Maria och Johannes i Kestad och deras italienska släktingar Hernfjäll, Viola Fornvännen 143-148 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1989_143 Ingår i: samla.raa.se

Maria och Johannes i Kestad och deras italienska släktingar
Av Viola Hernfjäll
Hernfjäll, V. 1989. Maria och Johannes i Kestad och deras italienska släktingar. (The Virgin Mary and St. John in Kestad Church and their Italian Relatives.) Fornvännen 84, Stockholm. St. John and the Virgin Mary, belonging to a Calvary group in Kestad Church, Västergötland, are the two oldest medieval sculptures of their kind in Seandinavia. There have been many discussions about their influence on style. In a review in Fornvännen 76'(1981) Moltke compared the St. John of Kestad with a very similar St. John at the Berlin Dahlem Museum. After some research the latter, together with a crowned Virgin, proved to be of Italian origin. So it is most likely that the two Kestad sculptures, too, have had an Italian, perhaps the same, prototype. Viob Hernfjäll, Mkkelsbergsvågen 94, S-l2663 Hägersten, Sweden.

I Kestads lilla 1100-talskyrka vid Kinnekulle i Västergötland finns en kalvariegrupp, vars båda sörjande sidofigurer, Maria och Johannes, anses vara de äldsta bevarade i sitt slag i Sverige (Andersson 1968, s. 321). Kristusfiguren har av någon anledning ersatts av en senare gjord skulptur. Många forskare har intresserat sig för de båda sörjande figurerna och genom jämförelser och stilanalyser sökt spåra influenser, vilket lett dem både till Norge, Westfalen och, framför allt, till England. Alla är emellertid eniga om att det rör sig om ett provinsiellt arbete. För allt detta redogör Britta Bergh i en förtjänstfull Cuppsats framlagd vid Stockholms universitet höstterminen 1987, Kestads kyrka i Västergötland. Dess medeltida minnen. De båda figurerna, som är snidade i lövträ, troligen lind, står på var sin sockel och är 1,14 m höga. De är " s t r a m a och resliga gestalter, som för tanken till senromanska portalfigurer", skriver Bergh (fig. 1 och 3). Johannes, vars rygg samt högra skuldra är svårt skadade av maskangrepp, är något vriden in mot den korsfäste Kristus. Hans huvud är ganska robust och munnen liten och sorgsen. Håret ligger i fasta lockar som en tättslutande

mössa runt huvudet. Han är barfota och han gör en sorgegest med högerhanden mot kinden, medan han i vänster hand håller en stor bok. Manteln som täcker vänster skuldra går synbarligen snett ner bakom ryggen. Vär dess övre del sedan kommer fram under högerarmen är oklart, men nederfållen löper diagonalt över figurens högerben och manteln samlas upp under vänster arm. Från vänster skuldra faller manteln i ett runt veck ner framför handen och samlas upp igen över vänsterarmen, varefter den faller rakt ner utefter vänster sida. Manteln har av färgspår att döma varit röd, tunikan grön. Aven Maria vrider sig inåt mot Kristus med huvudet något böjt åt sidan. Hennes huvudlin faller stelt i rika, parallella veck ner över skuldrorna. Hon bär dessutom krona. Hennes ansikte är liksom Johannes ganska brett och kantigt med stor haka och hopknipen, sorgsen mun. Hon håller händerna framför sig i en speciell sorgegest. Med höger hand fattar hon om den uppåt och utåt vända vänsterhanden. Mellan överarmarna faller hennes mantel, en s. k. paenula, ner i en liknande rund flik som hos Johannes. Av färgspår framgår att manteln varit blå, och på fötterna har hon haft svarta skor.
Formännen »4(198»)

144

V. Hernfjäll Fig. 1. Den sörjande Johannes frän Kestad kyrka, Västergötland. Omkring 1200. Foto: H. Hultgren, 1962. ATA. — The mourning St. John from Kestad church, Västergötland, Sweden. C. 1200. Fig. 2. Johannes i Staatliche Museen, Preussischer Kulturbesitz, Berlin Dahlem. Omkring 1200. Foto: Skulpturengalerie, Staatliche Museen, Berlin Dahlem. — St. John in the Staatliche Museen, Berlin Dahlem.

Kalvariegruppen anses vara från omkring 1200 och saknar motsvarighet i Skandinavien. Carl R. af Ugglas jämförde den med de sörjande i kalvariegruppen i Bro på Gotland, som är från samma tid (1915, under beteckningen Häggesled, s. 330, 351, 361). Armin Tuulse hade en teori att det i Nidarosdomen funnits en urförebild för såväl kalvariegruppen i Urnes som för Kestadfigurerna (1968, s. 106 ff.). Rune Norberg (1948, s. 238 f. under beteckningen Häggesled) jämförde Kestadfigurerna med stildrag hos några av de många madonnabilderna i Västergötland, framför allt med dem från Varnum och Mofalla, och menade sig finna influenser från Lincolnkatedralens stenskulptur. Aron Andersson är inne på samma linje, men vidgar i Medkval Wooden Sculpture I I perspektivet. Han menar att Lincolnskulpturerna inte är särskilt engelska till sin karaktär, utan snarare kontinentala, närmast norditaliFornvännen 84 (!»»»)

enska (ibid. s. 21 ff.). Ingen har dock på ett övertygande sätt lyckats påvisa väsentligare likheter och större frändskap med något annat skulpturverk. Britta Bergh ser likheter med några stenreliefer från stenmuseet i Durham med förebilder i engelska manuskript från omkring 1160. Men hon håller dock för mest troligt att någon andaktsbild av elfenben kan ha tjänat som förlaga, och nämner som exempel en kalvariegrupp på Eltenbergskrinet från ca 1160 (nu i Victoria & Albert Museum, London). Och visst finns där likheter. I sitt resonemang stöder hon sig på Erik Moltke, som i sin recension i Fornvännen 76(1981 s. 109) av det då färdiga corpusverket Medkval Wooden Sculpture bl. a. diskuterar frågan om hur medeltida skulpturer kom till (s. 109 ff). Han hävdar, med all rätt, att träsnidarna liksom andra hantverkare och konstnärer hade en mängd

Marb och Johannes i Kestad Fig. 3. Den sörjande Maria från Kestad. Omkring 1200. Foto: H. Hultgren, 1962. ATA, — The mourning Virgin Mary from Kestad. C. 1200. Fig. 4. Maria i Berlin Dahlem. Omkring 1200. Foto: Skulpturengalerie, Staatliche Museen, Berlin Dahlem. — The Virgin in Berlin Dahlem. C. 1200.

145

teckningar och mönster av omtyckta modeller nen, kindvecken från näsvingarna, den löst från olika håll. De kunde vara engelska, frans- knutna högerhanden vid kinden och den tätt ka, westfaliska, holländska etc. Därför kunde intill kroppen lyfta armen, den kupade handen skulpturer snidas i dessa länders olika stil utan som håller den stora boken, den runda neratt träsnidaren själv någonsin satt sin fot i län- hängande mantelfliken vid vänsterhanden och derna ifråga. " D e t turde derfor vaere naturligt mantelfållen diagonalt ner över höger ben. at antage, at når to figurer, den ene i Tyskland, Varifrån kommer då denna Johannesskulpden anden i Skandinavien, viser overensstem- tur, som Moltke för fram som jämförelsematemelse i så at sige alle enkdtheder (men ikke i rial? H u r är den daterad? Finns någon Maria i kvalitet), så drejer det sig om et faelles forlaeg, en hans sällskap? Själv ger Moltke inga ledtrådar, tegning (senere et traesnit eller et stik).'' Molt- men i katalogen Berliner Museen .YZ,/(1919 sp. 203 ke tar som "skolexempel" tvåjohannesfigurer, och 204) har W. F. Volbach i en artikel Dkgoti"den velskårne — Internationale — nu i Berlin sche Pbstik beskrivit två kalvariefigurer, Maria Dahlem og den mere hjemlige fra Kjestad i och Johannes, ur den 1918 till museet skänkta Västergötland" (fig. 1 och 2). Tyvärr har Bergh J a m e s Simonsamlingen (fig. 2 och 4). Varifrån inte tagit någon notis om Moltkes "skolexem- de kommer är emellertid okänt, eftersom de inpel". köpts från en konsthandel i Paris. Johannes är Likheterna mellan de båda Johannesfigurer- den av Moltke presenterade. na är dock frapperande: det tunga huvudet Volbach meddelar senare i Bibhverke des Kaiser med lockarna runt om, den sorgsna lilla mun- Frkdrkhmuseums (1930 s. 103) att Johannes är
Fornvännen »4 (I»»»)

146

V. Hernfjäll veta, om han var en västgötsk eller invandrad snidare. Kanske tillhörde han ett kloster eller kanske en verkstad vid en byggnadshytta. Åtminstone 1100-talskyrkorna i Skälvum, med sitt av Othelric signerade tympanon, och Kinne-Vedum torde ha haft arbetskraft med anknytning till domkyrkobygget i Lund, vars såväl tyska som italienska influenser är allmänt bekanta. Båda dessa kyrkor ligger för övrigt helt nära Kestad. Aron Andersson talar om en konstnärlig blomstringsperiod i ärkebiskopsdömet Lund under decennierna efter 1100-talets mitt, vilket kan ha givit impulser till utveckling i Skara stift. Othelric kom enligt vissa forskare från Westfalen. Andersson talar om honom som " a n immigrant South or West German stone-cutter, and his monumental extremely voluminous art has obviously a North Italian background. His repertoire of forms must have inspired the local wood-carvers of the diocese." (Andersson 1966 s. 23.) Att snidaren emellertid inte varit alltför skicklig syns bl. a. på de missförstådda mantelvecken (fig. 1). Manteln kommer inte fram under högerarmen för att samlas ihop över magen och vänsterarmen som den rimligen borde. Högerarmen har i stället fått en vid ärm som hänger ner vid armbågen, och av färgspår på underarmen att döma har denna varit bar och hudfärgad — om nu färgen är den ursprungliga? Berlin-Johannes högerarm har däremot en lång åtsmitande ärm med tjockare linning vid handleden. De båda Mariorna har egentligen endast det sorgsna ansiktsuttrycket och kronan gemensamt. Slöjan och mantelvecken liksom handställningen är helt olika utformade. Men stilen är ändå mer i överensstämmelse med Johannes och därmed också med Berlinfigurerna än med elfenbensskulpturerna på Eltenbergskrinet. Britta Bergh var enligt min mening på rätt väg då hon liknade figurerna vid senromanska franska portalfigurer, om hon därmed menade de sydfranska i t. ex. Saint-Gilles du Gärd eller Saint-Trophimes i Aries. Dessa blocklika figurer som närmast liknar karyatider med "formlån ur en senantik skulptur" (Andersson 1967 s. 228 f.) influerade ju norditaliensk skulptur t. ex. A n t d a m i under 1100-talets senare hälft.

1,63 m hög och bär en gyllene mantel över en brun klädnad med rosettmönster. Maria är 1,53 m hög, har vit huvudduk, blå guldkantad mantel och gyllene klänning. Figurerna är daterade till omkring 1200 och anses vara italienska. Maria saknar vänster hand, men det syns tydligt att hon inte hållit händerna på samma sätt som Maria i Kestad. Dräkten faller också annorlunda. Men uttrycket i ansiktet är lika, särskilt draget kring munnen med de markerade nedåtgående små vecken i mungiporna. Aven denna Maria bär krona, vilket är egendomligt och ytterst sällsynt för den sörjande Maria. Volbach anser de båda figurerna på grund av den robusta formen vara gjorda av en provinsiellt arbetande konstnär i mellersta Italien. Han anser dem stilistiskt besläktade med madonnan i Martinuspresbyteriet i San Sepolcro från 1199, och han jämför bl. a. även med veckbildningen i A n t d a m i s figurer i Parma och med figurerna i en altarutsmyckning i Siena från 1215. Ännu närmare de båda Berlinfigurerna står, anser han, sex helgonfigurer från omkring 1200 i van Stolksamlingen i Harlem, även de tyvärr av okänt ursprung. De kännetecknas alla av samma slutna, karyatidlika, högtidligt stela gestalter med parallella och V-formade veck och är enligt R. van Marie italienska (Rassegna d'Arte VI1919 s. 203, fig. 4 - 7 ) . Den kalvariegrupp som varit urtypen måtte ha blivit föremål för flitigt kopierande under flera decennier. Museet i Berlin äger ännu en Johannes och Maria av samma typ, men snidade något senare på 1200-talet (fig. 5 och 6). Maria bär fortfarande krona och figurerna är blocklika med armarna tryckta intill kroppen. Men figurer och veck har nu mjukats upp och blivit mer levande. Var och hur mästaren till Kestadgruppen fått tag på sin förlaga kommer vi aldrig att få veta. Det är också svårt att avgöra om förebilden i likhet med Varnummadonnan var en importerad träskulptur, eller om den bara kan ha varit en tecknad mönsterförlaga. Detaljerna i ansiktet tyder enligt min mening på att förlagan varit plastisk. Att förlagan kan ha varit någon annan kalvariegrupp, ev. något importarbete, har även Britta Bergh varit inne på. Inte heller får vi
Fornvännen »4 (198»)

Marb och Johannes i Kestad

147

Fig. 5-6. Maria och Johannes i Berlin Dahlem. 1200-talet. Foto: Skulpturengalc-rie, Staatliche Museen, Berlin Dahlem. — St. John and the Virgin in Berlin Dahlem. XHIth cenlury.

På vilken väg och med vem än förlagan till Johannes och Maria i Kestad kommit till Västergötland måste det nog slutligen konstateras att Moltke hade rätt i sitt "skolexempel", och att de båda Johannesfigurerna haft en gemen-

sam förlaga. Så har troligen också de båda Mariorna, även om deras detaljutformning varierats mera. Att den ursprungliga förlagan varit italiensk anser jag med stöd av Volbach och van Marie för högst sannolikt. Detta bekräftar ju
Fornvännen 84 (I»»»)

148

V. Hernfjäll Bergh, B. 1987. Kestads kyrka i Västergötland. Dess medeltida minnen. Uppsats för Påbyggnadskurs i konstvetenskap framlagd vid docent Jan Svanbergs seminarium vid konstvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet. Stencil. van Marie, R. 1919. Sculture in legno italiane del secolo XIII in Olande. Rassegna dArte VI. Milano. Moltke, E. 1981. Medieval Wooden Sculpture in Sweden I-V. Granskning af et afsluttet korpusverk, Fornvännen 76. Norberg, R. 1948. Varnummadonnan. Ett lincolnarbete frän 1100-talet? Fornvännen. Tuulse, A. 1968. Romansk konst i Norden, Stockholm. af Ugglas, C. R. 1915. Gotbnds medeltida träskulptur till och med höggotikens inbrott. Stockholm. Volbach, W. F. 1919. Die gotische Plastik. Berliner Museen XLI. Berlin. — 1930. Bildwerke des Kaiser Friedrkhmuseums. Berlin.

också Aron Anderssons antydan om direkt italiensk influens på konsten i Västergötland, i synnerhet då han slår fast a t t ' 'betydelsen av direkta anglo-saxiska impulser i fråga om träskulpturen inom Skara stift under senare delen av 1100-talet inte far överdrivas på bekostnad av det viktiga och kontinuerliga inflytande också på det konstnärliga området som de livliga kontakterna med ärkebiskopssätet i Lund och i andra hand med kontinenten måste ha innebur i t " (Andersson 1966 s. 25, min översättning). Referenser Andersson, A. 1966. Medieval Wooden Sculpture II, Stockholm. — 1967. Från Augustinus till Dante. Stockholm. — 1968. LArl Scandinave 2, La-Pierre-qui-Vire.

Förnamnen »4 (I»»»)