"Älgmannen" från Birka : presentation av en nyligen undersökt krigargrav med människooffer Holmquist, Lena Fornvännen 85, 175-182 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1990_175 Ingår i: samla.raa.se

"Älgmannen" från Birka. Presentation av en nyligen undersökt krigargrav med människooffer
Av Lena Holmquist Olausson
Holmquist Olausson, L. 1990. "Älgmannen" från Birka. Presentation av en nyligen undersökt krigargrav med människooffer. (The "Elkman" from Birka—a recently excavated warrior's grave with a human sacrifice.) Fornvännen 85, Stockholm. Excavations in 1988 in the Black Earth of Birka close to the northern part of the town wall revealed a double inhumation burial beneath the Viking-age culture layer. The grave contained the skeletons of two men, the older being armed with a shield, a spear and arrows. Close to his head lay an dk antler. Beside, and partly on top of, him lay a younger man, with no equipment, in an unnatural position and the head separated from the body. The grave is dated to the Vendel-period. The author interprets the grave as a burial of a warrior and his sacrificed slave. Human sacrifices are not previously known in lhe gravematerial from Birka, but there is evidence of this practice in a small number of Scandinavian Late Iron Age graves.
l<ena Holmquist Olausson, Arkeologiska forskningslaboratoriet, Stockholms universitet, S-l06 91 Stockholm, Sweden

För ett antal år sedan publicerades en artikel i Fornvännen som tog u p p frågan om människooffer i gravar (Hemmendorff 1979). Hemmendorff anser att företeelsen är för litet uppmärksammad och mer frekvent förekommande än vad som vanligtvis framgår. Till denna kategori, gravar innehållande människooffer, kan nu ytterligare ett fynd läggas, nämligen en dubbelbegravning som framkom sommaren 1988 (här kallad A 129 i avvaktan på att generella regler för den fortsatta gravnumreringen på Björkö införs) inom Svarta j o r d e n o m r å d e t vid norra delen av Birkas stadsvall. Här finns de enda o v a n j o r d synliga husgrundsterrasserna, inom Birkas fornlämningsområde, belägna strax intill stadsvallen. Inom detta område (fig. 1) har arkeologiska undersökningar pågått under tre sommarsäsonger. Undersökningen ingår som en del av det projekt som avser att studera Birkas uppkomst och tidiga bosättning (Holmquist 1982, 1987, Holmquist Olausson 1988).

Fig. 1. Pilen visar var i undersökningen intill norra delen av Birkas stadsvall, dubbelgraven påträffades. (Foto från söder, M. Olausson.) — The arrow shows where the double grave was found in the exeavation close to the northern end of the town wall of Birka.
Fornvännen 85 (1990)

176

L. Holmquist Olausson

höger ben var sträckt rakt u p p mot övre delen av kroppen. Huvudet var avskiljt från denna och låg placerat bredvid skelettet i brösthöjd. Det visade sig vara en man, mellan 20 och 30 år gammal, 177 cm lång och kraftigt byggd. Skelettet var i huvudsak komplett, men saknade höger fot helt. Mannen hade en skada i vadbenet orsakad av en inflammation. På vilket sätt huvudet skiljts från kroppen gick inte att avgöra utifrån den osteologiska analysen eftersom halskotornas skick var allt fiir dåligt. Mannen hade inga gravgåvor med sig eller någon form av personlig utrustning. Djurben av får eller get påträffades intill vänster skenben. Det andra skelettet, huvudbegravningen (skelett B), intog en m e r naturlig ställning, som också är typisk i Birkas kammargravar, liggande på rygg med benen vinklade åt vänsFig. 2. Plan över grav A 129 med skelett A och B ter. Huvudet låg på vänster sida vänt mot utan fynd. Skelett A är skrafferat. Mellan kryssen = öster. Även detta visade sig vara en man, 1 m. — Plan of grave A 129 with skeletons A and B 4 0 - 5 0 år, där längden inte gick att beräkna då without finds. Skeleton A is hatched. The distance inget av de långa rörbenen var mätbart, men between + and + is 1 m. han var spensligare byggd än individ A (Hedelin otryckt rapport 1988). Mannen var bisatt Stratigrafin i området är komplex med olika med en vapenutrustning bestående av sköld typer av anläggningar företrädda, boplatsläm- (endast fyra kantbeslag och sköldbucklan var ningar i form av bl. a. väggar till hus, stolphål, bevarade), lans, pilkoger med tio pilar samt härdar och en smidesgrop. Där finns också kniv. Intill vänster hand påträffades samlat rester av gravar från tidigare perioder. Den tjugo flintbitar, tre bärnstensbitar, varav en äldsta erhållna absoluta dateringen inom om- genomborrad som en pärla, samt sex fragrådet är 400 B.C. ± 1 0 0 (St 11205) och den mentariska segmenterade pärlor (fyra guldyngsta är från 950 A.D. ± 5 0 (Risö 880902) folierade, en silverfolierad och en blå). Trä(okal. värden). Klart belagd är en bosättning rester, beslag och hasp av j ä r n visar att föresom föregår den vikingatida handelsplatsen. målen legat i ett litet träskrin. Av övrig personlig utrustning fanns endast en avbruten Beskrivning av duhbelgraven teirne av brons till en sölja. I kanten av den undersökta stensatta terrassen påträffades en stensättning under det vikinga- Dubhelgravar med människooffer tida kulturlagret. När den 1,4X2,5 m stora, Grav A 129 är i flera avseenden unik. I det oregelbundna stenpackningen tagits bent stora gravmaterialet som undersökts av Stolframkom två människoskelett, det ena delvis pe, omkring 1 100 gravar (Arbman 1940, liggande över det andra. Förutsättningarna 1943) finns del ingen som är direkt jämförför att kunna dokumentera och särskilja de bar. Bland kammargravarna finns ett tiotal två individerna gynnades av att osteologen dubbelbegravningar, ingen av dessa kan tolHelena Hedelin deltog i undersökningen. kas som människooffer (Gräslund 1980, s. 74—75). I ett fall innehåller en grav två Det översta skelettet (skelett A fig. 2) låg i kvinnor (Bj. 860) eich i ett annat enligt Arben förvriden, onaturligt böjd ställning. Indivimans tolkning två män (Bj. 8 6 1 ; Arbman 1943 den låg på höger sida med höger arm bakom s. 337-338). Inget av fynden är dock klart ryggen, vänster arm och ben var böjda, medan
Fornvännen 85 (1990)

Älgmannen från Birka Fig. 3. Plan över skelett B med fynd. Avstånd mellan + 1 m. Följande fynd är nämnda i texten: Nr 3, 6 — 8, 18, 26 är järnspikar; 9 lorne till sölja; 11, 14, 19 och 25 bronsbeslag till sköld; 16 del av koger med 10 pilspetsar; 21 sköldbuckla; 22 flintbitar, glaspärlor och bärnslensbitar ursprungligen lagda i ett skrin; 27 och 28 spjutspets; 29 kniv. — Plan of skeleton B wilh finds.

177

4

könsindikerande. I de övriga dubbelgravarna har både en man och en kvinna gravlagts. Begravningarna med man och kvinna med likvärdiga utrustningar har tolkats som sati eller änkeoffer där kvinnan följt sin man i döden, levande eller död, frivilligt eller ofrivilligt (jfr Shetelig 1910). Ur det osteologiska materialet är det närmast omöjligt att avgöra vilket som varit fallet. Detta gäller i hög grad den kammargrav som påträffats vid Gällö i Jämtland. Denna innehöll fyra individer, två män i 30—45-årsåldern, en kvinna 15-20 år och en icke till könet bestämbar individ 15-20 år gammal. En av de äldre hade ett hål i pannbenets sida som inte läkt. Utgrävaren föreslår att det rör sig om "två män eich deras unga hustrur eller konkubiner" (Jakobsson 1989). Troligen är det mer närliggande att tolka kvinnorna som trälinnor. Bland brandgravar är dub-

belbegravningar eller gravar med fler än två kremeradc individer inte ovanliga. Där gäller samma tolkningssvårigheter bara i ännu högre grad. Överhuvudtaget är det viktigt att definiera vad som avses med människooffer liksom de bakomliggande orsakerna, eftersom frågan rymmer många dimensioner (jfr Engdahl 1990). 1 en nyligen publicerad artikel drar J. Skaarup utifrån danskt material (1989) slutsatsen att bakgrunden till dubbelgravar kan sökas i två skilda bruk, där det ena innebär en offerhandling och det andra en återförening av familjen. Birkagraven bör representera det förstnämnda och graven från Gällö det andra bruket. Det finns anledning att lägga bl. a. dessa bägge aspekter när man på nytt diskuterar benmaterialet från de av Stolpe undersökta gravarna.
Fornvännen 85 (1990)

178

L. Holmquist Olausson tredjedel av Mälarområdets vikingatida vapengravar finns på Björkö (Bodin 1987). Den av mig undersökta dubbelgraven innehöll som nämnts sköld, lans och koger med tio pilar. Vid Stockholms universitets arkeologiska forskningslaboratorium har j a g konserverat, analyserat och låtit röntga vapnen varvid j a g har kunnat göra flera intressanta iakttagelser. Vapenkombinationen är ovanlig för Björkö, där den endast förekommer i två andra gravar (Bj. 727 och 1125 B). Båda är rika kammargravar. I gravgåvorna i dessa har även ingått en häst (se Thålin-Bergman 1986 s. 7). För dessa "kavallerister" har spjutet (lansen) varit en viktig del av utrustningen. Hjalmar Stolpe påträffade vid sina undersökningar ett 50-tal spjut på Björkö. Spjut är ett samlingsnamn på flera typer av långskaftade stickvapen som antingen varit avsedda att kasta eller att använda i närkamp till att sticka och att fakta med. Spjut har också varit viktiga vapen vid jakt på storvilt (Liest0l 1971 s. 508). Om det är ett handvapen eller avsett för kast kan bara avgöras från fall till fall utifrån holkens längd och diameter i förhållande till spetsens form och vikt (Olsen 1971 s. 515-517). Spjutet i Birkagraven (fig. 4) är av Petersens typ B, platt blad med svagt upphöjd rygg, bredast eimkring mitten, jämnt avrundade kanter på bägge sidor, tjock hals och kem holk. Det är försett med vertikala utskott, "vingar" på holken. Petersen daterar typen till tidig vikingatid och menar att den även kan gå något längre ned i tiden (Petersen 1919 s. 23). Detsamma anser Stenberger: "Karakteristiska för slutande vendeltid och äldre vikingatid är spetsar med vingliknande flikar . . . " (1979 s. 698). Vingarna har varit avsedda till att förhindra att spjutet tränger för långt in i motståndaren (gäller även storvilt) och för att därmed hålla den ifrån sig (Liest0l 1971). Typen benämns knävelspjut och är bl. a. påträffat i Tuna i Alsike (Arne 1934). På spjutens holk förekommer ibland ornamentik (se t.ex. Rygh fig. 518). Birkaspjutet är dock oornerat. Det är ca 32 cm långt, avbrutet vid skaftet och i graven deponerat i delar. Sköldar förekommer i merparten av vapengravarna både under vendel- och vikinga-

I det skriftliga källmaterialet finns några ofta citerade beskrivningar av människooffer vid begravningar och till gudarna. En av dem är Ibn Fadhlan, som beskriver hur en trälkvinna offras. I det korta Sigurdskvädet finns en annan beskrivning. De är så ofta omnämnda att det inte finns någon anledning att åter behandla dem här (se t. ex. C. och E. Harding Sorensen 1978 s. 98-110). Åtskilliga av de gravar som tolkats som vittnande om människooffer är funna på danskt område (jfr Hemmendorff 1984; Skaarup 1989). Här kommer endast ett fåtal att tas upp, som är relevanta vid jämförelse med Birkagraven. Samtliga är daterade till vikingatid. Ett känt exempel är den grav som påträffats i Lejre på Själland och som innehöll två människoskelett, där den ena individen var halshuggen och bakbunden. Andersens (1960) tolkning är att det rör sig om en offrad slav som lagts ovanpå sin herre. En annan grav med ovanlig sammansättning är från G e r d r u p i närheten av Roskilde. Den innehöll skelettet av en kvinna med vapenutrustning. Ovanpå henne var lagd en stor sten. Denna kvinna (trollkvinna eller valkyria! föreslår utgrävaren) har fått med sig en träl som att döma av den osteologiska analysen fått nacken knäckt (Christensen 1981). Det sista exemplet från Danmark är Stengadegraven på Langeland. Den innehöll skeletten av två män liggande på rygg, med ett spjut diagonalt över dem båda. En av dem var halshuggen och hade fötterna bakbundna (Skaarup 1972). Från nuvarande svenskt område tänker j a g endast ta upp en dubbelgrav från Fjälkinge i Skåne. De två skeletten låg ovanpå varandra i en nedgrävning. Det översta låg med uppdragna ben och huvudet avskilt deponerat i bäckenhöjd. Det var svartbränt på flera ställen (Strömberg 1961 s. 41). Vad som gör graven intressant i jämförelse med Birkagraven vid stadsvallen är att offret saknar fotben, underbenen är helt avskurna. Vapenutrustningen I Birkas gravmaterial finns det omkring 100 gravar som innehåller vapen, hälften av dessa är kammargravar (Thålin-Bergman 1986). En
Fomvännen85 (1990)

Algmannen från Birka

179

Fig. 4 och 5. Till vapenutrustningen hos skelett B hörde sköld, pilspetsar och spjut. Sköldbucklan har varit utsatt för kraftiga slag (5) och spjutet är nedlagt i delar (4). (Foto förf.) — Skeleton B's arms consisted of shield, arrows and spear. The shieldboss has been exposed to heavy cuts (5) and the piéces of the spear were deposited separately. Photo; Lena Holmquist Olausson,

tid. I nästan samma antal som spjuten förekommer sköldar i Birkamaterialet, 68 ex. påträffade i 58 gravar. Av skölden återstod endast bronsbeslagen som angav diametern 100 X 110 cm och tjockleken 5 mm. Beslagens läge vid påträffandet antyder att formen skulle varit svagt elliptisk. Birkasköldarnas diameter har man endast kunnat uppskatta eftersom ingen hel sköld påträffats. Den minsta mäter ca 80 cm tvärsöver (Arwidsson 1986). I Valsgärdes båtgravar har de varierat mellan 84 och 110 cm (Arwidsson 1942). Sköldbucklan är av den typologiskt äldsta modellen med halvklotformig välvning och markant avsatt hals (fig. 5). Den förekommer i tre Birkagravar (Arwidsson 1986 s. 39). Bucklan uppvisar även den spår av åverkan. Den har blivit åverkad av ett eggredskap 4—5 ggr, där slagriktningen tydligt kan urskiljas. Den har också varit utsatt för påverkan av eld.

De tio pilspetsarna slutligen är alla av olika längd. Den längsta är 19 cm. Trärester finns bevarade både av skaften och av kogret. Samtliga spetsar är av Wegraeus' typ Al med lansettformigt blad, vilket är det vanligaste bland Birkas ca 450 pilspetsar. Den är allmänt förekommande i Sverige (Wegraeus 1986). En pilspets för strid måste framför allt ha förmågan att tränga in djupt, vilket stämmer med dessa spetsar som är smala och relativt långa. Alghomet Intill den äldre mannens huvud låg ett älghorn. Det är inte bearbetat. Eftersom hela älghorn hittills är okända i Mälardalens vikingatida skelettgravar får paralleller sökas på annat håll. Den norrländska fångstmiljön är ett sådant område. Etl gravfält som uppvisar många älghorn (och andra djurben) är gravfältet vid Krankmårtenhögen i Härjedalen.
Fornvännen 85 (1990)

180

L. Holmquist Olausson för kort på kistan. De ligger i nivå ovanför det undre skelettet men under det övre. En trolig tolkning är att de hört till en bår för den offrade mannen. Kniven som återfanns vid huvudpersonens sida är en arbelskniv. Det är den vanligaste typen av kniv i Birka (av Arrhenius' Typ A; Arrhenius 1989). Träskrinet som påträffades intill krigarens hand har uppskattningsvis varit 1 0 X 1 0 cm stort. Man hade kunnat vänta sig att finna flintan, bärnstenen och pärlorna i en läderpung eller fodral (jfr Gräslund 1984). De hade då varit lättare att bära med sig fastade vid livremmen. I Birkas gravmaterial finns enligt Thorberg (1973) ett 40-tal träskrin. Bland dessa har man i 10 kunnat konstatera ett innehåll, medan övriga är tomma (organiskt material som försvunnit). Han tolkar dem som avsedda för förvaring av mat eftersom de också kan sättas i samband med andra fynd av hushållsutrustning i graven. I de minsta skrinen fanns diverse liknande föremål: Bj. 963 innehöll t. ex. ett obearbetat stycke bärnsten, en glättsten av glas och en kam. I Bj. 639 låg ovanpå skrinbeslagen två glasskärvor, en karneolpärla och fem hartsfragment med barkavtiyck. En tredje är Bj. 847, som innehöll ett stycke flinta och två stora fajanspärlor. Samtliga av dessa är kvinnogravar. En möjlig tolkning av föremålens användning skulle kunna vara att de representerar en form av betalningsmedel. Datering Graven dateras främst av vapnen, sköldbucklan eich lansen, som båda tillhör övergångstiden vendeltid/vikingatid. Skelettgravskicket motsäger inte heller detta. Dateringen styrks ytterligare av stratigrafin på platsen eftersom anläggningen överlagras av det vikingatida kulturlagret. Sammanfattning

Där har det legat "drivor av b e n " (från älg, ren och björn) ovanpå gravarna (Iregren & Lahtiperä 1989 s. 131). Dock är olikheterna större än likheterna, tidsmässigt härrör detta gravfält från äldre järnålder. Ett annat möjligt område är det s. k. "östliga". På sovjetiskt territorium är dock inga paralleller kända (muntl. uppgift av prof. Lebedev, Leningrad juli 1989). I Birkamaterialet har älgben och delar av älghorn påträffats i brandgravar. De finns även i skelettgravar, t.ex. Bj. 1138, men där kommer de troligen ur gravens fyllnadsmaterial. Samma sak gäller för det avsågade älghorn, som påträffades i den kända dubbelgraven Bj. 644. Inget helt obearbetat horn är påträffat som kan betecknas som gravgåva. Vad kan detta obearbetade älghorn ha för innebörd? Djursymboler förekommer under järnåldern i flera sammanhang bl.a. i samband med klädedräkten och den personliga utrustningen. Kända exempel är de öländska matriserna från Björnheivda, Torslunda sn på vilka det finns olika djursymboler. Där uppträder lansförsedda (!) män med behornade hjälmar och hjälmar med djurformiga krön. I Birkamaterialet finns en behornad mänsklig gestalt i form av ett silverhänge i Bj. 517. Liknande framställningar finns på pressblecken på hjälmarna från Sutton Hoo, Vendel, Valsgärde och Gamla Uppsala. I alla dessa framställningar rör det sig om en koppling mellan krigare med vapenutrustning och djursymboler. I Hedebys hamn har påträffats tjärindränkta tygstycken avsedda för att täta båtar. Efter frampreparering har de visat sig ursprungligen ha varit masker föreställande olika djur. Hägg (1984) härleder traditiemen med masker till en dräkt vilken användes vid kampspelen i de provinsialromerska härlägren. Förmedlare av detta bruk var nordgermaner som ofta innehade höga poster i den romerska armén. Övriga gravgåvor I graven påträffades sex järnspikar (fig. 3) som låg i ett i det närmaste rektangulärt mönster. De kan inte ha ingått i en kistkonstruktion. Spikarna ligger nämligen fel i förhållande till det undre skelettet, längden skulle bli
Fornvännen 85 (1990)

Min tolkning av graven är följande: I en nedgrävning har lagts en medelålders man med vapenutrustning. Han var iförd en enkel dräkt eller svepning hophållen av en sölja. Det är den professie)nelle eller naiv-professionelle krigarens utrustning vi möter i graven. Med sig

Älgmannen från Birka hade han också enstaka föremål av mer personlig karaktär. Delvis ovanpå honom har lagts en yngre man som fått huvudet avskiljt före nedläggandet. Individen är dittransporterad på en träbår. Han har inga gravgåvor med sig och är begravd utan kläder. Bredvid krigarens huvud är deponerat ett älghorn som synes uttrycka en stark symbolik, möjligen av rangbetecknande karaktär, och använt i rituella sammanhang. Mannen tilhör något av de högre sociala skikten dock inte de allra högsta, som representeras av kammargravarnas 1 0 % av Birkas gravar (jfr Steuer 1969). Älghornet, de förstörda vapnen och den offrade ynglingen är var för sig mer eller mindre ovanliga företeelser. Tillsammans är de ett uttryck för ett speciellt rituellt förfarande vilket gör att graven får betraktas som en solitär bland Birkas hittills utgrävda gravar. J a g skulle kunna föreställa mig att mannen begravts i samband med eller efter en speciell händelse, möjligen av krigisk karaktär. Graven tillhör en av de tidigaste inom Birkaperioden, övergången från vendeltid till vikingatid. I området vid stadsvallen finns flera gravar med tidig datering, en av des.sa är Bj. 1079 ca 2 m n o r r om A 129. Den innehåller bl. a. ett ryggknappsspänne daterat till folkvandringslid-vendeltid (Arrhenius 1976). Till sist skall här kort nämnas den analys som är gjord på de bägge männens skelett med bjälp av l 2 C/ l 3 C-metoden. Den går ut på att man mäter frekvensen av de stabila kolisotoperna vilka varierar beroende på termodynamiska och kinetiska processer och ur vilken man sedan kan dra slutsatsen om födan varit terrestrisk eller marint baserad (Ehleringer 8c Rundel 1988). Analysen ingår i ett större projekt avsett att studera diet under förhistorisk tid med hjälp av olika typer av analyser (Liden 1989. Liden & Nelson Ms). Resultatet av analysen visar att de båda männen livnärt sig enbart på terrestrisk föda. Ett faktum som är intressant eftersom saltsjöfisk utgjort en stor andel av födan i Birka. Sillben är påträffat i boplatsmaterialet vid stadsvallen (Gustavsson 1987, Hedelin 1988, otryckta rapporter). I utgrävningen i Svarta j o r d e n s hamnområde påträffades också fisk-

181

ben med stora mängder saltutfällningar (Danielsson & Kyhlberg s. 216-217). Av detta skulle man kunna dra slutsatsen att männen inte bott i Birka, utan endast begravts här. "Älgmannen" och hans offrade slav utgör onekligen ett udda inslag i Birkas gravmaterial.

Referenser Anderssen, H. 1960. Hovedstaden i riget. Nationalmuseets arbejdsmark. Köbenhavn. Arbman, H. 1943 resp. 1940. Birka I. Die Gräber. Text. Tafeln. Slockholm. Arne, T. J. 1934. Das Bootgräberfeld von Tuna in Alsike, Uppland. Stockholm. Arrhenius, B. 1976. Die ältesten Funde von Birka. Prähistorische Zeitschrift 51. — 1989. Arbeitsmesser aus den Gräbern von Birka. Birka II: 3. Stockholm. Arwidsson, G. 1942. Valsgärde 6, Uppsala. — 1986. Schilde. Birka 11:2. Stockholm. Bodin, U. 1987. Vapengravar i Mälarområdet. C-uppsats. Uppsala. Christensen, T. 1981. Gerdrup-graven. ROMU II. Årsskrift fra Roskilde Museum. Danielsson, K. 8c Kyhlberg, O. 1973. Det obearbetade benmaterialet. I; Birka Svarta jordens hamnområde. Riksantikvarieämbetet rapport Cl. Ehleringer, J. R. 8c Rundel,. P. W, 1988. Stable isotopes: History, units and instrumentation. I: Stable isotopes in ecological research. Ecological studies 68. Engdahl, K. 1990. Människooffer i gravar i Skandinavien under yngre järnålder. C-uppsats, Stoc kholm. Gräslund, A.-S. 1980. Birka IV. The Burial Customs. A study of the graves on Björkö. KVHAA. Stockholm. Gustavsson, P. 1988. Otryckt osteologisk rapport av benmaterialet från undersökningen 1987 i Birkas stadsvall. Harding Serensen, C. 8c E. 1979. Danmark i vikingetiden. Copenhagen. Hedelin, H. 1989. Otryckt osteologisk analys av benen i boplatsmaterialel vid Birkas stadsvall. Hemmendorff, O. 1979. Fornlämningarna 32-34, Grimsta, Fresta sn, Uppland. Riksantikvarieämbetet. Rapport 1979:35. Stockholm. — 1984. Människooffer. Ell inslag i järnålderns gravritualer, belyst av etl fynd i Bollstanäs, Uppland. Fornvännen 79. Stockholm. Holmquist, L. 1982. Markutnyttjandet på Björkö. I: Vikingatidsstudier. Rapport från Stockholms universitets arkeologiska forskningslaboratorium. Nr I. — 1987. Bosättningen på Björkö i Mälaren. Laboraliv arkeologi 2. Stockholm. Fornvännen 85 (1990)

182

L. Holmquist Olausson Petersen, J. 1919. Vikingatidens sverder. Kristiania. Rygh, O. 1885. Norske Oldsager. Christiania. Shetelig, H. 1910. Traces of the Custom of "Suttee" in Norway during the Viking Age. Saga Book of the Viking Club. London. Skaarup, J. 1972. Rejsekammeralen. Skalk 1972:1. — 1989. Dobbeltgrave. Skalk 1989:3. Steuer, H. 1969. Zur statistischen Auswertung des Gräberfeldes von Birka. Neue Ausgrabungen und Forschungen in Niedersachsen 4. Stenberger, M. 1979. Det forntida Sverige. Lund. Strömberg, M. 1961. Untersuchungen zur jungeren Eisenzeit in Schonen. Acta Archaeologica Lundensia. Series in 4 N:o 4, Lund. Thorberg, H. 1972. Skrinbeslagen från Birka. Cuppsats. Stockholm. Thålin-Berman, L. 1986. Die Waffengräber von Birka. Birka 11:2. Stockholm. Wegraeus, E. 1986. Die Pfeilspitzen von Birka. Birka 11:2. Slockholm.

Holmquist Olausson, L. 1988. Preliminär redogörelse för 1987 års undersökningar i Birkas stadsvall. Laboraliv arkeologi 3. Stockholm. Hägg, I. 1984. Die Textilfunde aus dem Hafen von Haithabu. Berichte uber die Ausgrabungen in Haithabu. Bericht 20. Neumunster. Iregren, E. & Lahtiperä, P. 1989. Gravfält med djuroffer. Arkeologi i fjäll, skog och bygd. Fornvårdaren 23. Uddevalla. Jakobsson, M. 1989. En vikingagrav i Arnljots hemtrakter. Arkeologi i fjäll, skog och bygd. Fornvårdaren 23. Uddevalla. Liden, K. 1989. En dietstudie från den mellanneolitiska boplatsen Ire, Hangvar sn, Gotland, avseende 5 13 C, aminosyre- och spårämnesanalyser. C-uppsals. Stockholm. Liden, K. & Nelson, E. A preliminary study of 6' 3 C in Sweden and the Baltic. (Manuskript.) Liestöl, A. 1971. Artikeln Spjut. Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid. Malmö. Olsen, R. A. 1971. Artikeln Spjut. Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid. Malmö.

Fornvännen 85 (1990)