Medeltidsarkeologiska handböcker : några reflexioner / några reflexioner Andersson, Hans Fornvännen 1994(89), s. 193-198 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1994_193 Ingår i: samla.raa.se

Litteraturöversikter
Medeltidsarkeologiska handböcker. Några reflexioner
En tid har Gunther Fehrings handbok i medeltidsarkeologi The Archaeology of Medieval Germany legat på mitt bord för anmälan. Det är en bok som på ett mycket klart sätt återspeglar författarens syn på vad medeltidsarkeologi är eller bör vara. Han drar strikta gränser för ämnet. Han uttrycker en uppfattning om medeltidsarkeologin som en gren av en bred medeltidsforskning men avslöjar samtidigt en relativt liten förståelse för arkeologins senare teoretiska diskussioner. Fehrings handbok, som kom på tyska 1987 med titeln Einfiihrung in die Arcbäologie des Mittelalters och 1991 i den nämnda engelska översättningen, är inte den enda handboken som getts ut under de senaste åren. Det vore därför kanske värt att göra en liten översikt för att se vilken slags medeltidsarkeologi som redovisas. Det är intressant att göra av flera skäl. Medeltidsarkeologi är ett relativt nytt ämne och därmed borde ramarna inte vara helt etablerade. Handböckerna blir på ett eller annat sätt också normbildande genom att de förs in i utbildningen och direkt eller indirekt ger deras framställning en tolkningsram för det material de behandlar. Handböckerna kan vara av två slag. Det ena tar upp framför allt medeltidsarkeologisk metod. Den andra gruppen sammanfattar forskningsläget och inriktar sig mot resultaten. Exempel på det första är också den äldsta bland de böcker som skall behandlas, nämligen M. de Bouards Manuel d 'archéologie médiévale, som kom redan 1975. Den äldsta i den andra gruppen är Helen Clarkes The Archaeology of Medieval Britain från 1984. De som kommit därefter kan i stort sett hänföras till denna senare grupp. Undantaget är Gunther Fehrings Einfiihrung, som är ett mellanting mellan de båda. Länge fanns det således inga handböcker i medeltidsarkeologi, de Bouard var länge ensam med sitt arbete. När Helen Clarkes The Archaeology of Medieval Britain kom blev den på många sätt en förebild för flera av de efterföljande. Man kan nästan se i innehållsförteckningarna, hur man har haft Clarkes bok liggande framme. Det innebär naturligtvis ingalunda att man plagierat, men att hon har haft ett stort inflytande på uppläggningen är rimligt att antaga. En konsekvens av detta blir också att man relativt enkelt kan jämföra de olika skrifterna. I det följande skall j a g försöka göra en karakteristik av den syn på medeltidsarkeologin, som man finner i dessa handböcker och också försöka mig på en kort diskussion om hur en fortsatt utveckling kan tänkas se ut utifrån de olika tendenser man kan avläsa i dag. de Bouard Det är ingen tvekan om att fiir de Bouard är medeltidsarkeologin en del av historievetenskapen. Det är historiska problem som han vill studera. Men det innebär inte att han totalt identifierar meddtidsarkeologi med historia. Han är mycket noga med att notera det komplexa förhållandet mellan de skriftliga källorna och det arkeologiska materialet. Han vill ingalunda underordna det arkeologiska materialet det skriftliga. Han hävdar också arkeologens speciella kunskaper. Arkeologen måste i sig också förena en historikers kunskaper fcir att kunna göra de rätta tolkningarna. Utan någon arkeologisk erfarenhet är en historiker inte kapabel att utnyttja det material seim kominer fram under en grävning. Arkeologen kan inte bara komma med sin material lill en historiker för att få den rätta historiska tolkningen. Dans ce cas comme dans le précédent, le fouilleur doit étre historien, ä peine de ne pouvoir comprendre la signification de ce qu'il a trouvé. Et 1'on ne saurait sainement objecter quil peut exécuter la
Fornvännen 89 (1994)

194

Litteraturöversikter ten representeras utan också t. ex. städernas och landsbygdens kulturlager. Clarke gör i sin bok en mycket omfattande lägesbeskrivning, där inte bara de olika undersökningarna presenteras utan också en rad sammanställningskartor över arkeologiska undersökningar av olika objekt. Detta förstärker naturligtvis karaktären av en presentation av undersökningar. Men boken innehåller också en rad preciseringar på vilka områden det finns arkeologiskt material resp. inte finns. På det sättet blir boken en utmärkt lägesbeskrivning av situationen beträffande det arkeologiska källmaterialet, som det såg ut när boken skrevs. Detta har rimligen varit det enda sättet att göra boken på, inte minst när man ser den som en pionjärinsats inom området. Att Clarke själv har funderat över detta kan man avläsa i företalet där hon bl.a. säger: The time has surely now came for us to look dispassionalely at the archaelogical evidence for the Middle Ages, to discover where the gaps are and decide on methods of filling them. This leads to a problemorientated approach which, although accepted by many archaeologists as the only rational means of capitalising on the information already at hand, remains a contentious subject. Some will follow the principle set out by Philip Barker that "the only valid questions to ask of a site are 'What is there?' and 'What is the whole sequence of events on this site which form the beginnings of human activity to the present day?'" Others will maintain that we could erect hypotheses and test them through a strategy of sampling sites. Before we can hope to achieve a national policy of research priorities in medieval archaeology we must try to resolve these fundamental differences. (Clarke 1984 s. 10 f.) Barry Clarke fick en efterföljare i T. B. Barry, som 1987 publicerade sin bok Archaeology of Medieval Ireland (Barry 1987). Hans uppläggning skiljer sig något från Helen Clarkes, men egentligen följer han samma grundschema. Hans rubriker är följande förutom mera allmänna inledningskapitel och avslutningskapitel: »Pre-Norman settlement c. 1000-1169», »Anglo-Norman rural settlement», »The growth of medieval towns», »The archaeology of the medieval church» och »The låter middle ages: growth or decline?»

fouille, quitte ä en soumettre ensuite les resultats ä la sagacité d'un historien. Cette division du travail, que l'on entend parfois préconiser, n'est admissible ä aucun degré; car rinterprétation n'intervient pas seulement ä Tissue des operations; elle doit naitre jour apres jour au coeur méme de la fouille et engendrer les hypotheses de travail qui inflécissent 1'orientation de celle-ci. (de Bouard 1975 s. 10 ff, citat s. 15.) Uppläggningen av boken demonstrerar detta med all tydlighet. Första kapitlet heter »De 1'histoire ä la fouille». Han utgår alltså här från en historisk kontext, övergår sedan till att beskriva hur undersökningar genomförs och når slutligen fram till slutavsnittet »De la fouille ä 1'histoire». Det är mycket elegant formulerat samtidigt som det mycket tydligt visar de Bouards syn på medeltidsarkeologin som en historisk vetenskap eller snarare som en del av den historiska vetenskapen. De anläggningar han diskuterar och som han därmed definierar som medeltidsarkeologens undersökningsobjekt inrymmer han under rubrikerna »de religiösa byggnaderna», »de civila byggnaderna» och »de militära anläggningarna». Det största omfånget får den sistnämnda gruppen, vilket kanske inte är så märkligt med tanke på den franska forskningstraditionen. Han tar inte u p p stadsarkeologiska frågor överhuvudtaget. Kulturlagren behandlas knappast som en företeelse i sig. Det är monumenten, som i första hand intresserar de Bouard. Clarke Helen Clarkes bok (Clarke 1984) är som redan konstaterats inriktad på en kunskapsöversikt och har därför en mycket annorlunda uppläggning. Boken har indelats i ett antal kapitel som utgår från materialet. »The Countryside, Parish churches, Monasteries, Castles, Craft and Industry» och »Towns and Trade». Det är ett bredare material än vad de Bouard presenterar. Det är detta sätt att organisera materialet som man därefter finner i många medeltidsarkeologiska sammanhang. Det är i princip denna uppdelning som t. ex. ligger bakom kursplanerna hos oss meddtidsarkeologer i Lund. Det väsentliga och nya i förhållande till de Bouard är att inte bara de stora monumenFornvännen 89 (1994)

L itteraturöversikter Vad han gjort är att organisera materialet så långt det göra låter i kronologisk följd. Där finns redan i rubriken antydda kvalitativa förändringar: »städernas tillväxt» och »senmedeltiden: tillväxt eller nedgång». Han för alltså in redan i sin organisation av materialet en viss problematisering. Det kartmaterial han presenterar innehåller framför allt spridningsbilder över olika företeelser. Häri skiljer han sig också från Clarke. I övriga avseenden kan man ändå se stora likheter i betoning på materialredovisning och noggrann diskussion av detta. Skillnaderna ligger väl snarast i att de båda haft olika omfång på det material som skulle presenteras, varför Barry stundom haft möjligheter att göra en mer omfattande genomgång av det irländska materialet än vad som varit möjligt i England. Barrys syn på medeltidsarkeologi i allmänhet och Irlands medeltidsarkeologi i synnerhet framskymtar direkt eller indirekt i olika sammanhang. Han betonar medeltidsarkeologens unika position att »understand the significance and importance of the documentary sources of the medieval period». Indirekt kommer detta fram när han konstaterar att den största delen av undersökningar berör anglo-normandiska bosättningar och att det skriftliga materialet nästan uteslutande berör den anglo-normandiska bosättningen och att därför boken har en bias. Man får alltså här ett intryck av att den medeltidsarkeologiska verksamheten har styrts av tillgången av dokumentariskt material (Barry 1987 s. 2). Fehring Den första handboken på kontinenten efter de Bouard blev Gunther Fehrings Einfiihrung in die Arcbäologie des Mittelalters. Den är i sin grundläggande uppläggning lik de böcker som redan presenterats framför allt när det gäller material- och undersökningspresentationerna men har som redan nämnts också avsnitt om metod. Uppdelning i monumenttyper återfinns också hos Fehring, men det finns också olikheter. Han inleder med en nyttig översikt över medeltidarkeologin och framför allt dess organisation i Tyskland. Han gör tydligare preciseringar av medeltidsarkeologins ställning och mål än de övriga, även om

195

man indirekt kan avläsa sådana också hos de andra. Fehring bygger också u p p sin bok mycket systematiskt. Den är mera inriktad för undervisningsbruk än de övriga. Den har en mycket klar handbokskaraktär med tydliga litteraturhänvisningar. Där finns också särskilda avsnitt om arkeologiska metoder. Ibland blir den mycket ordknapp och kortfattad i en vilja att få med så mycket som möjligt. Den har mindre av resonemang än vad de engelska motsvarigheterna har (Fehring 1987; 1991). Vad är då medeltidsarkeologi för Fehring? Hans inledande rubrik är helt klar: »Medieval Archaeology as Part of the History Discipline» (citat efter den engelska upplagan). Han fortsätter att utveckla detta vidare på följande sätt: »Medieval archaeology, still in its youth, is a historical discipline by the nature of the questions it asks and its goals; because its source material is embedded in the ground and through its methodology, it is an archaeological discipline.» Han säger vidare att nieddtidsarkeologi är ett av de ämnen som ägnar sig åt medeltiden. Den kan belysa bebyggelse-, arkitektur-, kultur-, kyrko- och socialhistoria, men också ekonomisk historia, växt- och miljöhistoria samt den biologiska mänskliga utvecklingen. Han gör en sida längre fram en precisering, som är värd att notera inte minst för vår egen tolkning av medeltidsarkeologi. »The working foundation of the discipline is archaeological evidence, as a rule stratigraphically arranged, that is to say embedded in the ground in successive layers» (Fehring 1991 s. 1 f ) . Det man här kan notera är att Fehring inte räknar in byggnadsarkeologi i den mån den hänför sig till stående byggnader. För honom är arkeologi i första hand att gräva. Man kan också notera hans starka betonande av att medeltidsarkeologin endast är en av de discipliner som arbetar med medeltiden. Samtidigt som detta skulle kunna inbjuda till tvärvetenskaplighet får det i hans bok stundom också karaktären av tydliga gränsmarkeringar gentemot andra ämnen. Liebgott Man kan också se Niels Knud Liebgotts arbete Dansk middelalderark&otogi från 1989 som utFornvännen 89 (1994)

196

Litteraturöversikter Hinton: en annan uppläggning? En annorlunda uppläggning utan att därför bryta med de nämnda arbetenas grundläggande syn på medeltidsarkeologin har D. A. Hintons Archaeology, Economy and Society. England from the fifth to the fifteenth century, som kom ut 1990. Hinton vill undersöka vilket bidrag arkeologi kan lämna till förståelsen av de sociala, ekonomiska, religiösa och övriga utvecklingar som ägde rum i England från folkvandringstid till början av renässansen. Han betonar förändringarna av de fysiska lämningarna i ett kronologiskt perspektiv och vill diskutera orsakerna. History, ..., should seek to explain the processes which shaped past societies and caused individuals to behave as they did. Archaeology can reveal the physical environment in which prople functioned and how they expressed themselves through it—in their cooking-pots, houses, quern-stones or burial places ... But castles and palaces are not more important than peasants' tofts and crofts: all are symbolic of the behaviour patterns and aspirations of different social classes. (Hinton 1990 s. vii.) Han vidgar här programmatiskt forskningsområdet att också omfatta även sådana företeelser som inte är maktens attribut. Hans bok har en strikt kronologiskt disposition, där författaren i rubrikerna försöker att karakterisera varje period. Underrubriken till 800-tal och tidigt 900-tal är »Holding out against the heathens»; 900-talet: »Towns and trade»; 1000talet: »Social stress»; 11- och 1200-talen; »Community and constraint» och sent 1200tal och 1300-tal: »Luxury in a cold dimate». Rubrikerna ger alla ett intryck av att vara helt problemorienterade. Det råder heller ingen tvekan om att Hinton verkligen gör ett allvarligt försök att föra in det arkeologiska materialet i en historisk diskussion. Kanske man samtidigt kan se en slags förenkling i de olika perioderna. Boken spänner j u över en mycket lång tidsperiod. Läser man den börjar man fråga sig om det ändå inte är en förtäckt Clarke. För varje period är det i huvudsak en eller ett par typer av material som får representera tiden. Bakom »Towns and Trade» finns naturligtvis städerna — det finns redan i rubriken, bakom »Social stress» borgarna osv.

gående från den »Clarkeska» traditionen. Han säger själv i förordet att han vill presentera det danska materialet på ett liknande sätt. Boken är också uppdelade i huvudsak efter de områden som återfinns hos henne. Det kan man se på rubrikerna: »Landsby og torp», »Borger og befaestninger», »Danmarks kirker», »Midddalderbyen», »Teknik og Håndvark», »Midddalderens keramik», »Handel og Sofart» och »Naturvidenskaberne og middelalderarkaeologien». Diskussionen är i stor utsträckning lagd på materialgenomgång. Naturligtvis berör Liebgott de problemställningar som är aktuella, inte minst inom områden som han själv har arbetat inom men grunduppläggningen, som presenterar det arkeologiska materialet är klar (Liebgott 1989). Liebgott för inte några längre diskussioner om medeltidsarkeologins verksamhetsområden. Han visar hur ämnet utgått från monumentforskningen, men vidgats under senare tid, t. ex. stadsarkeologin. Han gör dock några programförklaringar. Han framhåller att boken inte skall ge en framställning av Danmarks historia under medeltiden. Arkeologi är en självständig disciplin, som med sin egen metod och teknik tar fram och tolkar sitt speciella material. Dess material kan inte inskränkas till ett illustrationsmaterial. Han betonar, att de arkeologiska undersökningarna hela tiden frambringar nytt material, som ofta belyser delar av det medeltida samhället som mycket litet kominer fram i annat material. Han tillägger, att i centrum för all arkeologi står dateringsproblemen. Men han trycker också på sambandet med skriftliga källmaterialet. »Meget ofte opstår midddalderarkaeologens videnskabdige problemstillning i studiet af allerede kendte eller postulerede forhold og begivenheder. Det er i relation til disse og i fremlaeggdsen af nye og nogle gange kontroversielle resultater, at midddalderarka-ologien skal stå sin prove.» (Liebgott 1989 s. 13f.) Det är uppenbart att för Liebgott är medeltidsarkeologin en historisk vetenskap. Hos h o n o m finns inte skymten av ett alternativ. Han kommenterar (iverhuvudtaget inte detta.

Fornvännen 89 (1994)

Litteraturöversikter Det kan vara konsekvensen av ett forskningsläge men visar också svårigheterna att skapa alternativa uppläggningar. Det är fortfarande fråga om en arkeologi, som i egentlig mening är historisk. Det Hinton åstadkommer med sin uppläggning är en klarare demonstration av hur ett arkeologiskt material kan fogas in inom den historiska vetenskapens ramverk. Den är egentligen inte påverkad av de teoretiska strömningarna inom förhistorisk arkeologi, även om enstaka formuleringar kan ge en antydan om att författaren är på det klara med dem. Gemensam syn på medeltidsarkeologin Det man slås av vid en sådan här genomgång är likheten i uppläggningen av böckerna och samsynen i uppfattningen av vad meddtidsarkeologi är. Förmodligen hör detta samman. Det man kan säga är att de visar på att man vill utnyttja den materiella kulturen för en historisk social, ekonomisk och även politisk tolkning. Däremot spelar de kulturella aspekterna en mycket liten roll. Den moderna forskningens betoning av mentaliteternas historia har ingen plats. Av den moderna förhistoriska arkeologins anlropologiska inriktningar syns intet. New archaeology nämns på några ställen men tämligen avvisande. Det är materialet som bildar utgångspunkten, inte problemställningarna. Det här är ett konstaterande som egentligen inte skall uppfattas som en kritisk anmärkning. Det är rimligt att ett ämne som meddtidsarkeologi, som är relativt nytt i varje fall som akademiskt ämne, har all anledning att etablera det material som de har att arbeta utifrån. Källmaterialet och dess art och karaktär är i alla sammanhang självklart viktigt. Det som på sikt kan vara riskabelt är naturligtvis när källmaterialet definierar problemställningarna helt och hållet. Men som redan citerats är t. ex. Helen Clarke mycket medveten om denna risk. Knytningen till historia är naturlig med tanke på ämnets historia. Samtidigt finns naturligtvis i detta en fara genom att de problemställningar som utgår från de skriftliga källorna också blir styrande för vilka frågor som beir behandlas även när det gäller det arkeologiska materialet. Barry lägger stor tonvikt vid anglo-normanderna ef14-945223

197

tersom det skriftliga materialet är störst om dem, medan irländarna själva behandlas mycket mindre. Alternativa synsätt Det arkeologiska materialets egna inneboende möjligheter får inte så stor chans (Andersson 1989). I europeisk medeltidsarkeologi syns relativt få ifrågasättanden av detta. David Austin tar dock i en uppsats u p p hela detta komplex, där han skarpt angriper den historiefixerade medeltidsarkeologin (Austin 1990). I en följ a n d e uppsats i samma volym diskuterar han och hans medförfattare en postprocessuell meddtidsarkeologi. De visar där tydligt på de alternativa problem som därvid kan tas upp. De ser förmodligen dessa som direkta alternativ till den historiska medeltidsarkeologin. Uppsatserna kan tjäna som ett påpekande att det finns andra möjligheter i det medeltidsarkeologiska materialet än de traditionella (Austin & Thomas 1990). Här i Sverige har Stig Welinder gett ett par exempel på denna inriktning (Welinder 1992 a, Welinder 19926). Den amerikanska historiska arkeologin har haft en betydligt starkare anknytning till den traditionella amerikanska antropologiska arkeologin än till en historisk arkeologi i europeisk mening, även om det finns undantag som Ivor Noel H u m e (Noel H u m e 1969). Det räcker att nämna namn som South (South 1977) och Märke Leone (Leone 1984; 1987; 1989, Leone & Crosby 1987). T. o. m. Binford har gett sitt bidrag, även om han i övrigt är mycket misstänksam mot historisk arkeologi (Binford 1978). Framtidens handböcker Det finns alltså sprickor i den förkrossande enhetliga grundsyn som handböckerna ger uttryck för. Det blir en viktig uppgift för framtiden att föra diskussionen vidare. Den måste ta fasta på både medeltidsarkeologin som en historisk vetenskap men också på de särskilda förutsättningar som det arkeologiska materialet ger för att studera kulturella fenomen och mentaliteter. Vi kan både ta fasta på den betydande teoretiska utveckling som finns på flera håll, i historia, i arkeologi, i arkitektur och på
Fmnivännen 89 (1994)

198

Litteraturöversikter ler, R. L., Historical Archaeology: A Guide to Suhstantive and Theoretical Contributions. New York, s. 6 6 - 6 7 . Clarke, H. 1984. The Archaeology of Medieval Britain. London, de Bouard, M. 1975. Manuel d'archéologie médiévale. De la fouille ä 1'histoire. Regards sur 1'histoire. Paris. Fehring, G. 1987. Einfuhrung in die Archäologie des Mittelalters. Darmstadt. — 1991. The Archaeology of Medieval Germany. London and New York. Hinton, D. A. 1990. Archaeology, Economy and Society. Fmgland from lhe fifth lo the fifteenth century. London. Leone, M. P. 1984. Interpreting ideology in historical archaeology: using the rules of perspective in the William Paca Garden in Annapolis, Maryland. I: Miller, D. och Tilly, C , Ideology, Power and Prehistory. Cambridge, s, 25—35. — 1987. Rule by Ostentation: The Relationship Between Space and Sight in Eighleenth-Century Landscape Architecture in the Chesapeake Region of Maryland. Method and Theory For Activity Area Research. E.thnoarchaeological Approach. New York, s. 6 0 4 - 6 3 3 . — 1989. Issues in Historie Landscapes and Gardens. Historical Archaeology, 1, s. 4 5 - 4 7 . Leone, M. P. & Crosby, C. A. 1987. Epilogue. Middle-Range Theory in Historical Archaeology. I: Spencer-Wood, S., Consumers Choice in Historical Archaeology, s. 397-410. Liebgott, N.-K. 1989. Dansk middelalderarkwologi. K0benbavn. Noel H u m e , I. 1969. Historical Archaeology. New York. South, S. 1977. Research Strategies in Historical Archaeology. I: South, S., Research Strategies in Historical Archaeology. New York m. fl., s. 1—12. Welinder, S. 1992 a. Människor och artefaktmönster. Occasional Papers in Archaeology 5. Uppsala. — 1992 A. Människor och landskap. Aun 15. H a n s Andersson I n s t i t u t i o n e n för m e d d t i d s a r k e o l o g i S a n d g a t a n 1, 2 2 3 5 0 L u n d

d e t speciella s o m ligger i e n h i s t o r i s k a r k e o l o gis n a t u r a t t tvingas a r b e t a m e d olika m a t e r i a l . D e t b o r d e i n n e b ä r a a t t n ä s t a h a n d b o k skulle k u n n a se m y c k e t a n n o r l u n d a u t o c h tillåta olika sätt att u t n y t t j a d e t m e d e l t i d s a r k e o l o g i ska m a t e r i a l e t . D e t v o r e e t t b r a sätt a t t h e d r a p i o n j ä r e r n a i n o m ä m n e t , a t t visa d e s s u t v e c k lingsmöjligheter. G u n t h e r F e h r i n g h a r avgått m e d pension i å r . H a n s i n s a t s e r i L u b e c k ä r väl k ä n d a , m e n h a n h a r o c k s å k ä m p a t för m e d e l t i d s a r k e o l o g i n i Tyskland p å m å n g a sätt. F ö r m i g ä r k a n s k e d e t viktigaste d e n m å n g v e t e n s k a p l i g h e t s o m han placerar medeltidsarkeologin inom både i sin h a n d b o k o c h i alla d e p u b l i k a t i o n e r h a n h a r haft sin h a n d i. H ä r i b o r d e o c k s å ligga f r ö e t till e n m e r a pluralistisk m e d e l t i d s a r k e o logi. Vid d e a m e r i k a n s k a h i s t o r i s k a a r k e o l o g e r n a s k o n g r e s s i R i c b m o n d 1991 f a n n s e t t disk u s s i o n s t e m a s o m löd: »Ar d e n h i s t o r i s k a ark e o l o g i n vit?» K a n s k e m e d e l t i d s a r k e o l o g i n i framtiden inte endast är medeltid, historisk och europeisk? Referenser Andersson, H. 1989. Vem ställer medeltidsarkeologens frågor. Meta. 1989: 1, s. 3 - 6 . Austin, D. 1990. The " p r o p e r study" of medieval archaeology. I: Austin, D. och Alcock, L., From the Baltic to the Black Sea. Studies in medieval archaeology. London, s. 9 - 4 2 . Austin, D. & Thomas, J. 1990. The " p r o p e r sludy" of medieval archaeology: a case study. I: Austin, D. och jMcock, L., From the Baltic to the Black Sea. Studies in medieval archaeology. O n e World Archaeology. London, s. 4 3 - 7 8 . Barry, T. B. 1987. Archaeology of Medieval Ireland. London and New York. Binford, I.. R. 1978. A New Method of Calculating Dates from Kaolin Pipe Stern Samples. I: Schuy-

När vikingarna blev européer
H ö r de nordiska länderna h e m m a i Europa? B ö r vi stå u t a n f ö r d e n e u r o p e i s k a k u l t u r g e m e n s k a p e n och odla vår skandinaviska särart? Eller b ö r vi t v ä r t o m s t r ä v a e f t e r att bli m e r europeiska? Fornvännen 89 (1994) F r å g o r som dessa var aktuella r e d a n u n d e r tidig vikingatid, d å A n s g a r k o m s e g l a n d e till v å r n o r d i s k a a v k r o k för att o m v ä n d a a s a d y r k a r e till k r i s t e n d o m e n . D å s o m n u s p l i t t r a d e s n o r d b o r n a i ja-sägare, som gärna tog e m o t det