Stavgards-problemet - ännu en gång Olsson, Ingemar Fornvännen 91-97 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1992_091 Ingår i: samla.raa.se

Stavgards-problemet — ännu en gång
Av Ingemar Olsson
Olsson, I. 1992. Stavgards-problemet - ännu en gång. (The Stavgard-problem yet again). Fornvännen 87. Stockholm. There is a väst literature about lhe puzzling word stavgard, known from the Guta Law and the Guta Saga. In 1976 the author published the monograph Gotlands Stavgardar, which has been followed by a good many valuable commentaries and suggestions about the meaning and etymology of the word. The present artide tries to sum up the research situation. There are very few indisputable facts aboul stavgard. One is that the word is used in a clear eultie connection in the Guta Law and Guta Saga; this gives us one fixed chronological point. The other is that at the 50 or so places with Stavgard-names house foundations from the Early Iron Age are regularly found. Various theories about the meaning and etymology of stavgard are discussed. Ingemar Olsson, Institutionen för nordiska språk, Stockholms universitet, S-106 9T Stockholm, Sweden.

Den väldiga litteraturen om Gutalagens stavgard är ett åskådligt vittnesbörd om hur gåtfulla och svåråtkomliga frågorna kring ordet är. Min bok Gotlands Stavgardar (1976; i fortsättningen GSt) kastade förhoppningsvis något ljus över en del problem, men en hel del måste överlämnas åt kommande forskning, t. ex. en ingående granskning av etymologin. I anslutning till Gotlands Stavgardar har efter 1976 publicerats ett antal värdefulla och uppslagsrika inlägg, varför det kan vara motiverat att granska forskningsläget just nu. Källmaterialet Vi har följande källmaterial att lägga till grund för en diskussion om betydelse och etymologi hos stavgard: 1) en passus i Gutalagen; 2) en passus i Gutasagan; 3) ett femtiotal Stavgardsnamn; 4) ordet stavgard självt. I Gutalagen förekommer stavgardar i kapitlet »Om blöt». Sammanhanget är följande: Del är därnäst, att blol äro för alla suängl förbjudna och alla forna seder, som följa med hedendomen. Ingen må åkalla hull eller högar eller hedniska gudar, helgedomar eller stavgardar. Om någon blir funnen skyldig därtill och blir det sä mot honom med vittnen styrkt, att han har någon sådan

åkallan med sin mat eller dryck, som ej följer kristen sed, då är han saker till tre marker till sockenmännen, om de kunna utkräva del. (Wessén s. 207.) Av textstället i Gutasagan framgår, att stavgardar, hult osv. var något man trodde på »före den tiden och länge därefter» (Wessén s. 292). Av dessa båda textställen har de flesta forskare — naturligt nog — dragit slutsatsen, att stavgard avser en kultplats, en helgedom av något slag. Framför allt tycks det vara sammanställningen av »vi och stavgardar» som gjort slutsatsen så självklar. Genom en språklig analys av ordet stavgard har man sedan sökt bestämma kultplatsens karaktär. Som j a g framhöll i GSt s. 101 ff. är dock betydelsen 'kultplats' inte absolut bindande. Det är fullt möjligt, att stavgard avsett något annat, något som kunde användas som ett slags kultplats, helgedom, bli föremål för tro och åkallan. En jämförelse med hult från samma textställen säger en hel del. Wessén påpekar i sin kommentar (s. 248), att hult »betyder här 'heliga lundar, offerlundar'». Ordet »här» är värt att lägga märke till — i vardagslivets talsituationer betydde hull 'liten skog, skeigsdunge el. dyl.'. Varje gotländskt
Fornvännen 87 (1992)

92

/. Olsson flera viktiga problem som rör stavgard (se konkreta exempel nedan). Vad värre är: en diskussion om en mängd ortnamnskronologiska problem på Gotland måste uppenbarligen skjutas på framtiden tills forskningssituationen inom arkeologi och kulturgeografi blivit klarare i kontinuitetsfrågan. Betydelse Man har föreslagit fyra olika betydelser hos stavgard: 1) kultplats, med en hägnad av stavar eller hägnande en eller flera heliga stavar; 2) ordet avser i vissa namn en dylik kultplats men i flertalet namn platser »som varit inhägnade på något särskilt sätt» eller 3) där man hämtat något slags virke (stavar eller stäv); 4) (plats med) järn åldershusgrund(er). Den som uttalat sig konkretast och utförligast om stavgard i betydelsen 'kultplats' är nog J o h n Nihlén (1933), som menade, att en stavgard »troligen legat nära gården (sannolikt huvudgården i en bygd)» (s. 168). I GSt s. 99 f. framhöll jag, att det finns mycket i Nihléns tolkning som verkar rimligt, men att den stöter på vissa kronologiska svårigheter. Om det är riktigt som hävdats, att järnåldershusgrunderna är rester efter en bebyggelse som övergavs före ca 600 e.Kr., skulle Stavgardsnamnen på 50 platser ha överlevat nära 1 500 år efter det gårdarna ödelades, vilket är svårt att föreställa sig. I en värdefull recension av GSt påpekade Lena Thunmark i detta sammanhang, att »katastrofteorin är i varje fall inte lill fullo bevisad» (1978 s. 56), vilket är helt korrekt - det var därför jag framförde min kritik av Nihlén med så starka reservationer. Thunmark hänvisade i stället till de teorier om kontinuitet i stället ftir ödeläggelse som särskilt är knutna till Dan Carlsson (se ovan). Men av facklitteraturen att döma tycks inte heller denna teori vara »till fullo bevisad»; se t.ex. Hyenstrand (1981), Nylén (1981) och Ersson (1985). I ett nyutkommet arbete skriver den senare: »Att antalet gårdar i en socken är ungefar detsamma under folkvandringstid som år 1700 visar antagligen att ungefär lika många gårdar kan försörjas i en bygd med nästan konstant areal inägeir (åker, äng). De äldre gårdarna har oftast helt andra lägen, och bevarade

hult har rimligtvis inte varit förmål för tro och åkallan, men vissa kunde bli det, det är om dem Gutalagen och Gutasagan talar. På analogt sätt kan det förhålla sig med stavgard (se närmare GSt s. 101 ff). De ca 50 Stavgards-namnen utgör naturligtvis ett centralt material i försöken att komma åt ordet stavgards betydelse, men man kan nästan säga att de tyvärr komplicerar bilden ytterligare (se nedan). Det material j a g fick fram omfattar ca 50 namn. Jag undersökte samtliga på platsen och kunde därvid konstatera, att det finns 25 platser med än idag bevarade järnåldershusgrunder. Förhållandel blir inte mindre märkligt av att man med olika metoder kan göra troligt, att det på de återstående 22 platserna också funnits sådana husgrunder. Detta är ett hundraprocentig! säkert faktum, ett av de få vi har i slavgardsdebatten. Det kan därför inte vara särskilt djärvt att anta, att Stavgards-ndmnen på något sätt är knutna till områden med järnåldershusgrunder. Men därmed hamnar vi i ett av de mest omdebatterade och kontroversiella problemen inom gotländsk arkeologi och kulturgeografi: när och varför ödelades husgrunderna och husgrundsbygden? Eller var det inte någon ödeläggelse utan i stället omflyttningar och kontinuitet? Dessa frågor har av fackmännen besvarats på diametralt motsatt sätt. År 1955 sammanfattade Mårten Stenberger forskningsläget; »completely adequate proof of an almost universal end to occupation» (s. 1168). År 1979 hävdade däremot Dan Carlsson i sin avhandling Kulturlandskapets utveckling på Gotland, som uppenbarligen bygger på ett utomordentligt skickligt fältarbete: »The results indicate that a great number of the apparently deserted farms from the Early Iron Age have their continuation in fanns still existing» (Abstract). För den som inte är specialist på arkeologi och kulturgeografi är det inte möjligt att försöka värdera och väga mot varandra dessa teorier (med nyanseringar), som båda mötts av instämmanden men eickså av kritik. I dagens forskningsläge har vi därför inte någon möjlighet att nå några definitiva resultat i
Fornvännen 87 (1992)

Stavgards-problemet — ännu en gång äldre stensträngar stämmer inte med 1700talets gränser. Identitet och kontinuitet mellan två bestämda gårdar i en tättbefolkad bygd torde i regel vara hopplöst att bevisa. Frågan om bebyggelsekontinuitet torde vara ovanligt svårbemästrad på Geitland.» (1991 S. 20.) Ett tillämpande av dessa varandra motstridande teorier får uppenbarligen så djupgående kemsekvenser, inte minst i kronologiskt hänseende, att det teirde vara rådligast att låta ett ställningstagande till Nihléns teori vila, tills forskningarna om järnåldersbygdens öden lett till mera entydiga och allmänt accepterade resultat. Ett förhållande att beakta, föreställer j a g mig, är att vare sig ödeläggelseteorin d i e r kontinuitetsteorin med utflyttningar visar sig riktig, måste resultatet för järnåldershusen ha blivit ett och samma: efter keirt tid återsteid bara ruiner påminnande om dem vi ser idag. Betydelserna 2 och 3 att stavgard i flertalet namn avsett platser som varit inhägnade på något särskilt sätt, eller där man hämtat något slags virke till stavar eller stäv, kan lätt motiveras språkligt, men den sakliga motiveringen är svårare att finna. Det är inte lätt att förstå, varför man skulle använda en viss typ av profana hägnader just på platser med järnåldershusgrunder, eller varför man hämtade virke till stavar eller stäv på sådana platser och därför kallade- elt-m Stavgard. Thunmark invände mot min argumentering i fall 3: »sambandet kanske inte direkt anknyter till husgrunderna; man kan tänka sig, att de si ora

93

Det finns ett eisedvanligt starkt stöd för denna tolkning: att man på ett 50-tal platser med namnet Stavgard regelbundet finner just järnåldershusgrunder. Ett annat stöd för tolkningen är att den osökt låter sig förena med kontexten i Gutalagen eich Gutasagen (se ovan): en stavgard var inte i sig en kultplats, men den kunde användas som en sådan och bli föremål för tro och åkallan. Det är naturligtvis inte möjligt att exakt ange vilka föreställningar som låg bakom användandet av stavgardar som kultplatser, men j a g föreslog att tron på stavgardar liksom på hauga 'gravhögar' kunde ha sina rötter i vördnad inför förfäderna. Men man kan knappast bortse från husgrundernas ofta väldiga storlek och olika karaktäristika som stenmassorna i de utfallna väggarna, drag som var tillräc kligt imponerande och gåtfulla fiir att hos betraktarna väcka känslor av undran och mystik. H u r människor sett på järnåldershusgrunderna får man också en uppfattning eim av de ord som längre fram i tiden kom att användas om dessa stengrunder: ättegravar, jättegravar och kämpgravar (se GSt s. 113, not 39-41). Man kan eickså erinra om alla folktraditioner som på Gotland är knutna till »råjr- (rör), »stajnkalmar» (stenhopar), stenblock o. dyl.; se härom Gotländska sägner (1959-61), passim. I en recension av GSt redovisade J o h n Nihlén förhållanden vid det berömda Stavgard i Burs, vilka på ett oväntat sätt konkretiserar mina tankar att järnåldershusgrunderna har kunnat användas som ett slags kullplatser: En intressant sak är förekomsten av fynd frän vikingatiden i eller i närheten av kämpgravar. I Stavgard i Burs hittade vi kufiska arabiska mynt i själva grunden och - efler stora utgrävningens avslutande - etl sammanhållet fynd (»en skatt») nägra meter utanför huset. Det slora skattefyndel vid »Bryan» var också vikingalid. Andra liknande fynd visar att husgrunderna eller omrädet kring dem var använt, troligen som kultplats—offerplats. Gutalagens förbud gällde kanske platser just av denna art, en helig krets, en traditionsmärkl plats, där »det gamla folket» bodde. Det finns åtskilliga paralleller lill delta, gällande hus. boplats eller grav. Della är närmast etl religionshisloriskt problem som jag inte här kan gä närmare in pä. Tidigare har jag varil inne pä att vikingatidsfynden i kämpgravarna möjligen kunde tyda på alt grupper av människor bott kvar här ända in i forntidens slut, men snarare har del nog varil så all de brukat (främst som kultplats) de
Fornvännen 87 (1992)

stenbumlingar, senn en husgrund utgör i
terrängen, inte uppmuntrat till uppodling av just det markstycket, som i stället fått växa ihop till löväng, vilken i sin tur möjligen varit lämpad fiir stavtäkt» (1978, s. 56). Det är helt riktigt att vi ännu idag kan finna träd på cn del S<«wg-are/,s-platser; se flera av bilderna i GSt. Men över hela Gotland finner man kombinationen stenbumlingar och träd, och del blir då svårt att förklara, varför inte alla sådana platser kallades Stavgard utan bara sådana då stenbumlingarna ingick i en järnåldershusg n m d — om det nu var virke till stavar och stäv man var ule efter. Betydelse 4 '(plats med) järnåldershusgrund(er)' är mitt eget förslag i GSt s. 101.

94

/. Olsson

gard, slutade j a g hela Stavgards-hoken i resignationens tecken: »Det tjänar inte mycket till att ytterligare orda om etymologien på ordet stafgarpr. De osäkra punkterna är alltför talEtymologi rika.» (S. 110.) I GSt framhöll jag, att det inte är lätt att finna Nu finns det dock anledning att se ljusare en övertygande etymologi på stavgard i bety- på möjligheterna att komma åt problemet delsen '(plats med) järnåldershusgrund(er)', hägnader eich stavgardar, tack vare ett initiativ dels därför att stav och gärd visar upp en av arkeologen och flygarkeologen Peter Manmängd olika betydelser dels därför att stavar neke. Vid sina studier av gotländska fornboroch »gårdar» ofta är gjorda av lättförgängligt gar har han med flygarkeologisk meteid kunmaterial, varför möjligheterna till saklig verifi- nat kemstatera, att det vid flatmarksanläggkation blir starkt begränsade (s. 104). Efter- ningar kan finnas vallar som ej är synliga för som det i svenska dialekter, t. ex. i Södermanblotta ögat på marken. Med mina förslag till land, finns ett ord .stavgård 'gärdesgård (av etymeilogi på stavgard, borde man kanske olika slag)' — se t. ex. Rietz, ULMA - fann jag kunna träffa på liknande vallar på Stavgardsdet naturligt att först pröva hur långt man platserna. Manneke och j a g har därför inlett kommer genom en sammanställning med ett samarbete för alt med flygspaning undetta ord. Frågan kompliceras av att vi inte dersöka de 50 platserna. Men eftersom sådan med bestämdhet kan avgöra vid vilken tid- spaning måste bedrivas vid olika årstider, olika punkt ordet stavgard tillkommit. Fanns det ljusförhållanden m. m. är det tyvärr en dyrbar kanske redan före järnåldersbygdens ödeläghistenia, varför vi inte har så mycket att visa gelse (eller övergivande), använt om i bruk u p p ännu. Det mest lovande resultatet hittills varande byggnader och boplatser, eller skaär an Manneke har upptäckt en rund anläggpades det först då boplatserna övergivits och ning i en åker i Norrlanda, ca 550 m N ett låg i ruiner? Stavgards-område (beskrivet i GSt s. 66 f ) ; 1 del första fallet skulle stavgard ha kunnat knappt 100 m Ö sydspetsen på detta senare syfta på de stensträngar, som brukar omge område registreras ett gravfält och en järnåldersboplatserna, och som i många fall, stensättning. Ca 450 m SÖ den nyupptäckta efter vad arkeologerna uppger, varit försedda vallaiiläggningen konstaterade Manneke en med en överbyggnad av trä, palissadcr. Och mystisk halvcirkel liggande i en åker på då ord för hägnad gärna även används om det Mangsarve, alltså i närheten av de nyss inhägnade ennrådet och det som finns diir, nämnda fornminnena. Av framställningen i kan stavgard lätt ha kommit att avse själva CiSt s. 67 framgår också, att det bara några boplatsen med dess byggnader. hundra m från den av Manneke upptäckta Mot denna tolkning invänder Lena Thun- vallaiiläggningen finns i en löväng en stensträng, samt, likaledes i en löväng, en husmark (1978) och Oskar Bandle (1980), att den är inkonsekvent. Kanske har jag uttryckt mig grund ca 30 X 12 m eich en stensträng. oklart, men min tanke- var, att efterseim hela Strax S Hejdeby kyrka syns creipmarks som Gotlands befolkning inte gärna kunde förmåste vara stolphål (se GSt fig. 26). svinna vid den antagna ödeläggelsen före ca Vid en stavgard i Dalhem (se GSt fig. 8) 600 e. Kr., kunde ordet stavgard i så fall ha levt finns del fullt av creipmarks, som måste vara vidare och sedan också använts om husgrun- stolphål. Vid en markbesiktning i aug. 1991 derna. Att ett ord lever kvar och används fast kunde Manneke kemstatera eijämnheter i vereferenten har förändrats är j u ett allmänt tet. språkligt fenomen (en gåspenna är inte det Ungefär vid sydspetsen av Stavgards-områsamma som en Parkerpenna, men ordet penna det nära Hemse kyrka (se GSt fig. 28) finns en fortsätter att användas ändå). bortodlad fornborg. Efter att ha diskuterat ett par andra typer av I När finns i ett område ca 100 m S-SÖ hägnader, som kunde sakligt motivera stav- Stavgard (se GSt fig. 46) rester av två fornborFimwännen 87 (1992)

gamlas boplats, de har burit hedendomens seder vidare. (1976; om skatlfynd i Stavgards-lraklen se Östergren 1989.)

Stavgards-problemet — ännu en gång gar, som ligger i ett område med namnet Alstäde, Alstädar (enl. äldre kartor). I annat sammanhang (1964 s. 44) har j a g framhållit, att man måste hålla möjligheten öppen, att Alstädar innehåller al 'hednisk kultplats', men att endast en minutiös genomgång av samtliga gotländska Al-, -al-namn kan bringa klarhet i denna fråga. Peter Manneke har i en uppsats sammanfattat en del frågor som vårt projekt förhoppningsvis skulle kunna ge svar på: »Var stavgardar (eventuellt inhägnade) kultplatser, inhägnade eller icke-inhägnade boplatser eller var stavgardar helt enkelt byggnadstekniskt sett äldre (profana?) motsvarigheter till de tidiga stavkyrkorna, dvs. byggnader där väggarna var uppförda av kraftiga vertikala plank?» (1978 s. 96; se också Manneke 1979.) Det senaste försöket att finna etymologin på stavgard har gjorts av arkeologen Karl Gustaf Måhl i uppsatsen »Bildstenar och stavgardar - till frågan om de gotländska bildstenarnas placering» (1990). I samband med sina studier över förhistoriska vägar på Gotland har han kommit att intressera sig för bildstenarnas rumsliga placering och sammanhang, en fråga som enligt Måhl inte har fått någon större uppmärksamhet. Han gör därför först en ingående granskning av var stenarna återfanns. Materialet indelas i tre perioder: T (tidiga) 4 0 0 - 5 0 0 e.Kr., M (mellangruppen) 500-700 e.Kr. och S (sena) 700-1100 e.Kr. Resultatet redovisas i åskådliga tabeller. Oberoende av h u r stavgards-teörin utfaller har dessa noggranna lägesbestämningar ett stort vetenskapligt värde. Vid sin granskning av lägena har Måhl funnit, att en del bildstenar befinner sig i närheten av järnåldershusgrunder. Han kombinerar detta med min iakttagelse att husgrunder, »kämpgravsmiljöer» har ett rumsligt samband med namnet Stavgard. Då det är väl styrkt, att stav inte bara avsett stavar och stolpar av trä utan också föremål av sten, resta stenar, föreslår Måhl att stav i stavgard syftar på resta bildstenar och efterleden gärd på ett avgränsat område eller plats. »Stavgard är således ett avgränsat område med bildstenar» (Måhls kursiv, 1990, s. 24). Tolkningen är fantasieggande och stilenlig: vem skulle inte önska,

95

att stavgards-prohlemet finge sin definitiva lösning med de sköna gotländska bildstenarna! Det funnes mycket att diskutera i Måhls intressanta förslag, men j a g skall här koncentrera mig på en, som det förefaller mig, svag punkt. Måhl tycks ha tagit alltför lätt på att stavgard är ett sammansatt ord, där varje led bestämmer det andra, och där det är nödvändigt att fastställa båda ledernas betydelse. De betydelser som bör ha varit aktuella för gärd är 'gärdesgård, stängsel, hägnad' och 'inhägnad plats' (se Söderwall under garper). I Måhls beskrivning av de olika områdena finns det inte många uppgifter om förekomst av inhägnad eller om ett inhägnat område. I flera fall är avståndet mellan bildsten och husgrund så stort, t. ex. i Bro 400 m, i Fole 1 000 m, att man u n d r a r om bildsten och husgrund kunnat uppfattas som en enhet, som samhöriga. Av Måhls utmärkta lägesanalyser framgår, att bildstenar har rests i olika miljöer, inte bara i kämpgravsmiljöer. I en del fall står de vid vägar; i några fall finner vi kombinationen bildsten — väg - kämpgravsområde. Ingen kan väl ge ett uttömmande svar på varför man reste bildstenarna, men hos den främste kännaren av Gotlands bildstenar, Erik Nylén, finner man dessa tänkvärda synpunkter: Kring år 700 tycks emellertid bildstenarna lämna fälten för att resas vid vägar och på platser där mycket folk varit i rörelse. Meningen tycks ha varit alt de skulle ses av så många som möjligt. ... Troligt är dock att på de platser där stenarna rests en gång för länge sedan ryttare ridit förbi och människor molls i glädje och sorg, eller stämt möte i ond eller god avsikt, (1978 s. 142.) Detta tycks kunna ge utmärkta möjligheter att förklara, varför man reste bildstenar just på platser med husgrunder, stavgardar. Vi har Gutalagens ord om blöt, åkallan med mat och dryck vid stavgardar; det bör j u ha varit platser där människor möttes »i glädje och sorg», som Nylén uttrycker det, och som kunde prydas med bildstenar. Om vi ser på bildstenarna på detta sätt, blir de en sekundär följd till förekomsten av stavgardar, kämpgravar, och då kan de inte användas till att förklara stav i stavgard. J a g tror därför inte, att Måhls förklaring, h u r lockande den än är.
Fornvännen 87 (1992)

96

/. Olsson t e n ä r m e s t h y p o t e s e r , s o m m y c k e t väl k a n bli b ä t t r e belysta i takt m e d att k u n s k a p e n o m kämpgravar och den gotländska bebyggelseutv e c k l i n g e n ö k a r . O c h d e t finns all a n l e d n i n g att följa P e t e r M a n n e k e s f l y g s p a n i n g a r o c h Karl G. M å h l s feirskningar o m b i l d s t e n a r s plac e r i n g , för a t t n u a v s l u t a m e d två p r o j e k t s o m j a g själv s e r m e d o p t i m i s m p å . Referenser Bandle, O. 1980. (Rec. av) Gollands Stavgardar. Beiträge zur Namenforschung. Bd 1 5. Carlsson, D. 1979. Kulturlandskapets utveckling på Gotland. En studie av jordbruks- och bebyggelseförändringar under järnåldern. Visby: Press förlag. Ersson, P.-G. 1985. Förteckning över gotländska ödegårdar. Gotländskt Arkiv 57. — 1991. Gotländska dubbelgärdar - exempel på henimansklyvning. Gotländska studier 7. Gotländska sägner. Upptecknade av P. A. Säve. Ulg. av Herbert Guslavson och Åsa Nyman. I - I I . Uppsala 1 9 5 9 - 6 1 . (Svenska sagor och sägner. 12). (Kungl. Gustav Adolfs Akademien). GSt = Olsson, I. Gotlands Stavgardar. Hyenstrand, A. 1981. Kring en avhandling om Gotlands kulturlandskap. Fornvännen 76. Manneke, P. 1978. Ännu minst en bortodlad »fornborg» upptäckt vid tlygspaning i Norrlanda. Gotländskt Arkiv 50. — 1979. Havor i jämförelse med andra fornborgar. Arkecdogi på Gotland. Visby: Barry Press förlag. Måhl, K. G. 1990. Bildslenar och stavgardar - lill frågan om de golländska bildslenarnas placering. Gotländskt Arkiv 62. Nihlén, J. och G. Boéthius, Gotländska gårdar och byar under äldre järnåldern. Norrköping 1933. Nihlén, J. 1976. Det gåtfulla folket. (Rec. av Gotlands Stavgardar.) Gotlands Allehanda 18 dec. 1976. Nylén, E. och J. P. Lamm. 1978. Bildstenar. Visby: Barry Press förlag. Olsson, I. 1964. Om engelska ortnamn pä -stead och gotländska pä -släde. Ortnamnssällskapets i Uppsala årsskrift. — 1976. Gotlands Stavgardar. Visby: Barry Press förlag. Rielz = Rietz, J. E. Svenskt dialekt lexikon. 1867. Malmö, Khvn, Leipzig Se London. Stenberger, M. 1955. The Reasons for the Abandonment of Vallhagar. Vallhagar. Söderwall = Söderwall, K. F. 1884-1918. Ordbok öfver svenska medeltids-språket. 1. Lund. (Samlingar utg. af Svenska fornskrift-sällskapet. 27.) Thunmark, L. 1978. (Rec. av) Gotlands Stavgardar. Fornvännen 73. ULMA = Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala. Vallhagar. A Migration Period Settlement on Gotland/S weden. Editor Mårten Stenberger in col-

k a n a c c e p t e r a s , å t m i n s t o n e i n t e i d e n föreliggande versionen. J a g skall e m e l l e r t i d p r ö v a e n a n n a n t o l k n i n g i linje m e d M å h l s t a n k e o m b i l d s t e n a r s ev. roll, g e n o m att a n k n y t a till ett f ö r s l a g från m i n kollega Gösta H o l m i L u n d . Då j a g år 1976 sände h o n o m Gotlands Stavgardar, nöjde han sig i n t e m e d e t t vänligt tack u t a n f o r t s a t t e diskussionen m e d ett mycket tänkvärt u p p slag: Stavgard var levande om elt slags kultplatser då Gutalagen skrevs. Varför inte anta att vikingatidens och den tidiga medeltidens gutar använde vissa husgrunder som plals för kultisk slav = stavgard? Dä blir de kronologiska problemen begripliga. Till husgrunderna kan ha knutits vördnadsföreställningar av samma slag som dem som tydligen kom ättehögarna till del. Ell slags gammal tradition. Husgrunderna bildade j u ell slags gärdar. (Brev 3 nov. 1976.) H o l m b e t r a k t a r alltså h u s g r u n d e r n a själva s o m g å r d a r , i n h ä g n a d e o m r å d e n , vilket f ö r e faller m i g helt realistiskt (en del h a r j u e n l ä n g d av 50—60 m.) M e n d e n heliga s t a v e n , k u l t s t a v e n ? O m d e n h a r varit g j o r d av t r ä , t o r d e v å r a m ö j l i g h e t e r att v e r i f i e r a stav into v a r a steira. B ä t t r e skulle u t s i k t e r n a v a r a , o m d e n v a r gjeird av s t e n . O m m a n k u n d e g ö r a troligt, att m a n rest b i l d s t e n a r eller s t e n a r av a n n a t slag i n n e i h u s g r u n d e r n a (eller alldeles i n ä r h e t e n ? ) , så skulle M å h l s t e o r i få e n g l ä n s a n d e b e k r ä f t e l s e , o c h e t y m o l o g i n p å stavg a r d k u n d e a n s e s definitivt löst. Så l ä n g e ä r detta endast en hypotes bland andra, men m a n vill i n n e r l i g t h o p p a s , att p r o b l e m e t u p p m ä r k s a m m a s vid f o r t s a t t a f o r s k n i n g a r o m kämpgravarna. Avslutning Då j a g i mitten på 70-talet g e n o m s t r ö v a d e d e olika S t a v g a r d s - o m r å d e n a , t ä n k t e j a g ofta p å e t t p a r r a d e r u r V i k t o r R y d b e r g s Tomten: »Gåt a n , s o m icke l å t e r / gissa sig, k o m så åter.» N u , 15 å r e f t e r å t , ä r s i t u a t i o n e n i n t e fullt så d y s t e r . D e t finns d o c k n å g r a fakta, t. e x . att s t a v g a r d f ö r e k o m m e r i klart kultiskt s a m m a n hang i Gutalagen och Gutasagan; d ä r m e d har vi o c k s å en fast k r o n o l o g i s k p u n k t . O b e s t r i d ligt ä r o c k s å , att p å ca 5 0 p l a t s e r m e d Stavg a r d s - n a m n finns eller h a r m e d s ä k e r h e t funnits e n eller flera j ä r n å l d e r s h u s g r u n d e r . ResFomvännen 87 (1992)

Stavgards-problemet — ännu en gång laboration with Ole Klindl-Jensen. I-II. Stockholm 1955.
Wessén = Svenska landskapslagar. Tolkade . . . av

97

Äke Holmbäck och Elias Wessén. Fjärde serien. Uppsala 1943.

Östergren, M. 1989. Mellan stengrund och stenhus. Gotlands vikingatida silverskatter som boplatsindikation. Visby. (Theses and Papers in Archaeology 2.)

Summary
There is a väst literature about the puzzling word stavgard, known from the Guta Law and the Guta Saga. In 1976 the author published the monograph Gotlands Stavgardar, which has been followed by a good many valuable commentaries and suggestions about the meaning and etymology of the word. This artide tries to sum u p the research situation at present. An etymology which lies d o s e at hand linguistically is that the word originally meant "fence" (of some kind). So the aerial archaeologist, Peter Manneke and the author are tiying to verify this hypothesis by air reconnaissance. According to Karl G. Måhl stav in stavgard refers to picture stones. The autheir objects to this interpretation on linguistic grounds. Since it is known from the Guta Law and the Guta Saga that a stavgard was connected with sacrifice and invocation with food and drink, it would be wholly natural, it seems, to decorate such places with picture stones, which in that case would be secondary to the stavgard. If this is so picture stones cannot explain the stav in stavgard. Finally Gösta Holm has put forward the attractive explanation that the Early Iron Age building foundations themselves may have been regarded as gärdar 'yards'. The author adds that if evidence emerged that picture stones—or other stones—could have been incorporated in the building foundations as some kind of holy staff, then, at last, an exc cllent and convincing etymology of stavgard would have been found.

Fornvännen 87 (1992)