Visbysamhällets uppkomst : ett genmäle Westholm, Gun Fornvännen 81-87 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1993_081 Ingår i: samla.raa.se Debatt Visbysamhällets uppkomst — ett genmäle I Fornvännen 1992:3 har Hugo Yrwing i en närmare tiei sidor lång artikel med den talande titeln "Visbysamhällets uppkomst - ett inlägg mot Gun Weslholms framställning i Medeltidsstaden" (min kursiv) försökt hävda sin 1986 framförda åsikt om Visbys agrara förutsättningar: "Det [Visby] omgavs under medeltiden av ett kargt och närmast öde område, som efterhand övergick i jordbruksbygder i det inre av ö n " (Yrwing 1986, s. 11). Yrwings argumentering övertygar inte. Artikeln ger såväl till sitt innehåll och utformning som till sitt syfte anledning till en rad frågor. Hugo Yrwing har, med sin avhandling från 1940, Gotland under äldre medeltid. Studier i tiiilti.sk-hanseati.sk historia och i standardverket från 1978 Gotlands medeltid betraktats som en av 1900-talets främste kännare av den gotländska medeltidshistorien vad de historiska källorna beträffar. 1986 utgav han, med siöcl och hjälp från Ragnar Engeström, Visby, verket Visby—Hansestad pä Gotland, en skrift som var tänkt att bli ett standardverk kring Visbys medeltida källmaterial. Beklagligtvis lic k sistnämnda verk formen av e-u tragisk och gnällig möt-skrift mot den viktiga forskning som Gunnar Svahnström åstadkommit genom åren, vilket i hög grad minskar dess läsvärde. 1 "debattartikeln" i Fornvännen fortsätter Yrwing och Engeström på den inslagna motvägen. Engeströms medverkan har bekräftats av Hugo Yrwing muntligen - Engeström har bistått med synpunkter och tips. Däremot anser sig Hugo Yrwing vara ensam författare till artikeln, som han j u också ensam har signerat. Del blir därför till Yrwing j a g vänder mig. Visbysa m b ä l tets uppkomst Redan i sin inledning visar Yrwing att han knappast förstått min avhandling, genom att hävda att jag vänder mig mot Nils Lithbergs resultat angående bl. a. tiden fcir Visbysamhäl6-935222 lets uppkomst. Ingenting kan vara mer felaktigt. I sin iver att ställa mina resultat i motsatsställning till Nils Lithbergs hävdar Yrwing att j a g ändrat uppfattning ifråga om Visbys ålder. I min avhandling har j a g sammanställt fyndgrupperna från såväl äldre som senare forskning, och med dessa som utgångspunkt kan j a g konstatera att det är under vendeltid som Visbystranden åter tas i anspråk efter att ha legat i stort sett övergiven sedan utflyttningen under stenålderns senare del. I flera sammanhang har jag framhållit Lithbergs arbele (Forn-Vi.slry 1924) som grunden i Visbyforskningen. I Medeltidstaden 72 uttrycker j a g det sålunda: "I huvudsak framstår slutsatserna som riktiga även utifrån det material som tillkommit efter 1924, men tillägg kan göras på väsentliga punkter." Lithberg redovisar ett tiotal lösfynd, äldre än vikingatid funna i Visby. Hälften av dessa daterar han till vendeltid, resten är äldre (huvudsakligen från Romersk järnålder). Han menar att fynden inte vittnar om något betydande samhälle, men att de antyder att ennrådet nyttjades i någon omfattning. I detta instämmer j a g helhjärtat. Det vendeltida nyttjandet av Visbystranden stöds av ytterligare lösfynd (5), gravfynd (1, möjl. 2), två träkonstruktioner (G14-daterade) samt fynd av två bildstenar från venddtid, allt funnet inom det medeltida stadsområdet. Vad de C14-daterade träkonstruktionerna beträffar söker Yrwing avfärda des.sa som "måhända osäkert kalibrerade" — ett påstående som Yrwing lämpligen beir precisera. Gravarna vid Donners plats, träkonstruktionerna samt den bildsten som påträffades vid utgrävningarna av S:t Clemens.ruin 1907—09 är de i sammanhanget mest intressanta indikationerna på ett vendeltida nyttjande. Fyndplatsen for bildstenen bar av utgrävaren, Emil Eckhoff, tolkats senn ursprunglig plats för stenen. Fornvännen ffli)w;i 82 Debatt så oklart i vad mån situationen 1697 verkligen har en tradition ner i medeltid." Vad menar han? Skulle detta stora bälte med goda j o r d a r ha uppstått efter medeltid? Eller menar han att man inte har förstått att bruka jorden? Än mer häpnadsväckande blir Yrwing när han ger sig in i tolkningar av det arkeologiska materialet. I detta sammanhang räknar han upp en, visserligen långt ifrån fullständig, mängd arkeologiska belägg för förhistoriska och medeltida gårdar runt Visby, uppgifter som han hämtar från olika källor (Spegel, Strelow, Fritzell, Gerdin, undertecknad, ni. fl.). Men han förmår inte tolka dessa uppgifter utan ägnar åtskilliga sidor åt att söka bortförklara dem. En av höjdpunkterna når han i bortförklaringen av de många murade brunnar som ännu på Strelows tid var synliga utanför stadsmuren och som i flera fäll troligen utgör rester av medeltida gårdar. "Medeltida brunnar på Gotland byggdes med tillhuggna kalkstenar" enligt Yrwing (s, 194, spalt 1) som därmed förmodligen anser sig ha hittat ett mor-argument. Han fortsätter: "Strelows 'skönt murade' brunnar i åkrarna 'utanför portarna' i stadsmuren kan tillhöra senmedeltiden eller rent av 1500-tal. Visbyborgarna har behövt vatten till sina husdjur på betningsmarkema och möjligen också till sina odlingar pä åkrarna." Här vidgår han återigen att Visby omgavs av odlingsbar mark! Sedan övergår Yrwing lill alt tolka de förhistoriska beläggen på bebyggelse runt Visby: "Några järnåldersgårdar kan inte hävdas på grundval av ett mindre antal ströfynd." Menar han månne gravfälten? Vidare: "Några kulturlager i närområdet efter järnåldersgårdarna är inte kända .. . Järnåldersgårdarna intill Visby måste avskrivas. De saknar f. n. vetenskapligt fundament. Den medeltida Bingebygården kan möjligen vara en indikation på att sådana kan ha funnits (Gerdin 1987)." Här anför alltså Yrwing ytterligare belägg för en gård utanför Visby (s. 194 spalt 1 och 2). Yrwing fortsätter med att hänvisa till ett otryckt arbete av Anna-Lena Gerdin, där hon bl. a. beskriver de synnerligen intressanta resultaten av utgrävningarna i Bingebyområdet Lithberg konstaterar att samhället växte under 900-talet. Detta bekräftas av min sammanställning. J a g tolkar dock inte detta samhälle som permanent bebott, dvs. i betydelsen att en åretrunt-befeilkning skulle ha funnits här. J a g skall strax återkomma till detta. Däremot är j a g överens med Lithberg om ett kontinuerligt nyttjande av strandremsan. Odemarken? Vad som tydligen upprört Yrwing mest är att jag ifrågasatt hans eich andras påstående att Visby omgivits av en vidsträckt ödemark. Han använder själv benämningen "tanklösa avskrivare" (s. 191, spalt 1) om sin egen och om andras tolkningar av detta område. (Läsaren bibringas uppfattningen att han citerar mig, vilket inte är fallet. Uttrycket får således helt stå för Yrwing.) I sin stora iver att hitta material som skulle tala emot en odlingsbygd runt staden radar han upp en svit av källor och argument som i själva verket stöder bilden av en jordbruksbygd. Men den kanske största bristen i Yrwings resonemang ligger i hans ovilja att söka förklaringar till vilka som bebott stranden under vikingatid och varifrån de kommit. Läser man den förvirrade argumentationen får man uppfattningen att Visbybor var ett släkte skapat ur klintkanten eller sprungna ur havet! De bara fanns där. Men odlat har de, enligt Yrwing. Beträffande odlingsbygden utanför stadsmuren vet Yrwing besked: "Det har aldrig fungerat annat än i form av odlings- och betesmarker for Visbyborgarna som ett tillskott i deras livsmedelsförsörjning." Det är duktigi gjort av dem med tanke på hans grundtes att Visby omgavs av ett kargt och närmast öde eimråde! Vad odlingsbygden beträffar bygger j a g min uppfattning om ett bördigt bälte på en rad faktorer. En viktig källa är Matthias Schilders karta och dess beskrivning från 1697. Kartan har studerats och tolkats av Sven-Olof Lindquist, som själv kommer att beskriva sina resultat på annan plats. Det på kartan redovisade stora och sammanhängande bältet med åker- och betesmark avfärdar Yrwing på ett häpnadsväckande sätt: " F ö r övrigt är det ockFiirnviinnen SS (1993) Debatt 83 1966. En gravfält med gravar från förromersk och romersk järnålder samt sekundärgravar från vendeltid undersöktes, samt en medeltida gårdsanläggning, troligen nedbränd i samband med den danska invasionen 1361. Denna uppsats är av största vikt för Visbyforskningen och en snar publicering är nödvändig. Efter det att Gerdin färdigställt sin manus har en vikingatida grav undersökts i Bingebyonnådet (Kv. Melonen). Vikingatida lösfynd från det området stöder bilden av en medeltida gård med kontinuitet ner i äldre järnålder. Yrwing sammanfattar sina mot-bdägg på odlingsmark runt Visby med det i sammanhanget fantastiska påståendet: "De boplatslämningar som belagts, ligger dessutom i utkanterna av närområdet" (sid. 198, spalt 2)! Vad vill Yrwing bevisa? Han går ju inledningsvis ut med ett envist hävdande av sin formulering "Det [Visby] omgavs under medeltid av ett kargt och närmast öde område, som efterhand övergick i jordbruksbygder i det inre av ö n " (1986, s. 11). En samlad bild av de fornlämningar och de lösfynd som speglar förekomsten av ett antal gårdar från förhistorisk tid och medeltid finns redovisade i META 1990:3 (se karta). Börjar vi längst ut i norr ligger där ännu de båda bördiga Häst näsgårdarna (1) med rötter i bronsålder (gravar), gravar och husgrunder från järnålder, ett flertal lösfynd från vikingatid, en ännu stående byggnad från medeltid samt en under mark liggande grund som sannolikt utgör en rest av ytterligare en medeltidsgård. Hästnäsgårdarnas ägor tangerar Visbyomrädet och deras mark utgör en direkt fortsättning på odlingsbältet kring Visby. Detta är viktigt att notera med tanke på det påstådda isolerade läge som Yrwing m. fl. hävdat fiir Visby. Nästa område utgörs av Annelund, vid nuvarande flygfältet (2). De goda j o r d a r n a här är ännu nyttjade fcir grönsaksodling. Ännu har inga spår av den äldre bebyggelsen påträffats, men väl så viktigt är gårdsgravfältet med gravar från bronsålder, järnålder och vendeltid. Från vikingatid finns lösfynd. Närmare stadsområdet fanns odlingsmarken kring nuvarande lasarett där ett flertal lösfynd tyder på ett förstört vikingatida gravfält (3). De böljande åkrar som ännu existerade kring sekelskiftet har dokumenterats av flera konstnärer, bl. a. av Blair-Bruce. Här har Ragnar Engeström bidragit med följande: " O m r å d e n a närmast staden tycks ha uppodlats först under 1600-talet" (se utgrävningsrönen från Kv. Aborren 1 vid nuvarande Lasarettet år 1989, uppgift av R. Engeström). Men detta är en slutsats seim inte delas av dem som ansvarat fcir grävningen. Den har således närmast karaktär av tyckande från Engeströms sida. Bingebygården och dess förhistoriska belägg är redan behandlade (4). Strax söder om Bingebygården - i Östra Vi-området (5) finns ett flertal vikingatida lösfynd samt inte minst viktigt det stora skattfynd, daterat till 1000tal, som felaktigt förts till Södra Vi. Skattfynd har geneim Majvor Östergrens arbeten visats vara ett utomordentligt viktig belägg ftir existensen av en gård. Gården Länna vid nuvarande gymnasieskolan var en storgård ännu i början av detta sekel. Från Lännagårdens forna ägor finns fynd från bronsålder, gravar från järnålder samt lösfynd från vikingatid (6). Fornvännen SS (1993) 84 Debatt skogsområdet mellan Visby och Endre finns en anmärkningsvärd samling fornsaker från vikingatid som skattfynd med ett 50-tal mynt, bitsilver och smycken, fynd av en vikingatida kvinnograv med de sedvanliga gotländska smyckena, fynd som tyder på flera söndergrävda mans- och kvinnogravar, del av en bildsten (13). Föremålen speglar en anmärkningsvärd rikedom med karneolpärla, förgyllningar, rikligt med glaspärlor, j ä r n s p o n a i m . m . Fynden gjordes på 1890-talet, någon efterundersökning tycks inte ha företagits. Fyndet är intressant mot bakgrund av ödemarksteorin. Genomgången av fornlämningsbeståndet samt lösfynden kring Visby antyder minst 13 gårdar om Hästnäsgårdarna medräknas. Det var troligen fler då några av de uppräknade områdena kan ha rymt mer än en gård. Inte bara Schilders karta utan även det arkeologiska materialet tyder alltså på att Visby vendeltida/vikingatida/meddtida bebyggelseområde nere längs stranden omgivits av ett antal gårdar som motsvarar en normalstor gotländsk socken! Flera av gårdarna tycks ha sin upprinnelse i bremsålder. I själva verket är de arkeoleigiska beläggen så många att man måste erkänna förekomsten av en rätt omfattande bebyggelse såvida man inte förnekar existensen av de arkeologiska beläggen. Och det är just vad Yrwing tvingas göra; "arkeeilogen" Yrwing slår nämligen fast: "Nu är det så att sannolikt endast två bronsåldersfynd gjorts inom Visbys närområde'' (s. 194, spalt 2). Äter ett minst sagt häpnadsväckande påstående av den "initierade" Hugei Yrwing! Det idag kända antalet fynd/anläggningar från bremsålder runt Visby är ca 80 st. Men inte nog med detta - Yrwing måste också förneka jämåldersbebyggelscn: "Jämåldersgårdama kommer här helt oförmedlat in i sammanhanget. De är inte vetenskapligt kemstaterad e . " (S. 194, spalt 2.) Vad förväntar han sig. Samtida skrivna källor? Bönders hamn'? Yrwing förbigår, som ovan nämnts, med total tystnad vilka som nyttjade stranden vid Visby. Ytterligare ett gravfält — sannolikt ett gårdsgravfält med gravar från vendel- och vikingatid är undersökt vid Östra Kyrkogården. Här har även keramik från romersk järnålder påträffats (7). Omedelbart utanför Söderport vidtar ett område som idag går u n d e r namnen Halsjärnet och Södra Byrummet (8). Hit har även fynden från Visborgsområdet förts. Från järnålder finns ett bågspänne, frän vikingatid ett skattfynd med arabiska silvermynt, ett samlat fynd med två balansvågar, vikter, bergkristall m.m., samt en lösfunnen nål. Från medeltid finns boplatser i Kv. Apellen samt en rad lösfynd. Ytterligare ett stycke söderut, längs nuvarande Söderväg ligger Värnhemsområdet (9) med ett 40-tal mycket rika gravar från huvudsakligen romersk järnålder, några kan vara yngre - folkvandringstid/vendeltid. Från vikingatid och från medeltid finns ett flertal lösfynd. Gården Gråbo har brukats in i modern tid. På dess ägor och söder om denna gård — i Pilhagcnområdet (10) finns förutom en stenåldersboplats, gravar från bronsålder, 4 misstänkta gravar från järnålder samt lösfynd. Närmare havet, vid Kungsladugård (11) linns förutom en stenåldersboplats, en grav från järnålder, en liten guldbrakteat med runor samt en vikingatida/meddtida deippsko. I Visby landsförsamlings allra östligaste del låg tidigare gården Terra Nova i Furulundsområdet. Ett flertal lösfunna stenyxor samt ev. någon grav pekar på områdets nyttjande under stenålder. Från bremsålder finns boplatslager samt gravar - minst 75 gravrösen, båtgravar och högar, av vilka ett stort antal kan dateras till bronsålder. Från järnålder finns boplatslager och minst en daterad grav. Från vendel/vikingatid finns fornåkiar och från medeltid finns boplatslager i Kv. Vagnmakaren (12). Vid Furulundsområdet vidtar den skogsoch hällmark som jag uppfattar att flera av de i inledningen till min licentiatuppsats anförda citaten, haft ftir ögonen. Skogsbältet är ett par kilometer brett mot öster och den bördiga slätten vid Follingbo/Endre. Men det seim idag är skog tycks inte alltid varit så. Från Fornvännen ss (1993) Debatt För att hävda sin ståndpunkt tvingas han dessutom förbigå hela den forskning som initierades av Per Lundström och som fullföljts av Dan Carlsson. Fiirekomsten av alla de övriga venddtida/vikingatida hamnarna runt Gotlands kust visar att Visby långt ifrån var ensam hamnplats. Yrwing konstaterar: " U n d e r vikingatiden blev. Visbykusten samlingsplats för de gutniska farmän, som ägnade sig åt transitohandel mellan den baltiska Norden och Västeuropa" (s. 196, spalt 2). Så var det naturligtvis inte! Dan Carlsson har konstaterat ett fyrtiotal vendd/vikingatida hamnplatser runt den gotländska kusten (Carlsson 1988). Flera är nu undersökta resp. provgrävda: Paviken, Gnisvärd, Snäckviken, Bogeviken, Fröjel, Bandelundaviken m. fl. De uppvisar ett likartat mönster: etableringsskedet ligger under vendeltid, de utvecklas under vikingatid eich lever i några fall kvar en bit in i medeltid. Det som talar emot ett permanent nyttjande (i betydelsen året runt) av dessa hamnplatser är dels bristen på eldstäder, seim konstaterats i den äldsta Visbybebyggelsen, dels en manlig dominans i de äldre lagren. Men det kanske allra starkaste argumentet mot permanteboende är det viktiga faktum att överskottet från den verksamhet som utgjorde grunden för etablerandet av hamnplatserna inte hittas här utan på de gotländska gårdarna. Yrwing skriver: "Bönderna i det bördigare inlandet lämnade inte gärna sina gårdar" (s. 199, spalt 2). Här är vi helt överens! Hamnarna blev ett medel på vägen till extrainkomsterna, inte ett alternativ till gårdarna. Gården var basen i det förhistoriska gotländska samhället. I min avhandling jämför j a g min tes om det vendd-/vikingatida nyttjandet av Visby samt av övriga hamnanläggningar med h u r de golländska bönder nyttjade öns fiskelägen u n d e r 1600-talet (sid. 79 ff). Fiskande bönder frän ett eller flera ting hade fiskerätt vid ett fiskeläge, som saknade bofast befolkning. Bönderna hade här fiskebodar, länningar för bålar och plats för torkning av redskap. Systemet kan följas tillbaka till 1600-lal, men är sannolikt betydlig! äldre. Efter samma mönster anlas hamnplatserna under vendeltid vara organiserade - ett hamnlag med bönder från ett anlal gårdar både i 85 kustområde! och längre in pä ön fördelade marken utmed stranden och organiserade verksamheten i hamnsamhället. (S. 86, spalt 1.) Överskottet - silvret - fördes hem till gården. Under medeltid förändras denna bild såtillvida att Visby överlever som metropol i handeln, nu med en åretruntboende beirgarbefolkning, medan de flesta övriga hamnar mister sin betydelse. Men ännu under 1200-talet går en stor del av handdsöverskottet tillbaka ut till gårdarna. Det är nu synligt för eftervärlden i form av påkostade stenhus, i många fall utrustade med säkra magasineringsvåningar och i de likaså påkostade gotlandskyrkorna. Gatunätet Synnerligen obegriplig blir Yrwing när han motsätter sig mina slutsatser om Visbys gatunät. H ä r framgår tydligt att han inte lyckats eller velat läsa vad som faktiskt står skrivet. Av någon anledning försöker han med all kraft ställa beläggen för de belagda vikingatida gränderna mot dem som med Farddins undersökningar kan dateras tillbaka till tidig medeltid, eller till tiden före stenstadens uppförande. Det arkeologiska materialet visar att Visbys nuvarande gatunät, och gatunätet från Johan Meiers karta från 1646, går tillbaka till äldre medeltid. I minst fyra gränder kan det föras tillbaka till vikingatid och tidigare. Den äldsta daterade gatubdäggningen finns under nuvarande Hamburgergränd (C 14 6 9 5 1 1 3 0 ) . Längs denna gränd har bebyggelse från 1000tal fram till idag funnits. Längs Kompanigränd har ett flätverkshus, orienterat efter den nuvarande grändens sträckning undersökts. Två träprover från grävningsonirådet gav C 1 4 -datering till 7 4 8 ± 9 9 och 9 4 3 1 9 4 . Två rader trähus, daterade till 900-tal, låg mellan nuvarande Liibeckergränd och en nu försvunnen gränd som påträffades i form av en kavelbrokonstruktion i Kv. Apoteket 1975. Den försvunna gränden finns med på Meiers karta. Dessa fyra gränder är de vi i dagsläget med säkerhet, kan föra ner i tiden före medeltid. Till dessa fyra kommer ett stort antal gränder Fornvännen 88 (1991) 86 Debatt Vilka trädateringar menar Yrwing? Här tycks han av Ragnar Engeström ha försetts med någeit för oss andra förborgat dendroresultat. Givetvis blir j a g oerhört nyfiken på detta resultat, även om Yrwing helt felaktigt kopplar ihop detta med " m i n " kronologiska ryggrad; som framgår av åtskilliga ställen av både text och kartmaterial i min avhandling från 1989, ligger Klosterbrunnsgatan utanför det vikingatida samhället. Det finns två medeltida träbeläggningar i Kloserbrunnsgatan. Ingen av dem kan föras tillbaka till det äldsta bebyggelseskedet som fastställts längs gränden - ca 1100. I avvaktan på Engeströms 8c Bråthens rapport (vi har vant oss vid att vänta) blir min gissning att den undre träbeläggningen dateras till 1100-talets senare del och den övre till 1200-tal. Naturligtvis kan man inom forskningen ha olika uppfattning om sakförhållanden och visst kan det vara stimulerande med en vetenskaplig debatt. Men här har en erkänd forskare för att hävda sina ståndpunkter tvingats förneka förekomsten av uppenbara fakta, såsom odlingsbar mark i Visbys närhet och förekomsten av förhistoriska lämningar och istället stödja sig på hemliga okontrollerbara uppgifter. När han dessutom totalt måste bortse frän senare forskning för att få sina ståndpunkter att gå iheip måste man ställa sig frågan vad han egentligen är ute efter. Är syftet att föra vetenskapen framåt, är han förd på villostigar av en omdömeslös rådgivare eller är han helt enkelt djupt kränkt över att ha blivit citerad i min avhandling och för att någon vågat ifrågasätta honom? Efter att ha följt Yrwings närmast fanatiska kritik av Gunnar Svahnström, bl.a. i Fornvännen, sedan Svahnström dristat sig att anföra mot Yrwing avvikande åsikt, är j a g beredd att luta ål den senare förklaringen. som vi genom bl. a. Farddins arbeten kan följa till tiden före stenhusstaden. Gatunätet framstår som oförändrat genom århundradena. Det följer ett tomisystem med oftast dubbla rader hus mellan två gränder. I Kv. Apoteket var tomtbredden 14 m. I Kv. G r å b r o d e m , där endast en rad hus låg mellan nuvarande Hamburgergränd och en nu försvunnen gränd, var tomtbredden 7 m. De senare stenhusen har följt samma tomisystem och orienterats efter samma gränder som de äldre trähusen. Av detta kan man misstänka att Visby, liksom så många andra vikingatida hamnplatser haft ett reglerat tomtsystem som sträckt sig från stranden/hamnen. Så var för övrigt även de gotländska fiskelägena, icke permanent bebodda, ordnade långt fram i tiden. Hugo Yrwing kan inte se ett reglerat tomstystem i ett icke permanent bebott samhälle. Vari ligger problemet? I detta sammanhang tar Yrwing u p p Ragnar Engeströms inhopp under disputationen i Lund. Engeströms inlägg rörde resultaten av ett dendrokronologiskt projekt senn Engeström sedan länge driver tillsammans med Alf Bråthen, Trollhättan (s. 198, spalt 1). Trots att projektet pågått ett stort antal år lyser resultaten med sin frånvaro. Jag får här upprepa vad j a g svarade i Lund: "Först när herrarna Engeström Se Bråthen behagar offentliggöra sina resultat, kan de användas i forskningen." Beträffande de trärester som använts vid dateringarna av bebyggelsen i Kv. Apoteket är dessa tyvärr inte möjliga att dendrodatera, enligt dendrokronolog Thomas Bartholin, Lund, som haft möjlighet att studera dessa. Om Engeström & Bråthen utan min kännedom mot all förmodan lyckats datera dem är detta ett anmärkningsvärt tillvägagångssätt, eftersom j a g som grävningsledare inte har informerats. I sin stora iver att söka bortförklara mina resultat skriver Yrwing vidare: Trädateringar av flera arkeologiska fyndplatser i Visby, exempelvis Klosterbrunnsgalans iräbruläggningar, vilka J. Kardelin i väsentlig grad stöder sig på vid sin tolkning av Visby gatusyslenis ålder, avviker markant från Weslholms upplänning om gatunätets ålder. Avhandlingens kronologiska ryggrad synes därmed helt osäker. (S. 198, spalt 1.) Fornvännen 88 (1993) Referenser Carlsson, D. 1988, Vikingatida hamnar på Holland. Populär arkeologi nr 2. Lund. Lundström, P. 1981, De kommo vida ... Vikingars hamn vid Paviken på (rolland. Slockholm. Yrwing, (Nilsson) H. 1!I40, Gotland under äldre medeltid. Studier i hiillisk-hiinsnilisk historia. I.und. Yrwing, IL 1078, Gollands medeltid. Visby. Debatt Yrwing, H. 1986, Visby - hansestad på Gotland. Stockholm. Westholm, G, 1989, Visby — bönders hamn och handelsplats. Medeltidsstaden 72:11. Göteborg. Westholm, G. 1990, Visby - bönders hamn och , , .' T, t i c. m . ai A handelsplats. Ln ellersknll. Meta nr 3. Lund. Östergren, M. 1989, Mellan stengrund och stenhus. 87 Gollands vikingatida silverskatter som hoplatsindikulor. Theses and papers in archeology 2. Visby. G u n Westholm /- »i J TI Gotlands fornsal Visby Fornvännen SS 11993)