Vikingakongresserna Berg, Gösta Fornvännen 83, 39-42 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1988_039 Ingår i: samla.raa.se Vikingakongresserna Av Gösta Berg Berg, G. 1988. Vikingakongresserna (The Viking Congresses). Fornvännen 83, Stockholm. A historical survey of Viking Congresses (1950—1985) hitherto held, most of which were attended by the author, The aim of the congresses is to bring together prominent researchers in the fields of archaeology, philology and history focusing their studies on the Scaninavians in the world of the Vikings. The congresses are not institutionalized and are open only to a very limited number of participants who are recruited from Great Britain, Ireland and Seandinavia. Gösta Berg, Ludvigsbergsgalan 16, S-l 1726 Stockholm. Den nästan legendariska första vikingakongressen hölls i Lerwick på Shetlandsöarna den 7—21 juli 1950. Sedan dess har sådana sammankomster ägt rum tio gånger och Fornvännens redaktion har ansett det lämpligt att ge en överblick över vad som förevarit. Initiativet togs av British Council i Skottland, som nedlade stor möda på de praktiska arrangemangen kring kongressen. På ett tidigt stadium tog man kontakt med universitetet i Aberdeen, som med entusiasm kom att svara för programmet och dess vetenskapliga förankring. Det blev särskilt den utmärkte organisatören, universitetsbibliotekarien VV. Douglas Sirnpson, på vars axlar det mesta kom att vila. Tanken var att samla ett mindre antal forskare, redan från början begränsat till omkring 40 personer, för att belysa och diskutera det nordiska inflytandet på Shetland och dess historia men även motsvarande förhållanden i vidare sammanhang. Deltagarna var handplockade bland arkeologer, etnologer, filologer och historiker från Norge, Danmark, Sverige, Island, Irland och Storbritannien utanför Shetland. Det kunde synas djärvt att anslå så lång tid som 14 dagar till en enskild kongress av detta slag. Det visade sig emellertid vara ett lyckokast, särskilt som hela uppehållet på denna sällsamma plats gynnades av ett ovanligt vackert väder. Den välordnade inkvarteringen i en internatskola i utkanten av den ålderdomliga och charmerande lilla staden Lerwick kom deltagarna att känna sig som medlemmar i en klubb. H ä r lades grunden till många livsvariga vänskapsförbindelser. Bland deltagarna har de flesta nu gått ur tiden — bland dem märkes Haakon Shetelig, Dag Strömbäck, Jon Helgason, Einar Oläfur Sveinsson, Kristjån Eldjårn, Séamus 0'DuiIearga, A. O. Curle, V. Gordon Childe, Hugh Marwick, A. S. C. Ross och E. O. G. Turville-Petre. Utom ett flertal informativa föreläsningar, följda av livliga diskussioner upptog programmet lärorika exkursioner till skilda delar av Shetland. I minnet har särskilt stannat besöket på det märkliga fornminnesområdet i Jarlshof under ledning av Stewart Cruden och J a n Hamilton och vid den gamla tingsplatsen Tingwall, där Einar O. Sveinsson höll tal på isländska, ett språk som alltså nu efter så lång tid hördes på nytt på denna plats. En annan dag framlade Eric Linklater inför en stor publik sina synpunkter på slaget vid Clontarf. Det var f. ö. Linklater som hade givit kongressen dess namn. Kongressen avslutades med en endagsexkursion till Orkney, där Gordon Childe demonstrerade den berömda stenåldersboplatsen vid Skara Brae och den magnifika S:t Magnus Cathédral i Kirkwall liksom de märkliga runinskrifterna vid Maeshowe beskådades. Nästa gång man samlades till den andra vikingakongressen var i Bergen 1953. Det var universitetet där som stod som inbjudare och profesFormännen 33 (1938) 40 G. Berg drygt 40-tal deltagare, till övervägande del från Storbritannien, men med representanter även från de nordiska länderna. Det var också denna gång universitetet i Aberdeen som höll sin hand över det hela. Ehuru de märkliga utgrävningarna av det medeltida York ännu inte kommit till stånd, fanns det mycket nog att beskåda på denna minnesrika plats. Myndigheter och andra sakkunniga gjorde sitt bästa för att förmedla historisk kunskap till kongressdeltagarna. I mötesprogrammet ingick även besök i universiteten i Hull, Leeds och Durham samt två heldagsutflykter till andra platser av historisk betydelse i Yorks omgivningar. Gästfriheten var obegränsad. I centrum för det glada och otvungna umgänget under kongressdagarna stod den kvinnliga Lord Mayorn, Ålderman Ivy G. Wightman, som valdes till hedersledamot och som gjorde oss den glädjen att deltaga i våra förhandlingar även i Törshavn 1965, i Uppsala 1969 och i Dublin 1973. Den femte vikingakongressen var förlagd till Törshavn på Färöarna den 18—28 juli 1965 och hade samlat omkring 45 deltagare från Storbritannien, Danmark, Irland, Island, Norge och Sverige. Ordförande var lagmannen Håkun Djurhuus. Ett flertal föredrag hölls, men huvudvikten var lagd på omfattande exkursioner till olika delar av ögruppen, omsorgsfullt förberedda genom insiktsfulla kommentarer i mötesprogrammet. En av vikingakongressernas flitigaste deltagare, den nyligen bortgångne landsantikvarien Sverri Dahl, bidrog i hög grad att göra besöket givande för de nordiska kollegerna. Minnesvärd blev bl. a. hans föreläsning över de medeltida kyrkoruinerna i Kirkjubou med efterföljande demonstration på platsen och måltid i biskopspalatsets medeltida rökstugaTill den sjätte vikingakongressen hade inbjudan utgått från Sverige och den gick av stapeln i Uppsala den 3—10 augusti 1969, med efterföljande utflykt den 10—12 augusti till Kungl. Gustav Adollsakademiens "bygdegård" i Bonäs i Mora i Dalarna. Ordförande i organisationskommittén var Dag Strömbäck, den gången preses i Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Självfallet deltog också ett stort antal svenskar i förhandlingarna, men sor Johs. Bae var ordförande i organisationskommittén. Deltagarna uppgick till inemot ett femtiotal och representerade Danmark, Irland, Island, Sverige, Storbritannien och Norge. M a n hade denna gång utsett särskilda förbindelsemän i de olika länderna, som hjälpte till att nominera företrädare för de aktuella forskningsområdena. Arkeologerna dominerade, men det fanns även nu företrädare särskilt för filologiska och historiska discipliner. Liksom i Lerwick ägnade man en viss uppmärksamhet åt kulturgeografi och rättshistoria. Kongressen föregicks av en tvådagarsexkursion till Stavanger och efterföljdes av en tredagars sådan i 0stfold. Under den förra besöktes J a n Petersens utgrävningar av gårdsanläggningarna på Jaeren, medan den senare utom besök i vikingaskeppshuset på Bygdoy förde oss till kungagravarna i Borre, Oseberg och Gokstad samt till Kaupang, där de pågående grävningarna demonsterades av Charlotte Blindheim. Programmet i Bergen upptog utom visning av stadens många kulturminnen och ett stort antal föreläsningar som var förlagda till Historisk Museum, även exkursioner bl. a. till fyndplatsen vid Ruskeneset och till Lyse klosterruin. En rik upplevelse bjöds deltagarna vid festlig samvaro på det Kiellandska Ledaal. 1958 var det Islands tur att stå för värdskapet för den tredje vikingakongressen, som ägde rum i Reykjavik den 20—27 juli under ordförandeskap av dåvarande riksantikvarien Kristjån Eldjärn, sedermera republikens president. Deltagareantalet var denna gång omkring 25, representerande Danmark, Storbritannien, Norge och Sverige samt ungefar lika många kvalificerade forskare från Island självt. Föreläsningsprogrammet var rikt och omväxlande och erbjöd kongressdeltagarna åtskilliga nya rön och iakttagelser. Som så ofta i detta märkliga, sagoomspunna nordiska land värdet emellertid de omfattande och välplanerade exkursionerna som kom att etsa sig in i deltagarnas minne. Från Lögbergirbingvellir belyste Einar O. Sveinsson i ett fängslande anförande platsens topografi, alltingets grundande och historia och dess betydelse för den isländska kullurvecklingen. Den fjärde vikingakongressen var förlagd till York den 12—25 augusti 1961. Den hade samlat ett Form:ännen 83 (1983) Vikingakongresserna också ett trettiotal forskare från Storbritannien, Danmark, Färöarna, Island, Irland och Norge. Föreläsningarna kompletterades av talrika utflykter bl. a. till Gamla Uppsala, till Birka och Adelsö, till runstensbygder i Uppland och till Sigtuna. I Stockholm besågs också Väsaskeppet och dess museum. Stor gästfrihet utvecklades särskilt i Mora av hedersskattmästaren i Gustav Adolfsakademien Anders Diös, liksom även på återresan från Dalarna av Stora Kopparbergs Bergslags AB i Falun. Dublin blev platsen för den sjunde vikingakongressen, som ägde rum den 15—22 juli 1973 med professor David Greene som ordförande och ledande gestalt. De flesta föredragen hölls i Trinity College, men en endagsutflykt gjordes till Limerick. Deltagareantalet var denna gång osedvanligt stort, bortemot ett 60-tal tillresta representanter för Storbritannien, Danmark, Färöarna, Island, Irland, Norge och Sverige. Kongressens deltagare fick tillfälle att under Breandon O Riordåins ledning ta del av de märkliga grävningarna i High Street i Dublin, den gången en fräsch nyhet. Den åttonde vikingakongressen var förlagd till Ärhus den 24—31 augusti 1977 med Danmarks drottning Margrethe II som högsta beskyddare. Ordförande i organisationskommittén var Hans Bekker-Nielsen. Deltagareantalet var även denna gång mycket stort, ett 60-tal, danskarna oräknade. Företrädda var Storbritannien, Island, Irland, Norge och Sverige. Huvudsäte var Unge Hjems Hoj skole, där det bjöds på ett mycket omfattande utbud av föreläsningar. Men också ett stort antal exkursioner var infogade i programmet, bl. a. till Viborg, till Fyrkat, Aggersborg, Lindholm Hoje och till Samsö. Efter kongressen följde ytterligare tre dagars exkursioner till bl. a. Roskilde, Jelling, Sydslesvig med Schloss Gottorp, Hedeby, Danevirke och Ribe. Själv var jag beklagansvis av sjukdom förhindrad vara med i Ärhus, men enligt samstämmiga vittnesbörd gav det fullmatade programmet ett mycket rikt utbyte i form av en djupgående orientering i kunskapen om de förhistoriska förhållandena i denna viktiga del av det danska riket. Den nwnde vikingakongressen var förlagd till Douglas på Isle of M a n 4—14 juli 1981 och var 41 organiserad av en kommitté med David M. Wilson som ordförande. Själv barnfödd på M a n och med sommarviste där hade han sett till att deltagarna fick en allsidig och mycket lärorik inblick i öns rika och fängslande bestånd av historiska minnen. Inte minst gäller detta de märkliga skulpterade stenkorsen, av vilka en del med runinskrifter. Kongressdeltagarna gavs också tillfälle att närvara vid det högtidliga öppnandet den 5 juli av öns parlament med processionen mellan kyrkan och tingshögen, the Tynwald, och därigenom få en uppfattning om, hur uråldriga ceremonier kan hållas levande även i våra dagar. Öns befolkning, bland den också den talrika svenska kolonien, utvecklade under de dagar kongressen pågick en stor gästfrihet med besök på åtskilliga minnesrika platser. Vid publiceringen av mötesberättelsen tog kongressledningen ett nytt grepp i det att denna är koncentrerad till de föredrag som direkt berör kulturen på Man. De övriga 14 föredragen torde i de flesta fall ha publicerats i andra vetenskapliga publikationer men i företalet namnges endast föreläsarnas namn utan att man får reda på de ämnen som behandlats. Den tionde och hittills senaste vikingakongressen hade sitt huvudsäte i Larkollen i närheten av Möss 1985. Norges konung Olav V stod som högste beskyddare för sammankomsten som organiserats under ledning av Martin Blindheim. Inklusive norrmän uppgick deltagareantalet till ett 60-tal. Alla de nordiska länderna var representerade och dessutom deltog som vid flera tidigare tillfällen vår kollega Einar Haugen från USA. Utom sedvanligt föreläsningsprogram var även denna gång en huvudvikt lagd på välplanerade exkursioner, av vilka en t. o. m. förde deltagarna till Sverige, närmare bestämt till det nyöppnade Bohusläns museum i Uddevalla och till hällristningsfalten i Tanum. Besök gjordes även i Tonsberg och på Hafslunds herrgård vid Sarpsborg och på Oldsaksamlingens förnämliga forskningsstation vid Isegran, Fredriksstad. I samband med återfärden över Möss och Oslo hade Arkeologiska sällskapet ordnat en mottagning i vikingaskeppsmuseet på Bygdoy. Nästa vikingakongress är planerad att äga rum 1989 på Orkneyöarna. Formannen 81(1988) 42 G. Berg en höbörda på ryggen. På Färöarna är den tillverkad av gumshorn, i andra nordiska länder vanligen skuren i ben eller trä. Enligt förslagsställaren — Bjarni Niclasen — vill den åskådliggöra "den magiska cirkel som är symbolen för vår vikingakongress". Utmärkande för vikingakongresserna är att de inte blivit institutionaliserade. I stort sett har man följt uppläggningen från det första mötet i Lerwick. Det innebär bl. a. att inbjudan utfärdats från det ena mötet till det andra och organisationen sedan handhafts av en nationell kommitté med en närmast ansvarig ordförande i ledningen. Denna lösliga form erbjuder utan tvekan vissa både fördelar och nackdelar. Att deltagareantalet hela tiden hållits begränsat och i huvudsak omfattat endast etablerade forskare har varit en fördel, inte minst när det gällt inkvartering och praktiska arrangemang i samband med de exkursioner som varit de mest attraktiva inslagen. Ä andra sidan har urvalet av deltagare ibland satts under diskussion, närmast med hänsyn till hur viktigt det är att den slutna kretsen så allsidigt som möjligt göres representativ för de vetenskapsgrenar det gäller, främst arkeologi, etnologi, filologi och historia. Även när det gäller att skaffa de ekonomiska förutsättningarna för kongresserna torde den mera obundna organisationen i praktiken ha varit mest gagnelig. Allmänna och enskilda institutioner ävensom privata företag har under årens lopp visat stort tillmötesgående och givit prov på omfattande gästfrihet. I mycket betydande omfattning har vid kongresserna framlagts nya rön och iakttagelser, som ofta först långt senare blivit publicerade i fackpressen och i särskilda publikationer. Serien av publikationer från de olika kongresserna under titeln Proceedings har emellertid också ett egenvärde. Marknadsföringen av dem erbjuder likväl här som i många andra liknande fall åtskilliga svårigheter, även om vissa av dem distribuerats av närstående institutioner. Så är fallet med dem från Lerwick och York, vilka båda utgivits för universitetets i Aberdeen räkning. På samma sätt distribueras publikationerna från York och Isle of Man genom Viking Society i London och den från Ärhus av Odense universitet. Den från Uppsala kan rekvireras från Kungl. Gustav Adolfsakademien. Slutligen kan tillfogas att vikingakongresserna är så med sin tid att man t. o. m. har en egen logotype. Den tillkom i samband med sammankomsten i Törshavn och föreställer vad som på färöiska kallas en held, en sådan bärring, som användes att hålla samman repen, när man bär Formännen 83 (1988) Vikingakongressernas logotype. — The logotype of the Viking Congresses, symbolizing their 'magic circle'. Its prototype is the held of the Faeroes, a carrying ring used to hold together the ropes round a load of hay. Kongressredogörelser The Viking Congress: Lerwick, July 1950. Ed. W. Douglas Sirnpson. Edinburgh 1954. Annen Viking Kongress, Bergen 1953. Ed. Kjell Falck. {Universitetet i Bergen. Arbok 1955 Historiskantikvarisk rekke Nr. 1.) Bergen 1956. briöji Vikingaiundur, Third Viking Congress, Reykjavik 1956. Ed. Kristjån Eldjärn (Arbök hins islenzka fornleifafélags Fylgarit 1958). Reykjavik 1958. Thefourth Viking Congress. York, August 1961. Ed. Alan Small. Edinburgh 1965. Thefifth Viking Cmgress.Törshavn, July 1965. Ed. Bjarni Niclasen. Törshavn 1968. Proceedings of the sixth Viking Congress. Uppsala 5—10 August, Bonas, Dalarna 10-12 August 1969. Ed. Peter Foote and Dag Strömbäck. Uppsala 1971. Proceedings of the Seventh Viking Congress. Dublin 15—31 August 1973. Ed. Bo Almqvist and David Greene. Dublin 1976. Proceedings of the Eight Viking Congress. Arhus 24—31 August 1977. Ed. Hans Bekker-Nielsen, Peter Foote and Olaf Olsen. Odense 1981, The Viking Age in the Isle of Man. Selected Papers from the Ninth Viking Congress. Isle of Man 4—14 July 1981. Vikuig Society for Northern Research. London 1983, Proceedings of the Tenth Viking Congress. Larkollen, Norway, 1985. Ed. James E. Knirk. (Festskrift for Charlotte Blindheim on her 70th birthday July 6th 1987.) Universitetets Oldsaksamlings Skrifter. Ny rekke. Nr 9. Oslo 1987.