Varför Mariakyrkans stora sydkapell i Visby inte kallades Swertingska kapellet under medeltiden Yrwing, Hugo Fornvännen 32-42 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1991_032 Ingår i: samla.raa.se

32

Debatt temporum ratione. (Corpus Christianorum CXXIII B). Turnholti. Jones, C. W. (ed.) 1980. Bedde Opera, pars VI,3. De temporibus. (Corpus Chrislianorum CXXIII C). Turnholti. Rafnsson, S. (ed.) 1984. Fräsögur um fomaldarleifar 1817-1824. Reykjavik. Schmeidler, B. (ed.) 1917. Magistri Adam Bremensis Gesta Hammahurgensi.s ecdesiae pontificum. (Scriptores rerum Germanicarum in usum scholarum ex Monumenlis Germaniae Historicis separatim editi). Hannover. Adam av Bremen, Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar. (Övers. E. Svenberg.) Stockholm 1984. Taylor, R. E. 1987. Radiocarhim Dating. An Archaeological Perspective. Orlando. Tierney, J. (ed.) 1967. Dicuili Liber de mensura orbis terrae. (Scriptores Latini Hiberniae VI) Dublin. Sveinbjöm Rafnsson Häsköli Islands Heimspekideild v / S u ö u r g ö t u , I S - 1 0 1 Reykjavik Island

d r ö m m a r . U m e å a v h a n d l i n g e n h a r kastat ljus över helt a n d r a förhållanden än Islands äldsta bebyggelse. Referenser Andrésson, K. E. 1966. Island hefur enga forsögu. Viötal viö dr. Kristjån Eldjärn bjööminjavörö. Timaril Måls og menningar 27, s. 3 5 2 - 3 6 5 . Gisinger, F. 1963. Pytheas von Massalia. Paulys Realencyclopädie der classischen Allertumswissenschaft. Band XXIV. Stuttgart, spalt 3 1 4 - 3 6 6 . Hermanns-Auöardötlir, M. 1989. Islands tidiga bosättning. Studier med utgångspunkt i merovingertida-vikingatida gårdslämningar i Herjölfsdalur, Vestmannaeyjar, Island. (Studia Archaeologica Universitatis Umensis 1). Umeå. Hurst, D. (ed.) 1962. Bedde Opera, pars II.2. In Regum librum XXX questiones. (Corpus Christianorum CXIX). Turnholti. Islands Nationalarkiv. bjööskjalasafn Islands. Bps, Biskupsskjalasafn. Reykjavik. Islendingabök Ara frööa 1956. AM 113a and 113b, fol. Wilh an introduction by J o n Johannesson. Reykjavik. Jones, C. W. (ed.) 1977. Bedde Opera, pars VI,2. De

Varför Mariakyrkans stora sydkapell i Visby inte kallades Swertingska kapellet under medeltiden
Visbyfranciskanernas årbok berättar att år 1342 halshöggs stadens båda borgmästare, Herman Swerting och Johannes Moop, jämte "många a n d r a " (SRS I pag. 33). Båda "tungo r n a " drabbades, ty Johannes Moop var tydligen den gutniske borgmästaren. Uppgiften om detta "blodbad" har införts i årboken utan varje som helst kommentar, trots att det rör sig om två av stadens ledande män. Först 1633 möter i Strelows krönika uppgiften att de båda borgmästarna "med nogle aff rådet och b o r g e r e " blev halshuggna på torget, emedan de "hafde indgangit och samtyckt ledingszpenge at utgifuis til Sverrig deris borgere ubewist" (s. 161 f ) . Strelows ersättning av "multi alii" med några av rådet och borgerskapet är en precisare uppgift än årbokens "många andra". Avrättningarna måste ha engagerat samtidens Visbybor starkt, och en levande tradition kan ha funnits ännu på Strelows tid. Därtill kommer att Magnus Eriksson genom en urkundligt bevarad överenskeimFornvännen 86 (1991)

melse med två representanter för det gotländska landstinget 1344 avtalat, att bondemenigheten i dess helhet till Visby stad för konungens räkning skulle betala en summa på 1 000 kölniska mark vid ett fastställt datum. O m utbetalningen inte skedde i tid, tillkom ränta (DS V: 3805, Yrwing 1978 s. 41 f ) . Det kan röra sig om en uppgörelse om den olagliga utbetalningen av ledungspengar 1342. I annat fall bör det röra sig om ett kungligt lån, som bonderepubliken åtagit sig att betala. Trots vad som hände 1342, kan detta vara möjligt. Sju år senare, dvs. 1349, aktualiserade Herman Swertings söner Simon och Gregorius händelserna 1342 genom en supplik, riktad till påven Clemens VI (DS VI: 4429). Bröderna har i suppliken nämnt sig "laid in diocesi Lincopensi" dvs. lekmän i Linköpings stift, vilket väl tyder på att de då ännu inte lämnat Visby för gott (jfr Lindström 1892 s. 92). I suppliken har de begärt att få grunda ett kapell i S:ta Maria församlingskyrka i Visby till

Debatt den Allsmäktiges lov och till ära för den heliga jungfrun och martyren Katarina. Den heliga Katarina avsågs bli kapellets palrona. De önskade att göra detta av omtanke om sina och sina förfäders själars frälsning. Det måste också påpekas att borgmästaren Johannes Moop är helt ute ur historien med anteckningen i Visbyfranciskanemas årbok 1342. Suppliken har varit oklanderlig i sina formuleringar. Påven biföll den 17 maj 1349 brödernas begäran, då de förbundit sig att bekeista kapellbygget ined sina samlade förmögenheter och tillika doterat kapellet med en årlig och evigt utgående summa på 30 guldfloriner, avsedda för en i kapellet tjänstgörande kaplan. Påven bifaller suppliken, i .synnerhet som stiftets biskop redan givit sitt samtycke ("quodque diocesani loci ad hoc assensus accedit"). Han tillerkänner också bröderna Swerting och deras efterkommande patronatsrätt i fråga om kaplantjänsten, dvs. rätt att föreslå Linköpingsbiskopen lämplig kandidat till tjänsten. Det synes i detta fall inte enbart vara fråga om en vanlig fämiljcvikaria, trots att formuleringarna kan tyda därpå. En sådan borde ba varit en angelägenhet enbart fiir stiftets biskop. Kaplantjänsten synes i stället ha uppfattats seim en speciell tjänst, knuten till en s. k. vikaria. Detta kapell har byggts, sannolikt under 1350-talet. G. Lindström identifierade det i sina Anteckningar om Gotlands medeltid (1892 s. 92 f.) med del stora kapellet på kyrkans sydsida eich införde samtidig) i litteraturen benämningen "Swertingska kapellet". Före honom hade dock J ö r a n Wallin gjort samma idcniilik,nion genom att kalla kapellet "S Maria och St Katharine capell" (Wallin 1747 s. 131). Denna identifikation har sedan accepterats fram till 1978, då G. Svahnström i sin stora och förtjänstfullt illustrerade monografi om Mariakyrkan hävdade att detta kapell är äldre än 1350 och sannolikt byggt omkr. 1310. Han avvisar följaktligen namnet Swertingska kapellet och kallar det i stället "Stora kapellet", ett namn som möter i källmaterialet först efler mitten av 1700-talet, sedan ett mindre kapell byggts framför den I. k. Brudportalen (Svahnström 1978 s. 162 sp. 2). I tryck möter detta namn hos J. G. Klingwall (Klingwall 1824 s. 3; 3-91 Kfi-tl

33

Yrwing 1986 s. 306). Svahnström identifierar i stället Swertingska kapellet med del s. k. Köp-

manskoret.
Det finns emellertid en urkund enn det Swertingska kapellet, som forskningen foga intresserat sig för. Den är daterad den 21 juli 1413. G. Lindström berör den ganska utförligt (1892 s. 93 ff), dock utan att ange vilken källa han använt. Då urkunden annars namnes omtalas den endast som ett bihang till påvebullan från 1349, då dennas uppgift om de 30 gulelQorinema bytts ut mot inkomsterna från en inköpt lantegendom i Holstein. G. Svahnström påpekar att J ö r a n Wallin inte kände till påvebullan från 1349 men i Hogenskild Bielkes avskriftssaniling (RA) upptäckt ett brev, utfärdat av Linköpingsbiskopen Knut år 1413. Svahnström framhåller samtidigt, att J ö r a n Wallin liksom G. Lindström uppfattat kapellet på Mariakyrkans sydsida som Swertingska kapellet (Svahnström 1978 s. 199 not 163). När det gäller traderingen av detta brev, är Svahnströms framställning dock missvisande. 1413 års brev är utställt av Linköpingsbiskopen Knul den 21 juli i Nyborg på Fyn. Till Danmark hade biskop Knut anlänt redan i böljan på månaden. Den 6 juli 1413 var han med enn att utfärda ett indulgensbrcv, dvs. ett avlatsbrev, fiir dem som besökte Beisjöklosters S:t Nicolaikyrka i Skåne. Avlatsbrevet har inställts av ärkebiskop Pedher i Lund med flera andra biskopars "consens", nämligen biskoparnas i Roskilde, Linköping, Århus och Viborg (Repertorium Diplomaticum regni danici wedievalis 111:5265, Khvn 1906). Efter mitten av juli befinner sig Linköpingsbiskopen j ä m t e Reiskildebiskopen Petrus, Danmarks rikskansler, i Nyborg. Den 26 juli avkunnar Reiskildebiskopen cn dom i cn länsfråga i Nyborg (Regesla diplomatien historiae Danicae 1:3273). Fem dagar tidigare, dvs. 21 juli, hade biskop Knut, likaledes i Nyborg, utfärdat brevet om det Swertingska kapellet. De- båda prelaterna har tydligen gjort sällskap från Roskilde till Nyborg. Det enda som sagts enn traderingen av biskop Knuts brev i litteraturen, är vad Svahnström yttrar i den nämnda noten, i vilken han
Förmännen 86 i 1991)

34

Debatt gick, att "ett visst kapell" grundats i S:ta Maria kyrka i Visby till Guds ära och för nämnde herr Hermans själs frälsning. Låt oss först jämföra detta med suppliken till påvestolen 1349. Denna "fullkomliga och värdiga upprättelse" av Henrik Swerting hade hans söner åstadkommit genom vissa "upprättelsehandlingar" av vilka den viktigaste var förbindelsen att grunda ett visst bestämt kapell i S:ta Maria. I suppliken 1349 namnes ingenting om denna uppgörelse. Henrik Swertings namn förekommer överhuvudtaget inte i den. I stället begär bröderna Swerting att få grunda ett kapell i samma kyrka för sina egna och sina förfäders frälsning och de lovar bygga det med sina samlade förmögenheter lill Gudi lov och den heliga jungfruns och martyren Katarinas ära. Det enda i suppliken, som antyder att någonting föregått supplikens översändande, är att det förklaras att Linköpingsbiskopen gett sitt samtycke till brödernas planer på kapellbygget och doteringen av kaplantjänsten. Bröderna Swertings personliga behov av en uppgörelse med det gudomliga betonas starkt i suppliken 1349. Påven tillskriver nämligen bröderna följande yttrande: quod nos de salute propria cogitantes et cupientes terrena in celestia et transistoria in eterna felici commercio commutare ad omnipotentis Dei laudem ac in honorem et sub vocabulo beate Katherine virginis et martyris pro vestra et progenitorum vestrorum animarum salute. Fritt översatt betyder detta, att bröderna Swerting 1349 tänkte och önskade byta det jeirdiska mot det himmelska och det förgängliga mot det eviga till den allsmäktige gudens lov och den heliga jungfrun och martyren Katarinas ära samt till frälsning för deras och deras förfäders själar genom en lycklig förbindelse att grunda ett visst kapell i Sankta Maria församlingskyrka i Visby. Det är i suppliken 1349 fråga om bröderna Swertings och deras förfäders frälsning. Denna frälsning förutsattes kunna bli verklighet genom en "felix commercio", dvs. en lycklig förbindelse. Förbindelsen har karaktären av en uppgörelse, ty de tillbyter sig och sina förfäder salighet genom att bygga ett visst kapell i

förklarar, att J ö r a n Wallin upptäckt brevet i Hogenskild Bielkes avskriftssamling. Detta må vara sant för Wallins del, men vad han upptäckt var en avskrift efter en avskrift av en vidimation. Denna vidimation ingår i biskop Hans Brasks kopiebok (RA, Signum A 7, fol. 86 r—v). Vidimationen är utställd av Jacob Mathiae, notarius publicus och "dericus Roskildensis dyocesis". Han förklarar sig ord för ord ha jämfört vidimationen med originalet och bekräftat "med egen hand". Denna avskrift i biskop Brasks kopiebok har införlivats med Hogenskild Bielkes avskriftssamling. Vidimationen i biskop Brasks kopiebok trycktes redan 1833 i HSH 18 (s. 255 f ) . Vad G. Lindström använt är oklart, eftersom han saknar hänvisning. Originalet har varit avsett för släkten Swerting eller snarare förvaltarna av donationen till kaplantjänsten, vilken biskop Knut tar i sitt beskydd med löfte att vaka över att pengarna endast användes i enlighet med påvebullan från 1349 och framför allt att de inte utnyttjades för världsliga ändamål. Biskop Knuts brev från 1413 är emellertid i flera avseenden märkligt, då det på ett oväntat sätt belyser, vad som försiggått före kapellbygget i Visby. Redan efter de inledande fraserna följer ett parti, som förtjänar att återges i dess helhet, ty biskop Knut lämnar däri viktiga uppgifter om bakgrunden för Swertingska kapellets tillkomst. Det åsyftade partiet lyder: ad nostri notitiam verissime peruenil quomodo quondam dominus Hermannus Swerting, proconsul in Vijsby, nostri diocesis, lemporibus aliquibus elapsis vj violenter et minus iuste intcremptus est in Vijsby (Wison!) et filiis suis seu heredibus perinde facta est emenda et condigna satisfactio et inter satisfactionis opera quedam capella fundata est in Vijsby in ecclesia beate Marie virginis ad honorem dei et dicti domini Hermanni sie interempti anime ad salutem. Innebörden i denna passus är att det kommit till biskop Knuts pålitligaste kännedom, hur förre borgmästaren Herman Swerting i Linköpings stift i något förliden tid våldsamt och mindre rättvist avrättats i Visby. Hans söner och likaså arvingar hade emellertid åstadkommit en fullständig och värdig upprättelse av fadern. I denna upprättelses handlingar inFornvännen 86 (1991)

Debatt S:ta Mariakyrkan i Visby. Denna uppgörelse var klar, när suppliken insändes 1349, ty Linköpingsbiskopen hade gett sitt samtycke till den. Biskop Knuts brev 1413 avslöjar således verkligheten bakom suppliken. Biskopen förklarar att det avtalade, vissa kapellet byggdes för att möjliggöra en "emenda et condigna satisfactio", en fullkomlig och värdig upprättelse av Herman Swerting. Kapellbygget var en av de "opera satisfactionis" som krävdes. Det var en botgärning, som föreskrives för absolution i den kanoniska rätten. I suppliken hade man framställt kapellbygget som en handling enbart av föredömlig fromhet. Genom påvebullan 1349 förvandlades frågan om Henrik Swertings upprättelse och absolution till en lokal stiftsangelägenhet, lösbar enligt den kanoniska rättens bestämmelser. Kyrkan var visserligen skyldig att förlåta den syndare, som uppriktigt ångrade sina synder. Det gällde emellertid mindre synder och sådan absolution gavs av biktfader. Rörde det sig om svåra synder, skedde det alltsedan IV Laterankondliet 1215 genom ärkebiskopen eller biskopen i stiftet (Hinschius V s. 106). Dock var biskopens befogenhet begränsad till absolution, som enbart förde med sig kortare avlatsperioder. Denna begränsning har bröderna Swerting undvikit genom att begära påvens tillstånd till kapellbyggnaden. En anklagelse inför domstol, som resulterat i en dödsdom med följande avrättning bör med nödvändighet ha fört med sig exkommunikation. Med 1200-talet "ist die generdle Exkommunikation ein allgemeines Rechtsinstitut der Kirche geworden" (Hinschius V s. 137 paragraf 266). I Visby måste Henrik Swerting ha drabbats av exkommunikation, dvs. uteslutning ur kyrkan (Hinschius V s. 3, paragraf 261). En exkommunikation kan dock hävas genom en särskild kyrklig akt, kallad abseilution. För absolution kräves emellertid s. k. satisfaktion, dvs. en bot som skall utgöra ersättning för den skada som den absolution-sökande vållat. Därtill kom att han borde ha visat djup ånger (Hinschius V s. 145 ff, 113ff, 667). Någon ånger över sin handling kan Henrik

35

Swerting inte ha visat före eller vid avrättningen, eftersom han säges ha avrättats med våld på ett våldsamt sätt i biskop Knuts brev. I sådant fall vilade det helt och hållet på arvingarnas vilja och förmåga att genomdriva en absolution (jfr härtill Hinschius V s. 147 f, paragraf 269). Faderns bristande ångerfullhet måste dock ha varit ett problem. Biskop Knut talar om flera "opera satisfactionis", och biskopen synes ha velat parera faderns brist på ångerfullhet med att han avrättats "minus iuste", mindre rättvist. Det har gällt att framställa absolutionen i en så fördelaktig dager som möjligt. Henrik Swerting har inte kunnat begravas i vigd j o r d 1342. Kapellbygget var ett absolut villkor för Herman Swertings absolution. Det kan därför inte röra sig om ett familjekapell eller en familjevikaria. För Simon och Gregorius Swerting har faderns avrättning varit en plågsam upplevelse. De har tvingats att leva med den i sju år. Suppliken till påven 1349 har ingått i förberedelserna för Herman Swertings upprättelse. Den måste ha angått såväl "forum e x t e r n u m " som "forum internum", dvs. den krävde anslutning både från världslig och kyrklig sida (se Hinschius VI s. 154). På den världsliga sidan rörde det sig om den tyska " t u n g a n " inenn Visbysamhället. Den hade sitt centrum i Mariakyrkan och vid den hade Herman Swerting 1319 tillhört kyrkvärdarna (DS 111:2211; Yrwing 1940 s. 268-272). Den ersättning för vållad skada, som den kanoniska rätten föreskriver för den svårt belastade syndare, som önskade absolution, tillkom i detta fall "den tyska tungan" inom Visbysamhället. Den "felix commercium", som påvebullan från 1349 åberopar, bör ha slutits mellan bröderna Swerting och Visbytyskarna, representerade av den tyska Mariaförsamlingen. Det måste således röra sig om ett kapellbygge, som Mariaförsamlingen haft intresse av. Den har därför haft ett bestämmande inflytande över dess utformning. Till detta kapell knöts också en dotation, årlig och evig, av 30 guldfleiriner som lön åt en kapellkaplan. Denne skulle ansvara för den Swertingvikaria i kapellet, senn kunde instiftas först i samband med Herman Swertings absolution. 1 samband därmed kunde hans kvarFomvännen 86 (1991)

36

Debatt för Svahnström. Abildgaards teckning avbildar även portalen med strävpelarna och ädikulorna, fast mera skissartat. För skulpturerna har på Abildgaards teckning dock utrymme saknats. De saknas även på Kornerups teckning. Där verkar de snarast saknas på grund av att de varit söndervittrade. Annars borde de ha antytts på något sätt. De har nyhuggits först vid sekelskiftet 1900 efter ritningar av Hägg (Svahnström 1978 s. 54; om Hägg ibidem s. 190 ff). Vad Hägg haft för förebilder synes vara okänt. J ö r a n Wallin har varit influerad av den avskrift av 1413 års brev, som han fann i Hogenskild Bielkes avskriftssamling, när han i sina Gotländska samlingar införde dubbelnamnet "S:ta Maria och S:ta Katarina kapell" (1747 s. 131). O m han byggt enbart på brevet, borde han ha kallat kapellet "S:ta Katarinas kapell", ty hon namnes i biskop Knuts brev 1413 ensam som patrona i enlighet med påvebullan 1349. Tydligen visste han att helgemet i vänstra ädikulan var jungfru Maria. Båda ädikulorna på sidorna av kapellportalen fanns j u enligt Abildgaards teckning på J ö r a n Wallins tid. Det finns ingen anledning att betvivla, att så varit fallet alltsedan strävpelarnas tillkomst under medeltiden. De har ingenting med 1500- eich 1600-talets Visby att göra. Även de bekräftar således att Mariakyrkans stora sydkapell är det Swertingska bot-kapellet. Påvebrevet ger en säker "terminus post q u e m " för kapellbygget, nämligen 1349. Bygget behöver emellertid inte ha startats redan 1350. En garanterad förbindelse att uppföra kapellet med det snaraste kan ha räckt för en omedelbar absolution (Hinschius V s. 667) efter mottagandet av påvebullan 1349. Svahnström hävdar däremot att eftersom kapellet har kyrkans "rikaste arkitektoniska och skulpturala utstyrsel" bör dess ålder och förhållande till andra samtida byggnader kunna lösas. Han riktar därför först in sin undersökning på sydkapellets portal. Den kan ge "intryck av att vara en tämligen ordinär höggotisk portal" (Svahnström 1978 s. 1 5 5 f ) , men när han granskar den har han funnit flera ovanliga drag. Vimpergen har klättrande fialer, tre på var sida och en toppfial med en skulptur, förestäl-

levor också begravas i vigd j o r d , möjligen under golvet i kapellet. Ingen medeltida källuppgift berättar något om var detta kapell byggdes, men det framstår som självklart, att Mariaförsamlingen bestämt, att det skulle byggas som en förhall framför kyrkans huvudingång på sydsidan. När det gällde patrocinium för kapellet, hade kyrkans egen patrona, jungfru Maria, presidium för den heliga Katarina. S:ta Katarina kunde inte förbigås på g r a n d av påvebullan 1349. H o n fick därför en sekundär roll som patrona för Swertingvikarian. De båda strävpelare med ädikulor, som ramar in kapellels portal, synes tillhöra den medeltida exteriören. För frågan om vem som byggt kapellet har de naturligtvis betydelse. Brunius menar att de fem strävpelarna byggts till förstärkning av kapellets yttermurar, då dessa är tunnare än kyrkans övriga murar (Brunius 1884 s. 147). Roosval förklarar visserligen att exteriörens stenskulptur till stor del är ny (1950 s. 155). Därmed åsyftar han liksom Svahnström (1978 s. 54) att i synnerhet ädikulornas helgeinskulpturer nyhuggits omkring 1900. Vissa andra förbättringar skedde under 1800-talet (Brunius 1884 s. 62; Svahnström 1978 s. 179 ff). År 1987 företogs mindre utgrävningar på S:ta Marias västra och södra sidor. Enligt Eric Swanströms rapport konstaterades därvid "en delvis avvikande grundmurskonstraktion" i fråga om strävpelarna (Got. A. 1988 s. 281). Det antyds i samband därmed att de inte behöver vara samtida med själva kapellbygget. Detta behöver endast betyda, att slrävpelarna fogats till sedan kapellets yttre för övrigt fullbordats (jfr Brunius 1884 s. 147). Helgemskulpturerna måste ha kommit till samtidigt med ädikulorna. Den äldsta bilden av kapellet är en teckning av dansken S. Abildgaard, gjord år 1753. Den ingår i N. R. Brocmans Historisk-teipografiska samlingar (KB Gotland M : 1 0 : 8 , se Svahnström 1978 s. 171, fig. 231). Svahnström uppger att " d e n äldsta bilden av portalen" är en teckning av dansken D. Kornerup från 1851 (1978 s. 6 1 , fig. 65). Det beror förmodligen på att den är den första detaljerat tecknade bilden av portalen och därför mera användbar
Fomvännen 86 (1991)

Debatt lande Marias kröning. Av denna skulptur finns också en originaldetalj på domkyrkans vind (Svahnström 1978 s. 60, fig. 61). Fialer med denna speciella utformning säges sällan förekomma i Västeuropa och där endast i två fall, nämligen på Munstern i Strassburg och domen i Köln (ibidem s. 155). Svahnström avvisar dock en direktkontakt för kapellbyggets del. I stället tar han fasta på det samband, som kemsthistoriker tidigare framhållit ha existerat mellan kapellbygget i Visby och domkyrkobygget i Uppsala, dit franska stenmästare inkallats, men han försvagar samtidigt detta samband genom följande påpekande: "Det ifrågavarande portalmotivet" påträffas visserligen inte nu i Uppsala, men det kan givetvis ha funnits i någon av fransmännens skissböcker (ibidem s. 155). Anmärkningsvärt finner han att portalen som enda större gotländska portal saknar vimperg. Samtidigt hävdas tympanonlösa portaler vara regel inom tegelbyggnadsområdena i Tyskland men vara sällsynta inom naturstensområdena (ibidem s. 156). Ett exempel på en sådan portal i ett naturstensområde namnes, nämligen domen i Freiburg im Breisgau (Svahnström 1978 fig. 208). Ingenting faktiskt har dock uppnåtts härmed, då västtyska stenmästare eller en västtysk byggmästare kan ha inkallats av bröderna Swerting. Svahnström övergår så till ädikulorna på strävpelarna. De säges vara relativt vanliga i den internationella gotiken (ibidem s. 156). Som exempel namnes åter domen i Freiburg im Breisgau. I Sverige förekommer ädikulor endast i Visby och i Uppsala. I Uppsala har de tidigt förändrats. Detta är ett intressant samband, även om det, som Svahnström själv framhåller, inte bevisar något absolut. Han håller dock fast vid det, därför att han övertygande konstaterar, att två av Visbykapellets masverksfönster är så lika två av fönstren i koret till Uppsala domkyrka, att han kan hävda att överensstämmelsen är fullständig (ibidem s. 1 5 6 f ) . Koret i Uppsala stod färdigt omkring 1310. Korbygget i Uppsala och kapellbygget i Visby hävdas vara samtida (ibidem s. 158). Den bakre gränsen för Visbykapellet sätter han därför till omkring 1310. Han menar att "starka skäl

37

talar för en byggnadstid i början av 1300talet". I grund och botten är det emellertid endast ett faktum, som kan karakteriseras som starkt, nämligen att korbygget i Uppsala skall ha avslutats omkring 1310. Säkerligen har Svahnström också rätt i att gotländska stenmästare inkallats till Uppsala, att gotländsk kalksten införts dit, och att beställningar av konstnärliga stenarbeten från Uppsalabygget placerats hos gotländska stenmästare, men detta visar inte att kapellet i Visby måste ha byggts omkring 1310. Han åberopar också andra skäl emot att Visbykapellet byggts på 1350-talet. Så menar han att digerdöden gör kapellbygget vid denna tid i Visby osannolikt och han finner även att kapellets storlek gör det osannolikt att två enskilda personer u n d e r rådande förhållanden velat och kunnat investera så betydande belopp i en kapellbyggnad (s. 162 sp. 1). Han åberopar slutligen att ingen medeltida tradition finns om att "Stora kapellet" byggts av Herman Swertings söner (s. 162 sp. 2). Att digerdöden skulle ha gjort ett bygge av kapellet i början av 1350-talet osannolikt, torde inte vara giltigt. Pesten kan inte ha stoppat byggnadsverksamheten i Visby. Livet måste j u gå vidare och ett redan avtalat bygge av ett bot-kapell stoppades inte gärna av pesten. Kapellets storlek förklaras, som vi ovan sett, av att bygget var avtalat som en nödvändig syndabot för faderns absolution. Därför säger sig bröderna i sin supplik till påven 1349 vilja bekosta bygget med sina samlade förmögenheter. Ifråga om traditionen att bröderna Swerting byggt sydkapellet har Svahnström liksom hans föregångare helt sett bort från biskop Knuts brev 1413. Även om där inte säges öppet, att så är fallet, är en antydan därom påtaglig, eftersom inget annat kapell kan ha fyllt en sådan uppgift. Ifråga om dateringen av kapellbygget har Svahnström en något annorlunda datering i sammanfattningen (s. 168). Där heter det: "ca 1310 —ca 1340. Stora kapellet och klerestorievåningen byggs och ö s t t o m e n förhöjs allt under inflytandet från den franska byggnadshyttan i Uppsala." Svahnström bygger denna datering av ombyggnaden på "stora likheter mellan Stora kapellet, klerestorievåningen
Fornvännen 86 (1991)

38

Debatt "Vikaria" är det ord, som i det medeltida Visby användes om stiftelser, som avlönade de präster, vilka åtagit sig att läsa föreskrivna mässor för stiftelsens föremål. Dessa själamässor lästes vid ett altare i kyrkan. Swertingska vikarian instiftades genom bröderna Swertings supplik till påven Clemens VI och fick påvlig bekräftelse i bullan 1349. Den var knuten till det botkapell, som bröderna u n d e r 1350-talet byggt åt Mariaförsamlingen och har haft sitt altare i kapellet. Kapellets peirtal kom därför att ramas in av två strävpelare med två ädikulor. Ädikulan till vänster innehöll kyrkans egen patrona, eftersom kapellet tillhörde Mariakyrkan. I ädikulan till höger placerades däremot den i påvebullan 1349 bekräftade patronan för Swerting-stiftdsen, den heliga jungfrun och martyren Katarina. Denna Swertingvikaria har fungerat fram på 1470-talet, då utbetalningarna upphörde. Ivar Axelssons och Visbyrådets brev har liknande innehåll. Båda parter oroar sig för att dessa själamässor kan tvingas upphöra och väntar, att Lybeck skall se till att utbetalningarna återupptas. Henrik Bensin hade fått med sig en vidimation av påvebullan från 1349, för att rådet i Lybeck skulle kunna förvissa sig om riktigheten i bröderna Swertings donation av de eviga utbetalningarna till vikarian i Visby. Båda parter uttrycker sin tro på att rådet i Lybeck har samma åsikt om att tjänsten måste upprätthållas, som man har i Visby. Därvid kommer man också in på frågan om vem som skulle ha tjänsten. Tydligen saknade den självklar innehavare. Släkten Swerting hade enligt påvebullan patronatsrätten. I båda breven hävdas också att Henrik Bensin de "vjkarie is vorleynt vann den rechten erven", dvs. att han förlänats vikarian av de rätta arvingarna. Man förväntar sig därför att Lybeck skall stödja hans krav på tjänsten. Henrik Bensin lyckades dock inte komma i besittning av den Swertingska vikarian 1477, ty i slutet av ett brev från Ivar Axelsson till Lybeck den 14 juni 1478, u p p r e p a r Henrik Bensin sin begäran om den vikaria, som han föregående år sökt utverka vid sitt besök hos den lybske borgmästaren Henrik Kastorp. Han motiverar nu sin begäran med att han tänkte lämna sin tjänst som skrivare hos Ivar

och östtornens övre delar" (s. 165). Roosval daterar samma ombyggnad till tiden före 1361 (1950 s. 55) och E. Lundberg förlägger den till tiden efter mitten av 1300-talet (1939 s. 137). Kapellbygget i Visby måste tillhöra 1350-talet, detta sagt utan ställningstagande till kyrkans ombyggnad för övrigt vid denna tid. Det är ett byggnadsföretag för sig utan samband med kyrkans ombyggnad. Man kan därför misstänka, att bröderna Swerting anställt en tysk arkitekt, som varit influerad av t. ex. västra portalen till domen i Freiburg im Breisgau (se Svahnström 1978 s. 153, fig. 208), när han skapade Visbykapellets sydportal. Efter år 1413 dröjer det ända till 1477, innan Herman Swertings namn återkommer i samband med Mariakyrkan. Det året skriver både Ivar Axelsson och Visby till borgmästare och råd i Lybeck. Breven är föranledda av att " d e vicharye na seligen her Herman Swertinghe ist hir nicht belesen u n d e geholden", dvs. av att vikarian efter salig herr Herman Swerting inte lästs och hållits. Orsaken att så inte skett, var att de 30 guldfloriner eller motsvarande summa i annat mynt, som bröderna Swerting enligt påvebullan 1349 förbundit sig att årligen för evigt betala till kaplanen i det kapell, vilket de samtidigt förbundit sig att bygga, inte betalts. Ivar Axelssons skrivare, Henrik Bensin, förde över breven till Lybeck. Han var samtidigt ute i egna ärenden (originalbrev på papper, Archiv der Hansestadt Lubeck). De är otryckta. (Band XI av LUB går endast t. o. m. 1470, HUB 10 och 11 förbigår breven, G. Lindström har införskaffat välskrivna kopior av breven. De tillhör ViLa.) Lybeck hade antagligen det yttersta ansvaret för att de 30 guldflorinerna eller motsvarande värde utbetaltes till den Swertingska vikarian i Visby. Simon Swerting hade tre döttrar, alla gifta med lybeckborgare, och en son som hade patronatsrätt till tjänsten vid Swertingvikarian (Lindström 1895 s. 528). Simon Swerting hade spelat en betydelsefull roll i Lybeck som rådman och borgmästare. Han avled 1388. Gregorius hade slagit sig ned i Stralsund och där haft en ledande ställning som rådman och borgmästare. Han synes ha avlidit 1394.
Fornvännen 86 (1991)

Debatt Axelsson. (HUB 10 s. 446 not 2. Original i Archiv der Hansestadt Lubeck.) Sedan dess är det tyst i källmaterialet om den Swertingska vikarian. Henrik Bensins intresse för tjänsten tyder på att de 30 guldflorinerna var en betydande inkomst, till och med så betydande att han kunde tänka sig lämna sin skrivartjänst för att få den. Guldfloriner präglades första gången i Florens från och med 1252. Därifrån spred sig präglingen under återstoden av 1200-talet till Frankrike, Rhentrakterna i Tyskland samt Ungern. I Lybeck började man prägla guldfloriner 1341, således i början av samma årtionde som Swertingvikarian instiftades. De tillhörde med sin höga guldhalt de värdefullaste mynten i Europa u n d e r medeltiden (Lagerqvist 1987, s. 4 9 f f , dens. 1970 s. 171). Är 1477 var båda bröderna Swerting avlidna sedan långt tillbaka. Arvingar fanns emellertid i Lybeck, i synnerhet ättlingar till Simon Swertings tre döttrar. Den holsteinska lantegendom, som skulle svara för utbetalningen av de 30 guldflorinerna, har av någon anledning inte uppfyllt sina skyldigheter. Lybeck har inte kunnat eller inte velat göra något för att upprätthålla tjänsten i Visby. Bensins kompetens för tjänsten är dock tvivelaktig. Sedan 1465 tycks han ha innehaft en tjänst "sine cura", dvs. utan prästerlig tjänsteutövning, vilken inbragte honom 4 mark penningar, i Mariakyrkan i Visby. Den hade han fått tack vare en supplik till påvestolen. Han namnes i den "dericus Caminensis", dvs. klerk i Cammin, en mindre ort i Westfalen (Vatikanarkivet Rom. Supplicationes Paulus II. An. 1. Lib. 9f. 220, i G. Lindströms urkundsavskrifter). Detta innebär emellertid inte, att han var prästvigd. Vikarietjänsten var inte någon tjänst "sine cura". Dock säges han i brevet ha varit föreslagen till tjänsten av " d e rätta arvingarna", som innehade patronatsrätten. Kanske bottnar den indragna utbetalningen till vikarian helt enkelt i att han inte var behörig, eller också har det hänt något med lantegendomen i Holstein. Därmed återstår att ta ställning till det s.k. Köpmanskoret, som Svahnström påstår vara "ett bättre alternativ" än "Stora kapellet".

39

Detta kor måste ha kommit till efter bygget av kyrkans sydkapell, då dess sydmur anslutits stumt till Sydkapellets östmur. Utrymme för koret har åstadkommits genom att något mer än 4 meter av kyrkans yttermur brutits ned och flyttats ut (Svahnström 1978 s. 99, 164). Benämningen "Köpmanskoret" är inte medeltida. I den medeltida Mariakyrkan har funnits minst två, möjligen tre, "vicariae perpetuae", dvs. beständiga familjevikarior. Den Swertingska från 1349 har behandlats ovan. Den äldsta kända instiftades av Henrik Plescow i hans testamente 1333. Däri donerar han 300 mark lybska penningar till "una vicaria perpet u a " i Mariakyrkan i Visby. Av dessa 300 mark penningar förpliktigas Hans' son Henrik att betala ut hälften. Far och son var då bosatta i Lybeck, dit fadern hade flyttat in från Visby, och där han blev rådman 1299 (Brehmer 1882 s. 52). Av någon anledning var Plescow dock osäker om vikarian skulle komma till stånd, ty han tillfogar att om denna donation inte kunde förverkligas, skulle pengarna tillfalla Mariakyrkan i Visby (original i Archiv der Hansestadt Lubeck, förlorat, Veröffentlichungen 1964 nr 126, avskrift i G. Lindströms avskrifter i ViLa). Den Plescowska vikarians existens i Mariakyrkan kan inte beläggas. Den var tänkt att bli en "vicaria perpetua". Donationen torde knappast ha räckt för en sådan. Därför krävdes en årligt säkrad inkomst. Tydligen var han medveten därom. Den tredje av dessa vikarior instiftades av rådmannen Henrik Munter och hans syster Heseke enligt ett testamente från 1427 (original i VDA, avskrift bland Lindströms urkundsavskrifter i ViLa). Den hade tydligen instiftats något tidigare, då den säges vara belägen under orgelläktaren. De förböner, som skulle läsas, gällde syskonen Munter och deras vänner, både avlidna och då ännu levande. Vikarian har haft ett eget altare under orgelläktaren. Testamentet 1427 garanterar vikarian inkomster, som skulle säkra dess existens, "also länge Wysbu steyt", dvs. så länge Visby existerade. De inkomster, som skulle säkra vikarians existens, utgöres i första hand av inkomster av deras fasta egendom i "Ollen stråte", dvs.
Fornvännen 86 (1991)

40

Debatt 1483 (ViLa), men i samtliga kallas det endast "Kapellet". År 1441 talas om " d e Capelle in unser leuen frowen kerke", 1477 om "unser Icuen vrowen dar in de Capelle" och 1483 om "unser leuen vrowen in de capelle". 1483 namnes eickså "unser leuen vrowen misse in der cappelen", dvs. Vårfrumässan i kapellet. Så förblev det med något undantag ända till mitten av 1700-talet (jfr Svahnström 1978 s. 162 med not 162).

Gamla gatan (Yrwing 1986 s. 304). De utgick antagligen i form av hyror och arrenden. Man får av testamentets uttryckssätt närmast uppfattningen att de ägde hela gatan. Av des.sa inkomster skulle- prästen, som var skyldig atl läsa fyra själamässor i veckan, ha 4 mark silver om året och kyrkan 1/2 mark silver. Pengarna skulle deras arvingar till gatan utbetala. Eventuellt överskott skulle användas till skatt och husunderhäll. Ytterligare tillfogas en åker, cn betning, Crucehagen jämte en stenlada uppe på Klinten, vars inkomster prästen skulle använda till att förse altaret med "wyn, wass unde breid", dvs. med vin, vaxljus och bröd. Om arvingarna krånglade med betalningen av nämnda 4 mark silver skulle vikarians präst vända sig till kyrkans föreståndare och kyrkvärdar för att få hjälp. Vägrar arvingarna ändå, skulle gatan själv betala, vad seim stadgas i testamentet. Det är tydligt att Swerting- eich Muntervikariorna hade ekonomisk] säkrade årliga inkomster. Plescowvikarian hade, om den överhuvudtaget kom till, inte några årligen inflytande inkomster och troligen därför ime eget altare i kyrkan. Dessa familjevikarior utan egna altaren utnyttjade antagligen Mariakyrkans sidoaltaren. Den enda vikaria med eget altare, som kommit till på 1400-talet, är Muntervikarian. Den är en verklig "vie aria perpetua" likseim Swertingvikarian. Några andra "vicariae p c r p e t u a e " har inte kommit lill efter Swertingvikarian. I så fall hade säkerligen handlingar därom funnits i Mariakyrkans arkiv som bevis om deras ekonomiska tillgångar. Det måste således vara Muntcrvikaiians altare, som placerats i det s. k. Köpmanskoret, vars sydvägg stumt ansluter till det Swertingska bot-kapellets östmur. Det framstår också klart att "vicariae p c r p e t u a e " endast kunde instiftas av myeket rika familjer. Andra familjer fick nöja sig med familjevikarior, som utnyttjade kyrkans sidoaltaren. Av arvingarna kan dessa "vicariae p c r p e t u a e " knappast ha varit uppskattade. Det framgår såväl av Henrik Plescows som Henrik Munieis testamenten! Under 1400-talet namnes kapellet tre gånger i det till Mariakyrkan direkt anknutna urkundsmaterialet, nämligen 1441, 1474 och
Fornvännen 86 (1991)

Referenser
Riksarkivet. Stockholm: Hans Brasks kopiebok. Signum A 7. Visby domkyrkas medeltidsurkunder, Deposition. Kungl. Biblioteket. Slockholm: N. R. Brocmanns Hislorisk-topografiska samlingar. Gotland M: 10:8. Visby Ijmdsarkiv: G. Lindström. Urkundsavskrifter. Diplomatarium suecanum 111, V, VI. Holniiae1878-1959. Hansisches Urkundenbuch 10. Leipzig 1907. Historiska handlingar lill Skandinaviens historia 18. Stockholm 1833. Liibeckisches Urkundenbuch XI. Liibeck 1905. Scriptores rerum Suecicarum medii aevii. I. Uppsala 1818. Hegesta diplomatien historiae Danicae I. Kiöbenhavn 1847. Rtgesten der Liibecker liiirgnlcsluniciilc iles Mittelalters. Veröffentlichungen zur Gesehichle- der Hansestadt Lubeck. Bd 17, Lubeck 1964. Repertorium diplinnatirum regni Danicae mediaevalis.

III. Köbenhavn 1906.
Brehmer, W. 1882. Der lubecker Burgermeister Jacob Plescow. HGB 1. Brunius, C. G. 1864. Gotlands kimsthistoria. I. Lund. Hinschius, I'. 1895, 1897. System des katholischen Kirchenrechls. V-VI. Berlin. Klingwall, J. G. 1824. Fornlemningar i Visby II. Stockholm. Lagerqvist, L. O. 1970. Svenska mynt under vikingatid och medeltid. Stockholm. — 1987. Ett tyskt guldmynt från Växiö domkyrka. Växiö. Lindström, G. 1892-1895. Anteckningar om dillands medeltid 1-2. Stockholm. Lundberg, E. 1939. Visbyhilder. Från forntid och hansevälde. Slockholm. Roosval, J. 1950. Den gotländska cicermien. 2 uppl. Stockholm,

Debatt Strelow, H. N. 1633. Chronica Guthilandorum. Kiöbinghaffn. Svahnström, G. 1978. Visby domkyrka. Sveriges kyrkor. Vol. 175. Stockholm. Swanslröm, E. 1988. Grävningsrapport. Gol. A. Wallin, J. 1747. Gothtändska samlingar 1. Stockholm. Yrwing, H. 1940. Gotland under äldre medeltid. Studier i baltisk-hanseatisk historia. Lund. — 1978. Gotlands medeltid. Visby. — 1986. Visby. Hansestad på Gotland. Slockholm. — 1986. Årtalet 1317 och Consistorium Visbycense i del medeltida Visby. Fornvännen.

41

— 1988. Det medeltida Visby, ett stadssamhälle med två tungor. Fornvännen. Förkortningar Got. A. - Gotländskt Arkiv VDA - Visby Domkyrkas arkiv ViLa - Visby Landsarkiv Hugo Yrwing Ö. Vallg. 39 S-223 61 Lund

Forskning och stipendieskatt
När stiftelse- och föreningsskattekommittén på försommaren 1990 framlade delbetänkandet "Beskattning av stipendier" (SOU 1990: 47), seim kortdigen innebar att stipendier och priser - hittills skattefria enligt svensk rätt skulle beskattas som intäkt av tjänst, dröjde det mindre än två dygn från betänkandets överlämnande, innan biträdande finansministern Erik Äsbrink i ett pressmeddelande (den 21 juni) förklarade att "regeringens avsikt aldrig varit att försämra de ekonomiska villkoren för konstnärlig och litterär verksamhet". Statsrådet tillade: "Jag vill därför redan nu deklarera att j a g inte anser det lämpligt att utvidga beskattningen av stipendier för konstnärlig och litterär verksamhet. Visserligen är det möjligt att keimpensera konstnärerna genom att samtidigt höja anslagen motsvarande inkomstbortfallet för de statliga stipendierna. Detta skulle emellertid inte täcka konstnärernas inkomstbortfall för övriga stipendier. Därför är det enligt min bedömning bättre att även i förtsättningen låta vissa stipendier förbli skattefria. Detta bör självfallet också gälla nobelpriset." Mellan betänkandets offentliggörande och denna regeringskapitulation låg givetvis en kraftfull och högröstad protest från det litterära facket. Skulle man granska statsrådet Åsbrinks utlåtande någeit närmare, är det åtminstone två slutsatser som obevekligen anmäler sig. För det första är statsmakterna tydligen inte beredda att genom ökade anslag kompensera ens de mest samliällssolidariska litteratörer och kemstnärer för det inkomstbortfall som det skulle innebära att dessa kulturarbetare beskattades för stipendier och priser. Vidare och det är här viktigare - finns det en andra stor och oenhetlig grupp av samhällsmedborgare, för vilka stipendier och priser visserligen sällan erbjuder någon total försörjning men likväl betyder mycket, men beträffande vilka det inte med samma iver bedyras att regeringen när den gav stiftelse- och föreningsskattekommittén dess direktiv skulle ha saknat hotfulla planer: det är rikets studerande, forskare och idrottsfolk. Dem är det tydligen enligt bedömningarna på högsta ort inte så synd om. Ty med stipendium, heter det nämligen i stiftelse- och föreningsskattekommitténs förslag till p. 2 i anvisningarna till 19 § kommunalskattelagen, "avses sådant bidrag till fysisk person, som utges för mottagarens utbildning eller för att stödja en av mottagaren planerad eller bedriven litterär, konstnärlig eller därmed jämförlig verksamhet, idrottslig verksamhet eller verksamhet som forskare eller uppfinnare" (mina kursiveringar). Utbildning, idrott, forskning och upplinnararbete omfattas inte av det "fribrev" som statsrådet Äsbrink efter kända höga föredömen i valtider utfärdar till andens sanna arbetare. Från idrottens talesmän har redan kraftiga protester hörts. Forskningens och utbildningens företrädare har hittills i huvudsak tegat. Det är om dessa det följande skall handla. Det skall här från början och med all kraft sägas ifrån att deras tystnad inte beror på att de Fornvännen 86 (1991)