumentation med en helhetssyn, en tolkningsram för de beskrivna detaljerna som redovisas i rapporten? Detta ä r synnerligen svåra saker, men i artikelförfattarens/recensentens position står det fritt att önska. Min önskan är därvid, atl Helgöforskningen skall utvecklas (så som den de facto också har gjort i någon mån), från induktiv arkeografi till mera deduktivt och kvantitativt inriktad samhällsarkeologi (jfr Selinge 1979 s. 25 f ) . Varje forskare, menar jag, har ett ansvar, vare sig hon eller han själv har tagit fram sitt analysmaterial vid utgrävningar i fält eller i magasin, att förmedla så mycket som möjligt av sin empiriska erfarenhet av detta källmaterial till omgivningen. Med detta avses inte några omfattande analyser utan mera en skyldighet att redovisa inte bara källmaterialets formlära utan också dess syntax! Det gäller d å också att vara medveten om de olika ofrånkomliga stegen i forskningsprocessen: från dokumentation och dess beskrivning över förklaringsmomenten till analys och tolkning (jfr Hyenstrand 1979). Det syns mig vara en fundamental uppgift för de arkeologer, som satt sig in i Helgös problematik, att framför allt vara utförliga vad gäller beskrivningen av boplatsområdenas och boplatsgrävningarnas omfattning. Det räcker inte att bara ange 1930 av ca 4 5 0 0 m 2 vara utgrävda (Wigren 1984 a s.3). Vilka kvadratmetrar är ju det väsentliga. För den utomstående forskaren torde det därför vara en stor brist, att den utgrävda ytan inte sätts in i det större rumsliga sammanhang den tillhör. En karta borde ha tillhört publikationen, vari också utgrävningsytans näromFormännen 80 (1985) Debatt Wigren nämner att boplatsen är belägen i en brant nordsluttning av ganska ogästvänlig art (1984 a s.3). Sluttningen måste ha påverkat jordmaterialet och artefakterna likaväl som befolkningen och deras husbyggen. Nivåkurvor saknas på plankartorna över husgruppen, s. 5, Fig. 4 och s. 92-97, Plan 1-3. Sannolikt beror detta på utgrävarnas dokumentation. Av nivåangivelserna att döma skiljer ca 7 meter från den avtorvade södra kanten till den norra. Detta förhållande måste ha spelat stor roll för boplatsens disposition och för spridningen av artefakter. Det framgår också av den rumsliga diskussionen nedan. En a n n a n formell invändning gäller fotografierna. Något absolut inte unikt för denna publikation, och därför kanske inte riktigt att här n ä m n a särskilt, är den generella inställningen till fotografier. Är bilden i sig en självständigt fungerande komponent, är den en beskrivning eller förklaring, är den enbart en kompletterande illustration, eller utgör den ett analysmomenl? M a n har ofta en oberättigad respekt för fotografiet och gör sällan tilllägg eller anvisningar i bilden så som man beh a n d l a r planer och ritningar. Den arkeologiska bilden säger sällan mer än tusen ord! Ytterligare ställer j a g mig lite frågande till avsaknaden av texter till Tables. Det kan vara svårt att identifiera arten av objekt som tabellerats. Detta är också en företeelse i linje med ovanstående formella krav på medvetande om allt bildmaterials roll. H u r är det meningen att tabellerna skall användas, när de s.a.s. inte är självständiga komponenter? Sammanfattningsvis efterlyser jag en högre grad av tillrättaläggning av denna mängd ganska komplicerade data för en inte invigd publik. Utformningen, så som den nu är, är naturligtvis uttryck för en stor och klok försiktighet men en mera öppen redovisning av de involverade forskarnas hypoteser och tankar skulle nog underlätta betydligt för läsaren, som till en del nu alltså far lov att "läsa in" materialet för att skaffa sig en överblick. Arbetets stora styrka och värde ligger i att vi, genom Sonja Wigrens källanalys i samarbete med Kristina Lamm, har fatt ett underlag som håller för vidare forskning. I det per- 265 spektivet syns en del av den negativa kritiken vara av underordnad betydelse. Föreliggande studie avser därför att vara en konstruktivkritik och vidareutveckling, baserad på den av Sonja Wigren och Kristina Lamm lagda källanalytiska grunden. Tiden. Kvalitativ källanalys av CM Publikationen utnyttjar individuella C 14värden i ett femtiotal fall. Fokus är lagd på datering också i det avsnitt som nominellt skall behandla funktion (sidorna 84 till 86). Därtill kommer att C14 utgör ett enormt källkritiskt problem, som inte går att komma ifrån. G e n o m publikationens topografiska information ges nu tillfälle att på en stabilare g r u n d än tidigare (jfr Kyhlberg 1982 b) utföra en lokalkorologisk studie av dessa. Som en utveckling av mina tidigare framförda arkeologiska synpunkter i detta ämne kommer jag i det följande att diskutera C14-värdena från H u s g r u p p 3 ur framför allt kvantitativ, men på avgörande punkter också kvalitativ synvinkel. C14-prover kan betraktas ur ett värdeperspektiv av s a m m a art som fosfatprover, nämligen representativitetsaspekten. Primärt representerar det enskilda provet ur arkeologisk synvinkel alltså bara sig självt och därtill en mycket liten yta, bara en punkt i det större s a m m a n h a n g e t . Dess förklaring och tolkning måste därför arkeologiskt omfatta en rumslig och kvantitativ generaliseringsprocess. Detta indirekta moment kan vara en svår stötesten och innebära en sänkning av informationsvärdet (jfr Malmer 1968). Fysiker har å sin sida påpekat att de fysiskaliska osäkerhetsfaktorerna skulle vara så stora att en individuell behandling, korrigering, kalibrering o.s.v., skulle vara s.a.s. rena surrealismen. Detta måste såvitt jag kan förstå representera en fundamental skiljaktighet i uppfattning. Fysikernas precisionskrav på det enskilda provet leder till en kvalitativ och positivistisk inställning. Problemet med C 1 4 är för arkeologin till största och främsta delen inte kvalitativt fysikaliskt utan en fråga om provets relevans och representativitet, d . v . s . ett kvantitativt arkeologiskt tolkningsFormännen 80 11985) 266 Debatt vara betingad av variationer i träprovmaterialets egen ålder. Den likaledes alltför gamla nedre gränsen för pålspärrens dateringar (763 - 3 9 , 1 = 724 e.Kr.) men inte i lika hög grad den övre, samt den lilla standardavvikelsen på 39,1 år, antyder att pålspärrens C 14-dateringar faktiskt representerar en kortfristig eng å n g h ä n d d s e och att retardationen på grund av träets egen ålder främst eller endast har påverkat samplets nedre gräns. Detta har åstadkommit en positivt sned fördelning (jfr Kyhlberg 1983, s.21). I linje med den förenklade beräkning av percentilerna Pa, Pjo ( = median) och P?-, som föreslagits (jfr Kyhlberg 1982 Ä och där anförd källa) kan m a n alltså göra antagandet att o m r å d e t mellan PJQ och P?j bättre svarar mot verkligheten än området mellan P25 och P». Applicerat på dateringarna för pålspärren utanför Birka skulle perioden mellan 752 e. Kr. ( = median P30) och 804 e. Kr., provisorisk median på 778 e. Kr., vara depositionsperiod. Analogt skulle perioden mellan PJJ på 728 och PJO på 752, provisorisk median på 740 e. Kr. kunna antas vara träets växt- och fällningsperiod. Den provisoriska medianen för pålspärrens deposition beräknad på detta sätt, 778 e. Kr., skall ställas mot den på grundval av en kvantitativ analys av myntdateringar föreslagna dateringen av de äldsta "reguljära" Birkagrav a r n a till 7 8 0 ± 5 e . K r . (Kyhlberg 1980*, s.81). Eftersom pålarna i princip kan misstänkas ha varit j ä m n g a m l a , finns två kontroller av retardationsdfektens storlek på denna provserie, dels i storleken på standardavvikelsen på 39 år och dels i storleken på intervallet mellan de två provisoriska medianerna ovan (778—740 e.Kr.) likaledes på uppemot 40 år (38 år). Vi kan alltså sammanfatta att retardationseffekten av trä här kan misstänkas ligga på i snitt ca 40 år. Ramqvist föreslår så mycket som 100 år för träet i stolpar till stolpb u r n a hus i Gene (Ramqvist 1984 s. 184). problem som är överordnat samtliga andra. Det finns en intressant dualism mellan kvalitet och kvantitet för C14:s d d . Det angivna centralvärdet kan sägas utgöra en kvalitativ egenskap, en punkt, medan felmarginalen utgör en sträcka, en kvantitativ värdering av centralvärdet. Storleken av centralvärdet betingar i princip inte storleken på felmarginalenZden kronologiska variationen. På detta sätt utgör centralvärdet och standardfelet två oberoende numeriskt-typologiska element (jfr Kyhlberg 1983 s. 12 f ) . Tiden. Kvantitativ (kall-)analys av C14 I det följande skall redovisas en metod att utvärdera C 1 4 - s a m p d , med stöd av värdena från H u s g r u p p 3 samt övriga prover från H d g ö och ett komparativt material från Birka (Wigren 1984 A, s.83; Kyhlberg 1982*, T a b l e 10; I n g d m a n - S u n d b e r g 1972). Tanken är enkel, att via en jämförelse mellan olika provseriers centralvärden, spridningsmått och variation, kunna bedöma dessa seriers frekvenskurvatur och därav dra slutsatser om enskildheter i de olika samplen. Som tidigare påpekats var de åtta C 14dateringarna från lika många Birkagravar ( n u m m e r 496, 750, 838, 844, 910, 923, 944 och 1036, se Kyhlberg 1982 b, Table 10 och d ä r anförd källa) sannolikt oanvändbara var och en för sig. Av T a b . 1. och Fig. 1. framgår att gravseriens medelvärde (ii) var 851,9 e. Kr. Standardavvikelsen på 135,6 år avviker något från det normala. Det äldsta provet i serien, ic 672 ± 94 e. Kr. avviker synbarligen. O m därför detta prov försöksvis exkluderas erhålls ett medelvärde på 877,6 e. Kr. och en sänkt spridning. C 14-dateringarna av pålspärren utanför Birkas Svarta jord (Ingdman-Sundberg 1972) har medelvärdet 811,7 e . K r . , s på 123,8 och en spridning på 15,2 % . I detta fall avvek ett prov tydligt genom att vara mycket lör ungt. Genom att exkludera detta prov erhölls ett medelvärde på 763 e. Kr., en standardavvikelse på endast 39,1 år och en spridning på 5,1 % . O m s a t t i kalenderår utgör detta en period mellan 724 och 802 e. Kr. Slutsatsen av detta måste vara, att gravmaterialets alltför stora spridning i tiden måste Fornvännen 80 11985) Debatt Fig. 1. Sammanställning av C14-prover enligt Tab. 1 och 2. Centralmått och spridningsmått, 1 diagrammet har markerats de provgrupper/ sampel som uppvisar avvikande position. X - X och Y-Y är tvä regressionslinjer (ör symmetriska frekvenskurvor av olika kurvatur. M E D E L V Ä R D E , årtal e.Kr. 267 BIRKA h2 270 250 230 210 190 170 150 130 110 90 70 50 30 10 STANDARDAVVIKELSE Tiden. Spridning och variation av CM I Fig. I. har värdena i T a b . 1 och 2 plottats mot varandra, medelvärden mot standardavvikelser. Provmaterialen, omfattande ett par och u p p till 26 prover, fördelar sig mellan två skilda normallinjer. Från dessa avviker proven med beteckningen I och C från T a b . 1 och I, I I I och V I I I från T a b . 2 . Av dessa är det endast V I I I som avviker i riktning mot en mera koncentrerad kurvatur (jfr Kyhlberg 1983, Fig.2). ö v r i g a har en i avvikande hög grad decentrerad kurvatur. Därtill har ovan i den kvalitativa analysen konstaterats att de har på olika sätt snedlörddade frekvenskurvor. Linjerna X och Y i diagrammet Fig. 1. motsvarar alltså symmetriska fördelningar med två olika frekvenskurvaturer. I diagrammet Fig. 1. har lagts in två korrigeringsförslag för testmaterialen från Birka, betecknade med Birka g2 respektive h2. För Birka h2 normaliseras positionen mycket tydligt, genom att man exkluderar det betydligt yngre provet. För Birka g2 räcker det inte med att exkludera det äldsta provet. Detta ger en viktig upplysning. Provserien från Birkas gravar är uppenbarligen alltför decentrerad i förhållande till sin kronologiska variation (bimodal) och för liten i förhållande till det tidsavsnitt, som den förmodas täcka, vilket helt förklaras med att det förekommer en lakun mellan åren 783 och 913 c. Kr. Denna s . a . s . oäkta diskontinuitet kan användas till att förklara positionerna för samplen från o m r å d e I och I l l i Husgrupp 3 och proverna från H u s g r u p p 2:övriga samt proverna från gravfält 116 (inringade i Fig. 1.) Avvikelserna torde alltså innebära att provserierna täcker in två separata stadier, att de material proven e m a n e r a r ur verkligen skulle vara kronologiskt tvåskiktade. De två olika linjerna i diagrammet Fig. 1. avspeglar, i och med graden av koncentration hos frekvenskurvan, två olika förlopp eller processer. Serien av sampel längs X-axeln h a r i snitt längre tidsinnehåll än längs Yaxeln, 204,7 ± 5 5 , 1 år mot 85,9 ± 3 8 , 5 år. De provserier, som representerar relativt sett mera kortfristiga företeelser är anläggning IV i H u s g r u p p 2, smidesgroparna i Husgrupp 3, pålspärren i Birka och områdena II, IV, V I I , V I I I och I X i Husgrupp 3. Forn:ännen 80 11985) 268 Debatt Tabell 1. Korologisk gruppering av C14-prover från Helgo och Birka. Centralmått, spridningsmått och variationsmått. Sg = smidesgrop Hä = härd De värden har markerats, som vid interpolering i Fig. 1. erhållit avvikande position. Beteckning A B C D E F G H 1 Korologisk provgrupp Hgr2:IV Hgr 3 : Sg Hgr 2 : ö v r Hgr 3 : Hä Hgr 6 Hgr 3 : ö v r Hgr 4 Hgrl Grf 116 Antal prover 26 6 II 19 5 4 12 II 5 6 6-1 8 8-1 Datering e.Kr. medelvärde 334,5 427,5 443$ 460,8 489,6 497,5 549,8 632,4 6*5,0 811,7 763,0 851,9 877,6 lOOs standard, avv. 159,5 107,8 266,8 178,6 184,2 179,5 165,5 147,3 228,4 123,8 39,1 135,6 123,6 X 47,6 25,2 60,1 38,8 37,6 36,1 30,1 23,3 35,4 15,2 5,1 15,9 14,1 Birka hamnområdet 1 Birka hamnområdet 2 Birkagravar 1 Birka gravar 2 Tabell 2. Områdesvis grupperade C14-prover från Husgrupp 3. Centralmått, spridningsmått och variationsmått. De värden har markerats, som vid interpolering i Fig. 1. erhållit avvikande position. Områdes- Antal Datering e.Kr 100 s beteckning provei medelvärde standardaw. X VIII IX II III I IV VII 3 5 9 2 5 6 2 319,7 442,4 443,6 486,5 516,4 527,0 667,5 101,6 131,6 82,2 273,6 287,5 89,6 58,7 31,8 29,7 18,5 55,2 55,7 16,7 8,8 framgår också något mycket väsentligt för frågan om C14-provers representativitet. Lamm påpekar, att tidsinnehållet för C14 i stora d r a g överensstämmer med arkeologernas, men inte den absoluta "upphängningspunkt e n " , årtalsdateringarna (Lamm 1984 s. 84—85). Den arkeologiska dateringen anger ramen för Husgrupp 3 till mellan 400-talets a n d r a hälft och tiden omkring år 800 e Kr. Med en operationell justering på 50 år för träets egen ålder och en teoretisk minskning av felmarginalen med lika mycket applicerad på dateringarna i T a b . 2. erhålls följande bild: Område VIII IX II III I IV VII x 369,7 x 492,4 x 493,6 x536,5 x 566,4 x 577,0 x 717,5 ± 51,6 ± 81,6 ± 32,2 ±223,6 ± 237,5 ± 39,6 ± 8,7 D e n n a metod för utvärdering av C14 har intresse. Via en kvantitativ analys har enstaka prover kunnat " u t p e k a s " i ett eller annat avseende. Extrema värden har identifierats, vare sig de varit belägna perifert eller i cent r u m av frekvenskurvan. Det har också visat sig att två prover kan ge betydligt mera information än ett och att C14 är belastat med en kvantitativ problematik, som först måste diskuteras innan man kan ge sig i kast med att utnyttja enstaka prover. Av dateringarna för Husgrupp 3 i T a b . 2 Formännen 80 (1985) Eftersom provmaterialen för områdena V I I I , I I I och I visat sig vara oregelbundna i Fig. 1. måste tidsinnehållet avläsas på enbart dessas övre gränsvärden eller inte alls. Detta koncentrerar C 14-dateringarna till en period Debatt Tabell 3. Sammanställning av fyndlägesmedelvärden (AMC), standardavvikelse och varians ftir ett antal kvantitativt testade korologier i Husgrupp 3. Referenser anges i texten. Fyndkategori mätt X 1 Mönstcrpunsar 2 Drejad keramik 3 Glassmältor 4 5 6 7 8 9 10 II 12 13 Vävtyngder Skrodpunsar Silver (inkl mynt) Polykroma pärlor Viktlod Guld Prickpunsar Kilar Bly/tenn Snartemoglas 6 18(16+1+1) 37 71 15 28 38 22 14 5 13 9 49 512 513 509 506 512 507 508 509 510 510 512 503 507 Y 337 308 346 321 317 323 324 325 314 310 315 335 328 X 1,6 3,2 3,2 7,0 6,0 7,5 7,5 8,4 6,7 10,5 9,0 9,4 10,4 Y 12,8 11,1 13,2 20,0 24,4 20,9 21,3 19,2 26,5 20,1 23,5 22,8 22,7 XY 20,5 35,3 42,2 140,0 146,4 156,7 159,7 161,3 177,5 211,0 211,5 214,3 236,1 Antal Fynd ägcsmedelvärde (AMC) Standardavvikelse Varians 269 mellan 411/461 och 617/709/726 e.Kr. Enligt den funktionella uppdelningen i T a b . 1. kan avläsas, att smidesgroparna (B) omfattar dateringar mellan 420 och 535 e.Kr., att härdarna (D) omfattar 382-639 e.Kr. och övrigt löst kol 418-677 e.Kr. (F). C 14-dateringarna täcker också en period före ca 450 e.Kr., medan de arkeologiska dateringarna, framför allt genom den funktionella uppdelningen av C14, ensamma företräder den allra senaste perioden under vendeltidens slut. Detta påpekar också Wigren indirekt, genom att säga, att bosättningen kan ha varit senare än verkstadsperioden (1984 a s. 26; jfr L a m m 1984, s. 84f.). Rummet. Artefaktemas spridning ock variation I kapitlet om datering och funktion (Lamm 1984 s.84f.) n ä r m a r man sig nominellt en strukturell analys av boplatsens utgrävda del. Kapitlet har svårt att komma förbi de beskriv a n d e och förklarande momenten fram till en analys. Inte heller innehåller kapitlet någon källkritisk diskussion av artefaktemas olika korologier och på vad sätt backsluttningens vinkel påverkat dessa. Konsekvensen av detta ä r att "funktion" beskrivs i termer av lokalisering av olika aktiviteter, särskilt smide. Detta i sin tur torde vara en, vad som kallas "nedplöjd hypotes" (jfr Hyenstrand 1979), nämligen att denna boplats inte är en normal bosättning, utan en specialfunktion inom ett större boplatssammanhang. Men för att kunna komma till en sådan hypotes krävs att artefaktmaterial och analyser av deras respektive korologier kan anknytas till de fasta konstruktionerna, till de olika husen. Annars kan det inträffa, att de fasta konstruktionerna korologiskt är en oberoende variabel i förhållande till de ovanpå liggande fyndförande lagren. Fynden kan i en sådan här backsluttning h a " k o m m i t på drift" och agglomererats i sekundära fyndanhopningar, vilka av arkeologerna tolkas som verkliga aktivitetsplatser. Metoder att söka boplatsens struktur och funktioner har utvecklats och diskuterats ingående av Blidmo i dennes avhandling (1982). Blidmo har t.ex. undersökt vilka fyndkategorier och vilka korologiska grupper som verkligen genom sitt fyndläge representerar sin användningsplats, och vilka som enl;nn: linnen 80 11985) 270 Debatt Detta redovisas för ett antal mer eller m i n d r e slumpmässigt utvalda föremålskategorier i H u s g r u p p 3 i T a b . 3, Fig. 2. Uppgifterna för guld, blyZtenn och silver härrör ur Helgöundersökningens kataloger. Uppgifterna om viktlod härrör ur Kyhlberg 1980a, uppgifterna om glas och polykroma pärlor ur L u n d s t r ö m 1981, om järn ur Werner 1984, om keramik ur Reisborg 1981. T a b . 3 visar, att spridningen längs X-axeln varit av betydligt mindre omfattning än längs Y-axeln, att med andra ord fyndmaterialet med ursprung också på den översta terrassen förskjutits nedåt till en linje längs boplatsens V—O-axel. Som en kontroll av att antalet registrerade fynd inte påverkar beräkningen av A M C o.s.v, gjordes en rangkorrdationsberäkning på sambandet mellan antal och varians. Resultatet uttryckte att samband i det n ä r m a s t e helt saknas, r s + 0,13. I tabellen framgår en tredelning, omfattande fyndkategorierna 1-3, 4—9 och 10-13. Beräknat på variationsmåtten ( X x Y ) ligger fyndkategori 1-3 mellan 1,1 och 2,3, fyndkategori 4—7 och 9 mellan 8,7 och 10,9 samt återstående fyndkategorier 8, 10-13 mellan 12,9 och 15,1. Skillnaderna mellan de två indelningarna berör guld och viktlod. Av denna tabell kan dras slutsatsen, att i första hand mönsterpunsar (1), drejad keramik (2) och glassmältor (3) genom sin fyndplats vid utgrävningen också berättar något om brukningsplats. ö v r i g a gruppers källvärde i detta avseende minskar i kongruens med variansmåttet. I Fig. 2 har dessa fyndkategoriers centralvärde och standardavvikelse, beräknat på Ykoordinaten, plottats mot varandra. I diag r a m m e t ges tillfälle att väga såväl den kvalitativa mittpunkten av fördelningarna som spridningsmåtten mot varandra, vilka alltså är kvantitativa. Generellt ger diagrammet vid h a n d e n , att metoden ger snabb och saklig information om fyndspridningarnas egenskaper. Förutom fördelningen av de olika fyndkategoriernas A M C längs boplatsens Y-axcl, som ger direkt information också om källvärdet, framträder oregelbundenheter. J u mera centralt i boplatsen som A M C lör en fyndkategori ligger, desto mindre sannolikhet är det dast utgör sammanfösta avfallsmaterial. Blidmo h a r t. e. x. visat, att den centrala fyndkoncentrationen i boplatsens norra del är en stor sekundär ansamling av "sopor" med funktionellt ursprung på de översta nivåerna av boplatsen. Likaledes bereder sluttningen problem, med avseende på den s. k. stratigrafin i boplatsen, det övre respektive undre lagret. L a m m använder sig av denna stratigrafi till att bedöma att järnslaggen, som till den allra största delen påträffades i det övre lagret, skulle ha tillhört en period efter bronsgjuteriperioden (1984 s. 84). Det står klart att denna enkla tudelade stratigrafi i boplatsens relativt b r a n t a nordsluttning i själva verket kan användas lill motsatta kronologiska slutsatser. O m boplatsen antas ha haft sin början på den översta nivån, måste det innebära att äldre artefakter lagrats ovanpå yngre — det klassiska exemplet (jfr t. ex. Kyhlberg 1980 c). H ä r skall redovisas en metod att söka variationsmönster och spridningsgrad. Metoden är en direkt parallell till analysen av C14, med beräkning av centralvärden, standardavvikelse och variationsmått. Skillnaden är endast den, att C14 beskrivs längs en tidsaxel och fyndspridningen i Husgrupp 3 längs en rumslig axel, koordinaterna! I bl.a. marinarkeologiska sammanhang, d ä r m a n känt till att depositionen av en mängd artefakter skett samtidigt, har man a n v ä n t sig av ett fyndlägesmeddvärde, Arithmetic Mean Centre, A M C , för att rekonslrurera funktionella s a m m a n h a n g (Muckelroy 1978). Detta A M C beskriver dock inte alls den karterade företeelsens spridningsgrad och dess positiva användning är egentligen ganska begränsad. Vad som däremot kan utnyttj a s är dess negativa information i samband med källkritiska undersökningar. O m föremål på en boplats vid en beräkning av A M C erhåller näst intill identiska värden måste detta innebära att fyndläget knappast är primärt utan ett resultat av omrörning m. m., särskilt om de beräknade föremålskategorierna är funktionellt uppdelade vid beräkningen. En kontroll av spridningen kan då också göras via en beräkning av standardavvikelse, varians. Förmännen 80 (1985) Debatt Fig. 2. S a m m a n s t ä l l n i n g avuppgifter o m fyndlägesmedelv ä r d e n ( A M C ) på Y-koordin a t e n s a m t standardavvikelse längs Y-koordinaten enligl T a b . 3 för de d ä r u p p t a g n a testmaterialen. FYNDLAGESMEDELVÄRDE (AMC), Y-koordinat 346 345 344 343 342 341 340 339 338 337 336 335 334 333 332 331 330 329 328 327 326 325 324 323 322 321 320 319 318 317 316 315 314 313 312 311 310 309 308 27 GLASSMÄLTOR 3 I (decartrerad kurvatur) 271 ®. @ BLY/TENN 1 3 SNARTEMOGLAS 8 VIKTLOD TPOLYKROMA PÄRLOR 6 S I L V E R , - MYNT 4 VÄVTYNGDER 5 SKRODPUNSAR 11 KILAR 9auLLy (kcrcaTtrerad kurvatur) 3S 26 25 24 23 22 21 20 \QPRICKPVNSAR DREJAD KERAMIK. 2 19 18 17 16 15 14 13 12 11 STANDARDAVVIKELSE , Y-koordinat för att detta skulle vara signifikant. I diagrammets centrum ligger vävtyngder (4), silver (6), polykroma pärlor (7) och viktlod (8). Dessa visar sig alltså ha ett centrum bland det hopsopade jordmaterialet, vilket förts ned från översta terrassen under boplatsens användningstid. Kombinationen av viktlod, silver och polykroma pärlor torde emellertid ge en viktigt fingervisning inte bara om r u m och tid utan också om samhällsekonomi. J o h a n Callmer har påpekat, att pärlor måste ha använts som pengar inom marginella betalnings-Zpenningekonomier (Callmer 1976 s. 181). Dessa fyndkategorier är helt korologiskt åtskilda guldet (9). Synnerligen viktig är också skillnaden mellan skrodpunsar, prickp u n s a r (5 och 10) å ena sidan och mönster- p u n s a r å den andra (1). De förra ligger tills a m m a n s med kilar av järn (11) inom s.a.s. guldets område, de senare i boplatsens östra del. Från den normala korologin avviker så blyZ tenn (12), snartemoglas (13), prickpunsar (10) och drejad keramik (2). De förra två fyndkategorierna uppvisar en avvikande decentration, de senare avvikande koncentration av fördelningen. Eftersom den drejade keramiken av Reisborg kunnat konstateras härröra från endast tre skilda kärl, varav hela 16 (av 18 skärvor) från ett, kan dess position i d i a g r a m m e t alltså förklaras med den mycket korta (rums-)tiden (jfr Reisborg 1981 s. 161). Analogt gäller detta också prickpunsar (10), vilka av diagrammets bild att döma kanske Förmännen 80 (1985) 272 Debatt 1 :1 BREDD, meter Fig. 3. Husens längd- och breddmåti i Husgrupp 3. Kvadrat = Early Settlement Phase Cirkel = Late Settlement Phase Roinb markerar stolpburna hus. 1 :3 1 2 3 4 5 6 7 9 10 11 12 LÄNGD, m e t e r härrör från något enstaka depositionstillfälle. T v ä r t o m förhåller det sig med snartemoglas (13) och blyZtenn (12), som alltså kan visas ha härrört från en avvikande långfristig verksamhet, alternativt att korologierna givit de högre standardavvikelserna av annan anledning, t.ex. särskilda agglomerationer (bimodalitet!). Vissa fyndkategoriers A M C ger möjlighet att anknyta till särskilda fasta konstruktioner. Glassmältor (3) kan anknytas till ett område N om anl. W X Y . Mönsterpunsar (1) kan anknytas till anläggning 175. BlyZtenn (12) samt vävtyngder (4) indikeras härröra från verksamheter på översta terrassen. Fyndkategorierna 6, 7, 8 men också 13 anknyts också primärt till sophögen i boplatsens centrum. Kategorierna 5, 9, 10 och 11 kan liksom kategori 2 anknytas till området kring hus EFG. En utveckling av denna metod skulle vara att beräkna hur snedförddade de olika korologierna är längs koordinaten, via t.ex. " P e a r s o n ' s codficient of skewness" (se Kyhlberg 1983 s. 20 och där anf. litt.). Rummet. Husens storlek och konstruktion Wigrens betydelsefulla källanalys av huskonstruktionerna i Husgrupp 3 (Wigren 1984/3 Formännen 80 11985) s. 87) upptar som väsentliga uppgifter husens konstruktionsdetaljer, som kantränna, stolpkonstruktioner, stenläggningar, "stenfot" o . s v . Bland tolkningarna hör bedömningen att vissa hus varit timmerhus på syll. Bland a n d r a upplysningar hör husens mått. Kapitlet är inte ordnat efter husens bokstavsordning, inte efter områdesindelningen, utan efter husens konstruktionsdetaljer. Detta är en metod, som snarare är baserad på en tolkning än på en topografisk beskrivning. Detta är inte konsekvent och prioriteringen av konstruktionsdetaljerna framför topografin är inte lyckad. Dessutom har den variabel, som måtten utgör, helt lämnats okommenterad. Eftersom byggnadstekniken delvis är tidsbunden betyder det att även detta kapitel främst h a n d l a r om tidsskillnader inom husgruppen. Dagens bebyggelsearkeologi har i ett flertal fall koncentrerat sig på s.a.s. mikroanalyser av smärre arkeologiska objekt snarare än på övergripande regionala översikter (t.ex. Blidmo 1982; Ramqvist 1983; Liedgren 1984 m.fl.). Ett par av de senaste forskningsresultaten skall här kort nämnas som bakgrund till denna artikels diskussion av Husgrupp 3 i H d g ö . Gene-boplatsen omfattade 9 skilda hus från Debatt perioden ca 100Z200 e.Kr. till ca 600 e.Kr. (Ramqvist 1983 Fig. 7:2). Den första periodens hus, I och I X , omfattade 430 m 2 , den a n d r a periodens hus, I, V I I och X, 581 m 2 och den sista periodens hus, II, IV, VI och V I I 571 m 2 . Majoriteten av husen var stolpb u r n a . Hus I och II, som Ramqvist har detaljanalyserat ur funktionell synpunkt, 321 resp. 292 m 2 stora, består enligt denne av inte m i n d r e än sex skilda rumZaktivitetsplatser fördelade på bostadZingång ca 90 m 2 , kök ca 52 m 2 , arbetslokal ca 47,5 m 2 , stall (?) ca 47 m 2 , stall ca 36 m 2 och lagerlokalZvisthus på ca 34 m 2 (Ramqvist 1983 s. 153 f ) . Bland hälsingska boplatser har Liedgren särskiljt nio olika kombinationer av hustyper, växlande mellan ett ensamt hus och tre hus av olika storlek i kombination (Liedgren 1984 Fig. 18). Den vanligaste kombinationen består av ett hus på en terrass, ca 20-30 meter långt och ca 8—10 meter brett, tillsammans med ett hus på ca 6-10 meters längd och ca 3,5—5 meters bredd, avgränsat av en stenrad (stenfot?) (Liedgren 1984 s.96-97). Liedgren o m n ä m n e r stall på 28-32 m 2 och bostadsdelar på 16-28 m 2 . I H u s g r u p p 2 på H d g ö , som är betydligt mera närliggande, kan man urskilja tre huspar, ett stort långhus och ett antal smärre byggnader, som källare, grophus m . m . Hus I A och I B är på 127,5 m 2 , hus V A är på 37,6 m 2 och hus VI A på 40 m 2 . Det kan vara svårt att bedöma graden av samtidighet mellan dessa (jfr Lundström 1970). Det finns sannolikt flera faktorer att ta hänsyn till då m a n skall jämföra olika boplatsstrukturer. Vi ser sannolikt en byggnadsteknisk utveckling med skilda komponenter som stolpburna hus, lerklinade hus, timmerhus på syll, timmerhus på syll och "stenfot" o.s.v. Därtill kommer den sociala organisationen som i ena fallet exponeras genom långa hus med liera skilda funktioner inkorporerade, i det a n d r a med skilda byggnader av olika utförande för olika aktiviteter. Liedgren menar att han kan spåra en befolkningsökning samt en utökning av husdjursbeståndet i Trogsta (Liedgren 1984 s. 103). Det finns alltså inte något givet samband att förvänta sig mellan husstorlek och funk- 273 tion. Det torde nog vara förhastat att tro att befolkningen i Gene skulle ha varit ca 10 gånger större än i Helgös Husgrupp 3, bara för att husens totalyta är det. I Genes första stadium kombineras hus på 350 m 2 och 116 m 2 . I det a n d r a stadiet kombineras hus på 350 m 2 , 116 m 2 och 115 m 2 . I det yngsta stadiet förekommer hus på 300 m 2 tillsamm a n s med hus på 128 m 2 (smedja), 115 m 2 och 65 m 2 , vilket med en flyttning av decimalk o m m a t ett steg kanska väl motsvarar proportionerna och husstorlekarna i Husgrupp 3, se nedan. Ett relativt litet hus måste alltså inte ha varit smedja, verkstad el. dyl. Tidigare forskning kring Helgös verkstadsområde Husg r u p p 3 har bl. a. utifrån ytmåtten kommit att tala om " b o d a r " , "skjul" o.s.v. Vad man istället måste diskutera och studera är relativa storlekar, hur den procentuella fördelningen ser ut, hur många separata byggnader som förekommer under olika skeden och hur husens egna proportioner och byggnadsteknik ser ut. I Fig. 3 har sammanställts måttuppgifterna för husens längd och bredd i Husgrupp 3 (Wigren 1984 Ä, s. 87f.). I diagrammet har med en cirkel markerats husen i den yngsta bosättningsläsen och med en kvadrat husen i den äldsta fasen. Samtliga hus fäller med ett u n d a n t a g inom proportionerna 1:1 och 1:3. H u s C avviker genom att vara något längre och hus G genom att vara större än förväntat. I bägge fallen kan antas att husen inkorporerat flera aktivitetsplatserZrum än andra hus. Husen E, M, Q och X visar sig utgöra en särskild g r u p p närmast kvadratiska konstruktioner. Husen F, J , R, T och U bildar en samlad g r u p p på proportionslinjen 1:2. Diag r a m m e t uppvisar en naturlig skiljelinje mellan å ena sidan hus A, B, C, D, P, K och L och övriga. Husen utgörs av tre stolpburna konstruktioner, hus R, S och T, tre skjul eller vindskydd, hus B, K och X. ö v r i g a anges ha varit timmerhus på syll, varav hus E, F, M, N, O , Q , U, V och G också hade en "stenfot", vilket sannolikt skulle kunna tolkas som att man byggt innergolv. K a n t r ä n n a på husens södra sida förekom som isoleringZdränering vid hus Förmännen 80 11985) 274 Debatt ningsfasen ligger medelvärdet på 20,5 m 2 och spridningen på 61 % (Wigren 1984/3, s. 94). U n d e r den yngsta fasen slutligen är medelvärdet 43,2 m 2 och spridningen 46 % (Wigren 1984 b, s. 95). Härav kan förstås, att husen på H u s g r u p p 3 tenderar att bli större med tiden, särskilt märkbart mellan den andra och den tredje fasens bosättningar. I Fig. 5 och Fig. 4 har sammanställts uppgifter om hustyper, arealer, bosättningsfaser m. m. i ett försök till strukturell tolkning av plankartan, vilket skall utredas närmare ned a n . Den teknologiska utvecklingen skall först kommenteras. Av Fig. 5 framgår att de tre stolpburna husen tillhör ett tidigt stadium. Dessa avlöses av hus med isolerandeZdränerande kantränna, vilka i sin tur avlöses av timmerhus på syll och "stenfot", det senaste av mig uppfattat som att man för första gången lägger innergolv ett stycke ovan mark (jfr Wigren 1984 b, s. 87 f). Wigren säger på ett ställe, att kantränna skulle ha karakteriserat de äldsta husen (Wigren 1984 a, s. 41). I min nedan framförda tolkning av samb a n d e n mellan husen och konstruktionerna på H u s g r u p p 3, har hus C och E samt L och M sammanförts. Relationerna mellan dessa huspars tekniska detaljer är av intresse. Hus E har en "stenfot" och kantränna, vilket Hus C saknar. H u s M har "stenfot" men ingen k a n t r ä n n a , medan Hus L har kantränna men ingen "stenfot". Det skulle kunna indikera, att husen med kantränna varit torrare och v a r m a r e och mera lämpade fiir bostadsändamål, d . v . s . Hus E och L. I husparet N och O anger Wigren Hus O som bostadsdel (Wigren 1984 b, s. 88). Rummet. Husens metrologi I det följande skall ett antal faktorer vägas s a m m a n för att tillsammans skapa en helhetsbild av relationerna mellan husen på Husg r u p p 3, samverkan och samvariation mellan faktorer som boplatsens topografi, husens t ä n k b a r a "socio-korologiska" relationer, deras mått och proportioner, konstruktionsdetaljer o.s.v., samt förutsättningen, att vi i H u s g r u p p 3 behandlar en ordinär gårdsbildning i en rationell samhällsbildning i Mälardalen under yngre järnålder. Early settla.ient phaS' Fig. 4. Sammanställning av uppgifter om hus, hustyper, bosättningsläser m. m. i Husgrupp 3 enligt Tab. 4. 1 = stolpburna hus 2 = hus pä syll och stenfot 3 = osäker konstruktion 4 = skjul/vindskydd el. dyl. cirkel = kantränna. Fem skilda storleksmodulcr har markerats med kongruenta kvadrater: ca 7,5 m2, ca 15,0 m2, ca 22,5 m2, ca 30,0 m2 och ca 75,0 m2. De i texten beskrivna sambanden har markerats med linjer och pilar. R, J , E, A, S, T , P, L, M, F och D. Utöver dessa fanns en oklassificerad konstruktion, anläggning 175. U n d e r den första bosättningsfasen (Wigren 1984 b, s. 93) ligger medelvärdet för husens areal inklusive anläggning 175 på 17,6 m 2 med 51 % spridning. För den andra bosättFormännen 80 (1985) Debatt Transitional Settlement Phase GÅRD IIA VI BO EK S+T • /N t 275 Early Settlement Phase Late Settlement Phase GÅRD I I I A BO EK AR © 7.5 28+35 22.5 GÄRD IIIC EK BO <$ 4 5 + 52 GÅRD III B 1.0+30 HUS I l a BO AR _ 28 HUS l a BO AR VI VI 12 ®<8> / S + JÄ GÄRD I I B &Q(A)/B 12+17 6/6 26 2 Fig. 5. Socioarkeologiska grupper, tre nivåer från SO till NV. Sammanställning av uppgifter om hus, hustyper, bos.iiliiingsläser m. m. i Husgrupp 3. Försök till strukturanalys. Angående Gård-Hus, se texten. BO = bostad; EK = ekonomibyggnad; AR = arbetslokal/verkstad o. likn.; VI = visthus/lagerlokal o. likn. Bokstavsbeteckningarna hänvisar lill Wigren 1984 b, s 871. Siffrorna anger husens areal i kvadratmeter. Symbollörklaring: romb = stenlotslörsett hus; cirkel = kanlränna; kvadrat = slolpburet hus. Till "early settlement phase" lörs anläggning 175, X515 Y335-40 på 10,5 m2. Av analogierna i Husgrupp 2 och ovan anförda senaste forskningsresultat att döma skall vi förvänta oss att finna kanske tre huskomponenter i varje gårdsdel alternativt stiirre hus med flera olika funktioner eller aktiviteter inkorporerade. Det verkar uppenbart av Fig. 5 att husen varit byggda efter vissa måttsnormer. Vilken måttsenhet som avsetts kan uppenbarligen sökas i detta siffermaterial, eftersom det företer ett par så pass synliga metrologiska egenheter, med proportionella grupperingar kring 7—8 m2, ca 2 gånger så mycket, ca 3 gånger så mycket, ca 4 gånger så mycket o. s. v. Det framgår, att Hus G mäter 6,5x12 meter och Hus O 4,5x11,5 meter. Av dessa relationer, som avviker från hela metermått, kan man sannolikt göra vissa antaganden på en preliminär nivå, relaterat till den synbarliga normen på ca 7-8 m2. Det finns anledning att i det större Hus G se ett hus på 12x24 alnar, vilket var två i allra högsta grad jämna tal (jfr Kyhlberg 1980a, s. 147f). I det något mindre huset skulle då kunna ligga 9x21 alnar, d.v.s. totalt 30 alnar. Detta ger alnmått på respektive 0,542, 0,500, 0,500 och 0,548 meter. Alldeles oavsett om denna gissning är korrekt eller inte, finns den viktiga informationen i ovanstående, att en yta på 7,5 m2 kan indelas symmetriskt i 5x5 alnar (å 0,55 meter). Mått är mycket sällsynta i förhistoriskt material. Ett fynd från Borremose tillhör undantagen, liksom den betydigt yngre tunnbindartolken från Lödöse (Svärdström 1964 s. 125; jfr Kyhlberg 1980a, s.274f). Enligt Svärdström skulle en aln relaterad till denna tolk ha varit 0,528 meter. Andra alnmått, som är historiskt kända, utgörs av Västgötaalnen på ca Formännen 80 (1985) 276 Debatt och hus K till det mindre hus J i den första parkombinationen. Därtill kan de s.a.s. halvskaliga husen C och E knytas samman med hus AZB. Hus P kan på samma sätt anknytas till husen S och T, hus D till hus F och hus Q till hus U o c h V. D e n n a relation mellan betydligt större hus och mindre har påvisats vara en vanlig kombination i de hälsingska boplatserna (Liedgren 1984). Det syns vara en parallell till de d a n s k a källarhusen. Husen X, K, AZB, P, D och Q skulle alltså med stor sannolikhet vara någon sorts ekonomibyggnader anknutna till en bostadsdel. Från denna bild avviker hus X och Q med sin storlek motsvarande 3 moduler å 7,5 m 2 mot de andras 1 modul. Kring hus X har påträffats rester av järnsmide och glassmärlor, vilket antyder att detta hus var en verkstad. L a m m nämner, att gjutformar av tidig-venddtida spännen påträffats i eller vid hus Q , ev. hus P (Lamm 1984 s.85ZArea V ) . D e n n a fyndfattigdom för övrigt skall man antagligen inte missuppfatta. Rakt nedanför hus PZQ ligger den stora "sophögen" till vilken kunde föras A M C för såväl silver, som viktlod, polykroma pärlor och snartemoglas (se Fig.2). En för hus Q och X, samt E och M , gemensam egenskap visade sig i Fig. 3 vara deras i det närmaste kvadratiska grundform. M e d a n hus X angivits ha varit närmast skjul-liknande var övriga tre byggda som timm e r h u s på syll och "stenfot". Eftersom detta till en del måste var en teknologiskZkronologisk skillnad, kan man nog våga antagandet att dessa närmast kvadratiska hus varit arbetslokalerZverkstäder. Återstående större byggnader bör följaktligen ha varit bostadsdelar, åtminstone delvis. I den första fasen är hus R stolpburet, m e d a n hus J vilar på syllar, ett timmerhus. I nästa fas är såväl hus S som T stolpburna, men i hus S fanns en stolpomsluten härd (Wigren 1984 a, s.61). Hus S skiljde sig också från hus T genom att ligga på en markerat högre nivå på den översta terrassen. Av dessa skäl kan hus S och R anges ha varit bostadsdelar. U n d e r den a n d r a fasen uppträder ett ensamt timmerhus på syll och "stenfot", hus F, vilket av tekniska skäl bör kunna tolkas som 0,64 meter, ö s t g ö t a a l n e n på ca 0,60 meter, Gotlandsalnen på ca 0,55 meter, den äldre Stockholmsalnen på 0,525 meter, den själländska alnen på ca 0,63 meter och den jylländska alnen på ca 0,57 meter (Svärdström 1964). Sahlgren har på ett material av äldre svenska spannmålsmått kunnat visa hur dessa kärl varit sinnrikt och precist uppbyggd a efter sannolikt urgamla tekniker (1968). Det låter sig svårligen bevisas att den gotländska alnen varit allenarådande i Helgös H u s g r u p p 3. En översikt visar emellertid klart att husen uppbyggts efter "moduler", som i normaliseratZkvadrerat tillstånd utgör 7,5 m 2 . Detta anknyter utan tvekan närmast till den s. k. gotländska alnen på 0,55 meter, betraktat som ett närmevärde: 1 x7,5 m2 = Hus A, B, D, P (6-8 m2) 2x7,5 m2 = Hus C, E, L, M (12-17 m2) 3x7,5 m2 = Hus Q, X (22,5 m2) 4x7,5 m2 = Hus F, J, R, T, U, V, C+E, L + M (28-35 m2) 2 10x7,5 m = Hus G (78 m2) För att inte anakronistiskt blanda ihop metersystemet med det förhistoriska aln-fot—fingersystemet skall i det följande husens arealer enligt T a b . 4 och Fig. 4 översättas operationellt till moduler baserade på alnen, 5x5. Enligt Fig. 5. omfattade således den äldsta bosättningsfasen, inklusive anl 175 (på 10,5 m 2 ), 141,0 m 2 , vilket gör 19 moduler å 5x5 alnar. Den mellersta fasen omfattade 143,5 m 2 , vilket likaledes kan förklaras som 19 moduler a 5x5 alnar. Slutligen sista bosättningsfasen omfattade 260,5 m 2 , vilket gör ca 38 moduler å 5x5 alnar. Rummet. Socio-korologisk förklaring och analys Boplatsens korologi och topografi gör det möjligt att gruppera husen. På grund av utrymmesbrist skall jag här främst hänvisa till Fig. 4 och Fig. 5. samt bevisföringen förknippad med dessa. Dominerande är att husen låter sig anknytas två och två. Detta gäller hus R och J , hus C och E, hus S och T, hus L och M, Hus U och V samt hus N och O. Därutöver finns enstaka hus, X, K, AZB, P, F, D, Q och G. H u s X kan anknytas till det större hus R Formännen 80 (1985) Debatt bostadsdel samt genom associationen till ett " e n - m o d u l s h u s " , D. I den sista fasen uppträder två huspar och ett större ensamt hus. Wigren har antagit, att av dessa hus O varit bostadsdel (1984 a, s.41). Till denna g r u p p av byggnader omfattande 3 eller flera moduler, alternativt 1 modul, u p p t r ä d e r under den första och andra fasen ett h u s p a r associerat i första fasen till ett "enmodulshus, på 2 moduler. Dessa huspar befinner sig på den nedersta respektive mellersta nivån i sluttningen och har därmed såväl storleksmässigt som topografiskt en undero r d n a d position, ett mellanläge. Konstruktionsmässigt utgör hus E det till synes tidigaste timmerhuset på syll och "stenfot". Även i parkombinationen hus L och M har det senare "stenfot". Det är alltså inte frågan om några skjul eller vindskydd. Hus E och M har kunnat indikeras ha varit verkstäderZarbetslokaler. Följaktligen torde hus C och L ha varit bostadsdelar, fast anmärkningsvärt nog b a r a hälften så stora som majoriteten av bostadsdelarna för övrigt. Samhället. Den teoretiska tolkningsramen Det syns mig vara avgörande viktigt att söka ta ställning till vilka bebyggelse- och belölkningskomponenter som kan ha funnits på en mälardalsk gård under yngre järnålder. J a g anser det vara viktigt att utgångspunkten är, att m a n söker argumentera för att den studerade företeelsen är s.a.s. normal, att strukturen avspeglar en differentierad gårdsstruktur av permanent och ordinär art. Det torde vara en anakronism att förvänta sig irrationalitet i ett för övrigt synnerligen rationellt samhälle så som vi nu känner det. Följande framställning bygger på antagandet att vi i H u s g r u p p 3 i H d g ö visserligen återfinner smidesverksamhet lör såväl guld, silver, brons och järn samt glashantering, men att detta sker inom ramen för en demografiskt och administrativt ordinär mälardalsk gård, vars topografi går att strukturera i ett "socio-korologiskt" mönster. I en tidigare artikel (Kyhlberg 1982Ä) har j a g påpekat att det där analyserade källmaterialet gav vid handen, att bosättningen på H d g ö lörskjöts från öster mot väster under 277 loppet av yngre järnålder, men att samtidigt endast två huvudgårdar kunde urskiljas. Dessutom framkom att gårdarnas försörjningsprofil med tiden blev alltmera agrar. Ytterligare framstod kvalitets- och kvantitetsskillnaderna mellan Helgös nordliga och sydliga bosättningar som en avspegling av verkliga socioekonomiska skillnader inom Helgösamhället. D e n n a diskussion ledde till följande ställningstagande: . . . Helgo, despite the number of building groups, did not consist of more than two central lärmsZ units occupied at any one time; the first phase represented by Building Group 2, then Building Groups 2 and 3, then Building Group 1 and linally the second phase of occupation on Building Group 2 (and 3?). On the other hand the analysis showed that at least three or four building groups were occupied at the same time (induding 4, 5, 6). The consequence of this is that one lärmZunit etc. was not synonymous with one building group. (Kyhlberg 1982*, s. 28-29.) J a g ser det därför som en vital fråga, att diskutera huruvida vi i H d g ö kan skönja en uppdelning av befolkningen. Ser vi (odal-Z stor-)bonden själv och hans familj syssla med hantverket, eller ser vi ett i något avseende uppdelat samhälle, i vilket en i något avseende underordnad eller sido-ordnad grupp människor bedriver en "lyx-produktion" utanför den ordinarie subsistensproduktionen, i en form av roll- eller specialarbetsfördelning? Föreligger det möjligheter att läsa in spåren av olika befolkningsgrupper och deras relationer i boplatsens topografi? Fanns det, för att var konkret, en ekonomisktZjuridiskt beroende g r u p p människor på Husgrupp 3, fanns det "obesuttna", "landbor", "trälar", "arrend a t o r e r " ? (Jfr Granlund 1943 s. 13f; Lindkvist 1979, s.!50f; Skyum-Nidsen 1982.) Enligt min uppfattning finns det starka indicier på detta i H d g ö , via den konstaterade hantverksproduktionen (och konsumtionen). Guldföremålen representerar alla stadier i en ekonomisk-teknologisk kedja, alltifrån råvara till tärdig produkt. Guld ägdes av en högt uppsatt g r u p p i samhället, det kan vi nästan utgå ifrån, av de kontinentala exemplen och av guldets korologi i Skandinavien att döma Formännen 80 11985) 278 Debatt (jfr Kyhlberg 1980a, s. 123f). Tillverkningen av guldföremål på H d g ö kan alltså ha skett på s . a . s . uppdragsbasis. Verkstäderna kan inte i en sådan situation ha varit några individuella marknadsmässiga företeelser, utan exponenter för det "låg-ekonomiska" samhällets statushierarki. Guldet torde ha ägts av en m a k t g r u p p och någon ståndscirkulation är knappast tänkbar (jfr Holmqvist 1972). Tidens samhälle var, med modern terminologi, klasslöst men fördenskull inte alls ostratifierat! Den struktur inom vilken de olika grupperingarna befunnit sig, måste ha stabiliserats av ett annorlunda värderings- och normsystem än t.ex. senare under medeltid. Stratifieringen var s.a.s. inte vertikal, utan horisontell, snarare en parallell rollfördelning förknippad med status än med ekonomisk makt. Någon vertikal samhällsdynamik kan det knappast ha rört sig om. För att kunna förstå Helgösamhället, och skapa oss en bild att pröva mot den arkeologiska verkligheten måste man söka göra sig så fri som möjligt från moderna värderingar. Vi måste söka bortse från personligt ägande av a n n a t än mark eller rätten till mark. Vi måste förstå, att mynt eller omyntad metall överhuvudtaget inte var involverade i ett fast ekonomiskt system giltigt för alla. Inte "general purpose money", bara "special purpose mon e y " . Guld och produktion av smycken, dräktdetaljer o. s. v. samt existensen av fjärran ifrån kommande föremål visar inte alls på någon rationell vinstinriktad hantering, som dagens marknad, utan bara på att några av i n v å n a r n a i H d g ö tillverkade föremål, som var avsedda att konsumeras av andra än de själva. (Kyhlberg 1980 a, s. 123f). Samhället. Socio-korologiska tolkningar av gårdsstrukturen i Husgrupp 3 Tolkningen av gårdsstrukturen i Husgrupp 3 h a r alltså möjliggjorts av den av Sonja Wigren i samarbete med Kristina Lamm utförda källanalytiska beskrivningen av husg r u p p e n s konstruktioner och anläggningar. G e n o m den på många sätt tydliga bild som erhållits, kan Husgrupp 3 passas in i den tolkningsram som kort skisserats ovan. Den föreslagna tolkningen redovisas också i Fig. 4 Formännen 80 f 1985) och Fig. 5. Vid periodens början uppträder en gård, bestående av två separata huvudbyggnader. H u v u d g å r d e n s bostadsdel ligger, som sig bör, socialt och topografiskt högst på boplatsens översta nivåZterrass. Till denna har hört en ca 10—15 % mindre byggnad, dock inte stolpburen, utan timmerhus på syll, strax nedanför på den mellersta nivånZterrassen. Huset har varit försett med isolerande kantränna i söder. Vid sidan av denna huvudgård ligger under den första bosättningsfasen också en halvskalig huskombination på den nedersta nivånZterrassen, i sin tur kombinerad med ett litet hus som byggts om till timmerhus med k a n t r ä n n a , utgörande ca 50 % yta av ett av de större husen, vilka i sin tur utgjorde ca 50 % yta av huvudgårdens hus. Denna huskombination betecknas i Fig. 5 med Hus I a. Varje huspar kan alltså kombineras med en m i n d r e byggnad, vad gäller huvudgården två m i n d r e byggnader. För den halvskaliga bosättningen kan det mindre huset tolkas som visthusZlager o. v. s., men för den större bosättningen också som verkstadsplatsZarbetslokal. U n d e r den andra bosättningsfasen utökas d e n n a huskombination med ytterligare ett fullskaligt hus, försett med kantränna och "stenfot". På boplatsens översta nivåZterrass återfinns nu ett par av hus, bestående av två stolpburna hus med kantränna. Till dessa kan associeras ett mindre hus av 1/4- skala, som kan tolkas som visthusZlager o. s. v. På boplatsens mellersta nivåZterrass ligger nu ett halvskaligt huspar, utan associerad extrabyggnad. Det nytillkomna huset i full skala är d ä r e m o t kombinerat med ett litet hus i 1/4 skala. Redan under den första fasen förekom hus på "stenfot", arbetslokalen på den mellersta nivånZterrassen. Nu under den andra bosättningsfasen förekommer denna hustyp i det nytillkomna huset på nedersta terrassen, vilket ger detta en viss dignitet. U n d e r den sista bosättningsfasen är samtliga hus byggda som timmerhus på syll och "stenfot", medan kantrännor helt saknas. I d e n n a fas förekommer återigen ett huspar och ett associerat hus i 3Z4 skala, vilket ovan har tolkats som verkstadZarbetslokal. På den mel- Debatt lersta nivånZterrassen ligger nu ett annat huspar, som till ytan tillsammans är 50 % större än det översta husparet. Nederst finns nu ett ensamt hus, i sig rymmande hela 10 byggnadsmoduler. Detta antyder att huset ifråga har halt flera funktionerZaktivitetsplatser inkorporerade i en och samma byggnad. Ett problem dyker upp i och med att en tredje gård skulle förekomma under den sista bosättningsfasen. En förklaring skulle kunna vara, att dessa tre husZhuspar inte stått samtidigt (jfr L a m m 1984 s.85) eller att något av husenZhusparen tolkats fel, som självständiga enheter på grund av sin relativa storlek. Att det verkligen skulle ha varit en "extra" gårdsenhet indikeras starkt av de 15 registrerade gravanläggningarna (Grf 119), av yngre järnålderskaraktär, som är belägna vid den södra delen av Husgrupp 3. Dessa 15 ( + x % ) skulle kunna associeras till en avstyckadZutflyttad enhet, vars begravningar inte hade någon given plats på någon annan gravfältsdd. U n d e r den första fasen utgör Gård I A precis 3Xstorleken av Hus I a. (se Fig.5). G å r d I A motsvarar i storlek Gård II A och H u s II a under den andra bosättningsfasen. Samtidigt är Hus I a lika stort som Gård 11 B. Detta innebär att befolkningen under den första fasen i Gård I A och Hus I a kan antas motsvara befolkningen i Gård II A och Hus II a under den andra fasen. Gård II B är här ett nytillskott, en utvidgningZutflyttningZ expansion, betingad av en befolkningsökning. U n d e r den sista fasen expanderar bosättningen arealmässigt med nästan 50 % . Gård A ökar med 1 0 % H u s II aZGård I I I C med över 210 % och Gård B med 220 % . Huvudgården ökar alltså minst. Bosättningen på H d g ö far en med tiden alltmer agrar prägel. Liedgren påpekar att husdjursbeståndet och befolkningen tycks öka i de hälsingska boplatserna (Liedgren 1984 s. 103). Mig syns det rimligt att i denna ytmässiga expansion i Husgrupp 3 se en kraftig förändring av samhället. 'lidpunkten för denna ligger i Vendeltid. Tolkat som gårdar, annexgårdar = hus, och enheter, så som i Fig. 4 och Fig. 5, betyder det att första fasens huvudgård I A omfattar 14 moduler och Hus I a 5 moduler, till- 279 s a m m a n s 19 moduler. Under den andra bosättningsfasen omfattar huvudgården II A 10,3 moduler, Hus II a 4,1 moduler och huvudgården II B 4,8 moduler, tillsammans 19,1 moduler. U n d e r den sista fasen uppträder tre h u v u d g å r d a r om 14,4 10,4 och 12,9 moduler, tillsammans 37,7 moduler. Slutsatserna av detta är, att de två första bosättningsfaserna innefattar inte en volymökning, utan en omstrukturering av befintliga ytor, m e d a n däremot den sista fasen innebär en fördubbling av ytinnehållet. Den mellersta fasen motsvarar då kanske en avstyckningseffekt, den sista fasen också en bebyggelseexpansion betingad av ökande befolkningsunderlag? I sin studie av det gotländska samhället under yngre järnålder, via en analys av de djurhuvudformiga spännenas produktion och konsumtion, kommer Anders Carlsson till slutsatsen, att en normal gotländsk gård bestått av två hushåll (Carlsson 1983a s.31f, 1983*, s. 194f). Carlsson hänvisar bl.a. till Ambrosiani (1964 s.204) och Hyenstrand (1982 s. 168), vilka bägge antytt denna möjlighet också lör Mälardalsgården under motsvarande period. Att den ena delen av gården Husgrupp 3 i H d g ö representeras av en halvskalig bebyggelse, motsäger dock inte denna "släktteori". Det tycks mig snarare kunna vara en fruktbar hypotes, att den arvsmässigt underordnade familjen på gården också var juridiskt och sannolikt ekonomiskt underordnad. Häri ligger en möjlighet att föra samman tanken på ett "slaveri" med tanken på de dubbla hushållen och inom H d g ö också vad som ser ut som utflyttningar, gravfältet ovanför Husg r u p p 3 och Husgrupp 7. M a n kan med fog instämma i förordets självkritik. Den arkeologiska Husgrupp 3 är tyvärr fortfarande en torso. Ganska vacker, men svår att förstå, eftersom såväl rumsliga som analytiska delar ännu fattas . Referenser Ambrosiani, B. 1964. Fornlämningar och bebyggelse. Studier i Attundalands och Södertörns förhistoria. KVHAA. Stockholm. Formännen 80 11985) 280 Debatt Liedgren, L. 1984. Iron Age Settlements in Hälsingland, Northern Sweden. Archaeology and Environment 2. Papers in Northern Archaeology, cd. by Evert Baudou. Umeå. Lindkvist, Th. 1979. Landborna under äldre medeltid. Studia Historica Upsaliensia 110. Acta Universitatis Upsaliensis. Uppsala. Lundström, A. 1970. Find Frequency. Summary concerning Building Group 2. Excavations at Helgii III. Reportfor 1960-1964. KVHAA. Stockholm. — 1981. Survey of the glass from Helgo. Excavations at Helgo VII. Glass-lron-Clay. KVHAA. Stockholm. Malmer, M.P. 1968. De kronologiska grundbegreppen. Fornvännen. Stockholm. Moberg, C-A. 1969. Introduktion till Arkeologi. Jämförande och nordisk fornkunskap. Stockholm. Muckelroy, K. 1978. Maritime Archaeology. New Studies in Archaeology. Cambridge. Ramqvist, P. 1983. GENE. On the origin, function and development of sedentary Iron Age settlement in Northern Sweden. Archaeology and Environment 1. Umeå. Reisborg, S. 1981. The Pottery from Building Group 3. Excavations at Helgo VII. Glass-lron-Clay. KVHAA. Stockholm. Sahlgren, N. 1968. Äldre svenska spannmålsmått. En metrologisk studie. Nordiska Museels Handlingar 69. Stockholm. Selinge, K-G. 1979. Några aspekter på arkeologisk debatt och metod. Aktuell arkeologi. Rapport från en kurs på Riksantikvarieämbetet 1979. Arbetshandling, red. av. A Hyenstrand. Stockholm. Skyum-Nielsen, N. 1982. Nordic slavery in an international setting. Mediaeval Seandinavia II. 1978-79. Odense. Svärdström, E. 1964. Erik Tunnbindares tolk. Ett runristat mättverktyg frän Lödöse. Fornvännen. Stockholm. Werner, G. 1981. Goldsmiths', silversmiths' and carpenters' tools. Excavations at Helgo VII. Glass-lron-Clay. KVHAA. Stockholm. Wigren, S. 1984a. Building Group 3. Excavations at Helgo IX. Finds, Features and Functions. KVHAA. Stockholm. — 1984 a. Building Remains. Building Techniques. Excavations at Helgo IX. Finds, Features and Functions. KVHAA. Stockholm. Blidmo, R. 1982. Helgo. Husgrupp 3. En lokalkorologisk metodstudie. Helgöstudier 2. Stockholm Studies in Archaeology 4. Stockholm. Callmer, J. 1976. Oriental Coins and the Beginning of the Viking Period. Fornvännen. Stockholm Carlsson, A. 1983 a. Djurhuvudformiga spännen och gotländsk vikingatid. Stockholm Studies i Archaeology 5. Stockholm. — 1983 i. Djurhuvudformiga spännen — produktion och konsumtion. Gutar och vikingar. Historia i fickformat. SHM. Stockholm. Granlund, J. 1943. De obesuttna. Arbetaren i helg och säcken. Kulturhistoriska studier. I. Hus och hem. Stockholm. Holmqvist, VV. 1972. Guldet och makten. Uppland. Årsbok for medlemmarna i Upplands Fornminnesförening. Uppsala. Hyenstrand, Ä. 1979. Om förklaringar i arkeologin. Aktuell arkeologi. Rapport från en kurs på Riksantikvariämbetet 1979. Arbetshandling, red. av Ä Hyenstrand. Stockholm. — 1982. Forntida samhällsformer och arkeologiska forskningsprogram. RAÄ. Dokumentationsbyrån. Arbetshandlingar. Stockholm. Ingelman-Sundberg, C. 1972. Undervattensarkeologisk undersökning utanlor Birka. Fornvännen. Stockholm. Kyhlberg, O. 1980 a. Vikt och värde. Arkeologiska studier i värdemätning, betalningsmedel och metrologi under yngre järnålder. I Helgo. II Birka. Stockholm Studies in Archaeology 1. Stockholm. — 1980 i. Helgo och Birka. Topografisk-kronologisk analys av grav- och boplatser. Arkeologiska rapporter och meddelanden från Institutionen for Arkeologi, särskilt nordeuropeisk, vid Stockholms universitet, nr 6. Stockholm. — 1980 c. Kvantitativ dateringsmetodik. Ett tillämpningslörsök med stratigrafin i Birka, Svarta jordens hamnområde. Fornvännen. Stockholm. — 1982 a. Arkeologi i Norden under 1900-talet. En bibliogralisk analys av doktorsavhandlingarna från 1897 —. Arkeologiska rapporter och meddelanden från Institutionen för Arkeologi, särskilt nordeuropeisk, vid Stockholms universitet, nr 12. Stockholm. — 1982 a. Chronological and topographical analysis of the cemeteries and settlements. Excavations at Helgo VIII. KVHAA. Stockholm. — 1983. Aureus Solidus. Metodologiska studier i 400och 500-talens myntskatter. Numismatiska Meddelanden XXXIV, utgivna av Svenska Numismatiska Föreningen. Stockholm. Lamm, K. 1984. Dating and Function. Excavations at Helgo IX. Finds, Features and Functions. KVHAA. Stockholm. Ola Kyhlberg RAÄ:s Gotlandsundersökningar 621 02 Visby Fornvännen 80 (1985}