Mäster Adam i Bremen och Sveriges sveoner och götar Hyenstrand, Åke Fornvännen 1985(80), s. 285-289 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1985_285 Ingår i: samla.raa.se Debatt s a m m a , då dessa tillkommer i nordtyska städer i början av 1300-talet. V a d slutligen gäller övergivandet av "Vinh u s e t " och uppförandet av rådhuset vid stora torget, så ansluter jag mig i stort till vad Yrwing framför. Förkortningar DS HUB PomUB UBL 285 Diplomatarium Suecanum. Slockholm 1829ff. Hansisches Urkundenbuch. Halle 1875 ff. Pommcrsches Urkundenbuch. Stettin 1877 tf. Urkundenbuch der Stadt Lubeck. Lubeck 184311". Dick Wase Selebovägen 43, 122 48 Enskede Mäster Adam i Bremen och Sveriges sveoner och götar A d a m s av Bremen kyrkohistoria från 1070talet torde utgöra den fylligaste och mest anv ä n d b a r a källan till nordisk vikingatid och det känsliga statsbildningsskedet. Det är därmed av utomordentlig betydelse lör den aktuella debatten, att Mäster Adams fullständiga text med utförliga kommentarer har utkommit i svensk översättning 1984. Äran tillkommer Olaus Petristiftdsen, Samfundet Pro Fide et Christianismo och Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Resultatet har blivit en över 400 sidor tjock och tilltalande volym, innehållande Adams fyra böcker med tillägg (skolier), utförliga kommentarer och noter samt fyra fristående artiklar med vetenskapliga perspektiv på Adam, författade av Tore Nyberg, Anders Piltz, Carl F. Hallencreutz och Kurt Johannesson. Till allt detta kommer en kommenterad bibliografi, som på ett utomordentligt sätt speglar dagens forskningssituation. Huvudansvarig för översättningen har Emanuel Svenberg varit. A d a m s text har alltid tilldragit sig ett utomordentligt stort intresse. Tidigare har dock endast den fjärde boken funnits tillgänglig på nordiska språk, dvs. den del som särskilt beh a n d l a r de nordiska länderna. Det är därmed med den största nyfikenhet man kastar sig över den kompletta texten och de uppgifter som finns att hämta ur de tre första böckerna. De utomordentliga perspektiven av nämnda forskare må ursäkta, det är Adams egna ord som i första hand tilldrar sig uppmärksamheten när man börjar ta del av volymen. Detta mot särskild bakgrund av en aktuell debatt d ä r provinsialnationalistiska inslag inte saknats och d ä r en "biblisk" arkeologi med omplaceringar av vissa orter eftersträvats, något som drabbat t.ex. Sigtuna, Birka och Uppsala. A d a m s kyrkohistoria är givetvis tendentiös i m å n g a avseenden. Avsikten är att visa den förpliktigande traditionen av mission med H a m b u r g - B r e m e n som utgångspunkt. Denna överhöghet befann sig under Adams tid i upplösning och kris, de nordiska länderna började frigöra sig och slaverna tryckte på från öster. Adam befann sig nära maktens centrum, och många uppgifter är hämtade direkt från den danske kungen Sven Estridsson. Direkt och indirekt speglar Adam därmed en m a k t k a m p i norra Europa där både engelska och ryska intressen är indragna. A d a m s detaljrika text har missionsbiskop a r n a s insatser i centrum och speglar ett händelseförlopp från 700-talet och framåt. Första boken redovisar bl.a. Ansgarsmissionen där Rimberts levnadsbeskrivning varit huvudkällan. De tidiga missionsstiften och det tidiga kungliga motståndet i Danmark skymtar fram. V a d beträffar Birka finns i första boken den intressanta uppgiften (kap. 60, sid. 60) att "Birka är götarnas stad och belägen mitt i sveonernas land, inte långt från det tempel som heter Uppsala och som sveonerna räknar Formännen 80 (1985) 286 Debatt tronpretendenternas död uppsatte Stenkils son Halsten på tronen, hur han avsattes liksom den därpå inkallade Anund från Ryssland, varefter sveonerna valde en viss Hakon, identifierad som den i Västgötalagens kungalängd n ä m n d a Håkon Röde. Hans regeringstid skulle ha infallit samtidigt med Adams verksamhet, dvs. 1070-talet. A d a m s text är grundläggande för diskussionen kring begreppen sveoner (eller svear), götar och Sverige. I detta sammanhang har givetvis den särskilda och avvikande fjärde boken intagit en central plats i en tidigare diskussion. Dess uppgifter måste dock ställas i relation till de tre första böckerna. Trots det överväldigande materialet i Adams kyrkohistoria kvarstår vissa tveksamheter i nämnda begrepp. Det torde dock vara uppenbart, att begreppen sveoner och götar inte nödvändigtvis är jämförbara, varken över tiden eller till sin funktionella innebörd, och att de i ett historiskt perspektiv kanske griper in i varandra. Den fjärde boken, välbekant för alla som tidigare sysslat med hithörande frågor och d ä r m e d ofta refererad, innehåller de mest detaljerade uppgifterna om sveoner och götar, i själva verket är detta bokens huvudinnehåll. Uppgifterna är dock blandade med uppenbara referat av äldre historiska uppgifter och faktiska geografiska upplysningar. Detta inn e b ä r paradoxalt nog att denna bok m å h ä n d a h a r ett mindre källvärde i den faktiska sakfrågan än de tre tidigare, i varje fall måste en " t v ä t t n i n g " göras. Den fjärde boken beskriver bl.a. sveonernas land som ett samlande begrepp för ett område som är bördigt, rikt på gröda, honung och boskap samt på utländska varor. Beskrivningen av sveonerna själva påminner om den som Jordanes gjorde 500 år tidigare men är fylligare på detaljer. Ett klart stratifierat samhällsskick framträder med furstar. De geografiska upplysningarna är intressantare liksom relationerna mellan "sveonernas l a n d " (jfr kap. 24) och begreppet Sverige (Suedia). I kap. 25 jämställs dessa begrepp: " J a g skall nu ge en kort beskrivning av sveonernas land eller Sverige: i väster innefattar det götarna och samhället Skara, i norr värm- som allra mest ansett när det gäller gudarnas dyrkan". Den klara kopplingen mellan sveoner och götar markeras även i kapitel 61 (sid. 62) där det sägs: "Sveoner och götar, bland vilka den heliga Ansgar först hade sått trons utsäde, men som hade återfallit i sin hedendom, blev nu på nytt kallade till tro av den helige fader U n n i " . Detta skall således ha skett under 930-talet. Den andra boken behandlar bl.a. de tre tidiga biskopsdömena på Jylland och den nordiska kungasläktens invecklade relationer inbördes med strategiska äktenskap, inbördeskrig och förbund. Av intresse är att Olof Skötkonung under en kort period var kung över D a n m a r k (kap. 39). Kapitel 58 (sid. 1021.) redogör (iir Olofs strävan att som kristen kung " r i v a " hednatemplet i Uppsala samt för överenskommelsen med hedninga r n a att i utbyte mot kungavärdigheten inte påtvinga någon den kristna tron. Olof inrättade därefter biskopssäte i västra Götalandet (Skara). T h u r g o t vigdes som den första biskopen. " D e n n e man skötte energiskt sin mission bland hedningarna. Genom sin verksamhet vann han de två namnkunniga götiska folks t a m m a r n a för Kristus." O m Olofs son A n u n d säger Adam (kap. 59, sid. 103): " I n g e n kung var så älskad av sveonernas folk som A n u n d " . Uppgifter av denna typ framstår som nyckelfakta i den aktuella diskussionen. I detta s a m m a n h a n g tillåter inte utrymmet att sätta in dem i ett större s a m m a n h a n g eller att se d e m i relation till Adams hela text. Detta överlåtes åt läsaren. M a n kan givetvis göra antydningar och kommentarer, t.ex. att både Olof och Anund uppenbarligen slog mynt i Sigtuna och att det inte klart sägs att någon av dessa kungar satt i Uppsala. I den tredje boken finns bl.a. berättelsen om den tvivelaktige biskopen Osmund hos E m u n d gamle (kap. 15), hur Stenkil blir kung och hur Värmland kristnades (kap. 16). Efter Stenkils död i sveonernas land kämpade två " m e d namnet Erik om kungamakten, och i detta krig skall alla svenskarnas stormän ha s t u p a t " . I skolierna till den tredje boken (nr 84, sid. 194) beskrivs hur man efter de båda Formännen 80 (1985) Debatt länningarna med skridfinnarna, som styrs från Hälsingland, i söder det förut omtalade baltiska havet i hela dess längd. Där ligger det stora samhället Sigtuna." Kapitel 23 (sid. 220) inleds på följande sätt: "Av Sveriges folkstammar bor de götar, som kallas de västliga, närmast oss. Det finns också östliga götar. Västergötland gränsar till danernas provins Skåne. Därifrån skall man på sju dagar kunna nå götarnas stora samhälle Skara. D ä r p å sträcker sig Östergötland utmed det baltiska havet ä n d a till Birka. Götarnas förste biskop var T h u r g o t . . .". Innebörden av de olika begreppen har intagit en central plats i Tore Nybergs kommenterande artikel i volymen. Han redovisar varför m a n i detta s a m m a n h a n g har valt att a n v ä n d a den latiniserade formen "sveoner" i ställer för svear och att det föreligger en begreppsskillnad mellan detta begrepp och det mera konkreta området "Suedia", dvs. sannolikt Sverige. Nyberg (sid. 314) gör i samm a n h a n g e t en intressant analys av handskrifterna. Missförstånd och avskrivningsfel vid kopieringarna kan ha förskjutit innebörden i A d a m s grundtext. Innebörden av " G o t h i " är särskilt intressant med hänsyn till Adams uppgifter att de härskade i sveonernas land (kap. 1:26) och att Birka är en götarnas stad mitt i sveonernas land (1:60). Till detta kommer fjärde bokens upplysning att Östergötland sträcker sig upp till Birka. Enligt Nyberg (sid. 316) är det tydligt, att A d a m uppfattar götarna som en av de folks t a m m a r , varav sveonernas rike består. Att det i begreppet Gothi även ligger en klar geografisk innebörd är uppenbart, och i kap. IV:21 sägs att Göta Älv rinner genom götarnas folkstammar. Slutsatsen blir till synes att " s v e o n e r n a " enligt Adam både är ett folk och en omfattande politisk enhet, vari bl.a. götar ingår (Nyberg sid. 316). Vad beträffar innebörden av götarnas till synes egendomliga maktposition hänvisar Nyberg (sid. 32111.) främst till de sagesman Adam på direkt eller indirekt väg har kunnat använda sig av, dvs. att dessa huvudsakligen kan sökas i en "götisk" miljö. Detta skall ha inneburit, att götarnas betydelse framhållits särskilt, tillsammans med det faktum att Adam hade oklara 287 uppfattningar om både Birkas läge och sveonernas samhällen. .Nybergs förklaring förefaller inte helt tillfredsställande mot bakgrund av Adams i övrigt mycket exakta uppgifter om Birka i relation till Tälje, Sigtuna och Uppsala. I fjärde bokens skolier (nr 142) redovisas en ögonvittnesskildring av biskop Adalvards följeslagare, vilka i samband med ett besök i Sigtuna passade på att bese det ödelagda Birka och förgäves eftersöka ärkebiskop Unnis grav. Rimbert anger klart att Birka är sveonernas h a m n s t a d . Mot detta står till synes som klar motsats Adams uppgift om götarnas relation till Birka, en fråga som inte utan vidare kan avfärdas som en "tendensuppgift". Vad beträffar den geografiska placeringen av berörda orter måste Adams text ges ett högt källvärde och betraktas som en entydig bekräftelse på gamla välkända fakta. Därmed återstår en förklaringsdiskussion, som mäste utgå från att både sveoner och götar är flerdim e n s i o n d l a begrepp, vars innebörd kan ha stått klar för Adam men som för den sentida betraktaren fortfarande är oklara. Diskussionen kan fortsättas utifrån flera utgångspunkter. En sådan är Adams uppgifter om Uppsala hednatempel, välkända och ofta citerade i versionen från fjärde bokens kapitel 26—27. Hednatemplet har inte sammanställts med götar utan enbart med sveoner. Den religiösa makten utmålas i Adams text som stor och i stark kontrast till kristendomen — avtal eller friköp kunde ge befrielse från offerskyldigheten som till synes var omfattande vad gäller det geografiska området. Detta förhållande markeras även vad gäller kungens ställning till Uppsalatemplet, försiktigt avvaktande och reglerat genom avtal. Olof Skötkonung har n ä m n t s . I fjärde bokens kapitel 29 och 30 redovisas hur biskop Adalvard erhöll säte i Sigtuna, beläget en dagsresa från Uppsala, allt under medverkan av kung Stenkil. Ivrig och nitisk ville biskopen besöka hednatemplet för att förkunna Guds evangelium, något som den fromme Stenkil lyckades avstyra, allt för att inte därmed själv förlora sin ställning. Detta och flera andra upplysningar torde kunna tolkas i en bestämd riktning: Uppsalatemplet stod med en rad förbehåll på gränsen Formännen 80 11985) 288 Debatt av större intresse än vad man tidigare antagit. Detta kan t.ex. gälla den andra bokens uppgifter om den danske kungen Harald Blåtands långa regering och den till synes intensiva mission som då skedde mot Sverige. Där talas om hur kungen Emund i Sverige, Eriks son (2:25), var i förbund med Harald och vänligt sinnad mot kristendomen. Harald uppges ha fyllt hela Norden med missionsbiskopar (2:28), varefter reaktionen kom med Sven (Tveskägg) på 990-talet. De nästan otroliga maktskiftena som därefter skedde och d ä r de svenska kungarna Erik (Segersäll) och Olof (Skötkonung) var inblandade redovisas utförligt liksom uppbyggnaden av Knut den stores Nordsjövälde med England. S a m b a n d e n mellan Sverige, ofta i Adams text liktydigt med sveonernas land, och Danmark var uppenbarligen intima och baserade på långvariga förbund. I första boken jämställs ofta daner och sveoner på ett sätt som förefaller tyda på betydelsefulla maktstrukturer eller regionalt fungerande överklasser. Sveonerna redovisas ofta som aktiva, de fördriver kungar, " h ä r s k a r " , har "herravälde" och avvisar biskopar. Mot detta står götarna som mera passiva, de framställs som stora s t a m m a r inom sveonernas land. Detta senare sträckte sig ned till Skåne, och omfattade det baltiska havets kuster och öar. Sveonernas land upplättades dock som ett legitimt missionsområde för Hamburg-Bremen, och ännu under 1000-talet insatte ärkebiskopen biskop a r i landet, t.ex. Adalvard d.y. i Sigtuna. A d a m s text innehåller även viktiga uppgifter om sveonernas samhällsform och judiciella förhållanden, t.ex. förhållandet mellan kungamakt och folkvilja. Det sveonernas land som Sven Estridsson redovisat för Adam är uppenbarligen en federation d ä r sveonerna är den härskande klassen. Kungen har makt med förbehåll och har direkta s a m b a n d med de danska kungarna och missionen, därmed indirekt med ärkebiskopen i Hamburg—Bremen. Trots den ingående redovisningen av hednatemplet i Uppsala finns inget i Adams text som tyder på att Uppsala var kungasätet — snarare tvärtom: Uppsala representerade motståndet mot en på kristen grund uppbyggd statsfederation. till en statsfederation där sveonerna ingick, men Uppsala var inte kungasätet. Inga direkta källuppgifter tyder på detta, således ej heller Rimberts Ansgarskrönika. Däremot omtalas b å d e hos Rimbert och Adam att man i templet upphöjt kungen Erik till värdighet av g u d d o m . Denna uppgift är central då den kan vara en bräcklig koppling mellan Rimberts uppgifter, d ä r Uppsala inte nämns men väl ett tempel, och Adams direkta utpekande av- Uppsala. Argumenten bör givetvis fördjupas, men i detta s a m m a n h a n g kan det räcka med en antydan om att kungamakten i den mening A d a m redovisar den kan sammankopplas med götarna. Götarnas herravälde över Birka skulle enligt detta antagande innebära, att det var fråga om en "götisk" kungasläkt, dvs. i själva verket den allnordiska kungasläktens eventuella götiska gren. Begreppen sveoner och götar skulle därmed gripa in i varandra på olika nivåer, och i princip inte kunna betraktas som varandras motsatser. På en viss nivå skulle både götar och sveoner ha en geografisk innebörd, på en annan nivå betydelsen av olika maktstrukturer: den kristnade kungamaktens och den ekonomiska överklassens. Mellan dessa strukturer rådde maktk a m p under ytan, i mera officiella sammanhang en sorts "väpnad fred" som reglerades genom avtal. Mot denna bakgrund kan man med fördel än en gång och kanske mera omsorgsfullt läsa A d a m s text. M a n slås av hur framställningen söker de riktiga uppgifterna och hur Adam med källkritisk medvetenhet uppger sina egna källor och deras trovärdighet. Till detta kommer en frisk och intressant framställningskonst, som inte blir sämre av Emanuel Svenbergs utomordentliga översättning. Adams fyra böcker blir tillsammans en nästan överväldigande källa att ösa ur, att hämta fakta från och att läsa mellan raderna i. Det är inte här rätta platsen att analysera A d a m s text och dess historiska bakgrund. De kommenterande kapitlen innehåller all den information i detta avseende man som en första information kan begära. Vad gäller den ovan väckta frågan kan dock vissa antydningar göras. Vissa historiska uppgifter kan vara Formännen 80 (1985) Debatt Detta hindrade inte att de hedniska sveonerna i Uppsala erkände kungamakten efter avtal, en kungamakt som därmed inte nödvändigtvis utgick ur deras egna led utan ur den stora frigörelseprocessen i Norden, frigörelsen ur det karolingiska intresseområdet som främst utgick från Danmark. I d e n n a process ligger relationerna mellan missionsstiften och den interna kungamakten. Missionsföretagets stora framgång under 1000-talet blev, som Tore Nyberg (sid. 339) påpekar, främst det stora Skarastiftet. Inget i A d a m s text motsäger det i sig logiska förhållandet, att uppbyggnaden av detta sker i samklang med en där fast etablerad kungamakt, m e r eller mindre fast förbunden med den danska. I övrigt bygger man upp stödjepunkter som Birka och Sigtuna, utgångspunkter för en fortsatt missionsverksamhet. Dessa brohuvuden synes dock bli kungamaktens verktyg att ta över kontrollen själv, missionen kan inte i det långa loppet upprätthålla en misslyckad karolingisk kolonialpolitik. Vidareutveckling av dessa hypoteser kan inte ske utan analys av annat källmaterial än A d a m s text. Observationer avseende runste- 289 nar, o r t n a m n , territoriella indelningar och kyrklig konst bekräftar Västergötlands starka s a m b a n d med Danmark vid den känsliga tiden. G ö t a r n a kan därmed ha spelat stor roll vid statsfederationens uppbyggnad, kanske som " k u n g a m a k a r e " . Sveonerna var dock federationens ryggrad och egentliga förutsättning, den ekonomiska och politiska överklass med vidsträckta intressen som kom att bära uppståten. Det finns alla skäl att i en fortsatt diskussion upprepade gånger återvända till Adams text. J u mera man kan granska den, desto mera har den till synes att ge. Det är ett ärligt försök till riktig samtidsdokumentation ur ett särskilt perspektiv, och m a n kan påminna om A d a m s egna ord i slutet av första boken (1:61): " O m jag sade mera, skulle jag påstås vilja komma med lögner. Det är nämligen bättre, som den helige Hieronymus säger, att säga sanningen på ett oskickligt sätt än att vältaligt frambära vad som är lögnaktigt." Åke Hyenstrand Riksantikvarieämbetet S-l 14 84 Stockholm, Sweden Die mittelalterlichen Stadtbefestigungen Tallinns. Ein Kommentar zu Rein Zobel, Tallinna keskaegsed kindlustused I en recension som publicerades 1983 i Fornvännen 78, s. 164—168, presenterade undertecknad ett arbete av arkitekten Rein Zobel om Tallinns medeltida befästningar med titeln Tallinna keskaegsed kindlustused, Tallinn 1980 (336 sidor, 346 illustrationer) samt med sammanfattningar på ryska och tyska. Professor Voldemar Vaga i Tartu har funnit det motiverat att kommentera min framställning av Zobels arbete med några kritiska synpunkter, vilka här med några få strykningar återges. Som en presentation av professor Vaga och hans forskningar i Baltikums konsthistoria m å följande meddelas. Professor Vaga, som är född 1899, anslöt sig till de studenter som i början av 1920-talet samlades kring professor Helge Kjellin, då d e n n e organiserade undervisningen i konsthistoria vid universitetet i Tartu, då detta efter fredsslutet 1920 återupptog sin verksamhet. H a n ägnade sina första undersökningar åt nyklassicismen i Estland och publicerade en avhandling om universitetsbyggnaderna i T a r t u och dessas främste arkitekt J o h a n n Wilhelm Krause (1757-1828). Han studerade Förmännen 80 11985)