Vägmätningar för milstolpar Nordin, Stefan Fornvännen 86, 11-14 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1991_011 Ingår i: samla.raa.se

Vägmätningar för milstolpar
Av Stefan Nordin
Nordin, S. 1991. Vägmätningar för milstolpar. (Road measurements for milestones.) Fornvännen 86, Slockholm. Several publications of låter years suggest that the instrue lions of 1693-1698 lo make Stockholm a point of departure for the Swedish road measurements were a failure. An investigation of lhe road measurements before and after the 1690's has, however, shown ihal the inslructions were followed in most cases and that lhe results are rather successful.
Stefan Nordin, Terrängvägen 45, S-l 75 40 Järfälla.

Under 1980-talet har en del länsstyrelser, museer och hembygdsföreningar utgivit skrifter och rappeirter av olika slag, om vägväsendet i respektive region. Milstolparna har i det sammanhanget haft sin givna plats och en del av publikationerna har mer eller mindre utförligt beskrivit de svenska milstolparnas historia i allmänhet och hemortens milstolpar i synnerhet. I allmänhet har man utnyttjat tryckta källor eller lättillgängliga arkivkällor, exempelvis Elers. Gemensamt för de flesta tryckta källorna om svenska milstolpar är att milstolparna beskrivits mindre utförligt än vägväsendet i övrigt och som helhet. Det har varit ett naturligt resultat eftersom huvudämnet ftir de publikationer j a g tänker på, nämligen Friberg (1951), H o p p e (1945), Lorichs (1932), Svenonius (1937), Lassila (1972) och Enghoff (1938), har varit vägnätets utveckling inom hela län. Endast Mannerfelt (1942) och Ernvik (1974) har beskrivit milstolpeutvecklingen inom respektive regioner någorlunda utförligt. Till de ovan angivna stiirre publikationerna ska läggas åtskilliga smärre under de senaste 3 0 - 4 0 åren, exempelvis uppsatser i årsböcker. Arkivforskningen bakom dessa är högst varierande men inriktar sig naturligtvis på den lokala utvecklingen. Från detta tryckta källmaterial hämtar de flesta länsstyrelser, länsmuseer och hembygdsföreningar sina uppgifter om milstolpar när man publicerar sina rapporter och upp-

satser. I allmänhet inleds de med en allmän utvecklingsredogörelse. I dessa inledningar har jag ofta återfunnit ett påstående som, såvitt j a g funnit, första gången gje>rdes i en skånsk årsbok från 1967 (Söderpalm 1967). Påståendet är att försöken att göra Stockholm till utgångspunkt för vägmätningarna i hela riket "misslyckades". Ett sådant kategoriskt Utdömande av "försöken att göra Stockholm till utgångspunkt för vägmätningarna i hela riket" är enligt min uppfattning inte riktigt. Vägmätningar över hela riket aktualiseras genom 1649 års gästgivareförordning som dels fastställer en normerad svensk mil, dels föreskriver att milstolpar skall sättas upp. De äldsta bevarade vägmätningarna för milstolpar är från Uppsala län (Uppland; 1651) samt Västernorrlands län (1649, 1651). Vägmätningen i Stockholms län utgick från "Barnhuset" resp. Södermalms tullport, vägmäiningarna i Västernorrland utgick från länsgiänsen på Ärskogen. Således ser man redan där att residensstaden som utgångspunkt inte var aktuell ens i detta tidiga skede. Länsgränscn på Älskogen användes sannolikt som utgångspunkt därför att vägmätningen genom Hälsingland ännu inte hade företagits. Grunden för vägmätningarna, nämligen att få kunskap e>m skjutsavstånd för beräkning av skjutspenningar, gör det logiskt att man strävade efter vägmätningar som löper obrutna hela landet igenom. Vägmätningsprotokollen från andra halvan
Fornvännen 86 (1991)

12

Stefan Nordin Från 1693 kommer de första av de förment "misslyckade" direktiven om att Stockholms slott skulle vara utgångspunkt för vägmätningar. Enligt Gripenhielms brev 7 maj 1693 var detta en resolution av Kungl. Maj:t. Lantmätaren Lars Hoffstedt började emellertid den nya vägmätningen vid en milstolpe vid Järva krog (som sålunda stod en halv mil från Barnhuset) varför hans arbete måste göras om. Någon direkt ny vägmätning som avsatt spår i arkiven har emellertid inte påträffats. Den S j u n i 1694 skriver Gripenhielm återigen till Hoffstedt med beskedet att Kungl. Maj:t bestämt att utgångspunkten för rikets vägmätningar skulle vara "mitt uthi skillnaden emellan stora Kyrkiobrinken, Wästerlånggatan, Norrebro, Smedgatan, samt store gatan neder åth Riddarhuuset i Stockholm". Skillnaden mot 1693 års direktiv var alltså inte så stora och någon vägmätning direkt knuten till 1694 års direktiv har inte återfunnits. I j u n i 1698 förnyas direktiven till lantmätarna, dock något svävande med orden "(vägmätningarna skall) taga sin begynnelse ifrån een wiss ohrt här I Stockholms stad ...". Instruktionerna 1693-1694 och 1698 är alltså de försök att göra Stockholm till utgångspunkt för hela riket, som "misslyckades". Låt oss därför se hur dessa direktiv styrde 1 700-talets vägmätningar. Under perioden 1695—1715 förekommer inga större genomförda milstolpeprojekt i Sverige, med undantag för Skaraborg och Ö r e b r o . Ö r e b r o läns projekt sträckte sig från 1693 till 1696. Skaraborgs projekt startade med vägmätningen 1697 och milstolpeuppsättning under 1707. Både Ö r e b r o och Skaraborg placerade sina milstolpar efter vägmätningar som börjat vid länsgränserna. Följaktligen ansåg man sannolikt att man följde instruktionerna så gott man kunde i brist på föregående länsmätningar. I Kopparbergs län beordrade landshövdingen år 1705 en vägmätning som skulle utgå från "Wattusprånge n " vid Kungsgården. Landshövdingen återkallar emellertid befallningen efter kort tid då han erinrar sig bestämmelsen om Stockholms slott som utgångspunkt för alla vägmätningar. Den äldsta bevarade 1700-lalsvägmätningen för Stockholms län utfördes av Jacob

av 1600-talet är bevarade högst sporadiskt. Av de bevarade, j ä m t e andra uppgifter (andra arkivhandlingar och 1600-tals helmilstolpars placering i förhållande till residensstäderna ännu i vår tid), kan man emellertid dra slutsatser om vilka utgångspunkter som har använts. På så sätt får man en brokig skara utgångspunkter: Västemorrlands län 1649—1651 = länsgränsen vid Årskogen. Kopparbergs län 1652 = länsgränsen. Kalmar län 1655 m Kalmar (förmodligen slottet). Göteborg och Bohus län 1658 = Bohus fästning och Uddevalla. Kopparbergs län 1670-talet — Falun (i de flesta fallen). fönköpings län 1674 = Jönköpings slott. Västmanlands län före 1688 = sannolikt Västerås slott. Hallands län 1685 = Halmstad. Västmanlands län 1688 = Nykvarns bro. Örebro län 1693 = Fellingsbro (sannolikt avses länsgränsen). Skaraborgs län 1697 = "sista i Närke". Även om källmaterialet är litet och ibland osäkert kan man skönja en process som börjar med att man strävar efter en obruten vägmätning som i brist på föregående mätningar får börja vid länsgränser. På grund av bristande vägmätningar i "föregående" län och de "omotiverade" utgångspunkterna förvägmätningen i Uppland 1651, (sträckan Ö v e r g r a n Nykvarns bro mättes för övrigt första gången år 1680), valde man i allt högre utsträckning residensstadens slott som utgångspunkt. Resultatet blev givetvis att såväl de resande som de skjutsande upplevde avståndsangivelser på gästgivaretavlor, milstolpar och vägböcker som i högsta grad otillförlitliga. Generaldirektören Gripenhielm uttrycker detta i ett brev 27 november 1688 med orden; "Emädan uthi de gamble wägeböckerna upå ett och annat ställe förspörias en stor orichtigheet, för hwilcken orsak skull wägemätningarna uthi Rijket lära upå månge orter å nyo företagas ..." Av de ovan angivna exemplen kan man se att länsgränserna från 1688 återigen blev vanligaste utgångspunkt vid vägmätningar.
Fornvännen 86 (1991)

Vägmätningar for milstolpar Braun år 1722, för övrigt den vägmätning som i huvudsak styrde även 1777 års milstolpar i Stockholms län. Utgångspunkt för alla vägmätningar som utgår från Stockholm är år 1722 "Stockholms slotts portar". Mätningen på sidovägarna utgick från "sista" milstolpen på Stockholmsvägen. I praktiken innebär detta givetvis att alla vägmätningar på alla mätta vägar har sin utgångspunkt i Stockholms slotts portar. Att beakta i detta sammanhang är att de flesta bevarade vägmätningar är smärre vägmätningar som endast som utgångspunkt anger någon milstolpe utefter en större väg som redan är försedd med milstolpar, vars plats bestämts vid någon tidigare vägmätning. I detta sammanhang redovisas därför endast de vägmätningar där man klart anger att utgångspunkten varit länsgräns, sista milstolpe i föregående län, residensstaden eller där andra dokument eller dagens bevarade milstolpar avslöjar att utgångspunkten måste ha varit residensstaden eller Stockholm. En redovisning av milstolpeprojekt under 1700-talet och början av 1800-talet med föregående vägmätningar visar att utgångspunkterna har varit följande: Uppsala län 1716 - Milstolparna på Stockholm-Enköpingsvägen skall ange avståndet till Stockholm. Detta avstånd var j ä m n t (angav endast hela mil). Uppsala län 1754—56 — Vägen StockholmGävle (Härnäs) är en obruten vägmätning och alla sidovägars milstolpar utgår från denna. Södermanlands län 1726 — Vägmätningen utgår från sista stolpen i Stockholms län. Södermanlands län (Gripsholms län) 1737 Utgår från Stockholm. Södermanlands län 1764 — Helmilstolpama n o r r om Nyköping anger j ä m n t antal mil till Stockholm, ojämnt till Nyköping. Utgångspunkt har alltså varit Stockholm. Helmilstolparna söder om Nyköping visar j ä m n t antal mil till både Stockholm f)ch Nyköping, en förändring som bara hypotetiskt kan förklaras. Östergötlands län 1755 — Vägmätningarna utgår från sista milstolpar i Södermanlands län. Kalmar län 1737 — Vägmätningarna utgår från Kalmar.

13

Blekinge län 1796 - Lantmätare Vickenberg utgår från sista milstolpen i Kalmar län. Eftersom detta var en kvartmilstolpe måste han "kafva" sig ytterligare en kvartmil u p p i Kalmar län för att utröna om nästa milstolpe visade hel eller halv mil. fönköpings län 1779 — Helmilstolparnas läge i förhållande till Jönköping antyder starkt att Jönköping inte utgjort utgångspunkt. Hallands län 1844 - Efter flera olika direktiv, nämligen att börja mätningen vid "södra länsgränsen", "från Halmstad", från "sista stolparna i Göteborg och Bohus län resp. .Älvsborgs län" (om milstolpar där saknas ska lantmätaren utgå från "närmast utom länet liggande gästgivaregård"), utförs mätningen 1846 från Göteborgs rådhus. Gävleborgs län 1749 - Kustlandsvägen mättes från sista milstolpen i Uppsala län. Inlandsvägarna mättes från Gävle stads torg. Kopparbergs län 1744 — All vägmätning börj a r från "närmaste stolpe uti Wessmanland". Västemorrlands län 1811 — Mätningen började vid gränsen mot Hälsingland. Sannolikt avses sista stolpen i Hälsingland. Västerbottens län 1801 — Helmilstolparna står på bara ca en halv mils avstånd från Umeå såväl i norr som söder. Utgångspunkt för mätningen kan alltså inte vara Umeå. Norrbottens län 1828 - Lantmätaren fick först order att börja vägmätningen vid Övertorneå moderkyrka. Sedermera ändrades detta till "Luleå". Eftersom Piteå var residensstad avses sannolikt Nederluleå kyrka. En lokal uppfattning att en minnessten vid Öjeby kyrka utgjort utgångspunkt för vägmätningar har inte kunnat verifieras. Avståndet mellan milstolparna över länsgränsen är korrekt vilket antyder att mätningen vid verkställigheten började från sista milstolpen i Västerbottens län. Här har inte medtagits Gotlands, Ölands och Visingsö vägmätningar som av naturliga orsaker har sina speciella utgångspunkter. På Gotland var det givetvis Visby. Av ovanstående femton exempel visar tretton, från sannolikt till helt säkert, på att mätningen följt 1690-talets instruktioner. Endast ett exempel visar att residensstaden var utgångspunkt. Det sista exemplet har varken
Fornvännen 86 (1991)

14

Stefan Nordin Av det anförda framgår enligt min mening att man inte gärna kan kalla 1690-talets instruktioner om Stockholm som utgångspunkt för rikets vägmätningar som "misslyckade". I de flesta län är än idag 1700-talsmilstolparna placerade efter vägmätningar som utfördes på 1700-talet och de flesta läns vägmätningar har utgått från milstolparna i angränsande län närmare Stockholm. Referenser
Civilförvaltningsarkiv i landsarkiven i Göteborg, Härnösand och Uppsala. Elers, J. Väghistoriska undersökningar frän 1790-t. (Manuskript.) Uppsala universitetsbibliotek. Enghoff, K. 1938. De allmänna vägarna i Malmöhus län. Lund. Ernvik, A. 1974. Att resa i Värmland, 1-2. Friberg, N. 1951. Vägarna i Västemorrlands län. Stockholm. Hoppe, G. 1945. Vägarna inom Norrbottens län. Uppsala. Lassila, M. 1972. Vägarna inom Västerbottens län. Umeå. Lorichs, L. L. 1932. Vägar och gästgivaregårdar i Västmanlands län. Västerås. Mannerfeldl, M. 1942. Västgötavägar (II). Lund. Svenonius, O. 1937. Drag ur det uppländska vägväsendets rätts- och förvaltningshistoria. En väghok for Uppsala län. Uppsala. Svärdson, J. 1928. I.antmäteriteknik. Svenska lantmäleriet 1628-1928, I. Stockholm. Söderpalm, K. 1967. Skånska milstolpar. Skånes hembygdsförbunds årsbok.

residensstaden eller Stockholm som utgångspunkt. En säkert oavsiklig kemsekvens av att Kalmar 1737 utgick från Kalmar, och Blekinge år 1796 följde Kalmars sista milstolpe, blir att milstolparna i Blekinge utgår från Kalmar. Under 1800-talet utfördes åtskilliga vägmätningar utefter häradsvägar eller lokalt inom fögderier och häraden. Handläggare av dessa projekt var kronofogde eller länsman och enligt Kungl. Maj:ts brev 18 november 1789 medgavs att vägmätningar inte måste utföras av lantmätare utan får utföras av länsmän, nämndemän eller sockenskrivare (detta förekom i praktiken även tidigare). I arkiven har påträffats vägmätningar utförda av kronobetjäning alltifrån länsmän till sexmän. Sålunda kom åtskilliga av 1800-talets vägmätningar att utföras av andra än lantmätare. Därför finns dessa protokoll inte tillgängliga i de arkiv som lantmäteriförrättningar normalt återfinns i, utan de saknas på grund av hård gallring av kronobetjäningens arkiv. I allmänhet torde man likväl kunna säga att dessa förrättningar var lokala, de inskränkte sig till fögderiet, häradet eller socknen. Därför var dessa mätningars utgångspunkt nästan undantagslöst någon milstolpe i angränsande fögderi, härad eller socken. De tillför således inte något till frågan om Stockholms betydelse som utgångspunkt för rikets vägmätningar.

Fornvännen 86 (1991)