Helgö - unikt handelscentrum eller vanlig bondgård? Ramqvist, Per H. Fornvännen 57-67 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1990_057 Ingår i: samla.raa.se

Debatt
Helgo — unikt handelscentrum eller vanlig bondgård?
Det var länge sedan j a g läste en så underhållande arkeologisk bok som Thirteen Studies on Helgo. (Red. Agneta Lundström, Statens Historiska Museum, The Museum of National Antiquities, Stockholm Studies 7. 1988. Stockholm. Engelsk text, 110 sidor och 31 figurer. ISBN 91-7192-736-0.) Meningen var att j a g skulle recensera boken men det visade sig alltför svårt och istället blir väl detta snarast ytterligare ett inlägg i debatten om H d g ö , även om en del anmärkningar kring uppsatserna i boken inte gått att undvika. År 1983 gjorde Agneta Lundström ett upprop till forskare som på ett eller annat sätt hade att göra med de problemkomplex som Helgö-undersökningen berör. De uppmanades nedteckna synpunkter på H d g ö som fenomen och vad som borde göras i framtiden. Detta i mina ögon goda initiativ har således lett till föreliggande lilla bok. Troligen hade flera tillfrågade, liksom undertecknad, då inte möjlighet att bidra med synpunkter. Men då nu möjligheten givits kan j a g inte motstå frestelsen att bibringa en och annan synpunkt på Helgöproblematiken. De författare som nappade på Lundströms u p p r o p var i alfabetisk ordning Björn Ambrosiani, Hans Andersson, Birgit Arrhenius, J o han Callmer, Anders Carlsson, Dan Carlsson, Axel Christophersen, Helen Clarke, Åke Hyenstrand, Arne B. Johansen, Ola Kyhlberg, Kristina Lamm och Synnöve Reisborg. Till dessa 13 bidrag fogar sig, inte minst viktigt, en inledning av Agneta Lundström i form av en genomgång av de tolkningar som anlagts på H d g ö under åren 1961-1974 samt en avslutande bibliografi av den viktigaste Helgö-litteraturen mellan åren 1911 och 1986, sammanställd av Jannis Ambatsis. Samtliga 13 författare behandlar H d g ö , men eftersom platsen är så funktionellt och kronologiskt mångfacetterad diskuteras vitt skilda frågor alltifrån stolphål och avfallsresler lill H d g ö som internationell handelsplats. Författarna levererar ibland frän kritik av Helgö-projektet (Johan Callmer, Arne B. Johansen och Ola Kyhlberg) och ibland mer eller mindre fantasifulla nytolkningar av H d g ö (Birgit Arrhenius och Åke Hyenstrand). Dessutom finner man i denna skrift analyser som borde ha gjorts för länge sedan, nämligen av de agrara förutsättningarna på H d g ö (Dan Carlsson). I grund och botten är dock de flesta författare överens om att Helgö-projektet varit och fortfarande är ett av de allra viktigaste för svensk arkeologi. Inte minst den enorma internationella betydelse som H d g ö har i diskussionerna kring handel, hantverk och centralortsbildning visar detta. Det är mycket lätt att hålla med t. ex. Johan Callmer i kritiken av uppläggningen och utförandet av undersökningen. Helgö-undersökningen liknar i alltför hög grad skattjakt. "Olyckligtvis" påträffades skatter redan från början. Och det kom aldrig att sluta. Sensationerna avlöste varandra och artefakterna har stått i centrum. Därför kom grävningen inte att bli en boplatsgrävning. Och nota bene: det är en förutsättning för att man på en så stratigrafiskt komplicerad boplats som H d g ö överhuvud taget ska få fram rekonstruerbara bebyggelselämningar. För att i någon mån illustrera den känsla som infann sig hos arkeologerna när några viktiga upptäckter gjordes på Helgo, kan j a g citera några passager ur den populärvetenskapliga boken Helgo — den gåtfulla ön från 1969, alltså vid en tidpunkt då grävningarna pågick för fullt; så här uttrycks det vid "upptäckten" av H d g ö 1954: Det var väl inte meningen att vi skulle stanna därute så länge, men redan vid första spadtaget kom nya fynd i dagen, och snart såg ingenjör Hammarlunds tomt ut som en nyplöjd äker (Holmqvist 8c Granath 1969, s. 9). Och 12 år senare: När vi så gick där, snubblade en av oss till och råkade därvid med fölen slita upp litet av mossan pä marken. . . . Som på ett givel tecken kastade vi oss alla tre ned på marken och började försiktigt gräva i jorden. Det formligen vällde upp bitar av smältdeglar och gjutformar.
Fornvännen 85 (1990)

58

Debatt rumsliga och kronologiska omfattning var minst "ett nummer ftir stor" för svensk arkeologi anno 1954. Att försöka pussla ihop husgrunder i efterhand leder i allmänhet till halvmesyrer och rena spekulationer. Detta märks också i denna bok t. ex. där husgrunder i bebyggelsegrupp (BG) 2 tolkas, och tidigare har tolkats, i de mest skilda riktningar från båthus(!) och häststallar (Arrhenius) till festhallar (Holmqvist och Lundström) och kyrkor (Hyenstrand). Enligt Arrhenius framförda modell (senn också publicerats 1988 i Acta Archaeologica) har H d g ö legat i gränszonen mellan Uppland och Södermanland och hon menar att det därför på Helgo borde finnas företeelser som hänger ihop med en territoriell vaklstyrka. I modellen förutsattes att det förelegat en långvarig konflikt mellan de båda "folklanden" på ömse sidor om Mälaren. Det beirde därför på H d g ö finnas t. ex. båthus och häststallar som kan sättas i samband med denna konflikt och den gränsvaktsfunktion som tillmäts Helge). Till stöd för modellen tolkar hon ett par husgrunder i passande riktning. Detta gäller inte minst försöket att skapa ett båthus parallellt med och en bra bit från den samtida strandlinjen. Inga nivåer presenteras och analyseras dock. Den husgrund som Arrhenius åberopar i denna tolkning, nämligen terrass III i BG 2, är dessutom, enligt Exeavation at Helgii I, möjlig att tolka som en treskeppig byggnad med särskilt smalt mittskepp, vilket alltså går direkt emot båthus-idén. Mot båthustolkningen kan också ett generellt argument framföras. När det gäller den ringa mängden båthus i östra Skandinavien jämfört med västra Skandinavien (Myhre 1987) kan detta sannolikt tillskrivas de helt olika klimatförhållandena. Atlantsidan är ju öppen praktiskt taget året om, medan Östersjösidan och Bottenviken regelmässigt fryser till under vintern. Här ligger troligen en stor del av förklaringen till de olika skicken. Båtar bar j u varit vanliga inom båda områdena, men där de kunnat brukas året om har också båthus varit nödvändiga till skydd mot nederbörd vinter- som sommartid. På östra sidan av Skandinavien bar antagligen båtarna vid höstens slut dragits upp på land, vänts upp och

Inte kunde vi bara lämna en sådan veritabel guldgruva utan närmare undersökning. I två veckors tid läg vi där, nedsmorda till oigenkännlighet av den sotsvarta myllan - men lyckliga. . . . Det var som om en feber, eller rättare sagt ett vansinne, hade gripit oss. (K. Lamm 1969, s. 113.) Det skiljer alltså ett dussin år mellan de båda ovan citerade upplevelserna, vilket visar att H d g ö verkligen varit en rik källa till glädje, eller varför inte lycka, för dem senn deltog i undersökningarna. Värre är det för oss efterkommande som stundtals har mycket svårt att få något grepp om H d g ö , eller som Ame B. Johansen tillspetsat och naturligtvis överdrivet sammanfattar: "det är omöjligt att ge någon som helst välgrundad tolkning av H d g ö , trots cn h d generations forskning" (s. 75). Översikter av fornlämningar och fynd på H d g ö som helhet har inte prioriterats, utan istället har specificeringsanalyser av enskilda föremålsgrupper, t. ex. järn, kommit att dominera publiceringsverksamheten. Projektledningen har helt enkelt inte satsat tid eich intresse åt att på ett tidigt stadium presentera H d g ö på en lämplig nivå. Man kan grovt säga att Helgo hittills presenterats på två sätt, dels på ett vidlyftigt sätt i termer av en proto-stad ocb ett internationellt handelscentrum och dels på ett överspecifikt sätt där de enskilda fornsaksgrupperna eller anläggningarna stått i centrum. Detta har gjort att man inte får något grepp om platsens grundläggande data, såsom en bild av alla husgrunder i förhållande till grävda ytor, en översiktsbild av föremålens spridning på boplatserna som helhet eller av de kronologiska aspekterna på fornlämningarna, en sammanställning av spåren efter Helgö-befolkningens resursutnyttjande, dvs. analyser av ben, fröer, pollen, redskap, m. m. eller en översiktsbild av den totala hantverksaktiviteten på platsen. Kan det vara så illa att ingen projektmedlem kan producera sådana översikter på grund av t. ex. koordinationssvårigheter mellan de olika grävda ytorna? Jag menar att bl. a. bristen på dylika översikter från projektets sida i hög grad bidragit till den ofta spekulativa diskussionen angående H d g ö . Ulan att överdriva kan man säga att Helgö-undersökningen med alla dess komplicerade förhållanden och
Fornvännen 85 (1990)

Debatt ned och fått ligga orörda hela vintersäsongen. Några båthus har helt enkelt inte varit nödvändiga. Klimatiska skillnader i form av tillfrysningsgrad och nederbörd skulle således, enligt här framförd mening, vara den generella förklaringen till båthusens olika uppträdande på de båda sidorna av Skandinavien. Beträffande Sydskandinavien är läget dock oklart, delvis på grund av fornlämningssituationen. Även Arrhenius' tolkning att en av husgrunderna i Helgo BG 2 skulle ha varit ett häststall kan man ställa sig tveksam till. Husgrunden ifråga är, liksom de flesta andra, möjlig att teilka på flera sätt, men om man håller med Arrhenius om att dess östra del varit stalldel, så finns det, såvitt j a g förstår, ingenting i materialet som säger att den varit avsedd för hästar. Det är väl mer troligt att det i så fall varit ett stall för nötkretaur, som stallats under vinterhalvåret. Men enligt Arrhenius' förslag ska platsen ha använts endast på sommaren (vilket också det förefaller långsökt), vilken normalt är den årstid man så långt möjligt undvek att ställa djuren. Ett argument för denna sommarstallning, menar hon, är att hästparken skulle vara lättmobiliserad för den vaktstyrka som fanns på H d g ö . Detta är ett svagt argument, då det j u måste ha varit lika lätt att mobilisera hästarna i en intilliggande hage, som tillika är betydligt mer arbetsbesparande, med tanke på foderinsamling, skötsel, m. m. När grundläggande data saknas eller är mångtydiga på grund av bristande eller svårtydd deikumentation öppnas möjligheterna för varjehanda tolkningar. Det är helt klart att man vid grävningen av husgrunderna förbigick stolphål, framför allt på grund av att de verkligen var svåra att upptäcka, men kanske också därför att det inte genererades några idag avläsbara idéer om hur en terrass var konstruerad och hur husen på en sådan terrass u n d e r tidernas lopp varit byggda. Detta kan jag påstå av blott den anledningen att det är precis lika svårt att tolka de sist grävda husen i BG 3 (Excavations at Helgo IX) som de första i BG 2 (Excavations at Helgo [)• Utifrån denna e>mständighet måste jag dra slutsatsen att man, beträffande husen, föga lärt under

59

de 26 säsongerna i fält! Och som j a g ser det, är en orsak till detta att det, som illustrerades med de två citaten i inledningen, i praktiken rört sig om något annat än en boplatsundersökning. Det är omöjligt att här gå igeneim alla synpunkter som framförts angående Helgo, men några av de vanligaste och framför allt internationellt mest uppmärksammade frågorna rörande H d g ö som tidig centralort och handelsplats ska här tas upp. När det gäller tanken att H d g ö var föregångare till Birka, är det helt klart att denna teori nu är på väg att förlora fotfästet. Nu har man istället, och som kontrast, börjat hävda att Helge) motsvarar en vanlig bondgård, med kanske två-tre samtidiga hushåll (Ola Kyhlberg, Dan Carlsson, m. fl.) eller en enstaka i området kringflyttande familj (Helen Clarke). Verkliga agrara förutsättningar har förelegat på H d g ö och detta har, mig veterligen, för första gången visats genom Dan Carlssons bidrag i Thirieen studies. De ca 7 hektar j o r d som ansluter till bebyggelsegrupperna på H d g ö är från j o r d b rukssynpunkt tillräckliga för de 2 - 3 gårdar som senare forskning ansett vara samtidiga på platsen. I själva verket kan, teoretiskt sett och med tanke på betydelsen av andra näringar, kanske 4 - 5 gårdar ha funnits samtidigt (jfr beräkningar i Ramqvist 1983, s. 173f). Att ståndpunkterna kommit att variera så totalt hänger delvis samman med en allmän trend inom den arkeologiska forskningen att man idag mer betonar inre, t. ex. agrara förhållanden, och i mindre utsträckning "romantiserar" över den .storslagenhet som ligger implicit i centralortsidéen. Båda förhållningssätten är antagligen helt felaktiga och båda lider av samma brist på samhällsanalys. Ingendera av riktningarna sätter in H d g ö i ett distinkt samhällsperspektiv. O m nu H d g ö var en centralplats, i vilket geografiskt (och politiskt) avgränsbart samhälle var det i så fall en centralplats? 1 Skandinavien? I Sverige? I Östersjöområdet? I Mälardalen? I Södermanland-Uppland? Och den andra frågan: Om nu Helgo var en vanlig bondgård, var finns de andra vanliga bondgårdarna och h u r ser dessa ut? Även om Axel Christophersen berör den första frågan, blir hans kulturhisteiriska tolkFomvännen 85 (1990)

60

Debatt skeden av samhällenas historia finns inga sådana stabila politiska centra (ju instabilare reella politiska förhållanden, desto stabilare försöker den rådande strukturen att framstå). Förekomsten av ett politiskt centrum är inte liktydigt med att alla samhällets centralfunktioner varit lokaliserade till denna plats. Tvärtom är det sannolikt att ekonomiska, judiciella och religiösa funktioner istället varit belägna på olika geografiska orter inom samhället. Detta påpekas också av Hans Andersson (s. 21) när han framhäver skillnaden mellan platser med enstaka centralfunktioner, såsom H d g ö , och medeltidens städer dit just de flesta centrala funktioner var lokaliserade. När man anlagt ett samhällsperspektiv på tidsperioden ifråga blir det naturligt att tänka sig atl varje småkungadöme bl. a. hade egna verkstäder för bronsgjutning, guld- och silversmide (fig. 1), vilka intog någon form av central ekonomisk funktion inom sitt samhälle och att denna verksamhet var underställd småkungadömets aristokrati, enligl liknande synsätt som anförs av Björn Ambrosiani (s. 14). I det perspektivet ligger det nära till hands att tänka sig att lokala verkstäder fanns på storgårdarna inom det egna samhället (fig. 1). Därmed får man en helt annan utgångspunkt för att angripa det mycket brukade och missbrukade begreppet "vandrande hantverkar e " . När tidigare forskning diskuterar vandrande hantverkare (t. ex. Steuer 1987) blir intrycket att hantverkaren varit en fri ocb självständig individ som ensam vandrat runt i bygderna, oberoende av vilken tidsperiod eller vilket samhällssystem som diskuteras. Man får också ett intryck av att hantverkaren varit helt oberoende av samhällen och politiska och sociala strukturer. Detta är osannolikt enligt mitt synsätt. Det troliga är att hantverkaren under romersk järnålder och folkvandringstid varit hårdare knuten till "kungahovet" eller det översta skiktet än under yngre järnålder och att han haft en viktig social och politisk funktion genom att tillverka många av de symboler som meddelade enngivningen vilken typ av person bäraren var. Eller för att använda Binlörds (1962) terminologi: ädelmetallhantverkaren tillverkade framför allt seiciotekniska och ideei-tekniska föremål, dvs. före-

ning i yvigaste laget, kanske framför allt på grund av ett alltför dogmatiskt tillämpande av den neo-evolutionistiska modellen för hövdingadöme. Helgo, centralplats i vad? Flera av de rikhaltiga fynden från H d g ö kan dateras till yngre romersk järnålder-folkvandringstid. Där ingår de flesta fyndgrupper och verksamheter och utifrån publicerat material utgör denna period en av de mest intressanta på Helgo. Situationen i Norden under romersk järnålder-ft)lkvandringstid är enligt mitt synsätt (Ramqvist 1988) sådan att man kan urskilja ett 15-tal olika och av varandra oberoende samhällen. Dessa präglas av allmängermanska kulturyttringar vad gäller livsform, husbygge, gravskick, keramiktradition, etc. Men det intressanta i sammanhanget är att de vardagliga, konkreta uttrycken för detta allmängermanska varierar mellan de olika samhällena. Man finner således skillnader vad gäller grav- och byggnadsskick, keramiktraditioner etc. mellan dem. I sin tur är samhällena baserade på ett antal folkland, i vars sociala och politiska ledning en stormanssläkl sitter. Mellannorrland, Mälardalen och Tröndelag är exempel på tre sådana samhällen, tillika grannar vilka uppenbarligen haft tämligen täta förbindelser. Vad dessa samhällen ska kallas spelar för närvarande mindre roll, men j a g använder tills vidare termen småkungadömen. H u r har då sådana samhällen varit strukturerade? Utifrån fornlämningar och fynd kan vi med säkerhet påstå att det föreligger en social skiktning i minst tre sociala grupper. Under folkvandringstid tilltar konflikter framför allt mellan samhällena varvid det blir aktuellt att manifestera sociala förhållanden och roller i tydliga uttiyck såsom t.ex. beträffande stora gravmonument, fornborgar ocb påkostade, "pråliga" föremål. Det är inte osannolikt att det under långvarig politisk konflikt etableras ett politiskt centrum utifrån vilket viktiga peilitiska, t.ex. militärstrategiska, förhållanden regleras. Jag bar föreslagit att sådana centra legat i Högom, Gamla Uppsala respektive Bert nem för de tre ovannämnda samhällena (Ramqvist 1988). Under tidigare och lugnare Fomvånnen 85 (1990)

Debatt
nnwnm

61

( C j CENTRAL VERKSTAD 0 LOKAL VERKSTAD

Fig. 1. Modell för hantverksutövningen visande utbytes- och influensförhällanden dels mellan två samhällen, dels inom respektive samhälle under folkvandringstid.

mål som hade sin primära funktion i sociala och ideologiska sammanhang. Dessutom kunde hantverkaren såsom "gåva" lånas ut till jämställda aristokrater i andra samhällen eller till storbönder inom det egna samhället, eller kanske viktigast: hantverkarens produkter kunde fördelas utifrån rent politiska överväganden från överskiktets sida, vilket är särskilt viktigt i ett samhälle där gåvor och gengåvor spelar stor socio-politisk roll. Det är t. ex. osannolikt att dräktapplikationer, guldringar, svärdsinfattningar, medaljonger, m. m. fick bäras hur som helst, utan detta var troligen reglerat in i minsta detalj. Om hantverkarna

var fria och allmänt kringströvande skulle det bli fullständig anarki i "lyxartiklars" spridning, vilket inte är fallet. Prestigeföremål eller s. k. lyxartiklar dominerar i eljest extravaganta gravar och såsom lösfynd på större boplatser. (Nu är dock detta ett forskningsområde som skulle tas i beaktande i mycket större grad än vad som är fallet, eftersom vi faktiskt vet alltför litet om t. ex. folkvandringstidens föremål och deras sociala och ideologiska funktion. Vad betyder, från socio-politisk synpunkt, t. ex. innehavet av olika typer av guldföremål, medaljongbärande, svärdsinnehav, kvantiteten och kvaliteten av applikationer på dräkt, svärd, m.m.?) Eftersom jag anser att det u n d e r 500-talet sker en grundläggande förändring av samhällssystemet (Ramqvist 1988), kan man således inte se på hantverkarnas roll i samhället på samma sätt under folkvandringstid som t. ex. under vikingatid, ett förbiseende som j a g tycker Anders Carlsson gör i sin Thirteen Studiesuppsats. Man kan tänka sig att många av de gamla aristokratsläkterna u n d e r äldre järnålder politiskt och socialt degraderas (eller utplånas) under en uppblomstrande centralmakt och att det därvid u n d e r yngre järnålder blir ett visst överskott på hantverkare, vilkas sociala anknytning är oklar, vilket i sin tur möjligen ledde till en förändrad organisation beträffande hantverkarnas strukturella anknytning. Att det förekommit olika nivåer (fig. 1) av verkstäder inom varje småkungadöme under äldre järnålder visas av det faktum att gjutformar och deglar hittats på ett stort antal platser (Ramqvist 1983, s. 177 ff). På ingen av dessa platser har lika omfattande fynd gjorts som på Helgo, varför de enligt här nedan framförda modell får anses vara lokala verkstäder. Modellen omfattar bära två nivåer, centrala och lokala verkstäder, men kan naturligtvis ytterligare utvidgas med flera nivåer. O m det i de lokala verkstäderna bedrivits en kopieringsverksamhet eller ej, förändrar inte närvaron av hantverkare, eftersom kopieringsverksamhet sannolikt också krävde sin expertis. Exempelvis har i Bäckby nära Västerås (Hemmendorff 1980, s. 12 och Kristina Lamm i Thirteen studies s. 97) påträffats en
Fornvännen 85 (1990)

62

Debatt Några ord ska i detta sammanhang sägas om möjligheten att göra en social differentiering av boplatser. De boplatser på vilka ädelmetallhantverk förekom var sannolikt också gårdar som hyste de översta sociala skikten i sin del av samhället. Den märkliga boplatsen i Darsgärde (vilken efter drygt 30 år inte heller den är publicerad) passar väl in i en sådan bild, liksom de mellannorrländska gårdarna i Högom och Gene (se nedan). De lokala verkstäderna var således, enligt här framförd modell, knutna till stormansgårdarna. O m vi går till andra av de feilkvandringstida småkungadömena borde man även där finna hantverksmässiga särdrag. I det mellannorrländska samhället har vi ett exempel i Gene (Ramqvist 1983, Lindqvist 1989) där, liksom på H d g ö , bl. a. reliefspännen tillverkats, men av en annan typ (fig. 2), nämligen endast sådana med fast ryggknapp och fotplattor. Detta skulle kunna stödja den ovan nämnda modellen, nämligen att man har delvis olika verkstadstraditioner i de båda samhällena. Dessutom är Gene sannolikt inte den största verkstaden i Mellannorrland med tanke på gårdens i samhället perifera läge. Den liknar mer till sin karaktär Darsgärde, dvs. en i sitt samhälle perifert belägen stormansgård. Det är heller inte troligt att den största verkstaden varit belägen i Högom (Ramqvist & MiillerWille 1988), där dock gjutrester påträffats bland boplatsresterna (Ramqvist 1983). Även på boplatsen i Trogsta (Liedgren 1984) finns gjutrester, men inte heller den har varit någon verkstad av central karaktär. Däremot visar de här tre nämnda gårdarna att det även i Mellannem-land funnits ädelmetallverkstäder, sannolikt av olika storlek, även om någon verkstad av central karaktär ännu inte påträffats. Att hantverkare funnits i Högom är självklart i denna modell med tanke på den politiskt centrala roll denna gård kan antas ha haft under folkvandringstid. Där huserade nämligen ledarskiktet som, kan man förmoda, också hade kontrollen över de i samhället verksamma hantverkarna. Var det mellannorrländska småkungadömets centralverkstad, dvs. motsvarigheten till H d g ö , varit belägen vet vi dock inte. Men fornlämningsbild och geografiskt läge antyder att den legat i Medel-

MELLANNORRIANDSK TYP

Fig. 2. Tre typer av reliefspännen till vilka gjutformar har hittats. verkstad (ännu efter 30 år ledsamt nog inte publicerad) där man producerat bl. a. agraffknappar och reliefspännen av, enligt K. Lamm, identiskt samma typ som i H d g ö . Andra sådana platser med gjutrester i Mälardalen är Darsgärde (Ambrosiani 1958) och Vårby (Ferenius 1971, s. 110). Man kan enligt ovan föreslagna modell förutsätta att det förelegat stor inbördes likhet i de gjutna formerna mellan Helge), Bäckby, Darsgärde och Vårby, därför att de ligger i samma samhälle ocb antagligen är utförda av hantverkare som tillverkade för sitt samhälle avsedda föremålstyper, och typer som den politiska ledningen ansåg relevanta i utbytesverksamheten, etc. Möjligen har samtliga verksamma ädelmetallhantverkare i Mälardalen gått i samma "skola" på Helgo, se)m får gälla som centrum beträffande bl. a. ädelmetallhantverket i det mälardalska småkungadömet. De tre andra verkstäderna får gälla som lokala verkstäder, lokaliserade till stormansgårdar i de olika folklanden. Sannolikt kommer i framtiden åtskilliga gårdar i Mälardalen att påträffas där gjutning i mindre skala förekommit ocb det kominer säkerligen att innebära att den simpla modell som här presenterats får modifieras eller avskrivas.
Fomvännen 85 (1990)

Debatt pad eller norra Hälsingland. Det är alltså i Mellannorrland en klar parallell till Mälardalen beträffande olika centralfunktioners spridning; i Mälardalen ligger den hantverksmässiga centralorten i H d g ö och den politiska i Gamla Uppsala ocb i Mellannoniand står Högom för den politiska centralfunktionen medan den hantverksmässiga legat på någon ännu okänd plats. Intressant vore vidare undersökningar vid Uppsala högar, som naturligtvis också haft en verkstad. Det är enligt här framförd hypotes dock inte troligt att denna verkstad är av central karaktär. Det är inte självklart att etl politiskt och hantverksmässigt centrum ska sammanfalla i rummet, det kanske är mer sannolikt att de under denna samhällsform ligger på skilda geografiska platser. Går vi till ett tredje småkungadöme, nämligen Öland med angränsande fastland, så finner vi att en tredje variant av reliefspänne tillverkats (fig. 2). På Öland har bl. a. på boplatserna Bo och Ormöga i Bredsätra sn (Hagberg 1967, s. 99 ff, Beskow-Sjöberg 1977, s. 67ff., s. 113ff.) gjutrester i form av deglar och gjutformar påträffats, men här bar man tillverkat reliefspännen av en annan typ än i Helge), nämligen reliefspännen med halvmånformad och knoppförsedd buvudplatta (Beskow-Sjöberg 1977, s. 114). Troligen har ingen av dessa platser varit centralverkstad för sitt område, men antydningar om en sådan finns på Björhovda-boplatsen (Hagberg 1976), där sannolikt Torslunda-plåtarna har tillverkats. En liknande synpunkt har också framförts av Näsman (1984). På detta sätt, menar jag, kan man söka i de nordiska småkungadömena efter platser med, för sina respektive samhällen, centrala funktioner vad gäller hantverk, politisk makt, rättslig och religiös utövning. Dessa funktiemer var sannolikt inte koncentrerade till ett ställe, utan låg på skilda håll inom respektive samhälle. På t.ex. det skånsk-danska området är det möjligt att det funnits fyra folkvandringstida småkungadömen ungefär motsvarande nuvarande Jylland, Fyn, Själland respektive Skåne. Att här reda ut dessa samhällens centralfunktionsorter går inte, men man kan väl anta att Dankirke (Thorvildsen 1972) spelat en roll för Jylland och att komplexet Gudme—Lundeborg

63

(Thrane 1988) hyst centralfunktioner för Fyn. Att Uppåkra gjort det för Skåne kan vara fallet (Vifot 1936). Det ovan presenterade synsättet på hur orter av typ H d g ö , Darsgärde, Bäckby och Gene kan utsorteras, visar också att man för att komma åt eventuella verkstadskretsar måste tillmäta verkstadsplatserna den största betydelsen, dvs. man måste studera gjutformarna för att de facto veta vad som tillverkats var. Att gå direkt på smyckena, såsom vanligt är (t. ex. Excavations at Helgo IV eller Sj0vold 1988), är på grund av reliefspännenas stora rörlighet mellan samhällena inte särskilt fruktbart. Den typ av reliefspännc se>m tillverkats i Gene, låt oss kalla den mellannorrländsk typ (fig. 3), uppvisar en märklig spridning (från N Finland till SV Norge och Skåne) om man tänker sig alt den ska uppvisa någon form av regional tillverkning. Vad en sådan spridningsbild snarast visar är i detta fall med vilka platser Mell a n n o n i a n d haft direkta eller indirekta förbindelser, vilket j u i och för sig är intressant. När det gäller dräktsmycken av denna typ är det troligast att de visar på förflyttning av människor, t. ex. i samband med giftermål och liknande. I sammanhanget kan några kommentarer till figur 4 vara på sin plats. Även om fynden av den "mellannorrländska" typen av reliefspänne ännu är få, så har dock den senare tidens undersökningar något förtätat bilden för Mellannorrlands del. Det gäller ett gravfynd från Ullsäter (fig. 4 och nr 10 på fig. 3), Hälsingtuna sn i Hälsingland (Olsson 1984). Om man vågar spekulera utifrån denna spridningsbild så har den med etl undantag (den finska, nr 6 på fig. 3) goda motsvarigheter i spridningen av t.ex. spannformig keramik (Boe 1931, Ramqvist 1983), den korsformiga fibulan (Reichstein 1975) och Vestlandskitteln (Ekholm 1961). Man kan våga en hypotes om att fördelningen av den "mellannorrländska" fibulan visar en "motspridning", dvs. ett flöde från Ö till V, medan de (ivriga framför allt visar ett flöde från V till O. Intressant i sammanhanget är också att Mälardalen praktiskt taget helt ligger utanför den typ av kontakt som här berörda föremålsflöden representerar.
Fornvännen 85 (1990)

64

Debatt

Fig. 3. Spridningen av den mellannorrländska typen av reliefspänne. De hittills enda kända gjutformarna till denna spännetyp kommer frän Gene, Själevad sn i N. Ångermanland som här markerats med en ring. 1 = Laneset, Traney, Troms, Norge; 2 = Berg, Steigen, Nordland, Norge; 3 = Amalienborg, Strinda, Trendelag, Norge. 4 = Hällan, Jättendal, Hälsingland, Sverige; 5 = Hällan, Jättendal, Hälsingland, Sverige; 6 = Tammenharju, Ounasjoki, Rovaniemi, Finland; 7 = Gjemmestad, d o p pen, Sogn og Fjordane, Norge; 8 = Eikdand, Time, Rogaland, Norge; 9 = Önsvala, Nevishög, Skåne, Sverige; 10 = Ullsäter, Hälsingtuna, Hälsingland, Sverige. Kartan kompletterad version av motsvarigheterna hos Koivunen (1975) och Sjovold (1988).

Fig. 4. Ullsäter-fibulan. Del av gravfynd frän Hälsingland. Teckning B. Handel. (Efter Olsson 1984.)

föremåls relativt ringa antal och stora cirkulation mellan samhällena går det inte alltid att få fram trovärdiga verkstadskretsar o. dyl. endast utifrån spännena själva. Helgo, en vanlig bondgård? I Thirteen studies framhåller Ame B. Johansen (s. 75) mycket riktigt att om man vill veta huruvida H d g ö är en i Mälardalen normal bondgård så måste man först ta reda på vad denna normalitet består av. Detta är inte gjort inom Helgö-projektets ram. Påståendet att Helgo skulle utgöra en ordinär bondgård kan avfärdas på den grunden att det på den mängd boplatser som faktiskt undersökts i Mälardalen (Hedman 1988, s. 152) inte tillnärmelsevis påträffats fynd av sådan kvalitet som på H d g ö , Från perioden romersk järnålder-folkvandringstid anger

Trots att rester av gjutformar ännu är en relativt liten fyndgrupp menar j a g att man kan komma betydligt längre i den kulturhistoriska tolkningen om man också jämför dessa, i stället för att bara jämföra de färdiga smyckena. Genom sådana jämförelser får vi större möjligheter att nyansera den mycket chansartade typindelningen av reliefspännen (t. ex. Nissen-Meyer 1934). Vad som är utmärkande för olika sinåkungadömens reliefspännen låter sig inte utan vidare avgöras. På grund av dessa
Fornvännen 85 (1990)

Debatt Fig. 5. Schematisk tablå över l4C-dateringarnas spridning på Helgo. Värderna är okalibrerade och hämtade från Kyhlberg 1982, s. 31 ff. Heldragna och med tvärstreck avslutade linjer betecknar i princip sammanhängande och varandra överlappande sekvenser av dateringar. Ingen hänsyn tagen till de enskilda provens standardavvikelse. BG = bebyggelsegrupp; Gf = gravfält.
0
1

65
AD 1

200 I I I I

400

600 1 BGI

800 1

BG2 BG3

BQ3
BG4

_
— hBG6

BQ5 7 7 9 9 7

<
G l 116
9

9

7

Gl 150

'

'

Hedman ca 40 helt eller delvis undersökta beiplatser. Dessa är sällan publicerade eller till fulle) rapporterade, men de kommer naturligtvis inte på långt när u p p till den fyndnivå som Helge) har vare sig kvantitativt eller kvalitativt. Dessa boplatser, snarare än H d g ö , representerar alltså de "normala" gårdarna i Mälardalen under här aktuell period. Men som antytts ovan går det sannolikt idag att från social synpunkt vidare analysera boplatserna, varför uttrycket normalgård kanske inte alltid är ett relevant begrepp. Det är i nuläget inte helt klarlagt om de boplatser som undersökts i Mälardalen faktiskt varit av ensamgårdskaraktär, såsom t. ex. de mellannorrländska, även om det mesta talar för detta. O m så skulle vara fallet utgör också i detta avseende Helgöbebyggelsen ett undantag då det där funnits två-tre eller kanske fler samtidiga gårdar med tillhörande ekonomibyggnader (Kyhlberg 1982). Ska man tro spridningen av 14 C-dateringarna (fig. 5) inom de olika bebyggelsegrupperna har åtminstone fyra bebyggelsegrtipper (BG 2, 3, 4 och 6) varit aktiva under folkvandringstid. Som läsaren märker bortser j a g här från de i mitt tycke delvis vilseledande dateringsberäkningar som utförts av Kyhlberg (1982), där han kommer fram till två samtidiga bebyggelsegrupper. Detta föranleder en kort kommentar angående den sociala struktureringen av boplatser. Samhällets sociala skiktning avspeglades sannolikt på något sätt på boplatserna. J a g antar dock att både det lägsta och det högsta skiktet, dvs. de ofria samt kungarna (inklusive hird),
5-908(541

var geografiskt rörliga så tillvida att de kunde flytta runt på olika gårdar, men också att de ofria var egendomslösa, och att dessa skikt kanske inte avspeglas i beiplatsernas utseende. Man kan tänka sig att denna rörlighet gällt det översta skiktet u n d e r vissa perioder. De ofria kunde kanske cirkulera mellan gårdarna (som gåvor?), medan det översta skiktet kan ha levt av mer eller mindre långvarig gästning på vissa av stormansgårdarna i det egna kungadömet. Däremot är det troligt att det bättre går att särskilja de två mellersta skiktens gårdar, nämligen den frie bondens å ena sidan och stormannens å den andra. Stormansgårdarna kan tänkas ha utmärkt sig genom bl. a. speciella hantverk, såsom guld- och silversmide, bronsgjutning och järnsmide, vilket å andra sidan samlat förekommer i mycket ringa grad eller inte alls på den frie bondens gård. Föremålen på en stormansgård bör också kunna antyda interregionala förbindelser, även om fynden på en boplats inte behöver te sig alltför luxuösa. I detta perspektiv är det klart att H d g ö , som folkvandringstida företeelse, tillhör den typ av stormansgård som i sitt samhälle intog en central position från hantverksmässig synpunkt. Med tanke på de exklusiva fynd som gjorts vid BG 2, av vilka samtliga med säkerhet inte utgjort endast potentiella råvaror till det egna hantverket, är det troligt att stormannen på H d g ö innehaft en avsevärd politisk makt. Ett intressant och tankeväckande förhållande är j u att flera av de på H d g ö samtida bebyggelsegrupperna har haft helt olika funkFornvännen 85 (1990)

66

Debatt des Instituts fur Fruhmitlelalterförschung der Universität Munster 10. Munster. Hedman, A. 1988. Östra Mellansveriges järnåldersboplatser. Samhällsteori och källmaterial — aktuell arkeologi II (red. A. Hyenstrand). Slockholm Archaeological Reports. Nr 2 1 , 1988. Hemmendorff, O . 1980. Fornlämningarna 267 och 272, stensättningar saml 307, gravfäll och verkstadsplats. Yngre järnålder Bäckby, Lundby församling, Västerås, Västmanland. Arkeologisk undersökning 1973. Riksantikvarieämbetet. Rapport 1980: 12. Stockholm. Holmqvist, W. & Granath, K.-E. 1969. Helgo den gåtfulla ön. Stockholm. Koivunen, P. 1975. A gilded relief brooch of the Migration Period from Finnish Lapland. Acta Universitatis Ouluensis. Series B Humaniora No. 4. Historica No. 2. Uleäborg. Kyhlberg, O. 1982. Chronological and topographical analysis of lhe cemeteries and settlements. Excavations at Helgo VIII. The ancient monument (red. A. Lundström och H. Clarke). Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Stockholm. Lamm, K. 1969. Svensk konstindustri för 1 500 år sedan. Helgo den gåtfulla ön (red. W. Holmqvist och K.-E. Granath). Stockholm. Liedgren, L. 1984. Iron Age settlements in Hälsingland. Papers in Northern Archaeology (red. E. Baudou). Archaeology and Environment 2. Umeå. Lindqvist, A.-K. 1989. Att göra osynliga hus synliga. Arkeologi i norr, 2 (red. E. Baudou). 1989. Meyer, E. Nissen 1934. Relieffspenner i Norden. Bergens Museums Årbok. Historisk-Antikvarisk Rekke nr 4: 1. Bergen. Myhre, B. 1987. Naust, skip og leidang. Kystliv. Onsdagskvelder i Bryggens Museum III (red. I. 0ye). Bryggens Museum. Näsman, U. 1984. Zwei Relief fibeln von d e r Insel Öland. Praehistorische Zeitschrift, 59. Band 1984, Heft 1. Olsson, E. 1984. Rika gravar från folkvandringstid och vikingatid i Hälsingtuna. Rapport UV, 1984:2. Riksantikvarieämbetet, Stockholm. Ramqvist, P. H. 1983. Gene. On the origin, function and development of sedentary Iron Age settlement i Northern Sweden. Archaeology and Environment 1. Umeå. - 1988. Mellannorrland under äldre järnålder. Några aspekter på samhällsstrukturen. Samer och germaner i det förhistoriska Norrland (red. P. H. Ramqvist). Bebyggelsehistorisk tidskrift n r 14, 1987. Ramqvist, P. H. 8c Miiller-Wille, M. 1988. Regionale und uberregionale Bedeutung des völkerwanderungszeitlichen Gräberfeldes von Högom, Medelpad, Nordschweden. Ein Vorbericht. Germania 66, 1988, 1; 9 5 - 1 3 4 . Reichstein, J. 1975. Die kreuzförmige Fibel. Zur Chronologie der späten römischen Kaiserzeit und der Völkerwanderungszeit in Skandinavien, auf dem Konti-

tioner, vilket också påpekas av K. Lamm (s. 89). Framför allt kan BG 2 och BG 3 kontrasteras, vilka båda i sin tur kan ställas mot en gård r e p r e s e n t e r a n d e den frie b o n d e n . Är m å n n e någon av de andra samtida bebyggelsegrupperna, t.ex. BG 4, en gård representer a n d e den frie bonden? En sådan strukturering av Helgö-komplexet visar att H d g ö intagit en extraordinär position inom sitt samhälle. Kanske kan vi d ä r m e d bättre se H d g ö i ett sammanhang där det alltså inte utgör någon centralverkstad för ett enormt stort och oidentifierat område, men i småkungadömet Mälardalen och det är alltså inte tal om någon vanlig bondgård. Naturligtvis återstår mycket arbete för att pröva, avskriva eller modifiera modellerna, hypoteserna och de rena spekulationerna angående H d g ö och dess samhälle. Många aspekter framkommer i boken Thirteen studies och flera av författarna, t. ex. Axel Christophersen, Hans Andersson och Kristina Lamm närmar sig från olika utgångspunkter en socio-politiskt differentierad syn på H d g ö . Referenser Ambrosiani, B. 1958. Darsgärdekomplexet. En preliminär rapporl. Fornvännen 53. Arrhenius, B. 1988. H d g ö as a börder post between Uppland and Södermanland. Acta Archaeologica, vol. 58, 1987. Beskow-Sjöberg, M. 1977. The Iron Age settlements of Skedemosse area on Öland, Sweden. The archaeology of Skedemosse IV. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Stockholm. Binford, L. 1962. Archaeology as Anthropology. American Antiquity 28, No. 2, 1962. B0e, J. 1931. Jemalderens keramikk i Norge. Bergens museums skrifter 14. Bergen. Ekholm, G. 1961. Handelsförbindelser mellan Skandinavien och det Romerska riket. Verdandis skriftserie 15. Stockholm. Ferenius, J . 1971. Vårby och Varberg. En studie i järnålderns bebyggelsehistoria. Acta universitatis Stockholmiensis, studies in North-European Archaeology. Series B. Theses and papers published in offset. 1. Stockholm. Hagberg, U-E. 1967. The votive deposits in the Skedemosse fen and their relation to the IronAge settlement on Öland, Sweden. The archaeology of Skedemosse II. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. Stockholm. - 1976. Fundort und Fundgebiel d e r Modeln aus Torslunda. Fruhmittelalterliche Studien. Jahrbuch Fomvännen 85 (1990)

Debatt
nent und in England. Offa-Biicher. Band 34. Neumiinster. Sjovold, Th. 1988. The northernmost Migration Period relief brooch in the world and its family connections. Trade and exchange in prehistory. Studies in honour of Berta Stjernquist. Acta archaeologica Lundensia. Series in 8°. No 16. Lund. Sleuer, H. 1987. Der Handel der Wikingerzeit zwischen Nord- und Westeuropa aufgrund archäologischer Zeugnisse. Untersuchungen zu Handel und Verkehr der vor- und friihgeschichtlichen Zeit in

67

Thrane, H. 1988. Import, affluence and cult - interdcpendent aspects. Considerations caused by recent - and old - discoveries at Gudme on Funen, Denmark. Trade and exchange in prehistory. Studies in honour of Berta Stjernquist. Acta archaeologica Lundensia. Series in 8°. No 16. Lund. Vifot, B.-M. 1936. Jämäldersboplatsen vid Uppåkra. Kungl. Humanistiska vetenskapssamfundet i Lund. Årsberättelse 1935-1936. Lund. P e r H. Ramqvist

Mittel- und Nordeuropa. Teil IV. Der Handel KamUnger- und Wikingerzeit. Abhandlungen der Aka-

Christian-Albrechts Universität Kiel
T 4 r .. TT

, ~ ...
ö

,. ,

J _•

A

SM-

ur.

n ..-

DU i

Institut fur U r - u n d Fruhgeschichte
O l s h a u s e n s t r a s s e 4 0 / 6 0 , D - 2 3 0 0 Kiel Västtyskland

demie der Wissenschaften in Gottingen Philologisch-Historische Klasse. Dritte Folge. Nr 156. Göttingen. Thorvildsen, E. 1972. Dankirke. Nationalmuseets Arbejdsmark 1972. Köpenhamn.

Fornvännen 85 (1990)