Kyrklitteratur - för vem? Malmström, Krister Fornvännen 1994(89), s. 39-44 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1994_039 Ingår i: samla.raa.se Litteraturöversikt Kyrklitteratur —för vem? I samband med öppnandet av utställningen Den svenska historien våren 1993 utbröt en kort debatt i dagstidningarna om historieskrivning på universitetsnivå kontra populärvetenskapliga framställningar. Endast de senare (och då givetvis utan noter) anses vanligen som läsliga fcir allmänheten. För den som varit verksam länge inom det akademiska fältet, men kanske också är road av tänkvärda och välskrivna arbeten av halvvetenskaplig karaktär som essäer och böcker av typ Frans G. Bengtsson eller Jan Olof Olsson är dagens motsättningar lika tidstypiska som beklagansvärda. Sena tiders högre akademiker skriver ofta för varandra, eller ingen alls. O r d som explicit, intertextuell och inomteoreti.sk speglar samtidens kvasivetenskapliga synsätt, ofta i motsättning lill traditionell, empirisk forskning. Den essäistiska traditionen har i stort ebbat ut till följd av okonst och förakt. Kvar står den populistiska genren. Den tar fasta på det historieintresse som har funnits hos alla samhällsklasser i alla tider. H ä r är det sällan fråga om ens intelligenta kompilationer, utan rätt och slätt osovrade referat av en godtyckligt vald litteratur som på modenit tidningsspråk gärna benämns källor. Namn som A. Lyttkens, P. A. Fogelström och, nu senast, Herman Lindqvist, står för genrer som ingen seriös historiker kan godtaga. Att »Hermans historia» blivit en storsäljare, trots kritik från fackligt håll, visar att intresset för svensk historia är mycket stort om framställningen är mera skönlitterär än saklig. Man kan blott spekulera i varför dagens historiska forskning vänt ryggen åt allmänheten. Med den sterila vänstervågen, som ingalunda lagi sig, kom paradoxalt all kommunikation med allmänheten att uppfattas som ickeseriös. Arkitekturhistorisk forskning i Sverige har i ringa utsträckning präglats av samma marxistiska regelverk som allmänhistoria. Ändå är avståndet så stort mellan akademiska arbeten och den bildade allmänheten, att flertalet avhandlingar ter sig oläsliga. Recensioner kommer oftast via bekantskapskretsen. En vackert illustrerad konstavhandling köps för julbordet, men läses aldrig. I det följande skall sex böcker av olika typ granskas. De rör alla kyrkor, ett ämne som blivit aktuellt utanför arkitekturhistorikernas krets på grund av den s. k. övertalighetsfrågan. Av Svenska kyrkans nära fyratusen kyrkor är idag ett stort antal »övertaliga». Härmed avses kyrkor med smä församlingar, där kanske majoriteten numera bor långt ifrån kyrkan. Tre av böckerna har en populär framtoning som kan tänkas appellera till allmänheten. Men inte ens litteratur av detta slag anmäls i dagstidningarna, då själva ämnet inte är »politiskt korrekt» eller de på grund av ämnet a priori betraktas som tillhörande den akademiska sfären. Även de vetenskapliga tidskrifterna har i sin fixering vid avhandlingar försummat böcker av den typ allmänheten möter på folkbibliotek och i bokhandeln. Många gånger kan seriös populärvetenskap av äldre modell vara väl så värdefull som en i alla avseenden smal, modern avhandling. Kyrkovägledningar är sällan enbart kompilationer. Då författarna ofta är verksamma inom ämnesområdet brukar viss forskning tillkomma. De s. k. tjugofeniöresskrifterna som idag kostar åtskilligt mer, har samma syfte som tidigare. Den besökare som vill veta mer om kyrkobyggnaden och dess inventarier, skall här få en korrekt och begriplig redogörelse. Någon fullständighet som i Sveriges Kyrkors monografier eftersträvas aldrig. O m editionsprincipema varit desamma, har dock kvaFomvännen 89 (1994) 40 Litteraturöversikt kyrkobyggnadskonst, från romansk tid till 1980-talet. Vissa upprepningar märks på grund av att varje vägledning skall kunna säljas separat. I stort har dock redaktören lyckats undvika de tradiga omtagningar som län kan bli en följd av monografiformen. Vissa olikheter mellan olika kyrkobeskrivningar och författare förefaller rimliga, även om en likartad uppställning bör eftersträvas. Som arkitekturhistoria har genomgången en viss begränsning: då Svenska kyrkan står bakom utgåvan upptages endast dess egna kyrkor. I Bengt Nilssons inledning nämns kyrkor inom de fria samfunden, till vilka idag även katolska kyrkan och ortodoxa kyrkor räknas. De flesta av frikyrkobyggnaderna i Uppsala är dock ointressanta. Endast Missionskyrkan från 1983 borde fått större utrymme. På andra platser med märkligare frikyrkobyggnader från artonhundratalet (som dessutom alltid löper risk att rivas) kan fördelningen bli mera sned än här. Man kunde önska att Svenska kyrkan i sant ekumenisk anda behandlade övriga trossamfunds kyrkor utförligare. Särskilt del VI: 8 i Uppsala stads historia skildrar dock kyrkorna och den kyrkliga miljön. Inte alla stora stadsmonografier i flera band från de senaste årtiondena ägnar Svenska kyrkan och dess verksamhet alltför många sidor. Av de tretton författarna märks främst Göran Lindahl och redaktören Anna Nilsén, vilken nytagit flertalet fotografier. Lindahl har genomfört den svåra uppgiften att skildra domkyrkan med beaktande av den rika litteratur som vuxit fram sedan slutet av artonhundratalet. Att skriva engagerat och begripligt om arkitektur fcir en bredare läsekrets ställer stora krav på författaren. Lindahl balanserar elegant mellan historisk faktaredovisning och analyserande beskrivningar. Frågeställningar och tvisteämnen redeivisas, men blir inte till huvudsak som i mången avhandling. Lindahls kritiska hållning till Helgo Zettervalls restaurering och den nu renoverade dekoren av Agi Lindegren är beaktansvärd. Också anmälaren har slagits av kyrkorummets lyckliga fullbordande under den ständigt klandrade Zettervall. Däremot framstår om- och tillbyggnaderna i det yttre som särdeles grova. Efter en tid av ibland okritisk beundran för artonhund- liteten skiftat. När stiftsserier lagts u p p och vissa huvudförfattare kontrakterats har en del slarv inte gätt att undvika. De som inte arbetar efter löpandebandprindpen, utan inskränkt sig till att skriva om kyrkor inom den egna forskningsperioden, lyckas vanligen bättre. Ansvaret för den sakliga kvaliteten vilar dock alltid pä redaktören eller utgivningskommittén. Att den vetenskapliga ambitionen, vad gäller kyrkovägledningar, inte alltid beskriver en fallande kurva visar Kyrkorna i Uppsala. Upplands kyrkor. Nya serien. Första delen. With a Survey in English. Redaktör Anna Nilsén. (Stiftssamfälligheten i Uppsala stift. Uppsala 1992. 348 s. 225 bilder, varav 25 i färg. ISBN 91-630-1307-X.) I vissa fall har man för tidigare stiftsserier valt att bunta ihop ett antal häften som tillkommit under en längre period. H ä r har man gått motsatt väg. Det första bandet i den nya serien omfattar således monografier över alla kyrkor i området, skrivna under ett par år. Härtill kominer en inledning om kyrkobyggande i Uppsala samt ett avslutande kapitel om kyrkogårdarna, liksom en förteckning med en (något storskalig) karta. Arbetet har således fått karaktär av topografisk monografi. Nackdelen blir vid detta förfaringssätt, att vissa församlingar är mindre benägna att köpa »särtryck» för respektive kyrka då initiativet inte kommit från dem själva. Tyvärr avspeglar sig drastiskt det ljumma intresset för kyrkobyggnaden som arkiteklurhistoiiskt fenomen på pastorsämbetena. Där återfinns ofta Sveriges Kyrkor, först i halvfranska band, därefter klot, varefter en svans av ouppsprättade häften från 1960-talet avslutar subskriptionen. Centralstyrningen från domkapitlet måste, vad avser de mindre vägledningarna, ses som den lämpligaste vägen for närvarande, oavsett eventuella bieffekter av negativt slag. Genomgången av Uppsalas sexton kyrkor och kapell saml försvunna kyrkor ger sammanlaget ett ston stycke lokalhistoria. Kyrkobyggandet i stadsområdet speglar församlingsutvecklingen i Uppsala och de närmaste socknarna. I arkitekturhistoriskt avseende ger de olika småmonogiafierna ett tvärsnitt av svensk Fomvännen 89 (1994) Litteraturöversikt ratalets restaureringar understryker ånyo vissa författare de ofta alltför radikala åtgärdernas brist på pietet och mening. Mera svårsmält är dock Lindahls påstående att den gotiska kyrkoarkitekturen inte krävde formmässig konsekvens (s. 67), vilket var den nygotiska riktningens fundamentala konceptionsprincip. Vid de stora gotiska katedralbyggena blev ofta kyrkorummet den enda del som genomfördes i ett sammanhang. När exteriören skulle fullbordas hade pengarna och liden löpt ifrån bygget. Bevarade ritningar från medeltiden motiverar artonhundratalets uppfattning om gotiken som en konsekvent och repetitiv byggnadskonst. An restaureringarna ofta blev falska berodde på okunnighet om den genuina gotiken. I brist på alltför många ritningar från medeltiden nyrhadc man efter en skolning som vanligen grundades på lärarnas klassicistiska ideal. På grund av atl så många gotiska kyrkor blivit ett lappverk av byggnadsdelar från olika perioder med skiftande stilformer har eftervärlden fått uppfattningen att gotiken var oregelbunden. De pittoreska effekter som artonhundratalet uppfattade som typiska för gotiken är vanligen resultat av ofullkomlighet eller ändringar. Anmälaren saknar en uppgift om att Sveriges största barockaltare står i Gustav Vasa kyrka; en bisats har glömts bort. Det är inte omöjligt att Agi Lindegren vid sina dekorarbeten fick idén att bygga Gustav Vasa kyrka i Stockholm som en ram kring Burchardt Prechts altaruppsats i samband med att Zettervall tilläts vädra ut delar (!) av barockinredningen. Lindahls framställning berikas av en resonerande bibliografi. Alltför ofta levereras bara en rad titlar utan de kommentarer som är vanliga i främst engelskspråkig litteratur. Av Dan Karlholms fyra bidrag intresserar Gottsunda mest. Carl Nyréns församlingskyrka - den första som byggts i Uppsala på sexhundra år - tillhör efterkrigstidens förnämsta anläggningar. En jämförelse med den äldre Älmiunakyikan av Peter Celsing är instruktiv. Båda är representativa, men vitt skilda exempel på olika uppfattningar om hur en kyrka med församlingshus skall gestaltas. Heis Celsing återkommer vissa medeltida reminiscenser, medan Nyrén med sin lätta och graciösa 41 arkitektur ansluter till svensk träbyggnadskonsi, sedd genom ett postmodernistiskt filter. Till de förtjänstfulla arbetena beir, trots vissa frågetecken, Nygotiska kyrkor i Skåne. Utveckling i form, material och konstruktion 1840-1910. (Konsthögskolans Arkiiekturskola. Stockholm 1991. 187 s. 200 bilder, varav 3 i färg, ISBN 91-86016-38-5.) Som utgivningsstället visar är den författad av arkitekter, inte arkitekturhistoriker. Infallsvinkeln blir därmed en annan än den vanliga: det är sällsynt att andra än humanistiskt skolade konstvetare sysslar med arkitekturhistenia. Därmed faller väsentliga sektorer i forskningen bort. H u r arbetade arkitekten utifrån sina förutsättningar? Materialfråge»!" och andra tekniska spörsmål ägnas på sin höjd förströdda funderingar av det enkla skälet att konsthistorikern inte bar någon som helst förutsättning att ge relevanta svar. Den enda punkt där humanisten och arkitekten möts brukar vara den formålestetiska analysen, i den mån arkitekten förmår verbalisera sina upplevelser (konsthistoriken! är å andra sidan skicklig i atl klä även icke-upplevdser i ord). Utgångspunkten för den elevgrupp som 1981/82 följde Arkitekturskolans restaureringsliiije var att »försöka fånga kyrkornas specifika såväl estetiska som tekniska karaktäristika och beskriva den utveckling som de representerar» (s. 3). Av hela beståndet är tjugosju kyrkor närmare behandlade. Underlaget går dock inte att beräkna, då termen nygotik är fattad i alltför vid mening. Visserligen kan det vara bekvämt att klumpa ihop en rad meddtidsinspiierade kyrkor under cn gemensam etikett, men i praktiken visar det blott på en hos arkitekter vanlig oförmåga att analysera stilkriterier. Desto mera angeläget blir preciseringar dä gränsen mellan ny- eller senklassicism och enklare nygotik före 1870 är obestämd. Tidigare har man betecknat en alltigenom klassicistisk salkyrka med spira och breda tillspetsade rundbägefönster som nygotik. Är en klassicistisk kyrka där vissa nyantika dekorinslag bytts ut mot romanska verkligen att se som meddtidsiiniterande? Sammanställningen av kyrkorna i Östra »Klagstorp (1846) och Lyngby Fornvännen 89 (1994) 42 Litteraturöversikt icke synliga inslagen i de behandlade kyrkobyggnaderna måste dock en allvarlig anmärkning göras. Författarna har i alltför hög grad utgått från intentiondla källor som inte kunnat verifieras. De kostnadsförslag och arbetsbeskrivningar som åberopas, var då liksom idag ofta av formell natur. Som man också visat i boken, kunde en byggmästare gä ifrån både godkända ritningar och den arbetsbeskrivning som bifogats kontraktet. Den som haft anledning att följa etl kyrkbygge från slutet av artonhundratalet och framåt, vet att man ofta ändrade sig under byggets gång, särskilt vad gällde material. Ibland var det fråga om förbilligande fusk, i andra fall medförde nyheter av olika slag bättre kvalitet eller sänkta kostnader. I de flesta fall blev slutsumman dock högre än kostnadsförslaget. Allbelgonakyrkan i Lund kostade t. ex. inte 300 000 kr (sid. 119); den beräknades till en halv milj o n och slutade på 593 431 kr 60 (ire, enligl F.. Wrangel (Allhelgonakyrkan i Lund, sid. 31), trots att nian frångick det på omslaget avbildade projektet från 1861 (anges f ö . ingenstans). Inventarieverket Sveriges Kyrkors vara eller inte vara hör till de stående diskussionsämnena. Har man något behov av en så noggrann dokumentation till de svindlande kostnader som löner, resor, uppmätningar etc. samt förstklassigt tryck drar? De viktigaste monumenten från alla epeiker i Sverige är fönisso värda en ingående presentation, antingen de är kyrkeir eller profana byggnader, men inte de inånga kyrkor av genomsnittlig typ från olika epoker som valts ut efter ibland obegripliga kriterier. Ett av skälen till ifrågasättandet har just varit den pedantiska framställningen. Vad som för äldre antikvarier var en förtjänst i detta inventarieverk, blir hos allmänheten ett minus. En besläktad men mera lättillgänglig kyrkopresentation utgör Bo Wanngren, Västra Vrams kyrkor — den som fanns och den som finns. I samarbete med Siegrun Femlund. (Västra Vram 1992. 123 bilder varav 15 i färg. ISBN 9 1 630-1192-1.) Ytligt sett står man nära Sveriges Kyrkors uppläggning, inklusive noter och förteckningar över källor och litteratur. Den bildförteckning som hoppas över i Sveriges (1882) pä sid. 46 är talande. Helheten är densamma, trots att den senare byggda kyrkan har något spetsiga fönster. En tredjedel av de kyrkor som upptas är således inte alls nygotiska, medan andra viktiga kyrkor som verkligen representerar nygotik i Skåne inte ingår i urvalet (t.ex. kyrkan i Hässleholm från 1914, den sista betydande kyrkan i nygotik i Sverige). Som flera exempel i undersökningen visar, är Skåne ett landskap med särdeles påkostade kyrkor i genuin nygotik. Flertalet landsförsamlingar norrut hade inte medel att bygga nygotiska kyrkor. Inte ens alla stadskyrkor från perioden välvdes. Även under sent artonhundratal blev det mest varianter på den klassicistiska salkyrkan. Av de närmare sexhundra kyrkor från 1860-1920, som anmälaren sysslat med, kan endast ca 130 betecknas som nygotiska i egentlig mening. Tegdklädda är 71 (och då inte bara i maskinslaget rött tegel). De flesta var fortfarande putsade. Att Skånes kyrkor således inte är representativa för landet i övrigt framgår inte klart. Även om det bara är ett landskap som behandlas, får vissa påståenden generell karaktär. Boken är i andra avseenden ett lärorikt möte med olika sidor av artonhundratalets kyrkobyggande, inte minst tekniska faktorer. Den insiktsfulla betraktelse som Ove Hidemaik inleder med (»Vem älskar nygotiken») har färgat av sig på eleverna. Det är signifikativt att just arkitekter finner värden i en arkitektur som fortfarande alltför ofta ses med nationalromantikernas sura ögon. En viss bättring noteras även i boken: sedan något årtionde har man i flera församlingar t . o . m . börjat restaurera tillbaka överkletad nygotik. Tyvärr var skövlingen av kyrkorummen och det pacificerande vitmenandet oftast så grundligt genomförda att någon fullständig återgång aldrig är möjlig. Tekniska skador av olika slag redovisas dessutom på det bestånd av kyrkor som står i fokus. Särskilt värdefulla är de tekniska aspekterna på nygotiken. Liksom inom gotiken ökade förmågan att bemästra de statiska problemen som blivit alltmera krävande. Välvning och takstolar i trä ställde likaledes stora krav på arkitektens tekniska skicklighet. Vad gäller de Fornvännen 89 (1994) Litteraturöversikt Kyrkors häften finns här med; däremot saknas det självklara personregistret. Skrivsättet är genomgående lättare utan att framställningen blir oseriös. Fernlunds uppsats om en av Helgo Zettervalls ståtligaste Skånekyrkor är föredömlig. Författarinnan borde i konsekvens med sin känsla för nygotiken ställt sig mera negativ till de olika smakomvandlingar som resulterat i dagens artificiella kyrkorum, om vilket intet gott är att säga. Något »perfekt samarbete» mellan Zettervall och, nu senast, konstnären Olle Nyman, är det inte fråga om! Som pastisch torde Olaus Petri i Ö r e b r o i positiv mening vara en tankeställare vid s. k. återrestaurering. Inventariedelen är lika detaljerad som Sveriges Kyrkors häften. Karaktären blir dock mindre katalogmässig genom att det »pratas» mera om de olika föremålen på ett säll som appellerar till en bredare läsekrets. Skillnaden ligger också i det personliga engagemang som sällan förmärkes i Sveriges Kyrkors strikta monografier där formalanalyser och konsthistoriska sammanhang vanligen saknas - om inte någon författare händelsevis känt för detta och fått gehör hos utgivarna. Desto större intresse i sak har huvudförfattaren, prosten J o h n Wanngren som verkat som kyrkoherde i Västra Vram under sexton år. Tyvärr är det endast få kyrkoherdar förunnat a n lämna efter sig en vacker och välillustrerad bok om sin församlings kyrkor, därtill berikad av en arkitekturhistoriker av facket. Av de nämnda arbetena har inget fått någon större spridning. I en tid då Bibliotekstjänsts notering 'avhandling' innebär att endast ett fåtal av länsbiblioteken köper boken, har idag flertalet bibliotek bildverket Våra kyrkor. (Västervik 1990. 2 678 bilder i färg. ISBN 91-971561-08.) Den utgör en efterföljare till de två verk som utgavs omkring 1950, Vår svenska kyrka i ett band samt stiftsnionografierna, där varje kyrka fick en kort presentatiein med en bild i svartvitt. Våra kyrkor skiljer sig från dessa verk då rader av kyrkor saknas trots den relativt breda täckningen: de församlingar som inte betalat 500-700 kronor för att få vara med omnämns endast i de listor som avslutar varje stift (i Skara och Lunds stift saknas exempelvis över sjuttio kyrkor). Vissa 43 kyrkor är inte alls med. Då boken kostar över sjuhundra kronor och ger sig ut för att vara ett corpusverk är avsaknaden av 15—20% av hela beståndet oacceptabelt. Inga försök frän förlagets sida att komplettera bildmaterialet har gjorts. Texterna som upptar många sakfel står för respektive församling. Trots att det alltså rör sig om ett traditionellt geschäft av typ 'Alla våra tandläkare' har dock boken i brist på annat ett visst värde. Även om bildmaterialets kvalitet är mycket skiftande vet man att kyrkan finns och ungefär hur den ser ut genom Våra kyrkor - om den lagils med. Inom den litteratur som vänder sig till allmänheten tycks, som nämnts, kyrkobyggnader inte höra till den del av byggnadskonsten som är »politiskt korrekt». I kompilationen Den moderna stadens framväxt. Svensk arkitektur 1890—1920 har Eva Eriksson således nästan helt bortsett från de kyrkobyggnader som ger karaktär åt stadsbebyggelsen årtiondena omkring sekelskiftet. Av fyrtioen, ofta större stadskyrkor, upptas tre av G. Hermansson (ingen bild) samt återges fyra andra med små bilder. Mindre än tio kyrkor i städer eller på vad som då var landsbygd avbildas eller nämns i förbigående av de mer än 270 kyrkor som byggdes under den period författarinnan behandlar. För den som intresserar sig lör Sveriges kyrkliga arkitektur, oavsett älder eller typ, har frånvaron av några som helst (iversikter varit en kännbar brist. FVirst 1993 har Riksantikvarieämbetet funnit det lämpligt att inleda en generalinventering av landets kyrkobyggnader. I Finland finns sedan länge etl kortregister där samtliga kyrkobyggnader (även frikyrkornas kyrkor) noterats, liksom förändringar, namnbyte, rivning etc. Riksantikvarieämbetet har fiir att råda bot startat vissa projekt i syfte att täcka en hel period. Kyrkobyggnader 1760—1860, som påbörjades 1984 inom Sveriges Kyrkor har efter nio år avsatt tre delar av beräknade sju. Inför en eventuell åtskillnad kyrka—stat igångsatte ämbetet på 1970-talet en inventering av moderna kyrkor, varmed avsågs kyrkor byggda 1920 och framåt; den främre gränsen har senare satts till 1984. Hela beståndet 1920-84 omfattar ca 750 kyrkor. Gränsen mellan den Fornvännen 89 (1994) 44 Litteraturöversikt sig vara starkare än man trott. Även efter andra världskriget byggdes nyritade kyrkor av historiserande typ. De funkiskyrkor som tidningarna skämtade om u n d e r mellankrigstiden, letar man förgäves efter. Snarast blev det en fortsättning på tjugotalets svenska klassicism parallellt med den profana funktionalismen. När kyrkobyggandet kom igång igen efter byggstoppets hävande 1949 uppfördes sällan den trista typ av »Gottesgarage» som man finner söder om Östersjön. Estetiken blev en annan — och naturligtvis kom med vänstervägen anklagelser för att Svenska kyrkan byggde överdrivet sköna kyrkor där allt var genomtänkt och smakfullt. Under rekordårens trista massbyggnation utgjorde just kyrkobyggandet den viktigaste avvikelsen. Från 1970-talet och framåt har dock profan och kyrklig byggnadskonst alltmera kommit att närma sig varandra på bekostnad av kyrkoarkitekturens sakrala karaktär. Det heliga huset har efterträtts av en nyttobyggnad som ofta förlorat sin gamla identitet genom att den ingår i ett församlingscenter. Misstanken att de omskrivna drcumstanteskyrkorna med indraget kor inte är så inånga, kommer nog att bekräftas när alla tre delarna föreligger. Flertalet kyrkor i Svealandsdelen utgår från den traditionella längdaxelplanen med kor i bortre änden. Altaret har inte sällan ställts i ett utskjutande absidialt parti av äldre typ, oavsett h u r kyrkan i övrigt gestaltats. Svenska kyrkan vidhåller således vissa av sina traditioner till följd av kulten. Inte alla präster oeh lekmän önskar förändra så mycket av det traditionella kyrkorummet, trots den nya liturgin efter kriget. Även där arkitekter ritat indragna altaren sitter gudsljänstddtagarna mestadels framför altaret och ibland på sidorna, men aldrig bakom. Circumstantesidealet har bara skenbart realiserats. Inte ens där man talar om de nya planformerna går man tillnärmelsevis så långt som i Tyskland och England, där även katolska kyrkan som något självklart använder sig av en genuin circumstanlesordning i kyrkorummet. Krister Malmström Riksantikvarieämbetet traditionella, fristående kyrkan och kyrka kontra kyrksal i församlingsanläggning är dock svår att dra. I arkitekturhistoriskt avseende är periodgränserna i de båda projekten oegentliga. Pä båda sidor om gränsåren byggdes likartade kyrkor då årtalen inte markerar några stilskiften. Projektet med nittonhundratalskyrkoma har vidareförts efter avbrott och resulterat i två volymer av tre planerade med Lennart IIlerslads Nya svenska kyrkor. Del I, Svealand och Del II, Götaland. (Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer. Rapport RAA 1990:2 och 1993:5, Stockholm 1990 och 1993). Till skillnad från den vanliga ordningen inom kulturminnesvården är kyrkorna redovisade efter län, inte den obsoleta landskapsindelningen. Detta kan i förstone synas praktiskt med hänsyn till handläggandet av kyrkoärenden på länsstyrelserna. Då en större reform av länsindelningen övervägs med bl. a. storlän, bör man fortsätta att hålla på den sedvanliga indelningen efter landskap och stad/socken. Den som arbetat med topografiskt material vet hur svårt det kan vara att lokalisera mindre orter med likalydande namn, för att inte tala om fyndplatser och utspridda byggnader. Till skillnad från Våra kyrkor är Nya svenska kyrkor instruktivt illustrerad med både ritningar och fotografier. De skalenliga grundplanerna har liksom flertalet fotografier framställts av Illerstad. Däremot försvåras läsningen av en något rörig layout. Fiir ett vant öga framgår vilken kyrka de olika planerna hänför sig till, när flera finns på samma uppslag. Redovisningen är genomgående en arkitekts, inte en konst historikers. Inventeringen upptar endast en kortare beskrivande text fcir varje kyrka. I en avslutande »sammanfattning» söker författaren ange vissa ståndpunkter för perioden. Även om noteringarna är korrekta ropar inventeringen på en bearbetning av avhandlingstyp, där den liturgiska, konstvetenskapliga och tekniska utvecklingen redovisas. Detta bör dock anstå tills de två återstående delarna över Götalands och Norrlands nya kyrkor föreligger. Redan Svealandsdelen föranleder vissa överraskande iakttagelser. Traditionen visade Fornvännen 89 (1994)